Sökresultat för ”Ledning” – Sida 23

ÖB skjuter sig i foten!

av Ulf Henricsson Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten. För ganska många år sedan fick jag följande frågan från f d ÖB Bengt Gustafsson; ”Var det så här lågt till tak när vi höll på”? ”Nej – det var det inte”! Jag har generalsord på – ”det var bra att du skrev”! Alla var inte glada, men […]

Något om motståndsgrupper

Reflektion

Den amerikanska underrättelsetjänstens, Central IntelligenceAgency, digitala arkiv med helt och till del avhemligade handlingar, erbjuder ofta en unik inblick i diverse olika verksamheter samt information från det kalla kriget. Men det kan även ge eventuella kopplingar till verksamhet och skeden vi ser i vår egen nutid, utifrån det negativa säkerhetsläge som råder.

I en skriven sammanfattning av ett mötte den 03NOV1983 mellan den amerikanska underrättelsetjänsten samt den nationella säkerhetsrådgivaren, Robert McFarlane, till den aktuella amerikanska presidenten vid tillfället, RonaldReagan, framkommer det en uppgift om att den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, förefaller fått till uppgift möjliggöra s.k. ”Stay behind” operationer, i Europa.¹Utgående från den amerikanska underrättelsetjänstens terminologi, kan det antas att det som åsyftas är att den ryska militära underrättelsetjänsten fått till uppgift att organisera motståndsceller i Europa som skulle kunna nyttjas t.ex. vid en väpnad konflikt.²

I sammanhanget är det värt att notera tidpunkten för detta. Denna uppgift diskuteras bara dagar innan övningen Able Archer’83 skall påbörjas (07NOV1983),³ en övning som Sovjetunionen kom att tolka som en möjlig indikator på ett överraskande kärnvapenangrepp och kom att försätta förband i högsta stridsberedskap för att kunna möta det. Det var också under denna tidpunkt som relationerna mellan Sovjetunionen och USA var som mest spända och krigsrädslan i Sovjetunionen var som störst.⁴

För Sovjetunionen får dock utnyttjande och upprättande av väpnade motståndsgrupper ej anses vara något nytt fenomen. Ur ett svenskt perspektiv är den s.k. Wollweber-organisationen, under 1930- och inledningen av 1940-talet, det mest kända exemplet på en sådan organisation.⁵ I sammanhanget är det även intressant att notera den oro som uppstod när ledaren för Wollweber-organisationen, Ernst Wollweber, återkom till Tyskland 1946, vilket kom skapa en flodvåg av rykten att en motsvarande organisation kunde vara under upprättande, en hotbild som kom att följa med en lång tid.⁶

Huruvida dessa organisationer kom finnas kvar efter andra världskrigets slut eller återupprättas får anses vara något oklart. Känt är dock att både KGB samt GRU hade stödnätverk för dess operativa och strategiska specialförband. Dessa stödnätverk skulle underlätta och möjliggöra specialförbandens operationer i händelse av en konflikt, dock var betoningen på att stödja varvid det främst var en logistik uppgift de innehade.⁷ Den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten kom även upprätta stödnätverk för sina motsvarande förbandstyper, men även utbildning av personal, organiserade i grupper, kan ha skett för att lösa direkta stridsuppgifter.⁸ Då den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten i mångt var en direkt kopia av dessa sovjetiska motsvarighet, får det ses som möjligt att organiserade grupper även fanns under sovjetisk ledning.

Utifrån den promemoria som upprättades efter mötet med RobertMcFarlane den 03NOV1983, uppstår således en intressant frågeställning, fanns det ingen direkt organiserad väpnad motståndsorganisation eller var det en ytterligareorganisation som skulle upprättas? Inledningsvis får det antas att det torde funnits viss substans i underrättelsen, då den avhandlats med den amerikanska presidentens nationella säkerhetsrådgivare.

Nästa del är att likt stödnätverken under det kalla kriget, så hade dåvarande KGB under det andra världskriget väpnade motståndsgrupper som kunde genomföra sabotage, men GRU förefaller även haft det. Den svenska utredningen avseende den s.k. Wollweber-organisationen förefaller funnit ytterligare en organisation som var organiserad enligt helt andra former än den av Wollweber upprättade.⁹ Detta skulle i sak kunna inneburit att KGB kan ha vidmakthållit sina organisationer, emedan GRU avvecklat sina under det kalla kriget. Varvid de under inledningen av 1980-talet kan varit nödgad att påbörja ett återupprättande utifrån då rådande säkerhetsläge.

Ett annat alternativ är att det var välplacerad desinformation för att kraftsplittra västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, vid en tidpunkt som Sovjetunionen såg krigsrisken som mycket hög. Vilket i sak skulle vara ett möjligt alternativt troligtagerande av dem. Då t.ex. Ernst Wollwebers återkomst till Tyskland 1946 kom att skapa en omfattande ryktesflora och visualiserad hotbild i de västliga länderna, skulle ett sådant tilltagande som desinformation troligtvis kunnat ge goda effekter. Utifrån de perspektiven får det anses vara oklart om det fanns, eller upprättades eller om det rörde sig om desinformation. Historiskt vet vi dock att det har funnits liknande organisationer.

Vad finns det då för fördelar med dylika organisationer? Organisationerna kan ses som en ”andra front” emedan de reguljära förbanden strider vid den faktiska stridslinjen (fronten), genomför dessa grupper s.k. störstrid i det bakre området. Detta kommer självklart binda resurser till eskort, skydd o.dyl. Resurser som i stället hade kunnat nyttjas vid den faktiska stridslinjen. Därutöver skapar de givetvis en misstro, vilka inom det egna landet kan man lita på, vilket i sin tur kommer kräva att underrättelse- och säkerhetstjänster avdelar resurser för att både i fred, kris och krig följa upp eventuella medlemmar av sådana organisationer, vilket som nämnts ovan kan resultera i en kraftsplittring.

Utifrån ovanstående resonemang avseende en ”andra front” skulle i sådant fall de operativa och strategiska specialförbanden i Sovjetunionen kunnat ses som en ”tredje front”, där dess eventuella strid skulle genomföras. Där även dessa väpnade motståndsgrupper indirekt och direkt hade kunnat stödja dess strid. Den stödjande striden hade främst kunnat ses ur två perspektiv, dels som vilseledning, dels som kraftsplittring eller i samma geografiska område binda förband, vilket i sak även skulle orsakat en kraftsplittring.

Vad avser vilseledning, går det att se ett scenario där motståndsgrupper etableras i ett område för vid en väpnad konflikt träda i verket. Detta skulle eventuellt kunna föranleda en motpart till att tro, att ett område var aktuellt för t.ex. luftlandsättning eller landstigning eller på annat sätt viktigt. Varvid förband avdelats dit och de operativa och strategiska specialförbandens uppgift inom ett annat geografiskt område hade förenklats, eventuellt hade det även förenklat för de sovjetiska manöverförbanden vid den faktiska stridslinjen.

Vad avser kraftsplittring, går det att se ett scenario där dessa motståndsgrupper, om de funnits över ytan, skulle framtvingat motåtgärder inom den eller de stater de verkat, varvid resursers hade tvingats avdelas för att påverka dem i någon form av omfattning. Denna kraftsplittring skulle i sin tur, förenklat för de operativa och strategiska sovjetiska specialförbanden att verka. Motståndsgrupperna och specialförbanden skulle troligtvis även kunnat verka i samma område, där det får ses som tveksamt att motståndsgrupperna skulle haft kännedom om sovjetiska specialförband i området, men de hade kunna haft som uppgift att binda en motståndare för att möjliggöra specialförbandens strid.

För att nyttja ett mer nutida begrepp kan således dessa, eventuella, motståndsgrupper under det kalla kriget setts som proxyförband för att genomföra, dels strid i ett s.k. skymningsläge, dels strid vid en fullständig väpnad konflikt. Vad som går att se är att de mycket väl hade kunnat tjänat ett syfte både i fred, krisoch krig. I fred för att binda upp resurser hos underrättelse- och säkerhetstjänster för att kartlägga och följa upp, vilket hade kunnat förenkla agerande med renodlade underrättelseofficerare. I kris som en proxyorganisation för att ej involvera egna förband och i krig som ett understöd för egna specialförbands men även manöverförbands strid, fortsatt som en proxyorganisation. Detta skulle kunnat innebära att det dels fanns stödnätverk för sovjetiska specialförband, dels fanns väpnade motståndsgrupper för understöd av sovjetiska operationer i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till operationssäkerhet o.dyl. får det ses som mindre troligtatt dessa motståndsgrupper skulle fått någon mer kvalificerad uppgift att fylla. Utan de skulle främst haft en störande funktion, inom ramen för kraftsplittring, vilseledningoch bindning. Där det ej hade varit direkt avgörande om de lyckats eller ej med att lösa en tilldelad uppgift, utan den primära funktionen hade som tidigare berörts varit att störa.

Avslutningsvis huruvida dessa motståndsgrupper fanns som en kvarleva från tiden före och under andra världskriget till det kalla kriget eller återupprättades under 1980-talets kraftigt försämrade säkerhetsläge, får ses som oklart. Vad som dock kan konstateras är att dessa motståndsgrupper hade kunnat fylla en funktion. Vilket gör att det även är en faktor att ta i beaktande i vår nutid, för fungerande modus operandi brukar följa med framåt i tiden, oaktat vilken nation det berör.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008.

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.

Slutnoter

¹Central Intelligence Agency. Cryptic Feedback from 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/docs/CIA-RDP86B00885R000100050091-1.pdf(Hämtad 2018-02-18)

Central Intelligence Agency. Follow-Up to the 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/document/cia-rdp85m00363r000400690054-8(Hämtad 2018-02-18)

²The New York Times. Binder, David. Evolution In Europe; Agents Explain Why C.I.A. Planned for a Resistance in Europe. 1990. http://www.nytimes.com/1990/11/17/world/evolution-in-europe-agents-explain-why-cia-planned-for-a-resistance-in-europe.html(Hämtad 2018-02-18)

³Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 29.

⁴Ibid. s. 5, 29, 31-32.

⁵Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008, s. 42-43.

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 7, 142, 152.

⁶Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 259.

⁷Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, s. 230, 252.

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365, 360-361.

United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, s. 19.

⁸Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 249-250.

⁹Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 239.

Skurkstater och andra

av Christian Braw I sin roman Professor Martens avresa låter den estniske författaren Jaan Kross en stor folkrättsjurist formulera en viktig regel för att förstå staters agerande. Folkrättsjuristen i romanen är en verklig person, Friedrich Fromhold von Martens (1845-1909). Han var född i Estland, som då var ryskt, och gjorde en banbrytande insats i rysk […]

Ett osannolikt försvar

Av Johan Wiktorin, Avd I Förvirringen kring angreppsrisker och hot var stor efter årets konferens för Folk och Försvar i Sälen. Bakgrunden var Försvarsberedningens genomarbetade rapport som lämnades till regeringen precis före jul. Försvarsberedningen konstaterar i rapporten att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller […]

Krigen i Syrien: vadan och varthän? – Trender framåt och reflektioner bakåt

av Michael Sahlin Foto: OBJM / Shutterstock.com Syrien-krisens värsta tid är nu, säger humanitäre FN-samordnaren Jan Egeland om det läge i Syrien som tillspetsats till följd av den nya turkisk-kurdiska konflikten i Afrin, detta trots att ett viktigt mål för det (USA-ledda) internationella arbetet i Syrien, och Irak, de avgörande framgångarna i kriget mot IS, […]

Faran med prognostisering och speglingseffekter

Reflektion

Den ryske generalstabschefens, General Valerij Gerasimov, årliga tal vid den ryska krigsvetenskapsakademins sammankomst, brukar flitigt citeras och analyseras. En faktor som ej belysts, mig veterligen i någon nämnvärd omfattning, i hans senaste tal från februari 2017 rör utnyttjandet av indikatorer, för genomförandet av prognostiseringar avseende hotbild och omvärldsläge.¹I sak är detta ej förvånansvärt, dock är det värt att belysa, samt det blir intressant att sätta i samband med en publicerad intervju den 21JAN2018 i den ryska tidningen Kommersant med Rysslands utrikesminister, Sergej Lavrov, där han framhäver att Ryssland har gränser (s.k. ”röda linjer”) för vad som kan anses acceptabelt då det kommer till påverkan av ryska intressen.²

De flesta nationer använder troligtvis någon form av bedömningsmodell som i sin tur grundas på ett antal indikatorer eller ingångsvärden, för att kunna genomföra en omvärldsanalys. I Sverige hade den militära underrättelsetjänsten under det kalla kriget skapat en normalbild. Enkelt beskrivit är en normalbild faktorer som inträffar med en regelbundenhet som dokumenterats under en längre tidsperiod.³Denna normalbild fanns sammanställd i bok form, för att kunna avgöra om situationen på något sätt avvek från vad som dokumenterats tidigare.⁴ Vad avser normalbild finns det givetvis svagheter, en normalbild kan skapas under en längre tid för att kunna medge agerande då en situation uppstår som kräver det, likväl kan t.ex. sambandstrafik bestå av fyllnadstrafik för att dölja ökningar i trafiken osv.

Dock kan avvikelser från en normalbild ge en föraning om något är på väg att ske. Normalbilden kan även lägga grund för s.k. prognostisering d.v.s. att försöka förutsäga var och när något kan inträffa. Ett konkret exempel på prognostisering är den modell som svensk underrättelsetjänst tog fram under 1980-talet för att kunna förutsäga inom vilka geografiska områden samt vid vilka tidpunkter främmande undervattensverksamhet kunde tänkas ske.⁵Det mest kända exemplet avseende försök till prognostisering är dock den sovjetiska Operation RJaN (Raketno-JadernoeNapadenie). Operationen startades som ett led i, dels en extremt alarmistisk världsbild hos den sovjetiska ledningen, dels rädslan för ett överraskande västligt kärnvapenangrepp.⁶Operation RJaN kom att fortgå intill slutet av 1980-talet eventuellt inledningen av 1990-talet.⁷

Vad avser Operation RJaN, skall den åtminstone under en tidsperiod bestått av 292 indikatorer som sammantaget skulle utvisa om ett överraskande västligt kärnvapenangrepp var förestående.⁸Indikatorerna sträckte sig över ett flertal områden, vilket får anses krävas för att skapa en heltäckande bild och ej förlita sig på enskilda områden eller fåtalet indikatorer. Dessa indikatorer utgjordes t.ex. av, om ett flertal f.d. amerikanska presidenter anländer till Washington, om en stor mängd fordon fanns parkerade utanför Vita Huset, en signifikant ökning av antisovjetisk propaganda som utlöser krigshysteri, utslaktning av djurbestånd m.m.⁹ En mängd av dessa indikatorer var direkt knutna till kärnvapenstyrkor, men många av dem kan även ses som allmängiltiga faktorer för att kunna identifiera en möjlig start av ett konventionellt krig.

Vad är då faran med prognostisering? Den självklara faran är det man avser upptäcka med sin prognostisering ej upptäcks. Den andra uppenbara faran är att signaler misstolkas och placeras in i prognostiseringen som ett tecken. Vilket även skedde under Operation RJaN, nämligen vid NATO övningen Able Archer 1983. Sovjetunionen ansåg då att ett överraskande kärnvapenangrepp var förestående, varvid de försatte förband i högsta stridsberedskap.¹⁰Able Archer var dock inte det enda tillfället, utan ytterligare 8 till 9 gånger under perioden Operation RJaN pågick, skall förband inom Warszawapakten satts i högsta stridsberedskap.¹¹Här kan det antas i fallet med Operation RJaN att erfarenheterna från andra världskriget och då främst det inledande överraskande tyska angreppet på Sovjetunionen kom skapa en högre grad av misstänksamhet,¹² tillsammans med en alarmistisk världsbild gav upphov till feltolkningarna.

I sammanhanget är det värt att belysa hur den ryska befolkningen, i dagsläget, ser på möjligheten att en konflikt kan uppstå mellan Ryssland och en annan stat. Uppgifterna avseende detta kommer från de två ledande ryska opinionsinstituten, Levada Tsentr och VTsIOM. Levada Tsentrs undersökning genomfördes under januari månad 2017 och presenterades i slutet av februari. VTsIOM undersökning genomfördes i oktober och november månad 2017 och redovisades i slutet av december. På frågan om det finns någon konfliktrisk svarade 58% ja i Levada Tsentrs undersökning. I VTsIOM undersökning skall 68% ansett att det fanns en konfliktrisk.¹³

Vad avser hur de ryska medborgarna ser på risken för en väpnad konflikt förefaller det skilja 10% mellan de båda opinionsinstituten, vilket skulle kunna förklaras med att Levada Tsentrs undersökning genomfördes cirka 10 månader innan VTsIOM, varvid en upplevd försämring i omvärldsläget kan ha gett resultat i respondenternas svar. Oaktat går det att konstatera att över hälften av den ryska befolkningen förefaller se en risk för konflikt mellan Ryssland och en annan stat eller sammanslutning av stater.

Detta i sin tur blir en viktig faktor att ta i beaktande. Det som visade sig med Operation RJaN var som tidigare beskrivits, att den sovjetiska ledningens alarmistiska världsbild, troligtvis, kom forma utfallet av prognostiseringen, tillsammans med historiska erfarenheter. En liknande situation kan säkerligen inträffa igen, med vetskapen att prognostisering fortsatt förefallerutnyttjas av de ryska väpnade styrkorna, ffa. om över hälften av ens egen befolkning bedöms se en krigsrisk. Då det sin tur, även, torde omfatta såväl underrättelseanalytiker som ryska beslutsfattare på olika nivåer. I blogginlägget ”Tuppens år” valde jag att avsluta med orden ”Dock har som bekant myntet alltid två sidor”, nedan kommer jag belysa några faktorer som utvecklar det, utifrån ovanstående resonemang.

För det första får det anses som troligt att de ryska väpnade styrkorna använder någon form av prognostiseringsmodell för att, dels tolka omvärldsläget, dels hotbilden som råder mot Ryssland. Vilka faktorer som ingår i denna prognostiseringsmodell i dagsläget får anses som högst oklart. Dock får det ses som möjligt att visa av faktorerna som utnyttjades under Operation RJaN återanvänds då de kan ses som allmängiltiga för att tolka, åtminstone en konventionell militär hotbild mot Ryssland. Här får det även ses som möjligt att de s.k. ”röda linjerna” i ryska intressen som Rysslands Utrikesminister påtalade, även är kopplade till denna prognostisering. Sett till historien kring Operation RJaN så får det ses som troligt, att västliga underrättelsetjänster har liten eller ingen insyn i vad som formar det ryska tänkandet kring denna form av prognostisering.

För det andra, om Ryssland upplever sig som hotad av ett angrepp (vilket opinionsundersökningarna skulle kunna tyda på), kommer det åtminstone till del prägla hur dess underrättelsetjänst, säkerhetstjänster, väpnade styrkor m.m. kommer agera. Häri ligger en risk för misstolkningar, jämför vi med Sverige där cirka 60% av befolkningen inte är oroad över en väpnad konflikt i vårt närområde, 63% tror ej att ett politiskt hot från ett annat land riktat mot Sverige är troligt och 79% anser inte att ett militär angrepp mot Sverige är troligt.¹⁴ Således finns möjligheten att två vitt skilda bilder kan uppstå, ena sidan ser möjligheten att en väpnad konflikt kan uppstå, emedan den andra ej gör det. Vilket kommer skapar möjligheten till subjektivitet vid bedömningar o.dyl.

För det tredje förefaller de ryska väpnade styrkorna, eller snarare det ryska Försvarsministeriumet, involverar sig eller få mer utrymme, i rysk utrikespolitik.¹⁵ Vilket, till del, försvårar hur ryska säkerhetspolitiska signaler skall tolkas. Är det t.ex. den ryska försvarsministern, SergejSjojgu, som för tillfället har den starkaste ställningen att signalera säkerhetspolitiska signaler, eller är det den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, eller för den delen chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, SergejNarysjkin, eller någon annan ur de ryska utrikesunderrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Då de allauttalar sig i säkerhetspolitiska sammanhang men även genomför resor runt om i världen, där säkerhetspolitiska spörsmål troligtvisavhandlas.¹⁶

För det fjärde, har Europa och västvärlden gravt missbedömt Rysslands agerande avseende säkerhetspolitiska målsättningar vid minst två tillfällen under en 10 års period.¹⁷Där det nu i efterhand får anses som troligt att Ryssland hade valt att sätta upp s.k. ”röda linjer”. Så kallade speglingseffekter låg troligtvis till grund för de västliga felbedömningarna avseende Rysslands agerande. Häri kan det även antas att olika prognostiseringsmodeller låg till grund för det ryska agerandet, då det får ses som troligt att styrkekorrelation o.dyl. i Rysslands närområde visade på en negativ utveckling för Ryssland, varvid de valde att agera.

Sammanfattningsvis, historiskt har det således skett upprepade felbedömningar av både Ryssland och de västliga länderna i tolkning av ageranden. Myntet har två sidor, hur vi väljer att åskåda en situation behöver ej vara detsamma som t.ex. Ryssland väljer att åskåda den, vilket i säkerhetspolitiska sammanhang alltid måste vara en faktor att ta i beaktande ffa. då höga företrädare inom den ryska säkerhetspolitiska sfären gör utspel/uttalanden. Vilket gör Sveriges Utrikesministers uttalande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018,¹⁸ avseende SergejNarysjkin utspel, något beklämmande. Då det trots allt skulle kunna finnas en möjlighet att Ryssland ser Sverige som en deltagare i ett icke-deklarerat hybridkrig som drivs av USA mot Ryssland. Framför allt då Sverige ytterst sällan förefaller omnämnas i renodlade säkerhetspolitiska sammanhang av ryskspråkig media.¹⁹

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Kommersant 1(Ryska)

Levada Tsentr 1(Ryska)

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1(Svenska)

Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)

RAND Corporation 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Svenska institutet 1(Svenska)

VTsIOM 1(Ryska)

Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Woodrow Wilson International Center for Scholars 1, 2(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media.

Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010.

Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Slutnoter

¹Военно-промышленный курьер. Герасимов Валерий. Мир на гранях войны. 2017. https://vpk-news.ru/articles/35591(Hämtad 2018-02-02)

²Коммерсантъ. «Заряженность на русофобию беспрецедентна». 2018. https://www.kommersant.ru/doc/3526872(Hämtad 2018-02-02)

³Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media, 2004, s. 323-324.

Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010, s. 17.

⁴Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 222.

⁵Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN(En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 29-31.

⁶Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017. s. 280.

⁷Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 53.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007. s. 60.

⁸Woodrow Wilson International Center for Scholars. Schaefer, Bernd. Jones, Nate. Fischer, Benjamin B. Forecasting Nuclear War. 2014. https://www.wilsoncenter.org/publication/forecasting-nuclear-war(Hämtad 2018-02-02)

⁹Woodrow Wilson International Center for Scholars. Committee for State Security (KGB), ’Indicators to recognize adversarial preparations for a surprise nuclear missile attack’. 2018. http://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/119338(Hämtad 2018-02-02)

¹⁰Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 3, 34-36.

¹¹Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 61

¹²Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 34.

¹³Всероссийский центр изучения общественного мнения. Пресс-выпуск № 3547 – Армия и общество: мониторинг. 2017. https://wciom.ru/index.php?id=236&uid=116619(Hämtad 2018-02-02)

Левада-Центр. РОССИЙСКАЯ АРМИЯ. 2017. https://www.levada.ru/2017/02/20/rossijskaya-armiya-2/(Hämtad 2018-02-02)

¹⁴Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Opinioner2017: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar. Karlstad: Attityd, 2018, s. 36, 53-54.

¹⁵Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM(Hämtad 2018-02-02)

¹⁶Radio Free Europe/Radio Liberty. Eckel, Mike. Chiefs Of Three Russian Intelligence Agencies Travel To Washington. 2018. https://www.rferl.org/a/russia-spy-chiefs-washington/29010324.html(Hämtad 2018-02-02)

¹⁷Reuters. Dyomkin, Denis. Russia says Georgia war stopped NATO expansion. 2011. https://www.reuters.com/article/idINIndia-60645720111121(Hämtad 2018-02-02)

Kofman, Michael. et al. Lessons from Russia’s Operations in Crimea and Eastern Ukraine. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1.

¹⁸Rikskonferensen 2018, Söndag 15:45, 2018. https://youtu.be/33kuDe-Ke-0?t=33m6s(Hämtad 2018-02-02)

¹⁹Svenska institutet. Bilden av Sverige: Ryssland. Stockholm: Svenska institutet, 2016, s. 2, 4.

Varför misslyckas Försvarsmaktens rekrytering?

av Jarl Ellsén Kadetter från Sjöstridsskolan. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? […]

ÖB: ”Fokus på Viking 18 för generalmajor Brännström”

Generalmajor Anders Brännström leder idag arbetet med att planera den internationella övningen Viking 18. Han kommer inte att få jobbet som chef för Högkvarterets totalförsvarsavdelning. Anledningen till det är en förtroendefråga. Min uppfattning är att Anders Brännström inte är lämplig för den befattningen. Jag har haft en kontinuerlig dialog med Anders Brännström sedan jag tillträdde […]

Svenskt-finskt militärt samarbete

av Bo Hugemark Svenskt-finskt försvarssamarbete blir alltmer omfattande men ytterst är det bara ett medlemskap för de båda länderna i Nato som ger en betryggande försvarsförmåga hävdar Bo Hugemark. Foto: Mats Carlsson/ Försvarsmakten. Detta inlägg har publicerats som artikel i SVD 2018-01-13. När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det […]

Miniubåtar till försäljning

Reflektion

Den 18JAN2018 publicerades ett intressant pressmeddelande av Rosoboroneksport (statlig rysk organisation för export av militärmateriel). Pressmeddelandet avhandlade hur Rosoboroneksport tillsammans med företaget ”Förenad varvsindustri” skall påbörja en marknadsföring för att möjliggöra försäljning av, som de uttrycker det i pressmeddelandet, små och ultra små ubåtar (benämns hädanefter miniubåtar) till länder i Afrika, Sydostasien, Mellanöstern och Latinamerika. Enligt Rosoboroneksport skall just denna specifika marknad av miniubåtar omfatta cirka 4 miljarder amerikanska dollar under den närmsta femårs perioden.¹

Enligt Rosoboroneksport rör det sig om cirka 10 olika modeller av ubåtar som kan tänkas exporteras. Deplacementet på dessa ubåtar är från 130 ton upptill 1000 ton. Därutöver kan, enligt Rosoboroneksport, dessa miniubåtssystem nyttjas för bl.a. skydd av maritima gränser genom dold patrullering, nedkämpning av enstaka örlogsfartyg samt ubåtar, landsättning och upphämtning av specialförband, utläggning av minor, informationsinhämtning, signalspaning, evakuering av personal.²Således rör det sig om ubåtstyper som är anpassade för offensiva företag inom ramen för antingen offensiva och defensiva operationer. Vilket innebär att det rör sig ej om räddningsubåtar, djuphavsforskningsubåtar o.dyl. som per definition skulle kunna ses som miniubåtar.

Utgående från de ubåtstyper som företaget förenad varvsindustri har publicerat på sin hemsida, förefaller det röra sig om Piranja (Projekt 865) om 220 ton, Piranja-T om 245 ton, Projekt P-550 om 610 alt 650 ton, Projekt P-650E om 720 alt 760 ton och eventuellt Amur 950 om 1065 ton, dock nämns den ej explicit som en farkost för utnyttjande med specialförband av företaget.³ Totalt skulle det i sådant fall röra sig om 7 olika modeller av ubåtar som skulle kunna vara till försäljning. Sett till vad företaget själv stipulerar som farkoster, som specialförband kan utnyttja rör det sig om sex stycken. Vilket de själva publicerat information om, givetvis kan det finnas varianter som de ej väljer att publicera information om, som ändock kan vara till försäljning.

I sammanhanget är det intressant att notera ett beslut under hösten 2017 att de ryska maritima specialförbanden skall tillföras miniubåtar av typen Projekt P-650. Farkosten skall vara en vidareutveckling av Piranja (Projekt 865). Därutöver är det även intressant att notera i Izvestijas artikel rörande detta beslut, att denna typ av ubåtar är väl anpassade för att kunna agera i t.ex. Östersjön och Svarta Havet. Enligt Izvestijas artikel skall denna förmågetillförsel vara ett svar på de konverterade Ohio ubåtarna som USA nyttjar för att transportera sina maritima specialförband.⁴

Vilken mängd och vilka av de marina spetsnazbrigaderna som kommer tillföras denna farkosttyp berörs ej. Dock får det ses som möjligtatt det är Östersjömarinens, Svartahavsmarinens samt den Norra Marinens spetsnazbrigader som tillförs denna farkosttyp.⁵Detta utifrån det faktum att det är de tydligaste konfrontationsytorna mellan Ryssland och de västliga länderna.⁶Därutöver att det har utpekats som prioriterade geografiska områden, enligt den ryska Generalstabschefen, General ValerijGerasimov.⁷

Utöver det framkommer två mycket intressanta faktorer i Rosoboroneksport pressmeddelande. Det första är att både den ryska varvsindustrin skall ha långvarig erfarenhet av utveckling av dylika farkoster samt den ryska flottan skall ha långvarig erfarenhet av användande med dessa farkoster. Det andraär i slutet av pressmeddelandet förefaller de beskriva hur s.k. moderfartyg även kan utnyttjas för transport och/eller utnyttjande som flytande hamn för dessa mindre ubåtar.⁸Här får det ses som möjligt att denna s.k. långvariga erfarenhet även utgör ett arv från Sovjetunionen, dels utifrån att t.ex. farkosten P-650 skall vara en vidareutveckling av Piranja, dels utifrån den ekonomiska situationen som rådde intill inledningen av 2000-talet i Ryssland.

Huruvida någon modell konstruerats som demonstrator motsv. för att möjliggöra försäljning framkommer ej i pressmeddelandet. Dock finns en uppgift från 2015, att en Piranja ubåt skall finnas och denna även skall ha uppgraderats för att kunna fungera som demonstrator.⁹ Detta skulle kunna vara rimligt kopplat till en uppgift från 2013 att företaget förenad varvsindustri genomför utvecklingsarbete kring miniubåtar, där just Piranja nämns som ett exempel i detta utvecklingsarbete och att den ryska marinen återigen skall ha visat intresse för konceptet.¹⁰Vilket är relativt intressant då det i en annan artikel drygt en vecka innan påtalas att den ryska marinen ej visat något intresse för dessa miniubåtar, men ett kontinuerligt utvecklingsarbete genomförs avseende dem, där bl.a. komponenter o.dyl. överses på treårs basis i designen av farkosterna.¹¹

En intressant artikel publicerades även i den ryska facktidskriften ”Nationellt Försvar” 2009, avseende dessa miniubåtar. Där framkommer en intressant uppgift, nämligen att denna typ av ubåtar inom en två till tre års period skulle kunna tillföras den ryska flottan,¹² här får det antas att det berör tiden som åtgår för att starta själva byggprocessen av dessa farkoster från det att en beställning inkommer tills farkosten kan överlämnas. Varpå det skulle kunna vara fullt rimligt att en demonstrator finns om den ryska marinen återigen 2013 visade intresse för dessa farkosttyper och kopplat till uppgiften från 2015 att en demonstrator fanns, kopplat till tidsåtgång. Dock får möjligheten att en demonstrator finns ses som obekräftade uppgifterdå inga bildbevis på detta, mig veterligen, har framkommit. Möjligheten att en beställning genomfördes redan 2009 skall heller inte bortses från.

Varför är då detta intressant? För det första är det värt att notera att företaget förenad varvsindustri, trots allt bedriver och under lång tid bedrivit en forsknings- och utvecklingsverksamhet kring miniubåtar. Trots det inte var förränhösten 2017 en officiell beställning av en miniubåt till den ryska marinen genomfördes. Därutöver förefaller det, mig veterligen, inte heller skett någon export. Det får anses vara smått märkligt att denna verksamhet inte rationaliserats bort tidigare, i en vinstdrivande verksamhet, då ingen förefaller velat köpa konstruktionerna.

För det andra förefaller det råda någon form av ”hatkärlek” till dessa farkoster sett till mediarapporteringen i Ryssland. Ena stunden är de jättebra, för i den andra stunden vara jättedåliga. Givetvis har det, troligtvis, att göra med vilken individ som intervjuas och vilken agenda som finns hos den intervjuade. Trots det, kopplat till den föregående punkten, har det bedrivits utvecklingsarbete kring dessa mer anpassade miniubåtar för maritima specialförbandsföretag vilket torde innebära att de inte är så dåliga trots allt och det även finns ett intresse kring dem. Här får man beakta att denna ”hatkärlek” även kan ha att göra med dimridåer avseende ämnesområdet.

För det tredje, är detta nog första gången ett halv officiellt medgivande (sett till Rosoboroneksport roll) publicerats att Ryssland har mångårig erfarenhet av både konstruktionsarbete men även användande (beakta dock att inget sägs om det är övningar eller genomförda operationer som avses) med denna typ av farkoster inom ramen för vad som får antas vara ett specialförbandssystem, kopplat till de förmågor som presenteras i pressmeddelandet. Men även utnyttjande av vad som förefaller vara moderfartyg till denna typ av farkoster. Denna mångåriga erfarenhet kring dessa system, får nog anses vara det mest intressanta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Daily Mail 1(Engelska)

Förenad varvsindustri 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Izvestija 1(Ryska)

Nationellt Försvar 1(Ryska)

Navy Recognition 1(Engelska)

Regeringen 1(Svenska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rosoboroneksport 1(Ryska)

Sputnik 1(Engelska. Tidigare publicerad artikel av RIA Novosti på engelska, som numera finns hos Sputnik)

Tvzvezda 1(Ryska)

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Slutnoter

¹Рособоронэкспорт. РОСОБОРОНЭКСПОРТ АКТИВИЗИРУЕТ ПРОДВИЖЕНИЕ МАЛЫХ ПОДВОДНЫХ ЛОДОК НА МИРОВОЙ РЫНОК ОРУЖИЯ. 2018. http://roe.ru/press-centr/press-relizi/rosoboroneksport-aktiviziruet-prodvizhenie-malykh-podvodnykh-lodok-na-mirovoy-rynok-oruzhiya/(Hämtad 2018-01-20)

²Ibid.

³United Shipbuilding Corporation. Piranha. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/piranha/(Hämtad 2018-01-20)

United Shipbuilding Corporation. Piranha-T. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/piranha-t/(Hämtad 2018-01-20)

United Shipbuilding Corporation. Project P-550. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/project-p-550/(Hämtad 2018-01-20)

United Shipbuilding Corporation. Project P-650E. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/project-p-650e/(Hämtad 2018-01-20)

United Shipbuilding Corporation. Amur 950. 2018 . http://www.oaoosk.ru/en/products/amur-950/(Hämtad 2018-01-20)

⁴Navy Recognition. Russian Navy Special Forces to Receive P-650 Midget Submarines. 2017. http://www.navyrecognition.com/index.php/news/defence-news/2017/august-2017-navy-naval-forces-defense-industry-technology-maritime-security-global-news/5492-russian-navy-special-forces-to-receive-p-650-midget-submarines.html(Hämtad 2018-01-20)

Известия. Литовкин, Дмитрий. «Вежливые люди» получат «Суперпираний». 2017. https://iz.ru/614501/dmitrii-litovkin/vezhlivye-liudi-poluchat-superpiranii(Hämtad 2018-01-20)

⁵Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 40.

⁶Ds 2017:66. Motståndskraft: Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 19.

⁷ЗВЕЗДА. Арктика-Калининград-Крым: стратегический треугольник российской обороны. https://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2018-01-20)

⁸Рособоронэкспорт. РОСОБОРОНЭКСПОРТ АКТИВИЗИРУЕТ ПРОДВИЖЕНИЕ МАЛЫХ ПОДВОДНЫХ ЛОДОК НА МИРОВОЙ РЫНОК ОРУЖИЯ. 2018. http://roe.ru/press-centr/press-relizi/rosoboroneksport-aktiviziruet-prodvizhenie-malykh-podvodnykh-lodok-na-mirovoy-rynok-oruzhiya/(Hämtad 2018-01-20)

⁹Daily Mail. Boyle, Darren. New threat from Russia as Putin revives Cold War programme of midget ’Piranha’ submarines that are virtually undetectable. 2015. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3153048/New-threat-Russia-Putin-revives-Cold-War-programme-midget-Piranha-submarines-virtually-undetectable.html(Hämtad 2018-01-20)

¹⁰Sputnik. Russian Navy Develops New Mini Submarines. 2013. https://sputniknews.com/military/20130329180330893-Russian-Navy-Develops-New-Mini-Submarines/(Hämtad 2018-01-20)

¹¹РИА Новости . Гендиректор ”Малахита”: подводные лодки из титана хороши, но дороги. 2013. https://ria.ru/interview/20130319/927944762.html(Hämtad 2018-01-20)

¹²Национальная оборона. Когда вернутся «Пираньи»?. 2009. http://old.nationaldefense.ru/1437/1440/index.shtml?id=4421(Hämtad 2018-01-20)

Striden på djupet

Sammanfattning

Historiskt har stridande spetsnazförband funnits på olika nivåer (taktiskt, operativ och strategiskt) i Ryssland sedan 1950-talet. Den omdaning av de ryska väpnade styrkorna som påbörjades efter 2008 förefaller även omfattat spetsnazförbanden, utöver utvecklingen av en särskild specialförbandsledning samt specialförbandssystem på strategisk nivå. Stridande spetsnazförband förefaller numera finnas på taktisk, operativ och strategisk nivå i Ryssland. Detta innebär att ett heltäckande system för strid med särskilt utbildade och anpassade markförband på en motståndares djup på sikt kommer uppnås och i viss omfattning redan uppnåtts.

Analys

En mycket intressant nyhet publicerades den 21DEC2017 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst. Nyheten rörde 138. Motorskyttebrigaden i Kamenka Leningrad Oblast och dess spaningsförband. Det bör påtalas att det förefaller, enligt visa uppgifter finnas ett spaningskompani inom motorskytte- samt stridsvagnsbrigaderna (dessa två brigadtyper benämns hädanefter manöverbrigader), andra uppgifter tyder på en spaningsbataljon inom manöverbrigaderna.¹ Därutöver skall även spaningsbrigader finnas samt är under införande på armé- och armékårsnivå.²

Det intressanta avseende detta spaningsförband är att det förefaller, dels få utbildning i inhämtning, vilket utifrån artikel förefaller vara på större djup än vad brigadspaningsförband arbetat på tidigare, samt på vapensystem som normalt sett enbart nyttjas av spetsnazbrigaderna, dels få utbildning i utnyttjande av fallskärm, rundkalott, för fällning på höjd mellan 800 – 2000 meter, av modell D-10, troligtvis syftandes till innästling med fallskärm. Utbildningen skall ha genomförts vid 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast.³

Således förefaller det troligt att artikeln berör det spetsnazkompani som skall finnas inom spaningsbataljoner vid manöverbrigaderna. Vilket innebär att den 138. Motorskyttebrigaden troligtvis har upprättat eller genomför upprättande av en spaningsbataljon, med tillhörande spetsnazkompani. Därtill att uppgifterna rörande införandet av spaningsbataljoner vid de ryska manöverbrigaderna får ses som en trolig uppgift. På ytan kan detta te sig som rätt banal information, men det kan möjligtvis innebära både en taktikförändring men även en förändring i operativ tänkande. Vilket gör denna till ytan obetydliga artikel mycket intressant för en fördjupad studie.

Inledningsvis börjar vi på arménivå, dels vad avser det historiska arv som finns, dels vad avser upprättandet av spaningsbrigaderna med dess spetsnazbataljon. Historiskt finns ett arv från de sovjetiska arméerna som under åtminstone 1980-talet, sannolikt även tidigare, hade spetsnazkompanier. Detta kompani förefaller varit underställd arméernas underrättelsedirektorat. Kompaniet bestod av 8-12 särskilda spaningsgrupper, bestående av 5-12 individer i respektive grupp. Dess uppgift förefaller varit att genomföra inhämtning mot prioriterade målval samt bekämpning av dessa i vissa situationer.⁴

Detta spetsnazkompani på arménivå, bedömdes verka på avstånd mellan 50 – 500 km från själva stridslinjen, där det troliga var 300 km. Detta var kopplat till, dels målval samt stöd från tillgängliga indirekta bekämpningssystem, dels djup i anfallsmål som de sovjetiska arméerna bedömdes ha där det första anfallsmålet låg inom 150 km från starten av ett anfall och det andra inom 300 km. I sammanhanget är det även intressant att notera avståndet som de renodlade spetsnazbrigaderna bedömdes arbeta inom, vilket var mellan 300 och upptill 1,000 km från stridslinjen, medan de strategiska spetsnazförbanden var bortom 1,000 km.⁵Avstånden bör ej vara vägledande för denna förbandstyp utan det är snarare målval kopplat till högre chefs uppgift som styr var förbanden utnyttjas. Dock är denna förbandstyp generellt sämre på att agera i och invid den aktuella stridslinjen, då dess skydd samt beväpning ej är adekvat för den stridsintensitet som pågår där, varvid ett större djup brukar vara fördelaktigt.

Vad avser de särskilda spaningsbrigaderna på arménivå i dagens Ryssland, förefaller dessa enligt en (1) uppgift kunna verka på djup upptill 350 km.⁶ Detta skulle i sådant fall korrelera med det djup som de tidigare sovjetiska spetsnazkompanierna arbetade inom på arménivå under 1980-talet. Vad som även talar för detta, är längden på de fjärrbekämpningssystem som i dag finns att tillgå på den ryska arménivån. Där det främst får anses vara Iskandersystemet som kan vara ett adekvat system för spetsnazbataljonerna att utnyttja vid målupptäckt. Iskandersystemet har en räckvidd om, minst, 500 km, vilket skulle tala för att spetsnazbataljonerna på arménivå skall kunna agera på ett djup upptill 500 km.⁷ Det troliga djupet är någonstans kring 300–400 km utifrån Iskandersystemet grupperingsplats i förhållande till stridslinje o.dyl.

I detta sammanhang är det även intressant att notera det särskilda invisningskompani som skall tillföras respektive armé i syfte att kunna ge målinformation till Iskanderförbanden på arménivå.⁸Här får det ses som möjligt att detta invisningskompani ingår i arméernas spaningsbrigader, huruvida de ingår i brigadens spetsnazbataljon eller utgör ett fristående kompani i brigadstrukturen är oklart. Utifrån den information som framkommit får det trots allt ses som möjligtatt den ingår i spaningsbrigadens spetsnazbataljon. Avslutningsvis vad avser spaningsbrigaden är det intressant att notera att den även skall inneha förmåga för genomförande av psykologiska operationer.⁹

Vad avser spaningsbataljonerna vid de ryska manöverbrigaderna, förefaller de redan befintliga spaningskompanierna omvandlas till spetsnazkompanier.¹⁰ Härvid kan det antas att ett renodlat spaningskompani för brigadens inhämtningsbehov tillförs spaningsbataljonen utöver de sedan tidigare ingående förmågorna.¹¹Här kan det antas att dessa spetsnazkompanier ingående i manöverbrigaderna arbetar på ett avstånd av 50-100 km bortom stridslinjen, vilket skulle motsvara djupet som de sovjetiska divisionsspaningsförbanden hade, där även ett kompani hade förmåga att luftlandsättas med fallskärm.¹²Djupet kan givetvis vara större beroende på uppgift.

Denna tillökning av stridande spetsnazförband kommer innebära att numerären mer eller mindre dubbleras,¹³ om uppbyggnaden inom spaningsbrigader och spaningsbataljoner fullföljs. Denna dubblering av numerär innebär, troligtvis, att spetsnazförbanden på armé- och och brigadnivå håller en lägrekvalitet, kontra de renodlade spetsnazbrigaderna under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorats ledning som, sannolikt, kommer agera i de respektive militärdistriktens intresseområden och utifrån dess operationsplaner.¹⁴ Således bör dessa spetsnazförband inom de ryska manöverbrigaderna, troligtvis,ses som lätt infanteri med uppgifter bakom motståndarens linjer på taktisk nivå. De stridande spetsnazförbanden på arménivåkan, troligtvis, vara ett förband med uppgifter på högre taktisk nivå och eventuellt operativ nivå. Huruvida den personella kvaliteten på förbandet motsvarar förmågan att kunna verka på sådan nivå får anses vara oklart, utifrån tidigare förda resonemang angående dubblering av spetsnazförbanden.

En konsekvens av denna ökning är att de renodlade spetsnazbrigaderna, under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorat, troligtviskommer agera på operativ nivå och inom gränslandet till strategisk nivå.¹⁵ Därutöver finns de renodlade strategiska specialförbanden som, troligtvis, skall verka på den strategiska nivån.¹⁶ Härvid uppnås en överlappande täckning med förband som kan verka, dels genom inhämtning, dels genom stridsföretag bakom en motståndarens linjer från taktisk till strategisk nivå. Vilket får anses vara något av en unik lösning, vilket även förefaller gå i linje med det det nuvarande ryska operativa tänkandet.¹⁷

Vad innebär då denna ökade satsning på spetsnazförband? För det första innebär det att förmågan att kunna genomföra lokalisering och invisning mot prioriterade målval för de olika ryska indirekta bekämpningssystemen kommer öka. De tidigare omnämnda avstånden speglar sig även gentemot olika ryska indirekta bekämpningssystem, på brigad- och arménivå.¹⁸ För det andra kommer förmågan att verka med direktriktad eld genom t.ex. eldöverfall eller överfall,¹⁹ mot olika prioriterade målval öka på det taktiska, operativa och strategiska djupet. För det tredje, kan detta anses vara en naturlig förlängning av hur Ryssland utvecklat luftvärns- samt indirekta bekämpningssystem syftandes till att täcka ett stort område.²⁰Varvid detta blir en variant av detta på markarenan.

För det fjärde kommer detta för en motståndare till Ryssland, oaktat om det är en defensiv eller offensiv sådan, vara tvungen att avdela resurser för skydd av sitt bakre område på ett helt annat sätt än tidigare, då förmågan att verka med både direktriktad eld och indirekt bekämpning ökar. Detta innebär troligtvis att manöverförband kommer vara tvungen att avdelas på ett helt annat sätt än tidigare för detta skydd. För det femte innebär detta att de ryska manöverbrigadernas förmåga att verka ökar. Genom att dessa spetsnazförband agerar över hela djupet hos en motståndare, då denna motståndare, troligtvis, kommer vara tvungen att avdela manöverförband för skyddet av sitt bakre område, uppstår en kraftsplittring som indirekt ökar de ryska manöverbrigadernas verkan.

Utöver detta så kan det även vara en indikation på hur möjliga operationer kan tänkas genomföras med de reguljära stridskrafterna. Ett scenario skulle kunna vara att dessa spetsnazförband på de olika djupen utnyttjas för att bana väg för manöverbrigadernas anfall in på djupet vid defensiva eller offensiva operationer. Genom att t.ex. bekämpa olika former av prioriterade målval såsom nyckelpersonal eller kritiska system på de olika nivåerna, tar nyckelterräng (om än detta är en sannolikuppgift för luftlandsättningsförbanden), binder förband i en sekundärriktning genom störstrid m.m.

Slutsats

Ryssland förefaller genomföra en tydlig utveckling avseende sin förmåga att med markförband från taktiskt till strategiskt djup, dels kunna genomföra inhämtning, dels kunna genomföra stridsföretag. Troligtvis finns en gradering i förbandens förmåga att verka, där förmågan ökar allt eftersom för att vara som högst på strategisk nivå. Detta skapar i sin tur ett överlappande hot över hela markarenans djup, då en förmåga att kunna verka med direktriktad eld samt invisning av indirekta bekämpningssystem kommer finnas. Detta innebär att en motståndare till Ryssland, defensiv eller offensiv sådan, kommer vara tvungen att ta detta hot i beaktande. Vilket kan skapa en kraftsplittring som ytterst reducerar förmågan att verka med manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1 (Ryska)
RAND 1 (Engelska)
Rosoboronexport 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministeriums Informationstjänst 1(Ryska)

TASS 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.

Boltenkov, Dmitry. et al. Russia’s New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011.

Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987.

Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia’s Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Slutnoter

¹Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 31.

Persson, Gudrun. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 79.

Boltenkov, Dmitry. et al. Russia’s New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011, s. 24.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 41.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 52, 57.

²Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 30.

³Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)

Rosoboronexport. D-10. 2018. http://roe.ru/eng/catalog/aerospace-systems/aerospace-technologies/d-10/(Hämtad 2018-01-18)

⁴Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987, s. 1-2.

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 280.

⁵Ibid. s. 1, 3-4.

⁶Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 94.

⁷TASS. Iskander-M missile hits target in Kazakhstan at Zapad-2017 drills. 2017. http://tass.com/defense/966182(Hämtad 2018-01-18)

⁸Известия. «Искандеры» получат «глаза» в тылу врага. 2017. https://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2018-01-18)

⁹Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 55.

¹⁰Ibid. s. 57.

¹¹Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 277.

¹²Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984, s. 7-2.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-73, 4-76.

¹³Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 57.

¹⁴Ibid. s. 129.

¹⁵Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 45.

¹⁶Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia’s Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017, s. 4, 11-12, 20.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 43, 51.

¹⁷Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 2.

¹⁸Ibid. s. 10-11.

¹⁹Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.

²⁰Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 10-11.

Klarar kommunerna att hantera påfrestningar?

av Lars Björk Sjukvården är en kritisk och avgörande funktion om landet skulle råka i krig. Här finns en omfattande förbättringspotential. Under nyårsnatten drabbades Halmstad av omfattande elavbrott när brand utbrutit på Gamletullsbron vid Stadsbiblioteket. Viktigt meddelande sändes ut via SMS som bara nådde vissa personer. Det som oroar mig är att Sveriges kommuner inte är […]

Skyddsrum och andra suboptimeringar

av Hans Lindblad Hinner människor uppsöka skyddsrummen i tid. Hans Lindblad tvivlar. Jag blir för skattebetalarnas skull orolig när det nu åter börjar talas om skyddsrum. Under omkring 20 år som försvarspolitiker agiterade jag för att minska skyddsrumsbyggandet som jag såg som en felsatsning baserad på minnen från massbombningar av tyska städer under andra världskriget. […]

Sista spiken i förtroendekapitalskistan?

Foto: Sjöfartsverket

Det verkar inte finnas något slut på turerna runt Sjöfartsverkets helikopterverksamhet. Idag lämnar myndigheten det dystra beskedet att insatstiderna nu riskerar att ökas istället för att minskas. En ren och skär katastrof för alla de som är beroende av fungerande sjö- och flygräddning!

När man trodde att det inte kunde bli värre efter att man har stängt ner helikopterbaser, farit med osanning om huruvida man klarar att upprätthålla stipulerade tidskrav, och har haft helt orimligt långa insatstider så kommer idag ett nytt negativt besked. Istället för att komma till rätta med ovanstående problematik så riskerar istället inställelsetiden under nattetid istället att vara 45 minuter.

Det innebär att tiden från larm till dess att besättningen ska vara påklädd och helikoptern redo ökar från 15 minuter till 60 minuter!

Lägg där till att det inte längre finns något krav att man ska kunna starta inom denna tid eftersom det därutöver tillkommer tid för så kallad planering av uppdraget innan start kan ske.

Utöver detta så förstår jag inte heller hur Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén tänker när hon i en intervju med Sveriges radio hävdar att

”Det blir något sämre service på natten, men vi kommer att klara det uppdrag vi har från regeringen.”

Jag har tidigare med några väldigt enkla bilder och beräkningar påvisat att man redan med en insatstid om 15 minuter och en stängd bas på Visby inte alls klarar tidskraven om att lokalisera och rädda en nödställd person inom 60 respektive 90 minuter på nationellt respektive internationellt vatten – exempelvis öster om Gotland.

Jag anser därför att generaldirektör Katarina Norén nu har en skyldighet gentemot allmänheten och sjöfarten att förklara hur man avser att klara tidskraven i enlighet med vad som påstås i de fall en helikopter är den enda möjliga resursen på grundar väder och vind – som denna årstid tyvärr är väldigt vanligt förekommande!

– Kommer basen på Visby att öppnas igen?
– Kommer helikoptrarna att flyga snabbare?
– Kommer man hyra in ”någon annan” för att lösa ut ovanstående?

Men det här handlar inte längre bara om myndighetsledningen. Nu bör alla inblandade ta sig en funderare och tillämpa amiralen Anders Grenstads mantra ”Mage-Spegel-Tidning”.

Helikopterbesättningarnas avtal innebär i grunden att man arbetar en vecka, och är ledig tre veckor(!)

Detta till synes mycket förmånliga arbetstidsavtal är man uppenbart inte beredd att släppa utan större motkrav, vilket till del är begripligt om man nu har haft det så under en längre tid, annars hade man givetvis haft ett nytt avtal på plats vid det här laget. Generaldirektören uttrycker dock i intervjun att hon anser att besättningarna ska jobba mer i grundschemat än vad man gör idag.

Från fackets sida hävdar man istället att myndigheten bör anställa fler besättningar. Det är möjligt att det faktiska behovet ligger någonstans däremellan, givetvis behöver det finnas en viss redundans i ett system som inte per automatik innebär att någon måste jobba övertid om någon är sjuk.

Det nuvarande avtalet innebär enligt Sjöfartsverket att man inte ens kan erbjuda besättningarna semester i vanlig ordning. Således finns det sannolikt flera goda skäl att revidera avtalet.

En beredskapsvecka (H24 under 7 dygn) i sjöfartsverket genererar alltså tre veckors ledighet (om man inte jobbar övertid på sin lediga vecka vill säga). Vilka andra yrkeskategorier i Sverige har ett sådant avtal?

Under 2016 genererade helikopterbesättningarna övertidskostnader om 52 miljoner kronor, och kostnaden för sjö- och flygräddning ökade med över 50% jmf föregående år från 300 miljoner till 470 miljoner enligt SVT

Det nuvarande avtalets utformning har enligt Sjöfartsverket inneburit att befälhavarna och besättningsmedlemmar med andra tilläggstjänster har tjänat i genomsnitt cirka 125 000 kronor per månad. Den enskilda högsta utbetalningen som gjorts var enligt Sjöfartsverket på över 500 000 kronor för en månad.

En annan aspekt på detta avtal som inte har diskuterats är att flygtiden för varje enskild besättning blir för låg med nuvarande avtal.

Under det senaste kvartalet (1 oktober till 31 december 2017) flög en besättning i Sjöfartsverket i snitt 7,5 timmar under en beredskapsvecka. Denna beräkning är baserat på all flygtid med Sjöfartsverkets helikoptrar under den aktuella perioden fördelat på de baser som har varit öppna. I denna siffra räknas även kortare kontrollflygningar och transportflygningar mellan baser in.

En besättning har alltså (i snitt) mindre flygtid än 8 timmar per månad (baserat på den totala flygtiden under fjärde kvartalet 2017).

Helikopterpiloter med mycket lång erfarenhet av liknande verksamhet menar att detta är för lite flygtid för att över tid kunna upprätthålla en tillräcklig hög kompetensnivå (flygtrim) för att kunna genomföra svåra operationer under svåra förhållanden på ett säkert sätt.

Baserat på detta så vore det således rimligtvis av godo att öka arbetstidsuttaget något för varje besättning genom att exempelvis arbeta en vecka och vara ledig två veckor? Detta borde rimligtvis även ligga i besättningarnas intresse att få möjligheten att utöka sin flygtid – inte bara för att säkerställa egen kompetens (och säkerhet), utan även för att kunna ha bättre förutsättningar att rädda liv under svåra förhållanden. Det gamla uttrycket övning ger färdighet borde även vara giltigt i denna verksamhet.

Vad menade jag då med Mage-Spegel-Tidning.

Jo, jag anser att alla inblandade i detta bör ställa sig själv följande frågor mot bakgrund av vilken risk denna konflikt och orimliga avtalskrav innebär för alla de som färdas på och över havet:

– Känns det bra i magen?
– Kan jag med gott samvete se mig i spegeln?
– Finns det en risk att tidningen kommer att skriva om det ni nu gör?

Om svaren blir något annat än JA, JA, NEJ så tror jag att man bör ta ett steg tillbaka och fundera över situationen och se till att snarast finna en lösning så att inte liv riskeras.

P.S. 1: Sjöfartsverket medger nu att man inte kommer att klara tidskraven gentemot Försvarsmakten. Detta är ytterligare en mycket besvärande aspekt på det hela D.S.

P.S. 2: Det finns givetvis flera sidor på ett mynt där olika parter har olika bild av läget. Alla turer och detaljer kommer sällan fram i den allmänna debatten. Därmed inbjuder jag som vanligt till gästinlägg eller repliker i ämnet. D.S.

2,5 dygn på ett skär i ytterskärgården

Foto: Kustbevakningen (KBV 502)

Det här inlägget kommer att avhandla en händelse i oktober förra året, d.v.s. för drygt två månader sedan. Det handlar om en ensamseglare som natten mot den 25 oktober förliste med sin segelbåt i St Annas yttre skärgård, lyckades ta sig upp på ett skär, och som lyckades överleva där i över två dygn innan hjälp anlände.

Att det här fallet tas upp på denna plats beror helt och hållet på att flera av varandra oberoende personer som på olika sätt var delaktiga i sjöräddningsinsatsen har hört av sig och bett mig att granska just denna händelse ur ett sjöräddningsperspektiv i allmänhet och med fokus på räddningshelikopterinsatsen i synnerhet. Först när jag satte mig in i ärendet på djupet förstod jag varför.

Slutet gott, allting gott – brukar man ofta säga. Det slutade gott den här gången. Sjöfartsverkets helikopter Lifeguard 005 från Ronneby hittade den nödställda mannen, landade på ön och tog ombord honom och förde honom därefter till Universitetssjukhuset i Linköping för vård. Således kan man konstatera att slutet var gott, men hur såg vägen dit ut?

Larmet går

Onsdag 25 oktober kl 16:44

Kustbevakningen kontaktas via mail från en person, vars vän – en rysk man – som som ensam ska segla sin mindre segelbåt till Spanien från Stockholm södra skärgård. Anledningen till mailet är utebliven kontakt med honom under de senaste 18 timmarna. Senaste gången mannen hördes av var under natten mot onsdagen då han befann sig några distansminuter nordost Arkösund.
KBV vidarebefordrar informationen till sjöräddningscentralen (JRCC).

JRCC påbörjar resursinventering, och 45 minuter senare klassar JRCC upp ärendet då ”fara för liv inte kan uteslutas” och konstaterar redan här att ”man behöver söka mer aktivt”.

Man konstaterar redan här att ”Flygspaning är önskvärt då området är stort och att det är svårspanat från ytan” D.v.s. spaning från båtar är inte optimalt.

Onsdag 25 oktober kl 17:30

Kustbevakningsflyget KBV 503 larmas och påbörjar kl parallellsök i området från Häradsskär upp mot Oxelösund med E17 00 00 som begränsningslinje i väster (vilket oturligt nog skulle visa sig vara en knapp distansminut öster om positionen på den nödställda personen).

JRCC vidtar under kvällen även åtgärder i form av olika meddelanden på VHF och NAVTEX med uppmaning att hålla utkik efter båten. Man vidtar även en rad andra åtgärder.

Försvarsmakten genom Sjöbevakningscentralen (SjöC Gbg) blir omgående engagerad för att ta fram radarhistorik/spårning.

SAR-helikopter Visby

Onsdag 25 oktober kl 18:42

Redan en timme efter att uppgifterna kommit in, och arbetet med att skapa sig en bild av läget så har man på JRCC konstaterat att det i första hand är flygande resurser som krävs.

JRCC ringer därför befälhavaren på räddningshelikoptern i Visby kl 18:42 på kvällen för att ”höra om de har möjlighet att söka och vad de kan göra”.

Svaret från befälhavaren till JRCC blir att han ”ska kolla vädret och fundera”.

15 minuter senare – klockan 18:57 meddelar befälhavaren till JRCC att han ”kan inte gå pga vädret. Detta med de nya väderminima. Kan eventuellt gå när det ljusnar.”

Man kan alltså ännu en gång konstatera att Sjöfartsverkets nya väderminima ännu en gång har inneburit sådana begränsningar att man inte startar mot en befarad nödställd person. Detta samtidigt som kustbevakningsflyget med ett större flygplan genomför parallellsök på låg höjd över skärgården i mörker!

Flygplanet KBV 503 meddelar kl 19.10 att man genomför parallellsök med 1 NM sökavstånd och att man har möjlighet att fortsätta i ytterligare två timmar (fram till ca kl 21.00).

Fartyget KBV 033 som har kommit upp i området meddelar att det är svårsökt mht sjöhävningen, och man fattar beslut om att avbryta deras insats.

Fortsatt spaning

Kvällen Onsdag 25 oktober

Polisen är nu inkopplad och bistår med pejling av var mannens mobiltelefon tidigare har befunnits sig. Man erhåller ett antal pejlingar som ger begränsningslinjer som innebär att sökområdet stämmer väl överens med det område som KBV 503 har fått tidigare.

KBV 503 fortsätter att söka under sena kvällen och utökar sökområdet något, men Sjöfartsverkets helikopter uteblir.

När KBV 503 kl 2115 måste avbryta och gå mot basen Skavsta så gör räddningsledaren bedömningen att det är för svårspanat för ytenheter, och eftersom man inte har tillgång till några flygande resurser så gör man därför ett uppehåll i det aktiva sökandet efter mannen.

KBV-flyget återupptar sökandet och ASC 890 ansluter

Morgonen Torsdag 26 oktober

Under kvällen och natten ställer JRCC flera gånger frågan huruvida KBV-flyget har möjlighet att återuppta sökandet på morgonen, och att man vill ha upp dem så fort som möjligt när det ljusnar.
Strax efter kl 0800 startar KBV 502 och fortsätter spaningen i det aktuella området.

KBV 313 påbörjar att söka av hamnar i området.

Kl 10.43 ansluter även Försvarsmaktens radarspaningsflygplan ASC 890 i sökandet. Man startar från Malmen och söker i området Oxelösund – Gotland – Ölands norra udde.

Kl 13.28 avbryter KBV 503 sökandet, och en timme senare kl 14.34 avbryter även ASC 890 sökandet och går tillbaka till Malmen.

Kl 15:39 ansluter KBV 503 och fortsätter sökandet efter sin ordinarie flygrutt.

Någon helikopter från Sjöfartsverket larmas inte ut under hela dagen, trots att man redan under den tidiga morgonen var angelägna om att få upp flygande resurser (KBV) för spaning.

Ny bedömning av situationen

Torsdag 26 oktober kl 17:30

Räddningsledaren gör på torsdag kväll följande bedömning (kortfattat):

Området avsökt, det finns inga tecken på olycka.
Det kan dock ändå inte uteslutas att den saknade har råkat ut för något.
Den sammantagna bedömningen är att inte fortsätta med aktiv sökinsats, utan klassa ärendet ovisshet istället fortsätta med inre spaning

Man genomför inre spaning i stor omfattning under natten och morgonen genom att kontakta en rad personer och därmed kan man utesluta en mängd platser/hamnar.

Återupptagning av flygspaning under morgonen

Morgonen Fredag 26 oktober

Kl 09:13 startar Flygvapnets ASC 890 ånyo från Malmen och får det senast fastställda sökområdet. JRCC pratar senare även med FTS /JAL där man kommer överens om att en rote JAS 39 Gripen ska flyga över området och söka efter den försvunna segelbåten vilket man också gör.

Räddningshelikoptern Visby larmas

Förmiddagen Fredag 26 oktober

Kl 1015 larmas räddningshelikoptern Lifeguard 002 på Visby för sök mellan Harstena och Häradsskär!

Den här gången startar helikoptern, men det dröjer nästan en timme innan helikoptern kommer iväg. Den lyfter kl 11:09 från Visby flygplats, dvs hela 54 minuter efter larm.

Kl 10.45 innan helikopter från Visby kommer i luften gör Rescuerunner Gränsö några fynd där man bland annat hittat en kudde med ryskt tvättråd samt en rad andra saker som eventuellt kan härledas till den saknade båten. Dessa fynd som görs av Rescue Gränsö från RS Arkösund är till synes helt avgörande för insatsen, då de indirekt fastställer att båten är förlist.

Rescuerunner (Foto: SSRS)

Kl 11.39 påbörjar Lifeguard 002 sökinsatsen, kort därefter påträffas inredning från segelbåten och en rad andra delar.

Kl 12.44 engageras även KBV 502 för spaning i samma område.

Räddningshelikoptern Ronneby larmas

Eftermiddagen Fredag 26 oktober

Kl 12.57 larmas även räddningshelikopter Lifeguard 005 i Ronneby till platsen.
Men även den helikoptern dröjer 35 minuter innan den kommer iväg kl 13.31.

Kl 13.30 (ca) avbryter Lifeguard 002 och går tillbaka till Visby för att tanka. Detta ifrågasätts av RL som undrar varför man inte kan gå till Nyköping (närmare) och tanka. RL får förklarat för sig att Lifeguard 002 måste ha en tekniker på plats för att kunna kupera och tanka.

Den nödställda personen lokaliseras!

Kl 14.38 hittar helikopter Lifeguard 006 en havererad segelbåt och en svartklädd man på ett skär som vinkar för att få uppmärksamhet. Positionen är i närheten av ön Stora Lundskär strax öster om Gubbö Kupa mitt emellan Häradsskär och Harstena.

Mannen har skrivit HELP med mossa på berghällen.

Personen tas ombord och man flyger honom till sjukhuset i Linköping. Därmed avslutas räddningsinsatsen. Slutet gott som sagt, efter ett omfattande arbete från många instanser.

Foto: Sjöräddningsällskapet RS Arkösund

Foto: Kustbevakningen (KBV 502)

Analys/Kommentarer

Baserat på den ovan beskrivna insatsen – som i det stora hela har genomförts på ett föredömligt sätt, inte minst genom den omfattande inre spaningen från JRCC (som inte kan återges i sin helhet här) och sökinsatserna från flygplan, fartyg, båtar och inte minst SSRS rescuerunner.

Men ånyo så väcks det dock nya som gamla frågor runt Sjöfartsverkets helikoptrar och dess beredskap och tillgänglighet.

Än mer anmärkningsvärt är det att personal – oberoende av varandra – som på olika sätt varit engagerade i just denna räddningsinsats anser att det är anmärkningsvärt att inga helikoptrar från Sjöfartsverket deltog i räddningsinsatsen under de första två dygnen trots att det var just flygande resurser som var den enda relevanta och dessutom mest efterfrågade resursen.

1. Varför startade inte helikoptern på Visby?

Helikoptern baserad på Visby larmades redan på onsdagen, dvs nästan två dygn innan personen hittades. Befälhavaren valde då att inte starta på grund av ”nya väderminima”. Detta samtidigt som KBV 503 flög i området på låg höjd och mörker under många timmar. Vädret på Visby flygplats såg den aktuella tidpunkten ut enligt nedan baserat på historisk väderdata från väderarkivet rl.se som arkiverar väderdata från svenska flygplatser. Detta är alltså det faktiska vädret och inte en prognos.

Man kan sammanfatta vädret på Visby flygplats vid tidpunkten för larmet enligt nedan.

Vindriktning: Syd-Sydväst
Vindstyrka: 7 m/s
Temperatur: +12 grader
Lufttryck: 996
Sikt: över 10 km
Molnighet: Mulet

Tyvärr finns ej molnbaser i denna statistik, något som är avgörande för att fatta korrekta beslut. Jag avser därför inte dra några slutsatser av detta väder eftersom det inte är dåvarande prognoser utan faktiskt väder som redovisas. Men jag konstaterar dock att KBV 503 var uppe och genomförde spaning under molnbasen samt att övrig flygtrafik från Visby flygplats inte var påverkad.

Nya väderminima (beslut 2017-10-12) är en utkomst av en konflikt inom Sjöfartsverket där besättningarna inte skriver avvikelserapporter jmf tidigare samt turbulens runt nytt arbetstidsavtal. Man kan därför ännu en gång konstatera att Sjöfartsverkets nya väderminima och lägsta flyghöjder innebär risker för andra människors liv när helikoptrarna inte kommer upp i luften när de behövs som mest.

2. Varför larmades inte helikoptrarna ut i gryningen på torsdag morgon?

Jag har frågat Sjöfartsverket huruvida JRCC tog någon ny kontakt med befälhavaren på helikoptern i Visby när det ljusnade på morgonen 26/10?

Sjöfartsverket svarar genom sin kommunikationsavdelning så här:

Bedömningen under dag ett var att JRCC behövde fler ingångsvärden och att vi inte hade några tecken på att olycka skett varpå en inre spaning påbörjades samt ett sök med ytenheter och flygande enhet. Under senare delen av kvällen gjorde JRCC bedömningen att området var svårspanat för ytenheter med hänsyn till dyning, mörker och sökområdets storlek. Natten tillförde inte någon ytterligare information som tydde på att en olycka skett och man avsåg därför fortsätta söket vid gryningen med KBV-flyg som har goda möjligheter att söka av stora områden. Under förmiddagen användes även Försvarsmaktens radarspanings-och ledningsflygplan i ärendet. Dessa bedömdes som tillräckliga med de ingångsvärden som JRCC hade. Någon förnyad kontakt med SAR-hkp under morgonen togs således ej.

I JRCC sjöräddningslogg för det aktuella fallet framgår vid flera tillfällen under natten och tidiga morgonen att man är mycket angelägna att få ut kutbevakningsflyget så fort som möjligt för spaning. Det är således ändå oklart varför man inte larmar ut helikoptern för ingående sök av öar i det aktuella området i gryningen. Som bekant kan en helikopter flyga betydligt långsammare samt söka av öar på ett helt annat sätt än ett flygplan.

Att helikoptern är ovärderlig vid sök på och runt öar bevisades dessutom av Lifeguard 005 som hittade personen direkt när de väl startade från Ronneby den 27/10. Man flög i praktiken rakt på personen.

3. Beredskapstiderna

Det är anmärkningsvärt att det tog 55 respektive 35 minuter för helikoptrarna att komma i luften efter larm – dessutom på vardag under dagtid.

Som bekant har Sjöfartsverket tagit bort det gamla tidskravet på 15 minuter, man ska enbart vara redo för insats, dvs påklädd och utdragen helikopter inom 15 minuter, därefter kan den så kallade planeringen av uppdraget få ta hur lång tid som helst. Det finns alltså inget krav på hur snabbt helikoptern ska vara i luften längre….

Det här bevisar ånyo att Sjöfartsverket omöjligt kan klara att rädda en nödställd person med helikopter öster om Gotland inom 60/90 minuter på svenskt/internationellt vatten. Det går helt enkelt inte om det tar så lång tid från larm till dess att helikoptern lyfter. Den som har befunnit sig till sjöss i detta område i större omfattning vet att det är få tillfällen under ett år som räddning av nödställd med fartyg/båt är genomförbart mot väder och våghöjder.

Sjöfartsverkets helikoptrar är med hänsyn till den uppgift man är satt att lösa att likställas med räddningsbilar på en brandstation. Som jämförelse kan sägas att en heltidsbrandman ska vara utryckningsklar inom 90 sekunder och en deltidsbrandman som har jour i hemmet/på jobbet ska vara utryckningsklar inom 5 eller 8 minuter.

Slutsatser

Det är oroväckande att personal som ingår i sjöräddningsorganisationen ställer sig frågande till varför Sjöfartsverkets helikoptrar inte kommer upp i luften när de behövs som mest.

Det är oroväckande att interna konflikter och turbulens leder till ökade väderminima som leder till att helikoptrar blir stående på marken vilket indirekt innebär risk för liv.

Det är oroväckande att Sjöfartsverket uttryckligen hävdar att man löser tidskraven 60/90 minuter även om basen på Visby är stängd. Det torde nu vara uppenbart att detta inte är möjligt om den enda möjliga resursen är en helikopter med bakgrund av den tid det tar från larm till start.

Vilka åtgärder borde då vidtas avseende helikopterresurserna?

– Tillse att fem baser är bemannade över tid

– Starta inom 15 minuter efter larm! Kan brandbilen åka inom 90 sekunder så bör detta vara möjligt.

– Se över väderminima/gränsvärden och om så krävs utbildningsstatus så att tillgängligheten ökar.

Den här gången blev utfallet av den samlade räddningsinsatsen lyckat, mycket tack vara alla inblandade inklusive helikopterbesättningarna – när de väl kom upp i luften.

Att den nödställda personen – som dock uppvisat ett extremt dåligt sjömanskap ur flera aspekter – klarade livet efter 2,5 dygn på ett skär i ytterskärgården i oktober månad med kallt väder, utan möjlighet till värme, färskvatten och mat är både glädjande och imponerande.

—————————————–

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.

I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Utrikesministern och säkerhetspolitiken

av Patrik Oksanen Är Nuclear Ban Treaty till gagn för svensk säkerhet? Utrikesministern tror så. Patrik Oksanen tror det definitivt inte. Utrikesminister Margot Wallströms uttalanden i SVT Rapport på Nyårsdagen att ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige” har väckt många reaktioner. Samtidigt är det upprepning av […]

Från luftvärn till personalförsörjning

Robotsystem 23 BAMSE. Foto: Saab

Orkar man inte läsa detta långa inlägg, så kan man hoppa direkt till sista stycket.

Under hösten blev det klart att FMV har fått klartecken att inleda förhandlingar med USA om en anskaffning av luftvärnsrobotsystemet MIM-104 Patriot som nytt medelräckviddigt luftvärn för Sverige. Valet har under några år stått emellan Patriot och det franska systemet SAMP/T. Det första har redan 30 år på nacken, men har utvecklats i flera steg under denna period, där Sverige sannolikt tittar på de senaste modellerna av robotar och ledningssystem. Det franska systemet är i princip helt nytt och har än så länge bara levererats i landversion till de franska och italienska försvaren, även om samma system redan finns på en rad olika örlogsfartyg. Systemen har båda sina för- och nackdelar. Den osäkerhet som nu råder gäller hur mycket luftvärn Sverige egentligen kommer att få för pengarna om Patriot beställs. Andra kunder som i närtid beställt Patriot, t.ex. Polen, har blivit mycket negativt överraskade när de upptäckt den slutliga prislappen. Vilket det slutliga innehållet blir i luftvärnsbataljonen för de anslagna ca 10 mdr kr, lär klarna till hösten.

Den mediala belysningen av luftvärnsanskaffningen har under hösten fokuserat på två aspekter. Den ena är huruvida ekonomin kommer att räcka. Det andra är förmågan att skjuta ner ballistiska robotar, som i flera intervjuer har beskrivits som nödvändig (se t.ex. Ny Teknik). Så länge INF-avtalet lever, så finns i vårt närområde endast en form av ballistiska missiler som kan nå Sverige – Iskander-M med ca 50 mils räckvidd. Systemet finns idag hos förband i närheten av St Petersburg och under 2018 troligen också permanent även i Kaliningrad. Från Kaliningrad har Iskander därmed räckvidd in över sydöstra Sverige och Gotland. En fråga man dock måste ställa sig är hur pass dimensionerande Iskander därmed är för Sverige med tanke på det begränsade täckningsområdet, samt att den främsta anledningen för systemets gruppering i Kaliningrad är det amerikanska robotförsvaret i Polen. Oavsett vilket luftvärnssystem man väljer för att lösa uppgiften skydd mot ballistisk robot så lider dessa av en stor begränsning. De skjutande enheterna måste vara grupperade i den omedelbara närheten av målet för att kunna verka mot den ballistiska roboten, eftersom det endast är i slutfasen den är påverkbar. Ser man till Patriotsystemet så är det också systemets förmåga att skydda mot ballistiska robotar som framhålls av tillverkaren. Så sent som i slutet av 2017 användes systemet skarpt i Saudi-Arabien mot en ballistisk robot avfyrad från Jemen av Houthi-styrkor. Trots insats med fyra luftvärnsrobotar verkar man ha misslyckats med att skjuta ner den ballistiska roboten.

Ballistiska robotar är dock bara en liten del av lufthotet, om än det mest kvalificerade. Ett betydligt mer vanligt vapen, som erbjuder både större flexibilitet och ekonomi, är kryssningsroboten. Medan stormakternas ballistiska robotar är helt bundna av INF-avtalet, så är endast kryssningsrobotar begränsade när de är markbaserade. Flyg- och sjöburna kryssningsrobotar har ingen begränsning i räckvidder, vilket gör det möjligt att skjuta dem från mycket långa avstånd (t.ex. Rysslands anfall mot mål i Syrien med kryssningsroboten Kalibr, avfyrad i Kaspiska Havet).

Tyvärr går inte skydd mot kryssningsrobotar hand i hand med skydd mot ballistiska robotar. Luftvärnssystem som är bra på det ena, tenderar att vara svaga mot det andra. Av den anledningen brukar de mer långräckviddiga luftvärnssystemen som S-400, Patriot, SAMP/T m.fl. ha ett närskydd av mer korträckviddigt luftvärn. I fallet med S-400 är det t.ex. Pantsir-systemet. För svensk del kommer närskyddet att utgöras av det nya korträckviddiga luftvärnssystemet med IRIS-T.

Innan den stora svenska strategiska time-out:en avsåg Sverige att anskaffa robotsystemet BAMSE för att just skydda viktiga platser, som t.ex. flygbaser, mot kryssningsrobotar. Systemet anskaffades för en bataljon och sattes upp som demonstratorförband innan det slutligt lades ner under slutet av 00-talet. Istället blev avsikten att sälja den redan anskaffade första bataljonen till en utländsk köpare. Tidigare i år stod det dock klart att den tilltänkta köparen Indien inte kommer att köpa systemet, så de redan levererade enheterna står kvar i malpåse i Sverige, betalda av de svenska skattebetalarna.

Vore det då inte en smal sak att förbandssätta BAMSE-systemet och skapa ett ytterligare luftvärnsförband med förmåga till skydd mot kryssningsrobotar? Hur svårt kan det vara?

Här kommer vi till det som är pudelns kärna i inlägget och som personer utanför Försvarsmakten har svårt att förstå. Saken är den att det är närmast omöjligt. Som på så många andra håll i Försvarsmakten är det inte egentligen mängden materiel som tryter, utan personalen. Den allvarligaste konsekvensen av 00-talets stora nedläggningsbeslut är den som drabbar Försvarsmakten idag i form av problem med personalersättning. Samtidigt som det råder mycket stora behov av att öka personalmängden och framförallt att utbilda nya soldater i form av värnpliktiga för att fylla krigsorganisationen, så kommer antalet officerare bara att sjunka de närmaste åren. Fram till år 2025 kommer mer än en tredjedel av dagens officerskår att ha gått i pension. Trycket på den kvarvarande personalen ökar därmed med tiden, vilket ÖB redan idag varnat för.

Att ersätta dessa tusentals officerare på 7 år är närmast omöjligt, framförallt av den anledningen att någon måste utbilda de nya officerarna. Samtidigt behöver Försvarsmakten utbilda en allt större mängd soldater, och soldatutbildningen utgör i högsta grad en grund för att sedan kunna rekrytera officersaspiranter till de bägge officersprogrammen. Vidare ska den tillgängliga personalmängden samtidigt lösa den kravsatta beredskapen som finns i olika former hos alla förband. Samma personal ska också göra det som skattebetalarna och försvarspolitikerna framförallt förväntar sig – att höja färdigheten på krigsförbanden. Uppgifternas omfång och antal ökar, medan personalvolymen minskar, samtidigt som årsarbetstiden per individ är konstant. Hur denna ökade belastning på de allt färre kvarvarande kommer att slå, behövs det ingen större tankemöda att reda ut. Gott om exempel finns från andra yrkesområden.

Den personal som går i pension lämnar också i många fall nyckelbefattningar som kräver omfattande erfarenhet från förbandstjänst. Dessa befattningar kan heller inte ersättas på kort sikt eftersom alltför få officerare har utbildats under 2000-talet för att fylla de kompetensvakanser som uppstår. Även om man alltså får fram en mycket snabb utbildning för att öka numerären, så är problemet att det finns ett alltför litet underlag sedan tidigare som kan fylla de tomma, mer kvalificerade personalraderna, vilka kräver många års yrkeserfarenhet.

Att Försvarsmakten skulle riskera allvarliga problem med vakanser till följd av omfattande pensionsavgångar på 2020-talet till följd av nedskärningarna och allt mindre intag av officersaspiranter, var känt redan i början av 2000-talet. Det var enkel matematik. Ökänt är t.ex. dåvarande ÖB Håkan Syréns motvilliga och ödesdigra beslut år 2004 att inte anställa en hel kull om ca 400 kadetter år p.g.a. de nedskärningar som försvarsbeslutet samma år medförde. Istället kom personal från nedläggningsförbanden att till stor del utgöra en uppfyllnad av vakanser på andra förband och staber, vilket påverkade åldersstrukturen och som till stor del bidrar till dagens problematik. Antalet officerare som har utexaminerats de senaste åren har tyvärr också varit betydligt lägre än utbildningskapaciteten till följd av för få sökande med rätt kvalifikationer.

Det är därför av yttersta vikt att man redan idag gör allt som går för att reducera konsekvenserna av nedgången i personal så att nedgången blir så liten och så temporär som möjligt. Att rekrytera och nyutbilda personal är viktigt, men det finns andra åtgärder som faktiskt är ännu viktigare. Den personal som finns kvar är också den som ska utbilda och överföra kunskap och erfarenheter till ny personal. Förlorar man erfaren personalen i förtid, får detta en exponentiell konsekvens. Man behöver utbilda extra för att numerärt fylla luckor, men det tar lång tid att lyckas ersätta den förlorade kompetensen.

Nedan följer några sammanfattande förslag för att i möjligaste mån reducera konsekvenserna av de stora pensionsavgångarna och det för låga inflödet av officerare de senaste 15 åren.

– Försvarsmakten får inte tillåta sig att en enda officer slutar i förtid. Försvarsmakten måste kunna erbjuda sådana villkor och förmåner att personalen väljer att stanna kvar. Varje person som slutar i förtid får en exponentiell konsekvens när det gäller kompetensöverföring.
– ”Hygienfaktorerna” (lön, förmåner, administration m.m.) måste vara så bra att dessa inte bidrar till att individer söker sig från Försvarsmakten. Ca en fjärdedel av de som tagit ut officersexamen de senaste åren har valt att sluta efter några år, samtidigt som de antagna varit betydligt färre än behovet.
– Varje anställd måste lösa rätt uppgifter och på rätt sätt. Många uppgifter som idag löses av högt utbildade och mycket erfarna personer skulle istället kunna lösas av särskilt anställd administrativ personal. En mycket ”osvensk” lösning, men effektiv när det är brist på den kvalificerade personalen. En sekreterare eller assistent kan lösa det mesta av en chefs administrativa sysslor i ”stödsystemen” och sannolikt också effektivare. De kan däremot inte leda ett förband i strid, vara övningsledare, genomföra krigsplanläggning och liknande.
– Pension får inte vara en bortre gräns. Det måste vara attraktivt för personal som går i pension att välja att jobba vidare. På så sätt kan man frigöra tid för den ordinarie personalen. Ett utmärkt exempel på var nyligen pensionerad personal kan användas är just för utbildning på de centrala skolorna. Valet kommer annars att behöva stå mellan att använda dagens officerskår till krigsförbandsuppgifter eller utbildning. Att lösa båda samtidigt går inte.
– Återanställ. Sök upp personal som slutat och hör med dem varför de slutade. Erbjud dem att komma tillbaka och fråga vad som skulle krävas för detta. En sekundär effekt är att detta också kommer att hjälpa till att ta fram åtgärder för att förhindra att personal väljer att sluta i förtid.
– Modifiera det befintliga arbetstidsavtalet. Om personaluppfyllnaden är Försvarsmaktens största brist så är mängden tillgänglig personal den näst största. Gör det möjligt att lösa ut överskjutande tid över 40 h per vecka med ekonomisk ersättning och inte bara ledighet. Självfallet måste det finnas skyddsregler, men påtvingad frånvaro skapar också stress – både hos den tvångslediga individen och vederbörandes arbetskamrater som måste kompensera för frånvaron.

Som synes spelar valet av luftvärnssystem mindre roll när det finns så stora problem som fullständig bemanning av dagens ringa organisation. Att förbandssätta Rbs 23 BAMSE är ett exempel på en materiellt lågt hängande frukt, men personellt förblir detta en utopi. Det är heller inte luftvärnet som är huvudfokus för detta inlägg. Vidtas inte handfasta åtgärder omedelbart så kommer Sverige inom några år att ha ett försvar som lider mycket allvarliga personalbrister, inte minst när det gäller ledning och chefer. Två saker står klara. Det ena är att för varje dag som man sitter på händerna så förvärras konsekvenserna. Det andra är att de åtgärder som Försvarsmakten behöver vidta kommer att kosta, varvid det krävs medel för att täcka ökade personalkostnader. Det måste nu till tydlig, omedelbar och långsiktig ledning från politisk nivå för att reducera de ofrånkomliga konsekvenserna i personalförsörjningen p.g.a. tidigare beslut. Det här är inte en fråga som kan överlåtas till Försvarsberedningen att diskutera för att inlemmas i 2020 års försvarsbeslut. Att vidta åtgärder för att minimera konsekvenserna av personalnedgången kommer att kosta, men vad är alternativet?

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges […]

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War – så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både ”röda” och ”vita” aktörer – många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig – ungefär som spanska inbördeskriget – var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern – attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, ”…Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget”. Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda ”ett par hundra hästar” för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel ”Den svenska Ålandsexpeditionen 1918” som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av ”kärleksgåvor” innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Slaughterbots – Vapenmotståndarna i ny propagandaoffensiv

av David Bergman Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube. För en tid sedan inledde vapenmotståndargruppen Ban Lethal Autonomous Weapons en propagandaoffensiv med sin film “Slaughterbots”. Offensiven är en förlängning […]