Det otillräckliga trendbrottet

Av Johan Wiktorin, avdelning I Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har […]

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning
Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.
Analys
Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.
Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1
   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.
Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.
Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7
Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10
USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12
Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.
Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.
Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.
Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar ”förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan.”14
Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: ”Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier.”15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.
Vidare kan vi även läsa att: ”Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt.”16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.
Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.
Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.
Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.
Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, ”Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas.” samt ”En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde.”17
Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.
Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, ”Besökte denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete.19
Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.
Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.
Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, SubmarineLaunched Ballistic Missile).20
  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21
Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22
En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.
  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.
Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.
I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.
Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.
Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett ”bastionsförsvar” för dess andraslagsförmåga.
Sett till ”bastionförsvaret” så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för ”bastionförsvaret”.
Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.
Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.
Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.
Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.
Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.
Slutsatser
Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.
Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.
Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)
Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

En stor svensk gåta

”Norska trupper från Sverige” dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.

Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?

Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären ”Den svensknorska truppen” handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att – med hjälp av amerikanskt transportflyg – på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.

Jag har själv ännu inte sett ”Den svensknorska truppen” men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Sukellusvene

Reflektion
   Bild 1. Ålandsförträngningen.
Så var det återigen dags för främmande undervattensverksamhet, denna gång i Finland, främmande undervattensverksamhet var väntad under denna period, dock bedömde jag om sådan aktivitet skulle uppdagas, så skulle det vara i Bottenhavet, utifrån de materielförsöksom just nu genomförs i det området. Då denna försöksverksamhet genomförts tidigarekan det mycket väl vara denna undervattensverksamhet som Försvarsmakten tidigareerhållit indikationer på.
Vilket skulle falla in till del, i det mönstersom uppvisade sig under 1980-talets ubåtsjakter, då teknisk försöksverksamhet genomfördes, så fick man ofta indikationer på att främmande undervattensverksamhet genomfördes i anslutning till detta. Nu utesluter inte det ena det andra, att antingen försöka ta sig in eller ut ur Ålandsförträngningen med en undervattensfarkost kan kräva en avledningsmanöver i någon riktning av en främmande makt som skall genomföra eller har genomfört inhämtningsverksamhet i det området.
Ett annat mönster även går att skönja i den främmande undervattensverksamhet, något som den finska bloggaren Corpral Frisk även berör i ett blogginlägg, är minst tre incidenter av främmande undervattensverksamhet har skett då en ny regeringen har tillträtt, två i Sverige – Hårsfjärden 1982, Kanholmsfjärden 2014 – och en nu i Finland 2015. Detta mönster kan nog enklast förklaras med att om man skulle vilja genomföra en mycket känslig operation såsom utplacering av materiel o.dyl. kan det vara klokt att genomföra det i ett sådant läge. Då lednings- och lydnasförhållanden är nya, politikerna oprövad och kan ge upphov till viss tvekan att fatta tidskritiska och känsliga beslut.
Ser man till Svenska förhållanden så är rättigheten och därmed även skyldigheten för vapeninsats delegerad ned till fartygschef om sådan verksamhet upptäcks på inre vatten, varvid man gör en viss risktagning från främmande makt att utnyttja ett sådant tillfälle, dock så kommer troligtvis rapportering ske uppåt i organisationen innan vapeninsats genomförs enligt IKFN varvid Regering blir informerad, vilket kan utlösa vissa reaktioner som försenar vapeninsats.
En annan intressant reflektion man kan genomföra är att man förefaller bibehållit kontakten med den främmande undervattensfarkosten under hela 1½ timme innan varningsinsats genomfördes. Således har man dels detekterat med troligtvis undervattensensorer då farkosten gick över territorialvattengränsen dels med hjälp av fartyg följt farkosten. Detta måste ses som en rejäl underrättelsekuppav den Finska Försvarsmakten, då man troligtvis både har ljudupptagningar och sonarbildupptagningar av undervattensfarkosten.
Förhoppningsvis så utnyttjas nu det fördjupade samarbetet mellan Sverige och Finland och ett erfarenhetsutbyte genomförs, utifrån de två incidenterna som har skett i dels Sverige dels Finland under 2014 respektive 2015. Då båda nationerna utifrån det skulle kunna förbättra sin taktik och stridsteknik för att kunna möta det aktuella hotet.
Nästa intressanta reflektion man kan genomföra är att nu har två nationer, vad som är känt, under loppet av mindre än ett år blivit kränkta med främmande undervattensfarkost/-er i Östersjöregionen. Det faktum att det är två militärt alliansfria nationer gör det även mer intressant. Nu håller jag det inte för otroligt att andra nationer kan ha blivit kränkta under samma tidsperiod eller tidigare ffa. utifrån Rory Stewarts uttalandefrån 2014, att ett av de viktigaste områdena för att förbättra försvaret av de Baltiska staterna är att förstärka förmågan att verka mot undervattensfarkoster.
I sig visar det på vikten av att en förstärkning av Sveriges förmåga att möta hotet ”under ytan” måste ske, då det hotet de facto är reellt, nationers gränser kränks grovt. Likväl så visar det på vikten av sensorkedjor som kan detektera verksamhet under ytan, då det var detta som gjorde att Finland i ett tidigt skede kunde agera mot kränkningen, något som man nu förefaller ska åtgärda utifrån den liggande försvarspropositionen. Vad man dock skall beakta är att Sverige har dryga 270 mil kust, det kommer krävas en ordentlig analys av vilka områden som man bör utplacera dessa sensorkedjor vid.
Avslutningsvis så visar denna incident på att det säkerhetspolitiska klimatet återigen har tagit ett steg i negativ riktning i säkerhetsspiralen för Östersjöregionen och Norden.
Have a good one! // Jägarchefen

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5

Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.

Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:

”Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.

Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”

En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).

Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.

Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.

Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).

Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.

Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.

Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna ”JAS”, till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.

På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.

Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?

Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten

I Skuggan av Baltikum Del 1 – Dåtid vs Nutid

Sammanfattning
Ur ett historiskt perspektiv är varken det Nordiska försvarssamarbetet eller Sveriges numera omfattande samarbete med NATO någon ny företeelse. Vad man nu gör officiellt genomförde man inofficiellt under hela det kalla kriget. Vad som dock är en avgörande skillnad jämfört med tidigare är att Sverige som under hela det kalla kriget sågs som en stabiliserande faktor för Norden, troligtvis nu måste ses som en destabiliserande faktor, då man orsakat ett säkerhetsvakuum inte bara i Östersjöregionen, utan i hela Norden.
Analys
Allmänt.Denna inläggs serie om tre delar kommer försöka belysa den säkerhetspolitiska situationen i Norden och då främst Nordkalotten, detta inledande inlägg kommer dels beskriva historien d.v.s. de nordiska aktörernas säkerhetspolitiska ställningstaganden under det kalla kriget. Dels försöka beskriva skillnaderna mellan dåtiden och nutidens säkerhetspolitiska ställningstaganden, de skillnader som de facto finns.
Nordkalotten under det kalla kriget.Norge med sina erfarenheter efter det andra världskriget, kom att bli en av de ursprungliga medlemsstaterna i NATO, det övergripande syftet med det Norska medlemskapet var/är att kunna motstå ett militärt angrepp då Norges geografiska utbredning i förhållande till dess befolkningsmängd ej medger ett eget ändamålsenligt försvar, vilket kräver hjälp av andra vänligt sinnade stater, därav ett medlemskap i NATO. Likväl syftade/syftar medlemskapet till att bevara Norges politiska oberoende d.v.s. ingen annan stat skall genom militära eller politiska påtryckningar kunna diktera Norges inrikes- och/eller utrikespolitiska vilja.1
För att minska spänningarna under det kalla kriget antog Norge även självpåtagna restriktioner rörande sin militära verksamhet i Nordnorge, såsom att man har varit mycket restriktiv med övningar i Finmarksområdet, även förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigadens utrustning placerades långt söderut, Tröndelag, för att visa på att det ej var en offensiv förhandslagring, likväl tillåter man ej stationering av förband i fredstid i Norge m.m.2
Sverigekom efter Norges anslutning till NATO, utåt inta en strikt neutralitetslinje, en av de stora faktorerna kring detta var att Finlands situation ej skulle försvåras som randstat till Sovjetunionen. Säkerhetspolitiken kom att baseras på att dels påtala Sveriges neutralitet och att man ej avsåg ansluta sig till någon part i händelse av en konflikt dels säkerställa en sådan hög tröskeleffekt att ingen presumtiv motståndare skulle vilja angripa Sverige.3
Sverige kom att ha ett mycket starkt försvar under hela det kalla kriget och kom i praktiken att utgöra ett östligt flankskydd för Norge. Detta var en grundförutsättning för att Norge skulle kunna tillämpa sin icke baseringspolitik i fredstid, det starka Svenska försvaret skulle fördröja en snabb Sovjetisk framryckning via Norra och Mellersta Sverige in i Norge under så pass lång tid att NATO förstärkningarna skulle hinna nå Norge.4
Styrande för Finland under hela det kalla kriget var relationen till Sovjetunionen som en av dess randstater, detta kom praktiskt visa sig genom Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, VSB-pakten, samt Paasikivi–Kekkonen-linjen i dess utrikespolitik. VSB-pakten, tillkom på Sovjetiskt initiativ 1948.5 Denna pakt får ses som en av de mildaste tvångspolitiska åtgärderna av Sovjetunionen tillämpad på någon av sina randstater efter andra världskriget, en av anledningarna till detta kan vara att Sovjetunionen ville undvika att Sverige knöts närmre väst och då de länder som kom att bilda NATO, vilket ett kraftigt inskränkande fördrag mellan Sovjetunionen och Finland hade kunnat göra.6
Huvudlinjerna i VSB-pakten var att Finland skulle förhålla sig neutral d.v.s. inte ingå i koalition med andra stater riktad mot Sovjetunionen, Finland skulle försvara sig vid anfall från Tyskland eller med Tyskland förbunden makt och ingen av staterna skulle blanda sig i den andra statens inre angelägenheter. Man skulle även rådfråga sinsemellan, om det konstaterades att det förelåg ett hot om angrepp som pakten föreskrev.7 I omvärldens ögon kom det ses som stora inskränkningar i Finlands möjligheter att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitik, man talade i termarbete av ”finlandisering” vilket i grunden kom att innebära en mindre stats anpassningspolitik gentemot en större.8Vilket i praktiken var Paasikivi–Kekkonen-linjen, som i grunden syftade till att vinna Sovjetunionens förtroende, varvid det skulle garantera Finlands självständighet.9
Således hade man under hela det kalla kriget en form av balanseringspolitik mellan främst Sverige och Norge för att underlätta Finlands situation som randstat till Sovjetunionen, samtliga tre stater var i en form av symbios, där symbiosen främst kom att ta sin tull på Sverige, som upprätthöll ett mycket stort territorialförsvar, för att dels kunna bibehålla en egen nationell vilja dels kunna utgöra Norges östliga flankskydd i syfte att kunna bibehålla en form av avspänning i Norden, för att ej Finlands situation gentemot Sovjetunionen skulle bli mer ansträngd.
Dubbelspelet.Både Robert Dalsjö och Mikael Holmström har på ett mycket tydligt sätt med sin forskning, visat på hur Sverige under hela det kalla kriget förde en officiell säkerhetspolitisk linje och en inofficiell säkerhetspolitisk linje. Den officiellalinjen är den tidigare genomgångna neutralitetslinjen, den inofficiella är ett mycket djupt militärt samarbete på olika bilaterala nivåer.
En del i grunden till det dubbelspel som fördes går att spåra till dels försöket att skapa ett nordiskt försvarsförbund dels NATO och USA syn på dess norra flank. Redan 1952 konstaterade man inom NATO att Norden ej går att se som enstaka stater utan måste ses som en helhet ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.10Samtidigt kom Sverige 1952 få tillstånd ett avtal så militär utrustning kunde köpas av USA på samma villkor som för NATO länderna, varpå man 1953 fick en garanti om flygbränsle m.m. för 90 dagars strid av USA. Detta kom att utvecklas för att 1960 omfatta militärt stöd i händelse av ett Sovjetiskt angrepp mot Sverige.11
Vad bestod då samarbetet i, med de NATO anslutna länderna? Dels omfattade det förberedelser för att kunna motta militärt stöd i händelse av ett angrepp dels praktiskt samarbete både i fred men även planerat i händelse av krig. Det fredsmässiga samarbetet bestod i huvudsak av ett underrättelsebetonat samarbete d.v.s. man utbytte information och analyser med olika länder. Men förberedelser genomfördes även i fred för att kunna lösa de mer praktiska samarbetet i händelse av krig.12
De mer praktiska förberedelserna omfattade bl.a. minutläggning, samverkansgrupper i olika NATO anslutna länder, anpassning av flygbassystem, möjlighet till mottagning av flottförband, inordnande av motståndsrörelse m.m. Det var således omfattande förberedelser som genomfördes av Sverige för att i händelse av ett väpnat angrepp få stöd eller kunna stödja grannländer.13
Någon egentlig neutralitet och alliansfrihet var det ej att tala om under det Kalla kriget, utan man hade en officiell linje och en dold mer realpolitisk linje i den svenska säkerhetspolitiken. Något som våra grannländer var fullt medvetna om likväl något som Sovjetunionen var mycket väl medvetna om,14 de enda som ej var medvetna om det var det Svenska folket.
Ett mer praktiskt exempel kring de djupgående samarbetet som Sverige hade trots sin s.k. alliansfrihet, är vid den s.k. Polenkrisen 1980. Under hösten 1980 utbröt en landsomfattande strejk i Polen, konsekvensen av detta blev att Warszawapakten kom att påbörja omfattande övningsverksamhet längs med Polens gränser, som en förberedelse för en intervention, utifrån Brezjnevdoktrinens riktlinjer.
Vad som praktiskt kom att ske var att Norges försvarsstabschef kom att flyga över till Sverige med hemliga dokument från NATO:s militärkommitté för att informera om hur NATO såg på den pågående krisen i Polen. Den Svenska försvarsstabschefen å sin sida kom att informera om hur Sverige såg på den aktuella situationen och vilka åtgärder man avsåg vidta. Samtal fördes på samma sätt med den Danska Försvarsstabschefen kring situationen under den aktuella dagen, avslutningsvis så informerade Sverige, Finland kring den rådande situationen.15
Norge var en förbindelselänk mellan NATO och Sverige, Sverige i sin tur var en förbindelselänk vidare till Finland, informationen löper således friktionsfritt inom Norden.16 Att den säkerhetspolitiska situationen var mycket spänd vid den aktuella tidpunkten vittnar mobiliseringsförberedelserna om, bl.a. fick ÖB regeringens tillstånd att inkalla 250 krigsplacerade sjömän, man vidtog även förberedelser för att påbörja mobilisering av krigsplacerad personal i MILO Syd.17 Vad man således har under stor del av det kalla kriget, är ett nordiskt försvarssamarbete utifrån den utredning som genomfördes 1948 kring ett nordiskt försvarsförbund med vägar in i NATO.
Nutid vs Dåtid. Är då det nuvarande nordiska försvarssamarbetet som med de Nordiska Försvarsministrarnas gemensamma uttalande den 10APR15 blev en relativ högprofilsnyhet18, något nytt? I praktiken var det, det vi i Sverige genomförde under hela det kalla kriget om än dolt, likväl kan man se det som en öppen realisering av den s.k. ”lilla lösningen” i utredningen av ett Nordiskt försvarsförbund från 1949.19Vad som får ses som en nyhet i det hela är Finlands deltagande, som ej kunde delta i liknande säkerhetspolitiska arrangemang under det kalla kriget.
Två tydliga punkter i den svenska säkerhetspolitiska debatten har varit värdlandsavtalet med NATO och det fördjupade partnerskapet med NATO. Som vi sett är detta historiskt, inget nytt för Sverige. Vad som skedde efter det kalla krigets avslutande, var att det dolda samarbetet gradvis har blivit ”officiellt sanktionerat”, för att nå den punkt man nu nått i FörsvarspolitiskinriktningSveriges försvar 2016–2020, proposition 2014/15:109. Det vill säga att öppet vilja realisera det man dolt genomförde under det kalla kriget.
Då såsom nu fanns inga ömsesidiga försvarsförpliktelser varken mellan Sverige och NATO eller Sverige och något av de Nordiska länderna. Dock då, såsom nu, ser man Norden som en militärgeografisk helhet, i händelse av en konflikt kommer samtliga länder att beröras, varvid förberedelser och samarbeten genomförs för att kunna genomföra militära operationer tillsammans, i händelse av ofred.
Dock så finns två avgörande skillnader mellan dåtid och nutid, den första är det svenska försvarets totala nedmontering, vilket man ofta har påpekat orsakat ett säkerhetsvakuum i Östersjöregionen, den springande punkten blir nog om inte denna nedmontering har orsakat ett säkerhetsvakuum i hela Norden. Dels så saknar Sverige idag all form av trovärdig tröskeleffekt, detta i sin tur kan mycket väl i en säkerhetspolitiskt trängd situation hämma vår politiska vilja då en annan part kan diktera villkoren.
Detta ger troligtvis även upphov till att våra grannländer ej anser att vi kan ta ansvar för vår egen säkerhet, vilket i förlängningen orsakar en instabilitet, då man tvingas planera för en stor mängd olika händelseutvecklingar d.v.s. för att lyckas med sitt eget försvar får man en påtvingad situation att man kontinuerligt måste ta hänsyn till den svenska oförmågan till försvar av sitt eget territorium, då norden rent militärgeografiskt måste ses som en helhet.
Dels så byggde Norges icke-baseringspolitik på ett starkt svenskt försvar, vid en än sämre säkerhetspolitisk utveckling än den vi nu ser i vårt närområdes norra och södra del skulle, mycket väl kunna ge upphov till en Norsk revidering av denna politik, då försvaret av norskt territorium bygger på att allierade förband hinner komma till Norge i tid, varav förhandslagringär en del av det hela. Krymps denna tid i händelse av en konflikt för att föra fram förband till förråden samt organisera dessa, minskar försvarseffekten markant.
Den andra avgörande skillnaden är som tidigare nämnts Finlands numera tydliga västliga orientering. Denna västliga orientering kom att ske gradvis fr.o.m. 1980-talet för att efter Sovjetunionens upplösning ta fart, om än med en viss försiktig hållning. Denna försiktiga hållning tjänande troligtvis Ryssland väl efter Sovjetunionens upplösning, då man var säkerhetspolitiskt svag. Dagens Finska säkerhetspolitik har nog orsakat en hel del huvudbry i Ryssland, då man tidigare varit van med ett Finland som kontinuerligt har anpassat sig efter dess östra granne, vilket nu ej är fallet, utan man nu för en självständig säkerhetspolitik.
Slutsatser
I grunden så är det nordiska försvarssamarbetet, likväl Sveriges samarbete med NATO inte något nytt, det genomfördes under hela det kalla kriget, utifrån det faktum då liksom nu, en konflikt i Norden kommer inte ske isolerat, samtliga nationer kommer på ett eller annat sätt omfattas av den. Vad som är nytt är det finska försvarssamarbetet då de ej längre hämmas av VSB-pakten.
Den av Sverige självpåtagna strategiska ”time-outen” för dess försvar, har i grunden kastat om den säkerhetspolitiska ordningen i Norden och Nordkalotten vid det nu försämrade säkerhetspolitiska läget. Vad som en gång i tiden sågs som en garant för den säkerhetspolitiska stabiliteten, har nu orsakat en domino effekt i dels östlig dels västlig riktning, utifrån en icke trovärdig säkerhetspolitik.
Den öst-västliga dominoeffekten är ett säkerhetspolitiskt vakuum som tvingar in Sveriges grannländer i en i grunden ohälsosam symbios, då man utan bindande försvarsförpliktelser måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar för sin egen säkerhet genom att ”täcka upp” för det vakuum som Sverige lämnat, ett vakuum som den nu lagda försvarspropositionen på intet sätt täcker upp, varpå situationen har blivit omvänd kontra under det kalla kriget, Sverige sågs då som en garant för stabilitet nu kan det vara troligt att Sverige mer ses som en destabiliserande faktor. Denna destabiliserande effekt, kan i förlängningen ge upphov till ett antal olyckliga säkerhetspolitiska scenarion.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftenposten 1(Norska)
DN 1, 2, 3(Svenska)
Norska regeringen 1, 2(Norska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5(Svenska)
Sydsvenskan 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
Regeringen 1 (Svenska)
Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
2Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 116
3Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 399, 401
4Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 399, 400
Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. 2001. Sid 113
10Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. Sid 114-115
11Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. Sid 290-291
13Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 97, 99-102, 128, 135, 368, 370, 374, 401, 407, 496, 499
14Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 274
15Ibid. Sid 92-95
16Ibid.
17Ibid.
Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 98-100
19Ibid. Sid 97, 99

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Regeringens försvarspolitiska proposition (1)

Regeringen släppte i fredags sin försvarspolitiska inriktningsproposition 2014/15: ”Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020”.

Detta inlägg är ett första försök att analysera och kommentera de delar som berör Försvarsmaktens personalförsörjning i dess olika dimensioner. Inlägget kommer däremot inte att i sak kommentera det faktum att den aviserade ökningen av anslagen är alldeles för liten och dessutom till sin natur är ”baktung” – det vill säga huvuddelen av ökningarna faller ut i slutet av perioden.

Regeringen skriver redan på sidan 2 att det ska tillsättas en statlig utredning för att ”se hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning kan uppnås”. Det börjar bli ganska många utredningar i detta ämne – först kom pliktutredningen, sedan kom den Rolénska utredningen, sedan kom Ryding-Bergs utredning och nu ska en ny utredning tillsättas: alla i samma ämne, nämligen en långsiktigt hållbar personalförsörjning.

Ett system för långsiktigt hållbar försörjning med kvinnor och män till totalförsvaret finns redan. Systemet brukar benämnas totalförsvarsplikt. 

Men det kanske är någon annan mer kreativ variant som regeringen ser framför sig?

På sidan 10 redovisas en lång rad förbättringar som sägs vara en följd av överenskommelsen. Det är dock signifikativt att regeringen erkänner att av de drygt 10 mdr kr man förstärker anslaget med under de fem åren så tas genast 1,7 mdr kr tillbaka i form av ökade arbetsgivaravgifter för unga samt ändrade avkastningskrav på Fortifikationsverket. 10,2 minus 1,7 är lika med 8,5!

En motoriserad skyttebataljon tillförs och den nuvarande lätta skyttebataljonen ska tydligen bli ännu lättare för att kunna vara ”lufttransportabel”. Med tanke på 7. lätta skyttebataljonens nuvarande fordonspark är det annars lätt att säga att den inte är speciellt ”marktransportabel” heller. Men – varifrån ska personalen till en ytterligare manöverbataljon komma och varifrån ska 113 ytterligare pansarterrängbilar samt all annan bataljonsmateriel komma? Hela föreslaget känns lite som ett sätt att visa politisk vilja utan att vilja se konsekvenserna av viljeyttringen.

Den aviserade Stridsgrupp Gotland låter ju bra men när man inser att den ska bestå av två kompanier (ett stående mekaniserat kompani samt ett stridsvagnskompani som är ett kontraktsförband) så känns det som en så kallad ”vanttumme” i form av kraftigt reducerad bataljon. Vad ska personalen komma ifrån, regeringen? De gotländska stridsvagnarna saknar ju idag helt ”egen” personal och något ledigt mekaniserat kompani finns inte heller. Bostäder, övningsområden, verkstäder och annat? Ni har ju sålt av hela den militära infrastrukturen på Gotland förutom skjutfältet och Gotlandsgruppen!

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav” (sidan 12). 

Denna blogg har ansett detta länge – det verkar fullständigt orealistiskt att vissa delar av Försvarsmakten ska kunna åka på semester om regeringen beslutar om höjd beredskap. Vi pratar alltså om stabs- och produktionsdelarna i alla organisationsenheter. Jag ser fram emot en snabb förändring av detta så att i princip all kontinuerligt tjänstgörande personal blir krigsplacerad. Därutöver ska självklart lägst kombattantutbildning genomföras.

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter att lösa vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav. Krigsförbanden består av stående förband, kontraktsförband och hemvärnsförband. Utöver krigsförbanden finns det en förbandsreserv och en personalreserv” (sidan 13).

Nu talar regeringen oväntat tydligt om vilka tre typer av krigsförband som vi ska ha, vilket är bra. Det är många som undrat om det fortfarande finns stående förband respektive kontraktsförband, men det har regeringen nu svarat på.

Det är också intressant att läsa att det ska finnas en personalreserv. Om denna har man kunnat läsa under många år men huruvida den egentligen existerar är mer oklart. Vem ansvarar för den, hur definieras den, hur stor är den, vad är kriterierna för att räknas till den? Denna blogg kan i detta avseende komma med ett tips – låt ej krigsplacerade reservofficerare ingå i personalreserven.

Vi rör oss nu till personalförsörjningsavsnittet på sidan 18: 

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal, (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten. Dessa har tidigare genomfört värnplikttjänstgöring eller har avslutat sin anställning i Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Nja, detta var ganska bra skrivet och det gläder denna blogg att beskrivningen blev så bra – framför allt att man inte glömt bort de krigsplacerade civila arbetstagarna.

Det man kan fundera över är om det verkligen är korrekt att de som endast är krigsplacerade är ”gruppbefäl, soldater och sjömän” – vad jag känner till är detta helt fel eftersom våra KB-värnpliktiga även kunde erhålla högre tjänstegrad än dagens sergeanter (gårdagens furirer). Jag tror också att det är mycket oklokt att blanda det numera väletablerade uttrycket ”anställda gruppbefäl, soldater och sjömän” (med den lika vedertagna förkortningen GSS) med andra typer av gruppbefäl, soldater och sjömän som inte är anställda. Krigsplacerade totalförsvarspliktiga är vad det handlar om. På liknande sätt bör det undvikas att använda GSS-akronymen om personal i hemvärnet.

Längre ner på samma sida blir det ännu värre:

”Beroendet av krigsplacerad pliktpersonal i vissa av krigsförbanden kommer att kvarstå under hela försvarsinriktningsperioden och även därefter. Därför införs en ny personalkategori. Den består av ej anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt och benämns GSS/P.”

Nejnejnej! Blanda inte ihop GSS-benämningen med krigsplacerad pliktpersonal!  Akronymen GSS betyder dessutom att man är anställd för kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring – då kan man inte hitta på något som man kallar GSS/P bara för att det ska se ballt ut. Gör om och gör rätt. Läs gärna vad den aktuella förordningen säger om saken.

Ännu längre ner på samma sida (19 kommer följande:

”Ett väl fungerande reservofficerssystem är av stor betydelse för krigsförbanden och för folkförankringen av det militära försvaret. Reservofficerssystemet ska användas på befattningar som i första hand kräver tjänstgöring vid repetitionsövningar, aktivering eller mobilisering. Reservofficerare är liksom tidvis tjänstgörande, gruppbefäl soldater och sjömän ett kostnadseffektivt sätt att bemanna krigsförbanden med militär personal. Styrande för reservofficerssystemet ska vara krigsförbandens behov av militär kompetens. Grundutbildning av taktiska reservofficerare ska ske som en kortare inomverksutbildning för dem som redan har eller kommer att skaffa sig en civil högskoleutbildning. Detta är den säkraste och minst resurskrävande vägen att snabbt stärka reservofficerssystemet. Denna utbildning bör påbörjas snarast.”

Denna blogg har många gånger pekat på hur illa reservofficerssystemet fortfarande fungerar och vilken potential systemet egentligen har. I grunden tycker jag därför att regeringen funderar i rätt banor.

Men – det är ett tecken på tidspress eller dålig kunskap att i en proposition hitta på nya benämningar. Det finns vad jag inget som heter ”taktiska reservofficerare” utan det som regeringen antagligen menar är tidvis tjänstgörande officerare – det vill säga de reservofficerare som innehar tjänstegrader för officerare. Man kan också raljera lite och fråga vad de som inte är taktiska reservofficerare är – otaktiska reservofficerare kanske?

Vi hoppar till sidan 86 där regeringen skriver följande:

”Regeringens bedömning: En ny personalkategori bestående av icke anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt bör införas i personalförsörjningssystemet. En utredning bör tillsättas med syfte att föreslå hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning för totalförsvaret kan säkerställas.”

Detta är för mig spontant helt obegripligt. Det finns en av regeringen utgiven förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Denna förordning är ”basplattan” i den militära personalförsörjningen.

Förordningen reglerar bland annat följande:

”6. Totalförsvarspliktig
personal                        Totalförsvarspliktiga som
                                enligt lagen (1994:1809) om
                                totalförsvarsplikt har skrivits
                                in eller krigsplacerats för
                                tjänstgöring i Försvarsmakten
                                och som inte tillhör någon av
                                grupperna under 1–5.”

Jajamän, här finns alltså redan den personalgrupp som, vad jag förstår, man diskuterar i propositionen. Lägg märke till den sista meningen i förordningstexten – man kan alltså inte räknas som ”totalförsvarspliktig personal” om man tillhör någon av personalgrupperna 1-5 (yrkesofficerare, reservofficerare, anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, officersaspiranter samt rekryter). Den sjätte personalgruppen blir alltså så väl avgränsad som den rimligen kan vara.

Det finns behov att överse och förbättra många aspekter av hur den militära personalförsörjningen ändras med ett ökat inslag av pliktpersonal, men helt utan regelverk står riket uppenbarligen inte.

Det kan hända att jag återkommer med ett inlägg till om propositionen.

GMY

Sinuhe


Does Russia have a plan for a new security order in Europe

 

There are many speculations about what might be behind Russia’s present policies in Ukraine, intimidating the Baltic States, a nearly hysterical rearmaments program, threats to use nuclear weapons against its neighbours and picturing the US and NATO as deadly threats to Russia.
Here a fictitiouslittle story.

 

In the summer 2007 the Russian conservative think tank “Alexander Nevskij”[1]was tasked to evaluate Russian policies after the Cold War and also to suggest a plan that would strengthen Russia’s internal cohesion and international standing. The political leadership was briefed on the plan in late autumn 2007 and it was laid down as the main guideline for Russia’s future security and defence policy for the next ten years. Although, there should be one slight alteration. The cover names for the different plans regarding Ukraine and the Baltics should be changed. They were too obvious and could pose a security risk (the original cover names have been kept in this version of the document).

Below the text in a shortened version of the plan.

                                                                           ———-

The “Alexander Nevskij” plan

The plan has been prepared by a working group consisting of experts from the institute and representatives from the Foreign Ministry, SVR, GRU, the arms industry and the General staff.  The plan consists of: background, planning assumptions, suggested strategic goals and a more detailed description of methods on how to reach the desired end state.

 

Background
Russia has steadily lost authority and respect in international quarters since the breakup of the Soviet Union, a geopolitical disaster. We have to a great extend lost our influence on global affairs. Our representatives have sometimes even been subjected to ridicule. This has also led to the rise of domestic groups that threaten the cohesion of the country. A totally unacceptable situation for a country as large as Russia and with its proud history.

The policies that we have pursued so far, to gain influence and status by cooperating with NATO, Partnership for Peace, and with the EU when it comes to economic matters has not led to any positive results. Rather the contrary. We have become marginalised and been pushed back. Both the EU and NATO have gained influence in our near abroad.  In the long run it may lead to a situation where we will become just a provider of commodities to the West, like Africa was before. Russia may even break up into insignificant small states that will be pushed around by US, China and others.  

Planning assumptions
We will never be able to compete with the West (or China) when it comes to economic power. It is also improbable that our type of society will be attractive to people in the West where ideas or egoistic interests promoted by different groups are seen as more important than the interests of the state.

Despite positive economic developments in recent years, due to a better run administration and good export earnings from gas and oil, we face serious problems.

Our population, just 140 million compared with 290 million in Soviet times, is declining. Wests influence in our near abroad is increasing. The West is becoming less dependent on Russian energy due to fracking technologies and the increased use of renewable energy. Our military capabilities have shrunk to a level where our armed forces no longer are a credible security policy instrument.

To sum it up. If we don´t take action soon we will have for ever lost the chance to become a leading player in global politics. Our only option is to weaken the West, and thereby increasing our relative strength.

Strategic goals
Our overall goal should be that Russia is one of the three major players on the world arena around the year 2020. This we can reach by: radically increasing our influence in the near abroad, being able to influence policies in some major European countries and having reduced US influence in Europe. By doing this we will have also shown internally that any attempts to undermine Russia are doomed to fail.

We therefore suggest that our foreign, security and defence policy for the next ten years, to 2017, should aim at the six goals listed below.

1.      Undermine US will and capabilities to engage in European affairs,
2.      Stop EU and NATO expansion into our near abroad,
3.      Increase our influence in our near abroad, and where suitable incorporate regions with Russian populations with the Motherland,
4.      Undermine the cohesion of EU and NATO,
5.      Drastically increase the capabilities of our armed forces,
6.      Create stable and friendly relations to China, giving us freedom of action in the west.

What this means in practical terms when it comes to implementation is described below.

 

Implementation

Of course the suggested actions can´t be seen as an exact recipe. It is impossible to predict in detail what might happen in different parts of the world in the next ten years. Our moves will always have to be adjusted to the prevailing situation – this without losing sight of the ultimate goal. 

The will and ability of the US to act in Europe will depend on which other problems it is facing. Therefore we should foment conflicts in regions where the US has vital interests. The Middle East is such a place. For example we should support: Iran on its nuclear policies, different terrorist groups, sectarian violence and other activities that could threaten US, or Israeli, interests. We should also support China in its disputes with Japan and other American allies in the Far East, forcing the US to pay more attention to that region – not even the resources of the US are endless.

EU and NATO expansion in our near abroad must be stopped as soon as possible. Today we don´t the means for any large scale military operations. Nevertheless it is important that we make some kind of demonstration that we will not accept future containment. Whatever course of action we chose it should not threaten any of West´s really vital interests, but it should create discord within NATO and EU regarding future enlargement. A limited military operation in Georgia would probably fulfil both these aims. Our present military capabilities ought to enough for such an operation. What more, it would also show different groups in Russia that any break away attempts would not be tolerated. To some extent the operation would have similarities with the American operation in Grenada 1983. It showed that the US had overcome the Vietnam trauma and once again was prepared to use its military to achieve political aims.

Influence in our near abroad is nothing absolute or static. It does not have to mean that large parts of the former Soviet Union have to be incorporated in Russia. Rather it is a question of being able to influence the policies of neighbouring countries, which means that they are drawn away from the US sphere of influence.

The regions where we run the greatest risk that they are irrevocably drawn into the West are Ukraine and the Baltics.

Ukraine offers the greatest opportunities for us to act and also represents the greatest danger if we don´t. If Ukraine becomes a part of the Western camp, our chances of regaining a strong global role probably would disappear forever. The West would dominate the most populous and probably also, in the long run, the strongest state our western border. It is likely that the Russian people and many others would have a reasonable understanding for the viewpoint that Russia has a legitimate role to play in Ukraine. Both of historical reasons and that large sections of the population are regarded as Russians, by our own population and also by many abroad.

Ukraine is not yet a member of any of the Western organisations and it is weak, politically, economically and militarily. All this can change if we wait too long. Ukraine should therefore be addressed prior to the Baltic States. As soon as we have rebuilt a sufficient military capacity, and the political conditions are right, we should launch an operation aimed at breaking Ukraine’s ties with the West and weakening it as a state. In the case of Ukraine, there are both military (Crimea/Sevastopol) and political (Russians) reasons to incorporate parts of the country with Russia. The ultimate decision for what we can achieve in Ukraine can only be taken when we see the results of our actions.
 
An exact date for when we can implement a plan ”Potemkin”[2] regarding Ukraine is difficult to predict, it depends on how well we succeed in reforming our armed forces and the then internal political situation in Ukraine. However, a reasonable assumption is that we will have the necessary military capabilities around 2013-2015. We hardly need to count on a powerful Western military reaction in this case.

The Baltic case is more complicated. The countries are already in many ways deeply integrated into the West, in contrast to Ukraine. They are members of both NATO and the EU and their economies are increasingly becoming a part the Western (EU) system. Therefore there might be grounds to avoid the risks and efforts needed to try to get decisive influence in those countries. But that is not the case. Instead they may be crucial to achieve a much more important goal than just increasing our influence in the Baltic Sea region. They can be the tool with which we can break up NATO.

Their small size and geographical location makes them extremely vulnerable to a military attack. They can easily be isolated and the distances are short, they could be occupied very rapidly. Today, however, we are militarily too weak to be able to counter even a limited response by NATO, and it would also be hard to isolate them from the outside world.

An operation against the Baltic States can therefore only be considered when we have regained our military strength. Interestingly enough, we will then have two options: either an outright invasion, or to isolate them from the West without having to wage war against NATO. The modern weapons systems, mainly anti-aircraft and anti-ship systems, which we are developing will make it possible to disturb NATO operations in support of the Baltic States, this already from Russian territory. If we can also use Swedish, and possibly Finnish – which is not absolutely necessary, territory we will, in practice, have made it impossible for NATO to ”save” the Baltic States before it is too late.

In the latter case, it would mean that we would put NATO in a situation where the Alliance’s ability to defend its members probably will be seriously questioned (both in Western Europe and in the Baltic countries). Probably to an extent that the Baltic Governments will be forced to adjust their policies according to our wishes. And most importantly, NATO’s credibility as the guarantor of the security of their members will be drastically reduced. Will NATO survive? Also, how will countries as Japan and the Philippines react? Will they continue to trust the US? Definitely an argument for us to use when we seek Chinese for our policies (see below on reinsurance in the East).

The invasion option, open military confrontation with NATO, we believe, is only realistic in case we are reasonably confident that neither NATO nor the United States unilaterally will act early and very resolutely. The likelihood of that cannot be determined today. Such an assessment must wait until we have the military strength needed to carry out such an operation, i.e. around 2016/2017 (see the section below on re-creation of our military capabilities) and the then political situation can be evaluated. The most important factors regarding how and when we should act in the Baltic States is how well we succeeded in reducing the cohesion of NATO through various influence operations, and how NATO reacts to our early steps. For the Baltic States there should be two plans, one for isolating the Baltic States ”Apraxin”[3] and one for an occupation of the Baltics ”Sheremetev”[4] .

The reason that we haven’t mentioned the Caucasus and Central Asia in the plan is that we think that they will quickly adapt to the new balance of power that emerges when this plan is implemented.

Reducing NATO and EU cohesion and willingness and ability to act can and must be addressed in several different ways. The possibilities to use economic means such as discounted energy rates to selected countries, beneficial loans etc. are not covered in this plan. The emphasis here is mainly on measures linked to how influence the minds of individuals and populations.

One of the most important means is to support EU- and NATO-critical groups, organisations and political parties in European countries. In the same way as during the cold war we infiltrated and financed the so-called peace movement. Here we an opportunity to use similar methods. It will take some time to change the policies of these groups, their arguments and actions, but our past experience says that it would be perfectly possible to achieve that within the ten years the plan covers. An especially important group to influence and exploit is the so-called ”cultural elite”, they have a high visibility in media. We should also, for one last time-they are getting old, reactivate the agents of influence that we recruited during Soviet times. In many cases a hint that we can reveal their past probably would be enough to make them argue for our case.

In parts of Europe, there are fairly strong anti US sentiments. That should be used at all possible occasions highlighting US contempt for international law and its willingness to use military means to achieve, egoistical, political objectives. The operations in Iraq and Kosovo are examples that could be used. We should also not forget to emphasize the United States as the main exponent of the capitalist system. There are left leaning groups in Europe that will react instinctively to a closer cooperation with the United States. Arguments of this type can be especially useful in countries that are not members of NATO, like Sweden and Finland ”we will be forced to take part in American wars, protect US economic interests, etc.” In the case of Germany the deeply rooted pacifism in that country should be exploited.

When it comes to the near abroad, where the main aim must be to reduce EU and NATO willingness to support these countries, our efforts should focus on two main areas: to create an image that Russian-speaking groups are being discriminated and to portray the countries as hotbeds for neo-Nazism which poses a threat to Russia as well as to the rest of Europe. To portray them as Russophobes should also be part of our propaganda.

Today we lack suitable instruments for this type of psychological/influence operations. We therefore propose that we create international news channels modelled on Western media, in which European and American viewers recognize, and are comfortable with, the way the message is presented. This will be costly but considering the potential impact it is cheap. Our ability to use the so-called social media should be developed. In the near abroad the Russian-language programmes designed for these countries should not only present our view on various political events but also contain well-made entertainment programs, thus attracting large audiences.

A special area in the context of mentally influencing, mainly the Europeans, is show of military might. To create an impression that trying to oppose Russia with military means would be futile. It also plays on people’s fear of war. Here nuclear weapons have a special role. If we can we make it credible that we are prepared to use nuclear weapons (regardless if we are or not) it can increase the “fear factor”, but above all create a discussion within NATO about the credibility of article 5. How far is NATO prepared to go to defend its members “start a nuclear war in Europe? ”. Such a discussion will very likely create tensions within the alliance.

We must also launch a domestic campaign to show our own population what kind of threats we are facing, and also prepare it for the sacrifices that may be required. Measures regarding this area are not described here. That it requires strict control of our media, however, is obvious.

Restoring our military strength is a fundamental factor in order to achieve the objectives of this plan. We will never, in the long run, be able to win an arms race with NATO. We lack the economic and industrial means. It is therefore crucial that we create a temporary superiority, what the Americans call ”window of opportunity”, where we in some respects are superior to the West militarily. At least in some geographic areas.

Here we have several advantages. Most NATO countries continue to make extensive cuts in their military establishments.  That will very probably continue as long as Western governments do not see any immediate military threat. Everyone sees an opportunity to introduce popular reforms at the expense of the defence budgets. Western governments will therefore quite likely react slowly on any danger-signals. This will be enhanced by slow decision-making processes. There are also good opportunities to mislead them about the real state of our armed forces – i.e. influence their perception of the threat.

We should be able to get a head start of several years before countries in the West, probably not all, start to take steps to strengthen their military capabilities. It is also likely that no extensive measures will be considered as long as the public doesn´t support them. Such pressure from the electorate will hardly occur as long as Russia is not perceived as a threat. When that can happen is uncertain, it will vary from country to country. Here the aforementioned influence operations is an important component to delay such reactions.

The Baltics and Poland will probably belong to those who react earliest. Possibly also the US, where there is an understanding of global power politics, something that the Europeans have largely forgotten. A military operation in Europe, however, may be a tipping point. We must, therefore, expect that the plan ”Potemkin” in Ukraine can trigger more extensive reactions in Europe, and the United States.

The Group’s estimation is that if adequate funding is allocated beginning from next year, 2008, our armed forces would be strong enough from around 2016/17 up until 2020, to be able to successfully meet virtually all NATO counteractions linked to a conflict in the Baltic Sea region. Or, which is not unlikely, deter NATO from intervening. We would also be able to maintain a reasonable guard in other directions where NATO could pose a threat. Mainly the Black Sea region and the Arctic. In the latter case, it is especially important to ensure the protection of our second strike capability on the Kola Peninsula.

Overall, it means that the time between the operation ”Potemkin” and operation ”Apraxin” alternatively ”Sjeremetev” should be as short as possible. Only long enough to consolidate our position in Ukraine and strengthen our forces in the Black Sea area, preferably just one year, or two at the most.

In this context, it is important to deceive NATO military regarding our military strength over time, aiming at creating a good ability to carry out large-scale operations in the western parts of our neighbourhood around 2016/17.

As a part of such a maskirovka we should openly present an armaments program that appears to be geared toward 2020.  We would thereby create an impression that they (NATO and others) have some time for countering our build-up. It will, still more, slow down their already long decision-making processes. We should also publicly present future weapons systems which could not be deployed before 2020. An apparent openness about our armaments plans, which may seem scary to the outside world, will become a weapon to slow down the reactions of our opponents.

This means that, in essence, we should give priority to modify and further develop already existing weapons systems, which we quickly can put into production and manufacture in large quantities. New systems that already are in the pipeline should of course also be introduced. The risk that our systems would be significantly inferior when it comes to quality is small. NATO has deployed very few advanced weapons system in the last twenty years (the United States is to a certain extent an exception). Our upgraded system will be able to measure up to what NATO will have. In the area of air defence, crucial considering the potential of American air power, we are convinced that the systems that we are presently developing will be a hard nut to crack for the Americans. Most of the new NATO systems, that we would have problems to face, are planned to be put into service around 2020 or beyond. A time when we ought to have achieved our political objectives.

The modernization of our nuclear weapons is also a vital component of the plan. They contribute both to create an uncertainty in the West under what conditions we might use them, and in addition, they contribute to consolidating our position as one of the leading world powers.

We will most likely also superior when it comes to training. The West has largely devoted its energy and funds after the cold war to conduct different types of “peace operations”. We think that this trend will continue for quite a long time. The war in Afghanistan will continue. Likewise, the conflicts in the Middle East or Africa will hardly disappear, especially if we can foment them. There is a great likelihood that NATO will continue to devote much of its resources and thinking to deal with these types of conflicts, while we can concentrate on regaining our ability to carry out large-scale conventional operations. In addition NATO, and other countries in the West, have also neglected many of the components in their organizations that are required for a conventional war. Abilities that it will take a very long time, and require large financial investments, to recover.

Our conclusion is that we could reach an adequate military capability, relative to NATO, within the time frame of this plan – ten years, or perhaps even a bit faster depending on how well we manage the different components in the plan and what our opponents do. 

Finally something about reinsurance in the East. Our actions in our near abroad will sooner or later trigger different actions in Europe and the US. It is therefore important that we don´t have any problems to handle in the Far East for the next ten years. Our relationship with China is crucial in this context.

For two reasons. By developing deeper economic relations with China, we can partly mitigate possible onsequences of economic actions from the West. It is one of the few options they have that they can use on short notice and that would have reasonably large political acceptance.

Russian support for China’s foreign and security policy aspirations, for example concerning the Taiwan question and the territorial disputes with Japan, will very likely be welcomed in Beijing in its efforts to reduce US influence in Asia. In exchange, we would get a sympathetic Chinese neutrality. Increased tensions in Asia would also coincide with our wish to divert US attention and assets from Europe to Asia. 

Conclusion and recommendation
If we act resolutely and are prepared to have a long term view Russia has a good chance of regaining its position as one of the leading players on the global arena. 

We therefore recommend that this plan is implemented as soon as possible. Otherwise we will forever remain a second or third-tier country, or, in a worst case scenario, Russia will break up and cease to exist as a nation.

 

The  ”Alexander Nevsky” working Group


[1] Grigory Potemkin (1739-1791) conquered large parts of today’s Ukraine to Russia. Founded, among others, the towns of Sevastopol and Kherson.

[2] Fyodor Apraxin, Russian Admiral (1661-1728), had a large part in the creation of the Russian naval forces in the Baltic Sea, captured Viborg in 1710 and led the ravages against the Swedish coast in 1719.

[3] , Russian general Boris Sheremetev (1652-1719), conquered Nöteborg and Nyenskans in 1704 (present location of St. Petersburg) and thereby laid the Foundation for Russia’s presence in the Baltic Sea.


[1] Alexander Nevskij a Russian national hero and saint, who won the battle of Narva 1240. Stopped Swedish and German influence spreading into Russia. Married Batu Khans daughter (protected his back to the east, see last part of this plan)

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

 

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).
Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    ——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund
Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar
Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning
Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,
2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,
3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,
4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,
5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,
6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder
Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.
Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”


[1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

 

Kommentar till insändaren i Svenska Dagbladet 2015-04-21

Wiseman och Callis Amid har skrivit en insändare till SvD. Eftersom det hela berör denna bloggs huvudområde (personalförsörjning) tar vi oss friheten att kommentar delar av insändaren. Våra kommentar framgår nedan i rött.

”Sverige är i dag dåligt rustat för samhällskriser. Denna sårbarhet har gjort avtryck i opinionerna och föranlett politisk reaktion i kölvattnet av krig och terrorism.
Trots att samhällsbärande förmågor är avgörande för vårt lands välbefinnande och försvar, förblir Sveriges civila och militära krisberedskap låg i väntan på en politik som tar ansvar för överenskomna beslut. Allvaret i uteblivna försvarsfinanser överträffas enbart av bristen på personal, totalförsvarets viktigaste resurs.
Det svenska försvaret är i dag fullt bemannat på papperet men inte i verkligheten. Bristen på personal leder till att man får fylla rader med totalförsvarspliktiga som inte varit i kontakt med försvaret på upp till tio år. Därutöver genomgår allt färre grundläggande militär utbildning (GMU) samtidigt som redan anställd personal avslutar sin anställning i förtid. Trots sekelgamla erfarenheter av yrkesförsvarets brister (volontärinstitutionen) genomfördes personalreformen 2009 och förorsakar samma rekryteringsproblem i dag som under första halvan av 1900-talet.
Att totalförsvarets viktigaste resurs stavas personal kan inte nog understrykas och det är i avsaknaden av denna förmågeparameter som totalförsvaret blir mest begränsat i dess huvudsakliga uppgift – försvaret av Sverige.
Med anledning av att insatsorganisationen hittills bara kunnat bemannas till 47 procent (70 procent inklusive hemvärnsförband) är det hög tid att införa en försvarsorganisation som kombinerar plikt och frivillighet. En försvarsorganisation som kombinerar plikttjänstgöring och yrkesförsvar har många fördelar men behöver utredas. En partiell plikttjänstgöring kan säkerställa personalvolymer medan skicklighet i befattning uppmuntras genom förvärvsarbete i yrkesförsvaret. I dag saknas beslutsunderlag – med undantag för pliktutredningens (SOU 2009:63) bristfälliga analys i frågan. Vi vill därför uppmana regeringen att tillsätta en statlig utredning som särskilt undersöker dugligheten i ett system som enbart grundutbildar under plikt medan förvärvsarbetet sker under frivilliga former.
I väntan på en utredning vill vi presentera följande förslag:
• Den nya försvarsorganisationen bör vara könsneutral. Det är motsägelsefullt ur ett jämställdhetsperspektiv att uteslutande förpliktiga landets manliga population. Försvaret av Sverige berör samtliga svenska medborgare.”
Om artikelförfattarna refererar till nuvarande pliktlag är den redan könsneutral så detta förefaller vara att slå in en öppen dörr. Om regeringen skulle besluta att återinföra plikten att genomföra grundutbildning skulle det med automatik innebära att även kvinnor, efter mönstring och urval, skulle innefattas. Denna blogg bejakar fullständigt att en kommande plikt att genomföra grundutbildning är könsneutral – Försvarsmakten har inte råd att fokusera på halva befolkningen.
”• Behåll den webbaserade lämplighetsundersökningen med svarsplikt riktad till landets 18-åringar. Undersökningen som ligger till grund för beredskapsunderlaget kan då dels användas för att kalla de lämpligaste till urvalstester för civil- eller värnplikt, dels användas för att identifiera individer som självmant vill tjänstgöra med plikt i grunden då yrkesförsvaret inte är dimensionerat för att grundutbilda samtliga medborgare som uppnått myndig ålder.”
Bejakas till fullo men är inget egentligt förslag. Förslaget innebär också en ökad volym av mönstrande för vilket Försvarsmakten måste få ekonomisk kompensation.
”• Försvaret av Sverige börjar med ett fungerande civilförsvar. Återinrätta civilförsvaret och introducera en civilplikt på sex månader. Föregås civilplikten av urvalstester, likt de för värnplikt, finns inga juridiska hinder mot en tjänstgöring bortom 60 dagar.”
En civilplikt finns redan rent författningsmässigt men ändå inte de facto. Det krävs ett omfattande arbete för att utreda inom vilka områden som civilpliktig personal i så fall skulle krigsplaceras – hela arvet är ju förskingrat (till stor del för övrigt av socialdemokraterna med sina dåvarande stödpartier). 
”Efter avslutad civilplikt bör den pliktskyldige erbjudas en beskattningsbar premie. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör vidare beredas möjlighet att krigsplacera färdigutbildad personal inom identifierade bristområden.”
Enligt nu gällande inkomstskattelag är utbildningspremier redan skattefria. Det är också redan så att krigsplacering redan nu inte bara behöver ske inom Försvarsmakten. Detta tillämpas dock inte.
”• Personer med godkända urvalstester mot militär befattning bör förpliktigas under 9–12 månader, en period som empirin visat nödvändig för utbildning av dugliga soldater och sjömän. En beskattningsbar premie (ett prisbasbelopp) bör tillfalla den värnpliktige efter avslutad och godkänd grundutbildning.”
En sådan utbildningspremie är redan idag skattefri under förutsättning att den etiketteras korrekt.
”• Inför ekonomiska och akademiska tjänstgöringsincitament för militär personal som tagit anställning. Dagens personalbortfall (nyrekrytering ej inräknat) innebär en årlig merkostnad på cirka 1,5 miljarder kronor (FOI-R–3053–SE). Ju längre Försvarsmakten lyckas behålla sin personal desto mindre resurser behöver avdelas till fördyrande nyrekrytering.
Inrätta ett system med progressiva och skattepliktiga bonusar för soldater och sjömän. I Norge avlönas avdelningsbefäl vid fullföljande av anställningskontrakt på tio år (SOU 2014:73). Till skillnad från Norge bör bonusar utbetalas årligen och riktas till de kontinuerligt (GSS/K) och tillfälligt (GSS/T) tjänstgörande personalkategorierna.”
Försvarsmaktens målgruppsundersökningar pekar på att en bättre löneutveckling under tjänstgöringen är en bättre drivkraft än bonusar.  Många samtal med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän bekräftar detta! Premier innebär ofta att de som redan bestämt sig för att fortsätta gör det, medan de som vill sluta ändå gör det.
”Aktiv tjänstgöring under sex års tid bör kvalificera personalkategorin GSS/K till betalda studier motsvarande en kandidatexamen. Såväl dåtidens som dagens utredningar visar att långsiktig personalförsörjning är avhängigt goda framtidsutsikter.”
Det kommer att bli ett trubbigt instrument att enbart stödja akademisk utbildning. Många anställda gruppbefäl, soldater och sjömän har andra mål med sitt liv än en kandidatexamen. Det är inte så att anställda gruppbefäl, soldater och sjömän helt saknar intresse för en akademisk bana, men det finns inget fog för att säga att detta skulle vara den huvudsakliga drivkraften.
”Dagens rekryteringsproblem påverkar Sveriges förmåga till civil och militär krisberedskap. Därtill kan personalbortfallen i yrkesförsvaret förklaras med slutsatser beskrivna i sekelgamla utredningar, ett kvitto på att personalreformen genomfördes utan närmare eftertanke.
Trots marknadsföringskampanjer motsvarande 590 miljoner kronor (SOU 2009:63), genomför allt färre GMU medan förtida avhopp bland anställd personal föranleds av anställningsvillkoren och en vilja att bara prova på yrket under kortare tid. Dessa avhopp innebär en kostsam fördyring som tvingar en redan underfinansierad myndighet att omfördela resurser till rekrytering i stället för övningsverksamhet, samtidigt som den stabilitet och höga kvalitet som eftersökts uteblir. En ytterligare konsekvens är att antalet sökande till officersutbildningen sjunkit så mycket efter värnpliktens upphörande att man inte längre kan fylla utbildningsplatserna.”
Att människor beslutar sig att byta jobb är fullt normalt i dagens samhälle. Det som är viktigt för Försvarsmakten är att så få som möjligt helt ska bryta relationen med Försvarsmakten. Det är snarare så att personalflödena mellan de elva olika militära personalgrupperna måste uppmuntras, inte att alla kvinnor och män ska kvarstanna där de började.
”Beslut om totalförsvarets personalförsörjning måste fattas med bred politisk enighet och får inte begränsas av ideologiska skygglappar. Opinionsundersökningar visar på ett starkt folkligt stöd för plikt samtidigt som fjolårets återinrättande av repmånaden i praktiken utgör förstadiet till ett kombinerat system. Det är därför dags för ett totalförsvar med värn- och civilpliktig grundutbildning i kombination med ett yrkesförsvar.”
Denna blogg bejakar i princip ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar. Men – det krävs en omfattande analys om hur resan ska gå till. Denna analys måste påbörjas nu.
”Kapacitet och förmågetillväxt är relativt och beroende av en motparts agerande. Vi uppmanar regeringen att tydligt markera att svenska värderingar är värda att försvara, inte av en isolerad yrkesgrupp utan av oss alla.
Vem kan säga emot?
CALLIS AMID
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys
CARL BERGQVIST
major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms”

Det är mycket glädjande att personalförsörjning hamnar i fokus och denna blogg vill ge en stor eloge till författarna. I grunden är vi överens om det mesta!
GMY
Sinuhe

Försvarsöverenskommelsen, försvarsanslag del av BNP

Nedan FOI snabbanalys av vad försvarsöverenskommelsen innebär i bl a försvarsanslagets del av BNP. Av någon anledning vill min dator inte kopiera de diagram som finns i dokumentet. Se min  ”skärmdump” på Twitter för den tabell som visar försvarsanslagets del av BNP.
 
                                       ————-

Bengt-Göran Bergstrand


Försvarsanalys, FOI

164 90 Stockholm, Sweden

b-g.bergstrand@foi.se

Tel 08 – 55 50 38 19
Snabbinlaga om svenska försvars- och militärutgifter 1988- 2014/20

 I denna snabbinlaga görs ett försök att sammanfoga uppgifter om svenska försvars- och militärutgifter från olika källor med varandra, i syfte att skapa en längre sammanhållen dataserie. Uppgifter från tre källor beaktas; de data som publicerades av SIPRI måndagen 13 april, i vårpropositionen onsdagen den 15 april och i den inriktning som fem riksdagspartier kom överens om fredagen 17 april.
Det är dock inte helt lätt att få grepp om de olika belopp som dessa tre källor redovisar. De i genomsnitt ca 2 extra miljarder som Försvaret tilldelas under vart och ett av de fem åren 2016-20, tycks innebära att militärutgifterna, realt sett, under dessa år kommer att ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor (2013 års värde), en visserligen högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till 2008-14 men icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna uppgick till före år 2000.

I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP att fortsätta minska, från dagens ~1,15 % till mindre än 1 % år 2019-20.
  Vid FOI studeras sedan lång tid tillbaka hur försvarssatsningarna utvecklas i olika länder. För att kunna genomföra dessa studier har en särskild databas skapats, som innehåller uppgifter både om länders försvars- och militärutgifter och ekonomiska utveckling (ekonomiska data behövs för att exempelvis kunna räkna om belopp i olika valutor, deflatera uppgifter i löpande penningvärde till fast och relatera försvarsutgifterna till landets BNP, ”BNP-andelen”). Denna databas har således en internationell inriktning, och är inte specifikt inriktad på svenska förhållanden.
Syftet med dessa studier är således främst att göra det möjligt att förstå rådande trender och upptäcka trendbrott, men även att kunna jämföra olika länders försvarssatsningar med varandra. Ett stort problem är att försvars- och militärutgifter definieras på olika sätt i olika länder och i olika sammanhang (vilket naturligtvis kan leda till missvisande slutsatser). Tidigare matades uppgifter från ett flertal källor in i databasen, men av olika skäl har denna ambition och inriktning måst minskas, och sedan några år tillbaka är uppgifter från SIPRI därför något av kärnan i databasen.1

1 Det finns dock inte så många andra internationella källor att tillgå utöver SIPRI. Det amerikanska Utrikesdepartementet, Department of State, utkommer åter med en sammanställning kallad World Military Expenditures and Arms Transfers (WMEAT) och även IISS-publikationen Military Balance innehåller uppgifter om länders militärutgifter [se > http://www.state.gov/t/avc/rls/rpt/wmeat/ respektive > http://www.iiss.org/en/publications/military%20balance/issues/the-military-balance-2015-5ea6]. Både Förenta Nationerna och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, samlar in och publicerar/cirkulerar uppgifter om länders militärutgifter. Dessa båda organisationers datainsamling har undertecknad själv även diskuterat i en uppsats presenterad vid en konferens organiserad av SIPRI och organisationen Economists for Peace and Security i juni 2013 [se > Bengt-Göran Bergstrand: Using Military Expenditure Data as a Confidence and Security Building Measure: The UN and OSCE experience; > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/ICES2013/papers/archive/bergstrand-using-military-expenditure-data-as-a-csbm].
 En sammanställning baserad på de uppgifter som Sverige cirkulerat inom OSSE, publicerades även som ett FOI Memo 2012, täckande åren 1991-2016 [se Bengt-Göran Bergstrand: OSCE Information on Defence Budgets and Defence Planning – Sweden: a case study, FOI Memo 4071, Maj 2012.] Antagligen är denna studie den bästa som gjorts av hur de svenska försvarssatsningarna utvecklades under dessa år, men av flera skäl har denna inte kunnat uppdateras. OSSE-data tillhör nämligen det svenska Utrikesdepartementets revir, och undertecknad har beklagligtvis numer varken mandat eller resurser att längre betrakta OSSE-cirkulerade uppgifter i de analyser som görs av olika länders försvarssatsningar.

2 Se > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/research/armaments/milex/research/armaments/milex/milex_database.
Tabellen på sid nästa sida/ sid 3 presenterar de beräkningar som gjorts; de två diagram som finns på sid 7 illustrerar sedan resultatet i grafisk form. Då de diskuterade källorna uppenbarligen innehåller uppgifter som definierats på olika sätt, kommer beräkningsmetoderna därför i hög grad att påverka resultaten. Det är också av denna anledning, i hopp om att ge beräkningarna så hög validitet och reliabilitet som möjligt, som en så detaljerad beskrivning av dem görs. I samband med att denna snabbinlaga cirkuleras, cirkuleras därför även den Excelfil som innehåller de gjorda beräkningarna (den läsare som så önskar kan därför själv enkelt göra egna beräkningar, och infoga andra belopp än de här angivna, om så önskas.).
I den första rutan ”SIPRI Databas” återges först de belopp över svenska militärutgifter som publicerades av SIPRI den 13 april för åren 1988-2014, i miljoner kronor och löpande värde. 2 3
”SIPRI Databas”World Ec. Outlook (14 april 2015)”Beräknade Militärutgifter”Löpande penningvärdeKPI”Infla-BNP2013 års penningvärdeAndel av2013:

Tabellen går inte att kopiera, jag klara det i vart fall inte/KN

Med kursiv stil visas även den procentuella förändringen från ett år till ett annat. SIPRI:s uppgifter avser således ”militärutgifter”, med vilket just menas rent militära utgifter och inte några civila utgifter. Med ”försvarsutgifter” menas i stället ofta ett försvarsministeriums budget, innefattande såväl militära som icke-militära utgifter, medan ”militärutgifter” avser militära satsningar, oavsett om de ingår i försvarsministeriets budget eller ej.3

 3 I USA finansieras exempelvis en stor del av landets kärnvapenprogram inte av Försvarsdepartementet utan av Energidepartementet (som är ansvarigt för såväl civila som militära nukleära program) och i många latinska länder finns para-militära styrkor (typ civilgarde, karabinjärer etc) som finansieras av Inrikesministeriet och inte av försvarsbudgeten.
4 Se ”Tabell 2.2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap”, Försvar och samhällets krisberedskap – PROP. 2014/15:1 UTGIFTSOMRÅDE 6, sid 14 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/24/83/43/ea4ccdda.pdf.
5 Se ”Tabell 7.2 Utgifter per utgiftsområde 2014-19”, Kapitel 7 Utgifter – PROP. 2014/15:100, sid 131 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/72/51/9fcfc71d.pdf.
6 Se ”Tabell”, Försvarspolitisk inriktning 2016tom 2020, sid 3 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/77/43/0a9a6162.pdf.
 I den andra rutan Budgetproposition hösten 2014 återfinns – mest som en jämförelse – de belopp som presenterades i budgetpropositionen för Utgiftsområde 6 – Försvar och samhällets krisberedskap.4 Som framgår av de dessa belopp omfattar detta utgiftsområde utgifter både för försvar/ militär verksamhet och för krisberedskap, här betecknad som ”övrigt”. Den skillnad som finns mellan de SIPRI:s militärutgifter och Budgetpropositions försvar kan antagligen bestå i att SIPRI räknar utgifter för Kustbevakningen som en militärutgift, medan Budgetpropositionen däremot räknar denna som krisberedskap.

Som bekant fick Sverige en ny regering efter valet i september 2014. Denna nya regering saknar dock egen majoritet i Riksdagen, och för att göra det möjligt att komma överens om budgetpolitiken ingicks en överenskommelse mellan regeringen och de fyra borgerliga oppositionspartierna i december 2014. Samtidigt betonades att just försvar var ett av de områden som skulle uppmärksammas särskilt i förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen. Under de senaste månaderna har det därför även förts fram flera förslag om de framtida svenska försvarsutgifterna.
Då de beräkningar som här görs utgår från officiella siffror, återfinns i den tredje rutan Vårproppen de belopp som publicerades i den Vårproposition som presenterades onsdagen 15 april, avseende hela Utgiftsområde 6.5 För 2015 görs en (engångs-)minskning om 2,3 %, medan utgiftsområdet ökar med 1,1 % år 2016 (procentuell förändring markerad med röd färg).
Ett par dagar senare, fredagen den 17 april, offentliggjordes en överenskommelse mellan regeringen och tre borgerliga partier, som innehöll de belopp för försvarsmaktens anslag för 2016-20 som återfinns i den fjärde rutan Försvarspolitisk inriktning.6 Efter det påslag som denna överenskommelse sägs innebära, kommer anslaget således att öka med 2,6 % år 2017, 1,1 % år 2018 osv, d v s de procenttal som markerats med rött i tabellen. 5

Som nyss nämndes baseras många av de analyser som nu görs med hjälp av FOI databasen utifrån de uppgifter som rapporterats av SIPRI. SIPRI gör dock sällan prognoser om framtida militärutgifter. Som en sorts uppskattning av hur stora militärutgifterna kan antas bli under kommande år, på ett sätt som innebär att ens uppskattade värden även blir någorlunda jämförbara med de för tidigare år, kan man dock ta den procentuella förändring som man kan härleda ur olika budget- och policydokument som bas för en beräkning.
För 2014 rapporterar SIPRI således de svenska militärutgifterna till ”45 100 miljoner kronor”. ”Vårproppen” anger således att försvarsutgifterna skall minska med 2,3 % år 2015 och öka med 1,1 % år 2016, vilket ligger till grund för de uppskattningar om ”44 508” och ”44 557” som görs för 2015 och 2016. (I tabellen markerar linjen och den centrerade formateringen att det handlar om uppskattade värden.)
Skall man försöka sammanfoga uppgifter från olika källor till en ny dataserie, är det naturligtvis bäst om uppgifterna också överlappar varandra. Dessvärre innehåller ”Överenskommelsen” bara uppgifter om åren 2016-20, vilket gör det svårare att sätta in dessa i ett större sammanhang. Hade överenskommelsen t ex också inkluderat uppgifter för säg år 2013, 2014 och/eller 2015, hade det självfallet varit betydligt lättare att förstå hur stor förändring de föreslagna beloppen för 2016-20 verkligen innebär, jämfört med tidigare år.
Icke desto mindre har de procenttal som finns i ”Överenskommelsen” använts för att göra uppskattningar för 2017-20 (d v s en ökning med 2,6 % år 2017 osv; de på detta sätt uppskattade värdena har markerats med en vänsterjusterad formatering). Här kan man också lägga märke till en intressant skillnad mellan ”Vårproppen” och ”Överenskommelsen”. Enligt ”Vårproppen” skall beloppen öka med 2,7 % år 2018 och med 1,1 % år 2019; enligt ”Överenskommelsen” är förhållandet det omvända, så att beloppen ökar med 1,1 % år 2018 och med 2,7 % år 2019.
Ett annat problem med ”Överenskommelsen” – likt många dokument av detta slag – är även att den innehåller både en ekonomisk ram och information om vad den ökade tilldelningen skall användas till. En alltid intressant fråga i sammanhang som dessa är därför vad som är viktigast, dvs de saker som pengarna skall användas till eller den ekonomiska ramen. Vad händer om saker blir dyrare, om kalkylerna inte håller? Kommer försvaret i så fall att få ytterligare pengar, utöver den angivna ramen, eller i stället tvingas avstå från olika saker, för att pengarna inte räcker?
De belopp som sammanfogats på detta sätt till en serie för 1988- 2020 är uttryckta i löpande värde. För att därför räkna om uppgifterna till fast penningvärde – samt för att beräkna hur stor andel beloppen utgör av BNP – används uppgifter från IMF-publikationen World Economic Outlook. Den femte rutan World Ec. Outlook (14 april 2015) återger därför ett konsumentprisindex, KPI, med 2013 som basår, och uppgifter om Sveriges BNP för kommande år, enligt IMF:s prognoser, publicerade den 14 april.7
7 För World Economic Outlook-databasen, se > http://www.imf.org/external/ns/cs.aspx?id=28.
Förändringen i KPI används ofta som en mått på ett lands allmänna inflation, och det har därför sitt intresse att jämföra de nominella förändringar som anges i ”Vårproppen” och ”Överenskommelsen” med de uppgifter om inflation som IMF anger (markerade med blå färg). För 2020 kommer t ex den ökning som föreslås att ”ätas upp” av den inflation som 6

förutspås för det året. Man kan därtill diskutera hur pass väl KPI klarar av att återspegla den sorts fördyringar som försvarssektorn har att hantera, men vid studier av ett stort antal länder – som är det främsta syftet med databasen – finns inte någon möjlighet att använda några andra deflatorer än allmänna makro-index som KPI (eller den implicita BNP-deflatorn).
I den sista rutan ”Beräknade Militärutgifter” har uppgifterna från den första rutan ”SIPRI Databas” således räknats om till fast/ 2013 års penningvärde och som andelar av BNP. Dessa uppgifter illustreras även av de två figurerna på nästa sida/ sid 7.
I Diagram 1 visar den gröna kurvan (relaterad till höger y-axel) hur militärutgifterna utvecklats i löpande värde. Här skall f ö även påpekas att SIPRI i en fotnot gör en kommentar om att ”…Sweden changed its accounting system in 2001 giving rise to a series break between 2000 and 2001. This break means that the decrease in military expenditure between 2000 and 2001 is overestimated by 1.4 percentage points.” I diagrammet markeras detta med att en streckad röd linje infogats mellan år 2000/01. Då uppgifterna för 2015-20 är uppskattaningar, har dessa även ritats med en svagare färgning.
De blå staplarna anger militärutgifter i fast/ 2013 års värde, och de infogade röda linjerna de trender som man kan härleda ur materialet (det övergripande syftet med de studier som FOI databasen används för är just att identifiera olika trender och trendbrott). Således gäller:
Diagrammet går inte att kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KN
– De svenska militärutgifterna var, grovt sett, i huvudsak stabila fram till år 2000, på en nivå motsvarande omkring ~51,5 miljarder kronor (2013 års värde).
– Under detta årtusendets första decennium minskade militärutgifterna sedan med, i reala termer, omkring 20 %, till som lägst ~40,7 miljarder kronor 2009.
– 2010 hejdades dock denna trend av minskande militärutgifter, då militärutgifterna ökade något under detta år (2010 var ett trendbrottsår).
– För åren 2008-14 har militärutgifterna legat på en nivå kring ~42,5 miljarder kronor.
– En viss ökning gjordes också 2014, följt av en mindre minskning 2015.
– För åren 2015-20 kan därför de svenska militärutgifterna – givet de antaganden som här gjorts – beräknas ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor.
Denna nivå kring ~44 miljarder kronor som militärutgifterna kommer att uppgå till under 2016-20, är å ena sidan visserligen en högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till under åren 2008-14. Å andra sidan är en nivå om ~44 miljarder kronor icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna tidigare uppgick till, fram till millennieskiftet år 2000.
Även i Diagram 2 visar de blå staplarna de svenska militärutgifterna i 2013 års värde. Den svarta kurvlinjen anger dock militärutgifterna som andel (%) av BNP, ”BNP-andelen”. Den andel som en viss verksamhet utgör av ett lands nationalinkomst är nämligen av stort intresse, i så måtto att en sådan andel visar hur högt landet prioriterar verksamheten ifråga och hur stor samhällsekonomisk belastning verksamheten utgör. 7
Diagrammet går inte att markera och kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KNSe min tidigare ”skärmdump” på Twitter
Under hela den studerade perioden 1988- 2014/20, har denna BNP-andel gradvis sjunkit, för att täljaren ”militärutgifter” minskat eller varit stabil samtidigt som nämnaren ”BNP” ökat. Under första halvan av 1990-talet uppgick BNP-andelen till ~2,4 %, för att sedan minska till en hälften så hög nivå, till omkring ~1,15 %, i dagsläget.
I diagrammet har även nivån för ”2 %” markerats, dvs den nivå som det vid olika NATO-möten ofta antagits riktlinjer om att militärutgifterna borde uppgå till; samtidigt kan nämnas att ytterst få NATO-länder lever upp till denna egna målsättning.8 Skulle Sverige satsa 2 % av BNP på försvar, skulle detta således innebära att militärutgifterna nästan skulle behöva fördubblas, till mer än ~80 miljarder kronor (= 2 % x BNP-beloppet ”4 053 miljarder kronor)

8
I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP kommer att fortsätta minska, från dagens ~1,1 % till mindre än 1 % år 2019-20.

Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell. Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhets politik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden. — Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen.…

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.

Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.

det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.

Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför ”basplattan” skulle innebära ”en oacceptabel risktagning” – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014

Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!!  till mitt inlägg ”Militärt försvar – fredsbevarande?” Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.

                                                                                        ***

Som ”gammal stridsflygare” från mitten av 1960 – talet och fram till mitten på 1970 – talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det ”kalla kriget”. Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad ”Lystring” och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 – talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska ”beredskapen” för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska ”musklerna”, där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula – respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta ”fenomen” med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så ”dök” alltid Nato – officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin ”17:de medlem”!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och ”stridsreserv”. För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings – och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när ”arkiven öppnades” efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.

                                                                                     *****

Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).


Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.

”Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt” säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB.

Arbetsbåten Time Bandit

SvD skriver den 11 januari skriver  att ”Försvarsmakten tonar ner händelsen”.


– Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad

Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 

– Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 

 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man ”bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.

Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Uppdaterat: Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).


Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.

”Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt” säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat vad som mycket troligt är båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB och stämmer överens med beskrivning och måttuppgifter i SvD.

Arbetsbåten Time Bandit

Angående den aktuella observationen vid Stora Höggarn så skriver SvD redan den 11 januari skriver  att ”Försvarsmakten tonar ner händelsen”.


– Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad

Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg. Det framgår inte om det är Kvimans bild, eller om det är den samlade bedömningen av samtliga observationer som klassificerats ned till icke ubåt. Frantisek Alexander Zvrskovec säger till DN.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 

– Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 

 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man ”bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.

Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Uppdaterat 21.20

Expressen

Uppdaterat 22.30

DN publicerar ikväll en ny artikel i ärendet med anmärkningsvärda uppgifter.