Långräckviddig bekämpning


Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.
Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.
För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.
Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R–98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?
Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.
Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.
I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.
Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.
Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.
I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation”.
Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.
J.K Nilsson

I Krimkrisens Skugga Del 3 – Storm i ett halvfullt glas

Sammanfattning
Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.
Analys
Allmänt.När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.
Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.
Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.
NATO.Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.
NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.
Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.
NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.
Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.
President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.
Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.
En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.
Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.
Ryssland.Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.
Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.
Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.
Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.
Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.
Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.
CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.
Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.
Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade ”agentlagen” för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.
Östersjöregionen.Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.
NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.
Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.
Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.
Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.
Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.
Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.
Slutsatser
På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.
Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.
Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.
Således kommer vi troligtvis få en mindre ”storm” i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.
Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.
Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AFP 1, 2(Engelska)
AP 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
BBC 1(Engelska)
DN 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
NATO 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Svt 1, 2(Svenska)

Rädda det som räddas kan!



Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit ”nya”) att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten – utan att skämmas – hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara ”satsa” istället genomföra ”storsatsningar” på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.

Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna ”reduceringssatsning” så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan… Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att ”Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut” eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.

@AxelssonBengt Först analys, sedan uppgift och därefter utgift!
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 1 oktober 2013

Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys – uppgift – utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 – knappt en månad innan försvarsberedningens rapport – bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som ”ryska påsken” och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).

Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga ”här och nu” som skapas utan istället ”förmåga någon gång i en avlägsen framtid”. Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer ”här och nu”. Detta är något man inte kan bortse från.


Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av ”satsningar” som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har ”satsningarna” ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas ”inom ram” vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. ”satsningarna”.

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).

Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För  övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!

Bloggar: WisemanRolf K NilssonBrixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV42, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.

Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd


Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab


För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.

Nu öppnades en möjlighet att visa solidaritet – på rikigt



NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i onsdags att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna har uttryckt stor oro över den pågående händelseutvecklingen.

Med anledning av detta har NATO fattat beslut om förstärkningar i Östersjöområdet med bland anat utökad närvaro av stridsflyg inom ramen för den baltiska incidentberedskapen (BAP) samt utökande AWACS-flygningar. Man aviserar även förstärkning till sjöss genom att sända in fartyg. Så här uttrycks sig Fogh Rasmussen i onsdags.

NATO’s core task is to protect and defend our Allies. We have already taken a series of steps, including enhancing our Air Policing mission in the Baltic States, and AWACS surveillance flights over Poland and Romania. 

Today, we agreed on a package of further military measures to reinforce our collective defence and demonstrate the strength of Allied solidarity. 

We will have more planes in the air, more ships on the water, and more readiness on the land. 

For example, air policing aircraft will fly more sorties over the Baltic region. Allied ships will deploy to the Baltic Sea, the Eastern Mediterranean and elsewhere, as required. Military staff from Allied nations will deploy to enhance our preparedness, training and exercises. 

Our defence plans will be reviewed and reinforced.
We will start to implement these measures straight away. More will follow, if needed, in the weeks and months to come.

Avseende den marina förstärkningen i Östersjön så meddelade NATO i går kväll att styrkebidraget till Östersjön som stöd för de Baltiska länderna kommer att vara fyra minsvepare(!) med tillhörande stödfartyg. Att man skickar minsvepare och inte kvalificerade stridsfartyg ska nog ses i kontexten som en symbolhandling och inte som en militär förstärkning i samma anda som ett utökat antal stridsflygplan gör.

Minröjningsfartyg kan som bekant göra en sak riktigt bra – det är att röja minor. De fartyg som nu skickas dit från Norge, Nederländerna, Belgien och Estland kommer inte heller i närheten av det (begränsade) egenskyddet som svenska minröjningsfartyg har, och då ska man ändå minnas att de svenska minröjningsfartyg har ärvd materiel i form av eldledning från de skrotade patrullbåtarna tillsammans med tillhörande 40 mm pjäs.

Det NATO nu skickar till Baltikum är således fartyg utan möjlighet till kvalificerat egenskydd, helt utan några offensiva vapensystem och som dessutom har mycket begränsad uthållighet både kopplat till tid till sjöss och möjlighet att utärda kraftig sjöhävning jämfört med vad en större fregatt klarar.

Minröjningsstyrkan ”Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE (SNMGMG1)” under ledning av den norska kommendörkaptenen Eirik Otterbu ska skickas till Östersjön och ”ska stanna där under en överskådlig tid”, säger en talesman för NATO. Att skicka dessa fartyg i syfte att åstadkomma ”Show Of Force” gentemot Ryssland ska nog ses som en nödlösning för ett allt mer försvagat NATO där medlemsnationernas flottor ständigt krymper i numerär. Att ryssar hatar vekhet är ett känt faktum. President Putin och den ryska Östersjömarinens personal bryr sig nog inte nämnvärt om att fyra minsvepare åker till Baltikum.

Det naturliga och riktiga i sammanhanget hade givetvis varit att lägga en eller ett par luftvärnsfregatter utanför Baltikum och att man genomfört regelbundna hamnbesök (underhåll) i de olika hamnarna. Lämpligtvis hade man nyttjat de som redan finns i Östersjön så som danska Iver Huitfeldt fregatter eller för den delen ta in tyska eller brittiska luftvärnsfregatter av Sachsenklass eller Type 45. Dessa hade gjort skillnad och åstadkommit skarp ”show of force”.
Nu valde man en annan väg, och det är möjligen så att fregatter kommer i ett senare skede. Oaktat detta så är fyra minsvepare bättre än inget och det visar trots allt att man agerar på något sätt. Det är mer än vad man kan säga om andra länder….


Att NATO nu väljer att sända minsvepare ur NRF till Östersjön och Baltikum öppnar härmed även upp för ett svenskt deltagande!    
Sverige står sedan årsskiftet listat i NRF RFP (NATO Response Force – Reserve Forces Pool). I detta svenska bidrag till reservstyrkorna står i skrivande stund ett minröjningsfartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen i beredskap! 

Med anledning av att minröjningsstyrkan ”ska stanna där under en överskådlig tid” så öppnas det helt plötsligt upp en rad möjligheter för Sverige att faktiskt bidraga!

För det första. Ska denna minröjningsstyrka vara aktiv i Östersjön under lång tid så kommer man att behöva rotera fartygen. Här borde nyttjande av fartyg ur RFP vara en ultimat lösning. Sverige befinner sig dessutom geografiskt mycket nära det aktuella ”operationsområdet”.

För det andra. Minröjningsfatyg av Kosterklass har de facto något som inget annat av NATO:s minröjningsfartyg har, nämligen möjligheten att – om än mycket begränsat – bidraga till luftförsvar av en samlad styrka inom ett begränsat område mot okvalificerade lufthot.

För det tredje. Ett av huvudsyftena med det svenska deltagandet i NRF RFP skulle uppnås genom ett deltagande, d.v.s. att genomföra övningar tillsammans med NRF minröjningsstyrka.

För det fjärde. Den kanske viktigaste aspekten i detta är att det nu öppnas upp ett fönster för att ge svensk säkerhetspolitik en första möjlighet att provtrycka solidaritetsdeklaration där det framgår att

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” samt att ”Sverige ska både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.”

För det femte. Sverige visar med handling att man inte accepterar den ryska aggressionen i Ukraina till skillnad från enbart diplomatiska ”samtal”.

Kommer det i närtid att öppnas upp ett bättre tillfälle, anledning och möjlighet för Sverige att nyttja det minröjningsfartyg som i dag står i beredskap för NATO:s reservstyrkor inom ramen för NRF? Sannolikt inte! Carl Bildt borde genas lyfta luren och ringa Anders Fogh Rasmussen och föreslå att ett svenskt minröjningsfartyg aktiveras för att kunna ersätta någon av de ingående enheterna så fort det behövs. 

Media: DISvDABSVTSvDDN

———————-

De enheter som NATO nu aktiverar till minröjningsstyrkan är följande:

Stödfartyget HNoMS VALKYRIEN (Norge)
Minröjningsfartyget HNLMS MAKKUM (Holland)

Minröjningsfartyget BNS BELLIS (Belgien)

Minröjningsfartyget HNoMS OTRA (Norge)

Minröjningsfartyget ENS ADMIRAL COWAN (Estland)

I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning
När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.
Analys
Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.
Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.
Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.
Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.

Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.
Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.
Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.
Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.
Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.
NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.
Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.
Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13
Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.
Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.
Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.
I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.
Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.
I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.
Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.
Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.
Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.
Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.
Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.
Slutsatser
När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.
Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.
Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.
Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.
Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1(Svenska)
Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)
Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska) 
FOI 1, 2, 3(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
MSB 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)
Yle 1(Svenska)

Uppdaterat: Ubåtsaffären är långt ifrån klar

Turerna runt Kockums och svensk ubåtstillverkning fortsätter. Redan för flera månader sedan hävdade jag att det enda alternativet för att säkerställa fortsatt ubåtstillverkning i Sverige skulle vara att SAAB köpte loss Kockums från TKMS. Ett påstående som då möttes av skepsis av många. I dag är det precis åt det hållet det lutar, men det är trots dagens positiva nyhet långt i från klart.

Turerna runt ubåtsaffären är många och minst sagt udda. I tisdags åkte FMV till Malmö med en säkerhetstransport eskorterad av militärpolis. Där ska man enligt uppgift ha tagit sig in i laboratoriet för att hämta hem känslig teknologisk utrustning – teknik som tillhör FMV och som försvaret vill behålla kontrollen över.

FMV har bekräftat att det var en skyddsvärd transport som det råder försvarssekretess runt. Kockums säkerhetschef ska enligt de första uppgifterna ha varit på plats i Malmö men lyckades inte förhindra att uppdraget kunde slutföras. Enligt Ny Teknik ska det ha handlat om att FMV ska ha hämtat två Sterlingmotorer till ubåtarna Gotland och Halland.

Men uppgifterna går isär då andra uppgifter från Ekot säger att ingenting lämnade Kockums. Där säger man även att Kockums och FMV inte kunde komma överens om vad som tillhör vem. Därför slutade det med att de FMV-anställda lämnade Kockums tomhänta. Det finns även information som påstår att Kockums hade tillkallat polis i samband med att militärpolis skulle hämta materielen.

DI rapporterar i sin tur att ingen materiel förts bort från Kockums utan förseglades i en container i väntan på att ägarfrågan har utretts. Presschefen på FMV hävdar att händelsen har ”absolut inget” att göra med avsiktsförklaringen mellan Saab och Thyssen Krupp om försäljning av varvet. ”Det var ju FMV som hämtade sitt material, det har inget med Saab att göra”. Nåväl, det kan man ju tro vad man vill om..

Flera uppgifter gör däremot gällande att säkerhetschefen kort efteråt togs ur tjänst med omedelbar verkan, vilket tyder på att FMV tillsammans med militärpolis de facto har tagit sig in i lokalerna.
Personligen tycker jag att det är helt rätt att FMV gör allt för att säkra teknik som är kopplat till rikets säkerhet i tider av turbulens. Jag hoppas verkligen att man har koll på alla annan teknik som statens har betalat Kockums för att ta fram så att inte den hamnar i Tyskland.


I dag kom nästa nyhet som gör gällande att SAAB och TKMS tecknat ett MoU som innebär att man har startat förhandlingar om en eventuell försäljning av Kockums verksamhet i Karlskrona, Malmö och på Muskö.
Tyvärr framställer mer eller mindre samtliga mediahus att affären är klar i sina rubriker. SvD skriver att ”Saab köper Kockums av tyska Thyssen Krupp” trots att förhandlingarna knappt har inletts.
Man måste i denna glädjeyra vara mycket medveten om att ingenting är klart ännu och att det är TKMS som sitter på det övergripande mandatet att diktera villkoren. Det går inte att bortse från att TKMS skulle kunna välja det värsta alternativet, att lägga ner verksamheten och sälja delar av varvsområdet till olika aktörer vilket i praktiken skulle omöjliggöra att bygga nya ubåtar. Även om det alternativet inte är särskilt trolig i nuläget så kan man inte räkna bort det helt. Men det är ingen självklarhet att man kommer överens om priset i framtida förhandlingar, och det skulle givetvis ligga i tyskt intresse att få bort en konkurrent från marknaden. Men förhoppningsvis kommer man överens om ett pris som Saab kan acceptera.
Tidigare har det spekulerats friskt i att Saab skulle kunna bygga ubåtar på annan plats i Sverige. Det håller jag för högst osannolikt. Det finns i dag ingen annan plats i Sverige som har den infrastruktur som krävs för att bygga ubåtar, och inte heller den arbetskraft som krävs. Ingenjörer kan man sannolikt flytta på, men fotfolket med ubåtskompetens kommer förmodligen inte att följa med verksamheten till annan plats. 

Ska Sverige bygga nya ubåtar så är det varvet i Karlskrona som gäller nu när Malmö inte längre är ett alternativ. Den enda lösningen blir då att affären mellan Saab och TKMS går i lås vilket vi får hoppas på. Men än så länge är det lång väg dit oavsett hur stora rubriker media drar till med.

För övrigt så är hanteringen av ytfartygen för Marinens räkning fortfarande ett stort problem som tyvärr hamnat i skymundan med anledning av ubåtsaffären. Det ska därför bli väldigt intressant att se hur försvarsminister Enström svarar på Peter Jeppssons två senaste skriftliga frågor. Nu när korten ligger på bordet, d.v.s. att regeringen och FMV vägrat lägga beställningar till Kockums så länge ubåtsfrågan inte är löst, så kanske försvarsministern kan svara sanningsenligt istället för att dra fram dåliga påhitt som att ”antalet korvetter kan variera över tiden beroende på ekonomin” eller liknande bortförklaringar.
Regeringen har fortfarande inte fattat beslut om nödvändiga modifieringar av befintliga fartyg, något man har haft ett år på sig att göra. Att det i dagsläget är oklart med Kockums borde i rimlighetens namn inte hindra att regeringen fattar besluten i förberedande syfte så att Försvarsmakten och FMV kan gå vidare med sitt arbete. Men ett av problemen är att regeringen kräver skarpa offerter, vilket givetvis är verksamhetshindrande i sig… Ett moment 22.
I hela den här soppan är det som vanligt Marinen som drabbas. Förbanden vet inte till 100% säkerhet vilka fartyg man har att spela med från 2015 och framöver, och därmed vet man inte heller hur man ska bemanna organisationen. Så här kan man givetvis inte ha det längre. Det är i högsta grad oseriöst!
Men i väntan på regeringsbeslut så kan vi vara trygga med att 42 år gamla HMS Jägaren håller ställningarna på västkusten med sin pjäsriktade Bofors 40 mm kanon! 
Media: SR, AB, Exp,

Uppdaterat 140415 14:00

Ny Teknik levererar i dag nya uppgifter om ubåtsaffären. Det verkar onekligen som att det är Saab som sitter med trumf på hand trots allt.
I höstas ska Saab ha kontaktat TKMS för att få köpa upp Kockums men fått kalla handen. Nu när personalen flyr och går över till Saab i kombination med att ubåtsingenjörerna i Malmö måste få ett godkännande av ISP och FMV för att kunna tillverka och exportera ubåtsprodukter till de tyska ägarna så verkar man ha insett att loppet är kört. Nu vet vi ju hur relationerna är mellan FMV och TKMS, och det är de tyska ägarna mycket medvetna om. Det ser med andra ord inte så ljust ut för fortsatt verksamhet i Sverige.
Dött läge för TKMS innebär enligt Ny Teknik att man nu har kontaktat Saab och vill komma överens om en försäljning.
Det ser med andra ord ljust ut för fortsatt ubåtstillverkning i Sverige – åtminstone just nu.

Modus operandi

Sammanfattning
Främmande makt har inom Sverige och Finland ökat sin underrättelseinhämtning samt inom Norge och Sverige genomfört offensiva förberedelser som kan utnyttjas i händelse av krig. Totalt sett har underrättelseinhämtning ökat inom det aktuella geografiska området samt övergått till en mer offensiv karaktär, likväl har metoder som utnyttjats under det kalla kriget åter uppmärksammats inom de aktuella länderna som tillvägagångssätt som utnyttjas av främmande makt. Bedömt kommer främmande makt öka sin underrättelseinhämtning under de kommande åren samt den kommer bli mer offensiv till sin karaktär.
Analys
Allmänt.Utgångspunkten i denna analys är den Svenska säkerhetspolisens utpekande av Ryssland som en stat som genomför krigsförberedelser mot Sverige. I sig skall man värdera ordet krigsförberedelser, alla nationer vidtar krigsförberedelser i någon omfattning. Sverige hade som exempel, väl framtagna planer på bekämpning av utskeppningshamnar i nuvarande Baltikum med attackeskadern under det kalla kriget. Så ordet krigsförberedelser innebär inte att ett krigshot föreligger. För att få en uppfattning kring detta bör man se på Norden som helhet, genomförs det förberedelser över hela ytan, ett begränsat geografiskt angrepp mot Sverige från Rysk sida är föga troligt, utan hela Norden kommer bli indragen i en konflikt om en sådan skulle uppstå i vårt närområde. Bredden på analysen kommer omfatta de nationella säkerhetstjänsternas rapportering från 2008 intill dags datum i Norge, Sverigeoch Finland om främmande makts underrättelseverksamhet.
Syftet bakom utnyttjandet av tidsspektrumet 2008 intill nu är att 2008 förändrades den säkerhetspolitiska situationen fundamentalt i och med Georgienkonflikten. Samt som en konsekvens av denna, Rysslands omfattande reformering av dess väpnade styrkor. Likväl har under det aktuella tidsspektrumet den säkerhetspolitiska retoriken hårdnat. Analysen berör enbart inhämtning mot militär mål, dock kan det rekommenderas att läsa årsrapporterna för att erhålla en tydligare bild av vilken form av inhämtning och mot vilka mål som genomförs inom de aktuella länderna.
Något om begrepp som utnyttjas, en underrättelseofficer är en person som antingen uppträder legalt eller illegalt i ett land. Han har erhållit utbildning i hur inhämtning skall genomföras och framför allt värvning av personer som kan förse vederbörande med information. Den person som värvas benämns agent. Agenten erhåller vanligtvis utbildning av underrättelseofficeren för att kunna fullfölja sina uppgifter. Vanligtvis omfattar detta hur information skall inhämtas och sedan överlämnas till underrättelseofficeren. Samt hur underrättelseofficeren och agenten skall kommunicera med varandra.
Norge.Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Främmande makt utnyttjar sig dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, forskare eller innehar en diplomatisk täckbefattning. Vad som skall noteras avseende inhämtningsmetoder i Norge är att man i årsrapporten för 2013, noterat att främmande makt påbörjat rekrytering av studenter samt rekrytering av individer tidigt i deras karriär inom vissa arbetsområden. Således långsiktiga infiltrationsoperationer.
Under 2008 är främmande makters underrättelseverksamhet i Norge och mot norska intressen på en hög nivå. Vad avser militära förhållanden är det främst det norska NATO medlemskapet och Norges deltagande i internationella operationer samt nationella förmågor och doktriner som är mål för inhämtning. Under 2009är fortfarande främmande makters underrättelseinhämtning mot Norge och norska intressen hög. Vad avser militära förhållanden anser man att inhämtningen är inriktad mot det norska NATO medlemskapet. 2010 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, man säger enbart att nivån är likvärdig med andra länder i Europa. Inhämtningen är fortfarande inriktad mot det Norska NATO medlemskapet samt deltagandet i NATO internationella operationer, men nämner även att deltagandet i säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten har varit av intresse för inhämtning.
2011 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, det man delger är att flertalet nationer genomför inhämtning i Norge. Inhämtningen vad avser militära förhållanden är inriktad mot Norges försvars- och säkerhetspolitik. 2012 års rapport delger enbart att ett flertal nationer bedriver inhämtning i Norge med vilken intensitet utelämnas. Inhämtning kring militära förhållanden är inriktad mot det Norska försvaret, NATO medlemskapet, krisberedskap, militär teknologi samt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. 2013års rapport pekar på att mängden inhämtning som genomförs i Norge av främmande makter fortfarande är på en stabilt hög nivå. Inhämtningen är inriktad mot försvars- och säkerhetspolitik i norden området samt krisberedskap och säkerhetsfrågor. Likväl noterar man att främmande makt genomför inhämtning som kan vara förberedelser inför sabotage. 2014 års rapport nämner att ett flertal nationer genomför inhämtning mot norska intressen. Inhämtningen genomförs mot vad man i allmänna termer beskriver som försvarshemligheter.
En viss fördjupning krävs kring utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. PST har påtalat att man ser mycket allvarligt på detta iom att det utnyttjas som en inhämtningsmetod. Grunden till dessa operationer bör man kunna tillskriva de Sovjetiska underrättelseorganisationerna som under 1920 och 1930-talet genomförde rekrytering av bl a studenter. Där det mest kända fallet är rekryteringen av spionringen som fick epitet ”The Cambridge Five”. Tanken bakom att rekrytera studenter är att dessa på sikt kommer ha ledande befattningar och därmed kan delge känslig information. Givetvis genomförs en viss styrning kring vilka jobb och befattningar som skall sökas för att individen skall hamna på säkerhetsklassade befattningar. Det svåra med dessa operationer är för ett lands kontraspionage att uppmärksamma rekryteringen och sedan agentens karriär. Inledningsvis för vederbörande en tyst tillvaro för att därefter gradvis öka sin verksamhet utifrån sin öppna karriär för att slutligen kunna börja delge hemlig information. Då vederbörande redan är rekryterad så är grundtesen att kontraspionagets kontroller ej skall ge något utslag, vilket även är troligt.
I Norge kan man inte utläsa någon ökning kring främmande makts underrättelseverksamhet under den aktuella tidsperioden. Den skall över tiden varit hög enligt dessa rapporter. Två saker bör noteras avseende den Norska rapporteringen dels är det förberedelserna för sabotage som uppmärksammats dels är det utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. Vad avser förberedelser för sabotage så genomför en underrättelsetjänst detta är det en krigsförberedelse. Vad avser de långsiktiga infiltrationsoperationerna är att man tillmäter det landet en särskild tyngd.
Finland.För denna analys saknas offentlig års rapportering mellan åren 2008-11 från SUPO. Därav finns det ett bedömningsglapp hur utvecklingen skett i Finland rörande främst inriktning på inhämtning, intensiteten i denna samt om det blivit mer eller mindre underrättelseofficerare i landet. De nationer som genomför underrättelseinhämtning i Finland fokuserar främst på försvars-, utrikes-, och säkerhetspolitiken som Finland för samt dess NATO samarbete och högteknologisk forskning inom det militära området.
I 2011 års rapport delges att i förhållande till Finlands storlek finns det en stor mängd underrättelseofficerare i landet. Inhämtning är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. I 2012 års rapport delges att underrättelsepersonalen i Finland har ökat något. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. Inhämtning mot militärteknologi har även noterats. I 2013 års rapport delges att utländska underrättelsetjänster fortfarande har en stor mängd underrättelseofficerare stationerade i Finland. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik och dess förhållanden till NATO.
En intressant sak som SUPO berör i sin års rapportering för 2012 är utnyttjandet av s k ”illegalister”, likväl påtalar man att denna verksamhet följs upp vilket tyder på att man åtminstone har viss insyn i främmande makts utnyttjande av denna metod. Enkelt beskrivet är en ”illegalist” en individ som förses men en falsk levnads historia och födelseattest. Hans uppgift är därefter vanligtvis att erhålla ett medborgarskap i det land han kommit till, för att därefter fortsätta till det land som den egentliga inhämtningen skall genomföras i, således för att erhålla ett relativt säker täckmantel. Dock behöver det inte alltid vara så att man utnyttjar ett transitland för illegalister. Detta är således långsikta operationer som genomförs vilket kan sträcka sig över decennium, ett praktiskt exempel på detta är det tyska spionparet Andreas och Heidrun Anschlag som åtalades och fälldes 2013 för spioneri.
En nackdel med den finska rapporteringen är att man ej delger något om intensiteten i inhämtningen, likväl saknas data rörande mängden underrättelsepersonal mellan 2008-11 vilket gör det svårt att avgöra om en gradvis ökning skett inom landet. Vad som dock noteras är att dessa blivit fler mellan 2011 och 2012. Vad denna ökning beror på kan enbart sia om dock ökar underrättelsepersonal främst då det krävs mer inhämtning. Således kan vi dra slutsatsen att inhämtningen i Finland mot bedömt finska intressen har ökat från 2012 och framåt.
Vad som även är intressant att notera är att Finland har lyckats erhålla viss uppföljning kring illegalist verksamheten inom landet. Något som även tyder på viss oförsiktighet från dessa nationer då dels den legala underrättelsepersonalen blivit röjd dels är även illegalisterna röjda. Troligtvis har verksamheten uppdagats när uppföljning av den legala underrättelsepersonalen genomförts.
Sverige.Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Dock noteras en nedgång i antalet länder som genomför inhämtning under 2013 men en tydligare offensivare inriktning på den under samma år. Likt Norge och Finland utnyttjar sig främmande makt dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, affärsmän eller innehar en diplomatisk täckbefattning.
I SÄPO årsbok för 2008 delges att mer än femton (15) länder genomför inhämtning i Sverige. Inhämtningen är inriktad mot svensk politik, ekonomi, teknik, vetenskap, försvar eller flyktingar. I årsboken för 2009 är inriktningen och mängden länder desamma, dock delges att man aktivt arbetat mot att förhindra inhämtning mot Sveriges ordförandeskap i EU, vilket skall givit positivt resultat. I årsboken för 2010 kvarstår antalet länder och inriktning på inhämtningen, dock noteras det att antalet underrättelseofficerare blivit något färre under 2010 kontra 2009.
I årsboken för 2011 kvarstår antalet länder samt dess inriktning på inhämtning dock ökade antalet underrättelseofficerare i Sverige under 2011. I Årsboken för 2012 kvarstår antalet länder, inriktning samt antalet underrättelseofficerare. I årsboken för 2013 har man ändrat från femtontalet (15) länder till tiotalet (10) länder. Vad som är intressant med 2013 års redovisning är den muntliga föredragningen som genomfördes. Där SÄPO öppet pekar ut Ryssland dels som ett av de mest aktiva länderna i Sverige dels för att genomföra krigsförberedelser mot Sverige. Det är den Ryska generalstabens underrättelsetjänst – GRU – som pekas ut för att genomföra dessa förberedelser och inhämtning för det. Vad avser inhämtning är det t ex operativ inhämtning i terrängen, vad avser förberedelser är det bl a inköp av stora mängder kartor över militärt känsliga områden.
Vad avser kartorna är det i sig en relativt intressant företeelse som kan kräva en lite fördjupad analys. Ser man enkomt på kartorna så är de civila kartor som säljs antingen i RT 90 eller SWEREF 99 således hel svenska koordinatsystem, att dessa skall nyttjas av Ryska förband är mycket tveksamt. Militärt utnyttjas MGRS i Sverige, vilket beställs via en särskild tjänst inom Försvarsmakten så bedömt är det inte dessa kartor som GRU har handlat stora mängder av. Vilket ger oss tre (3) troliga alternativ till vad kartorna skall användas.
Det förstaalternativt kan vara möjligheten att jämföra terrängförändringar och framför allt upprättande av nya master. Detta kräver uppdatering av egna kartor för att möjliggöra t ex konturflygning/lågflygning dock kräver återigen detta ej stora mängder kartor. En annan möjlighet kan vara att upptäcka uppkomsten av nya föremål eller föremål som försvunnit vilket kan kräva fördjupad inhämtning. Dock att man köper upp stora mängder är mycket anmärkningsvärt iom att utrustning för reproducering finns i Ryssland och dessa exempel kräver ej stora mängder kartor.
Det andraalternativet är att kartorna i huvudsak har köpts in för att utnyttjas i Sverige. Då uppstår en intressant frågeställning varför köper man in stora mängder kartor över militärt känsliga områden och till vad? Bedömt är det för att kunna genomföra sabotage med hjälp av inhemska svenska grupperingar, sannolikheten att en svensk medborgare kan handha en svensk karta är betydligt högre än en rysk medborgare. Likväl att en svensk medborgare har ett antal svenska kartor i sitt ägo är inget konstigt. Känt sedan tidigare dvs under kalla kriget var att dels fanns det illegalister med enbart sabotage uppgifter dels svenskar som rekryterades för att genomföra sabotage i händelse av ofred.
Det tredjealternativt är att det fanns ett visst behov av att införskaffa svenska kartor, varvid man genomförde ett större inköp för att förvilla. Detta i sig skulle inte vara omöjligt, för denna verksamhet bygger på illusioner och speglingar av allt, dock bör syftet då fortfarande vara antingen alternativ ett eller två fortfarande kartorna har köpts in för.
Slutsatser
Mängden underrättelseofficare i de tre länderna verkar i huvudsak vara konstant. Dock ökade mängden dels i Sverige 2011 dock från en minskning under 2010 dels ökade mängden i Finland 2012. Vilken eller vilka nationer som ökat sin mängd underrättelseofficare i de båda länderna framgår ej i rapporteringen, det man dock skall ta i beaktande är att någon eller några länder tillmäter Sverige och Finland ett ökat intresse. Det ökade intresset är bedömt en kombination av flera intresseområden.
Hur inhämtningen genomförs verkar hos de tre länderna vara densamma. Dock delger man i Norge att man uppmärksammat långsiktiga infiltrationsoperationer och i Finland utnyttjandet av illegalister. Att båda dessa metoder har utnyttjas i Sverige är känt sedan tidigare, så att detta även genomförs i Sverige håller jag för mycket troligt. Man väljer helt enkelt inte att belysa det i rapporteringen, bedömt för att man ser det som skyddsvärd information och man har verksamheten under uppsikt.
Främmande makts inhämtning mot militära förmågor (utöver de nationella förmågorna) i de tre länderna verkar i huvudsak vara inriktad mot NATO samarbetet inom Finland och Sverige i Norge är likväl NATO huvudfokus och där bedömt dess försvarsplanering. Att notera i den norska rapporteringen nämns i 2010 års rapport att en ökning skett vad avser inhämtning mot säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Detta hör troligtvis samman med grundandet av NORDEFCO i slutet av 2009. I sig inget konstigt, ett nytt försvarssamarbete påbörjas då uppstår även ett underrättelsebehov för främmande makt.
En intressant sak är att man i Norge delger information om att man uppmärksammat förberedelser för att kunna genomföra sabotage under 2012. Likväl delger man i Sverige att Ryssland genomfört krigsförberedelser under 2013. Således genomförs det i två av tre länder krigsförberedelser, bedömt har detta även genomförts i Finland men man väljer att ej gå ut med information eller man har ej uppmärksammat det, men jag finner det svårt att tro att det ej skulle genomförts liknande åtgärder även där. Likväl innebär det att även i Norge har det genomförts operativ inhämtning av information i terrängen såsom i Sverige.
Det vi kan se under den aktuella tidsperioden är att på underrättelsearenan har situationen förändrats. Dels har inhämtningen ökat i både Sverige och Finland dels har inhämtningen övergått till att omfatta förberedelser av offensiv karaktär i Norge och Sverige. En omedelbart slutsats blir då att Barensländerna tillmäts ett större intresse samt man ser från främmande makt att en väpnad konflikt inom det geografiska området är fullt möjligt och man genomför förberedelser inför det. Detta i sig ger i förlängningen också att inhämtningen kommer bli mer offensivsamt andra mer offensiva metoder för inhämtning kan komma att utnyttjas.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
BBC 1
NORDEFCO 1
PST 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Reuters 1, 2
SR 1, 2
SUPO 1, 2, 3, 4
SvD 1, 2
SÄPO 1, 2, 3, 4, 5, 6
UR 1

Skrota Bogalandscenariot och växla upp!



Försvarsmakten har nyligen avslutat en enorm stabsövning – VIKING 14 – med deltagande från drygt 50 nationer och 90 organisationer.  Övningen går ut på att leda, samverka och hantera aktuella ”utmaningar” i en internationell freds- och krishanteringsinsats. Övningen hade totalt cirka 2500 deltagare.


Bogaland är ett fiktivt land som i spelet utgörs av Mellansverige. Till detta ett scenario med en stat som delats i fyra delar varav Gotland delats i två delar. Tänk ett sönderfallande forna Jugoslavien så får man en bild av vad det hela handlar om.
Jag vet inte hur länge Försvarsmakten har använt detta scenario, men det är länge, lite för länge enligt min mening. Bogaland används under såväl VIKING som CJSE och en rad andra övningar.
Under årets VIKING så hyllades övningen som ”den bästa övningen i världen” av Brigadgeneral Stefan Andersson, till vardags C ATS och övad COM LCC i Enköping under VIKING-14. Nu vore det väl något förmätet av mig att hävda något annat när det gäller Anderssons domäner på markarenan, men den bilden känns inte igen sett från den maritima arenan då detta scenario har tillämpats. För flygstridskrafternas del har ACC suttit i Uppsala där man inte kan skönja samma entusiasm. Den maritima komponenten MCC har suttit i Karlskrona.
Men vad vill jag då säga med rubriken?
Jag tycker detta scenario, framtaget under den strategiska time-outen så Försvarsmakten befann sig i en identitetskris är överspelat. Tiden efter FB-04 när internationella insatser var dimensionerande och Försvarsmakten byggdes om för att bidra till brandsläckning i oroshärdar genom ”expeditionär förmåga” så var scenariot relevant. Nu är det andra tider.
Någon kommer säkert att hävda att det är viktigt att öva ”comprehensive approach” tillsammans med andra myndigheter inom ramen för krishantering? Ja, så är det men problemet är att vi borde göra det i en nationell kontext med ett helt annat innehåll och med andra deltagare.
VIKING och CJSE borde enligt min mening stuvas om i sin helhet och växlas upp minst två steg där ett väpnat angrepp på ett nordiskt land, kanske Sverige eller kanske ännu hellre, där ett väpnat angrepp mot Baltikum är det dimensionerande scenariot som ska hanteras av en sammansatt styrka. 
Representation från statsledning, MSB, Polisen, KBV, Vattenfall, Hamnar och andra aktörer som har avgörande del i att trygga vår försörjning borde vara självklara deltagare. Då kan man öva på ett sådant sätt att man kan dra skarpa lärdomar i syfte att förbättra båda samverkan mellan dessa aktörer och för att hitta bristerna i nuvarande system. Att bristerna är många när det gäller civilförsvaret är nog ingen underdrift då civilförsvaret och krisberedskap är något som i praktiken knappast existerar. Klipp importen av olja och stäng Göteborgs hamn i en sådan övning och se vad som händer.
Rent militärt hade detta gett möjligheten att i stabsmiljö öva att ge och ta emot stöd i enlighet med ”solidaritetsprincipen”. Jag vill hävda att det hade gett betydligt mer än vad innehållet i nuvarande scenario ger. 
Utvecklingen i vår omvärld och Rysslands annektering av Krim och fortsatta militära hot ger vid handen att det är kvalificerad strid som behöver övas, även i fiktiva stabsövningar. Av den anledningen anser jag att nuvarande Bogalandscenariot bör skrotas eller omarbetas i grunden.
För Marinens del så rimmar inte alls innehållet med Marinchefens uttalade målsättning om att övningsverksamheten ska dimensioneras mot en ”högteknologisk och kvalificerad motståndare”. Kan man klara av detta så kan man även klara av piraten och terroristen i den marina miljön har vi hört Jan Thörnqvist klokt uttalat vid flera tillfällen. Jag instämmer helt och hållet med amiralen.
Uppgifter gör nämligen gällande att den marina komponenten i övningen har omfattat ett 30-tal större kvalificerade stridsfartyg i ett mycket begränsat operationsområde som i spelet utgjorts av Gotska Sjön. Med dessa kvalificerade stridsfartyg i detta mycket begränsade geografiska området har huvudfokus under övningen legat på att stoppa smuggling och piratverksamhet…. Man tar sig för pannan…

Syftet med den marina närvaron i det påhittade landet Bogaland, där insatsen har genomförts, har bland annat varit att förebygga piratverksamhet, bedriva sjökontroll samt stödja de övriga vapengrenarnas verksamheter.

Det är för övrigt sorgligt att inte ens Försvarsmakten på egen webbsida klarar ut begreppen och benämner försvarsgrenar som ”vapengrenar”.

Det är hög tid att växla upp Försvarsmakten och övningarnas innehåll nu! Det duger inte längre att öva mot okvalificerade hot i tider då omvärldsläget förändras till det sämre, och där den dimensionerande motståndaren är högteknologisk och kvalificerad – inte ens under stabsövningar. Det tål ånyo att påminna om GUUBBE – Georgien, Ukraina, Upprustning, Beredskapsövningar, Brott mot CFE-avtal och Ekonomiska hot. När ska verkligheten få genomslag på hur vi övar och dimensionerar vårt försvar och rikets samlade krishanteringsförmåga?

Senare i helgen kommer inlägg om ubåtsaffären och ÖB:s senaste uttalanden. 

Vårbudget 9 april 2014 (uppdaterat 20.40)

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition. Med tanke på de senaste veckorna vidlyftiga löften från finans- och försvarsminister och de frekventa referenserna till krisen i Ukraina, hade man kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, utan den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (även MSB, strålsäkerhet och elsäkerhet) nu listas som 47 197 mkr istället för 47 196 mkr i budgeten som lades i höstas. Förändringen listas också som 0,0 %, men med tillägget om försvaret att anslagen för förbandsverksamhet och beredskap, liksom vidmakthållande och avveckling av materiel i år förväntas bli lägre än 2013. Något som man definitit också kan se avspeglas i Försvarsmaktens övningsverksamhet. Dock förväntar sig regeringen att Försvarsmakten lämnar tillbaka ca 1,6 mdr kr av budgeten då inga internationella insatser planeras. Med tanke på att regeringen i år skriver upp BNP-tillväxten till 2,7 % innebär detta också att försvarsbudgeten som andel av denna ytterligare sjunker från 1,16 % av BNP 2013.

Avseende de senaste veckornas materiellöften så återfinner man endast löftet om att i framtiden ha 5 ubåtar istället för planerade 4 ubåtar. Inga aviseringar görs dock om hur detta ska finansieras, men utfallet är heller ej under resterande budgetår. Skillnaden kan naturligtvis vara att ubåtarna är ett beslut som är sanktionerat i regeringen och det övriga endast ett moderat förslag, men ingen spårbarhet avseende ubåtarna finns i dokumenten från Försvarsdepartementet och i försvarsministerns tal i förrgår omnämndes ubåtar, luftvärn och flygplan på samma sätt. I propositionens översikt omnämns dock ubåtarna som ett regeringsbeslut.   Korrektion. Inga satsningar på ubåtar heller.

Man kan inte sluta sig till annat än att Regeringen ser krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året, med tanke på att inga justeringar görs i syfte att öka Försvarsmaktens förmåga. Som tidigare påtalat är målet med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 att huvuddelen av försvarsmaktens förband ska ha en beredskap på mindre än 3 månader och att inga förband ska ha en beredskap överstigande 6 månader. Vi kan därför sluta oss till att regeringen inte förväntar sig att något ska hända förrän tidigast i mitten av oktober.

Igår kväll deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i SvD:s utfrågning inför valetoch försvaret var en av frågorna (ca 3 min långt).  Det var inte något imponerande framträdande. Reinfeldt uttryckte förvåning och chock över Rysslands agerande och ansåg sig inte ha fått några förvarningar om detta. Statstministern omtalade dock tidigare utlovade löften och såg detta som medel för att avhjälpa bristerna hos incidentberedskapen. Avslutningsvis omtalade statsministern återigen hur mycket bättre läget är i försvaret idag jämfört med när han gjorde värnplikten.

Man kan utan att överdriva säga att det funnits gott om tecken på åt vilket håll Ryssland varit på väg – om man varit villig att lyssna på detta och se tecknen. Jag tror till exempel att man på MUST fortfarande väntar på en ”Förlåt oss-tårta” från Försvarsdepartementet för alla genomgångar som sågats. Det får vidare anses som märkligt att motivera materielsatsningarna med brister hos incidentberedskapen med tanke på att om det är något i Försvarsmakten som har prioriterats och fungerat exakt efter den beställda förmågan så är det just incidentberedskapen.

Jag kan också inte låta bli att åter reflektera över att I 22, där statsministern var värnpliktig, måste ha varit Försvarsmaktens i särklass sämsta förband eftersom det så radikalt verkar skilja sig åt det sämre hållet från övriga förband på den tiden – och därtill också jämfört med dagens förband. (Innan det blir fler sura kommentarer från I 22-veteraner så bör man läsa kommentar med klockslag 20.33)

Vårpropositionen är tyvärr ett tecken på att den svenska försvarsreformen fortsatt sitter fast i diket till skillnad från ett annat lands som påbörjades vid samma tid. Man har nu i och med vårpropositionen också definitivt försuttit chansen till en quick-fix.

För övrigt är det idag 74 år sedan Tyskland överraskande anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari fått information från försvaret om att Tyskland förberedde en aktion i Norden. Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Uppdatering 20.40: Gör gärna också Johan Wiktorins matteuppgift. Den sätter verkligen kunskaperna på prov i flera av skolans kärnämnen!

Modifieringshysteri del 2

Jag vill börja med att tacka Emil Lindberg för inspiration, stöd och korrekturläsning. Även med detta eminenta stöd så är eventuella kvarvarande fel helt och hållet mina. Tack Emil.

Föreliggande inlägg är en fristående fortsättning av mitt förra inlägg: ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen” och bygger på Emil Lindbergs artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/11 ”Nummerupplysningen”, en exposé om modifieringar och avvecklingar i FMS (Flygmaterielsystem) 39 fram till beslut om F100-programet.

I samband med förhandlingarna kring försäljningen av flygplan Gripen till Schweiz har farhågor i Sverige rests om modifiering av 39C till 39E. Allt ifrån möjligheter att fortsätta att leasa ut 39C/D till utländska operatörer till frågan om värdet av att använda demonterade begagnade delar i tillverkning av 39E har diskuterats. Man har jämfört 39E med F100 och därmed ställt frågan om nyttan med att besluta om demontering av flygplan JAS 39C innan de sista har levererats och om Ekonomin att återigen driva två system parallellt, vilket var ett skäl att föreslå F100-programet. Jag tar därför upp backspegeln och gör en liten återblick i skillnaderna mellan 39A/B, C/D och E för att försöka spåra ett förhållande mellan kostnad och nytta och varför jag anser att det fortfarande skulle vara ett ekonomiskt alternativ att driva i Sverige 39C/D parallellt med 39E.
Den första utgångspunkten jag har är att skillnaden mellan flygplan JAS 39 A/B och JAS 39 C/D är att de senare är byggda för att bära en större last i fler flygtimmar. Den andra är att C/D till skillnad ifrån A/B har större presentationsytor med färg i kabinen, lufttankning, möjlighet att utvinna syrgas ur luften och därmed ett högre kabintryck. För det tredje är A/B-flygplan inte anpassade till att uthålligt operera i andra klimatområden än i Norden. Även om vi skulle göra flygplanen lika under skalet så ser vi att vi hade ett begränsat användningsområde för A/B-flygplan.
I slutet på 1990-talet visade bl.a. Ungern intresse av att leasa stridsflygplan, en analys av Ungerns uppgifter i dess fråga om information visade att både Sverige och Ungern kunde dra nytta av en modifierad C/D-lik JAS 39A/B. I början på 2000-talet lämnade FMV en offert till Ungern där man erbjöd moderniserade JAS 39A/B. Denna modernisering genomförs som ett modifieringspaket som kallades modifieringspaket C och senare D för ytterligare förmågor. Modifieringspaket C innebar en förmågeökning att uppträda internationellt genom att gå ifrån det svenska Igenkänningssystem – IK till Identification Friend or Foe – IFF, tillägg av det civila instrumentlandningssystemet ILS men med möjlighet att bära det svenska taktiska instrumentlandningssystemet, TILS.

Även om kravet på att genomföra internationella insatser inte skulle ha funnits kvarstod behovet av modifiering på grund av”obsolescence”. Många ingående apparater hade uppnått sin tekniska livslängd, det fanns inte reservdelar, det fanns inte längre kompetens att uppdatera mjukvara i datorer, m.m.
Dock var man fortfarande begränsad till den beväpning som fanns och planerades till 39A/B – bombfällning sliter på vapenbalk- och vingfästen på flygplanet. Man var alltså begränsad till det traditionella svenska övandet med fiktiva vapen och snabbt slitage under krigsförhållanden. Internationella insatser är alltså bara mindre svåra att utföra i C/D-lika A/B men är i övrigt kraftigt begränsande.

Jag åskådliggör den tänkta utvecklingen:

 I det då rådande politiska klimatet innebar Modifieringspaket C en begränsning, i Proposition 2004/05:5,(Försvarsbeslut 2004):

”Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-beredskap) vara styrande för materielförsörjningen”
Sid: 121
”Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisationen.”
Sid: 122

Basorganisationen bantades till att kunna flyga ifrån färdiga flygplatser utan förberedelse. Två krigsbaser sparades, en i Norrbotten och en i Småland. Mellan Uppsala och Luleå lämnades ett mer eller mindre oöverstigligt dike. För att kunna verka ifrån Norrbotten till södra Sverige innebär alltså att vi måste antingen lufttanka eller förbereda flygbaser i mitten av Sverige.
C/D-lika JAS 39 A/B passade sålunda inte här, flygplanen kunde inte fälla bomber i övningssyfte då det sliter på flygplanen, piloterna kunde inte öva lufttankning och var begränsade i att få informationen presenterade på olika sätt. Ur ett operativt hänseende var flygplanen utan lufttankning hänvisade till att operera i den landsända de för tillfället var baserade i. Att förflytta flygplan är en sak men den anorektiska flygbasorganisationen omöjliggjorde tillfällig basering av egna, norr-baserade flygplan i söder och vice versa. Samma problematik fanns i Internationella insatser och man hade avgränsat bort förmågan att bära beväpning som efterfrågades i internationella insatser.
Ungern ville efter sitt parlamentsval år 2002 anskaffa den internationaliserade JAS 39C/D (som i Sverige levererades ur de sista ifrån Delserie 2 och hela Delserie 3) och avtal om dessa flygplan tecknades året efter, partnern att utveckla modifieringspaket C drog sig alltså ur och överlämnade dessa kostnader till oss i Sverige. Därför avbröt man för tio år sedan modifieringsplaneringen för JAS 39 A/B och förberedde förslag att ensa flottan i Sverige på samma sätt som man erbjudit Ungern. I sammanhanget skapades begreppen A2C och A2D, att demontera A-flygplan ur Delserie 1 och 2 till förmån för ombyggnad/nytillverkning (flygplanen erhöll nya individnummer) till C och D-flygplan. Resultatet blev för svensk del F100-programet, ett trettiotal befintliga JAS 39A/B konverterades med nya individnummer till C/D för att ersätta de flygplan som leasades ut till Tjeckien och samtidigt skapa utrymme för att beväpna fyra divisioner samt utbildnings och utvecklingsfunktioner. Senare tillkom Thailand som nu har köpt ett tiotal flygplan och de har byggts på samma sätt som flygplanen till Ungern och Sverige (F100).


Det inbördes förhållandet mellan Delserier och modifieringspaket kan åskådliggöras så här:

Som kuriosa kan vi se att ovanstånde bild (ej F100) fanns representerad på ett flygunderhållskompani på F17. Kompaniet tilldelades fler flygplan än det fanns plats i hangaren. Det fanns flygplan av varje edition som är olika i förmågor och underhåll vilket försvårade för flygunderhållskompaniet och stridsflygdivisionen. Detta accentuerar kravet på planering även om det är en övergångsperiod. Följande varianter var representerade där:


Sett i backspegeln var det rimliga beslut att ta eftersom kostnaderna för flygplan är mindre än de totala kostnaderna för omställningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är lätt att vara efterklok och inse att vi kanske inte skulle ha genomfört omställningen i stort men efter inriktningen för försvarsbeslutet år 2004 tillkännagetts var det inte ekonomiskt försvarbart att längre förfäkta modifieringspaket av JAS39 A/B. Det skulle krävas att försvarsmakten då tillfördes tre miljarder kronor i budgeten för att kunna driva fyra flygflottiljer jämt över Sveriges yta. Politiskt sett var den ekonomiska nivån besparing på tre miljarder redan tidigt avklarad och beslutet att avbryta Modifieringspaket C därmed lätt att fatta. Vi har emellertid en hel del erfarenheter som vi bör dra nytta av och jag har några förslag för framtiden.

Framtiden

I Sverige ska vi inte börja använda JAS 39E innan vi har nått MS22-status på flygplanen. För C/D så upphör den svenska utvecklingen när MS20 är infört på förband. Vi kommer att inte att lägga någon utveckling på C/D-flygplan mer än luftvärdighetskritiska åtgärder. Förhoppningsvis kommer vi även att genomföra ”buggrättningar”, alltså att åtgärda sådant som inkräktar på den operativa förmågan. Men vi ligger som bekant 5 miljarder back i livscykelplanen för flygmaterielsystemet så jag har svårt att se att vi löser det inom nuvarande budget. Det säkerhetspolitiska läget som motiverade fyra divisioner JAS 39 har vi lämnat. Det moderata förslaget på ytterligare 10 JAS 39E
projektet ytterligare. Vi har också läst om hur man tänker sig att inte längre kannibalisera befintliga C/D-flygplan. Allt detta sammantaget är det (om finansiering finns) goda nyheter för det svenska Flygvapnet, man tappar inte flygplan under tiden nya byggs.

Malaysia förväntar sig att bli offererade att få leasa 24 JAS 39C/D tillsammans med två stycken SAAB 340 AEW (radar- och ledningsflygplan) , Det ryktas om att Indonesien ska begära en offert om leasing av Gripen. Danmark är tydligen intresserade av Gripen E, kan det bli en interimslösning likt Brasilien och Schweiz? Det är alltså inte bara omtanke om det Svenska flygvapnet ett förslag att inte demontera 39 C/D för svensk räkning. Man har konstaterat att det kommer att bli svårt för det Svenska flygvapnet att skapa förmåga med 39E och samtidigt leasa ut flygplan till Schweiz och Brasilien. Dessutom har Kroatien och Slovakien diskuterats i olika former som exportkunder.

Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget  Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.

Vi kan även titta på fortsatt ett F100-program. De kvarvarande JAS 39A/B har gångtid som överstiger kravet för det ursprungliga F100-programet men vi skulle kunna acceptera en kortare kvarvarande livslängd på dessa jämfört med vad vi får nu och då skapar vi ytterligare förmåga.
Spelplanen är förändrad jämfört med tidigare, nu är det rationellt att driva två flygplanssystem för svensk räkning. Vi har dessutom ett krav på det genom att stödja de utländska operatörerna av flygplanet så varför inte utnyttja det till synergieffekter?

J.K Nilsson

Den oövade armén

För två månader sedan gjorde Wiseman en större granskning av Flygvapnets kompetensskuld (här del 2 i serien). Det var förstås ingen rolig läsning, och jag har sedan dess haft en not uppsatt om att göra en motsvarande för armén, eller rättare sagt markstridskrafterna, när den nya årsredovisningen skulle komma i slutet av februari. Ukraina kom […]

Fördjupat operativt bedömande på Krimkrisen

Sammanfattning
Vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt Ryssland nå deras initiala målsättningar. Rysslands lägsta målsättning bedöms vara att säkerställa underhållssäkerhet delscivilt dels militärt till Krimhalvön genom att ta delar av östra Ukraina och därmed öppna en landkorridor till Krimhalvön. En högre målsättning bedöms vara att likväl öppna en landkorridor till Transnistrien och därmed förneka Ukraina någon kust och kraftigt försvåra handel o dyl för dem. En ytterligare målsättning kan även vara att betvinga Moldavien, dock bedöms Ryssland ej hinna detta med ett markanfall genom Ukraina utan andra metoder krävs i sådant fall. Vad som kommer avgöra hur många målsättningar Ryssland kan uppnå är omvärldens reaktioner, inget annat. Förberedelser inför ett väpnat angrepp genomförs i skrivande stund dels inne i Ukraina dels längs ukrainas gränser av de Ryska väpnade styrkorna. Målsättningen för Ryssland är att betvinga Ukraina utan ett väpnat angrepp, är detta ej genomförbart kommer man troligtvis genomföra ett angrepp.
Analys
Läge och förutsättningar. Om Ryssland hade genomfört ett väpnat angrepp mot Ukraina då det första operativa bedömandet skrevs eller i anslutning till dess beredskapskontroll inom MD V och C hade man till del kunna dölja angreppet. Den nuvarande situationen innebär att västs samlade inhämtningsförmågor utnyttjas varvid Rysslands möjlighet att ha en förberedelsesträcka är minimal inför ett angrepp. Man kommer vara tvungen att göra det ur marschgruppering. Sett utifrån de förband som Ryssland i dagsläget har samlat längs och i anslutning till ukrainas gräns kan man göra bedömningen att på en teknologisk nivå är de på mellan till hög nivå. Vilket är avgörande utifrån dess lägre numerär i förhållande till Ukrainas stridskrafter.
Om ett angrepp genomförs mot Ukraina kommer Ryssland att vilja avsluta detta mycket snabbt, dvs nå sina målsättningar inom rimlig tid.. Jag bedömer att man ser framför sig en operation på maximalt 72 timmar. Delsför att uppnå målsättningarna innan väst hinner reagera och påbörja stöd till Ukraina eller fördjupade sanktioner bestämmas/genomföras mot Ryssland. Med dessa tidsförhållanden kommer västvärlden stå inför ett fullbordat faktum att Ryssland står där man står. Delsvill Ryssland inte bli indragen i en lång konflikt med Ukraina vilket kommer demoralisera den egna befolkningen. Man vill ha en snabb och relativt oblodig seger, eftersom en längre konflikt blir mycket kostsam materiellt, ekonomiskt och i människoliv.
Den övergripande målsättningen med operationen får bedömas vara att säkerställa en säker sydlig och sydvästlig flank, för Ryssland mot NATO dvs omöjliggöra en expansion av NATO närmare Ryssland, samt skapa en buffertzon mellan Ryssland och NATO. Delmålsättningar i operationen är bedömt i första hand, säkerställaegen underhållssäkerhet delsmilitärt delscivilt till Krimhalvön, i andra hand, neutralisera Ukrainaoch avslutningsvis i tredjehand neutralisera Moldavien. Detta kan uppnås genom ett begränsat angrepp mot Ukraina dvs man anfaller ej för att ta hela landet. Delmål två och tre kommer enbart genomföras om det väpnade angreppet följer tidsplanen och ingen yttre påverkan är trolig.

Bild 1. Koncentrations- och operationsområden. (Källa bakgrundskarta: NE)
Ukrainas terräng möjliggör även en begränsad och snabb operation. Östra Ukraina består till huvudsak av flackt och öppet landskap. Mindre betäckta områden finns dessa kan i huvudsak kringgås. Södra Ukraina har likt östra Ukraina samma terrängutformning. Del av centrala och västra Ukraina har en högre grad av betäckt terräng samt en ökad grad av bergsformationer vilket sänker framryckningshastigheten. Ukraina skärs främst i nord-sydlig riktning av flertalet vattendrag vilka är hindrande.
Infrastrukturellt möjliggörs även en snabb operation i Ukraina. Väg- och järnvägsnätet är väl utbyggt i landet, likväl har Ryssland och Ukraina samma spårvidd på järnvägen. Vad avser vägnätet har man 166,095 km belagd väg och 3,599 km obelagd vägyta. Järnvägsnätet omfattar 21,619 km varav 10,242 km är elektrifierad järnväg. Järnvägsnätet är i huvudsak väl utbyggt i centrala och östra Ukraina och något mindre utbyggt i västra. Vägar och järnväg går i samtliga väderstreck.
Ekonomiska tyngdpunkter inom Ukraina är främst dess industri som i huvudsak är lokaliserad i dess östliga område. I huvudsak är Ukrainas befolkning lokaliserad i städer (69% av befolkningen). I Ukraina finns även en stor andel Rysktalande samt Ryssar (17,3%) dessa bor i huvudsak i de östliga områdena samt i städer.
Vid Ukrainas nordligaoch östliga gräns bedöms Ryssland i dagsläget ha cirka 25,000 – 35,000 man som en första echelong detta omfattar markstridsförband samt funktionsförband, detta är exkluderat luftstridskrafterna. Utöver detta bedöms ytterligare förband finns längre in i Ryssland dvs i MD V och C som en andra echelong vilket kan föras fram vid ett angrepp. Koncentrationsområden för de Ryska stridskrafterna längs Ukrainas nordliga och östliga gräns är Bryansk, Kursk, Belgorod samt Rostov Oblast. På Krimhalvön dvs Ukrainas sydliga gräns, finns bedömt cirka 30,000 man dels markstridskrafter dels funktionsförband. Bedömt finns även Ryska markstridskrafter i Vitryssland vilket utgör ett nordligt hot mot Ukraina, oklart dock storleken på dessa.
Bedömt kommer Ryssland begära att de Vitryska stridskrafterna höjer sin beredskap och en partiellmobilisering kommer ske om ett angrepp genomförs. Detta för att utgöra en nordlig kraftsplittringsriktning för Ukraina likväl utgöra ett västligt flankskydd för Ryssland mot NATO stridskrafter.
Således kan vi se att grundförutsättningarna för ett relativt snabbt och oblodigt begränsat väpnat angrepp på Ukraina kan genomföras. Markstridskrafterna finns utgångsgrupperade i koncentrationsområden. Ukrainas terräng medger en snabb framryckning mot tydliga linjer (nord-sydligt rinnande floder) där man antingen kan göra halt för att avbryta en pågående operation eller fortsätta vidare mot nästa linje.
Markstridskrafter.Markstridskrafterna är bedömt grupperade 20-50 km från den ukrainska gränsen, vissa mindre enheter, kompanis storlek, är bedömt grupperade närmre gränsen. Logistikorganisationen är bedömt grupperad mellan 50-70 km från den ukrainska gränsen. Bedömd slagordning på enheterna är att de främre grupperade kompani enheterna är brigadspaningsförband, därefter mekaniserade- och stridsvagnsförband, därefter artilleriförband och slutligen lednings- och logistikförband. Längre in på djupet finns bedömt markrobotförband samt kvalificerat luftvärngrupperat.
En bedömd siffra på cirka 30,000 man direkt i anslutning till Ukrainas N och Ö gräns skulle ge cirka 20,000 man i anfallsförband och cirka 10,000 man i understödjande funktionsförband (lednings-, logistik-, luftvärns- och ingenjörsförband). Av dessa 20,000 är del av styrkan markstridsförband del av styrkan luftlandsättningsförband. En rysk mekaniserad brigad (MekB) består av mellan 4,000-4,500 man (det varierar beroende på vilken öppen källa man använder). Bedömd styrka som Ryssland kan utnyttja från Krimhalvön för att anfalla in i Ukraina är två (2) MekB. Övriga förband på Krimhalvön bedöms utnyttjas för att försvara.
Detta skulle ge på hand att det är bedömt grupperat fyra (4) stycken mekaniserade brigader samt bedömt en (1) luftlandsättningsbataljon i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Utöver detta bedöms ytterligare markstridskrafter finnas längre in på Ryskt territorium. Bedömt finns där två (2) till fyra (4) ytterligare brigader att framgruppera vid ett väpnat angrepp. Stridsvärdet på markstridskrafterna får bedömas som högt. Dels består de av kontrakterad personal dels är del av årsklassen i slutet av sin värnpliktsutbildning, utryckning är planerad till April månad. Likväl har förbanden samövat sedan den inom MD V/C genomförda beredskapskontrollen och bedömt identifierades brister där i förmågorna hos brigaderna vilket åtgärdats under den gångna månaden.
En Rysk MekB består bedömt utav 1 st stridsvagnsbataljon, 3 st mekaniseradebataljoner, 2 st bandhaubitsbataljoner, 1 st raketartilleribataljon, 1 st pansarvärnsbataljon, 1 st luftvärnsrobotbataljon, 1 st luftvärnsbataljon, 1 st ingenjörsbataljon, 1 st signalbataljon, 1 st underhållsbataljon, 1 st reparationsbataljon. Fristående kompanier/plutoner under brigadledningen är 1 st brigadspaningskompani, 1 st CBRN kompani, 1 st televapenkompani, 1 st sjukvårdskompani, 1 st brigadstabskompani, 1 st prickskyttepluton, 1 st brigadledningspluton.
Den andra echelongen finns bedömt uppemot 100 km bakom Ukrainas gräns för att kunna framgrupperas. Bedömningen på denna styrka är upptill 50,000 man (vissa uppgifter gör gällande upptill 70,000 man). Detta bör innebära cirka 30,000 – 35,000 ytterligare man i renodlade markstridskrafter och ytterligare 15,000 – 20,000 man i funktionsförband för att möjliggöra markstridskrafternas anfall. Bedömt är det en större mängd i funktionsförbanden i den andra echelongen framför allt avseende logistikförband för att dels möjliggöra anfallet dels konsolidera tagen terräng. Detta skulle ge ytterligare minst sex (6) stycken MekB i den andra echelongen vilket bedömt är en trolig mängd.
Utöver detta bedöms Spetsnazförband finnas dels i Ukraina dels i anslutning till den ukrainska gränsen för att kunna påbörja lösande av uppgifter innan det egentliga angreppet påbörjas. Likväl bedöms förband för psykologisk krigföring finnas i anslutning till gränsen, dessa förband har bedömt även påbörjat insatser mot de ukrainska stridskrafterna för att demoralisera dem inför ett möjligt väpnat angrepp. Dessa två förbands typer finns både i nordöstra och södra Ukraina. Likväl bedöms televapenförband finnas dels längs hela landgränsen dels längs sjögränsen mot Ukraina. Dessa förband genomför i dagsläget inhämtning för att vid ett angrepp kunna genomföra offensiva televapeninsatser mot främst Ukrainas ledningsförmåga.
Sammanfattningsvis består bedömt Rysslands första echelong som anfaller vid ett väpnat angrepp av Ukraina i dess N-Ö gränsområde bedömt av fyra (4) mekaniserade brigader. Den andra echelongen består bedömt av minst sex (6) mekaniserade brigader. Den andra echelongen kommer bedömt utnyttjas för att delsslå kringgångna motståndare delskonsolidera tagen terräng. Bedömt kommer luftlandsättningsförbanden utnyttjas för att delssäkra knytpunkter dels ta infallsportar.
Sjöstridskrafter.Efter att i huvudsak neutraliserat Ukrainas sjöstridskrafter kommer bedömt Ryssland inta en passiv roll med dess sjöstridskrafter vid ett väpnat angrepp. Sjöstridskrafterna kommer bedömt utnyttjas för att förhindra delsatt Ukraina för understöd i form av materiel via sjövägen delsförhindra västlig inblandning i konflikten. Ryska Svarta Havsflottan bedöms mot en mindre kvalificerad motståndare vara mycket duglig. Telekrigföring kommer även genomföras från sjöstridskrafterna mot Ukrainas markstridskrafter. Likväl kommer troligtvis kustrobot framgrupperas i norra delen av Krimhalvön för att kunna bekämpa ukrainska fartyg som löper ut från ODESSA.
I dagsläget har den ukrainska flottan mycket små resurser att kunna sätta mot den Ryska Svarta Havs flottan. Bedömt kommer man främst genom utnyttjande av attackdykare försöka neutralisera de kvarvarande ukrainska fartygen. Som sista utväg kommer Ryssland bedömt genomföra direkt angrepp antingen med sjö- eller luftstridskrafter mot fartygen, främst för att undvika sekundära skadar på materiel och civilbefolkning mht att fartygen kan finnas i hamn.
Utöver detta kommer inga offensiva företag genomföras dvs utnyttjande av t ex sjömineringar. Sjöstridskrafterna kommer inta en skyddande skärm mot konfliktområdet för att därmed effektivt blockera alla försök till att påverka händelseförloppet. Fortlöper markoffensiven friktionsfritt kan landstigningsföretag genomföras. Landstigningsföretag bedöms då genomföras mot området kring ODESSA. Syftet med denna landstigning är att delsförneka Ukraina tillgång till Svarta Havet. Delsmöjliggöra en markoffensiv in till som minst Transiterna och helst möjliggöra att Moldavien betvingas.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna som kommer utnyttjas vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt komma ur MD C och S. Detta för att bibehålla kvalificerade luftstridsresurser inom MD V i händelse av att konflikten utvidgas. Detta innefattar även det kvalificerat luftvärnet som ingår i luftstridskrafterna. Bedömt kommer även det strategiska bombflyget utnyttjas i inledningsskedet av ett väpnat angrepp.
Attackflygsresurserna kommer inledningsvis att utnyttjas för att bekämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom eget flyg, knutpunkter för uppmarsch såsom broar, rangerbangårdar o dyl. Därefter kommer resurserna att kraftsamlas till att understödja markstridsförbandens offensiv. Det strategiska bombflyget kommer bedömt inledningsvis utnyttjas för att nedkämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom kvalificerat luftvärn, radarsystem, ledningssystem o dyl. Då denna bekämpning är genomförd återgår bedömt de delar som ingått till att utgöra resurs för den strategiska avskräckningen.
Huvuddel av jaktflygsresurserna kommer inledningsvis vara avdelade för att skydda attackflygets och det strategiska bombflygets insatser. Därefter kommer jaktflyget avdelas för att skydda de egna markstridsförbandens fortsatta offensiv mot flyginsatser. Likväl kommer eget jaktflyg kontinuerligt finnas avdelat i frontområdet för att förhindra ukrainska attackföretag in på Ryskt territorium.
De kvalificerade luftvärnsresurserna kommer placeras i ett bakre område för att dels skydda logistik- och ledningsresurserna delsförhindra att ukrainska luftstridskrafter angriper Ryskt territorium. Bedömt kommer deras placering även medge att de till del upprätthåller en skyddande skärm över egna markstridsförbands framryckning. Dock kommer deras huvudsakliga uppgift vara att skydda det bakre området. Luftvärnsresurserna består främst av S-300 och S-400 förband som under skenet av luftförsvarsövningen vid Kapustin Yar har omdirigerats mot den ukrainska gränsen.
Ukrainas stridskrafter. Ukrainas stridskrafter är i huvudsak i ett mycket dålig tillstånd. Jämför man enbart manskap och utrustning mot varandra så ser det på pappret bra ut, men dels är soldaterna mycket outbildade dels är materielen gammal och i ett mycket dåligt tillstånd. Detta gör att totalt sett har Ukrainas stridskrafter ett mycket dåligt stridsvärde, oaktat att moralen ökar då man slåss för sitt hemland så kan man inte vinna en strid då man ej kan strida än mindre har adekvat utrustning för det. Således är deras utgångsläge mycket dåligt.
Vad avser markstridskrafterna så har rapporter via olika nyhetsbyråer pekat på att det är ytterst sparsamt med ukrainska förband längs dess östra och nordliga gräns mot Ryssland. Detta kan dels vara ett sätt från Ukraina att ej provocera fram en situation dels sammanfaller detta även med markstridsförbandens fredsgrupperingar vilket i huvudsak är väster om floden Dnepr. Likväl finns bedömt små möjligheter till att genomföra långvarig gruppering med möjlighet att bibehålla ett högt stridsvärde i de östra delarna av Ukraina främst pga avsaknad av militärinfrastruktur i området.
Markstridskrafterna bedöms uppgå till ca 77,000 man totalt. I förhållande till de Ryska stridskrafterna är det äldre utrustning de ukrainska stridskrafterna förfogar över. Drygt 70% av stridsvagnarna och pansarskyttefordonen bedöms som äldre modell. Vad som är än mer prekärt är att bedömt är det enbart 20% av besättningarna på stridsvagns- och de mekaniseradeförbanden som har sådan utbildningsståndpunkt att de kan lösa sina stridsuppgifter.
Vad avser luftstridskrafterna (507 stridsflygplan, 121 attackhelikoptrar) så skall enbart 15% av dessa vara i sådant skick att de kan utnyttjas i strid. Situationen är än mer prekär avseende piloterna i luftstridskrafterna av dessa har enbart 10% sådan nivå att de kan lösa stridsuppgifter. Således om uppgifterna stämmer ger det på hand att 18 attackhelikoptrar kan flyga och 76 stridsflygplan av olika typ. Dock har man bara drygt 50 stridspiloter och drygt 12 st helikopterförare som kan bedömas ha tillräcklig utbildningsståndpunkt för att lösa sina uppgifter. Situationen är även mycket prekär kring de kvalificerade luftvärnsresurserna, enbart 10% av personalen bedöms ha sådan färdighet att de kan lösa stridsuppgifter.
Vad avser sjöstridskrafterna har Ukraina i dagsläget (140328) enbart tio (10) stycken fartyg varav enbart ett, fregatten Hetman Sahaydachniy, kan anses lösa sjöstridsuppgifter. Övriga fartyg konfiskerades av Ryssland vid övertagandet av Krimhalvön, dock var enbart ett fåtal fartyg att anses som sjövärdiga vid övertagandet. Vad som dock kan utnyttjas (dock är statusen oklar på skeppet) är landstigningsfartyget Kostiantyn Olshansky, vilket markant skulle öka möjligheterna för genomförandet av landstigningsföretag vid ett väpnat angrepp.

Slutsatser
  1. Koncentrationsområdena tyder på att Ryssland vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer anfalla på totalt fyra (4) täter in i Ukraina. Tre (3) täter i det norra operationsområdet och på en (1) tät i det södra operationsområdet. Därav även en tydlig uppdelning i två (2) operationsområden det norra och södra.
  2. Om ett väpnat angrepp genomförs kommer Ryssland försöka göra konflikten så oblodig som möjlig, detta för att undvika att dels den egna befolkningen demoraliseras dels för att ej skapa mer aggression mellan den ukrainska befolkningen och den Ryska. Hastigheten är det som möjliggör att konflikten kan bli oblodig och att man enbart tar de områden som i huvudsak har en rysk befolkning.
  3. Ryssland kommer vid ett väpnat angrepp undvika att ta städer, de kommer troligtvis kringgå dessa, och städer som bedöms vara motståndsfickor kommer isoleras. Likväl kommer ej Ryssland ta Kiev, man kommer göra halt längs floden Dnepr. Allt för att undvika att bli indragen i kostsamma strider i de urbaniserade områdena. Syftet bakom detta är att snabbt uppnå målsättningen att skapa en korridor till Krimhalvön, återigen för att uppnå detta krävs hastighet i anfallsrörelsen.
  4. De ryska styrkorna i Transnistrien är för svaga (totalt sett cirka 2,000 man) att utgöra ett hot mot ukrainas västra flank. Dessa kommer bedömt kvarstanna i Transnistrien, däremot kommer de troligtvis bedriva försvars- och fördröjningsförberedelser i händelse av ett ukrainskt angrepp in i Transnistrien. Troligtvis kommer man förstärka de väpnade styrkorna i Transnistrien genom att främst flyga in styrkor ur luftlandsättningstrupperna.
Genomförande

Skede 1 – Destabilisering. Ryssland kommer som en första led inför ett väpnat angrepp genom subversiv verksamhet och psykologisk krigföring försöka bryta ned den ukrainska motståndsviljan. Detta genomförs dels av Spetsnazförband inom Ukrainas gränser delsgenom psykologisk krigföring främst i media. Exempel på detta kan vara vad avser subversiv verksamhet att orsaka demonstrationer som övergår till upplopp, troligtvis även med dödsfall. På det psykologiska planet kan det vara att utstuderat trycka på det låga stridsvärdet hos de ukrainska förbanden vilket sänker moralen delshos befolkningen dels hos de egna stridskrafterna vilket ger en känsla av hopplöshet. Sammantaget syftar dessa åtgärder till att destabilisera Ukraina som helhet och därmed förenkla den egna stridens förande. Denna fas kan pågå i veckor dels för att destabilisera situationen dels för att invänta rätt tillfälle att påbörja det väpnade angreppet.
Skede 2 – Konsolidering. Med hänsyn att den strategiska överraskningen har utgått kommer själva overtyren var mycket våldsam och snabb. Bedömt 24 timmar innan angreppet påbörjas kommer gradvisa störningar ske i el-, mobil-, tele- och dataförbindelser inom hela Ukraina. Bedömt tidigast 18-12 timmar innan angreppet kommer även upplopp ske i Kiev där utvalda ministrar antingen kommer kidnappas eller likvideras för att störa och omöjliggöra effektiv civil ledning. Likväl kommer våldsamma upplopp med flertalet dödsfall uppstå inom de östra delarna av Ukraina. Vid denna tidpunkt kommer även Ryssland utsätta Ukraina för kraftiga politiska påtryckningar. Målsättningarna med dessa är att om möjligt möjliggöra en rysk inmarsch utan angrepp för att säkra en landkorridor till Krimhalvön dock under förevändningen att skydda den stora ryska befolkningskoncentrationen i östra Ukraina. Likväl är detta ett sätt att för omvärlden legitimera ett angrepp, under förevändningen att Ukraina ej kan upprätthålla lag och ordning på sitt eget territorium samt ryska medborgares liv svävar i fara.
Troligtvis 2-6 timmar innan angreppet påbörjas kommer öppna sabotage påbörjas dessa kommer inriktas mot Ukrainas luftförsvar samt ledningsförmåga. Syftet bakom det sekventiella agerandet i overtyren är att möjliggöra för Rysslands ledning att avbryta själva angreppet i händelse av att vad som är på gång upptäcks och de utsätts för påtryckningar, därav kan de fortfarande avsluta det och internationellt ej förlora ansiktet. Det övergripandet syftet med detta skede i angreppet är att destabilisera Ukraina ytterligare samt omöjliggöra en effektiv militär och civil ledning av landet vid själva angreppet.
Skede 3 – Förberedelser. Detta skede inleds bedömt 2 timmar innan de reguljära markstridskrafterna påbörjar sitt angrepp. Denna fas omfattar taktiska luftlandsättningar med helikopter. Dessa luftlandsättningar syftar till att ta knytpunkter som krävs för att möjliggöra ett snabbt övertagande utifrån de givna målsättningarna för operationen. Det omfattar även omfattande likvideringar av ledande ministrar samt chefer inom Ukrainas militär och polis. Likväl kommer det kvalificerade luftvärnet utsättas för direkt angrepp av spetsnazförband på marken, troligtvis med långräckviddiga vapensystem såsom tungkalibriga prickskyttesystem. Då detta skede påbörjas finns det ytterst få möjligheter att avstyra det väpnade angreppet, de två tidigare skedena kan avslutas utan att det exakt går att utpeka Ryssland som skyldig. Spetsnazförband kommer innästlas hjälp av flygplan på djupet i Ukraina. Syftet bakom detta är dels att kunna genomföra stridsföretag på djupet för att störa Ukrainas stridskrafter och därmed binda upp förband som egentligen skulle krävas vid fronten. Dels genomföra informationsinhämtning dvs spaning på djupet för att möjliggöra beslutsfattning.
Skede 4 – Angrepp. K+0 det vill säga tidpunkten då det väpnande angreppet inleds kommer det ske med ett mycket våldsamt artilleri, raketartilleri, markrobot samt flygangrepp mot de gränssättande funktionerna samt de förband som finns grupperade vid gränsområdet dels i det norra operationsområdet dels i det södra operationsområdet. Omfattande televapeninsatser kommer även genomföras. Det övergripande syftet med detta är tvådelat dels vill man orsaka en initial ledningskollaps för att möjliggöra att de egna förbanden snabbt kan ta sig in på djupet av Ukraina. Dels vill man skapa en bild av underlägsenhet hos de ukrainska stridskrafterna.
Flygangrepp kommer även genomföras mot broar som man bedömer troliga för de ukrainska stridskrafternas framryckning och som ej behövs för egen framryckning. Detta syftar till att försvåra och helst hindra en ukrainsk motoffensiv. Dessa flygangrepp kommer genomföras i centrala och västra Ukraina. De kommer ej genomföras inom östra Ukraina i och med att dessa broar behövs för egen framryckning.
Bild 2. Angrepp med hög målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Hög målsättning. Denna målsättning får vi förutsätta är målbilden med det väpnande angreppet. För att detta angrepp skall kunna fullbordas krävs att tre grundfaktorer blir uppnådda i ett tidigt skede, a) luftherravälde uppnås tidigtb) sjöherravälde uppnås tidigt c) deukrainska styrkornas motstånd är svagt. I det norra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas för att avgöra operationens sannolikhet att lyckas, vilket påverkar utfallet i det södra operationsområdet. I det södra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas varav en utnyttjas i händelse av framgång i det norra operationsområdet.
Första echelongens förband måste bedömt ta samordningslinje 1 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra området samt samordningslinje 3 (CHERSON – MELITOPOL – BERDIANSK) i det södra området inom K+12 timmar för att ytterligare delar i operationen skall kunna påbörjas. Tas dessa samordningslinjer inom tidsramen kommer bedömt sjöstridskrafterna i det södra operationsområdet påbörja formering och framryckning mot det troliga landstigningsområdet kring ODESSA, markstridsförbanden är vid angreppets början redan ilastade i landstigningstonnaget. Andra echelongens förband kommer framrycka tätt bakom första echelongens förband för att möjliggöra en styrkeuppväxling mot kraftigare motstånd möts samt genomföra kringgång för att fortsätta mot samordningslinje 2. Inom det södra området kommer även en fördröjningszon från linje 3 och söder mot Krimhalvön upprättas för att fördröja och helst hindra en ukrainsk motoffensiv.
Tas samordningslinje 2 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – ZAPORIZJZJA – CHERSON) inom bedömt K+24 timmar i det norra operationsområdet kommer en operativ landstigning genomföras väster och öster om ODESSA. Inom det norra operationsområdet kommer främst första echelongens förband samt delar ur andra echelongen konsolidera den tagna terrängen och genomföra försvarsförberedelser mot en ukrainsk motoffensiv. Den stora delen av andra echelongens förband kommer finnas dels i nära anslutning till samordningslinje 2 samt på djupet av det norra operationsområdet. För att kunna genomföra rörlig försvarsstrid mot en ukrainsk motoffensiv. Inom det södra operationsområdet kommer andra echelongens förband genomföra förberedelser för att påbörjat ett angrepp i nordvästlig riktning.
Den operativa landstigningen kommer föregås av en operativ/taktisk luftlandsättning med fallskärmstrupp i anslutning till landstigningsområdena. Detta kommer i tid ske i nära anslutning till landstigningens genomförande. Syftet med luftlandsättningen är att ta och säkra landstigningsområdena för markstridsförbanden. Landstigning kommer bedömt ske norr och söder ODESSA för att möjliggöra att två anfallsriktningar uppnås. En nordlig och en östlig anfallsriktning kommer bedömt eftersträvas. Den östra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordöstlig riktning mot MYKOLAIV för att där förena sig med de förband som anfaller i nordlig riktning från CHERSON. Den södra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordlig riktning. Vid K+48-72 har markoffensiven i det södra operationsområdet troligtvis nått en trolig samordningslinje, linje 4 (NIKOPOL – MYKOLAIV – UKRAINAS GRÄNS), där konsoliderar de tagen terrängen och genomför försvarsförberedelser.
Bild 3. Angrepp med låg målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Låg målsättning. Har markstridsförbanden inom det norra området ej passerat samordningslinje 1 (KONOTOP – IZIUM – KRASNYJ LUTJ) kommer man troligtvis ej genomföra landstigning vid ODESSA mht att man ej kan garantera framgång inom den totala tidsrymden för operationen. Andra echelongens förband har förts fram till den tidigare ukrainska gränsen. Vid K+24 skall bör förbanden tagit djup intill samordningslinje 2 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra operationsområdet. I det södra operationsområdet skall markstridskrafterna tagit djup intill samordningslinje 4 (CHERSON – MELITOPOL) och därmed etablerat ett fördröjningsområde mot Krimhalvön i händelse av ett Ukrainskt motangrepp. Andra echelongens förband står nu i höjd med samordningslinje 1 och kommer gradvis öka sin framryckning inom den nordöstra delen av det norra operationsområdet.
Troligtvis vid K+36 befinner sig förbanden i det norra operationsområdet vid samordningslinje 3 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – MARIUPIL). Förbanden som befinner vid denna linje kommer påbörja försvarsåtgärder för att hejda ukrainska motangrepp. Andra echelongens förband förs fram för att möjliggöra motanfall om linjen skulle svikta. Utöver detta genomför andra echelongens förband en utbrytning inom avsnittet DNIPROPETROVSK – MARIUPIL för att binda samman det norra och södra operationsområdet. Vid K+48 har andra echelongens förband bundit samman operationsområdena och upprättat en samordningslinje, linje 5, mellan DNIPROPETROVSK – ZAPRIZJZJA – CHERSON. Ytterligare förband förs fram för att möjliggöra försvar av frontavsnittet mot ukrainska motangrepp.
Stort tack till Oplatsen, Skipper, Wiseman och Johan Wiktorin för synpunkter!

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AFP 1(Engelska)
CBS News 1, 2, 3(Engelska)
CIA 1(Engelska)
CNN 1, 2, 3(Engelska)
English Russia 1(Engelska)
Kyivpost 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RUSI 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Wall Streat Journal 1, 2(Engelska)
The Interpreter 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)

”All krigskonst handlar om att vilseleda”

Putin tackar sina styrkor för insatserna på Krim (med engelsk översättning).

Igår slutade president Putin låtsas som om de segerrika styrkorna på Krim inte var hans. I samma stund inledde han också en ny fas i sin kommunikation med Ukraina och väst.

I sitt tal igår berömde Putin sina på Krim deltagande styrkor inte bara för att ha uppträtt ”professionellt” utan även för att ha uppvisat ”personligt mod”.

Som jag i artikelserien MILITÄRT! har tagit upp så är en av Putins viktigaste livserfarenheter värdet av kampsport, särskilt asiatisk. Detta i kombination med det intresse för historia och det militära som han ofta demonstrerar gör att man kan utgå från att han är väl förtrogen med den kinesiske generalen Sun Tzus klassiska bok Krigskonsten. Det är högst sannolikt att han kan recitera dessa ord av Sun Tzu: ”All krigskonst handlar om att vilseleda” och ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”.

Att inte förklara Ukraina krig och inte ens kännas vid de okända ”hövliga människor” (senare även kallade marsianer) som tog över Krims flygplatser och sedan hela halvön visade sig vara mycket framgångsrik vilseledning (gav värdefull tid). Att nu säga hur det egentligen var, se klippet ovan, är i linje med Putins stil. Dock tog det längre tid förra gången, efter Georgienkriget 2008. Men till slut blev det känt även genom Sveriges Radio att Ryssland före kriget utbildat den lokala milisstyrkan i Sydossetien och även på andra sätt laddat upp i området.

Det främsta budskapet Putin nu har till ukrainsk och västlig publik är att han är storsint mot de besegrade. Igår har man i rysk TV kunnat beskåda hur de ukrainska soldater som gått över till Ryssland genast har fått både bättre kök och uniformer, givetvis nya ryska uniformer. Idag har TV-tittarna fått se hur fordon från de förband som inte bytt sida nu med rysk hjälp skickas över den nya gränsen, med brasklappen att fordonen underhållits mycket dåligt.

Kommer Putin att fortsätta in i östra Ukraina? Det stora budskapet från ryska UD är nu att han inte kommer att göra det. Det går inte att utesluta att det faktiskt är stopp. Emellertid krävs det inget större minne för att komma ihåg hur bland annat Rysslands röst skrev i början av denna månad: ”Ryssland tänker inte annektera Krim”. Måhända tänker Putin använda de ryska förband som nu står nära Ukrainas styrkor i alla väderstreck enbart för att pressa och stressa Kiev i linje med ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”. Eller så är budskapet från ryska UD idag en konsekvens av ”All krigskonst handlar om att vilseleda”. Alternativt har Putin ännu inte fattat beslutet, utan avvaktar.

Tyvärr måste vi nog även betänka att Putin i Ryssland redan har anklagats för att vara för mjuk gentemot Ukraina.

Enkelt med tillgängliga förband?

Reflektion
Väl och ofta talar många av våra folkvalda att vi skall ha ett modernt insatsförsvar med snabbt gripbara förband tillgängliga här och nu. Grunden till att mäta graden av snabbt tillgängliga förband är dess personaluppfyllnad. Dock är personaluppfyllnaden ej likställt med effekten det tillgängliga förbandet kan leverera. Det vill säga en logistikbataljon kan vara fullt uppfyllt enligt gällande personalramar, men saknar personalen adekvat utbildning blir effekten låg och motsvarande gäller på samtliga förbandstyper.
Den insatsorganisation (IO) som dagens Försvarsmakt jobbar i och mot skall till del bestå av kontinuerligt tjänstgörande personal och till del tidvistjänstgörande personal. Kontinuerligt tjänstgörande personal avser yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Tidvis tjänstgörande personal avser reservofficerare och tidvistjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Således skall del av personalen ha en hög grad av tillgänglighet och del av personalen en lägre grad av tillgänglighet. Intill respektive förband är uppfyllda enligt det nya personalförsörjningssystemet är tidigare värnpliktiga inplacerad i dessa förband, vilket benämns personalreserven. Således för varje nyanställd GSS/K eller GSS/T flyttas en tidigare värnpliktig ur personalreserven bort från sin plats i insatsorganisationen.
Bemanningen av IO sker på frivillig grund. Således krävs det stora insatser av Försvarsmakten (FM) att attrahera och rekrytera dels rätt mängd individer dels individer med rätt förutsättningar för att kunna klara tjänstgöringen. En tydlig avgränsning måste dock göras och det är åldern hos den presumtiva soldaten. Bedömt bör ålderspannet som är intressant vara mellan 18-35 år för att kunna dels klara fälttjänstens krav dels erhålla en rimlig effektnivå av soldaten innan vederbörande ej klarar fälttjänstens krav. Därav bör ålderspannet vara ungefärligt det angivna. Nu vill jag poängtera att det är ej åldern som sätter en begränsning väl vid antagningsprövning utan det är lämpligheten hos individen, således genomförs det ej någon åldersdiskriminering (dock visar statistik från TRM av sk överåriga kontra rättåriga oftare friskrevs under värnpliktstiden).
Den 31 Januari 2014 var invånarantalet i Sverige 9,651,531 individer. Inom det aktuella ålderspannet 18-35 år fanns den 31 december 2013, 2,256,708 individer av dessa var 1,155,396 män och 1,101,312 kvinnor. Totalt sett har man en relativt stor urvalsgrupp att attrahera för att söka sig till FM. Dock är detta ej hela sanningen individen måste uppfylla ett antal minimikrav. Detta för att kunna påbörja sin tjänstgöring, dvs anses ha grundförutsättningar för att klara den. Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) har statistik mellan åren 1994-2008 på genomförda mönstringar, detta kan ge en viss vägledning kring hur stor del som de facto har minimikraven för att kunna påbörja en tjänstgöring. Statistiken från 1994 är mycket bra, ur hänseendet att det är en mycket stor andel mönstrande 57,588 st. Varav 38,931 st är 18 år (totalt fanns 53,081 manliga 18 åringar 1994), 8,908 är 19 år, 2,426 är 20-27 år och 7,323 är 28-47 år.
Cirka 73% av den manliga årsklassen 18 åringar kallades till mönstring 1994. De resterande 27% har bedömt begärt uppskov för mönstring eller redan innan bedömts som olämpliga av Pliktverket för totalförsvarstjänstgöring pga olika skäl. Av de 18-åringar som 1994 genomförde mönstring var det 27,297 stycken som bedömdes lämpliga att inplacera för totalförsvarstjänstgöring inom olika tjänster och kategorier. Ur ett ”nedslag” (således ej statiskt säkerställt) så ser vi att cirka 51% av en årsklass kan ses som lämpliga att genomföra någon form av totalförsvarstjänstgöring. Detta skulle innebära att på den manliga sidan av det aktuella åldersspannet är det 594,164 stycken som bedömt skulle kunna vara lämplig. Nu bedömer jag siffran är något lägre mht skador o dyl som uppstår samt normala åldersåkommor som kan diskvalificera för tjänstgöring. Så ett antaganden kan vara att cirka 500,000 män inom det aktuella åldersspannet har grundförutsättningarna för att kunna påbörja en tjänstgöring inom IO.
Ur denna då bedömt stora mängd, 500,000, män lyckades Försvarsmakten 2013 attrahera, rekrytera och påbörja grundutbildning (GMU) med 3,208 män, 2,609 av dessa slutförde grundutbildning. Av dessa 2,609 tog 1,073 anställning som GSS/K, 508 som GSS/T och 281 som HAGS, 665 har ej tagit anställning eller genomfört kontraktsskrivning med FM. Således har man lyckats attrahera, rekrytera, grundutbilda, samt anställa cirka 3‰ av det aktuella åldersspannet.
Världens enklaste sak skulle nu vara att peka finger på FM och säga att organisationen gör inte tillräckligt för att attrahera och rekrytera. Den som gör det har definitivt inte hela bilden klar för sig själv, det arbete som FM som myndighet lägger ned på rekrytering och framför allt ute på förbanden är stort, frågan som istället bör ställas är, vad har våra folkvalda gjort för att underlätta attraktionen och rekryteringen till dess främsta säkerhetspolitiska instrument, förutom att komma med ständiga neddragningar som gör FM till en osäker arbetsgivare.
Totalt nyanställdes 2013, 2,028 GSS/K (män och kvinnor som genomfört GMU eller värnplikt), utflödet av GSS/K var 946 individer. Totalt fanns det 5,391 GSS/K i FM 2013. Således med det utflödet valde nästan var femte GSS/K att avsluta sin anställning under 2013. Gör då tankeexprimentet att du ställer upp samtliga GSS/K på en lång linje, var femte av dem väljer att avsluta sin anställning, vilka konsekvenser tror du detta får för operativ effekt på förbanden? Jag låter frågan stå öppen så i och med att man är inne och berör områden som faller under sekretesslagstiftningen.
En konsekvens om man har ett utflöde på nästan hälften av inflödet kommer man inte komma ur spiralen av konstant soldatutbildning, likväl kommer det bli mycket svårt att genomföra adekvata förbandsövningar där man de facto övar och prövar förbandssystemen vilket i sig ger krigsduglighet. Det vill säga man kan ha uppfyllda förband vilket på pappret kan peka på att de är tillgängliga men de har de facto inte duglighet i att lösa sina uppgifter som de är ålagda enligt sin krigsförbandsspecifikation (KFS).
En annan konsekvens av ”smalare men vassare” är en högre grad av teknikberoende för att nå en hög grad av operativ effekt. En högre grad av teknikberoende ger i sig en längre utbildningstid av GSS dels för att kunna handha systemen på ett adekvat sätt dels för att kunna utnyttja systemen rent stridstekniskt korrekt. Detta ger i sig att tiden för utbildning av den enskilda soldaten blir längre och därmed tar det även längre tid innan man kan börja öva förband. Förbandet är det som levererar den operativa effekten. Till detta skall även tilläggas att soldaten är arbetstidsreglerad, vilket gör att utbildningen i snitt blir 30% längre än under värnpliktstiden då soldaten oftan tog hand om sin utrustning m m under icketjänstetid.
Således det är mycket enkelt att som folkvald stå och säga ”smalare men vassare”, ”högre operativ effekt”, ”högre tillgänglighet” m m. Tyvärr blir det allt tydligare att det är många av dem som använder sig av dessa ord, har föga förståelse och insikt i vad de egentligen innebär. Likväl hur vägen för att nå dit går till. Ofta talar man inom FM om tyngdpunkter eller dess engelska motsvarighet Center Of Gravity. Tyngdpunkten ligger i all väsentlighet kring att kunna attrahera, rekrytera, grundutbilda och vidmakthålla de anställda. Något som FM själv med all tydlighet sagt vid flertalet tillfällen. Frågan som då återigen kommer upp blir vad gör våra folkvalda för att möjliggöra detta?
Tydligt är att de folkvalda verkar anse att det är FM problem att lösa. Men vän av ordning ställer ju sig då frågan, är det verkligen FM problem att lösa detta? Dels om man som folkvald ser att rekryteringen går dåligt, personalen slutar i förtid dels att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde med all tydlighet de senaste fyra (4) åren markant har försämrats. Samtidigt genomför man en omfattande omstrukturering av FM som den säkerhetspolitiska situationen försämras. Ligger de inte då i egen intresset att ge verktygen för att snabbt nå dit? Enkelt beskrivet om det börjar brinna i bostadskvarteret och man ser att elden kommer mot ens hem så brukar man agera för att rädda det.
Avslutningsvis är det min fasta övertygelse att det är inte FM som skall bära skam huvudet över den nuvarande situationen, ser man nedifrån och upp så sliter de anställda oerhört för att nå i land med målsättningarna, ofta på bekostnad av sin egen sociala situation. Vi är snart inne på det fjärde (4) året med anställda förband, mig veterligen har våra folkvalda ofta fått höra att det krävs ett förmånssystem o dyl för att kunna ”ro iland” detta eller markant höjd lön inom samtliga kategorier, om man nu skall bibehålla det nuvarande personalförsörjningssystemet. Förslagen finns det handlar bara om att våga genomföra dem för att kunna nå iland med den nuvarande tyngdpunkten, så att den kan flyttas mot att nå en hög operativ effekt och tillgängliga förband.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Ekonomistyrningsverket 1
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Rekryteringsmyndigheten 1(Svenska)
Statistiska Centralbyrån 1, 2(Svenska)

Sverker, Peter och Cecilia

Under helgen har svenskt försvar och svensk försvarspolitik stått i centrum. I går var ÖB Sverker Göranson gäst i ekots lördagsinervju och kvällens SVT Agenda avhandlade uteslutande Ryssland, Ukraina och Sveriges försvar.

Jag rekommenderar verkligen att lyssna när Överbefälhavare Sverker Göranson under 30 minuter intervjuas i ekots lördagsintervju under rubriken ”Kan Sverige försvaras”. Det är fortfarande alldeles uppenbart att det är ÖB 2.0 som talar. D.v.s. Sverker Göranson efter sin sjukskrivning utan samma spets i retoriken som ÖB 1.0 tidigare hade.

Enligt ÖB kan Sverige bidra med militär hjälp till Baltikum(!) men då antar jag att han inte avser i tider av kris eller krig, för vad ska vi då försvara oss själva med? Transport av trupp och materiel till Gotland verkar inte ses som något större problem. Jag delar inte Göransons bedömningar i den frågan. Om detta har Johan Wiktorin skrivit under dagen – något jag helt skriver under på.

I SVT Agenda (länk uppdateras så fort programmet läggs ut) i kväll intervjuades Carl Bildt och Jan Eliasson. Men den riktigt intressanta konstellationen fanns i studion där Dalarna mötte Skaraborg. Hultqvist vs Widegren. Cecilia Widegren bidrog helt klart till att Nya Moderaterna tappade X antal väljare i kväll, och Peter Hultqvist inkasserade X antal nya.

Peter Hultqvist var trovärdig, Cecilia Widegren framstod som okunnig och dåligt insatt i ämnet trots att hon i dag är försvarsberedningens ordförande och ledamot i försvarsutskottet. Hultqvist påpekade mycket riktigt att Widegren som ordförande i försvarsberedningen har ett STORT ansvar för att man åstadkommer breda uppgörelser. I detta har Hultqvist helt rätt!

Om Nya Moderaterna på något sätt i framtiden ska kunna återfå någon typ av förtroende inom försvarspolitiken så måste ett antal riksdagsledamöter bytas ut. Om detta råder inte längre några tvivel.

Största överraskningen var att programledaren Anna Hedenmo konfronterade Cecilia Widegren med sitt tidigare twittrande.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

Det hade Cecilia sannolikt inte väntat sig bli konfronterad med, av reaktionen att döma…

Svårt att återge det hela i text, så därför se programmet i efterhand. Inslaget från Ingenjörregementet i Eksjö och rösterna därifrån talar även dessa sitt egna tydliga språk! Det hela börjar som jag skrev i mitt förra inlägg likna en dålig fars… Eller som Wiseman twittrade – en lätt 91:an känlsa i SVT Agenda ikväll.

Media: SVT
Bloggar: Försvar & Säkerhet, 6 mannen