Av Johan Wiktorin, avdelning I Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har […]
Sökresultat för: Org 18
I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid
Bild 1. Nordkalotten. |
Bild 2. Kärnvapentriaden. |
Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde. |
Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj
I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan.
—————
En stor svensk gåta
”Norska trupper från Sverige” dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.
Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?
Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären ”Den svensknorska truppen” handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att – med hjälp av amerikanskt transportflyg – på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.
Jag har själv ännu inte sett ”Den svensknorska truppen” men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.
Vår framtida marin
Avgörande materielsystem i vår framtida Marin
Sammanfattning
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.
Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.
Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.
Sukellusvene
Bild 1. Ålandsförträngningen. |
Försvarspolitikens Hårda Kärna
av Jan Wickbom (reviderad artikel 2015-04-29) Résumé The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead […]
Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5
Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.
Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:
”Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.
Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”
En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).
Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.
Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.
Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).
Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.
Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.
Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna ”JAS”, till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.
På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.
Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?
Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten |
I Skuggan av Baltikum Del 1 – Dåtid vs Nutid
Vi skiter i grannarna!?
Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG
Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.
Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.
Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?
För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.
Regeringens försvarspolitiska proposition (1)
Does Russia have a plan for a new security order in Europe
There are many speculations about what might be behind Russia’s present policies in Ukraine, intimidating the Baltic States, a nearly hysterical rearmaments program, threats to use nuclear weapons against its neighbours and picturing the US and NATO as deadly threats to Russia.
Here a fictitiouslittle story.
Of course the suggested actions can´t be seen as an exact recipe. It is impossible to predict in detail what might happen in different parts of the world in the next ten years. Our moves will always have to be adjusted to the prevailing situation – this without losing sight of the ultimate goal.
En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”
Kommentar till insändaren i Svenska Dagbladet 2015-04-21
Wiseman och Callis Amid har skrivit en insändare till SvD. Eftersom det hela berör denna bloggs huvudområde (personalförsörjning) tar vi oss friheten att kommentar delar av insändaren. Våra kommentar framgår nedan i rött.
Försvarsöverenskommelsen, försvarsanslag del av BNP
Bengt-Göran Bergstrand
Försvarsanalys, FOI
164 90 Stockholm, Sweden
b-g.bergstrand@foi.se
Tel 08 – 55 50 38 19
Snabbinlaga om svenska försvars- och militärutgifter 1988- 2014/20
I denna snabbinlaga görs ett försök att sammanfoga uppgifter om svenska försvars- och militärutgifter från olika källor med varandra, i syfte att skapa en längre sammanhållen dataserie. Uppgifter från tre källor beaktas; de data som publicerades av SIPRI måndagen 13 april, i vårpropositionen onsdagen den 15 april och i den inriktning som fem riksdagspartier kom överens om fredagen 17 april. Det är dock inte helt lätt att få grepp om de olika belopp som dessa tre källor redovisar. De i genomsnitt ca 2 extra miljarder som Försvaret tilldelas under vart och ett av de fem åren 2016-20, tycks innebära att militärutgifterna, realt sett, under dessa år kommer att ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor (2013 års värde), en visserligen högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till 2008-14 men icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna uppgick till före år 2000. I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP att fortsätta minska, från dagens ~1,15 % till mindre än 1 % år 2019-20. Vid FOI studeras sedan lång tid tillbaka hur försvarssatsningarna utvecklas i olika länder. För att kunna genomföra dessa studier har en särskild databas skapats, som innehåller uppgifter både om länders försvars- och militärutgifter och ekonomiska utveckling (ekonomiska data behövs för att exempelvis kunna räkna om belopp i olika valutor, deflatera uppgifter i löpande penningvärde till fast och relatera försvarsutgifterna till landets BNP, ”BNP-andelen”). Denna databas har således en internationell inriktning, och är inte specifikt inriktad på svenska förhållanden. Syftet med dessa studier är således främst att göra det möjligt att förstå rådande trender och upptäcka trendbrott, men även att kunna jämföra olika länders försvarssatsningar med varandra. Ett stort problem är att försvars- och militärutgifter definieras på olika sätt i olika länder och i olika sammanhang (vilket naturligtvis kan leda till missvisande slutsatser). Tidigare matades uppgifter från ett flertal källor in i databasen, men av olika skäl har denna ambition och inriktning måst minskas, och sedan några år tillbaka är uppgifter från SIPRI därför något av kärnan i databasen.1 1 Det finns dock inte så många andra internationella källor att tillgå utöver SIPRI. Det amerikanska Utrikesdepartementet, Department of State, utkommer åter med en sammanställning kallad World Military Expenditures and Arms Transfers (WMEAT) och även IISS-publikationen Military Balance innehåller uppgifter om länders militärutgifter [se > http://www.state.gov/t/avc/rls/rpt/wmeat/ respektive > http://www.iiss.org/en/publications/military%20balance/issues/the-military-balance-2015-5ea6]. Både Förenta Nationerna och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, samlar in och publicerar/cirkulerar uppgifter om länders militärutgifter. Dessa båda organisationers datainsamling har undertecknad själv även diskuterat i en uppsats presenterad vid en konferens organiserad av SIPRI och organisationen Economists for Peace and Security i juni 2013 [se > Bengt-Göran Bergstrand: Using Military Expenditure Data as a Confidence and Security Building Measure: The UN and OSCE experience; > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/ICES2013/papers/archive/bergstrand-using-military-expenditure-data-as-a-csbm]. En sammanställning baserad på de uppgifter som Sverige cirkulerat inom OSSE, publicerades även som ett FOI Memo 2012, täckande åren 1991-2016 [se Bengt-Göran Bergstrand: OSCE Information on Defence Budgets and Defence Planning – Sweden: a case study, FOI Memo 4071, Maj 2012.] Antagligen är denna studie den bästa som gjorts av hur de svenska försvarssatsningarna utvecklades under dessa år, men av flera skäl har denna inte kunnat uppdateras. OSSE-data tillhör nämligen det svenska Utrikesdepartementets revir, och undertecknad har beklagligtvis numer varken mandat eller resurser att längre betrakta OSSE-cirkulerade uppgifter i de analyser som görs av olika länders försvarssatsningar. 2 Se > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/research/armaments/milex/research/armaments/milex/milex_database. Tabellen går inte att kopiera, jag klara det i vart fall inte/KN Med kursiv stil visas även den procentuella förändringen från ett år till ett annat. SIPRI:s uppgifter avser således ”militärutgifter”, med vilket just menas rent militära utgifter och inte några civila utgifter. Med ”försvarsutgifter” menas i stället ofta ett försvarsministeriums budget, innefattande såväl militära som icke-militära utgifter, medan ”militärutgifter” avser militära satsningar, oavsett om de ingår i försvarsministeriets budget eller ej.3 3 I USA finansieras exempelvis en stor del av landets kärnvapenprogram inte av Försvarsdepartementet utan av Energidepartementet (som är ansvarigt för såväl civila som militära nukleära program) och i många latinska länder finns para-militära styrkor (typ civilgarde, karabinjärer etc) som finansieras av Inrikesministeriet och inte av försvarsbudgeten. Som bekant fick Sverige en ny regering efter valet i september 2014. Denna nya regering saknar dock egen majoritet i Riksdagen, och för att göra det möjligt att komma överens om budgetpolitiken ingicks en överenskommelse mellan regeringen och de fyra borgerliga oppositionspartierna i december 2014. Samtidigt betonades att just försvar var ett av de områden som skulle uppmärksammas särskilt i förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen. Under de senaste månaderna har det därför även förts fram flera förslag om de framtida svenska försvarsutgifterna. |
Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapspelet Rappakalja*
Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell. Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhets politik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden. — Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen.…
Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar
Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.
Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:
Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.
Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.
…
Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.
…
det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.
Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:
Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.
Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.
ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.
Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.
Om redan avsaknaden av finansiering utanför ”basplattan” skulle innebära ”en oacceptabel risktagning” – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?
Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?
Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014
Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!! till mitt inlägg ”Militärt försvar – fredsbevarande?” Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.
***
Som ”gammal stridsflygare” från mitten av 1960 – talet och fram till mitten på 1970 – talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det ”kalla kriget”. Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad ”Lystring” och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 – talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska ”beredskapen” för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska ”musklerna”, där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula – respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta ”fenomen” med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så ”dök” alltid Nato – officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin ”17:de medlem”!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och ”stridsreserv”. För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings – och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när ”arkiven öppnades” efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.
*****
Icke ubåt!
Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.
”Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt” säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015
Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB.
Arbetsbåten Time Bandit |
SvD skriver den 11 januari skriver att ”Försvarsmakten tonar ner händelsen”.
– Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad
Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg.
– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn.
– Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg?
- Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.
Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.
– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.
Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man ”bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”
I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.
Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.
Uppdaterat: Icke ubåt!
Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.
”Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt” säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015
Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat vad som mycket troligt är båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB och stämmer överens med beskrivning och måttuppgifter i SvD.
Arbetsbåten Time Bandit |
Angående den aktuella observationen vid Stora Höggarn så skriver SvD redan den 11 januari skriver att ”Försvarsmakten tonar ner händelsen”.
– Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad
Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg. Det framgår inte om det är Kvimans bild, eller om det är den samlade bedömningen av samtliga observationer som klassificerats ned till icke ubåt. Frantisek Alexander Zvrskovec säger till DN.
– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn.
– Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg?
- Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.
Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.
– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.
Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man ”bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”
I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.
Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.
Uppdaterat 21.20
Uppdaterat 22.30
DN publicerar ikväll en ny artikel i ärendet med anmärkningsvärda uppgifter.