Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 2

Sammanfattning
Illegalister d.v.s. underrättelseofficerare utskickade från ett land under falsk förespegling att vara av en annan nationalitet, har funnits sedan urminnes tider, dock formaliserades det samt blev en profession av den ryska underrättelsetjänsten efter Oktoberrevolutionen 1917. Sedan minst 1938, har det funnits illegalister i Sverige. Illegalister är dock på intet sätt enbart en rysk metod, utan västliga länder har även försökt tillämpa det, dock är det enbart Ryssland som kan sägas nått framgång med det. Huruvida utnyttjandet av illegalister som inhämtningsmetod är uttjänt, skall vara osagt, vad som dock kan konstateras är att metoden fortsatt tillämpas i dags datum.
Analys
Fenomenet med illegalister har tidigare berörts på denna blogg, dock utan större fördjupning, så nedan kommer en allmän beskrivning av arbetsmetoden illegalister vid inhämtning av information hos en underrättelsetjänst. Illegalister har funnits i Sverige en väldigt lång tid och finns troligtvis fortfarande. I Mitrochinarkivet framgår det att KGB, 1938 skall haft illegalister operativa i Sverige.1 Således var det ingen ny företeelse när det kalla kriget började, dock så kan det ibland te sig som ett fenomen som uppstod i och med det kalla kriget. Men varför uppstod behovet av illegalister och varför kan de fortfarande tjäna ett syfte samt vilka utnyttjar illegalister? För det är inte ett arbetssätt enbart knutet till Ryssland.
Inleder vi med det sistnämnda så fanns/finns det andra länder än dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, som utnyttjar illegalister.2 Däremot förefaller det vanligaste agerandet varit hos de västerländska underrättelsetjänsterna, att placera en underrättelseofficer i ett av de egna landets företag o.dyl. i ett målland, för att genomföra dold inhämtning.3 Därmed ej, agera som Sovjetunionen gjorde, placera individer som ”ordinarie” civila i ett målland, med en falsk levnadshistoria, som underrättelseofficerare, en s.k. illegalist. Detta skall då jämföras med de ”legala” underrättelseofficerarna d.v.s. en individ som har en s.k. täckbefattning på t.ex. en ambassad med diplomatisk immunitet, men arbetar i praktiken som underrättelseofficer.4
Behovet av illegala underrättelseofficerare, uppstod i kölvattnet av Oktoberrevolutionen, 1917, i Ryssland,5 då ytterst få stater, inledningsvis, kom att erkänna Sovjetunionen, således fanns det ingen möjlighet att utnyttja legala underrättelseofficerare. Inledningsvis förefaller verksamheten varit av relativt rudimentär karaktär,6 dock kunde man troligtvis utnyttja de emigrantströmmar och den diaspora som uppstod i flertalet Europeiska länder, efter Oktoberrevolutionen, som ett skydd, samt modus operandi med s.k. illegalister var okänt.
Men vad var då modus operandi för de tidiga illegalisterna? Själva grundprincipen var och förblir att överta en annan identitet. Därmed leva ett annat liv än ens egna. Inledningsvis förefaller man dels övertagit pass från utländska medborgare boende i Sovjetunionen, individer som självmant flyttat till Sovjetunionen efter oktoberrevolutionen. Dels förefaller man tillförskaffat sig pass i ett land, men man arbetade under den identiteten i ett annat land, även om man saknade språkkunskaper i det land som passet var utfärdat från. En enkel täckhistoria kring vem man var, förefaller varit normen.
Inriktningen då som nu, för illegalisterna, förefaller varit inhämtning av militära, politiska och vetenskapliga underrättelser. Gradvis förefaller metoderna förfinats vad avser illegalisternas arbete, den stora faktorn som, bedömt, kom att kräva en utökad metodanpassning blev andra världskrigets utbrott.7 Då mer omfattande regler vad avser utländska medborgares vistelse i ett land tillkom, men även en ökad aktivitet hos länders kontraspionage, med olika former av metoder som ej tillämpats i fredstid.
Uppbyggnaden av en illegala underrättelseverksamheten med illegalister som en konsekvens av oktoberrevolutionen, kom troligtvis att tjäna Sovjetunionen väl under andra världskriget,8 trots stora utrensningar av underrättelseofficerare under det sena 1930-talet.9Vilket kom att bli en bärande faktor, för illegalist verksamheten, under det kalla kriget, att kunna bibehålla en redan uppbyggd underrättelseverksamhet i händelse av konflikt, då den legala underrättelseverksamheten ej längre kan verka i ett land som en konflikt uppstått med.10
Vid slutet av andra världskriget, hade således illegalist verksamheten utvecklats ffa. blivit mer professionell, vilket hade påtvingats av en rad länders kontraspionage, som annars skulle upptäckt verksamheten. En rad metoder utvecklades troligtvis redan före andra världskrigets början, därtill tillkom även möjligheten att gradvis börja utnyttja de legala underrättelseofficerarna som ett stöd för den illegala verksamheten, i takt med att Sovjetunionen erkändes som stat och därmed kunna upprätta Ambassader i flera länder. Hur såg då den illegala underrättelseverksamheten ut under det kalla kriget?
Uppbyggnaden av den illegala verksamheten, förefaller bestått av tre (3) delar. Den första delen var själva residenten, en övergripande ansvarig för verksamheten i mållandet, vederbörande var illegalist.11 Den andra delen var illegalister, som i sin tur rekryterade agenter i mållandet.12 Den tredje och avslutande delen var en sambandsdel,13 som skall kunna upprätthålla sambandet gentemot hemlandet i händelse av en konflikt, främst vidarebefordra inhämtad information. Enskilda illegalister förefaller även kunnat bli tilldelade sambandsutrustning.14 Flera illegala residenturer, inom samma organisation, kunde finnas i ett land.15
Urvalsprocessen för att bli en illegalist är mycket rigorös, därtill är utbildningen mycket lång, innan det faktiska arbetet kan påbörjas.16Det enskilt viktigaste, i utbildningen, för illegalisten, är dess legend, denna gör att vederbörande kan arbetatill mållandet. Legendenär en fiktiv levnadshistoria, legenden måste vara enkel, övertygande och tillförlitlig, för att illegalisten skall nå framgång med den.17Till sin hjälp har man stödofficerare i många länder, dess syfte är att dels hjälpa illegalisterna i det landet dels finna lämpliga identiter som kan övertas. Därtill inhämta information om hur vardagen fungerar i de länder som illegalisten kan komma att passera.18 En viktig sak som illegalisten måste kunna, är en s.k. reträttlegend. Detta är en fiktiv historia som skall kunna utnyttjas, i händelse av att kontraspionaget upptäcker illegalisten och griper vederbörande.19 Tanken med reträttlegenden är att den skall leda in kontraspionaget på ett villospår samt lindra ev. rättsliga påföljder för illegalisten.
Legaliseringsprocessen,är den process som illegalisten genomför för att skaffa sig en än mer fördjupad täckmantel. Den förefaller genomföras i tre (3) steg. Det första steget är skapandet av själva legenden. Det andra steget är att illegalisten kommer till ett ”transitland” för att där skaffa sig ett äkta medborgarskap s.k. mellanliggandelegalisering. Slutligen flyttar illegalisten till det faktiska mållandet där vederbörande även söker medborgarskap, för att påbörja sitt faktiska arbete.20 Således är det en väldigt utdragen process som tar lång tid innan man faktiskt kan dra nytta av illegalisten. Dock torde processen kunna kortas ned så, att den mellanliggande legaliseringen de facto blir legaliseringen och illegalisten arbetar i det landet, dock så minskar skyddet för illegalisten med ett sådant agerande, löken får s.a.s. mindre skal och blir lättare att ta isär.
Hur tedde sig då livet som illegalist? Likt alla andra medborgare i sitt målland, var illegalisten tvungen att skaffa sig ett arbete,21för att ej väcka uppmärksamhet, bedömt valdes arbete, till del, utifrån möjligheten att skaffa informatörer. Illegalisten var även tvungen att skaffa sig s.k. neutrala kontakter22d.v.s. individer som ej hade någon koppling gentemot tjänsten, utan var hans umgängeskrets för att bibehålla bilden av en helt ordinarie medborgare. Därtill skulle även illegalisten, lösa sitt egentliga uppdrag, rekrytera informatörer,23indelningen av dessa kommer ej beröras, intressant att notera är dock att den legala residenturen kunde överlämna informatörer till den illegala.24Instruktioner fick vederbörande oftast genom enkelriktade kortvågssändningar, men kunde även erhållas genom fältbrevlådor och möten i bl.a. så kallade ”konspirativa lägenheter” eller i ett tredje land.25
Därtill skulle även illegalisten ”visa” upp sig med jämna tidsintervall,26 bedömt för att dels utvärderas psykologiskt, då den psykiska pressen på illegalisterna var väldigt hög dels för att man skulle få en fördjupad uppfattning kring arbetets fortskridande. Valet av ort där illegalisten bosatte sig bör rimligtvis haft koppling till hans uppgifter,27 såsom om det är vissa former av källor som skall rekryteras eller om det rör andra former av uppgifter som skall lösas. Som tidigare nämnts så levde illegalisten under kraftig psykisk press, denna grundade sig troligtvis utifrån två faktorer, rädslan att dels dra till sig kontraspionagets uppmärksamhet vid t.ex. rekryteringar eller möten. Dels rädslan att göra något fel som skulle kunna avslöja illegalisten och därmed ådra sig kontraspionagets intresse. Många exempel finns på illegalister som utvecklade paranoida drag men även fick psykiska sammanbrott och var tvungen att hämtas hem.28
Till sin hjälp i mållandet har illegalisten, som tidigare nämnts, en stödofficer. Stödofficeren finns vid den legala residenturen, dennes uppgift är att dels vara kontakt länken mellan den ”legala” underrättelse delen och den illegala. Dels stödja illegalisten t.ex. med pengar, som nyttjas i olika ändamål, o.dyl.29 Således blir det särskilt viktigt att lokalisera vem stödofficeren är för kontraspionaget, då detta ev. skulle kunna leda dem till att identifiera illegalister.30Vilket även är en anledning till att fysiska möten, mellan illegalisten och andra, t.ex. genomförs i ett tredje land.
Ovanstående är således en beskrivning av illegalist verksamheten, främst inriktningen för en s.k. operativ illegalist d.v.s. en illegalist som redan i fredstid genomför operativt underrättelsearbete. Utöver den s.k. operativa illegalisten fanns/finns det två (2) andra typer av illegalister. Den andra formen är en vilande illegalist en sådan löser inga operativa uppgifter i fredstid, utan träder i verket i händelse av en konflikt.31 Den tredje formen av illegalist är den som genomför kortvariga underrättelseoperationer, som utgår från sitt hemland och löser uppgifter under veckor-månader i ett målland.32 En intressant faktor att ta i beaktande är att även illegalister skulle kunna lösa sabotage uppgifter i händelse av en konflikt.33 Bedömt var det en av de vilande illegalisternas uppgifter.
Hur var det då med illegalist verksamhet i Sverige under det kalla kriget? Tore Forsberg beskriver två (2) fall av illegalist verksamhet, ett fall är från 1960-talet då en illegalist, försökte utnyttja Sverige som transiteringsland, detta föll dock ej väl ut, då illegalisten drabbades av psykiskt sammanbrott och hämtades hem.34 I det andra fallet berättar han om en intervju med en avhoppad illegalist, baserad i Sverige, som hade till uppgift att upprätta ett vilande underrättelsenätverk i bl.a. Sverige och andra skandinaviska länder, som i händelse av en konflikt skulle rapportera flygplansrörelser från och till flygbaser, hans nätverk bestod av ett tjugotal vilande agenter.35
Aftonbladet beskriver en Sovjetisk illegalist med östtysk identitet som skall ha värvat en svensk medborgare, boende i Stockholm som arbetade på en central ingenjörsbyrå som programmerare.36Intressant i detta fallet är att illegalisten hade en identitet från ett Warszawapaktsland, något som i grunden torde haft kontraspionagets ögon mot honom, dock så rådde det relativt avslappnade förhållanden mellan Sverige och Östtyskland under det kalla kriget, vilket kanske möjliggjorde arbetet för honom.
Vad avser illegalist verksamheten i Sverige, är det även intressant att notera uppgifterna kring en illegal sambandspunkt, som skall upprättats 1961 i Stockholm, av ett gift par med finskt medborgarskap, sambandspunkten skall ha medgett dubbelriktad radiotrafik.37 Sannolikheten får ses som hög att denna station ingick i det Sovjetiska illegalistnätverket i Sverige under det kalla kriget. Bedömt fanns det även fler stationer i Stockholm men även i Sverige.
Mängden illegalister i Sverige under det kalla kriget är oklart. Att de fanns förefaller det dock ej råda något tvivel om. Vilken framgång de haft med sitt verk, är även oklart, dock förefaller Säkerhetspolisen, stört deras verksamhet under slutskedet av det kalla kriget, med upprepade utvisningar av dess stödofficerare.39 Detta i sig kan vara ett tecken på att verksamheten ej varit obetydlig, utan att man såg sig nödgad att störa den, för att till del påverka den. Dock är det sistnämnda på intet sätt klarlagt.
Ovanstående beskrivning av illegalister har enbart beskrivit KGB:s hantering, nuvarande SVR, då det främst är den som finns dokumenterad. Den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, använder sig även av illegalister, vilket är ett känt faktum.39 Däremot finns det ytterst litet beskrivet av deras verksamhet, metodiken torde vara densamma, däremot hur framgångsrik man varit är okänt. Finns det då någon framtid för illegalist verksamheten i 2000-talet? Onekligen förefaller man tro det ur rysk synvinkel, med hänsyn till avslöjandet i USA, 2010, av ett stort antal illegalister.40
Slutsatser
Illegalisterna tjänade troligtvis två syften väl, det ena var att de facto ha två parallella metoder för att genomföra inhämtning i ett målland varav man i händelse av en konflikt de facto skulle kunna fortsätta den med illegalisterna. Det andra syftet det tjänande, om än kanske vilket syftet ej var, var att binda upp resurser hos kontraspionaget och därmed även invagga en grad av osäkerhet hos de. Dock måste nyttan vägas mot tiden vad avser illegalister, historiskt har de helt klart visat sin betydelse men frågan är om de i dagsläget fyller en funktion? Dock likt mycket annat så baseras Rysslands metoder på erfarenheter, varvid man förefaller behålla illegalisterna även i dags datum.
Huruvida det i dag finns illegalister i Sverige är okänt, Säkerhetspolisens årsrapportering ger ingen fingervisning, dock finns det ett antal fall som uppdagats under 2000-talet i västliga länder. Varvid man säkert kan säga att illegalister finns i de västliga länderna, dess utbredning och omfattning är dock okänt, men Sveriges geografiska placering kopplat till militärstrategiska intressen mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan NATO och USA, gör det troligt att förutsätta att även i dags datum finns det illegalister i Sverige.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1, 2(Svenska)
Federal Bureau of Investigation 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
Utbildningsradion 1(Svenska)
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006.
Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.
Slutnoter
1Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 76.
2Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 228.
3Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 19-20.
4Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 35.
5The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. http://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html?_r=0Hämtad 2016-03-09
6Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 95, 104, 137-139, 149.
7Ibid, 189.
8Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 23.
9Ibid.
Nationalencyklopedin. Karlsson, Klas-Göran. Lavrentij Berija. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lavrentij-berijaHämtad 2016-03-09
10Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
11Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 269.
12Ibid.
13Ibid, 279.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 197.
14Ibid, 371-373.
15Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 19.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 196-197.
16Ibid, 20, 21.
17Ibid, 71.
18Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
19Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 195.
20Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342, 344.
21Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 96.
22Ibid, 103.
23Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 38.
24Ibid,71.
25Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 101.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342-343.
26Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
27Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 159.
28Ibid, 60, 313.
30Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
32Ibid.
Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 150.
33Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 224.
34Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 344-350.
35Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 308.
36Aftonbladet. Kerpner, Joachim. LISTA: Svenskarna som sålde sig till KGB. 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19997607.abHämtad 2016-03-11
37Aftonbladet. Kerpner, Joachim. KGB-agenterna radiospanade – mitt i villaidyllen. 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20006226.abHämtad 2016-03-11
38Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
39Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 16-17.

40Federal Bureau of Investigation. Operation Ghost Stories Inside the Russian Spy Case. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/2011/october/russian_103111/russian_103111Hämtad 2016-03-11

Utan Spaning ingen aning

av Göran Frisk Stridspausen är över!  Med helt otillräckliga resurser ska Marinen  fortsätta försöka hålla främmande, läs ryska, ubåtar utanför   territorialhavsgränsen. Den ligger 12 nautiska mil utanför baslinjen som bildar gräns för inre vatten.  Baslinjen binder samman kobbar och skär längs den svenska kusten.  På inre vatten innanför baslinjen gäller vapeninsats utan föregående varning. Utanför […]

Svenska säkerhetspolitiska epokskiften

av Hans Lindblad Sverige som medvetet valt att stå utanför den allians som omfattar nästan alla demokratier i närområdet kan naturligtvis inte rimligen kalkylera med att ändå få skydd av denna allians. Det vore ju att söka agera fripassagerare. Den beskyllningen var knappast rimlig mot Sverige under kalla kriget, då vi hade ett stort försvar […]

Nukleär Verktygslåda

Sammanfattning
Den ryska systemövningen av kärnvapentriaden den 30OKT2015, bör ses som ett trendbrott, då även taktiska bärsystem utnyttjades inom ramen för en strategisk övningen. Utnyttjandet av taktiska bärsystem aktualiserar även frågan kring kärnvapen i Östersjöregionen, då ett flertal av dessa bärsystem finns stationerad i dels Kaliningrad Oblast dels längs Rysslands västra landgräns mot dels de Baltiska staterna dels Finland. Systemövningen bör ses som en riktad signaleffekt mot det västliga övningarna med ballistiskt missilförsvar som skedde inom samma tidsrymd som den ryska systemövningen.
Analys
Den 30OKT2015 genomfördes i Ryssland en fullständig systemövning av kärnvapentriaden. Kärnvapentriaden omfattar de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tunga bombflyget. Därtill övades även bärsystem för taktiska kärnvapen under övningen i form av dels 9K720 (SS-26) Iskander dels en (1) Buyan-M korvett ur den Kaspiska flottiljen. Enligt uppgift så skall hela ledningskedjan övats, från högsta nivå ned till enskild enhet, övningen ses även som mycket framgångsrik.1
Bild 1. Involverade övningsområden med ungefärlig position.
Enligt uppgift så skall avfyrningen av de olika systemen varit synkroniserade i tid,2 däremot skedde målbekämpning mot olika geografiska platser. De strategiska robottruppernaavfyrade en (1) Topol-M (SS-27) från Plesetsk. bedömt mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Den strategiskarobotubåtflottan avfyrade dels en (1) ballistisk robot från Barentshav mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön dels en (1) ballistisk robot från Ochotska havet mot bedömt Chizhna övningsfält på Kaninhalvön. Det tunga bombflyget, avfyrade kryssningsrobot mot markmål från TU-160 mot dels Pemba övningsfält dels Kura övningsfält. Utöver de ordinarie delarna i kärnvapentriaden som har strategiska bärsystem för kärnvapenladdningar, så utnyttjades även taktiska bärsystem inom ramen för övningen. Dels avfyrades 9K720 (SS-26) Iskander robot, mot markmål, mot övningsfältet Kapustin Yar dels Kalibr robotar från korvetten Veliky Ustyug i Kaspiska havet, vilket övningsfält dess robot avfyrades mot har i dagsläget ej gått att identifiera genom öppna källor.3
Intressant att notera är att vid motsvarande tidpunkt under 2014 genomfördes även en strategisk övning av den ryska kärnvapentriaden, dock var den utsprid i tid under nästan tre (3) dygn, likväl förefaller taktiska bärare ej utnyttjas i den.4 Varpå denna övning som genomfördes 30OKT2015 visar på en hög grad av samordning i tid, mot olika mål i rum, med i princip samtliga former av bärsystem.
Högst Intressant är utnyttjandet av taktiska system, här avses utnyttjandet av kortdistansmissilsystemet Iskander samt kryssningsroboten Kalibr inom ramen för en strategisk kärnvapenövning med hela kärnvapentriaden. Dess involvering kan indikera tre (3) troliga övningsscenarion, antingen förbekämpningav ballistiskt missilförsvar (BMF), agerande inom ramen för nukleärdeeskalering och avslutningsvis övning av den kärnvapenbärande kedjan hos de ryska stridskrafterna.
Inleder vi med det förstämda, förbekämpning av BMF, är det sedan tidigare känt, att en taktik av Ryssland för att kontra BMF, är utnyttjande av Iskander mot dess gruppering,5 därtill torde även utnyttjandet av kryssningsroboten Kalibr kunna utgöra en sådan taktik då den även har längre räckvidd än vad Iskander medger. Detta skulle således kunna vara en förklaring till varför man utnyttjat taktiska bärsystem inom ramen för en strategisk övning. Tilläggas bör, för att slå ut BMF, skulle det ej krävas utnyttjande av kärnvapen, utan konventionella laddningar skulle vara fullt tillräckligt för det, vilket båda bärsystem främst är designade för att bära.
Den andra förklaringen s.k. nukleär deeskalering,6 skulle innebära att man utnyttjat ”slagfältskärnvapen” tillsammans med ett begränsat utnyttjande av strategiska kärnvapen, för att deeskalera en konflikt. Huruvida detta är ett troligt scenario är för tidigt att spekulera i. Dock så genomfördes slutövning för 2014 vinterinryck över hela Ryssland samtidigt7som den strategiska kärnvapenövningen genomfördes, varvid det är ett scenario som ej kan uteslutas.
Den tredje och avslutande förklaringen, man övade stora delar av den kärnvapenbärande kedjan, taktiska till strategiska kärnvapen under en övning. Det vill säga, verkan på slagfältet (taktiskt djup), verkan på det medellånga djupet (operativt djup) och verkan på det strategiska djupet övades, vilket kanske är den mest troliga förklaringen. Dock indikerar det, likt de ovanstående förklaringarna, att man ser de taktiska bärsystemen som en viktig komponent och att dess betydelse kan ha ökat under den senaste tiden, då de nu ingår inom ramen för en strategisk kärnvapen övning.
Oaktat förklaringsmodell och om Iskander samt Kalibr utnyttjas som bärare för kärnvapen eller i dess konventionella roll, så är detta första gången på mycket länge man valt att öva nästan alla former av kärnvapenbärande alternativ vid ett och samma tillfälle. Något man kunna göra under en mycket lång tid, dock har man valt tillfället nu, för genomförandet av en sådan övning. Troligtvis har syftet varit uppnå en signaleffekt. Signaleffekten är troligtvis riktad mot någon av tre (3) övningar som genomförts i närtid, antingen den BMF övning som genomfördes den 20OKT2015 av USA i Atlanten utanför Skottland,8 NATO övningen Trident Juncture9 eller USA BMF övning i Stilla havet 01NOV2015,10 som man mest troligt haft kännedom om, innan dess genomförande.
Dock utgör utnyttjandet av taktiska bärsystem, inom ramen för en strategisk kärnvapenövning, en komplikation för Östersjöregionen, då Ryssland redan i början av 2000-talet bedöms överfört taktiska kärnvapen till Kaliningrad Oblast.11Något som har tillbakavisats av Ryssland12 dock aktualiserades frågan återigen 2011 då Rasa Jukneviciene, som var Litauens försvarsminister vid tillfället, hävdade att Ryssland hade taktiska kärnvapen i Kaliningrad Oblast.13Intressant att notera i sammanhanget är även den beredskapskontroll som genomfördes av 12. GUMO i Februari 2013, då kärnvapenladdningar skall ha flyttats fram mot Västeuropa,14 huruvida några av dessa då ombaserades från centrala lager till lokala lager finns det ej några uppgifter om, men det bör ses som en möjlighet, i sammanhanget bör det i sådant fall antingen varit till någon av flygbaserna som finns inom det västra militärdistriktet (MD V) eller markrobotförbanden.
Mängden taktiska kärnvapen som Ryssland förfogar över varierar mellan olika källor, men mellan 1,000 – 4,000 kärnladdningar för taktiskt brukande gör en studie gällande. Dessa är i sin tur fördelade på Flygvapnet, Armén och Marinen för olika former av bärsystem. Inom ramen för dessa laddningar finns även de mer portabla systemen som främst förefaller varit tilldelade det ryska specialförbandssystemet.15 Sett till taktiska bärsystem som finns för Ryssland i Östersjöregionen utgörs det främst av markrobotsystem (SS-21, SS-26), olika attackflygplan (SU-24, SU-34), samt olika bär alternativ hos flottans fartyg.16 Varpå förmågan att utnyttja taktiska kärnvapen i Östersjöregionen av Ryssland får ses som god.
Avslutningsvis så kan det dock noteras att man ej utnyttjat hela sin potential, man har ej beskrivit att man utnyttjat attackflygplan eller portabla kärnvapen inom ramen för övningen, varpå man fortfarande har vissa ”spelkort” kvar att utnyttja inom ramen för signaleffekter gentemot väst. Dock så finns givetvis möjligheten att detta även övats men man ej valt att delge det.
Slutsatser
Inledningsvis får man se denna övning i ljuset av att man vill uppnå en signaleffekt, som tidigare berörts, detta utifrån det faktum att samtliga bärsystem, förutom attackflygplan och portabla kärnvapen, utnyttjats vid en och samma tidpunkt. Att signaleffekten är riktad mot de Västliga länderna bör det heller ej råda något tvivel om, däremot, mot vad, är mer öppet för diskussion, men mest troligt är det riktat mot BMF.
Därefter kan hela övningen till del ses som ett paradigmskifte i det ryska nukleära övningsmönstret, då taktiska bärsystem nyttjats samtidigt som strategiska, dock är det för tidigt att säga att ett paradigmskifte skett, då det i dagsläget enbart skett vid ett tillfälle. Slutligen fortsätter övningsmönstret med att utnyttja taktiska bärsystem samtidigt i samverkan med enskilda delar eller hela kärnvapentriaden, så bör det dels ses som ett paradigmskifte dels kommer de säkerhetspolitiska spänningarna öka i Östersjöregionen, då ett flertal taktiska bärsystem finns i det området.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BarentsObserver 1(Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
FOI 1, 2(Svenska)
House of Representatives 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
The Lithuania Tribune 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
The Washington Times 1, 2(Engelska)
TvZvezda 1(Ryska)
United Press International 1(Engelska)
Slutnoter
1TASS. Russian Armed Forces carry out missile launches as part of scheduled inspection. 2015. http://tass.ru/en/defense/832903Hämtad 2015-11-01
RIA Novosti. Shoygu: trenirovka ”yadernoy triady” VS Rossii proshla uspeshno. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20151103/1312906336.htmlHämtad 2015-11-07
2TvZvezda. Triada dlya potentsial’nogo protivnika: rossiyskaya armiya nanosit udar s neba, zemli i vody. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201510310808-4djr.htmHämtad 2015-11-01
3Ibid.
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Barents Region playground for Kremlin’s nuclear war-games. 2015. http://thebarentsobserver.com/2015/10/barents-region-playground-kremlins-nuclear-war-gameHämtad 2015-11-01
4BarentsObserver. Nilsen, Thomas. Russia plays nuclear war-games in Barents Region. 2014. http://barentsobserver.com/en/security/2014/11/russia-plays-nuclear-war-games-barents-region-01-11Hämtad 2015-11-01
5The Telegraph. Waterfield, Bruno. Russia threatens Nato with military strikes over missile defence system. 2012. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/9243954/Russia-threatens-Nato-with-military-strikes-over-missile-defence-system.htmlHämtad 2015-11-01
6Bulletin of the Atomic Scientists. Sokov, Nikolai N. Why Russia calls a limited nuclear strike ”de-escalation”. 2014. http://thebulletin.org/why-russia-calls-limited-nuclear-strike-de-escalationHämtad 2015-11-01
7TASS. Final combat readiness check beginning in Russian armed forces. 2015. http://tass.ru/en/defense/826143Hämtad 2015-01-11
8Reuters. Shalal, Andrea. U.S. Navy, allies intercept targets in European missile test. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/10/20/us-usa-military-missile-defense-idUSKCN0SE2XP20151020Hämtad 2015-11-01
9Reuters. Emmott, Robin. As Russia reasserts itself, NATO opens biggest exercises in years. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/10/19/us-nato-exercises-idUSKCN0SD1F920151019Hämtad 2015-11-01
10Reuters. Shalal, Andrea. U.S. completes complex test of layered missile defense system. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/11/02/us-usa-missile-defense-idUSKCN0SQ2GR20151102Hämtad 2015-11-01
11The Washington Times. Satellites pinpoint Russian nuclear arms in Baltics. 2001. http://www.washingtontimes.com/news/2001/feb/15/20010215-021129-5026r/?page=allHämtad 2015-11-07
12Dagens Nyheter. Winiarski, Michael. Kaliningrad: Kärnvapen förnekas. 2001. http://www.dn.se/arkiv/nyheter/kaliningrad-karnvapen-fornekasHämtad 2015-11-07
The New York Times. Putin Dismisses U.S. Reports That Russia Shipped Nuclear Weapons for Baltic Fleet. 2001. http://www.nytimes.com/2001/01/07/world/putin-dismisses-us-reports-that-russia-shipped-nuclear-weapons-for-baltic-fleet.htmlHämtad 2015-11-07
13The Lithuania Tribune. Russia has tactical nuclear weapons in Kaliningrad – Lithuanian DefMin. 2011. http://www.lithuaniatribune.com/5336/russia-has-tactical-nuclear-weapons-in-kaliningrad-lithuanian-defmin-20115336/Hämtad 2015-11-07
14The Washington Times. Gertz, Bill. Russia launched massive nuclear drill, Pentagon alarmed. 2013. http://www.washingtontimes.com/news/2013/mar/5/russians-launched-massive-nuclear-drill-sounded-al/?page=allHämtad 2015-11-07
15Woolf, Amy F. Nonstrategic Nuclear Weapons. Congressional Research Service, 2015, 10, 22-23.
House of Representatives. United States/Russian National Security Issues. 1998. http://commdocs.house.gov/committees/security/has216010.000/has216010_1.HTMHämtad 2015-11-07
Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: FOI, 2010, 61.
United Press International. Horrock, Nicholas. FBI focusing on portable nuke threat. 2001. http://www.upi.com/Top_News/2001/12/21/FBI-focusing-on-portable-nuke-threat/90071008968550/Hämtad 2015-11-07

16Hedenskog, Jakob. Pallin Vendil, Carolina (red.). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: FOI, 2013, 34.

Bilhandlare, Sommarstugor och Skärgårdsöar

Reflektion
En av de saker som förefaller dyka upp titt som tätt, när det gäller kalla krigets historia och spionage i Sverige, är historien om det Sovjetiska företaget MATRECO. Svenska Matreco AB grundades 1963, som bilföretag förefaller Matreco ej varit en framgångssaga, utan låga försäljningssiffror kombinerat med förluster förefaller varit ett stående inslag.1
Bild 1. Matrecos spridning i Sverige.
Trots det kom företaget, som hade sitt huvudkontor i Bromma, öppna filialer i bl.a. Gävle, Luleå, Göteborg, Malmö, Lund, Storå och Sundsvall, utöver det kom företaget att etablera ett välutbyggt nät av service- och återförsäljarplatser över hela Sverige.2Här slutar troligtvis likheterna med en ordinarie bilfirma, då service- och återförsäljningsplatserna, men även filialerna, i huvudsak var lokaliserad vid militärstrategiskt känsliga områden samt i anslutning till militära installationer såsom krigsflygbaser, krigsförtöjningsplatser, gemensamma ledningsplatser för totalförsvaret, staber m.m.
I en tid när mobiltelefoni ej fanns, så valde Matreco att upprätta radioanläggningar på dels sitt huvudkontor dels ute vid sina filialer, med det uttalade syftet att man på detta sätt skulle hålla kontakt med varandra.3 Dock utnyttjades denna radiotrafik även till att dirigera inhämtningsresurser inom Sverige, i form av den s.k. TIR lastbilsverksamheten men även inhämtningsverksamhet till havs. Radiotrafiken från Matreco kom även att bli ett problem, för både den civila och militära flygtrafiken.4
Ser man till den bifogade kartan där de gula prickarna är platser som Matreco hade filialer vid, så sammanfaller de med militärstrategiskt känsliga områden och platser där förband, staber m.m. fanns. Ser man till de blåa och orangea, som är återförsäljnings- och serviceställen, så sammanfaller de i de flesta fall med staber, förband, ledningsplatser, krigsflygbaser m.m. Detta går i nutid att klarlägga då hemligstämpeln släppts kring mycket av dessa geografiska platsers militära installationer, med den omfattande avveckling som skedde under 90- och 2000-talet. De svarta prickarna är platser där militär verksamhet i någon form ej gått att klarlägga, men återförsäljnings- och serviceställen fanns. De svarta ”stråken” är koncentrationsvägar.
Ett annat intressant fenomen man kan se är hur väl service- och återförsäljningsställena som Matreco hade runt om i Sverige, sammanfaller med de koncentrationsvägarna. Dessa vägar var transportleder som skulle utnyttjas för att smidigt kunna förflytta förband inom Sverige, främst i Nord-Sydlig riktning, dels vid en mobilisering dels under krig. Ur ett inhämtningsperspektiv är dessa punkter väl placerade, dels vid ett skymningsläge då mobilisering påbörjats dels vid krig, för att erhålla information om trupprörelser.
Var nu alla hos Matreco involverade i någon form av underrättelseverksamhet? Mycket tveksamt, däremot medgav både filialernas placering samt service- och återförsäljningsställena en god möjlighet till förflyttning över ytan i Sverige, för de som var involverad i underrättelseverksamhet. Man fick s.a.s. ett giltigt skäl att bege sig till områden som var av vikt för totalförsvaret. Därmed möjliggjordes underrättelseverksamhet i olika former.
Men varför en sådan stor satsning på inhämtningsverksamhet utsprid över hela ytan? Mest troligt var det Sveriges placering under det kalla kriget som avgjorde det hela, för att Sovjetunionen och Warszawapakten skulle kunna påverka framförallt Norge, så krävdes en god uppfattning om vilken verksamhet som kunde tänkas pågå inom Sverige. Då Sovjetunionen och Warszawapakten var beroende av att förhindra styrkeöverskeppning från USA till Europa i händelse av en konflikt, krävdes det att Norge till del eller huvuddel var neutraliserat som ett hot, för att de Sovjetiska flott- och flygstyrkorna skulle kunna påverka USA styrkeöverskeppning. Därav krävdes en omfattande inhämtningsverksamhet, samt förberedelser för att kunna övergå till en illegal inhämtningsverksamhet i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen/Warszawapakten och NATO.
Matrecos verksamhet förefaller i samband med Sovjetunionens kollaps, gått samma öde tillmötes, att säkerhetspolisen under huvuddelen av tiden, hade en uppföljning och relativ god uppfattning om vad verksamheten syftade till och försökte påverka den, vittnar den f.d. chefen för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, om.5Huruvida kontraspionaget hade någon insyn i hur verksamheten hade tänkt bedrivas i händelse av ett skymningsläge, finns det inga offentliga uppgifter om, detta kan vi enbart spekulera kring.
I Finland förefaller en liknande debatt som pågick kring Matreco i Sverige under 1970- och 80-talet nu påbörjats i skuggan av den väpnade konflikten i Ukraina. Elisabeth Braw, har skrivit en lång artikel kring detta, i Foreign Affairs, huruvida det nu finns någon substans i de Ryska köpen av främst sommarstugor, privat inköpta, i anslutning till känsliga militära områden, råder det stor oklarhet kring.6
Bild 2. Det transparenta röda området visar Södra Karelen.
Huvuddelen av dessa sommarstugor, förefaller köpts i Södra Karelen och i gränstrakten till Ryssland. Under 2013 var 89% av alla köpen gjorda av Ryska köpare i det området, jämfört med 46% under 2004. Således en dubblering på nästan tio (10) år, den Ryska ekonomiska expansionen hos främst dess medelklass pågick i huvudsak mellan 2004 intill 2013, varav siffrorna kan förklaras, genom det. Teorierna varierar dock kring de ryska inköpen av dessa sommarstugor i allt från legitima köp, till penningtvättför avslutningsvis dolda militära syften.
Bild 3. Geografisk placering av stugor/tomter i Åbo skärgård.
En kanske mer intressant historia är den om ett rysk stött turistföretag, i Finland, som inhandlat tomtmark och stugor, i Åbo skärgård, men även utrangerade örlogsfartyg av den finska Marinen.7 Företaget har sedan det grundades 2007, ständigt gått i förlust, detta har dock ej hindrat inköp. Totalt sett äger man åtta (8) tomter, med stugor, i Åbo skärgård. Varav tre (3) är placerad längs den större inseglingsrännan till Åbo.8
Ser man till Åbo, så är det en för Finland viktig handelshamn, likväl finns det en örlogsbas i Pansio, som ligger vid Åbo,9varpå köpet av två (2) utrangerade örlogsfartyg, med bibehållen originalmålning,10 samt innehavet av tomter längs den större farleden in i Åbo, så kan man lätt få uppfattningen att verksamheten har kopplingar till underrättelseverksamhet, i någon form.
Dock har vi här ett problem, varje sansadunderrättelseorganisation oaktat nation, gör precis som kriminella organisationer, man försöker undvika att spår går att finna till ens egen verksamhet. Varpå man t.ex. utnyttjar skalbolag o.dyl. samt ”målvakter” vid inköp. Att man hade svårigheter under tiden för kalla kriget, jmf. med Matreco, med detta, är förståeligt, då Sovjetunionen och Väst var mer eller mindre avskurna varandra. Dock fr.o.m. Sovjetunionens upplösning intill dags datum bör inte detta varit något problem för Rysk underrättelsetjänst att genomföra dolda inköp och transaktioner, som ej går att spåra åter till Ryssland, svårigheter kan dock ha uppstått nu, utifrån konflikten i Ukraina.
Å andra sidan, sett till försiktigheten som Finland dels intog gentemot Sovjetunionen dels haft gentemot Ryssland, så skulle ett sådant agerande med en mycket svag täckhistoria för inköpen av stugor och mark, mycket väl kunna vara gångbart i Finland, utifrån dess historik. På samma sätt som Matreco och liknande händelser, har bemöts med stor skepsis i Sverige, som går att spåra tillbaka till de s.k. ryska ”sågfilarna” som reste kring i Sverige, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, så skulle en svag täckhistoria vara gångbar.
Men ytterst handlar underrättelsetjänsters inhämtning och krigsförberedelser om att säkerställa att dels inhämtningen kan genomföras dels att förberedelser och inhämtning ej upptäcks, varpå täckhistorier för verksamheten som ej går att spåra åter till ursprungssändaren oftast är det man eftersträvar. Således, är troligtvis huvuddelen, av den rapporterade verksamheten i Finland, ej någon form av illegal underrättelseverksamheten, ytterst små delar kan vara det och det är i sådant fall ej någon del som massmedia rapporterat om, men majoriteten av verksamheten har troligtvis ingen anknytning till underrättelseinhämtning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Arbetarbladet 1(Svenska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Ilta Sonomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015.
Dragan Jovius. Sovjetspionage i Sverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978.
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013.
Slutnoter
1Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57
2Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57, 62
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
3Walther Blaadh. SovjetiskinvasionavSverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
4Olof Frånstedt, SpionjägarenDel1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
5Arbetarbladet. Nilsson, Ulf Ivar. SpionernaiStrömsbro. 2013. http://www.arbetarbladet.se/allmant/spionerna-i-stromsbroHämtad 2015-07-22
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22
7Ibid.
8Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä. 2014. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-1288743085702.htmlHämtad 2015-08-22
9Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22

10Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamovälittiarmeijanaluksetvenäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtmlHämtad 2015-08-22

Behövs armén?

 

 

Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige
 
Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga – avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Teknikutveckling
 
Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1]kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?
 
Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

 

Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

 
Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

 

Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.

                               

                                                                     *****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.


[1]”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15

Sammanfattning
Den av Ryssland genomförda beredskapskontrollen, 16-21MAR15, omfattade dels samtliga ryska militärdistrikt dels en huvuddel av försvarsgrenarna. Övningens tyngdpunktsområde kom att vara inom det norra och västra militärdistriktet. Bedömt övades ett ryskt motagerande mot ett västligt strategiskt överfall längs Rysslands hela västra landgräns. Beredskapskontrollen visar på att Ryssland har uppnått god ledningsförmåga och kan på kort tid övergå till ledningsförhållanden under krigstid och snabbt omgruppera förband till möjliga koncentrationsområden i händelse av en konflikt. Bedömt är de ryska uppgifterna rörande antalet deltagare i beredskapskontrollen samt mängden materiel i huvudsak korrekt.
Analys
Allmänt.Inledningsvis skall skrivas att denna analys gör inte anspråk på att vara en komplett analys av vad som skett under den aktuella beredskapskontrollen, huvudfokus har varit det norra och västra militärdistriktet, dock kommer övriga distrikt även till del beröras. Vissa övningsmoment har ej berörts i analysen, då de bedömt ej tillfört läsaren något, och vissa har säkert även missats i den stora rapportering som skett kring denna beredskapskontroll. Likt tidigare vill jag påpeka att denna analys ej har någon koppling till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke statlig verksamhet, utan detta är min högst personliga bedömning av vad som skett och övats under den aktuella tidsperioden.
Den 16MAR15 klockan 08:00 (GMT+3) beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en beredskapskontroll omfattande enheter i det Norra militärdistriktet (MD N), enskilda förband i det västra militärdistriktet (MD V) samt luftlandsättningstrupperna. Enligt Rysslands Försvarsminister, SergeyShoygu, skulle beredskapskontrollen omfatta 38,000 soldater, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster och 3,360 olika materielslag såsom pansarskyttefordon, artilleripjäser, stridsvagnar m m.1 Rysslands Försvarsminister påpekande även 16MAR15, att en strategisk ledningsövning skulle påbörjas den 17MAR15.2 En tydlig indikator på att övningen skulle öka i omfattning var dels den strategiska ledningsövningen för generalstaben dels att sambandsförband inom MD Ö 16MAR15 påbörjade en omfattande övning för utbyggnad av sambandsförbindelser.3
Enligt Rysslands biträdande Försvarsminister, Anatoliy Antonov, informerades OSSE, Organisationen för säkerhetoch samarbete i Europa, om övningen i dess inledningsskede, senast 17MAR15, och hur stor den var. Likväl skall det enligt honom ej brutit mot Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder från 2011 (WD11). Enligt honom omfattade övningen, 8,700 soldater, 400 pansarskyttefordon, 100 artilleripjäser över 100 mm, 70 stridsflygplan och 30 helikoptrar.4
En viktig faktor att beakta i denna och andra beredskapskontroller är WD11, då dess egentliga giltighetsområde ur ett Ryskt perspektiv berör dess västra landgräns intill Uralbergen,5 likväl behöver övningarna ej föranmälas enligt WD11 om förbanden ej haft kännedom om övningen innan, dock får övningen ej överstiga 72 timmar, här skall beaktas att det är effektiv övningstid, således ej uppmarsch, koncentration osv. Överstiger övningen 72 timmar kan inspektion begäras.6
Vad skede då under beredskapskontrollen i stort? Inledningsvis kan vi se att beredskapskontrollen ökade i omfattning under de tre initiala dagarna (16-18MAR15). Denna gradvisa ökningen, hänger troligtvis ihop med att detta var den första egentliga stora övningen för den nyligen inrättade, nationella ledningscentret för de ryska väpnande styrkorna, man ville bedömt gardera sig att ledningssystemen skulle fungera, varvid en gradvis ökning, säkerställer detta och man kan i ett tidigt skede identifiera brister i ledningssystemet och åtgärda dessa.
Tre olika övningar förefaller genomförts, en omfattande MD N, en omfattande generalstaben med övriga underordnande militärdistrikt, en omfattande delar av de strategiska avskräckningsstyrkorna. Generalstaben har dock inom ramen för sin övning, styrt de övriga två övningarna. Avslutningsvis förefaller huvudfokus varit inom MD N och MD V, då den huvudsakliga truppkoncentrationen har varit där, för den genomförda beredskapskontrollen, det vill säga den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
När beredskapskontrollen avslutades 15:00 (GMT+3) 21MAR15 omfattades cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 olika materielslag d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o.dyl., 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster. Beredskapskontrollen hade då genomförts med utvalda förband inom samtliga militärdistrikt i Ryssland.7 En intressant faktor är den genomförda dubbleringen av deltagande trupp samt luftfarkoster, utifrån de initiala uppgifterna, vad avser materiel så har det ökat nästan till fyra gånger så mycket som vad som först delgavs, vad avser örlogsfartyg har man även där uppnått en dubblering, kvarstående är antalet ubåtar.
Det övergripande övningsscenariot förefaller varit ett väpnat angrepp med mark-, luft- och sjöstridskrafter mot Ryssland. Det huvudsakliga konfliktområdet förefaller varit inom MD N/V d.v.s. Västeuropa, med mindre delar i de övriga strategiska riktningarna, d.v.s. Södra (S) och Östra (Ö) militärdistriktet, den spelade motståndaren förefaller varit en större högteknologisk part.
Vad avser målsättningar med beredskapskontrollen förefaller den övergripande inom MD N varit att verifiera att det nya militärdistriktet har förmåga att leda militära operationer. Delmål förefaller varit att öva styrketillväxt till de arktiska baserna vid Franz Josef Land och Novaja Zemlja dels via lufttransport dels via sjötransport.8 Inom MD V förefaller den övergripande målsättningen varit övning av ledningsstrukturerna inom hela den Baltiska operationsriktningen samt öva styrketillväxt till Kaliningrad Oblast.
Både Försvarsministern och Generalstabschefen, Valerij Gerasimov, förefaller vara nöjda med det initiala utfallet av beredskapskontrollen, framförallt framhäver man hur väl ledningen har fungerat under beredskapskontrollen från det nationella ledningscentret. Likväl att MD N har en fungerande ledningsstruktur som kan lösa anbefallda uppgifter. Således förefaller man tillrättalagt de brister i ledning man hade under de initiala beredskapskontrollerna 2013 och del av 2014.9
Komplexiteten i denna övning är ej det deltagande antalet förband, då t ex Zapad’13 hade motsvarande storlek, utan det är ledningen av det stora antalet utsprida förband inom samtliga arenor över hela Ryssland, som visar på en rejäl förmågehöjning vad avser ledning hos de ryska väpnande styrkorna. Förmågan att leda det stora antalet förband över en sådan stor yta, medför även att man bör höjt sin förmåga att ha en god lägesuppfattning över stora geografiska ytor, vilket är en grundförutsättning i det nutida ickelinjära och fragmenterade stridsfältet.
Luftlandsättningstrupperna.Delar av 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo, omfattades omedelbart av den beordrade beredskapskontrollen, de ingående delarna förflyttade sig till koncentrationsflygfält under den 16MAR15 för att kunna påbörja ilastning samt flygtransport till aktuellt operationsområde.10 Under den 17MAR15 påbörjades ilastning av de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen vid dess ilastningsområden.11De ingående delarna ur 98. förflyttades under dygnet den 17MAR15 till Olenegorskom genom lufttransport, totalt sett omfattades två (2) stycken luftlandsättningsregementen från Ivanovo.12
45. Specialförbandsbrigaden i Sokolniki ur luftlandsättningstrupperna, förefaller även varit ett av förbanden som redan under den 16MAR15 ingick i beredskapskontrollen.13De ingående delarna i beredskapskontrollen ur förbandet förefaller omgrupperat tillsammans med 98. Luftlandsättningsdivisionen den 17MAR15 till Olenegorskom i MD N.
Under den 17MAR15 omfattades även delar av 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov av beredskapskontrollen. De ingående delarna påbörjade förflyttning till ilastningsområden för att möjliggöra vidare lufttransport till aktuellt operationsområde.14Under förflyttningen till ilastningsområdet genomfördes ett antal grundläggande övningsomoment såsom förflyttning genom CBRN belagt område, åtgärder vid eldöverfall samt fältarbeten.15
Inledningsvis under 18MAR15 luftlandsättes förband ur dels 45. Specialförbandsbrigaden dels spaningsenheter ur 98. Luftlandsättningsdivisionen på dels Novaja Zemljadels Frans Josefs land. Luftlandsättningen genomfördes dels med fallskärmssystemet Arbalet-2, vilket är en styrbar vingfallskärm dels med fyra (4) stycken MI-8 helikoptrar.16 Syftet med insättandet av spaningsenheterna var för att möjliggöra en senare intransport av de övriga delarna ur luftlandsättningstrupperna.17 Därutöver nedkämpade spaningsförbanden även kritiska installationer för den spelade motståndare på de respektive i syfte att möjliggöra intransporten.18 Någon efterföljande intransport av personal ur luftlandsättningsförbanden till dels NovajaZemlja dels Frans Josefs land förefaller ej genomförts.
Den 19MAR15 påbörjades de praktiska övningsmomenten för 76. Luftlandsättningsdivisionen, totalt omfattades över 2,000 man i övningsmomenten och 120 olika materielslag, övningen genomfördes vid övningsfältet Strugi Krasnyye. Av dessa dryga 2,000 man luftlandsattes med fallskärm, cirka 700 man med tillhörande 10 stycken pansarskyttefordon. Luftlandsättningen understöddes av tio (10) stycken IL-76 transportflygplan.19Övriga ingående delar genomförde taktisk förflyttning, dels längs väg dels i betäckt terräng för att förflytta sig till övningsområdet.20 Styrkemässigt omfattades således två (2) stycken luftlandsättningsregementen varav en (1) bataljon luftlandsättes, ur 76. Luftlandsättningsdivisionen. Den luftlandsatta bataljonen var dock ej fullständig i vad avser tyngre materiel såsom fordon o dyl.
Den 19MAR15 genomfördes även övningsmoment med 45. Specialförbandsbrigaden ur VDV i MD N. De ingående delarna genomförde en taktisk lufttransport som understöddes av tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar och över 20 stycken MI-8 transporthelikoptrar. Enheten tog och säkrade den militära flygplatsen Severomorsk-3, varvid motståndarens förmåga att utnyttja den omintetgjordes.21 Utöver detta övades de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen den 19MAR15 i att försvara flygfält, enheten försvarade Olenegorskom, där en motståndaren, 80. MekB – bedömt dess spaningsförband, försökte påverka flygfältet, motståndaren försökte genomföra tre överfallsföretag, dock upptäcktes och nedkämpades han.22
Under den 20MAR15 fortsatte övningsmomenten för 76. Luftlandsättingsdivisionen vid Strugi Krasnyye. Övningsmomenten omfattade bl.a. mörkerstrid, försvarsstrid, bekämpning av obemannade luftfarkoster, spaningsmoment genomfördes även. De ingående enheterna förefaller tagit en infallsport motsv., då försvarsstriden skulle genomföras intill luftvärns- samt mekaniserade enheter ur MD V tagit sig fram till dem.23
I södra militärdistriktet (MD S) omfattades även delar av 7. Luftlandsättningsdivisionen i Novorossijsk, i östra militärdistriktet (MD Ö) omfattades delar ur 11. och 83. Luftburnabrigaden i Ulan-Ude respektive Ussurijsk.. I centrala militärdistriktet (MD C) omfattades delar ur 31. luftlandsättningsbrigaden i Uljanovsk.23 Här skall beaktas att luftlandsättningstrupperna är organisatoriskt ej knutna till något av militärdistrikten utan är en fristående strategisk vapenslag i de väpnade styrkorna. Dock överfördes operativ kontroll över de ingående enheterna ur luftlandsättningstrupperna till respektive MD under den genomförda beredskapskontrollen.24
98. Luftlandsättningsdivisionen förefaller dels övat tagande avinfallsport dels försvar av infallsport. Tagandet genomförs i samverkan med 45. Specialförbandsbrigaden vid öarna Novaja Zemlja och Frans Josefsland. Försvarsuppgiften löstes vid Olenegorskom. Varav man förefaller övat dels försvar av egen terräng vid ett skymningsläge dels tagande av terräng vid ett skymningsläge.
45. Specialförbandsbrigaden förefaller övat tagande avinfallsport dels vid de två öarna Novaja Zemljaoch Frans Josefs land dels på fastlandet vid flygplatsen Severomorsk-3. Varav vid Novaja Zemljaoch Frans Josefs land förefaller det varit en svag motståndare man övat mot, medan vid Severomorsk-3 en stark motståndare. Oaktat är det ett högrisk företag som enbart genomförs i ett skymningsläge d.v.s. tidsrymden mellan fred och krig, då har man möjlighet att lyckas med sådana företag, då en motståndare ej hunnit vidta adekvata försvarsåtgärder.
76. Luftlandsättningsdivisionen förefaller genomfört en taktisk luftlandsättning, bedömt en vertikal omfattning med fallskärm, med en bataljon i syfte att ta en knutpunkt, därefter har två till tre bataljoner genomfört en framrusning, bedömt en infiltrationsmanöver om motståndare funnits alternativt en forcerad framryckning om ingen motståndare funnits mellan de två enheterna, i syfte att ansluta till den luftlandsatta bataljonen. Därefter har de två luftlandsättningsregmentena hållit knutpunkten slutligen intill dess de mekaniserade förbanden har anslutit till dem. Vilket är i grunden en klassisk manöver för de ryska luftlandsättningsförbanden.
Avslutningsvis vad avser luftlandsättningsförbanden så förefaller cirka 4-5,000 soldater ur denna förbandstyp övats under beredskapskontrollen inom MD N/V. Vad man särskilt bör beakta är den nu utvecklade förmågan vad avser luftlandsättning på öar i vad som förefaller vara större enheter. Då öar generellt sett har sämre väderförhållanden än längre in på fastland, så tyder detta på att man en god förmåga att luftlandsätta under sämre väderförhållanden.
Markstridsförband.80. MekB (Mekaniserad Brigad) i Alakurtti omfattades omedelbart, 16MAR15, av den beordrade beredskapskontrollen, utöver detta omfattades även 200. MekB i Pechenga, 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik samt 522. Kustrobotbrigaden i Olenya Guba. Inledande övningsmoment för dessa förband var att förflytta sig till koncentrationsområden på Kolahalvön, under denna förflyttning genomförde övningsmoment avseende förflyttning i CBRN belagd terräng, åtgärder vid eldöverfall samt flygangrepp samt maskerings- och fältarbetstjänst. Vissa marininfanteriförband förflyttade sig även till koncentrationsområden som tillika var ilastningsområden.26
Den 17MAR15 omfattades bedömt även kustförsvarsförbanden i Kaliningrad Oblast av beredskapskontrollen,27 vilka förband som ingått i Kaliningrad Oblast har ej gått att klarlägga. Övningsmoment som kustförsvarsförbanden bl.a. har genomfört, är mörkerstrid, fältarbetstjänst, försvarsstrid och ledning. Totalt skall fyra (4) stycken bataljonsstridsgrupper deltagit i beredskapskontrollen ur förbanden i Kaliningrad Oblast. Dem 17MAR15 beordrades även förflyttning av Iskander markrobotsystem till Kaliningrad Oblast, bedömt från 26. Markrobotbrigaden i Luga, förflyttningen genomfördes med hjälp av landstigningsfartyg ur Östersjömarinen.28 Bedömt rör det sig om bataljoner ur 7. och 79. MekB samt 25. Kustrobotbrigaden och 244. Artilleribrigaden.
15. MekB i MD C, Samara, omfattades även av beredskapskontrollen den 17MAR15.29 Övningsmoment som brigaden genomförde under den aktuella beredskapskontrollen förefaller varit inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer. Bland annat har man övat separation av stridande parter, bevakning av infrastruktur, eskorttjänst m.m. Totalt omfattades över 600 soldater och 200 materielslag ur 15. MekB.30
Likväl den 17MAR15 ilastade delar ur 61. marininfanteribrigaden landstigningsfartyget Kondopoga, Ropucha klass, BTR-80 samt MT-LB ilastades tillämpat fartyget, efter ilastning utlöpte fartyget till havs, där order skulle mottas vart landstigning skulle ske.31 Övriga delar ur 61. marininfanteribrigaden fortsatte beredskapskontrollen genom att öva försvar av Norra marinens basområde, där de under den 20MAR15 framgångsrikt nedkämpande en motståndare som försökte ta viktiga byggnader inom basområdet.32
Den 18MAR15 ökade beredskapskontrollen med följande markstridsförband, 25. MekB i Vladimirskij Lager, 138. MekB i Kamenkadessa två brigader sammantaget deltog med 1,500 soldater och 500 olika materielslag. 25. MekB kom att genomföra övningar i samverkan med 76. Luftlandsättningsdivisionen i Strugi Krasnyyemedan 138. MekB kom att genomföra övningar vid Kiríllovskiy.3339. MekB i Yuzhno-Sakhalinsk, MD Ö, kom även att omfattas av beredskapskontrollen den 18MAR15, totalt omfattades där 1,000 man samt över 300 olika materielslag.34 Övningsmomentet för 39. MekB var strid mot en landstigande och luftlandsatt motståndare, striden understöddes bl.a. artilleri samt flygunderstöd.35
Delar ur 810. Marininfanteribrigaden vid Temryúk kom även den 18MAR15 att omfattas av beredskapskontrollen. Övningsmoment som ingick var bl.a. åtgärder vid flygangrepp samt strid mot irreguljär samt reguljära motståndare,36 bedömt ingick även skydd av ingenjörsförband. Delar av 11. Ingenjörsbrigaden omfattades samtidigt av beredskapskontrollen,37 totalt var över 450 soldater och 200 olika materielslag ianspråktagen för dem i beredskapskontrollen. Uppgiften ingenjörsförbandet kom att lösa var färjetrafik.38
Under 18MAR15 påbörjade även spetsnazförbanden inom MD V och C övningar inom ramen för beredskapskontrollen, inom MD V kom cirka 1,000 spetsnazsoldater omfattas av övningen, övningsmoment inom MD V omfattade bl.a. Strid i bebyggelse (SIB), inom MD C omfattade övningen tillämpande stridsskjutningar, understöd av fordon samt helikoptrar och förflyttning i svårtillgänglig terräng, omfattningen på övningen i MD C är oklar.39
Den 19MAR15 omfattades även en bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB i NizjnijNovgorod av beredskapskontrollen.40Den 17MAR15 påbörjades även en större övning för mekaniserade förband, stridsvagns- och pansarskytteförband, i det aktuella området som omfattade 1,500 man och över 500 olika materielslag, dock är det oklart om denna övning ingick i beredskapskontrollen.41Den bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB som den 19MAR15 gick in i beredskapskontrollen kom att öva fältarbetstjänst, ledningstjänst och försvar.42
Den 19MAR15 beordrades även 10. Spetsnazbrigaden i Molkino, MD S, att ingå i beredskapskontrollen. Totalt omfattades över 300 och 30 olika materielslag. Övningsmomentet som förbandet förefaller genomfört är att inledningsvis intransportera en mindre spaningsstyrka med hjälp av helikopter, därefter har inhämtning genomförs bl.a. med UAV, slutligen har en större styrka förflyttat sig dels med fordon dels med helikopter under den 20MAR15 för att nedkämpa en irreguljär motståndare.43
Under den 17-18MAR15 beordrades även 95. Stabsbrigaden i ChernayaRechka att ingå i beredskapskontrollen, bedömt omfattades även 9. Stabsbrigaden och 1. Stabsbrigaden i Mulinorespektive Sertolovo, då totalt över 3,000 sambandssoldater ingick i beredskapskontrollen inom MD V. Förbandet/-en kom att upprätta radiolänkförbindelser inom MD V vid sju (7) stycken platser. Utöver detta betjänades även satellitförbindelser och videokonferensmöjligheter, för att ledningen skulle kunna utövas dels inom militärdistriktet dels nationellt.44
Under den 17-18MAR15 beordrades även en bataljon ur 20. Markrobotbrigaden i Spassk-Dalnyy att delta i beredskapskontrollen. Bataljonen genomförde under den 19MAR15 skarp robotskjutning vid övningsfältet Primorskom kraye med SS-21 (Tochka-U). Målet som bekämpades var dels en uppbyggd ledningsplats dels avyttrad materiel, skjutavståndet var ett tiotal kilometer.45
Generellt förefaller det vara bataljonsstridsgrupper ur respektive markstridsförband som deltagit i beredskapskontrollen. Detta korrelerar väl med fjolårets (2014) verksamhet enligt de väpnade styrkornas årsrapport, då en satsning genomfördes på att öka förmågan att i bataljonsstridsgrupper kunna strida i okänd terräng, då uppnådde 57% av markstridsförbanden godkänt, varvid man bedömt fortsatt med denna övningsverksamhet under 2015. Likväl är det även mycket troligt att man har respektive inryckningsomgång placerad i samlade bataljoner, varvid den snart utryckande grundutbildningsomgången har övats under beredskapskontrollen.
Tyngdpunkten på markstridsförbandens övningsverksamhet förefaller utifrån förbandsomfattningen varit i MD N/V. Generellt förefaller man övat en kombination av både försvars- och anfallsstrid, både mot, enligt dem själva, reguljära och irreguljära motståndare, dock själva magnituden av övningen samt de ingående vapensystemet tyder med hög sannolikhet på att det var reguljär strid man övade mot en reguljär motståndare.
Övningsmomentet följer enligt fjolårets identifiering samma mönster. Inledningsvis utgångsgrupperar förbanden till koncentrationsområden, därefter genomförs grundläggande övningsmoment främst avseende personlig färdighet, uppträdande i CBRN miljö, fältarbeten för egen överlevnad d.v.s. maskering och skydd. Därefter genomförs grundläggande stridsmoment som slutligen övergår till övning av grundläggande stridssituationer i förbandsram.
Sjöstridsförband.Inledningsvis, 16MAR15, kom enbart den Norra marinen omfattas av den genomförda beredskapskontrollen, enligt de initiala uppgifterna skulle 41 ytstridsfartyg och 15 stycken ubåtar delta i beredskapskontrollen.46 Då Norra Marinen bedömt har cirka 40 ytstridsfartyg totalt,47 så skulle i sådant fall huvuddelen innefattas, vilket ej var/är troligt m.h.t. underhålls- och reparationsarbete, vilket kunde vara en indikator på att Östersjömarinen skulle delta i kontrollen, då man även nämner att delar av MD V skulle ingå.
Det initiala, 16MAR15, övningsmomentet Norra marinen förefaller genomfört är att man utnyttjat sin minröjningsförmåga, för att möjliggöra en säker utpassage av dels ubåtar dels ytstridsfartyg från sina baseringsområden.48 Detta är ett naturligt förfarande, då in- och utloppsområden till baseringsområdena oftast är få och därmed kanaliserande, därför vill man i ett skymningsläge säkerställa att en motståndare ej placerat ut minsystem motsv. i dessa passager.
Under den 17MAR15 fortsatte minsökning samt ubåtsjaktförfarande vid utloppsområdena samt dess angränsande områden till havs, ubåtsjakten genomförde dels med flyg dels med helikoptrar.49Återigen är detta ett naturligt förfarande vid skymningsläge för att kunna möjliggöra utspridning av sina sjöstridsförband. Under 17MAR15 kom Norra marinens basområde att utsättas för luftangrepp, varvid sjöstridskrafterna försvarade sig med sitt egen luftvärn. Fem (5) stycken sjöstridsgrupper ur Norra marinen kom även att förflytta sig från sina baseringsområden till dels Norska Havet dels Barentshav.50
Den 17MAR15 kom även Östersjömarinen att omfattas av beredskapskontrollen.51 Över 20 örlogsfartyg, ytstridsfartyg samt ubåtar, från Östersjömarinen kom att ingå i beredskapskontrollen. Fartygen kom att fördela sig i ett antal ytstridsgrupper i Östersjön och genomföra sjöstrid mot luft- och sjömål dels med robotar dels med fartygsartilleri, därutöver kom man öva mintjänst52 och bedömt ubåtsjakt.
Under den 18MAR15 genomförde korvetten Soobrazitelnyy skarp robotskjutning mot målrobot avfyrad från robotbåten P-257 i Östersjön, totalt ingick tio (10) stycken örlogsfartyg i det momentet.53 Under den 18MAR15 upptäcktes även tre (3) stycken KILO ubåtar 30 nautiska mil från Lettiskt territorialvatten.54 Då man tidigare delgivit att ubåtar ur Östersjömarinen skulle delta i beredskapskontrollen, kan vi säkert anta att dessa tre (3) gjorde det. Vad som gör händelsen intressant är att Östersjömarinen på pappret skall ha två (2) stycken KILO ubåtar, således är minst en (1) av de upptäckta ubåtarna en ubåt ingående i provturskommando (PTK) för antingen export eller för överföring till någon av de andra marinerna, bedömt Svarta havsmarinen.
Under den 18MAR15 genomförde Norra marinen, luftförsvarsövningar mot angripande flygstridskrafter, sjöstrid övades inom ramen för sjöstridsgrupper, likväl övades uppträdande inom ramen för sjöstridsgrupper i områden med sjöminor. Ubåtsjaktövningar genomfördes även. Eskort av landstigningsföretag förefaller även övats under dagen.55
Under natten 17-18MAR15 beordrades även Svarta Havsmarinen att delta i beredskapskontrollen. Totalt kom över tio (10) fartyg ur Svarta Havsmarinen delta i beredskapskontrollen. Fartygen förefaller varit organiserade i sjöstridsgrupper likt Östersjömarinen och Norra marinens agerande under beredskapskontrollen. Det initiala övningsförfarandet har varit att genomföra minröjningsoperationer samt ubåtsjaktföretag,56 bedömt för att säkerställa en säker utpassage för sjöstridsgrupperna ur baseringsområdet.
Under den 19MAR15 förefaller övningsverksamheten varit densamma, som tidigare dagar hos Norra marinen, en möjlig fokusering på minröjningsförmåga kan ha skett under dagen. Landstigning mot oförsvarad kust genomfördes även då de ilastade delarna ur 61. Marininfanteribrigaden landsteg under denna dag. Svarta havsmarinen förefaller fr.o.m. den 19MAR15 varit organiserade i tre stycken sjöstridsgrupper, en renodlad stridsgrupp, en ubåtsjaktgrupp och en minröjningsgrupp.57
Börjar vi med Östersjömarinen är det intressant att man bedömt återigen förflyttat Iskander robotsystem med hjälp av Östersjömarinen, detta får ses som en renodlad styrkedemonstration från Rysk sida, ur en marin synvinkel, så är det intressant att se att man förefaller inneha relativt högberedskap för att genomföra dessa förflyttningar med sitt landstigningstonage i Östersjöregionen. Likväl rör det sig tydligen återigen om dryga 20-talet fartyg som krävs för att genomföra den operativa transporten, utifrån agerandet under den ”Ryska Adventen”, då enligt de ryska siffrorna återigen 20-talet fartyg deltog i denna beredskapskontroll.
Den egentligt intressanta saken är upptäckten av de tre (3) KILO ubåtarna inom ramen för den beordrade beredskapskontrollen, då som tidigare skrivit Östersjömarinen enbart har att tillgå två (2) KILO ubåtar så visar detta på att PTK ubåtar mycket väl kan utnyttjas i operativ verksamhet. Detta är i sig ingen revolutionerande nyhet för de yrkesverksamma, dock bör man ha detta i bakhuvudet hädanefter, då det kommer till styrkejämförelser o.dyl. då vi i sådant fall i praktiken har betydligt fler ryska ubåtar i Östersjön än de två som tillhör Östersjömarinen.
Norra Marinen förefaller övat tre (3) tydliga moment under beredskapskontrollen. Det första har varit att säkerställa spridning av dels de egna ytstridsfartygen dels andraslagsförmågan, stort fokus förefaller ha legat på agerandet vid själva utspridningen från basområdena vidare ut till havs. Det andraövningsmomentet förefaller varit dels att skydda det egna basområdet dels andraslagsförmågan genom att upprätta en skyddsskärm i dels Norska havet dels Barentshav. Det tredjeövningsmomentet förefaller varit öva styrketillväxt antingen i form av landstigning av oförsvarad kust till de yttre posteringarna som finns i Arktis.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafternas verksamhet under det första dygnet, 16MAR15, av beredskapskontrollen förefaller varit mycket låg, bedömt beror detta på förberedelser inför ombaseringar, sjö- och markstridskrafternas förberedelser inför förflyttningar till koncentrationsområden o dyl.
Under den 17MAR15 påbörjade Norra marinens luftstridskrafter ubåtsjaktförfarande,58 denna verksamhet korrelerar med den övriga sjöstridsverksamheten som under det aktuella dygnet var inriktad på att säkerställa utpassage av sjöstridsgrupperna till dels Norska havet dels Barentshav. Ubåtsjaktflygplan av modellen IL-38 och helikoptrar av modellen KA-27 genomförde luftburen ubåtsjakt.
Under den 17MAR15 ombaserades även tio (10) stycken IL-76 transportflygplan från Pskov till Ivanovo,59transportflygförbandet kom att transportera delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen samt 45. Specialförbandsbrigaden tillOlenegorskom, totalt kom förbandet att flyga 3000 km under denna operativa transport.
Under den 17MAR15 påbörjades även ombasering av ett antal luftstridsförband, från MD V till MD N. Totalt rörde det sig om över 50 luftfarkoster som förflyttades mellan 400 till 4,000 km. Sent under 16MAR15 eller tidigt under 17MAR15 transporterades betjäningspersonal, från ordinarie flygbaser, ut till de flygbasområden som skulle motta luftfarkosterna.60
Under 17MAR15 omlokaliserades över 30 helikoptrar, MI-8 och MI-24 över 1,500 km från sina baseringsområden i dels Pushkin 922. Flygbasen dels Vyazma 6965. Flygbasen. Förflyttningen kom att genomföras taktiskt och i förband, med mellanlandning i Ryska Karelen, förbandet kom under sina basering i MD N att genomföra trupptransporter samt understöd av marktrupp.61
Det strategiska bombflyget genomförde under 17MAR15 även ett sammansatt företag, med TU-22M3 samt TU-95 bombflygplan, mot Norra marinens baseringsområden, anfall genomfördes även med SU-25, anfallshöjd var mellan 200 – 2000 m. Syftet var att öva luftförsvarsresurserna kring baseringsområdena.62 Norra marinens fartyg utsattes även för luftangrepp under detta företag.
Under 18MAR15 genomfördes ombasering från Ryssland till Kaliningrad Oblast av fyra (4) stycken SU-27, fyra (4) stycken SU-34, samt två (2) stycken AN-26 och en (1) AN-12 transportflygplan. NATO incidentberedskap gick upp och följde det ryska flygföretag. Detta var även första gången för NATO incidentberedskap under 2015 man var tvungen att gå upp och möta ett ryskt flygföretag, då ingen färdplan inlämnats och inga transponders utnyttjades av de ryska flygplanen.63
Inom MD S genomfördes även ombasering av flygförband under 18MAR15, dels ombaserades tolv (12) stycken SU-25 från Stavropol till Primorsko dels ombaserades tio (1) stycken MI-8 och MI-24 från Korenovsk. Förbandet kom att lösa trupptransport samt flygunderstöd till marktrupp under beredskapskontrollen.64
Under kvällen 18MAR15 natten 19MAR15 genomförde SU-27 jaktflygplan och SU-24 attackflygplan mörkerflygning över Östersjön från sin basering i Kaliningrad Oblast. Övning genomfördes bl.a. i flygunderstöd av marktrupp under mörker samt luftstrid, markmålen utgjordes bl.a. stabsplatser samt fältarbetsmateriel hos den tilltänkta motståndaren.65
Ett attackföretag bestående av TU-22M3, TU-95MS samt TU-160 ur det strategiska bombflyget genomförde även attackföretag mot mål dels i Arktis regionen dels i Kolahalvön under 18MAR15. Syftet var dels öva luftförsvaret dels genomföra attackföretag mot högvärdiga mål för det strategiska bombflyget.66
Under den 19MAR15 genomfördes ett flygföretag med MI-24 och MI-8 helikoptrar från 562. flygbasen i MD C, som syftade till att dels nedkämpa en motståndare dels minera ett område med dels stridsvagnsminor dels personminor från helikopter över 300 minor las ut under flygföretaget. Syftet var att hindra en framryckande motståndare som var på väg att bryta igenom de egna försvarslinjerna.67
Under den 19MAR15 omfattades över tio helikoptrar, MI-8 samt MI-28N, inom MD S även av beredskapskontrollen, helikoptrar kom att understödja specialförbandsoperationer inom MD S.68 Under 19MAR15 påbörjas även luftransportföretag att genomföras inom MD Ö, främst för att genomföra trupptransporter till Sakhalin. Det strategiska transportflyget utnyttjar både IL-76 samt AN-26 för detta, totalt genomförs över 20 stycken transportföretag.69
Under 20MAR15 genomförde strategiska bombflyget ett flygföretag i Barentshav med TU-95MS som understöddes av SU-27 jaktflyg. Under flygföretag skyddade jaktflyget bombflyget, genom att bekämpa fientliga luftfarkoster på långt avstånd, på gränsen till räckvidden för de egna jaktrobotarna.70
Under 20MAR15 genomfördes även i Murmanskområdet ett kombinerat flygunderstödsföretag, med SU-24M, MI-24 och MI-8, för markförband. Totalt ingick över 50 luftfarkoster i det kombinerade flygunderstödsföretaget. Syftet var att förhindra motståndarens styrketillväxt samt att nedkämpa hans förband som var under framryckning.71 Under 20MAR15 understöddes även 76. Luftlandsättningsdivisionen av MI-28N attackhelikopterföretag.72Likväl genomförde det strategiska bombflyget företag i Barentshav under 20MAR15, TU-22M3 samt TU-95 agerade som ett kombinerat företag. SU-33 jaktflygplan genomförde även över 30 jaktföretag under dagen.73
Luftstridskrafterna förefaller varit inriktade mot att genomföra dels luftstrid dels markunderstöd. Vad som är intressant är utnyttjandet av minutläggning med helikoptrar i beredskapskontrollen då detta är en förmåga som man tydligt signalerat under första kvartalet 2015 att man övar vid andra övningstillfällen. Det strategiska bombflyget förefaller varit inriktad mot att dels bekämpa högvärdiga mål dels bekämpa sjömål. Detta faller inom ramen för dess ordinarie konventionella uppgifter.
Strategiska avskräckningstrupperna. Under denna beredskapskontroll kom även de strategiska avskräckningstrupperna, Rysslands kärnvapen förband, att ingå, två (2) av tre delar i kärnvapentriaden, flyg och ubåt. Jämfört med tidigare beredskapskontroller är detta ett nytt moment att flera delar av kärnvapentriaden ingår. Under den s.k. Ryska Adventen ingick enbart det strategiska bombflyget.
Av de 15 deltagande ubåtarna skall ett flertal varit ballistiskt bärande ubåtar.74 Symboliskt blir att Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, genomförde visitation under beredskapskontrollen, 18MAR15, av en ballistisk ubåt.75 Likväl är frambaseringen av tio (10) stycken TU-22M3 till Krimhalvön76 under beredskapskontrollen, tydligt kopplad till den strategiska avskräckningsförmågan, då inga kände konventionella flygföretag genomförts av dessa under beredskapskontrollen, utan då blir kopplingen tydligare mot den diskussion rörande kärnvapenförmåga på Krimhalvön som förts veckorna innan beredskapskontrollen.
Att inte det tredje benet, markrobotförbanden, övades under beredskapskontrollen, skall snarare ses som en deeskaleringsfaktor och inte att man saknar förmågan att öva alla delar samtidigt. Hade man från Rysk sida ändock övat den delen under en landsomfattande beredskapskontroll hade man mest troligt utlöst en förmågemobilisering inom dels USA dels NATO, för att sannolikheten att beredskapskontrollen hade kunnat tolkats som ett förestående överraskande angrepp, hade i sådant fall varit mycket hög.
Om Ryssland kommer fortsätta att öva dess strategiska avskräckningstrupper i en liknande omfattning under de kommande beredskapskontrollerna, kommer man ändrat normalbilden markant, då detta ej varit normalförfarande tidigare, varvid Rysslands beteende kommer bli än mer svårtytt och säkerhetssituationen än mer instabil.
Logistik.Sjukvårdstjänst förefaller även belysts under beredskapskontrollen inom MD N. I beredskapskontrollen skall över 180 stycken medicinskt utbildad personal deltagit, läs ur sjukvårdsförband, bl.a. 85 doktorer, 15 sjukvårdsgrupper ur luftlandsättningstrupperna m.m. Lagerstatus av sjukvårdsmateriel berördes även inom MD N enligt uppgifter så har MD N 100% uppfyllnad av medicinsk utrustning samt 95% uppfyllnad av förbrukningsvaror såsom blodlager o.dyl.77
Den 19MAR15 d.v.s. i mitten av beredskapskontrollen delgavs vissa logistik uppgifter kring förbrukning o.dyl. Vid det datumet hade man t.ex. förbrukat över 177 ton ammunition, 3,700 ton drivmedel och 127 ton livsmedel. Logistikförbanden hade spritt över Ryssland över 100 olika fältreparationsförband, totalt hade man då genomfört 530 olika typer av reparationer och enbart 51 olika typer av fordon hade varit tvungen att omhändertas.78
Stämmer uppgifterna rörande reparationsstatusen för beredskapskontrollen, så har man höjt materielstatusen markant sedan den första beredskapskontrollen 2013, då fordon ej startade eller havererade i en relativt stor omfattning. Vilket i förlängningen innebär att man har höjt sin egen beredskapsgrad markant på de ryska väpnade styrkorna för att omedelbart kunna påbörja militära operationer i någon strategisk riktning.
Ledning.Inledningsvis kan vi konstatera att ledningsförband har varit involverad i samtliga militärdistrikt,79 huvudfokus för dem förefaller varit upprättande av sambandsvägar, främst med radiolänk, samt betjäna stabsplatser. Detta är en ny företeelse inom ramen för beredskapskontrollerna, att MD Ö påbörjade sin sambandsuppbyggnad redan under 16MAR15 har bedömt att göra med de stora geografiska ytor som detta distrikt omfattar.
De deltagande förbanden har var fjärde timma inrapporterat status på sina förband, här ingår troligtvis personal, drivmedel, ammunition, stridsvärde, genomförde och kommande verksamhet som ett minimum, till den nationella ledningsplatsen. Utöver detta har man vid ledningsplatsen kunnat följa förbandens verksamhet i realtid, kan bedömt jämföras med ett blue-force tracking system.80
Vad som även förefaller ske är att viss stridsvärdes information kontinuerligt rapporteras in med det nationella ledningssystem. Något man trycker på är att detta ledningssystem möjliggör en centraliserad ledning, varvid beslutsstöd och beslut kan fattas i ett snabbare tempo än tidigare. Denna ledningsfilosofi är inget nytt för Ryssland där man anser att det är lägst brigadchef som skall ha handlingsfrihet i valen och lägre förband följer uppgjord operationsplan d.v.s. har mycket liten handlingsfrihet.
Utnyttjandet av denna form av ledning, gör Ryssland mycket sårbara för påverkan av sambandsvägarna, slås dessa ut kan ingen centraliserad ledning utövas av den högsta nationella ledningsnivån, likväl så kommer det orsaka en systemkollaps nedåt i organisationen, då ”huvudet ej längre kan styra extremiteterna”. Bedömt har Ryssland tänkt på detta redan, så en logisk uppbyggnad bör vara att militärdistrikten över tiden skall vara beredd att överta ledningen inom sina respektive områden.
Likväl bör en fortifikatorisk skyddad stabsplats med samma förmåga som den i Moskva finnas, för det faller på sin egen orimlighet och ryskt tänkande, att detta är den enda nationella ledningsplatsen med denna förmåga.
Vad som även är mycket intressant ur ledningsförhållanden är att vitryska generalstabsofficerare deltog inom ramen för beredskapskontrollen som ett lednings och samverkanslag.81I JAN15 delgavs uppgifter även att Vitryska generalstabsofficerare deltagit i en utbildning rörande modern rysk operationskonst, och bedömt även ledningsfilosofi, i St Petersburg. I utbildningen ingick även hur arbete sker i modern rysk stabsmiljö samt utnyttjande av datoriserade stabsverktyg.82
Att vitryska förband har uppgifter inom dels MD V Östersjöregionen dels MD N har kunnat utläsas utifrån rapporterade övningsmönster samt deltagande i vissa specifika övningar, tydligast blev detta under Zapad’13 då vitryska luftlandsättningsförband erhöll utbildning i landstigning av 336. Marininfanteribrigaden samt genomförde landstigningar inom ramen för den övningen. Denna beredskapskontroll visar ytterligare på hur inordnade de vitryska väpnade styrkorna är i den ryska operationsplaneringen, samt att man ökat graden då man nu deltar på stabsofficersnivå i beredskapskontroller. Bedömt kommer vi under 2015-16 se vitryska förband delta i beredskapskontroller som leds från Ryssland.
Vad övades. Inledningsvis kan vi säkert fastställa att övningen omfattande en reguljär konflikt mellan Ryssland och Väst i dess västra landgränsområde, magnituden av övningen dess geografiska storlek de ingående övningsmomenten samt de ingående förmågorna visar tydligt på det. Konflikten omfattade hela den västra landgränsen inklusive Vitryssland d.v.s. den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
Nedanstående är en bedömning av ett möjligt övningsscenario utifrån den genomförda övningsverksamheten:
  • Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
  • Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
  • Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
  • Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
Ovanstående övningsmönster korrelerar dels mot den genomförda övningsverksamheten dels mot tidigare kända ryska scenarion hur ett angrepp mot Ryssland skulle kunna tänkas genomföras.
I och med att två av tre delar i kärnvapentriaden även omfattats av beredskapskontrollen, är det fullt möjligt simulerat utnyttjande av kärnvapen har övats under beredskapskontrollen. Dock finns det ingauppgifter om det i dagsläget, då sådana uppgifter ej brukar delges, jämför t.ex. med Zapad’09, då utnyttjande övades, men uppdagades långt senare. En trolig tidpunkt för ett sådant övningsscenario blir dock under 18MAR15 i sådant fall.
Slutsatser
Nedan följer några av de tydligaste slutsatserna man kan dra av den genomförda beredskapskontrollen:
  1. Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
  2. Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
  3. Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
  4. Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
  5. Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Desantura 1(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31,

Dags att höja tröskeln del 4 – ubåtsbaserad andraslagsförmåga

Såsom regeringen tidigare meddelat kommer man bara att avsätta motsvarande 4,2 mdr kr ytterligare för det kommande försvarsbeslutet, vilket är långt ifrån det Försvarsmakten begärt för att fylla de allvarligaste bristerna i det förra försvarsbeslutet. I veckan meddelade också finansminister Magdalena Andersson att det trots det mycket dynamiska läget i omvärlden inte blir några pengar till försvaret i vårbudgeten. Det är inte utan att man funderar på vad som skulle behöva hända i omvärlden för att få svenska politiker att betala mer för försvaret.

Situationen är nog så allvarlig nu, men det hindrar inte att man måste se framåt. I måndags kom FOI med en ny och läsvärd rapport om tröskelförmåga. Det finns därför god anledning att återuppta förra vårens påbörjade serie om tröskelförmåga med det inlägg som då stod näst i tur. Tröskeleffekten syftar till att skapa en så hög tröskel att en angripare ska anse att det vore för dyrbart att påbörja ett angrepp. Tyvärr är tröskeln idag i mångt och mycket rullstolsanpassad, men det finns ett antal åtgärder som skulle kunna vidtas för att markant höja den och om detta handlar även inläggsserien.

En reaktiv strategi
Studerar man svenskt säkerhets- och utrikespolitiskt agerande de sedan 200 åren, finner man att det kännetecknas av reaktivitet. Det är ett utpräglat defensivt försvar som är byggt utifrån att motståndaren ska komma till Sverige och på så sätt inleda ett krig. Som motsats kan nämnas Israel som har en tradition av offensivt försvar, med exempel som sexdagarskriget, Osirak-räden och nu senast anfall mot mål i Syrien.

En reaktiv strategi innebär att man kommer att ta förluster. Friheten att som försvarare agera militärt kommer av att angripare genomfört förstaslaget. Denna strategiska reaktivitet ställer därmed stora krav på förmågan att ta emot det första angreppet och därefter fortsatt kunna föra en meningsfull strid. Saknar man den förmågan, har man heller ingen trovärdig tröskel.

Tröskeln kan därefter vara byggd kring att ta striden med angriparens förband som sätts in mot oss på ett sådant sätt att ett angrepp blir svårt att genomföra eller kring en förmåga att kunna tillfoga angriparens resurser i hemlandet sådan skada att ett angrepp inte skulle löna sig. Denna förmåga benämns också andraslagsförmåga och tvingar också en angripare att avdela resurser till det egna landets försvar. Helst innehåller en tröskel bägge dessa komponenter, men i Sverige har traditionen sedan 60-talet varit den förstnämnda lösningen.

Exempel på den andra lösningen skulle kunna vara anskaffning av kryssningsrobotar, vilket är något som nu flera av våra grannländer genomför. Först Finland, sedan Norge och nu även Polen som jag kommer att återkomma till längre fram i inlägget. Tyskland har sedan tidigare förmågan både på flygplan och fartyg. Mål för kryssningsrobotar är då i regel sedan tidigare inmätta och förberedda mål som flygbaser, hamnar, logistiknoder och infrastruktur som är kritisk för den militära förmågan.

I fallet med en luftburen andraslagsförmåga med kryssningsrobotar krävs det naturligtvis att förmågan inte slagits ut i angriparens inledande förstaslag. Det ställer stora, men fullt rimliga krav på logistik, basering och skydd av flygstridskrafterna.

En ubåtsbaserad andraslagsförmåga
Ett annat sätt att försäkra sig om en uthållig andraslagsförmåga som därtill har en betydligt högre skyddsnivå, är att ha en ubåtsbaserad andraslagsförmåga, d.v.s. ubåtar med kryssningsrobotar. Bilden man spontant får framför ögat är sannolikt ryska och amerikanska ballistiska robotubåtar men det är väl fördomsfullt.

Ubåtar har den stora fördelen att från att de går till sjöss är de mycket svåra att upptäcka. Att så särskilt är fallet i Östersjön, är vid det här laget välkänt. När en ubåt nått sitt patrullområde kan den förbli oupptäckt under lång tid. Under det kalla kriget nyttjades t.ex. Östersjön (Sovjet) och möjligtvis också Västerhavet (USA) som avfyrningsområde för robotubåtar.

Tomahawk Block IV. Använd av bl.a. US Navy och Royal Navy

Hur skulle då en sådan lösning se ut för svensk del?

För det första är inte ubåtsavfyrade kryssningsrobotar något banbrytande. Ser man till den standardiserade amerikanska Tomahawkroboten finns den i två versioner för ubåtar. Dels en vertikalstartande avsedd för amerikanska robotubåtar, men också i en torpedtubsavfyrad version konstruerad för den internationella standardtorpedtuben 53 cm som även Sverige nyttjar. Med andra ord skulle det redan nu gå att utrusta befintliga svenska ubåtar med kryssningsrobotar. För att ytterligare höja operationssäkerheten och skyddet av andraslagsförmågan skulle man exempelvis kunna nyttja Bottenhavet som skyddat avfyrningsområde. Det har tidigare varit föga känt, särskilt inte bland allmänheten, men genom Mikael Holmströms Den dolda alliansen och Anders Jallais Landsförrädaren finns nu kunskapen ute om den sonaranläggning Sverige med amerikansk hjälp placerade ut mellan Roslagen och Åland och som därmed ger en utomordentlig koll på undervattenstrafik (och sjötrafik) in och ut ur Bottenhavet. Det går därmed att ha en mycket god uppföljning på vilka hot som skulle finnas mot en svensk ubåtsbaserad andraslagsförmåga som opererade där. Med sina 1700 km räckvidd når Tomahawk från Bottenhavet alla de mål som skulle kunna vara intressanta samtidigt och en med en ubåtsbaserad andraslagsförmåga skulle en angripare aldrig kunna vara säker på att inte själv bli utsatt för ett uppföljande anfall.

Regeringen meddelade i för två veckor sedan att Sverige ska beställa två nya ubåtar av Saab Kockums, vilket är stor vikt för det svenska försvaret. Då Sveriges geografiska situation är sådan att en angripare har att tilltransportera sig via luften eller över havet, är förmågan till undervattensstrid en av de främsta vad gäller att skapa en tröskeleffekt. Tidigare har tanken med den nya ubåtsklassen varit specialisering mot internationella operationer med en del särlösningar som bl.a. Skipper har diskuterat (Han är för övrigt också inne på samma tankegångar som jag om ubåtsbeväpning). Det skulle bl.a. innebära att man reducerar beväpning till förmån för transport av specialförband. Med andra ord en reduktion av de klassiska egenskaperna för undervattensstrid till förmån för den typ av uppgifter som skulle kunna vara aktuella vid i andra områden än Östersjön. Förhoppningsvis tar man nu sitt förnuft till fånga och ändrar inriktningen. Risken är annars stor att Sverige om 10 år sitter med en fantastiskt bra och specialiserad ubåt, men som är mindre lämpad för de förhållanden där svenska ubåtar alltid kommer att uppträda – nämligen i Östersjön.

Konceptbild av nästa generations svenska ubåt och dess tidigare tänkta huvuduppgift. Bild:Saab Kockums

Jag anser dock att det ändå vore dumt att stanna vid tidigare konventionella lösningar, utan givet dagens massiva och breda återtagningsbehov vad gäller försvarsförmåga vore det av godo att ytterligare höja tröskeln. Jag anser därför att den nya ubåtsklassen borde göras större och mer uthållig än tidigare ubåtar och redan från början designas kring torpedavfyrade kryssningsrobotar.

En ytterligare fördel med en sådan lösning utöver de rent nationella skulle vara att det skulle öppna upp för ett djupare försvarssamarbete med Polen. Polen är nämligen just nu i färd med att titta på anskaffning av just konventionella ubåtar där man sätter beväpning med kryssningsrobotar (och just Tomahawk) som grundkrav. Leveranstiden sammanfaller också med de svenska planerna. Ett ubåtssamarbete skulle både stärka svensk försvarsindustri, skapa en hel del nya jobb, men också bidra till att stärka det svensk-polska försvarssamarbetet, vilket Polen länge önskat. En gemensam anskaffning skulle också stärka Sveriges/Saab Kockums möjligheter till ett nytt ubåtskontrakt i Australien.

Möjligheten att agera finns nu och den bör man ta på en gång i det kommande försvarsbeslutet. På samma gång som man skulle begränsa nackdelarna med Sveriges strategiska reaktivitet, skulle man också höja tröskeleffekten rejält och även gynna försvarssamarbete och näringsliv. Kan det bli bättre?

Tidigare delar:
Del 1 – Varför tröskelförmåga?
Del 2 – Förmåga till luftoperativ kontroll (inkl. grunder BVR-strid)
Del 3 – Luftburen offensiv förmåga

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske […]

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” – Lao Tzu – kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt – och ibland rent av löjligt – så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.

Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum – och i förlängningen vårt land – mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.

Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser – inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt – dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands – så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.

Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har – eller tänker skaffa – luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).

Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser – och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet – är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp – om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.

En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.

Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 

Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.

Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve

Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)

Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nose is marked 9M331, fins & other markings confirm is TOR which indicate TOR system fired in Nizhnyaya Krynka @OSINT pic.twitter.com/yvGbT04FbB
— Nathan J Hunt (@ISNJH) 26 januari 2015

Нижняя крынка. Предположительно ЗУР от ЗРК ”ТОР-М1” pic.twitter.com/BeiRGgqLHe
— Kirjali (@Kirjali) 26 januari 2015

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Российские зенитно-ракетные комплексы ”Панцирь” и ”Тор” у границы с Украиной. pic.twitter.com/UNzwc9g7Su
— Askai (@askai707) 23 januari 2015

Only 300 meters away from the Ukrainian border: ’Panzir-S1 air and missile defense’. #Russia pic.twitter.com/KRiwrWuQfe
— Onlinemagazin (@OnlineMagazin) 23 januari 2015

«Панцирь С-1», «Тор» и чурки приехали к нам в гости. Подлежат уничтожению. pic.twitter.com/qeUBIDkyvH
— DEN (@kmtznk) 24 januari 2015

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Панцирь-с1 в #макеевка pic.twitter.com/qIUH7kRpiX
— Дно Макеевки (@MordorOutdoor) January 29, 2015

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

ЗРПК ”Панцирь-С1” російських загарбників в #Макіївка(локація-> @ZORDEXXX) https://t.co/bqJZNl8Am4 pic.twitter.com/lfrweHyJMe
— Антирежим Йолки (@murderotica_) 28 januari 2015

Why is one of most modern RU army air defense systems in Makeevka? http://t.co/z4VYyOI1Po pic.twitter.com/2wNFDfxPur via @Conflict_Report
— Robert Paul (@RobertPaul1) 30 januari 2015

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna. 

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl. 

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.


Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan. 


Se även uppföljning 2/2

Alliansfriheten är en säkerhetsrisk

2014 var ett säkerhetspolitiskt dramatiskt år. Den ryska aggressionen mot Ukraina och det allt mer spända säkerhetsläget i Östersjöområdet var de kanske mest dramatiska tecknen på detta. I den svenska regeringsförklaringen från i höstas är tongångarna dock retrospektivt traditionalistiska: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Men vad innebär då alliansfrihet? Inför vårens försvarsbeslut finns det all anledning att sortera ut begreppen vad gäller denna säkerhetspolitiska linje. I praktiken har vi inte har bedrivit någon reellt alliansfri säkerhetspolitik på mycket länge: vi har faktiskt avskaffat såväl de politiska som de militära fundamenten för att kunna göra detta. Detta är en utveckling som bejakats i bred politisk samsyn under de senaste decennierna.

Traditionellt var den svenska alliansfriheten en del av den s k neutralitetspolitiken, som sammanfattades i frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den krigstida neutraliteten hade i sin tur som syfte att hålla Sverige utanför krig. Neutralitetspolitiken bekläddes ofta i ”solidarisk” retorik – t ex att den inte alls omöjliggjorde engagemang för fattiga i tredje världen eller för revolutionära upprorsrörelser i Latinamerika – men i själva verket var det en djupt egoistisk politik. Den syftade till att vi skulle klara vårt eget skinn även om – vilket var fallet i de bägge världskrigen – våra grannländer skövlades. Men detta skiljde den inte från andra länders säkerhetspolitik på ett mer djupgående plan; ytterst är säkerhet en fråga om nationens överlevnad och det kan kräva amoraliska snarare än moraliska lösningar.

Går man tillbaka historiskt kan man se hur stora förändringar av svensk säkerhetspolitik som faktiskt genomförts sedan det kalla krigets slutskede. 1978 års försvarskommitté angav t ex att neutralitetspolitiken, inklusive den fredstida alliansfriheten ”allra minst får (…) ge stormakterna någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande. Internationella bindningar vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet illusorisk kan inte accepteras. (…) Detta innebär att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter.”

Det andra, minst lika viktiga benet som alliansfriheten då ansågs behöva stå på, var ett mycket starkt nationellt försvar. På 1980-talet lade vi närmare 3% av vår BNP på försvarsbudgeten – nästan tre gånger så mycket som idag. Vi hade efter mobilisering en försvarsmakt på runt 800000 man, som bemannade 30 armébrigader, dussintals ytstridsfartyg och ubåtar samt ett av Europas starkaste flygvapen.

I efterhand har forskningen visat att den svenska neutraliteten endast var en officiell linje. Inofficiellt fanns en långtgående planering för hur Sverige skulle ta emot stöd från NATO och hur och med vem samverkan skulle ske. Samband fanns upprättat mellan de ledningsplatser varifrån det svenska försvaret skulle ledas och motsvarande i vissa NATO-länder. Redan på 50-talet NATO-anpassades flygbaser och klargöringsutrustning för att möjliggöra basering av utländskt stridsflyg i Sverige. För Sovjetunionen rådde inte några tvivel om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet. På sovjetiska militära skolor ansågs Sverige som ett NATO-land i utbildningen, på operationsplanernas kartor genomförde NATO anfall över och från Sverige.

Men Sverige tog det kalla krigets slut som intäkt för att helt avskriva militära hot mot oss i vårt närområde. Sådant har vi gjort förut – försvarsbeslutet 1925 byggde t ex på att det aldrig mera skulle bli storkrig i Europa – men den här gången blev effekterna särskilt dramatiska. Nedrustningen 1996-2004 innebar att försvarsmakten numera kan försvara en mindre del av landet i högst en vecka. Hela idén med ett alliansfritt försvar är att det ska kunna försvara hela landet på egen hand under en relativt lång tid. Det kan det svenska försvaret inte nu och det kommer det inte heller att kunna i framtiden heller, även om vi så sexdubblar den årliga försvarsbudgeten. Hela försvarsstrukturen – och de marginella förändringar av den som årets försvarsbeslut kan medföra – är alltså helt orimlig för ett alliansfritt land. Att vi sedan också har varit engagerade i alla västliga militära insatser de senaste tio åren, regelbundet övar med bl a norskt och amerikansk stridsflyg i norra Sverige och är i full färd med att ingå ett s k värdlandsavtal med den enda fungerande militäralliansen i Europa är också något som varje rättrogen uttolkare av svensk alliansfrihet måste förkasta. I alla fall i ryska stabsöverstars ögon torde detta göra oss till en del av fiendesidan.

Därutöver har vi ändrat oss dramatiskt på doktrinplanet, inte minst genom den s k solidaritetsförklaringen från 2009. Intressant nog upprepas denna i stort sett ordagrant i 2014 års regeringsförklaring: ”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Här säger vi alltså i fredstid att vi kommer att stödja namngivna grannländer om de blir militärt angripna, och inte alls passivt se på när de angrips (vilket hade varit den korrekta alliansfria linjen). Det faktum att vi sedan 20 år ingår i en sammanslutning av stater som strävar efter en gemensam utrikespolitik – dvs EU – strider också helt mot alliansfrihetens möjliggörande av krigstida neutralitet.

Med detta i åtanke kan man fråga sig varför alliansfriheten som begrepp har en så stark ställning i så stora delar av det politiska etablissemanget? I den allmänna opinionen har begreppet numera snarast en mindre lyskraft än alternativet, dvs alliansmedlemskap. Förklaringen är sannolikt att det stelnat till en kvasireligiös dogm, utan reell koppling till den säkerhets- och försvarspolitik Sverige faktiskt bedriver – eller för den delen de faktiska förhållanden som doldes bakom kalla krigets alliansfrihet. Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige. Detta skulle inte göra oss populära. Men det hade varit en möjlig om än genuint amoralisk politik, om vi haft en egen försvarsmakt av 80-talsstorlek. Idag bygger hela försvarsmaktens storlek och inriktning direkt eller indirekt på att vi från en närområdeskonflikts första början samarbetar militärt med andra länder. Alliansfrihetsdogmen anger att vi ska göra motsatsen till detta, vilket gör den till en säkerhetsrisk snarare än en säkerhetspolitik; den inneboende osäkerheten genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld. Utanförskapet gör också att vi inte på allvar kan ingå i djupare försvarssamarbeten, vilka inte är substitut men väl komplement till ett alliansmedlemskap. Att utreda ett alliansmedlemskap – vilket föreslagits av ambassadör Tomas Bertelman i en nyligen publicerad utredning – borde därför vara det säkerhetspolitiska förstahandsmålet under 2015.

Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Magnus Christiansson
Doktorand, Försvarshögskolan och Stockholms Universitet

Carl Bergqvist
Major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

Försvaret av Sverige

Som utlovat kommer här den sista artikeln i den artikelserie som har bäring på Folk och försvars riksonferens i Sälen som börjar i morgon. I slutet på artikeln finns ”instruktioner” om hur man bäst deltar på distans.

Rubriken på denna artikel är ”Försvaret av Sverige”. Den första artikeln behandlade de tio största riskerna globalt, den andra beskrev närområdet, den tredje avsaknaden av en svensk säkerhetspolitisk idé. Nu har vi zoomat så långt ned vi kan, ända ner på enskild svensk medborgare.

Vem försvarar Sverige? Många svarar reflexmässigt ”Försvarsmakten”. Men det är inte sant. Sverige försvaras av Totalförsvaret. Men tyvärr existerar inte Totalförsvaret längre. Åtminstone inte i den bemärkelse som avsågs när begreppet myntades. Försvarsmakten kan försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. I en rikting. I en vecka. Åtminstone i teorin. Låt oss därför granska försvaret av Sverige.

Inledningsvis kan nämnas att vi under våren kommer att producera en artikelserie om Totalförsvaret med utgångspunkt från hur och varför staten förlorade greppet om Totalförsvaret och därvidlag också föreslå hur lösningen skulle kunna se ut givet dagens förutsättningar.

Åter till kärnan i Totalförsvaret, nämligen Försvarsmakten. Vi uppfattar att det finns några fokusområden kräver särskild belysning. Antingen pga att de är gravt eftersatta eller bortglömda eller pga att de är dimensionerande för övriga förmågor.Dessa är (utan prioritetsordning):

  • Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen
  • Brigadsystemet
  • Logistiken
  • Luftförsvaret
  • Helikoptersystem
  • Territoriellt skydd till havs
  • Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Utmaningarna kommer inte beskrivas av oss i någon större utsträckning utan vi kommer nedan att hänvisa till andra som redan har beskrivit problematiken och utmaningarna på ett bra sätt. Du kan sedan själv välja vad du vill fördjupa dig i.

Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen

Styrelsen för psykologiskt försvar lades ned 2009 och gick tillsammans med KBM och Räddningsverket samman i det som blev MSB. Idag är det några få individer på MSB som har rätt bagkrund och tydliga arbetsuppgifter inom det ämnesområde som förr kallades det psykologiska försvaret. Försvarsmakten har ett PSYOPS-förband i Enköping men det används endast för internt bruk och togs fram för internationella insatser.

Reservofficeren Lars Holmqvist skrev på Kungl Krigsvetenskapsakademins hemsida i förrgår. Mycket angelägen läsning: http://kkrva.se/aterskapa-det-psykologiska-forsvaret/. Lars tar upp det otroligt aktuella och angelägna problemet med blåögdheten i svenska media och den enorma lucka i informationsmiljön som bara delvis täcks upp av försvarsbloggare.

Johan Kylander är Creative Director och grundare av Stratoform. Han skriver bl a om rysk psyops och informationsoperationer här: https://goupillon.wordpress.com/. Han twittrar också mycket skickligt och lyckas på ett bra sätt blottlägga inflytelseagenters och/eller nyttiga idioters påverkan eller försök till påverkan.

Wiseman, eller snarare Carl Bergqvist skriver om vilka värderingar vi vill försvara här: http://www.expressen.se/kronikorer/carl-bergqvist/vilka-varderingar-vill-vi-forsvara/

Det som är svårast och farligast i informationsarenan är när ”våra egna” går motståndarens ärenden. Som t.ex. professor Stefan Hedlund eller f.d. ambassadören Sven Hirdman.

Öppenheten och folkförankringen är två sidor av ett mynt. När alla män gjorde lumpen och fick information om ryska stridskrafter (för att det var relevant) på 80-talet så var detta inget problem. Idag är det betydligt färre som tjänstgör i Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret och dessutom är Försvarsmakten hemligare än någonsin. Varför? Det är fullt begripligt att man inte avslöjar positioner, avstånd, ytor, tider och kapacitet. Men nu har vi hamnat i ett hemlighetsmakeri som bara drabbar oss själva. För handen på hjärtat – det motståndaren vill veta tar han reda på. Det enda som idag möjligen är dolt för motståndaren är det som aldrig trycks på papper eller skrivs på en dator. Det är sådant som är ”above top secret”.

Brigadsystemet

Sverige hade en gång i tiden en massa brigader. Det har vi hört till leda nu. Men den viktigaste lärdomen från förr är inte numerärer utan viljan, kunskapen och förmågan att öva med kompletta brigader. Idag kan vi inte ens öva med en (1) brigad. Ett annat bekymmer är vår markoperativa doktrin kontra reglementen och utbildningen på MSS kopplat till erfarenheter från insats. Den iterationen behöver förfinas. Om man uttrycker sig vänligt.

Intressant läsning finner man hos Johan Hansson på Ledningsstaben. Hans blogg finns här: https://ltcollibbo.wordpress.com/

Det behövs faktiskt också en fundering på brigadsystemets existensberättigande. Det finns en anledning att strida i brigader och det är det som britterna kallar ”combined arms”, vilket inte låter sig förklaras i en bisats men det finns goda taktiska skäl att strida så. Det förutsätter dock att motståndaren är av en typ som tar stryk av sådan strid. Frågan är hur (svenska) 2. eller 3. brigaden hade stått sig i Donbass?

Sätt dig in i den ukrainske brigadchefens situation en stund. Du slåss mot en fiende som dels består av landsmän, dels av ”gröna män” från i första hand Ryssland och någonstans där bakom den ryska armén, uppblandat med civila, barn och gamla. Är det verkligen så lyckat att genomföra brigads anfall då? Eller övergår du ganska raskt till ”Afghanistan-mode” med patruller, eldöverfall och CAS. Försöker binda fienden och stegvis skapa lokal överlägsenhet. Tills motståndaren kastar dig tillbaka till första världskriget som i slaget om flygplatsen i Luhansk. Ja, du fattar vinken. Hur skulle de svenska brigadernas motståndare se ut i Sverige? Kommer de urlastande i djuphamn i marschgrupperingsordning, redo att slås ut av våra brigader som givetvis är ”på förhand”? Väl märkta i matchande färger? Hur ser den ideala brigadmotståndaren ut kontra vilken motståndare är sannolik på svenska mark?

Logistiken

Den svenska försvarslogistiken var för 30-40 år sedan ett sammanhållet system. Inte ett system av system utan ett enda system. Volvo, Ericsson, Scania, Hägglunds och Bofors hörsammade statens önskemål och gick statens ärenden. Staten ordnade så att industrin fick en kreativ tummelplats där de kunde testa allsköns idéer och därmed utvecklades en rad teknologier som Sverige fortfarande tjänar massor med pengar på. Nackdelen med detta var att det födde småpåveri, nepotism och insynen minskade för varje år. Dödsryckningen var NBF och slutstationen var GLC (läs gärna Borneos gästinlägg hos Wiseman). Sen tog penningrullningen slut. Eller den ströps åtminstone avsevärt.

I sin iver att fortsätta det ”lyckade” projektet att skapa transparens inom materielanskaffningen och logistiken tillsatte regeringen en enmansutredning där förre GD för FM, Marie Hafström, kom fram till att det mesta av stödet till Försvarsmakten skulle läggas ned och ersättas med en ny myndighet. Det hade så här i efterhand kanske varit det bästa för alla parter. Men så blev det inte utan istället genomfördes under 2012 och 2013 s.k. ”Omdaning logistik”. Nu är alla organisationer kvar, de har separata ledningar och deras ansvar och uppgifter går i varandra. Insynen och transparensen är sämre än någonsin. Men värsta av allt – stödet till Försvarsmakten är så dåligt att det sedan lång tid tillbaka fått operativ påverkan.

Vi har nu en systemkollaps av systemkollapser. Istället för en enda stödmyndighet hanteras nu totalförsvarets logistiksystem inkl materialanskaffning och livscykler, infrastruktur för logistik, utredning och utveckling samt beställning och genomförande av följande organisationer: FMV, FMLOG, PROD FLOG, LEDS, INSS J4, ATS/MTS/FTS, FOI, MSB, FortV, TrängR, FömedC, FMTS, FMTM,  Energimyndigheten, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Trafikverket samt ett mycket stort antal företag (det finns ca 1000 registrerade leverantörer i PRIO).

För en soldat som skall riskera livet i Mali och som kommer till Servicecenter inne på Karlsborgs fästning som drivs av FMLOG (som ingår i Försvarsmakten) är det obegripligt att hen inte kan få ut rätt utrustning i rätt tid. För ingenjören på Mali 00 ur Ing2 i Eksjö som bygger camp i Timbuktu är det svårt att förstå varför avtal inte är tecknade och varför FMV skickar ner fel person vid fel tidpunkt. För skattebetalarna är det mycket svårt att förstå varför materiel som är fullt fungerande och som använts i Afghanistan inte kan användas i Mali. Det finns ett oräkneligt antal exempel på hur systemkollapsen slår mot enskilda soldater och bränner skattepengar utan att nå någon effekt.

Luftförsvaret

Förutom Gripen-systemet så lämnar försvaret av det svenska luftrummet en hel del att önska. Främst gäller det luftvärn, långräckviddiga bekämpningssystem och UAV. Gripen-systemet har bevisat sin interoperabilitet flera gånger och är en enabler om vi vill öka vårt samarbete med andra länder, .t.ex. genom ett NATO-medlemskap.

Gripen News är en välkänd försvarstwittrare som hängt med länge och har många följare. Han driver också en utmärkt blogg. Han publicerade i torsdags en angelägen artikel om Luftförsvarsutredningen som du kan läsa här: http://gripennewsthread.blogspot.se/2015/01/luftforsvarsutredningen-2040-slutrapport.html

Wiseman skriver här om Flygvapnets krigsflygbaser: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/12/julkalender-2014-lucka-21.html

Det finns även en bra sammanfattning av förra årets diskussioner om kryssningsrobotar här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/04/mer-om-kryssningsrobotar.html

Gripen-systemet är sannolikt garanten för att en angripare avstår från att angripa Sverige. Men garantin har begränsningar främst beträffande beväpningen men också det faktum att det om ett antal år måste uppgraderas i takt med att Ryssland utökar sin arsenal och anskaffar nya och bättre system.

Helikoptersystem

De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har ersatts av helikopter 1415 och 16. Enligt tidsplanen ska samtliga 18 exemplar av HKP 14 vara levererade till Försvarsmakten under 2019. Projektet har präglats av kraftiga förseningar. Se ovan om logistik och materielinköp. Var det rätt att avveckla Hkp 4 och 10? Skipper har skrivit en del om det här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/12/att-gora-om-samma-misstag-gang-efter_6.html

Man bör ställa sig frågan vad vi skall använda helikoptrarna till? Ett tag skulle vi ha en US Marines-liknande enhet i Karlsborg som kallades LBB, Luftburen Bataljon. Helikopter 4 utgjorde därvid en svensk ålderstigen lågbudgetvariant på Boeings V-22 Osprey eller möjligen CH-47 Chinook. Även faktiskt just US Marines använda CH-46 Sea Knight som är tillverkarnamnet på Hkp 4. LBB avvecklades 2013.

Specialförbanden använder sig av Hkp 15 och 16 och har ett stödförband som heter Särskilda helikoptergruppen. MEDEVAC är ett annat viktigt användningsområde för helikoptrar. Några av Hkp 16 inreddes för MEDEVAC på förbandet SAE i Afghanistan men de har avvecklats och hemtransporterats. Vad som händer med dem nu är för oss okänt. Helikoptrar ingår också i NBG och några är på väg till Adenviken just nu inom ramen för ME 04.

Det finns också en lång och infekterad debatt om Försvarsmakten kan och skall stödja polis och räddningstjänst. Bra sammanfattning av Skipper här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/08/en-nationell-helikopterstrategi-ar.html

Även detta inlägg som en replik på ett blogginlägg av Sten Tolgfors är läsvärt: http://navyskipper.blogspot.se/2014/11/sten-tolgfors-och-helikopterformagan.html

Territoriellt skydd till havs

Marinen och Kustbevakningen samt Flygvapnets förmåga till sjömålbekämpning kommenteras inte alls av oss. Läs istället följande inlägg för att samla underlag inför Rikskonferensen:

http://navyskipper.blogspot.se/2014/07/den-standigt-minskande-marinen.html

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/saab-koper-kockums_3463120.svd

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/01/gastinlagg-marinen-behover-mer-pang-for.html

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/12/tio-ar-senare-under-askan-glimmar-gloden.html

http://annikanc.com/2014/10/24/undervatten/

Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Ta en titt på vårt inlägg ”Krigets första timmar”. Fundera lite på hur väl förberedda vi är för ett Ukraina-liknande scenario. Byt ut Krim mot Gotland och Donbass mot Skåne. Inte för att det just nu finns någon rimlig händelseutveckling som talar för att Ryssland skulle angripa oss på land men använd det som ett exempel för att få en bild av krigets första timmar och dagar. Fokusera därvidlag på det som normalt sett inte kallas krig. Det som skildras i filmen ”Förebudet”. Det som går att ge en rimlig förklaring. Händelser i cyberarenan eller i den ”biologiska och kemiska arenan”.

Läs gärna inlägget ”Hotbilden” om subversion, sabotage och informationsoperationer i ett förkonfliktstadium.

Utöver ovanstående skulle även följande problemområden behöva beskrivas närmare:

 

Nu är det dags att förbereda sig för morgondagens Rikskonferens. 

Rikskonferensen 2015 inleds, av Folk och Försvars ordförande, Göran Arrius. Första talare är utrikesminister Margot Wallström. Statsminister Stefan Löfven, vars medverkan vid Rikskonferensen bestämdes i och med beskedet om extra val, befinner sig under söndagen i Paris, med anledning av händelserna i Frankrike.

Börja med att titta i programmet som förenklat ser ut så här:

12:30 Välkomstord

12:35 Svensk säkerhetspolitik 2015 
Margot Wallström, utrikesminister

13:05 Sveriges säkerhetspolitik: tre perspektiv
Annie Lööf, partiledare (C)
Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jan Björklund, partiledare (FP)

14:05 Ryssland: ambition och förmåga
Gudrun Persson, forskningsledare FOI
Johan Norberg, förste forskare FOI
Torbjörn Becker, föreståndare Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), Handelshögskolan1

14:45 Mellanöstern: en region i konflikt
Bitte Hammargren, journalist, författare, mellanösternkännare

15:35 Ebola: hot mot fred och säkerhet
Björn Olsen, professor infektionssjukdomar Uppsala universitet – inledning 10 min
Mats Karlsson, direktör Utrikespolitiska institutet
Ann-Charlotte Zackrisson, chef enheten för insatser MSB

16:15 Perspektiv
Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF
Ellinor Eriksson, förbundsordförande SSU
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF

16:45 Utrikespolitik i en förändrad miljö 
Margot Wallström, utrikesminister
Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland

17:15 Paneldiskussion: framtida verktyg för fred
Fredrik Löjdquist, OSSE-ambassadör
Sven-Eric Söder, generaldirektör FBA
Linda Nordin, generalsekreterare Svenska FN-förbundet

17:50 Paneldiskussion: slutsatser för oss
Karin Enström, vice ordf utrikesutskottet (M) – inledning 5 min
Kenneth G Forslund, ordf utrikesutskottet (S)

Håll sedan koll på den här sidan efter livesändningar på webben: http://folkochforsvar.se/rikskonferensen.html

Följ hashtaggen #fofrk på Twitter.

Och se till att du följer alla på Försvarstwittrartoppen

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

I skuggan av Almedalen

Sammanfattning
Ryssland har under Almedalsveckan genomfört och påbörjat två mycket anmärkningsvärda övningar. Dels den största luftförsvarsövningen på 25 år dels vad som förefaller vara ytterligare en motövning mot NATO. Den ena övningen visar på att man återigen börjar närma sig en hög nivå den andra övningen visar på att man vet om detta i och med att man utmanar NATO öppet med en egen övning i anslutning till dess övning. Således är det verkligen dags att lyfta upp omvärldsläget på dagordningen ordentligt och då inte enbart tala om det utan även visa handling kring det inom Svensk politik.
Analys
MD V. Under perioden 1-4 Juli 2014 har 1. Flyg- och luftförsvarskommandot (FLLK) inom västra militärdistriktet (MD V) genomfört luftförsvarsövning omfattande dels flyg dels luftvärn. Övningen har i huvudsak genomförts över och i Tver och Leningrad Oblast vid Kingisepp respektive Kushalino övningsfält. Luftförsvarsövningen är den största av sitt slag som genomförts under de senaste tjugofem (25) åren i Ryssland.
Ur flygstridskrafterna har fem (5) flygregementet (antalet flygplan som totalt deltagit har ej delgivits) deltagit med SU-24, SU-27, SU-34, MIG-29 SMT och MIG-31. Flygstridskrafterna som deltagit i övningen har varit baserade vid åtta (8) stycken flygbaser. Ur luftvärnet har sju (7) luftvärnsregementen deltagit med S-300 samt Pantsir S-1, utöver detta har även arméflygs-, ingenjör-, sambands-, specialflygs- och televapenresurser deltagit i övningen. Övningen har varit dubbelsidig, flygresurserna har försökt ta sig igenom de luftförsvarade områdena av luftvärnsförbanden. Övningen har genomförts dels simulerad dels med skarp ammunition.
Övningen har syftat till att för flygförbanden öva i en extremt hög luftförsvars miljö och därmed genomföra genomträngning av luftförsvarsområdena. För att då kunna påverka i huvudsak en motståndare på marken antingen med hjälp av flygbomber, missiler och /eller raketer. För luftförsvarsförbanden har det i huvudsak syftat till att försvara viktiga områden. Totalt har luftförsvarsförbanden genomfört över trehundra (300) simulerade robotskjutningar mot angripande motståndare. Flygförbanden har genomfört flertalet samordnade flygangrepp mot strategiska och operativa mål varav det största attackflygföretag bestod av över trettio (30) flygplan i en anfallsvåg.
Övningen inledes med att motståndaren angrep strategiska mål i St Petersburg området från tre (3) olika riktningar. Vid ett övningsmoment anföll en våg av över tjugo (20) attackflygplan mot St Petersburg området i skydd av radiotystnad och anflygning på extremt låg höjd. Som skenföretag utnyttjades MI-8 helikoptrar utrustade med televapensystem för att dels störa luftförsvarsförbanden dels utgöra en skenåtgärd för att simulera ett angrepp från en annan riktning och därmed dra åt sig uppmärksamheten hos ledningsresurserna vid luftförsvarsförbanden.
Vid ett annat övningsmoment genomfördes ett flyganfall med skarp ammunition mot en simulerad flygbas vid Kingisepp övningsfält. Uppställningsplatser, ammunitions- drivmedelsplatser o dyl hade konstruerats, likväl utnyttjades en tidigare befintlig landningssträcka. Flygstyrkan utnyttjade både styrda och ickestyrda flygbomber vid angreppet. Samtliga mål förstördes vid angreppet. Därefter påbörjade ingenjörresurserna reparation av landningsbana för att kunna påbörja flygverksamhet vid basen igen, efter ett antal timmars reparationsarbete ansågs flygbasen operationell igen. Bedömt är detta det företag som bestod av över trettio (30) flygplan.
Två saker är mycket intressanta med denna luftförsvarsövningen som genomförts. Den första är att man utan tvekan övar offensiva flygföretag mot högvärdiga mål (HVM) dvs flygförbanden har ej övat defensivt luftförsvar i samverkan med luftvärn. Vad som även är intressant i detta är utnyttjandet av MI-8 helikoptrarna för televapeninsatser. Här bör man betänka införandet av MISTRAL fartyg i Östersjön mht den flygkapacitet dessa tillför, likväl andra sjöburna plattformar som kan utnyttjas vid ett inledande angrepp som bärare för liknande televapensystem, mht att man innan ett angrepp kan ta sig mycket nära en nationsgräns med dessa. Troligtvis har även flygande signalspaningsresurser utnyttjas under luftförsvarsövningen i syfte att lokalisera luftvärnet och därmed kunna genomföra invisning och stridsledning av attackflygsföretagen, detta utifrån att signalspaningsflygplan ur det Ryska flygvapnet har varit aktiva under den aktuella perioden. Det andra är att man övar angrepp mot flygbaser som skyddas av kvalificerade luftvärnsresurser samt att man vid dessa har övat R3 (Räddning, Röjning och Reparation) resurserna skarpt. Särskilt mängden av reparationsresurser som åtgått vid genomförandet av ett angrepp bör beaktas, en (1) ingenjörbataljon, krävdes för att få flygbasen operativ.
MD S. En annan mycket intressant övningen pågår just nu i södra militärdistriktet (MD S) vilket omfattar dels sjöstrids- dels luftstridsförband i Svarta Havet. Övningen påbörjades den 4 Juli 2014 vilket sammanfaller med startdatumet för NATO övningen SEA BREEZE’14, denna övningen verkar dock nu förskjutas till Augusti 2014, dock befinner sig fortfarande flertalet NATO fartyg kvar i Svarta Havet samt Svarta Havs flottan genomför vad som förefaller vara ytterligare en motövning till en NATO övning. Detta är något som det även talas om i Rysk media att det uttryckligen är en motövning.
Denna motövning omfattar över tjugo (20) örlogsfartyg, tjugo (20) luftfarkoster (stridsflygplan, helikoptrar), marininfanteri och kustförsvarstrupper. Övningen genomförs i hela Svarta Havet och omfattar, robotskjutningar mot sjömål, artilleriskjutningar mot sjö- och luftmål. Det övergripande syftet är att samöva sjö- och luftstridskrafterna för att kunna slå en motståndare till havs samt genomföra taktiska landstigningar i Svarta Havs regionen.
Vad som hittills har övats förefaller det varit sjöstridskrafterna för sig och luftstridskrafterna för sig. Inledningsvis den 4 Juli 2014 genomfördes robotskjutningar från örlogsfartyg. Därefter rapporterades det om att under den 7 Juli 2014 genomförde dels sjöstridskrafterna en robotskjutning med fyra (4) stycken örlogsfartyg samordnat mot en fientlig sjöstridsgrupp. Dels genomfördes en luftstridsföretag med SU-24 mot en fientlig sjöstridsgrupp. Ingen samordning förefaller än ha genomförts mellan sjö- och luftstridskrafterna.
Slutsatser
Några slutsatser kan dras dels vad avser luftförsvarsövningen inom MD V dels motövningen inom MD S utifrån den initiala rapporteringen kring de båda övningarna varav den i MD S fortfarande pågår. Ytterligare slutsatser kan dras om någon eller några veckor då ytterligare nyhetsrapporteringen kring övningarna har framkommit och som brukligt då det Ryska Försvarsministeriet släpper sin officiella utvärdering.
Inledningsvis är det ju mycket intressant och till del anmärkningsvärt att den största luftförsvarsövningen på 25 år genomförs i närheten av Almedalen utan att det märks i debatten, då flertalet partiledare lyfte just försvars- och säkerhetspolitiska frågor i sina tal under Almedalsveckan, antingen så tyder det på att informationsflödet är klart begränsat eller att man tiger ihjäl frågan, dock så sammanföll en incidentstart samtidigt som öppna SIGINT källor rapporterade om Rysk signalspaningsverksamhet i Östersjöregionen i anslutning till Gotland, under fredag kvällen den 4 Juli 2014, så till del blev den Svenska Politiker eliten varse om att fredens hav inte är så fredliga längre.
Vad avser övningen inom MD V är det mycket intressant att man övar offensiva flygföretag mot strategiska mål i en mycket svår luftförsvarsmiljö. Likväl storleken på anfallsföretagen som varierar mellan 20 till 30 attackflygplan. Detta motsvarar de största anfallsvågorna som genomfördes under ACE’14 och då var det flertalet nationer med i dessa, det man måste beakta var att dessa anfallsföretag EJ genomfördes med det luftvärnshot som övades under denna övning, således så kan man börja dra slutsatsen att det ryska flygstridskrafterna inom MD V börjar närma sig en hög förmåga med stormsteg, återigen är det teknikbristen som hindrar vissa delar, men utifrån den rapportering som genomförts så kan den börja anses vara försumbar mht det generellt sett låga luftvärnshotet som finns i Östersjöregionen. 

Likväl att man övar anfallsföretag mot flygbaser tyder på att man passeratförsvarsnivån och nu övar offensiva attackföretag, således man genomföra offensiva stridsföretag i en mycket svår miljö och lyckas lösa dessa uppgifter. Likväl skall man beakta att ett anfallsföretag mot en flygbas med 20-30 ryska attackflygplan ger enhel ingenjörbataljon flertalet timmar i reparationsarbete för att få den operativ igen, med operativ avses här att man kan landa, tanka och återigen lyfta. I Insatsorganisation’14 finns två (2) stycken ingenjörbataljoner för hela Försvarsmaktens behov, lägg därtill enbart två basbataljoner för hela flygvapnets behov så inser vän av ordning rätt snabbt att våra resurser i händelse av ett väpnat angrepp är mycket begränsade till obefintliga till att våra främsta fjärrstridsresurs, dvs flygvapnet, skall kunna utnyttjas, de kommer helt enkelt inte kunna lyfta för baserna kommer vara förstörda och inga reparationsresurser finns att tillgå.

Likväl utnyttjandet av helikopterbruna talevapenförmågor öppnar en ny dimension, att helikoptrar utnyttjas till detta tidigare är inte okänt, men det man bör ta i beaktande är utnyttjandet av televapenresurser på helikopterförband i ett inledande angreppsskede då örlogsfartyg med helikoptrar kan patrullera i nära anslutning till Svensk territorialvattengräns för att därefter påbörja störning och därmed markant minska egen förberedelse- och förvarningstid, då främst utifrån att Ryska luftstridskrafter har en längre anflygningssträcka än tidigare jämfört med under Sovjettiden, då dessa flygburna förmågor tidigt skulle märkas om de skulle passera ut ur Finska viken eller från Kaliningrad. Likväl är detta något som det Finska luftförsvaret bör ta i beaktande i och med dess mycket långa landgräns mot Ryssland.
Men det mest intressanta i detta inlägg är nog ändå den Ryska motövningen i Svarta Havet. Vid två tillfällen har nu Ryssland initierat motövningar mot NATO övningar i dess närområde. OM nu detta är ett mönster är för tidigt att säga, nästa stora NATO övningen genomförs i Polen i September 2014. Genomför då Ryssland med hjälp av Vitryssland en motövning så bör man kunna säga att det är ett mönster som uppträder. Varvid ett tydligt ställningstagande från Rysk sida har tagits, varje NATO övning i dess närområde kommer mötas med en motövning. Således tar vi ytterligare ett steg nedåt i en nedåtgående säkerhetsspiral i vårt eget närområde.
I sig är detta mycket intressant att Ryssland initierar motövningar, då NATO t ex under Zapad övningarna har hållit sig mycket passiva, troligtvis har enbart en förhöjd underrättelse- och stabsberedskap intagits, men man har ej initierat motövningar. Ser man till SEA BREAZE och BALTOPS är detta övningar som genomförts under en mycket lång tid, så det är ej några nya övningar som tillkommit utifrån Ukraina krisen, utan de tillhör så att säga normalbilden i de olika regionerna. Varvid dessa motövningar blir än mer anmärkningsvärda. Kommer det ske en motövning i September, detta är förtidigt att säga, dock vad som är intressant är att vissa uppgifter gör gällande att det strategiska bombflyget har framgrupperat TU-160 till Vitryssland, vilket kan vara ett tecken på att sådana åtgärder vidtas. Det mest troliga alternativet är att om en motövning genomförs är det i form av en beredskapskontroll med både Ryska och Vitryska förband inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan de båda nationerna.
Således Ryssland är tydligt på frammarsch dels möts NATO upp med motövningar dels har man börjat öva allt mer offensiva anfallsföretag vilket återigen bekräftar att man har gått från den sk låga nivån till en högre nivå alternativ högnivå inom vissa förband och förmågor.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4(Ryska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
RT 1(Engelska)

Åskvarning?

Sammanfattning
Beredskapskontrollen inom det centrala militärdistriktet (MD C) mellan den 21 – 28 Juni 2014, har bedömt syftat till att dels öva förbandens förmåga till att genomföra taktisk och operativ förflyttning i en ny kraftsamlingsriktning (strategisk riktning) dels övat skyddsåtgärder på djupet. Bedömt har övningsscenariot varit riktat mot en reguljär motståndare m h t vilka förmågor som övats under beredskapskontrollen. Bedömt har Ryssland nu en mycket god förmåga till att genomföra operativa lufttransporter samt god till mycket god att leda förband inom ramen för C4ISR. Likväl har troligtvis beredskapskontrollen även syftat till att utnyttja militära maktmedel i bakgrunden för att kunna påverka händelseutvecklingen i Ukraina, något som ej lyckats mht att vapenvilan som utlystes i Ukraina upphörde 140701.
Analys
Allmänt.Den 21 Juni 2014, klockan 11:00 lokal tid (09:00 Svensk tid), beordrade President Vladimir Putin beredskapskontroll av de Ryska väpnande styrkorna i det centrala militärdistriktet (MD C), beredskapskontrollen pågick intill den 28 Juni samtliga förband skulle senast vara åter sina ordinarie freds grupperingsplatser den 1 Juli 2014. Beredskapskontrollen påbörjades dock i mindre skala redan den 20 Juni 2014, när två (2) mekaniserade brigader (MekB) försattes i högsta stridsberedskap. OSSE kom att informeras avseende övningen i anslutning till att den påbörjades.
Beredskapskontrollen har genomförts i tre, egentligen fyra, faser. Fas 1 var mellan den 16 – 20 Juni 2014. Vid denna fas genomförde utsända representanter från Försvarsministeriet uppföljning av den ordinarie verksamheten vid utvalda förband inom MD C. Fas 2 var mellan 20 – 21 Juni 2014, vid denna fas sattes 28. och 35. MekB i högsta stridsberedskap. Den tredje fasen var mellan 21-28 Juni 2014, vilket omfattade beredskapskontrollen. Den fjärde och sista fasen varade mellan 28 Juni – 1 Juli 2014 vilket omfattade återtransport av förbanden till sina fredsgrupperingsplatser.
Totalt sett skall upptill 65,000 man övats, cirka 5,500 olika fordonstyper (varav 720 stridsvagnar, 950 pansarskyttefordon, 600 artilleri- och raketartilleripjäser) deltagit, över 180 olika flygplanstyper samt cirka 60 olika helikoptertyper varit ianspråktagna för beredskapskontrollen. Beredskapskontrollens övningsmoment har i huvudsak genomförts i Samarskoy, Orenburgskoy, Kemerovskoy, Sverdlovskoy och Chelyabinskoy Oblast, främst utnyttjade övningsområden har varit Yurginskiy, Totskoye, Telemba och Chebarkulskiy. Detta är bedömt stora delar av MD C som deltagit i beredskapskontrollen utöver den mängd soldater och utrustning som tillförts utifrån, främst från luftlandsättningsförbanden.
Enligt de luftburnatruppernas chef, General Vladimir Shamanov, syftade beredskapskontrollen inom MD C bl a till att ta fram lämpliga strategier för att kunna möta ett uppstående hot utifrån det västliga trupptilllbakadragandet ur Afghanistan. Om detta enbart omfattade de luftburna förbanden eller hela beredskapskontrollen delgavs ej. Beredskapskontrollen kan även varit en förövning inför tre kommande CSTO övningar som genomförs under Juli och Augusti månad där många av de ingående förbanden i beredskapskontrollen kommer omfattas.
Förbanden inom MD C anses vara Rysslands strategiska reserv och de förband som utnyttjas för att förstärka i en strategisk riktning. Detta förfarande har övats under en längre tid att genomföra operativa förflyttningar med förbanden till ett annat militärdistrikt. Likväl finns förråd i samtliga militärdistrikt för att kunna utrusta flertalet brigader, varvid enbart personaltransport av förbanden ur MD C behöver genomföras. Vad avser predestinering av de båda Armékårerna inom MD C så anses 2. Armékåren vara avdelad till det västra och södra militärdistriktet (MD V och MD S) medan 41. Armékåren är avdelad till det östra militärdistriktet (MD Ö).
Ser man rent fakta betonat på beredskapskontrollen så förefaller uppgifterna att stämma rörande att beredskapskontrollen var ett led i prövande av planer för en förstärkning av MD Ö, framför allt i och med att 41. Armékårens stab har varit den stab som lett det praktiska övningsmomenten av beredskapskontrollen, denna armékår skall även vara den som är predestinerad till MD Ö. Dock blir bilden lite mer otydlig då RVSN (de strategiska robottrupperna) även har ingått i denna övning, likväl om det var så att övningen syftade till att möta ett hot från Afghanistan i och med NATOs utmarsch, så hade man ej behövt öva moment mot TU-22, TU-95, likväl flygbekämpning av robotbatterier, för detta är ej något som de irreguljära grupperingarna i Afghanistan förfogar över. Likväl övades RVSN under beredskapskontrollen.
Markstridskrafter.Båda armékårerna (2. och 41.) inom MD C har deltagit i beredskapskontrollen, likväl har MD C baser på utländskt territorium deltagit i beredskapskontrollen. Del av förbanden har genomfört förflyttning via järnväg (mekaniserade- och luftförsvarsförband) del av förbanden har genomfört förflyttning med egna resurser (taktisk förflyttning) till övningsområdena. Den taktiska transporten har genomförts längs fyra stycken koncentrationsvägar, inom Samarskoy, Orenburgskoy, Sverdlovskoy, Chelyabinskoy och Kemerovskoy Oblast, den taktiska förflyttningen har understöddes av MI-24 helikoptrar. Längs koncentrationsvägarna har elva (11) stycken stödpunkter funnits för att kunna genomföra reparationsarbeten, drivmedelspåfyllning o dyl. Delar av förbanden har även genomfört operativ förflyttning med hjälp av lufttransport till övningsområdena.
Ur luftlandsättningstrupperna har delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen från Ivanovo deltagit i beredskapskontrollen (217. Luftlandsättnignsregementet), likväl har 31. avdelta luftburna brigaden och 38. Ledningsregementet deltagit i beredskapskontrollen. Operativ förflyttning av förbanden har genomförts från ordinarie grupperingsplats till övningsområdet vid Chebarkulskom, en totalt förflyttning på cirka 1,500 km. Totalt krävdes över hundra (100) stycken flygningar för att förflytta förbandsdelarna.
För att förflytta luftlandsättningstrupperna utnyttjades upptill trettio (30) IL-76 flygplan. Ett mycket intressant moment övades vad avser ilastningen, när enheten genomförde förflyttning (100 km) från sitt grupperings- till sitt koncentrationsområde utsattes den för eldöverfall varvid man fick strida sig fram. Därefter vid koncentrationsområdet (flygplatsen) så fortsatte striderna varvid man fick vidta åtgärder för att möjliggöra själva ilastningen.
15. Mekaniserade brigaden, den fredsbevarande brigaden i MD C, har även deltagit i beredskapskontrollen. Brigaden har genomfört förflyttning med egna resurser till övningsområdet. Brigaden genomförde en 350 km lång taktisk förflyttning, för att därefter återsamla i ett koncentrationsområde. Väl återsamlade påbörjade brigaden omedelbart att lösa stridsuppgifter vid övningsfältet i Totskom. Bl a genomfördes stridsskjutningar med T-72 stridsvagnar samt BMP-2 pansarskyttefordon.
Markstridskrafterna vid 201. Militärbasen i Tadzjikistan omfattades även av beredskapskontrollen. En behovssammansatt stridsgrupp prövades vid beredskapskontrollen omfattande, mekaniserat infanteri, artilleri, spanings- och luftvärnsförband. Dessa prövades under fältmässiga förhållanden. Övningarna genomfördes i angränsning till bergsterräng och under mycket svåra klimatologiska förhållanden (hög värme).
Ett CBRN förband ur MD C genomförde en 350 km lång fordonsmarsch, väl när de anlede till övningsområdet i Chebarkulskiy påbörjade de omedelbart att lösa dekontaminieringsuppgifter. Under övningen har förbandet genomfört dekontaminering av utrustning såsom vapensystem och fordon samt indikering av kemiska och nukleära stridsmedel.
De strategiska robottrupperna (RVSN) har även deltagit i beredskapskontrollen. Dessa förband inom MD C påbörjade omedelbart stridspatrullering då beredskapslarmet utlystes inom distriktet. Utöver att genomföra stridspatrullering har även övning i åtgärder mot jägar- och specialförband övats under beredskapskontrollen. Skyddsförfarandet kring robotfordonen vid de strategiska robottrupperna förefaller vara att utnyttja UAV på ett skyddsavstånd, för att där upptäcka en annalkanade motståndare, därefter utplacera sina skyddsförband för att slutligen nedkämpa dem med Tayfun-M ”Antisabotage fordon”. Detta moment övades under beredskapskontrollen. Likväl har man genomfört övningsmoment i simulerad nukleär och kemisk miljö. Utnyttjandet av Tayfun-M är något som förband som uppträder på djupet av motståndarens gruppering bör ta hänsyn till vid val av metoder, för Tayfun-M kommer bedömt tillföras även andra förband än RVSN.
Vid Yurginskom övningsfält övades flertalet brigader understödda av artilleribrigader samt lednings- och logistikförband under beredskapskontrollen. Chefen för armén Generalöverste Oleg Salyukov besökte även övningsfältet för att bevittna övningar i allt från stridsvagnsförbands anfall till enskild soldats strid med pansarvärnsvapen.
Vid ett av de avslutande övningsmomenten för beredskapskontrollen luftlandsattes över 500 soldater med fallskärm och över tjugo (20) fordon. Luftlandsättningen understöddes med tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar, över tjugo (20) attack- och jaktflygplan (SU-24, SU-24, MIG-31). Uppgiften förbandet hade var att ta en by samt slå motståndaren där. En skenmanöver genomfördes med luftburen trupp i MI-8 helikoptrar för att kraftsplittra motståndaren.
Rent övningsmässigt har markstridsförbanden övat enligt samma övningsmönster likt tidigare beredskapskontroller dvs inledningsvis grundläggande färdigheter som soldat och i sin befattning som soldat. Därefter grundläggande övningsmoment i lägre förband för att slutligen genomföra övningsmoment i större förband. Vad som dock sticker ut i denna beredskapskontroll är med vilket hastighet man har genomfört taktiska och operativa förflyttningar av förband. Vilket särskilt måste beaktas i och med att detta är 2:a echelongens förband dvs de som följer upp ett anfall eller slår en angripare. Om dessa förband snabbt och inom ett kort tidsspektrum kan förflyttas innebär det att den operativa förmågan för Rysslands väpnade styrkor ökar markant. Vad som även är intressant är att man från Rysk sida tydligen måste förutsätta att en presumtiv motståndare kommer verka på djupet för att påverka dess styrketillväxt i och med att luftlandsättningsförbanden övades i åtgärder vid strid under ilastning för att genomföra en operativ förflyttning. Detta är i sig inget anmärkningsvärt i och med om läser man äldre Sovjetiska reglementen och doktriner så förutsatte man att en motståndare skulle verka på djupet, återigen tyder detta på att övningen ej var mot en irreguljär motståndare.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna inom 2. Flyg- och luftförsvarskommandot har dels övat jakt- och attackuppgifter med flygplan samt luftförsvar med luftvärnsförband. Likväl har en stor mängd transportflygsuppgifter lösts för att genomföra operativa förflyttningar av förband inom MD C under den aktuella beredskapskontrollen.
Vid beredskapskontrollens inledande skede (140621) erhöll en skvadron (6 st flygplan) SU-24M ur attackflygregemetet i Shagol (Chelyabinskaya Oblast) start order med uppgiften att nedkämpa ett fientligt robotsystem. Skvadronen anföll målet med åtta (8) stycken raketer samt sexton (16) stycken 250 kg bomber, efterföljande verkansverifiering med SU-24MR visade att målet hade nedkämpats.
Över 50 transportflygplan (modellerna AN-22, AN-26, AN-124 och IL-76) har genomfört operativa flygtransporter under beredskapskontrollen. Transportflygsresurser har tagit från flygbaserna i Tver, Pskov och Taganrog. Koncentrationsflygfält för ilastning av trupp under beredskapskontrollen har varit, Chkalovskiy, Tolmachevo, Ivanov och Ulyanovsk.
Ett annat intressant och unikt (första gången det genomförs under tillämpad övning) moment som genomfördes var operativ flygtransport av åtta (8) stycken MI-24 helikoptrar, transporten genomfördes med hjälp av AN-124 flygplan. Helikoptrarna förflyttades från Tolmachovo i Novosibirskaya Oblast till Koltsovo i Sverdlovskaya Oblast. Helikoptrarna behövdes till del demonteras för att genomföra transporten. Flygningen var tvungen att genomföras på höjd under 1,000 m för att helikoptrarna ej skulle påverkas negativt av lufttrycket.
Luftförsvarsförbanden har även genomfört robotskjutningar vid övningsfältet Telemba. Där har simulering av massiva fientliga flygangrepp genomförts varvid luftförsvarsförbanden med S-300PS har genomfört skarpa robotskjutningar utifrån övningsscenariot. Ett av övningsmomenten var att nedkämpa två (2) mål inom trettio (30) sekunder på varierande höjd mellan sju (7) till nio (9) kilometer. Likväl har Luftvärnskanonvagnar på samma övningsfält genomfört övning i luftförsvar under marsch.
Vid ett övningsmoment simulerade man anfall i form av strategiskt bombflyg (TU-95 och TU-22) i vilket flygförbanden vid Sokol, Tolmachovo och Kansk som är utrustade med MIG-31BM fick startorder och genomförde övning i luftförsvar mot den anfallande motståndaren. Motståndaren skall enligt uppgift ha nedkämpats i luftstriden. Vid ett övningsmoment har tio (10) stycken MIG-31 genomfört luftförsvarsövning i samverkan med luftvärn, övningsmomentet har förflutit utan friktioner och motståndaren nedkämpades.
Två saker är främst av intresse, vad avser luftstridskrafterna. Den första är att man börjar vara mycket duktig på att genomföra operativa flygtransporter. Dels med hastigheten förbanden kan ta sig till koncentrationsområden dels med vilken hastighet därefter ilastning samt förflyttning av förbanden kan ske. Likväl operativ luftförflyttning av attackhelikopterförband upprättar en helt ny dimension att ta hänsyn till som grannland i sin krigsplanläggning. Den andra saken är att man återigen övar luftstridskrafterna inom rum dels flyg dels luftvärn. Detta är en oerhört komplex miljö att med båda vapenplattformarna kunna verka mot en motståndare. Första tydliga rapporten kring detta kom under övningen i Kaliningrad Oblast den andra nu under Beredskapskontrollen inom MD C. Kan man nu i rum verka med dels flyg dels luftvärn samtidigt har man tagit ett oerhört stort språng framåt. Dock är rapporterna något ”luftigt” skriva så några omedelbara slutsatser går ej att dra kring det, men det är en tydlig indikation.
Ledning och logistik. För att genomföra ledning av taktiska förflyttningar har man utnyttjat UAV systemet Zastava. UAV har förflyttat sig längs fordonskolonerna för att följa framryckningshastigheten samt även framför dem för att kunna genomföra marschomläggningar i ett tidigt skede i händelse av svårigheter att passera vissa punkter o dyl.
Ett intressant övningsmoment som genomförts med UAV är att man med UAV systemet Leyer-3 genomfört aktiva televapeninsatser mot en motståndare sändningar. Likväl har Orlan-10 systemet utnyttjats aktivt för att identifiera motståndarens grupperingar samt leda in indirekt bekämpning mot dessa grupperingar. Olika UAV system har även aktivt utnyttjats för att leda strid samt utvärdera stridens genomförande inom ramen för beredskapskontrollen.
Ledningssystemet ”Andromeda-D” har utnyttjats fullt ut under beredskapskontrollen. Vilket möjliggör en fullständig lägesuppfattning för cheferna inom enheten. Systemet utnyttjas av det luftburna trupperna (VDV). Systemet är digitalt samt krypterat och går att utnyttja från enskild soldat nivå vidare upp till högsta ledningsnivå.
Övriga förband har utnyttjat digitalt ledningssystem som möjliggjort ledning från minsta förbandsnivå upp till högsta. Cheferna har haft möjlighet att ha kontinuerlig lägesuppdatering på ingående enheter. Sambandsförbanden har upprättat sambandsnoder inom det aktuella övningsområdet och har knutit samman den stationära ledningsmiljön med den rörliga .
Militärpsykologer vid 201. Militärbasen har även utnyttjas under beredskapskontrollen för att stärka soldaternas och officerarnas psykiska motståndskraft vid stridssituationer. Syftet med detta är stärka soldaternas och officerarnas psykiska förmåga vid framtida stridssituationer som de kan omfattas av. Den varma temperaturen (över +40 C) under beredskapskontrollen har även möjliggjort för psykologerna att påvisa saker mht truppens utmattning vid vissa situationer.
Logistikförbanden har vad avser förplägnadstjänst haft igång sextio (60) fältkök, dessa kök har förbrukat cirka 22.5 ton kött, 32 ton bröd, och 24 ton spannmålsprodukter per dygn för att distribuera mat till de 65,000 övande soldaterna. Utöver detta har över 2 ton vatten distribuerats till förbanden per dygn under övningen.
Vad avser sjukvårdstjänst har över femhundra (500) befattningshavare inom sjukvårdstjänsten övats. Ett (1) fältsjukhus har varit upprättat, tre (3) större förbandsplatser samt fem (5) mindre förbandsplatser. Fältsjukhuset har haft möjlighet att genomföra kirurgi, röntgen m m. Över femtio (50) ton medicinsk utrustning har utnyttjas under beredskapskontrollen.
Vad avser ledning är det främst två saker som sticker ut. Vad som är tydligt är att man verkligen börjar på ordning på sina digitala ledningssystem, något som var ett stort problem under fjolårets beredskapskontrollen och något som man var mycket tydlig med skulle åtgärder. Dels förefaller övningen inom Kaliningrad Oblast förfluttit friktionsfritt med systemet dels denna beredskapskontroll inom MD C. Likväl har de luftburnatruppernas ledningssystem fungerat friktionsfritt. Ett digitalt ledningssystem med uppföljning är grunden för att kunna genomföra riktig manöverkrigföring, är nu detta uppnått har man på mindre än ett (1) år markant ökat sin egen krigföringsförmåga. Nästa del är utnyttjandet av UAV system, något som uppmärksammades främst under beredskapskontrollen i MD Ö under 2013 följt av Zapad’13. Dessa system verkar man nu fullt intigrerat i ledningen av brigadsystemet, vilket markant minskar tiden för beslutsfattning men även ökar förmågan till att ha en god lägesuppfattning och därmed minskar tiden inom bekämpningsförloppet.
Slutsatser
Först och främst vad har övats? Att man skall ha övat mot en irreguljär motståndare som kan tänkas påverka Ryska intressen vid NATO utmarsch ur Afghanistan, kan till del stämma, dock anser jag att övningsmönstret generellt sett pekar på något helt annat. Det man har övat är försvar mot påverkan av 2:a echelongens operativa förflyttning mot ett nytt område. Samt man har övat förbandens förmåga att lösa stridsuppgifter när man väl är framme i detta område. Således det är mot en reguljär motståndare man har övat och ej en irreguljär sådan, vissa övningsmoment kan till del haft karaktären av att man övat mot en irreguljär men övergripande pekar övningen mot en reguljär.
Vad som även förefaller fungera med en högre grad av tillit än under 2013 är C4ISR (Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance and Reconnaissance) det första tecknet på detta kom under övningen i Kaliningrad Oblast 140609-20. Det andra kom nu med beredskapskontrollen i MD C. Detta ökar markant de väpnade styrkornas förmåga till offensiva och defensiva operationer samt komma innanför en motståndares beslutscykel och därmed till fulla tillämpa manöverkrigföring. Överför man då denna förmåga i symbios med Rysslands nu visade förmågor till destabiliseringsoperationer blir stridsförloppen mycket snabba och mycket komplexa att ta hänsyn till, sanningen om att inga säkra områden finns vid krig blir nu än mer sann.
Ser man då till förmåga så har Ryssland enligt tidigare bedömning nått en mycket god förmåga, angränsande till hög inom det västra militärdistriktet (MD V), liknande förmåga bör kunna tillskrivas förbanden inom MD C, vad som är än mer tydligt är att förmågan till operativ rörlighet har blivit mycket god och bör snart kunna tillskrivas som hög i takt med att fler transportflygplan tillförs. Således har nu Ryssland för första gången sedan kalla krigets slut verklig förmåga att genomföra offensiva militära operationer i en strategisk kraftsamlingsriktning i och med att 2:a Echelongens förband även har en angränsande förmåga till hög samt att den operativa rörligheten måste bedöms som mycket god angränsande till hög. Dock bedömer jag att det är främst inom MDV och inom MD S som detta är möjligt, främst utifrån att de mest teknologiskt avancerade förbandenär stationerade där.
Totalt sett så uppvisar således de väpnande styrkornas förbanden inom MD C en god förmåga till att snabbt kunna lösa stridsuppgifter. Lägg därtill förmågan att leda förbanden med en god lägesuppfattning så bör man se detta som en åskvarning, i takt med att Ryssland och EU/NATO går snabbare nedåt i säkerhetsspiralen så ökar Rysslands väpnade styrkors förmåga att genomföra komplexa operationer på samtliga arenor, detta kommer för eller senare leda till en urladdning någonstans där två parter kommer genomföra en styrkedemonstration förhoppningsvis stannar det även där.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FOI 1 (Svenska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5,6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29(Ryska)
NG 1, 2, 3 (Ryska)

Prolog till ?

Sammanfattning
Den nu påbörjade beredskapskontrollen inom MD C bör ses ur ljust kring utnyttjande av militära maktmedel för att genomföra påtryckningar, likväl är det en tydlig indikator att Ryssland räds ej att genomföra dessa påtryckningar. Det som kommer ske nu under de närmsta dagarna är ett exempel på det troligaste hot scenariot som Försvarsmakten målade upp i Perspektivplaneringen från 2013. Förhoppningsvis kommer denna beredskapskontroll kunna tjäna som ett diskussionsexempel under Almedalsveckan rörande säkerhetspolitik och troliga aktuella hot mot Sverige, förhoppningsvis kommer ej diskussionen handla om ett genomfört Ryskt militärt ingripande i Ukraina.
Analys
Allmänt.Den nu (140621) från 11:00 lokal tid påbörjade beredskapskontrollen av förband inom MD C kommer omfatta upptill 65,000 soldater, 5,500 olika fordonstyper (stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser m m), 180 flygplan av olika typer samt 60 helikoptrar av olika typer. Övningen kommer pågå intill den 28 Juni 2014, vad avser förband som kommer ingå i övningen är det känt att 2. och 41. armékåren ur MD C omfattas på förbandsnivå redan nu kända förband som ingår i övningen är 98. Luftlandsättningsdivisionen, 31. avdelta luftlandsättningsbrigaden, 38. sambandsregementet, 28. och 35. mekaniserade brigaden.
Ingående flygförband ur 2. Flyg- och luftförsvarskommandot skall enligt uppgifter genomfört omgruppering från ordinarie flygbaser till krigsflygbaser. Redan nu kända övningsmoment i denna beredskapskontroll som kommer genomföras är understöd av marktrupp samt lufttankning. Det strategiska transportflyget kommer genomföra transport av luftlandsättningsförband samt genomföra fällning av dessa.
Beredskapskontrollen förefaller genomföras i samma mönster som de tidigare vad avser förfarande. Inledningsvis kommer förbanden förflyttas till koncentrationsområden där grundläggande färdigheter kommer prövas. Därefter kommer de avtransporteras till övningsområden antingen med egna inneboende resurser eller med understöd av transportförband. Därefter kommer förbanden utgångsgrupera för att lösa stridsuppgifter. Slutligen kommer stridsuppgiften lösas för att i ett senare skede återgå till sin ordinarie grupperingsplats.
Områden där övningsmoment kommer genomföras i den ingående beredskapskontrollen är bl a Samara, Kemerovo, Chelyabinskaya Oblast, utpekade platser är bl a Chebarkul, Totskoye och Jurga där övningar kommer genomföras. Mest troligt kommer även andra Oblaster samt platser omfattas av den omfattande beredskapskontrollen, dessa är dock de nu kända platser som kommer omfattas.
Det Ryska försvarsministeriet beskriver även denna beredskapskontroll som en övning vilket genomförs i tre skeden. Skede ett (1)varade mellan den 16-20 Juni i MD C, där utsända från Försvarsministeriet genomförde kontroller och erhöll en bild över den dagliga verksamheten. Skede två (2) varade mellan den 20-21 Juni när 28. och 35. Mekaniserade brigaden sattes i larmberedskap och skede tre (3) det nuvarande skedet kommer vara mellan 21-28 Juni då hela MD C är satt i larmberedskap. Enligt det Ryska Försvarsministeriet skall samtliga förband vara åter sin utgångsgruppering den 1 Juli, likväl har utländska Försvarsattacher erhållit information om beredskapskontrollen.
MD C kan ses som de Ryska väpnade styrkornas strategiska reserv, då enheter inom detta distrikt bedöms kunna tillföras dels MD V dels MD Ö i händelse av en konflikt, likväl kan MD S förstärkas av förband ur MD C. Varav det främst är 2. Armékåren som förstärker i västra eller södra militärdistriktet medan 41. Armékåren förstärker i Östlig riktning. Detta förfarande att förstärka andra militärdistrikt har även övats sedan 2009.
Ukraina. Ukrainas President Petro Porosjenko, meddelade den 19 Juni 2014 att han kommer underteckna ett frihandelsavtal med EU den 27 Juni. Likväl har han utlyst en vapenvila fram till och med den 27 Juni, denna utlystes fredagen den 20 Juni klockan 22:00 lokal tid. Nästan direkt efter denna vapenvila skulle påbörjas uppstod kraftiga strider mellan Ukrainska förband och de irreguljära förbanden, dessa anföll en gränspostering, en militärbas samt en flygbas. Under den senaste veckan har återigen ökad Rysk militäraktivitet påbörjas längs den Ukrainska gränsen, likväl bedöms Ryska förband återigen frambaserats till gränsen efter tillbakadragandet som genomfördes.
Slutsatser
Att den nu påbörjade beredskapskontrollen samt det stundande undertecknandet av ett frihandelsavtal mellan EU och Ukraina hör samman är mycket troligt. Det man måste ta i beaktande är att detta frihandelsavtal är vad som utgjorde själva grunden till den konflikt som vi ser just nu. Således skall man inte vara förvånad över att denna s k beredskapskontroll genomförs. 
Vad som dock är oroväckande är att denna beredskapskontroll genomförs inom MD C i och med att detta är det MD där Ryssland har sina strategiska reserver, således innebär det att den andra echelongens förband sätts på krigsfot samtidigt som troligtvis konflikten i östra Ukraina går in ett avgörande skede. Således stämmer uppgifterna att Ryssland återigen kraftsamlar och kraftsamlat förband till Ukrainas gräns dvs första echelongensförband samt att andraechelongensförband har intagit högsta stridsberedskap är signalen väldigt tydlig till både Ukraina, EU och NATO. Hit men inte längre är signalen man skickar ut.
Likväl är uppgifterna kring frambasering av Iskandersystem i anslutning till de Baltiska staternas gräns mycket oroväckande, samt att stora delar av luftstridskrafterna inom MD V har övats eller övas den senaste veckan, likväl finns fortfarande förband inom Kaliningrad Oblast från 76. Luftlandssättningsdivisionen i Pskov kvar som förstärkning vilket genomfördes som ett led i den motövning till BALTOPS samt SABRE STRIKE samt övriga markstridskrafter inom Oblasten har samövats och höjt sin egna stridsberedskap. Således har man i det tysta dels höjt beredskapen dels stridsvärdet på förbanden inom MD V, samtidigt som man frambaserat förband till Ukrainas gräns samt höjer nu beredskapen hos den strategiska reserven inom MD C.
Detta ger en totalbild av att man över ytan just nu höjer sin beredskap och stridsvärdet på sina förband för att kunna genomföra någonting. Troligtvis handlar det enbart om att utnyttja de militära maktmedlen som ett hot i bakgrunden för att påtvinga en motståndare sin vilja och ej övergå till en väpnad konflikt, dock måste man ha klart för sig att risken för feltolkningar i sådana här spända situationer riskerar att öka risken för incidenter som kan leda till något betydligt värre. Således den säkerhetspolitiska situationen i Europa och i vårt eget närområde, har nu nått en bottennivå i paritet med de i särklass värsta delarna av 1980-talet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AP 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
SvD 1, 2(Svenska)
RT 1(Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1(Ryska)

Ökad förmåga i MD V under KV I-II 2014

Sammanfattning
Vinterövningsperioden för luft- och sjöstridskrafterna inom MD V har detta år visat på att man har ökat graden av komplexitet i övningarna samt man över mer med skarp ammunition än tidigare år. Likväl förefaller övningstiden inom vissa områden ha ökat och inom andra bibehålls motsvarar övningstiden den samma som under 2013 vid motsvarande tidpunkt.
Analys
Allmänt.Under de senaste veckorna har information börjat komma fram rörande övningsverksamheten under vinterövningsperioden (från 1 December till och med 31 Maj) inom det västra militärdistriktet (MD V) i Ryssland. Vissa delar är mer djuplodande än andra, främst avseende gångtider och flygtider. Någon information rörande markstridskrafternas övningsverksamhet har ej hittats idagsläget.
Flygvapnet.Vad avser luftstridskrafterna i MD V har de under vinterträningsperioden totalt flugit över 21,500 flygtimmar. Respektive flygförare (beaktas inom detta är att här avses både helikopterförare, stridspiloter och flygförare inom transportflyget) inom MD V har överstigit 50 flygtimmar under vinterträningsperioden. Daglig flygträning för förbanden med luftstridsövningar samt samövningar inom MD skall enligt uppgift markant ökat förmågan under denna vinterövningsperiod för luftstridskrafterna inom MD V. Enligt uppgift skall MD V öka övningsverksamheten med sina luftstridskrafter under denna sommarövningsperiod, fokus kommer vara att befästa och öka lufttankningsförmågan inom de ingående förbanden, ökat utnyttjande av krigsflygbaser, samt flygunderstöd till marktrupp.
Marinen.Under vinterövningsperioden har Östersjöflottan genomfört sexton (16) stycken stabstjänstövningar, total sjötid har varit 735 dygn, över 200 stycken stridsövningar har genomförts men robot, artilleri, torpeder samt minor. Vad avser marinflyget har dessa genomfört över 1,000 flygföretag (flygplan samt helikoptrar) och den totala flygtiden har uppgått till över 1,500 flygtimmar varav cirka 500 timmar var i mörker. Norra flottans marinflyg har fördubblat sin flygtid under denna vinterövningsperiod. Ammunitionsförbrukningen för Norra Flottans fartyg har tredubblats under denna vinterövningsperiod jämfört med tidigare perioder.
Kustförsvarstrupperna har genomfört över 500 stycken förbandsövningar, över 600 stridsskjutningar och över 100 förflyttningsövningar med fordon. Likväl har man i en högre omfattning än tidigare genomfört plutonsstridsövningar med snabbt förändrande taktiska förlopp och pansarskyttefordon i samverkan med stridsvagnar. Syftet med dessa övningar har varit att få en högre grad av automatiserat beteende utifrån en snabbt föränderlig miljö. Motståndaren har varierat mellan mark- och luftmål.
Norra flottans kustförsvarstrupper har under vinterövningsperioden genomfört över 6,000 stycken stridsövningar. Omfattningen av dessa övningar har varierat ifrån enskild soldat till samordnad strid med understöd av indirekt eld och pansarskyttefordon samt stridsvagnar. En stor del av dessa övningar inom Norra flottans kustförsvarsförband har genomförts med skarpammunition under vinterövningsperioden. Dessa förband har femdubblat förbrukningen av skarp ammunition under denna vinterövningsperiod jämfört med tidigare.
Vad som även lyfts fram under vinterövningsperioden är att man genomfört en koordinerad robotskjutning med en sjöstridsgrupp, bestående av dels de nuvarande tre (3) korvetterna ur Steregushchiy klassen i Östersjöflottan dels robotbåtar, skjutningen genomfördes mot sjömål. En liknande skjutning har ej genomförts på tjugo (20) år med Östersjöflottan. Utöver denna övning har en stor mängd övningar i ubåtsjakt, strid mot sjö- och luftmål samt landstigningsövningar genomförts under denna övningsperiod. Likväl påtalade man under redovisningen av vinterövningsperioden att övningsverksamheten kommer öka under denna sommar med Östersjöflottan.
Slutsatser
Har man nu inom MD V övat mer eller mindre jämfört med tidigare år, vad avser luftstridskrafterna ligger dess övningsnivå på ungefär motsvarande som under 2013, fortsätter övningstempot i samma takt kommer man bedömt nå upp till 2013 års nivå på flygtimmar inom MD V. Vad avser sjöstridskrafterna har bedömt en viss ökning genomförts av verksamheten i och med att man inom Östersjöflottan har tillförts nya fartyg samt i och med detta även övat stridstekniska förfaranden som inte kunnat övats tidigare. Vad som är intressant att notera är Norra Flottans ökade ammunitionsförbrukning, information om denna finns ej att tillgå rörande Östersjöflottan, men ser man till nyhetsrapporteringen bör en ökning även sket där mht den stora mängden övningar med skarp ammunition.
Vad som är intressant avseende luftstridskrafterna är det uttalade övningsmålet med att dels utnyttja krigsflygbaser dels fokuseringen på understöd av markförband. Detta är något som även framhävdes under Ladoga’14 och som övades med all tydlighet under den övningen. Utnyttjandet av krigsflygbaser innebär i förlängningen att markorganisationen för luftstridskrafterna övas tydligt och att man själva bedömer att ens bassystem kommer utsättas för allvarlig bekämpning därav att man övar utspridning av ens luftstridskrafter för att minska förlusterna.
Vad som är intressant avseende sjöstridskrafterna är den ökade graden av komplexitet samt dess flygtid för sina luftstridskrafter. Likväl att man inom t ex Östersjöflottans luftstridskrafter både övar strid mot sjö- och markmål, varvid markmål både avser understöd vid landstigning samt understöd av marktrupp. Att man även inom Östersjöflottan inom sammansatta förband numera övar fjärrbekämpning med sjömålsrobot är en tydlig indikation på att förmågan till sjöstrid har ökat, likväl den ökade ammunitionsåtgången i Norra flottan borde tyda på att förmågan ökats.
Ett intressant faktum som framgår är att både sjö- och luftstridskrafterna gör gällande att man kommer öva mer intensivt under sommarövningsperioden, i sig logiskt i och med att det är lättare att öva under barmark och goda klimatologiska förhållanden, dock med den retorik som den ryske Generalstabschefen, General Valerij Gerasimov , tillämpade för någon vecka sedan rörande NATO truppförstärkningar till dess östra medlemsländer, kan detta vara en indikator på att vi kommer se någon form av större övning eller intensifieradövningsverksamhet i Östersjöregionen under denna sommar.
Således slutsatsen blir att luft- samt sjöstridskrafterna inom MD V fortsätter att öka sin förmåga att verka med all tydlighet, likväl befäster och vidmakthåller man de tidigare kunskaperna.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
OSW 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Ryska)