Konsultskolan 3

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.

Det första inlägget om konsultverksamheten i stort (länk) och det andra om hur det kan vara att lämna det militära för konsultroll (länk).
I det här inlägget vill vi lägga fram några problemområden och tycka till om dessa.

På det stora är det mycket som är bra med Försvarets materielverks (FMV) och Försvarsmaktens (FM) upphandling av konsulttjänster men allt är inte guld och gröna skogar. Det finns områden där justeringar borde göras för att uppnå mer effekt.

Omsättning av konsulter
I projekt förekommer det att en konsult växlas ut för en annan. Det är ett sätt för konsultföretag att jobba in nya konsulter i verksamheten. Det innebär att den nya konsulten måste läras upp och sämre output. I mitt tycke är det alldeles för vanligt på vissa håll.
Konsultföretagen har ett stort ansvar för detta och de måste förstå att det kan slå tillbaka på företaget med färre avrop som följd. Även FMV (i första hand) kan stävja detta genom att inte godkänna denna omsättning, annat än om starka skäl föreligger.

Till del är problemet orsakat av låga timpriser och därmed debiterings-hets.

Byte av tjänsteföretag
Om det inte vore bara att enskilda konsulter omsätts så finns problemet med att hela företag växlas ut till förmån för ett annat. När avtal går ut görs en ny upphandling där man tittar på priser, inte effektivitet.
Det gör att program eller projekt mer eller mindre kan behöva startas om med helt ny personal. Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut konsekvenserna av det.

För att komma till rätta med det bör FMV skriva avtal på sådan tid att det täcker behoven, inte bara del av tiden. Verket har en tendens att skriva allt för korta avtal i vissa stycken.

Styrning och koordinering
En del av den problematik som i försvarsdebatten brukar läggas på konsulternas konto är att program och projekt spretar, att produktdesign inte ger interoperabilitet med andra system, mm. Det är INTE på grund av konsulter utan en konsekvens av bristande samordning både hos slutkunden Försvarsmakten och hos FMV.

Försvarsmakten är idag ingen bra beställare och FMV har ingen bra organisering. Verksamheten måste få en bättre styrning och det är något som det tycks tas höjd för, kan man utläsa av den senaste försvarslogistikutredningen.

Idag finns det multipla projekt inom samma domän som lever helt separat med noll koordinering mellan sig. Detta pga att det är olika beställare på HKV PROD och olika utförare på FMV. Det finns till och med exempel där konsulter är länken mellan projekt.

Kompetens kostar
FM och FMV vill ha kompetens, det är självklart. Dagens tillämpning av Lagen om offentlig upphandling (LOU) medför en prispress där tjänsteföretagen anstränger sig till det yttersta för att få ner timpriserna för att vinna avtal. Det har gått så långt med vissa avtal att den kompetensnivå som FMV vill ha på konsulterna inte går att tillhandahålla. Det bär sig inte, helt enkelt. FMV/FM får då hålla sig till godo med juniora konsulter.

Detta är en svår nöt att knäcka men det finns säkert någon som har en bra idé?

Byråkrati
Krånglig byråkrati finns i all offentlig sektor, mer eller mindre. Inom försvarslogistiken är det ganska omfattande byråkrati för att kunna driva projekt. Det är tidskrävande och kostnadsdrivande.
Det är mängder av dokumentation som ska produceras och mycket av det läses inte. Men det står i processbeskrivningen att de ska produceras och då är det så. Här finns det mycket att göra för att förenkla för FMV.
Samarbetet med FM (PROD, resp MSK, MUST, mfl) fungerar inte helt smärtfritt heller. Inte sällan sitter det fast i en person som ju kan vara ledig eller upptagen med annat.

Drömmar och önskelistor
I bästa fall har FM skrivit en väl genomarbetad målsättning (Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning TTEM) för det materielsystem som ska upphandlas/produceras. I TTEM beskrivs förutsättningarna för nyttjande av systemet och vilken förmåga som det ska ha. TTEM tillsammans med andra krav ger sen en sammanslagen kravbild. De andra kraven kan vara Krav på Säkerhetsfunktioner (KFS) eller interoperabilitetskrav från andra system. Den sammantagna kravbilden ligger sen till grund för införskaffandet och omsätts till tekniska specifikationer och andra upphandlingsobjekt såsom verksamhetsåtaganden från leverantör.

TTEM är ett viktigt dokument men det är inte alltid så bra utfört. Ett problem är att de som skriver TTEM inte alltid är förankrade i den verksamhet som materielsystemet ska användas i och TTEM skjuter då vid sidan av målet. Ett annat problem är de ibland långa ledtiderna som gör att kraven blir utdaterade.

Ett tredje problem är att det titt som tätt ställs dåligt genomtänkta krav. Vet ni vad som krävs för att helt EMP-skydda en datormiljö, vad det skulle kosta? Och varför ska datorerna vara EMP-skyddade när resten av förbandets materiel, tex elverk att driva datorerna inte är det?

I vissa fall är kraven rena önskedrömmar. I andra fall finns det inga dokumenterade krav, inget TTEM eller motsvarande, utan bara ett uttalat behov av att ”vi behöver någonting”.

Affärsmässighet och opartiskhet
När kraven är otydliga finns det möjlighet för skrupelfria konsultbyråer att gräva guld ur anslaget och så ska vi ju inte ha det. Det måste bli bättre uppföljning på kostnaderna. Det ska inte löna sig att skörta FMV.
Konsultföretagen ska vara upphandlade på ett sådant sätt att de kan vara affärsmässiga utan att de drivs mot att överdebitera FMV/FM. Det är i såna fall bra med fd officerare, och helst aktiva RO, i leden som känner för slutkunden och kan bromsa.

Viktig är också att upphandling sker så att samma företag inte både sitter i kravarbete/styrning och i slutleverantörsled. För att säkerställa god effekt per krona måste leden hållas isär. Opartiskhet är ett måste.

Sammanfattning

  • Få ner konsultomsättningen genom krav på företagen och rimliga avtal.
  • Tillämpa LOU annorlunda för att ge bättre förutsättningar.
  • Minska byråkratin.
  • Skärp upp beställning och styrning av materielprojekt.
  • Följ upp konsultbolagen och styr upp de som behöver styras upp. Branschen skulle må bra av en lättare sanering. 

Detta var en kortare problematisering kring försvarslogistik, -projekt och konsultverksamheten. Jag har medvetet utelämnat konkreta exempel för det ska inte bli någon publik pajkastning mellan organisationer och projekt.

Mycket fungerar bra men det finns att skruva på.
/C

Konsultskolan 2

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.Det första inlägget handlade om konsultverksamhet i stort: Konsultskolan 1

I detta inlägg ska vi försöka ge en bild om hur det kan vara och kanske ge några svar på frågan om varför personal i FM lämnar och i stället blir konsulter.

Att lämna
För en officer innebär det en hel del att lämna Försvarsmakten och bli civil. Det är en livsstilsförändring som inte är helt enkel. Flera vänner har varit ute och vänt i det civila, steget har varit för stort.
Ofta lyckas officerare väldigt bra i det civila. De är duktiga, ansvarsfulla och hälsosamma lagspelare som har förutsättningar att lyckas i de flesta sammanhang.

Många företag i branschen har enheter med fd FM-anställda och en nybliven civilist har lätt att smälta in i teamet. Många har fd officerare i chefsroller med mycket gott resultat, något som jag tidigt upptäckte och beskrev i ett inlägg.

Kompetenssynen
I tjänsteföretag är personalens kompetens allt. Det är själva varan som som säljas, företagets raison d’etre. Företaget anstränger sig ofta för att skapa goda förutsättningar för personalen i syfte att attrahera och behålla den. Förutsättningar handlar inte bara om villkor utan även om vidare-/fortbildning och att hitta lämplig utveckling i uppdrag.

Skillnaden mot offentlig förvaltning är stor i hur den enskildes kompetens värderas. Här har offentlig förvaltning massor att lära av privat sektor.
Efter flera skolor, utbildningar och tjänstgöringar i Försvarsmakten hade jag skaffat mig en förhållandevis bra kompetens. Det innebar dock ingenting positivt för mig. Tvärtom innebar det att mina möjligheter till rörlighet inom myndigheten minskade. ”Kan ej avvaras” var utfallet vid personalförsörjningsnämnder. Det gav heller inte något mer i lönekuvertet eftersom myndighetens löneboxar inte tar höjd för sånt.

När jag sen blev civil konsult var mitt kompetensområde något efterfrågat och mitt inflytande inom området ökade markant. Det var en av de största positiva överraskningarna för mig; helt plötsligt var jag värd något.

Effektivitet
Detta berördes i det första inlägget men jag lägger ut texten en aning här.

Jag jobbar betydligt fler dagar per år som konsult än vad jag gjorde som officer. Semestern är kortare och jag har inte kompensationsledigt för övningsdygn. Övertid förekommer men det skiljer i stort en arbetsmånad per år jämfört med min tidigare officerstjänst.

Mycket arbete som görs kan göras på distans då arbetsverktygen är ämnade för det. Det är allt från mötesbokningar, onlinemöten till ändamålsenliga nätverk men framförallt förtroende och ansvar för att uppgifter utförs.

De stödsystem som används är effektiva och enkla och det finns en stödorganisation som säkerställer att jag kan ägna mig åt arbete. Administrationen är ett minimum för mig som konsult.

Om linjechefen kallar till möte och det krockar med ett kundmöte (motsv) så är det självklart att kunden går före. Nu sker inte det ofta på vårt företag men det är uttalat att kunds verksamhet går före.

Kundnytta är i fokus eftersom företaget lever på det och så även jag. Är jag inte nyttig och effektiv så är jag inte inte intressant för kunden och därmed inte heller för min arbetsgivare.

Detta är en en tungt vägande faktor för en driven person; möjligheten att vara effektiv.

Villkor
Lönen lyftes ganska bra när jag blev civil. Nu var inte jag dåligt betald i FM, enligt min uppfattning, men det innebar ändå ett bra tillskott relativt sett (Om jag hade gjort riktigt många övningsdygn i FM hade jag kunnat komma upp i samma lön och då med mer ledighet att ta ut, men också med betydligt mer ansträngning).
Framförallt blev löneutvecklingen de första åren god.
Lönen för mig motsvarar i princip en senior flygvapenmajor med fackmannakompetens.

I övrigt är inte villkoren något särskilt att skriva hem om.
Resepolicy finns och den är normal. Vi bor på avtalade hotell på tjänsteresor. Resor utomlands ger olika villkor beroende på om det är till konfliktzon eller inte.
Friskvårdsbidrag och fritidsklubb är en del av paketet. Möjlighet till personalleasing av bil finns också.

Ett avgörande villkor är möjligheten att själv disponera sin tid. Det gör det sociala livet mycket lättare. Det är inte alltid görligt utan det beror på projektets behov men allt som oftast går det.

Nackdelar
Det finns nackdelar av att gå från officer till konsult inom försvarssektorn också. Det är viktigt att poängtera. Förutom det uppenbara med mindre ledighet och inga höstmiddagar i mässdräkt så finns det även annat:

Från att vara en myndighetsperson blir man i vissa sammanhang bespottad representant för Mammon. Inte sällan ligger det ren och skär avundsjuka och okunskap bakom dåligt bemötande. Det förekommer en del hårda ord från Försvarsmakten (väldigt sällan FMV). I nästa stund kan FM:s representanter dock bli väldigt mjuka i framtoningen då de antingen behöver hjälp eller själva vill ha jobb utanför staketet.

Som konsult får man inte ta formella beslut i myndighetsärenden. Det kan vara frustrerande, något som de flesta med stabserfarenhet kan relatera till. Det är en nödvändig kontrollfunktion men får negativa konsekvenser för konsultens effektivitet.

Informationsspridningen är också en negativ parameter i vissa fall. Som konsult äger du ibland inte tillgång till all information som du skulle vara betjänt av. Det är inte så vanligt men det förekommer. Det kan tex röra delar av en upphandlingsfas där kommersiell sekretess hindrar insyn. Självklart men ändå.

Pressen att debitera kan vara jobbig men de flesta vänjer sig och när man väl är etablerad är det ingen stor sak.

Känslan av sammanhang. Den är stark för en officer och minskar när man blir civil. Jobbar man inom försvarssektorn finns den kvar i viss omfattning men den är inte riktigt lika stark. Det kan kompenseras med reservofficerstjänstgöring.

Sammanfattningsvis
vill jag påstå att för många är det positivt att växla från officer till konsult, inte för alla men för många. Jag vill också påstå att det ger stor samhällsnytta att det finns en karriär för fd officerare utanför staketet där staten kan få ut mer av kompetensen för denne.

Vissa officerare, och för all del GSS, gör sig kanske bättre som civila konsulter än som heltidstjänstgörande krigsmän? Det innebär inte att de inte har passat i sin tidigare tjänst men var sak har sin tid.

Det känns bra att ens kompetens tas tillvara på, både av företaget och av kunderna. Här är privat sektor bättre än Försvarsmakten. FM:s personalhantering tvingar ut folk som skulle ha kunnat fortsätta i grönt/blått.

Att utan gnäll kunna kombinera vardagsjobbet med aktiv reservofficerstjänstgöring är också bra, för alla parter. Dels kan jag tjänstgöra utan dåligt samvete, dels får FM kontinuitet av sina RO och, dels får FMV konsulter med bra förankring i slutkundens (FM:s) verksamhet. Win-Win-Win alltså.

Det dåliga med att vara konsult inom försvarssektorn är att man inte är en del av den inre officerskretsen längre och dessutom måste tänka på vad man har på sig.
Det bästa är att man ges möjlighet att vara uppskattad, effektiv och fortsatt bidra till den verksamhet man en gång anslöt sig till; försvaret av Sverige.

/C

Konsultskolan 1

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.

Detta inlägg är det första och som vill påvisa vissa fördelar med företeelsen.

Varför anlita konsult
Äger du din bostad? Om svaret är ja, har du då heltidsanställda hantverkare? Bedömt är ditt svar nej, för du anlitar förmodligen hantverkare för att utföra tjänster vid behov. Det rör sig om olika kompetenser för olika behov.
Det fungerar på samma sätt inom konsultsektorn. Kunder anlitar de kompetenser som de har behov av. Det är ingen skillnad om det är ett företag eller myndighet som är kund.
Olika konsulter har olika kompetenser och löser olika uppgifter inom olika projekt. Ofta är projekten parallella och konsulten jobbar ömsom i det ena projektet, ömsom i det andra. Man jobbar parallellt och inte seriellt.

Konsulter i  FMV
FMV är en ramstyrd upphandlingsorganisation som omöjligen kan hålla alla behövda kompetenser inhouse. Det skulle tarva en enorm organisation och omfattande medel för kompetensförsörjning.
I stället tar FMV stöd av Försvarsmakten och av konsulter.

Det förekommer sk resurskonsulter som inte är kopplade till projekt utan som täcker behov som borde lösas med fast anställd personal. Resurskonsulter är dock tämligen ovanliga, det vanliga är tjänstekonsulter som utför specificerade uppdrag inom projekt.

Konsulter inom FM och FMV upphandlas med säkerhetskyddsavtal SUA, när så är påkallat. Det innebär att konsulten nagelfars säkerhetsmässigt precis som den anställda personalen.

Kostnad
Oftast anges timkostnad som den stora boven i dramat. Eftersom en konsult ofta tjänar lite mer än en statligt anställd utgår man från att det per automatik är dyrare att anlita en konsult. Vad som sällan diskuteras är effektivitet.
En normal konsult har inte sju veckors semester och mängder av övningsdygnskompensation att ta ut utan jobbar fler dagar per år jämfört med en officer (som är den vanliga måttstocken). En konsult har heller inte så begränsande arbetsformer, tre timmars obligatorisk fys per vecka, personalorienteringar och dylik omfattande ”brusverksamhet”.
Därför kan en konsult vara mer effektiv.

Timpriser för konsulttjänster i försvarssektorn varierar men uppfattningen är att de flesta tror att de är högre än vad de egentligen är. Upphandlingsmetoderna har lett fram till ett priskrig med låga timpriser som följd. Priser ner mot 550:-/h förekommer. Vanligare är dock att de är närmare 1000:-/h.

Kompetens
Tjänsteföretag är måna om sin personals kompetens. Det är trots allt den som de livnär sig på. Företagen skickar kontinuerligt sin personal på utbildning och arrangerar också egen kompetenshöjande verksamhet. Det ökar attraktiviteten både hos kunder och personal.

FMV (och FM genom FMV) söker ofta militär kompetens. Tidigare fanns i FM:s grundorganisation ett överskott av officerare med uppgift att stötta FMV. Nu är det överskottet i princip borta. I stället anlitas fd officerare som är anställda av konsultföretag.

Flera företag har avtal med Försvarsmakten för tjänstgöring, så att man kan uppnå en växelverkan där respektive organisation får mervärde. Tjänst i Försvarsmakten ses som kompetenshöjande åtgärd. En reservofficer kan genomföra en övning och direkt efter återgå till ordinarie arbete, utan tvingande uttag av kompledigt.
Många av försvarskonsulterna är reservofficerare varvid de kan nyttjas i krigsförbanden vid behov.

Uppgifter
Inom materielprojekten har konsulter en uppsjö olika uppgifter. Det kan röra sig om att ta fram underhållslösningar, skriva handböcker, göra kravinsamlingar, föra mötesanteckningar, packa materielsatser, utbilda slutanvändare, mm mm. Vad som ska utföras specificeras i tjänstespecifikationerna i avropet.
Vad konsulten inte gör är att utöva myndighet. Projektledare och beslutsfattare är alltid personal ur respektive myndighet. Konsulter är stödjande.

Det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser av ovanstående. Inlägget syftade till att påvisa vissa delar som mycket sällan tas upp i debatter. Man bör givetvis diskutera om FM och FMV bör öka ramarna för att hålla kompetens inhouse men då bör man utgå från de egentliga behoven och förutsättningarna, inte utgå från att hela företeelsen med konsulter är av ondo.
Allt är inte bra idag, men det finns en hel del bra saker med försvarskonsulter. En bra sak är att FMV och FM kan använda kompetens som annars hade gått till helt andra branscher.

Hur det är att vara konsult kommer att avhandlas i kommande inlägg.

/C

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.

Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem – vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!

Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 – avvecklat 2000

Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera ”nyskick”)

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk ”Kajsa Warg”-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins ”Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det ”kaukasiska lackmustestet”, ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på ”i den takt”). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande ”i den takt ekonomin medger” istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.

Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och ”Kajsa Warg”-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.

Gästinlägg

Förmågeglappet inom luftstridskrafterna kvarstårBakgrundLuftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till för…

Gästinlägg: Elektromagnetisk tröskeleffekt – en förmåga i skuggorna.

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid utvecklingsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Artikeln är ursprungligen publicerad i det senaste numret av KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2016.

/ Skipper

—————-

Då vår nuvarande ÖB tillträdde lanserade han de fyra T:na, Tillsammans, Trovärdighet, Tillgänglighet och Tröskeleffekt som ledfyrar för Försvarsmakten.
Jag kommer i föreliggande artikel att ta fasta på och diskutera kring begreppet ”tröskeleffekt” och hur detta kan betraktas icke endast ur ett kinetiskt perspektiv utan även ur ett elektromagnetiskt(EM).

För att först definiera begreppet ”tröskeleffekt” har jag använt mig av Anders Åkermarks uppsats Tröskelförsvar- En jämförelse mellan svenska och finska förmågor (FHS 2014)

I denna uppsats definierar Åkermark begreppet tröskeleffekt genom att dela upp det i tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar där det tillträdesbestridande försvaret syftar på förmågan att påverka motståndarens stridskrafter utanför vårt territorium medan det kontrollbestridande försvaret syftar på förmågor inom det egna territoriet.

När det gäller den elektromagnetiska domänen så glider dessa två begrepp in i varandra.

På grund av räckvidden hos vissa radar, radio och telekrigssystem så får vi förmåga att verka utanför territoriet men det går inte att hindra en motståndare att nyttja EM-spektret utan bara att bestrida kontrollen över det samma.

En annan definition på tröskeleffekt återfinns i Mikael Becks uppsats Luftvärnets förmåga att höja tröskeleffekten och bidra till avskräckning (FHS 2014) där följande definition återfinns:

Åtgärder i form av anskaffning och användande av militära förmågor samt byggande av allianser i syfte att höja kostnaderna för en potentiell utmanare att fullfölja hot. Ytterst syftar denna kostnadsökning till att avskräcka utmanaren och att avstå från angrepp.

Utgående från dessa båda med dels ett geografiskt fokus och dels ett fokus på kostnad för motståndaren kommer här tankarna kring den elektromagnetiska tröskeleffekten att utvecklas.

Syftet med krigföringen inom det elektromagnetiska spektrumet kan delas in på följande sätt.

1. Förmåga att få egna sensorer att upptäcka, lokalisera och identifiera motståndarens plattformar, förband och ledningsresurser.

2. Förmåga att påverka motståndarens sensor och ledningsförmåga.

3. Förmåga att skydda egna sensorer och ledningssystem från motståndarens påverkan.

I punkt nummer ett byggs förmågan upp av komponenter som sensorer i olika frekvensområden som dels gör att motståndaren måste vidta skydds- eller påverkansåtgärder för att undgå upptäckt alternativt sänka räckvidden på våra sensorer eller försvåra identifiering. Nyckelbegrepp för skapande av tröskeleffekt här är spridning både i geografi och spektrum, egna sensorers räckvidd utanför eget territorium samt personalens kompetens.

I punkt nummer två krävs att punkt nummer ett är uppfylld samt att vi disponerar system för att kunna påverka i det aktuella spektret. Här kan vi påverka motståndaren på djupet genom att verka mot vederbörandes ledningsförmåga och sensorer förutsatt att vi kan nyttja de möjligheter vågutbredning och geografi ger oss. Som exempel kan motståndarens radionät avsedda för ledning över större yta påverkas(HF-nät) eller att motståndarens långräckviddiga radar påverkas.

Punkt nummer tre är vital för att vi skall behålla vår förmåga till ledning och informationsinhämtning. Här är spridningen i spektrum och nyttjandet av geografin och den sammantagna floran av tekniska och taktiska skyddsåtgärder av stor vikt. Denna robusthet hos egna system och organisationsstrukturer är ett av motståndarens viktigaste underrättelsebehov och behovet att skapa denna robusthet kan inte nog påpekas.

Hanterar vi dessa tre punkter på ett genomtänkt sätt kommer motstådaren att behöva allokera avsevärt med resurser i form av signalspaning, underrättelsebearbetning, resurser för telestörning, förbekämpning, skydd av egna sensorer och sambandssystem samt att vi hos motståndaren uppnår en känsla osäkerhet vilket kräver högre risktagning hos denne- både inom dennes eget territorium så väl som vårt.

Väl genomtänkta kan vi i samtliga tre punkter dessutom skapa oss ett djup i nyttjandet av krigföring i EM-Spektret. Beroende på system kan vi djupt in på motståndarens sjöterritorium påverka och exploatera dennes ledningsförmåga. Vi kan på internationellt vatten påverka och exploatera både motståndarens sensor och sambandsförmåga samt behålla vår egen kapacitet någorlunda intakt och in över eget territorium upprätthålla egen ledningskapacitet och kapacitet för sensorinformation. Till sitt yttersta handlar kriget i EM-spektret sålunda om ledningskapacitet och sensorinformation.

En något underskattad metod för att skapa denna osäkerhet är att nyttja de manuellt styrda metoderna för t.ex. skydd mot motståndarens upptäckt, lokalisering och exploatering av våra sambands och sensorsystem då dessa inte kan förutses lika lätt som tekniska systems agerande. Förutom att som tidigare nämnts taktisera med geografiska och vågutbredningsfaktorer så kan man nyttja manuellt styrda sändningar, att låta det mänskliga ögat och örat identifiera olika former av störningar samt att istället för att utveckla nya avancerade sambandssystem kanske kliva ett steg tillbaka och kräva att nyanskaffade system skall stödja ett antal manuella metoder som med ger ett helt annat taktiserande än automatiska system.

Ett fiktivt exempel på att höja EM-tröskeleffekten kan vara att åter nyttja telegrafi i syfte att skapa säker förbindelse för korta meddelanden. Förutsättningarna finns tekniskt och personellt finns det förutsättningar då sambandspersonalen nu mer är anställd. Denna åtgärd är exempel på hur vi nyttjar en form av samband som tvingar en motståndare att inneha en förmåga mot ett system som de troligtvis ej räknat med behöva verka emot och som dessutom kräver stora störresurser av motståndaren för att förneka våra marina förband ledning.

Ett mer konkret exempel är placerandet av sensorer där man blandar passiva och aktiva, rörliga och fasta dels i syfte att tvinga motståndaren att både uppträda restriktivt med egen sändning samt att belysa t.ex. ett flygplan ur olika vinklar eftersom de flesta stridsflygplan har minst radarmålarea framifrån med betydligt större sådan från sidan.

Delkomponenter i skapandet av EM-tröskeleffekt 

För att uppnå denna förmåga till elektromagnetisk tröskeleffekt kan följande åtgärder vidtagas:

  • Öka förståelsen för krigföring i det elektromagnetiska spektret bland elever på FHS Stabsutbildning och på Högre Stabsofficerskursen. Här av ses en mer fördjupad del avseende EM-taktik än det som ingår in utbildningen rörande informationsoperationer. 
  • Att FMV av Marinen erhåller ett urval av vilka tekniska och taktiska metoder nya sambandssystem skall stödja. 
  • Att all personal i Marinen som nyttjar samband och eller sensorsystem göres medvetna och deras roll i att skapa denna typ av tröskeleffekt. 
  • Att det vid SSS införs ett för utbilning inom taktiskt hanterande av EM lämpligt verktyg. 

Det är min uppfattning att viljan till skapandet av denna sortens tröskeleffekt inte i första hand ligger på specialister utan på taktikerna. Vi behöver tänka både på geografisk och spektral spridning av våra stridskrafter. Vi behöver tänka i termer av geometri när vi grupperar förband och enskilda enheter för att de skall få optimal verkan både med sensorer men även optimera skyddet för den egna ledningsförmågan. Tekniska förmågor i sensorer och sambandssystem måste kompletteras med möjligheten till taktiserande för att kunna få ut maximal effekt mot motståndaren.

Marinen kan genom ett väl genomtänkt nyttjande av EM-spektret bestrida motståndarens kontroll över det samma så att denne måste räkna med större förluster bland sina plattformar och förband genom att vi behåller förmåga till egen ledning, förnekar motståndaren stridsinformation och att våra sensorer ges möjlighet att verka med liten fientlig påverkan på t.ex. räckvidd.

Insatsen för att höja den elektromagnetiska tröskeleffekten ligger i huvudsak inte i mer avancerad materiel utan i taktik och kunskap om hur att nyttja vår materiel.

/ Håkan Lindberg

Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

av Helge Löfstedt I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvars­föreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan […]

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning



Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  


Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

——————-

Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 

Försvarsbesluten och deras konsekvenser

Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.

Försvarsbesluten 1925 och 1936

1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.

Försvarsbeslutet 1942

Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.

Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)

Försvarsbeslutet 1948

En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.

Försvarsbeslutet 1958

Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)

Försvarsbeslutet 1963

I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.

Försvarsbeslutet 1968

Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.

Försvarsbeslutet 1972

Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.

Försvarsbeslutet 1977

Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).

Försvarsbeslutet 1982

Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.

Försvarsbeslutet 1987

Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.

Försvarsbeslutet 1992

Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.

Försvarsbeslutet 1996

Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.

Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”

Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.

Försvarsbeslutet 2004

Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.

Odenberg går – Tolgfors tar över

Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.

Försvarsbeslutet 2009

Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).

Enveckas-försvaret…

Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.

Analys och slutsatser

Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.

Figur 1 Analysmodell

I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 

Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas


Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper
——————————-

Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 


Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?

Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.



Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser

Systemets undermåliga förmåga?


Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.


                              
ArtE 740 med 2D-antenn
ArtE 740 med 3D-antenn

Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad – ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.

Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?


Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.

Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?


Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.

Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.

Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder? 


Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.

Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon


Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.

Avslutande ord


Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant

——————————

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:


”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”


Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland

/ Skipper

Kängor till soldater

Med anledning av Stefan Olssons gästkrönika med rubriken ”Inga vinterkängor till soldaterna” i dagens Norrköpings Tidningar och som även kommenterats på sociala media vill jag lämna följande kommentarer och förtydliganden. Tyvärr har Försvarsmakten vissa brister vad gäller tillgången på personlig utrusning. … Continue reading

ArtE 740 – en toppmodern sensors uppgång och fall



Det här inlägget kommer att avhandla det avvecklingsbeslut som har drabbat det toppmoderna radar och eldledningssystemet ArtE 740, något som jag noterat att Kristdemokraternas Mikael Oskarsson har  uppmärksammat och ifrågasatt genom en interpellation till försvarsministern. Men innan jag ska gå in på detaljer runt detta så tänkte jag inleda med att sätta detta beslut i ett sammanhang. 

Ända sedan ryska påsken, långfredagen 2013, då Ryssland övande kärnvapenanfall mot Sverige så har alla varit överens om att svensk försvarsförmåga måste öka. Ingen har varit emot, inte ens vänstern och miljöpartiet. Denna enighet växte till nya propotioner efter att Ryssland gick in med militär trupp och tog Krim från Ukraina. I arbetet med det nya försvarsbeslutet fortsatte denna enighet. Ingen nämnde avveckling. Folkpartiet har dessutom gett uttryck för att det borde läggas ett förbud mot att avveckla fullt fungerande försvarsmateriel.

Artilleriradarenhet ArtE 740

Innan försvarsbeslutet 2000 slog sönder stora delar av vårt försvar så planerade dåvarande Kustartilleriet för att anskaffa en toppmodern radar och eldledningsplattform. Utvecklingsarbetet ledde fram till ArtE 740. Ett terränggående fordon, som snabbt kunde förflyttas, snabbt kunde grupperas, och som skulle ha ett toppmodernt radar och ledningssystem för att kunna leverera mål till diverse system inom Marinen. Tung Kustrobot RBS-15, Sjöfrontsartilleri 12/80, RBS-17. Dessutom så skulle det kunna leverera måldata in i Marinens samlade sjölägesbild vilket gjorde att robotbärande fartyg skulle kunna nyttja mållägen från en ArtE 740 i framskjutet läge, exempelvis på Gotland.

Radarn är en PS-740, en radar i Ericsons giraffe-serie. Samtida med den toppmoderna UndE 23 i svenska luftvärnet och PS-201 som sitter på våra Viskykorvetter. Således ett mycket kompetent och toppmodernt system.

Men sedan kom försvarsbeslutet 2000 och raderade ut både tung kustrobot och sjöfrontsartilleri 12/80. Kustartilleriet omorganiserades till Amfibiekåren och målbilden var då att sätta upp Amfibiebrigad 2004. I denna vision hade ArtE 740 fortfarande sin plats. På Försvarsmaktens webbsida skriver man fortfarande idag (2015-10-25) följande:

Artilleriradarenhet 740 bygger på den nya generationen av spaningsradar och kan med hög precision skilja mellan såväl stora och små mål som vattenkaskader. 

Den här enheten utgör kärnan i amfibiebrigadens spanings- och ledningssystem för spaning mot mål både i luften och på vattenytan. Den har också möjlighet att samverka med sensorer som ingår i andra typer av förband. 

Radarsystemet monteras i splitterskyddade terrängfordon, och kännetecknas av den höga rörligheten i kombination med starkt skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.


Systemet färdigställdes. Fem fordon med radar byggdes av industrin och levererades till FMV. Jag har inte sett någon kostnad för systemet, men med tanke på dess moderna radar- och ledningssystem samt kringutrustning så lär det inte ha varit särskilt billigt att anskaffa.

Men tyvärr kom ett nytt katastrofalt försvarsbeslut, och amfibiebrigaden blev aldrig uppsatt. Det blev bara ett stort luftslott som aldrig kunde uppnås på grund av försvarsavvecklingen. Nu återstod endast en enda amfibiebataljon som dessutom började omorganiseras mot markoperativ rörlighet.

Den nylevererade och toppmoderna ArtE 740 blev således en udda fågel i det allt mer internationaliserade försvaret. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med systemet, det fanns inget förband att leverera systemet till och det förblev således stående under FMV rådighet. Men systemet har hela tiden tagits väl omhand av kvalificerad personal och är enligt uppgift fortfarande i näst intill nyskick.


Pendeln svänger igen. Från internationellt till nationellt fokus.

Nu svänger pendeln tillbaka. Georgien, Ryska Påsken och Krim tillsammans med rysk upprustning, ruska beredskapsövningar och ett nytt kallt krig i vårt närområde gör att det nationella försvaret snabbt hamnar i fokus igen. Men nu är det mesta man skulle behöva tyvärr avvecklat.

Många politiker efterfrågar kutrobotar och kustartilleri igen. Ett axplock.

Försvarsminister Peter Hultqvist, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 3 december 2014:

Utöver detta bör man även pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot.

Motion till riksdagen: 2014/15:3094 av Jan Björklund m.fl. (FP)

En nationell, svensk försvarsförmåga måste också bygga på att hindra en motståndare från att stiga iland. Med ett brohuvud blir angriparen väsentligt svårare att handskas med. Folkpartiet anser därför att vid en eventuell extra anskaffning av haubitsar till det svenska försvaret bör en del av dessa tilldelas marinen som kustartilleri. Moderna haubitsar med dito granater har idag förmåga att bekämpa mål på avsevärda avstånd. Tillsammans med tung kustrobot kommer de att verka starkt avhållande mot försök till landstigningar på svensk kust.

När Försvarsmakten senare får uppdraget att inkomma med underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015 så tar man särskilt upp detta. Men man är av någon outgrundlig anledning inte alls positiva. Man ser mest problem med detta förslag. Men extra intressant blir det när  man använder motargument så som att ett kustrobotsystem skulle kräva ledning, samband och sensorer….

Införandet av ett kustrobotsystem skulle innebära att förbandet blir ett singulärförband vilket försvårar samordning med annan verksamhet. Därtill krävs utöver robotsystemet som sådant även nya krav på ledning och samband, sensorer och skydd. Den personal som krävs för att driva förbandet behöver därutöver tas från andra krigsförband för att bibehålla en neutral per- sonalmängd i Försvarsmakten. Försvarsmaktens bedömning är att fokus bör vara att förstärka försvaret av Gotland och att detta kan lösas på andra sätt, exempelvis genom ökad närvaro i området.

Ett toppmodernt system i förråd

Vad Försvarsmakten helt tycks ha glömt bort när man svarar regeringen, är att man faktiskt förfogar över precis det man använder som argument mot en återanskaffning av ett kustrobotsystem.

De fem förrådsställda och toppmoderna ArtE 740 är ett enhetsfordon med:
– En toppmodern sensor med radarn PS-740
– Har ett inbyggt ledningssystem SAAB Safir
– Har alla standardiserade marina sambandslösningar för att bara kunna jacka in i befintligt nät
– Fordonet är dessutom splitterskyddat

En ArtE 740 kan således skapa målläge genom egen radar, bearbeta målläget i det inbyggda ledningssystemet, och distribuera målläget, antingen in i den gemensamma marina lägesbilden eller direkt till vapenbärare så som fartyg, eller till det av politikerna efterfrågade kustrobotbatteriet via olika sambandslösningar.

Enligt Wikipedia är fordonen utrustade med ledningssystemet Safir tillverkat av SAAB, kommunikation via 8000-format, all marin standardutrustning så som kommunikationssystem ISIS, Ra180, Ra611, Ra812, modem typ HARRIS, DT135, DT143, POS samt marinens televäxel 500.

Radarn finns i två olika utföranden 2D och 3D.

Leasing till Australien

Då Försvarsmakten inte hade behov av systemet under den strategiska time-outen, så leasade FMV ut ett (möjligen två) av Försvarsmaktens fordon ut till Australien som använde systemen i Afghanistan.

Fordonet anlände till Afghanistan i december 2010 och har nyttjats för övervakning av luftrummet runt bas.

Leased from Sweden, the Giraffe 740 is the title of the distinctive Counter Rocket Artillery and Mortar (C-RAM) radar system that has been providing a reliable indirect fire warning to Multi-National Base Tarin Kot since December 2010.

Australien ansåg att systemet var så bra att man köpte ett eget motsvarande från SAAB, och när detta senare levererades så återlämnades Arte 740-systemet till FMV.

Avvecklingbeslut


I november 2012 fattade Försvarsmakten beslut om att ArtE 740 och övriga fordon av typen MOWAG PIRANHA 10X10 skulle totalavvecklas genom försäljning. Detta med motiveringen av att behovet av ArtE 740 har upphört i Försvarsmakten.


Detta sker således ganska exakt en månad innan ÖB deklarerar att Sverige endast kan försvaras på en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall.

Upphävande av avvecklingsbeslut

Drygt två år senare, närmare bestämt i maj 2015 så upphävs ovanstående avvecklingsbeslut. Som tur är har tydligen inte avvecklingen genomförts, och man kan nu hoppas på att insikten har kommit att det är en ytterst kvalificerad spanings och ledningsplattform det handlar om som år 2015 borde ha en given plats i ett försvar som åter går mot ett tydligt nationellt fokus.
Men upphävandet handlar om något helt annat.
Under 2014 har Försvarsmakten beställt nya telekrigsystem men saknar erforderliga bärare för denna materiel. Man har då kommit fram till att alternativet MOWAG PIRANHA, d.v.s fordonen som den toppmoderna ArtE 740 sitter på idag som den mest lämpliga och kostnadseffektiva lösningen.

Upphävandet av avvecklingsbeslutet rör således enbart fordonen. Radarsystem ArtE 740 skall demonteras och avvecklas. 

Sammanfattning

Det tycks i vissa fall inte alls finnas någon logik när det kommer till vårt försvar. Man skulle kunna tro att den enda handen inte alls vet vad den andra gör. Omvärldsläget försämras i stadig takt. Politikerna är överens om att försvarsförmågan måste öka, och samtidigt avvecklar Försvarsmakten fullt fungerande toppmodern materiel med motiveringen att det inte finns behov.
Men runt denna paradox ska man också vara väl medveten om att våra poltikar som talar om ökat hot och behovet av ökad försvarsförmåga inte alls vill betala, inte ens i närheten av vad ett någorlunda trovärdigt försvar kostar.
ÖB flaggade för att det finns stora brister i den så kallade basplattan. Standardfordon var en av de punkter som man tillsammans med så enkla saker som uniformer och ammunition pekade särskilt på. Men inte ens detta var våra politiker beredda att betala för när det senaste försvarsbeslutet fattades. Man betalade hälften av Försvarsmaktens minimikrav samtidigt som man ökade organisation och uppgifter. En omöjlig ekvation.
Försvarsmakten saknar så enkla saker som ett mindre antal fordon pga underfinansiering, och väljer att skrota ArtE 740 för att kunna använda på annat håll. Det är ytterst beklämmande särskilt då ja bedömer att själva bärarfordonet av ArtE 740 utgör max 20% av den totala anskaffningskostnaden av systemet. Resterande 80% går nu således till skrot. I grund och botten landar detta i underfinansiering.
Men det är ändå för mig obegripligt att Försvarsmakten ens övervägde att avveckla ArtE 740. Detta system hade precis som så många andra marina system kunnat leverera operativ effekt i både fred, kris och krig.
I fredstid som ”gapfiller” åt sjöinformationsbataljonen. Dvs placeras ut som mobil radar där den behövs som mest och bäst och leverera sjöläge in i det marina nätet. Detta har tidigare utprovats med framgång.
I kristid som mer permanent ersättare vid exempel sabotage av fasta anläggningar för att snabbt kunna återta förlorad förmåga i kritiska områden.
I krig för att leverera målläge till robotbärande fartyg och flygplan, för artilleri typ Archer och i framtiden möjligtvis också för det kustrobotbatteri som så många politiker har efterfrågat under flera år.

Men nu tycks denna möjlighet ha försvunnit för gott genom ett i mina ögon olyckligt avvecklingsbeslut, även om jag till del förstår hur Försvarsmakten ser på saken. Om ett kustrobotbatteri skall återanskaffas i en nära framtid, så kommer det precis som Försvarsmakten skrev i sitt svar inför försvarsbeslutet, att krävas anskaffning av sensorer och system för ledning och samband, d.v.s en ny motsvarighet till ArtE 740. 

Det sårbara samhället – vad hände med Totalförvaret?

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.

Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg – för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd – läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.

TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i ”Omfall EDMUND”. Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: ”Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet” och sedan (ännu värre!): ”Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt”.

På bild nr 2 står det ”ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit”.

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: ”En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till   berörda myndigheter”. Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet…

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig – utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Efter TIR-bilar och fisketrålare

Reflektion
Under 1980-talet diskuterades den TIR-registrerade lastbilstrafiken från Warszawapaktsländerna flitigt i Sverige, ett antal teorierlades fram kring dessa lastbilars verksamhet, vilket bl.a. kom att omfatta rekognosering, intransport av materiel för sabotageförband men även signalspaning.
Vad avser TIR-lastbilarnas trafik, så var fenomenet inget unikt för Sverige, vad som skede var en gradvis ökning av trafiken under 1970-talet i hela Europa, för att öka än mer under 1980-talet. Trafikökningen var möjlig, genom att de östliga transportfirmorna tog låga priser för transporterna, inom Europa och därmed kunde trafiken öka. Därmed fick underrättelsetjänsterna troligtvis en möjlighet, inom ramen för den ökade lastbilstrafiken, dölja inhämtningsoperationer utifrån den normalbild, som hade uppstått.
Bild 1. Signalspaning i lastbil (ur Sovjethotet mot Skandinavien.)
Den del av TIR-lastbils trafiken under 1980-talet som kan knytas till underrättelseverksamhet, syftade med hög sannolikhet till rekognosering i olika former. Då varje nation enligt TIR-konventionenhar rätt att genomföra stickprovs kontroller på TIR-registerade fordon. Den risktagning det skulle innebära att antingen genomföra signalspaning eller transportera in materiel för sabotageaktioner är för hög, utifrån möjligheten att visitera fordonen.
Vad som dock är intressent är teorierna kring signalspaning, då dessa fordon i mer än ett fall, påträffats längs med radiolänk stråk o.dyl. Frågan blir då kan man lösa och genomföra signalspaning på något mer ändamålsenligt vis i nutid, än att gömma signalspaningsutrustning i lastbilar? Först och främst, signalspaning genomförs längs våra gränser mer eller mindre kontinuerligt, antingen med luftfarkoster eller fartyg.
Respektive typ har sin fördel, luftfarkosterna kan fånga upp signaler på längre avstånd, då de har höjden till sin fördel, fartygen har en längre uthållighet då dessa kan verka längre i tid, än vad luftfarkosterna kan. Båda systemen har dock en avgörande begränsning, de är hänvisade till internationellt luftrum eller vatten, varvid dess position och avstånd kan omintetgöra en adekvat inhämtning. Likväl blir det svårt att kunna inhämta signaler från t.ex. radiolänk som har en mycket riktad sändning och därmed begränsat täckningsområde.
Ovanstående resonemang, var troligtvis en av bakgrunderna till teorin om markbaserad signalspaning i form av TIR-lastbilar. Dock har teknikutvecklingen sedan 1980-talet gått i ett rasande tempo, varvid markbaserad inhämtning av signalunderrättelser av främmande makt, mycket troligt kan genomförs på betydligt smidigare och riskfriare sätt, i dags datum.
En mycket enkel lösning som kan tillämpas för detta, är internet. Numera finns utrustningsom radioamatörer kan införskaffa för att kunna utöva sin hobby även om man t.ex. bor i en lägenhet, i en stadskärna. Tekniken bygger på att man placerar ut antenn, radio och fjärrstyrningsenhet på en plats, därefter utnyttjar man en internetanslutning och styr sin radio hemifrån via sin dator.
Systemet fungerar lika bra som en passiv mottagare, detta innebär att t.ex. radioamatörer kan ha egna nät med utsprida mottagare eller sändare över en större yta, och därmed förbättra sin möjlighet att sända eller mottaga meddelanden. Men detta system skulle lika väl kunna fungera för signalspaning av en främmande makt. Ponera att ett antal mottagare placeras ut av rekryterade ”radioamatörer” av en främmande makt.
Mottagare eller sensorer placeras ut längs radiolänk stråk, repeterstationer för flyg eller marintrafik eller i anslutning till försöksplatser för FMV motsv. Mottagarna eller sensorerna tar därefter in trafiken och vidarebefordrar detta till den främmande makten. Operationen är i princip riskfri och mycket svår för kontraspionage och signalspaningsorganisationer att upptäcka om den genomförs korrekt.
  Bild 2. Principskiss på markbaserad signalspaning i ett målland.
Tänker vi oss principiellt så bör följande system vara fullt möjligt, främmande makt placerar ut ett antal radiomottagare eller sensorer i mållandet. Trafiken tas därefter in från mottagarna till en centralpunkt i mållandet, troligtvis är antalet mottagare inom ett målland och centralpunkter sektionerade, d.v.s. en centralpunkt har ett begränsat antal mottagare, för att begränsa skadeutfall vid upptäckt.
Vid den centrala punkten krypteras därefter trafiken och den delas upp och skickas vidare till ett flertalet andra länder som ett antal ”paket, troligtvis genom ”tunnelteknik”. Väl i dessa länder skickas trafiken vidare till den främmande makt som bedrivit signalspaning inom mållandets gränser. På detta sätt så försvåras upptäckt av trafiken, den döljs i den övriga internettrafiken som ett ”bakgrundsbrus”.
Om nu detta genomförs har jag absolut ingen aning om, men det var en tanke som kom upp i samband med en djupdykning inför ett senare blogginlägg, kring främmande makts olika former av underrättelseoperationer i slutskedet av det kalla kriget på svenskt territorium. Principiellt bör det som sagt vara, fullt möjligt att genomföra.
Stort tack till @uascan på Twitter för att reda ut ett antal tekniska frågar och titel på inlägget.

Have a good one! // Jägarchefen

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****