Slutsatser
Sökresultat för: Org 18
En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)
I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.
Slutsatser
Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt. Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.
Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.
Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.
Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet.
Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.
Övningsområde BALTOPS (Luftfartsverket) |
Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.
Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)
Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och ”uppvaktningen” av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.
Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.
Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag.
För övrigt ett inlägg värt att läsa.
Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.
Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.
Den Ukrainska frågan
Den ständigt minskande Marinen
Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.
När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om ”glasnost och perestrojka” än att rusta sina militära styrkor.
I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.
Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg. Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!
Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!
Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö – som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.
Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?
Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin ”end of life” vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna – HMS Jägaren – så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.
Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.
Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om…
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.
För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.
Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.
Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.
Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga ”här och nu”. Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många ”ytstridsfartyg” som hela Försvarsmakten förfogar över.
Vad borde då göras?
Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.
Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.
När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:
- Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
- Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
- Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
- Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
- Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att ”utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet” så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
- Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg måste också ses över.
Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?
![]() |
Foto: Försvarsmakten |
Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.
—————————
Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats.
Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.
Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.
Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.
För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.
Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar
Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.
Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.
Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.
Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.
Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.
I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.
Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.
De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.
Var är den långsiktiga planeringen?
I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.
Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.
Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).
Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.
De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.
Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.
Fatta beslut!
Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.
Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.
Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.
Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.
Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.
Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.
Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.
/ Bo Rask
Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang
Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson
11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?
Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring
16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden
Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.
16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?
På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Almedalen: Tisdagens mest intressanta evenemang
Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna
Medverkande: Mikael Jansson, (SD) och William Hahne, (SDU)
Moderator: Marinette Radebo
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Allan Widman (FP) och Linda Nordlund (LUF)
Moderator: Marinette Radebo
Försvarsberedningen och Ukrainakrisen
Medverkande: Tommy Åkesson, Försvarsberedningens huvudsekreterare och Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.
Moderator: Lars Ekeman, Folk och Försvar
15:30-16:15
Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitikUngdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma?
Medverkande: Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF; Sara Skyttedal, förbundsordförande i KDU; Linda Nordlund, förbundsordförande i LUF; Erik Bengtzboe, förbundsordförande i MUF; Mattias Kristenson, säkerhetspolitisk talesperson i SSU; Stefan Lindborg, förbundsordförande i Ung Vänster
Moderator: Annika Nordgren Christensen
16:30-17:15
Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?
Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.
Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner i och med denna nya säkerhetspolitiska situation
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskaps Akademin, Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld och Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)
Säkerhetspolitiskt Försnack med Sverigedemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Mikael Jansson (SD), ledamot i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Svante Werger, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst
Medverkande: Chefen för Must Gunnar Karlson, Försvarsmakten
Inför Almedalen – 6 – Summering, programtips samt nyheten om SAAB/TKMS
—————————
Vad ska man då se om man är i Almedalen och är försvarspolitiskt intresserad?
Måndag 30 juni
09:05-09:35
Medverkande: Mikael Oscarsson (KD), Christian Carlsson (KDU)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Afrika – nästa stopp för svenska FN-soldater?
Medverkande: Sverker Göranson, ÖB, Aleksander Gabelic ordförande FN-förbundet, Emma Skeppström, analytiker, FOI.
Moderator: Linda Nordin, generalsekreterare FN-förbundet
Arrangörer: Försvarsmakten, Svenska FN-förbundet och FOI
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
Medverkande: Mikael Wallentin-Åström, Försvarsmakten; ordf. Lars Fresker Officersförbundet, generallöjtnant Jan Salestrand, Försvarsmakten
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Allmänna Försvarsföreningen
11:45-12:30
Under krisen i Ukraina 2014 har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av pyskologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring?
Medverkande: Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan; Johan Norberg, FOI; C Insats Göran Mårtensson, Försvarsmakten
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarshögskolan
Plats: FPA Almedalen
12:30-13:30
Svensk vapenexport – en viktig valfråga?
Riksdagsvalet 2014 sammanfaller med viktiga processer kring vapenhandel. Under året ska riksdagen ta ställning till om Sverige ska ratificera vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Hur ställer sig partierna till svensk vapenexport idag? Hur förklarar de sina svar i Svenska Freds undersökning? Vad vill de olika partierna förändra kring regelverk och praxis? Vad anser det svenska folket och hur påverkar opinionen partiernas ställningstaganden?
Medverkande: Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledmot, Sveriges riksdag. Ulrik Nilsson (M), riksdagsledamot, Sveriges riksdag. Peter Rådberg (MP), riksdagsledamot, Sveriges riksdag. Benny Lindholm (FP), ordförande Liberala Studenter och kommunpolitiker Uppsala. Nicklas Källebring, Ipsos. Linda Åkerström, ansvarig för nedrustningsfrågor, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.
Moderator: Jesper Bengtsson
Arrangörer: Amnesty, Svenska Freds, IKFF
Värnplikten är vilande. Det nya insatsförsvaret är yrkesbaserat. Hur skall folkförankringen av försvaret ske? De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll. Vad krävs av regeringen efter valet för att vi skall få en bättre folkförankring genom de frivilliga försvarsorganisationerna?
Medverkande: Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M); Allan Widman (Fp); Peter Lagerblad, ordf. FOS; Rikslottachef Annette Rihagen, vice ordf. FOS
Moderator: Lars Ekeman
Arrangör: Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté
Efter hemkomsten – livet efter en internationell insatsAtt arbeta i konfliktområden lämnar ingen oberörd. Hur är det att komma tillbaka till vardagen? Vilket ansvar har arbetsgivaren? Mycket har gjorts på området de senaste åren, men vad finns kvar att göra?
Medverkande: Allan Widman (FP), ordförande veteranutredningen, Anders Stach, chef Försvarsmaktens veteranenhet, Kjell Rörström, säkerhetsskyddschef på Folke Bernadotteakademin, Matti Ek, psykolog Ersta diakoni.
Moderator: Marika Griehsel
Arrangörer: Försvarsmakten, Röda Korset, FBA
Diskussion om vilket parti som står för den bästa försvarspolitiken om man utgår från den militära personalens preferenser. Samtalet utgår från den undersökning som förbundet genomförde bland sina medlemmar under våren 2014.
Medverkande: Ordförande Officersförbundet Lars Fresker, Peter Hultqvist (S), Johan Forssell (M)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Officersförbundet
En samhällsreform utan samhälle?Försvarets personalförsörjning är en samhällsreform som rör allt från bostäder till arbetsgivarrelationer, något som blir extra tydligt på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för gemensamt ansvarstagande?
Medverkande: Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum (C), kommunalråd, Skövde, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Niklas Nordström (S), kommunalråd Luleå, Patrik Kronqvist, ledarskribent Expressen och Anna-Lena Sörenson (S), ledamot Försvarsutskottet.
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarsmaktsråd Skaraborg
Måste försvarsnotan alltid bli dyrare? Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande?
Medverkande: Lena Erixon; GD Försvarets Materielverk (FMV); Peter Sandwall, GD Försvarsmakten; Tommy Gustafsson-Rask, VD BAE Systems, Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M)
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: FMV
17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med KristdemokraternaVilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Désirée Pethrus (KD), ledamot i utrikesutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar.
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
18:15-18:40
Säkerhetspolitiskt Försnack med Socialdemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar.
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
Saab köper Kockums/TKMS
Värdlandsstöd
Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.
Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.
De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.
Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?
Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.
Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.
Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.
Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar
Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.
Wiseman
Även feminister behöver ett försvar
Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.
Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.
Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.
Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.
Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.
Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.
Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.
Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.
Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.
Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.
Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmälta
Detta blir första inlägget av sex inför den årliga ”politikerveckan” i Almedalen, en föreställning jag för övrigt kommer att bevaka likt tidigare år och förhoppningsvis även kommer att få tid att kommentera löpande eftersom försvarspolitiken och försvarsfrågorna har fått sin givna plats mycket tack vare Försvarspolitisk Arena som brukar ha de absolut mest intressanta tillställningarna, men även genom Säkerhetspolitiskt Sommartorg. Men innan allt drar igång avser jag ta upp ett antal olika aspekter på försvar och säkerhetsfrågor som jag anser bör diskuteras vid några av dessa seminarier.
I detta första inlägg kommer jag att beröra det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde. Många vill göra gällande att det uteslutande är den ryska annekteringen av Krim och händelserna i Ukraina samt runt landets gränser som ensamt utgjort startskottet till den negativa spiral som vi nu ser. Jag vill istället påstå att Ukraina istället blev en accelerator eftersom Putins och därmed Rysslands allt mer diktatoriska agerande startade långt tidigare. Det är ingen slump att Rysslands enorma militära upprustning och kraftfullt ökade övningsverksamhet har ett uttalat syfte, och det är inte att förrådsställa personal och materiel då saker levereras och personalen övats. Putin har tydligt visat att han avser använda sitt reformerade försvar! Trots Georgienkriget 2008 har många fortfarande fram till händelserna i Ukraina tvivlat på detta.
Vi står nu inför ett faktum att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget i vårt närområde sedan kalla kriget. Trots detta var det knappt ett år sedan försvarsberedningen i sin säkerhetspolitiska rapport skev att ”Norden och Östersjöregionen präglas sammantaget av stabilitet, dialog och samarbete”. Även om beredningen i stort har gjort bra och sakliga bedömningar av Ryssland så kan man konstatera att vissa skrivningar så här i efterhand har fått dubbla bottnar. Bland annat då man skriver: ”Ryssland eftersträvar en internationell ordning där Ryssland är ett av flera maktcentra med ett ansvar för att upprätthålla säkerheten internationellt”. För det är precis detta Ryssland anser sig göra då man militärt gick in i Ukraina och ställer enorma trupper vid den östra gränsen till landet. Frågan är om det var den typ av ordning vi nu ser Ryssland säger sig verka för som beredningen avsåg med sin skrivning. Jag tror inte det!
Men det som har hänt i Ukraina har onekligen påverkat säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Om vi backar tillbaka till beredningen så skrev man så här:
Ur ryskt perspektiv är Östersjöområdet en av de lugnaste och stabilaste regionerna längs med landets gränser, samtidigt som det är en mycket vital transportled för all handel, inklusive energi, mellan EU och Ryssland. Störningar i detta transportflöde är inte önskvärt ur vare sig rysk eller EU synvinkel. Östersjöregionen är sammantaget av stor strategisk betydelse ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv för Ryssland, som inte sällan kritiserar Natoövningar i området.
I många delar har försvarsberedningen givetvis helt rätt. Men just nu är Östersjöområdet allt annat än den lugnaste och stabilaste regionen. NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen uttryckte nyligen att vi nu har det sämsta säkerhetspolitiska läget i Europa sedan kalla kriget. Att detta i allra högsta grad även inkluderar Östersjöområdet står fullständigt klart då NATO på mycket kort tid har tredubblat antalet stridsflygplan bara inom ramen för Baltic Air Policing. Till detta skall läggs förstärkningar med minst en stridsflygdivision vardera i Polen respektive Rumänien. Man har utöver detta även sänt marktrupp till Polen och de Baltiska staterna och man har dessutom aktiverat SNMCMG1 (NATOs sjöminröjningsstyrka) som genomför verksamhet i anslutning till Baltikum över tiden. Det är med andra ord en fullständig förändring av det säkerhetspolitiska läget i direkt anslutning till Sverige vi nu ser.
I en intervju i april uttryckte NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sin oro. ”Jag är rädd att vi har att göra med känslor snarare än med ett rationellt tänkande, en önskan att återuppbygga Rysslands gamla inflytelsesfär i närområdet”.
Denna återuppbyggnad av inflytelsesfären i vårt omedelbara område har även den accelererat. Vi minns fortfarande långfredagsflygningen ”ryska påsken”. Det är EN händelse som har rapporterats. Hur många motsvarande ”övningar” som genomförts efter den händelsen vet bara ett fåtal, och de som vet berättar inget… För en tid sedan höll även ett av SAS trafikflygplan på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan av typen IL-20M som flög oanmält utan transponder i annat lands flyginformationsregion något som Wiseman förtjänstfullt skrivit om.
Men hur ser då våra politiker på händelser som dessa? Frågan är om de ens är informerade? Som tur är så finns det försvarsbloggar som serverar läget i detalj alldeles gratis. Jag rekommenderar verkligen att läsa Jägarchefens senaste inlägg MIDSOMMARDANS. Mycket utförlig och nyttig läsning om läget i närområdet. Läs även Wisemans inlägg på samma tema, även detta mycket läsvärt.
För att åter igen titta på de säkerhetspolitiska analyserna som gjorts tidigare av våra politiker så skrev den förra försvarsberedningen följande numera välkända rader efter Georgienkriget 2008.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland”.
Georgienkonflikten 2008 har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld har sänkts i Rysslands omedelbara närområde, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall. Rysk politik gentemot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen och inte är medlemmar i Nato eller EU kan inte likställas med hur Ryssland kan väntas agera i förhållande till andra länder i Öst- och Centraleuropa inklusive Estland, Lettland och Litauen.
Att de baltiska staterna inte alls instämmer i försvarsberedningens slutsatser vet vi nu. Redan vid årsskiftet uttryckte Estlands president stor oro över Rysslands agerande, en oro som bara har ökat efter Ukraina.
Trots utvecklingen i vårt närområde och trots signaler om stor oro från våra grannländer så verkar vi i Sverige ha svårt att se skogen för alla träden. I de fall någon försöker se saker så verkar synen alltför ofta vara begränsad till att enbart täcka det egna kvarteret. Det gäller tyvärr även merparten av våra politiker som till synes hellre fokuserar på att samla politiska poäng inför det stundande valet än att verka för att fatta de nödvändiga beslut som krävs för att stärka rikets säkerhet. I stället får försvaret fortsätta att kosta sina ca 40 miljarder, varken mer eller mindre, något det mer eller mindre alltid har gjort. Detta trots att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget.
Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt att varken politiker eller allmänheten bryr sig? Försvarsmakten är som en mussla när det kommer till att beskriva den allt mer intensiva verksamheten i vårt närområde. Går man i dag in på Försvarsmaktens webbsida så finns inte en rad om läget på eller över Östersjön. Det är en medveten strategi man valt som bygger på lång tradition, men likväl tycker jag att det är olyckligt. Informationen finns på webben, men då får man gå till helt andra webbsidor än Svenska. I bästa fall gör SvD och DN sitt jobb och rapporterar när tillfälle ges. Vissa saker som att svenska flygplan övar med USA i Litauen kan man bara läsa tack vare Mikael Holmström. Från Försvarsmakten har vad jag vet inte ett ord om detta yppats, inte heller av Regeringen. Här skulle mer öppenhet bara vara av godo, om inte annat för att skapa förståelse för läget.
Jag avslutar detta inlägg med ytterligare ett citat ur försvarsberedningens rapport.
Det går inte att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.
Försvarsberedningens sista slutsats i detta stycke är intressant och förmodligen helt korrekt. Men i den första delen finns en paradox. För det första är det inte längre helt osannolikt med ett isolerat angrepp på Sverige vilket Johan Wiktorin belyst i ett läsvärt inlägg. Men även om ett angrepp på Sverige inte skulle ske isolerat så är ju frågan vilka som ska komma till vår undsättning då vi inte betalat för något annat än ett embryo till ett enveckasförsvar som bara kan verka på en mycket begränsad plats. Ett sådant försvar innebär att man är beroende av andra, och vilket grannland kommer inte att ha fullt upp med det egna försvaret i ett sådant läge och kan avdela resurser till Sverige? Det nordiska försvarssamarbetet som våra politiker så ofta förlitar sig på i försvarsdebatten utgör därför inget annat än en falsk säkerhet som lurar det Svenska folket.
I Almedalen hoppas jag att man lyfter dessa grundläggande säkerhetspolitiska frågeställningar. Vi har nu ett helt nytt läge, och Sveriges försvar är samtidigt mindre än någonsin tidigare. Likheterna med vårt försvar 1939 kontra läget i omvärlden börjar göra sig otäckt påmint. Frågan är vem som blir först med att skrika ”kejsaren är naken” när försvarsministern fortsätter hävda att ”vår beredskap är god”?
MännIskovärdet viktigare än marknadsvärdet
När en kombination av borgerliga politiker, näringslivsintressen och lobbyister började sina kampanjer för privatisering av vård, skola och omsorg så lockade man med personalkooperativ, alternativ pedagogik och ideella utförare. I verkligheten handlar det om aktiebolag, stora koncerner och riskkapitalbolag som i tydligt profitsyfte tar över det som tidigare var offentligt driven verksamhet. I dagsläget går över 100 miljarder kronor av skattemedel varje år till dessa privata företag. Under åren 2008-2012 tog de tio största s k välfärdsföretagen ut 9.5 miljarder i vinst.
Ett viktig orsak till vinsterna är den lägre personaltäthet som de privata företagen håller sig med. Om skolaktiebolagen haft samma personaltäthet som de kommunala skolorna hade vi haft 2000 fler lärare i grund- och gymnasieskolan. Pengar som skattebetalarna avsatt för skolan och lärare har således gått till privata koncerners vinster. Det är oacceptabelt.
När Skatteverket granskade 23 välfärdskoncerner så betalade 17 av dem ingen bolagsskatt i Sverige. 18 av koncernerna hade köpts upp av riskkapitalbolag. De hade kopplingar till Jernsey, Guernsey och Luxemburg i syfte att komma undan skatt. Även detta är helt oacceptabelt.
Det måste helt klart saneras i den flora av välfärdskapitalister som vuxit fram. Skattemedel avsatta för vård och skola ska gå till just detta och inget annat. Välfärdskapitalisternas verksamhet måste regleras på ett tydligt sätt där elevernas och de vårdbehövandes intressen står i centrum. Exempelvis ska lärartätheten i skolan regleras och styras upp. Här ska det inte finnas möjlighet att skära emellan och göra vinster på skolelevernas bekostnad. Det finns ingen anledning att acceptera riskkapitalister, utan långsiktigt intresse och ansvar, inom välfärdssektorn.
Människovärdet är viktigare än marknadsvärdet. Att återupprätta den principen inom vård, skola och omsorg blir en viktig framtidsuppgift för socialdemokratin. Men det kräver inledningsvis att högerregeringen plockas bort från sina statsrådstaburetter.
Andra bloggar om: Vinster i välfärden Privatisering Socialdemokraterna Lobbyister Moderaterna Högern
Prolog till ?
Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)
![]() |
Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten |
Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.
NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.
För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.
Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.
Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.
I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.
![]() |
Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa |
Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.
![]() |
Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda |
Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.
Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.
Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.
Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?
Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.
Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.
Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet
Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.
Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado
Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli. För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om […]
Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet
I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min). Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skarpa skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om […]
Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet
I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min). Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skapra skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om […]
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 11 – Prepare for the unexpected
Slutet av maj innebar flera viktiga val i Europa. Valet till Europaparlamentet innebar ett framflyttande av populistiska och vissa extremistiska partier på bägge kanterna, framförallt den högra, där många dessutom hade ett nationalistiskt budskap. Detta och ett svalt valdeltagande innebär ökade svårigheter för EU att agera samlat och med någon större legitimitet. I Ukraina avgjordes […]
En sann veteran – en fältflygare berättar
Tack vare ett långvarigt arbete och genom flera statliga utredningar har staten idag ett livslångt ansvar för våra veteraner. Ofta …