Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister. Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder […]
Sökresultat för: Org 18
Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)
Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?
 |
| (Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång) |
I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.
Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.
Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.
Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.
Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.
Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.
Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.
Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.
Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.
Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.
Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.
De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.
Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?
Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.
Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (1, 2, 3)
Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.
Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.
Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.
Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?
Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.
Se även Cornucopia i samma ämne
Tid för reflektion…
De senaste inläggen har avhandlat branden i Västmanland och fokus i dessa inlägg har varit mer av kalla fakta om helikoptersystemet, lagtexter och historiska tillbakablickar. I det här kortare inlägget avser jag ge min personliga syn på sakernas tillstånd efter en dags reflektion.
För det första så tror jag att den här branden kom mycket olägligt för sittande regering. Vi hör kritik från många håll om att saker och ting inte fungerar och att ledning och samordning av de olika aktörerna har fungerat mycket dåligt. Andra har en helt annan uppfattning och tycker att man fått god information och stöd med både det ena och det andra. Allt är inte svart eller vitt och jag tror att de människor som är drabbade har helt individuella erfarenheter. Inget konstigt med detta.
Men media rapporterar sällan det som fungerar bra. Media är allt som oftast problemfokuserade, vilket är rätt naturligt. Ungefär på samma sätt som vi försvarsdebattörer är problemfokuserade, vilket är ett medvetet val eftersom försvarsmyndigheterna själva är duktiga på att framföra det som fungerar bra. Lite som yin och yang.
Men för regeringen tror jag detta som sagt kom ytterst olägligt inför valet, och när media fokuserar på alla problem och vad som inte fungerar så innebär det öppet mål för oppositionen som nu kan lova att åtgärda alla problem bara man får förtroendet från svenska folket i nästa val. Än så länge har oppositionspolitikerna, hållit sig i skinnet för att inte uttala kritik mitt under pågående arbete, för ännu är det långt i från färdigsläckt, ja förutom från Miljöpartiet och Åsa Romson vill säga.
Något annat man kan reflektera över är hur dåligt förberedda vi är på att ta hand om oss. Jag kan i detta sammanhang passa på att rekommendera Lars Wilderängs kommande bok Stjärnklart som jag tror kommer att släppas i slutet av augusti. Efter att ha haft förmånen att läsa råmanuset till den så har i alla fall jag börjat tänka till och se om mitt eget hus. Jag rekommenderar alla att läsa Wilderängs bok, den ger både en och två tankeställare. Vi har alla en skyldighet att vara så förberedda som möjligt på att alla samhällsfunktioner kan slås ut. Men det är nog tyvärr inte särskilt många som känner till detta numera, eller bryr sig om att varje enskild person förväntas kunna försörja sig själv i åtminstone en vecka med mat och vatten.
Wiseman skrev i går om hur dåligt informerade vi är i dag, och hur beroende vi är av el, tele och internet för att söka och erhålla information. Tidigare var telefonkatalogen något som fanns i var mans hem, och förnyades årligen. I den fanns information om vad man skulle göra vid kris eller krig. Bloggkollegan Hans Jakobsson har skrivit ett umtärkt inlägg med titeln ”Om kriget kommer” som på ett briljant sätt beskriver hur förberedda vi var tidigare på extrema händelser. I dag finns nästan inget av detta kvar. Infrastruktur är demonterad, planer finns inte och framför allt så är gemene man inte upplysta.
 |
| Bild från Skymningsläge (@skymningslage) |
För det militära försvarets del är jag rädd att den pågående skogsbranden kommer att leda till att våra politiker, grundat i påtryckningar från media och allmänhet, återigen kommer att börja ställa om Försvarsmakten – vilket vore katastrofalt. Dock anser jag att det krävs ett stort omtag inom vissa delar.
Försvarsbesluten 2000 och 2004 slog som bekant sönder hela det militära försvaret – och – därmed även möjligheterna för Försvarsmakten att stödja samhället. Då skulle vi inte hjälpa civila i Sverige utan primärt hjälpa civila i andra länder. En god tanke, men det var ingen som frågade sig hur en kris som Estonia, Scandinavian Star eller en skogsbrand som denna skulle lösas utan att Försvarsmakten hade resurser, beredskap och kompetens för att hantera sådant?
Lyssna absolut på klippet här nedan från dagens Ring P1! där en f.d. färdmekaniker från marinflyget säger sanningen om vad som hände med Hkp 4 och framför allt varför vi inte längre har samma beredskap. Allt handlar om pengar. Lyssna!
När nu det kraftfullt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområdet har kommit som en uppenbarelse för våra svenska politiker så blir det helt om igen. Den här gången är det förvisso en vändning som jag anser är rätt och nödvändig, d.v.s. att återskapa ett fungerande nationellt försvar med fokus på vårt närområde.
Men med branden som fortfarande pågår i färskt minne så tror jag risken nu är överhängande att det kommer höjas röster om att Försvarsmakten istället ska dimensioneras för att stödja det civila samhället, något som vore katastrofalt och helt fel väg att gå.
Vad skriver herr försvarsbloggare nu tänker säkert många av er läsare, han har ju skrivit spaltmeter om hur viktigt det är att försvaret kan stödja med helikoptrar och andra resurser vid bränder, sjöräddning och andra katastrofer o.s.v?
Det är precis det här som är det farliga. I Sverige har vi ofta stora problem med att hålla två saker i luften samtidigt och att hitta balans mellan olika uppgifter. Det blir istället ofta svart eller vitt, höger eller vänster när det kommer till frågor som dessa. Annars är vi duktiga på att vara ”lagom” men inte rörande detta. Ett bra exempel är ubåtsfrågan där debatten om vilka som kränkte oss alltid handlar om Ryssland ELLER Natoländer. Alla har bestämt sig för antingen det ena eller det andra, och väldigt få inser att det kanske var både och…
Vad menar jag då egentligen?
Jo, jag menar att vi genom politiska beslut, omställning och avveckling slagit sönder förmågan att bidra till samhället i någon större omfattning. I besluten framgår det att Försvarsmakten inte ska dimensioneras för stöd till samhället. Detta har inneburit att det inte längre finns några som helst krav på att Försvarsmakten ska kunna släcka bränder eller rädda människor ur havet. Därmed behöver inte myndigheten anskaffa sådan materiel, eller för den delen öva för sådana händelser.
Det är här jag tycker det måste ske en förändring. Avseende brandbekämpning så anser jag att Försvarsmakten som ett exempel ska åläggas att samtliga medeltunga helikoptrar av typerna 14 och 16 skall kunna bära vattentunna och de skall vara utrustade med vinsch. Brandtunnor bör anskaffas genom MSB/Räddningsverkets försorg och placeras ut på strategiska platser. Ytbärgning kräver förvisso en hel del övning, men att flyga med vattentunna bör ej kräva lika mycket.
Här har vi ett annat problem som jag vet att ÖB är mycket engagerad i just nu, och det är alla Försvarsmaktens egenhändigt komponerade krav på certifikat, behörigheter, utbildningar och praktiska moment för än det ena och än det andra. Krav som inte är civila utan rent militära. Det skulle inte förvåna mig om vi har skapat en hel armada av sådant som rör att flyga en tunna vatten till en brand, men jag hoppas att så inte är fallet.
Vad som däremot inte får ske är att de militära uppgifterna får stå tillbaka, då är vi riktigt illa ute. Jag är övertygad om att det går att kombinera ovanstående med den militära verksamheten så fort de båda helikoptersystemen 14/16 är levererade och besättningarna är utbildade och influgna på systemen. Vi har klarat av detta tidigare, så det bör gå även nu.
Allmänhetens förväntningar!
Vi får heller inte glömma att allmänheten förväntar sig att Försvarsmakten ska kunna bidraga. Det är nog ytterst få människor som vet att myndigheten inte har någon uppgiften att förbereda sig för stöd till samhället på något sätt över huvud taget.
Försvarsmakten är trots sin litenhet fortfarande den enda organisation i Sverige som kan få i hop många människor på kort tid. Det får vi inte glömma och det förpliktigar.
Förutom detta så finns det en oerhörd vilja hos Försvarsmaktens personal att bidraga när samhället påfrestas av kriser som den i Västmanland. Att bidraga ger en känsla av att man har gjort nytta och den skall man heller inte förringa!
Låt oss nu hoppas att Försvarsmakten kan åläggas att vara mer förberedda än i dag och därmed göra ”både och” åtminstone i viss omfattning, och att inte krav på ytterligare större omställningar nu kommer att ske. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde medger nämligen inte det!
REA: Försvarsmakt med kort datum
Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en […]
När snålheten bedrog visheten!
Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet”
Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.
Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.
Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten.
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.
Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002
På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.
Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.
Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004
Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.
Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt.
När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.
Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten.
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.
Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.
Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.
Inriktningen från 2009
I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.
Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.
Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.
Helikopterutredningen
I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader.
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet…
Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.
Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.
I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.
Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.
Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.
Här och nu!
Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.
Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.
Helikoptrar eller flygplan?
I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.
Lite fakta i målet.
Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.
Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.
Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.
Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.
Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.
Sammanfattning och förslag
Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.
Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.
Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.
Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.
Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.
Läs även: Sjätte mannen
När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)
Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet”
Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.
Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.
Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten.
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.
Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002
På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.
Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.
Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004
Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.
Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt.
När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.
Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten.
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.
Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.
Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.
Inriktningen från 2009
I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.
Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.
Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.
Helikopterutredningen
I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader.
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet…
Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.
Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.
I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.
Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.
Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.
Här och nu!
Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.
Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.
Helikoptrar eller flygplan?
I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.
Lite fakta i målet.
Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.
Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.
Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.
Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.
Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.
Sammanfattning och förslag
Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.
Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.
Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.
Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.
Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.
Läs även: Sjätte mannen
Uppdatering 7/8 12:00
Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.
- Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
- Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten? Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
- I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.
Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.
Uppdatering 7/8 12:30
TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.
Uppdatering 7/8 23:30
Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.
Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!
Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.
För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.
Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.
– Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.
Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.
– Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.
En oönskad och farlig utveckling
I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.
Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.
Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.
Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.
Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.
För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.
När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.
Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.
För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.
En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)
Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!
I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.
Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.
Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.
Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.
Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.
För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.
När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.
Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.
För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.
Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt. Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.
Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.
Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.
Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet.
Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.
 |
| Övningsområde BALTOPS (Luftfartsverket) |
Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.
Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)
Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och ”uppvaktningen” av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.
Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.
Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag.
För övrigt ett inlägg värt att läsa.
Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.
Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.
Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.
Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.
Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.
Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.
Den Ukrainska frågan
Sammanfattning
Av ekonomiska skäl kommer inte Europa genomföra några avgörande åtgärder mot Ryssland som kan avsluta den konflikt som just nu pågår i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att Ryssland är den tredje största handelspartnern med EU och t ex en fullständig ekonomisk sanktion skulle innebära en stor mängd arbetslösa med de inrikespolitiska följdverkningar av detta pga minskad export från EU till Ryssland. Detta i sin tur innebär att Ukraina ytterst står själv mot Ryssland. Bedömt kommer Ryssland bibehålla ett högt tryck i östra Ukraina trots den tragiska nedskjutningen av MH17, för att inom en (1) till två (2) månader återigen accelerera konflikt.
Analys
Allmänt.För att förstå konflikten i Ukraina måste vi först sätta in det i sitt perspektiv. Å ena sidan har vi en ekonomisk drivkraft å andra sidan har vi en geostrategisk drivkraft. Den ekonomiska drivkraften står EU för och den geostrategiska drivkraften står Ryssland för. Dessa två intressen kolliderade tydligt i mitten av 2013 då de första tecknen på att subversiv verksamhet hade påbörjats i Ukraina uppdagades, därefter har konflikten eskalerat. Således har vi två drivkrafter eller viljor kan vi även kalla det för att sätta det i militärteoretiska termer.
Den ekonomiska drivkraften i detta är att EU vill ha goda handelsrelationer med sina randstater. Som ett led i detta har man bl a det östliga samarbetsprogrammet. Utöver de rent ekonomiska drivkrafterna i det samarbetet så omfattar det främst att man försöker skapa stabilitet i dess närområde, således kan man se randstaterna till EU som en buffertzon mellan EU och de ej EU anslutna länderna, vilket gynnar de EU anslutna ländernas utveckling och unionen som helhet.
Innan vi belyser den Ryska drivkraften dvs den geostrategiska bör några faktorer klargöras. I Rysk media framhävs ofta att det östliga samarbetet mellan EU och Ukraina med främst frihandelsavtalet är skäl för en intressekonflikt. Då främst att Ryssland kommer översvämmas av billigare varor från EU via Ukraina till Ryssland. Detta är ur mitt förmenade helt fel, Rysslands främsta handelsstyrka är ej produkter utan det är råvaror vilket även står för huvuddelen av dess BNP. Således är enbart handeln ett svepskäl i konflikten för det egentliga problemet, det geostrategiska. Visst kan säkert lokalt producerade varor till del utkonkurreras av billiga EU varor men den Ryska ekonomin kommer inte gå under av de som man ibland kan få uppfattningen om.
Vad omfattar då den geostrategiska drivkraften för Ryssland i Ukraina. Jag vill påstå att det är tre (3) faktorer som gör att Ryssland är villig att spela ett högt spel i Ukraina. Den första (1) faktorn är den allena rådande bilden i Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan andra världskriget, ingen ny konflikt skall ske på Ryskt territorium, för detta krävs det antingen allierade eller neutrala randstater mellan sig och en presumtiv motståndare, i detta fallet EU och NATO. Den andra (2) faktorn är Rysk förstaslagsförmåga med kärnvapen, i detta fall handlar det antingen om NATO utplacerade eller av USA utplacerade ABM system, i sig är Ukraina ingen optimal plats för detta om man jämför t ex med Norge, Sverige och Finland då det kommer till att hindra Ryska kärnvapenbärande missiler som slår mot USA, dock mot vissa Europeiska länder har Ukraina en god placering för att kunna påverka vissa ballistiska banor. Den tredje (3) faktorn omfattar det militärindustriella komplexet som främst är placerat i östra Ukraina. I och med en omorientering av Ukraina mot EU och NATO skulle detta allvarligt störa dels rysk upprustning dels Rysslands militära underhållssäkerhet om det komplexet skulle falla under västlig påverkan. Dessa tre (3) faktorer ser jag som den största ryska drivkraften, det finns fler men dessa är de mest för Ryssland kännbara.
Således har vi en konflikt som består av två (2) drivkrafter en ekonomisk och en geostrategisk. Konflikten handlar således inte om ideologier om än det till del kan te sig så stundtals och den kan mycket väl på ett psykologiskt plan hos den Ryska befolkningen kan övergå till detta. Då främst ur tankegångarna att Ryssland står som en förkämpe mot den dekadenta västliga liberalismen, något som ofta framhävs i Ryssland. Personligen tror jag att det kommer vara mycket svårt i den globaliserade och multipolära värld vi nått att det kommer uppstå några renodlade ideologiska konflikter likt den mellan Väst (Europa och USA) i huvudsak och Sovjetunionen som vi såg under det kalla kriget, konflikterna kommer snarare handla om ekonomi (råvaruresurser) och geografi (dels säkra landområden dels utifrån demografiska faktorer), således en återgång till de klassiska konfliktfaktorerna innan 1900-talets ideologiska motsättningar.
Styrkeuppbyggnad/stödet.Den första styrkeuppbyggnaden som Ryssland påbörjade startade slutet av Februari 2014 kom att omfatta någonstans mellan 40,000 – 60,000 man med utrustning ur både mark-, luft- och sjöstridskrafterna. Huvuddelen av dessa kom att vara placerade längs med Ukrainas östliga och nordliga gräns. Styrkeuppbyggnaden var bedömt klar i slutet av Mars 2014. Därefter utgjorde de ett tydligt påtryckningsmedel mot Ukraina dels i Krimkrisen intill dess att folkomröstningen var avklarad dels i den fortsatta krisen i östra Ukraina.
Denna styrkeuppbyggnad avslutades i slutet av maj 2014 med en gradvis tillbakadragning av de Ryska styrkorna öster och väster om Ukraina till mitten av Juni. Vad som först såg ut att vara en total tillbakadragning av de Ryska styrkorna, har nu övergått till att bli en gradvis styrkeuppbyggnad igen med koncentrationsområden norr och öster om Ukrainas gräns. I dagsläget har Ryssland någonstans mellan 10,000 – 20,000 man återigen längs Ukrainas gräns. Således det som initialt såg ut som ett ryskt tillbakadragande har nu återigen blivit en militär faktor som kan utgöra dels ett påtryckningsmedel dels ett understöd för de irreguljära ryska styrkorna i östra Ukraina.
Det intressanta med denna styrkeuppbyggnad som genomförs just nu längs Ukrainas gräns är att den i högra grad än den tidigare består av rysk trupp för internationella insatser (fredsbevarande och fredsframtvingande insatser) åtminstone med dess markeringar. Den brigad för internationella insatser som är stationerad i MD C övades även i den senaste beredskapskontrollen. Likväl har CSTO genomfört ett antal övningar efter Beredskapskontrollen i MD C. Genomförandet av dessa övningar har dock varit kända ett tag. Likväl genomfördes under Beredskapskontrollen i MD C ett antal övningsmoment främst med de luftburna trupperna som var inriktad mot upprorsbekämpning, dessa var enligt offentliga uppgifter inriktade mot att kunna möta Afghanska upprorsmakare som man ser kan påverka ryska intressen efter NATO utmarsch. Vad man bör ta i beaktande är att de luftburna trupperna ses som Rysslands snabbinsatsstyrkor dels för operationer med nationellt dels internationellt intresse.
Vad avser troligt ryskt stöd till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina har det initialt gått från att omfatta personellt stöd och till del med materiel till att nu mer omfatta materiellt stöd och enligt vissa än från oberoende part obekräftade uppgifter stöd med indirekt bekämpning. Vad som är intressant i detta är att stödet initialt omfattade det främst rekrytering och personellt stöd med relativt icke avancerad utrustning. Detta har nu övergått till mer avancerad utrustning om än utrustning som finns hos de strategiska reservtrupperna (RVGK). Denna omkastning har skett då det förefaller vara svårare och svårare att dels få frivilliga i Ryssland dels lokalrekrytera personal.
Således har vi nu en styrkeuppbyggnad längs Ukrainas gräns som består av vad som förefaller vara rysk trupp för internationella insatser. Likväl har den predestinerade mekaniseradebrigaden (MekB) inom MD C för internationella insatser övats inom brigads ram i närtid likväl har de luftburna trupperna övat ”upprorsbekämpning” under beredskapskontrollen inom MD C. Således förefaller det att förband har samövat för en begränsad operation. Likväl ser man till den nuvarande mängden av Ryska styrkor vid Ukrainas gräns är det enbart en begränsad operation de kan klara av om inte större förband står i beredskap djupare in i Ryssland (andra echelongens förband).
Vad som är mycket intressant avseende stödet till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina är att när väl krigslyckan vänt, har stödet övergått till att de erhåller mer och mer teknisk avancerad materiel. Vad som blir tydligt i och med detta är att operationen går ejenligt planeringen, man försöker vända motgångarna med hjälp av mer teknisk avancerad materiel och därmed blir det än tydligare att man erhåller materiellt stöd från den Ryssland. Likväl blir det tydligt att det är en tidslinjal som måste följas, då normalt ett uppror ej följer en tidslinjal utan tiden är vad som brukar vara det upprorsmakarna har gott om för de vet att de har det folkliga stödet med sig.
Sanktionerna.Väst (EU och USA) sanktioner kräver en separat genomlysning för att förstå händelseutvecklingen i Ukraina. Väst har i praktiken konstant varit i en efterhandssituation för att kunna förhindra Rysslands agerande i Ukraina dels genom splittring inom de egna leden dels genom att fokus har ej varit på Ukraina intill dess att konflikten tydligt synliggjordes. Detta har gjort att varje steg i sanktionerna i grunden har varit resultatlösa mot Ryssland.
Under tiden som Ryssland genomförde annekteringen och politikerna fortfarande diskuterade om det var rysk trupp på Krimhalvön hade Väst redan förlorat initiativet. När väl annekteringen var ett faktum dvs efter folkomröstningen som genomfördes kom först sanktioner upp som ett handlingsalternativ mot Ryssland. Ur ett folkrättsligt perspektiv må detta varit korrekt agerat men då är frågan om inte folkrätten måste ändras utifrån hur modern krigföring utförs. För det rådde inte några tvivel inom underrättelsesfären att Ryssland genomförde en annektering av Krimhalvön, däremot kunde man inte ur ett politiskt perspektiv utpeka Ryssland, men fakta fanns att tillgå.
Både USA och EU har genomfört en gradering av sina sanktioner mot Ryssland. Dessa har tydligt varit inriktade på att initialt straffa de individer man anser har varit delaktiga i dels annekteringen av Krimhalvön dels är delaktiga i händelseutvecklingen i östra Ukraina. För att därefter kunna agera mer kraftfullt genom att utföra sanktioner mot företag o dyl som ger mer kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
Vi har nu nått punkten i sanktioner då USA har infört ekonomiska sanktioner mot Ryska företag medan EU har intagit ett mellansteg mellan ekonomiska sanktioner mot individer och företag, man beviljar inte längre lån för att genomföra verksamhet i Ryssland. Således är tärningen kastad för USA i detta läge det man kan göra nu är att öka de ekonomiska sanktionerna med Ryssland men då skall man ha klart för sig att handeln mellan Ryssland och USA är mycket liten. Medan handeln mellan EU och Ryssland är betydligt större, Ryssland är EU tredje största handelspartner.
Härvid uppträder även diskrepansen tydligt mellan EU och USA mot Ryssland. USA har råd att agera kraftfullt mot Ryssland de har trots avspänningen som kom att råda intill 2008 ej etablerat några större handelsförbindelser med Ryssland, medan EU kom att agera mer tydligt för att stärka de ekonomiska förbindelserna. I sig ett fullt naturligt agerande utifrån EU uttalade policy att man vill ha goda handelsförbindelser med sina randstater, men dessa handelsförbindelser kan även bli ett problem, såsom nu i den Ukrainska frågan.
Vad som har varit symptomatiskt under hela våren och sommaren 2014 är att de ekonomiska sanktionerna som väst, har tänkt påtvinga Ryssland, har genomfört har varit för sena samt vad som har varit på gång har läckt till media mer eller mindre omedelbart som det har dryftats. Härvid har Ryssland mycket väl kunnat förbereda sig på vad som komma skall, varvid man oftast när man läser i Rysk media om sanktionerna så får de en relativt undanskymd bild. Däremot så har Ryssland ekonomiskt genom börshandeln skadats, men fortfarande så för att utgöra en ekonomisk krigföring så har även dessa skadeverkningar varit relativt svaga, likväl har börshandeln tagit ett glädjeskutt vid varje möjlig utveckling som visat sig vara i någon form av positiv riktning, då man genom en sund analys insett att detta enbart är ett spel för galleriet.
Vad som blir tydligt med sanktionerna eller om man så vill den ekonomiska krigföringen är att den ej fungerar. EU handel är för sammanbunden med Ryssland sedan drygt 20 år, så alla former av åtgärder mot Ryssland kommer skada EU. Härvid har vi svagheten också, EU har som grund en handelsinriktning, således kommer man aldrig kunna vara en säkerhetspolitisk aktör. Likväl så är det en tydlig spricka som nu visas i den transatlantiska länken. USA vill att EU skall agera hårdare mot det Ryska agerandet i Ukraina men de kan ej göra det för att dess ekonomi är för tätt sammanbunden med motparten. Varvid även en opinion mot Europa kan skapas i USA.
Slutsatser
Vad avser den Ukrainska frågan är det Europeisk realpolitik som i slutändan kommer avgöra dess öde. I dagsläget får de ekonomiska faktorerna vara styrande trots att konflikten blir hårdare och hårdare. Ett resolut agerande från EU mot Ryssland håller jag för mycket tvivelaktigt, om än så kan det bli några riktade sanktioner mot företag, man kommer ej att agera på samma nivå som USA i denna fråga.
Ytterst handlar det om den Europeiska Unionens ekonomi och att ett kraftfullt agerande mot Ryssland kommer skapa dels ekonomiska problem dels inrikesproblem som en följdverkan av de ekonomiska problemen. Detta vet man i unionen och realpolitiskt agerar man utefter det också, om än så är det vissa nationer som kräver ett mer resolut agerande mot Ryssland, men helheten agerar realpolitiskt inför problemet.
Energiproblematiken med EU beroende av Rysk energi må vara en stötesten, dock så belyses den ofta, men det riktiga problemet är således det oerhörda ekonomiska beroendet som EU har av Ryssland för att överhuvudtaget kunna fungera. Om det varit en långsiktig avsiktlig strategi från Rysslands sida att binda upp EU energi och ekonomi mot den för att därefter kunna få ett påtryckningsmedel låter jag vara osagt, dock så utgör dessa två områden en tydlig tyngdpunkt i de Europeiska och Ryska relationerna och de bakbinder Europas förmåga att agera istället parerar man runt problemet.
Utöver de ekonomiska faktorerna har EU och USA å ena sidan sedan den subversiva verksamheten startade i Ukraina varit i en konstant efterhandssituation. Medan å andra sidan har Ryssland varit i en konstant förhandssituation. Ryssland har således under hela konflikten varit innanför EU och USA beslutscykel. Detta har man främst uppnått genom god operationskonst, vad visa hävdar är ny krigföring men i praktiken är en förfining av den operationskonst som lades fram under 1980-talet då man övergav tänkandet med massiva insatser av taktiska kärnvapen vid en konflikt på den Europeiska kontinenten. På detta sätt har man lyckats uppnå en lågteknologisk ’Shock and Awe’ på globalskala för att uppnå sina målsättningar, något som jag personligen inte tror att de själva initialt trodde att man skulle lyckas med. Vilket gjort att man istället nu har hamnat i en efterhandssituation då man ej utnyttjade de initiala framgångarna efter annekteringen av Krimhalvön i östra Ukraina.
Vad som dock kan förefalla troligt avseende utnyttjande av Rysslands väpnade styrkor vid en intervention kommer det ej vara det troliga handlingsalternativet som var under våren 2014 med ett större väpnat angrepp, i dagsläget kommer det troligtvis i sådant fall röra sig om en intervention under förevändning för skydd av den ryska minoriteten i östra Ukraina. Därav förbandsuppbyggnaden med fredsbevarande/fredsframtvingande förband. Bedömt kommer en sådan operation även begränsa sig till enbart Donetsk och Luhansk Oblast om den skulle genomföras utifrån nuvarande styrkesammansättning.
Vilket är Rysslands troligaste handlingsalternativ i dagsläget? Före MH17 var det troligtvis att accelerera konflikten inom Donetsk och Luhansk Oblast intill den grad att en intervention var nödvändig. I dagsläget kommer man troligtvis bibehålla ett relativt högt tryck och ej medge att den Ukrainska operationen lyckas. Detta kan dock innebära att konflikten övergår till en partisan liknande konflikt, vilket tecken redan nu finns på, avseende mer kvalificerade eldöverfall samt förbindelseförstörningar på djupet, för att därefter accelerera igen, detta ligger inom tidsperspektivet 1-2 månader. Vad avser interventionen är troligtvis en lösning liknade den i Transnistrien den bedömt troligaste om man väljer att accelerera konflikten återigen inom 1-2 månader.
Då uppstår en tydlig och moralisk följdfråga som framför allt Polen och de Baltiska staterna ofta har belyst, när är det då dags att agera? Är man bered att ta den ekonomiska problematiken vid nästa annektering eller är man beredd att snabbt börja avveckla handelsförbindelserna med Ryssland för att de ekonomiska banden ej skall utgöra ett hinder i framtiden, likt det man sedan några år tillbaka försökt göra avseende energiberoendet? För i dagsläget kommer Ukrainas öde ej avgöras av några högre moraliska faktorer utan av realpolitiska ekonomiska sådana oaktat frihandelsavtal mellan Ukraina och EU så är just nu utgången väldigt tydlig, den Ukrainska frågan kommer lösas utifrån realpolitiska ekonomiska faktorer som ej kommer ta hänsyn till den Ukrainska befolkningen. Vilket i praktiken innebär oaktat östligt samarbetsprogram och frihandelsavtal så kommer Ukraina ligga inom den ryska geostrategiska intressesfären och EU kommer ej ta konflikten längre än vad som redan skett, man accepterar i det tysta det ryska agerandet.
Have a good one! // Jägarchefen
Stort tack Oscar Jonsson!
Källor
U.S. Department of Commerce 1(Engelska)
NATO 1(Engelska)
The Observatory of Economic Complexity 1(Engelska)
Den ständigt minskande Marinen
Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.
När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om ”glasnost och perestrojka” än att rusta sina militära styrkor.
I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.
Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg. Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!
Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!
Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö – som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.
Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?
Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin ”end of life” vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna – HMS Jägaren – så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.
Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.
Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om…
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.
För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.
Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.
Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.
Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga ”här och nu”. Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många ”ytstridsfartyg” som hela Försvarsmakten förfogar över.
Vad borde då göras?
Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.
Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.
När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:
- Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
- Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
- Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
- Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
- Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att ”utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet” så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
- Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg måste också ses över.
Detta kommer att kosta pengar, men samtidigt är det inga orimliga summor det handlar om. Våra politiker måste skjuta till ekonomiska medel, men samtidigt bör Försvarsmakten även överväga att prioritera den marina förmågan högre än vad man gör i dag då Marinen alldeles uppenbart är satt på svältkost. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den gemensamma materielplanen.
Vidtar vi ovanstående åtgärder så har vi tagit ett steg i rätt riktning till skillnad från i dag då näst intill samtliga steg sker i fel riktning p.g.a. ekonomin trots politiska löften om ökad förmåga. För övrigt kan vi också hoppas på att samtliga fem korvetter av Visbyklass snart blir levererade…
I morgon avser jag skriva några rader om ubåtsjakt och annat runt detta ämne.
Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?
 |
| Foto: Försvarsmakten |
Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.
/ Skipper
—————————
Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats.
Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.
Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.
Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.
Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.
För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.
Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar
Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.
Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.
Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.
Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.
Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.
I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.
Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.
De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.
Var är den långsiktiga planeringen?
I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.
Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.
Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).
Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.
De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.
Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.
Fatta beslut!
Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.
Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.
Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.
Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.
Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.
Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.
Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.
/ Bo Rask
Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang
I morgon torsdag är det sista dagen för de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen och det är många som är mycket sevärda med många deltagare.
Moderaterna har ett eget som kan bli intressant att se och höra på, i synnerhet då vad som helst kan hända. Förra året genomförde Ofog en drönarattack…. (Se klippet 21:30-24:00). Problemet var väl att ingen brydde sig, ja förutom Carl Bildt som konstaterade att det nu fanns lediga stolar längst fram då Ofogarna låg på marken. I år kanske det blir en attack med kryssningsrobotar, vem vet…
För övrigt kommer morgondagen att bli jobbig för regeringen när det kommer till försvarspolitiken då SvD presenterade siffror på det som vi andra har vetat om länge. Nämligen att anslagsökningarna som man gärna talar om som stora satsningar, inte på långa vägar täcker de årliga kostnadsökningarna, utan snarare leder till ännu större utarmning av försvarets ekonomi.
I februari presenterade jag själv uträkningar baserat på den faktiska tilldelningen av pengar till respektive förband. Dessa beräkningar visade på att Försvarsmakten har 144 miljoner kronor mindre i förbandsmedel (övningsverksamhet m.m) att röra sig med under 2014 jämfört med 2013. Satsningen blev med andra ord i praktiken en mångmiljonreducering. Först nu verkar detta komma fram till den större allmänheten, något som är helt nödvändigt.
Det ska bli intressant att se hur framför allt Peter Hultqvist kommer att använda detta i debatten mot Karin Enström och Cecilia Widegren.
Nedan följer torsdagens mest intressanta evenemang.
—————————
09:00-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA
09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Socialdemokraterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA
10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt
Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. I uppdraget ingår att lämna förslag för perioden efter 2015, analysera det civila försvaret samt bedöma hur utvecklingen i Ukraina påverkar oss. Vad står i rapporten? I vilket sammanhang ska den betraktas? Vart är vi på väg?
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson
Plats: FPA
11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA
14:00-15:00
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?
Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?
Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
14:15-15:00
Behövs mer radikala idéer importeras från andra länder för att lösa Försvarsmaktens personalreform?
Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA
16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden
Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.
Moderator: Sofia Arkelsten
Plats: Moderattältet
16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?
På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz
Plats: FPA
17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Plats: Sommartorg
Almedalen: Tisdagens mest intressanta evenemang
Nedanstående är bara ett axplock av vad som går att följa under morgondagen. Det finns givetvis mer man borde se, men tiden räcker inte att följa allt varför vissa prioriteringar krävs. Jag kommer i möjligaste mån att försöka följa nedanstående evenemang under tisdagen. Det kanske viktigaste om man ska se en sak är evenemanget 16:30 -17:15 om läget i Östersjön.
——————
09:05-09:45
Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Mikael Jansson, (SD) och William Hahne, (SDU)
Moderator: Marinette Radebo
Medverkande: Mikael Jansson, (SD) och William Hahne, (SDU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: Försvarspolitisk Arena
09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Allan Widman (FP) och Linda Nordlund (LUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: Försvarspolitisk Arena
12:30-13:30
Försvarsberedningen och Ukrainakrisen
Försvarsberedningen och Ukrainakrisen
Försvarsberedningen lämnade nyligen över sin senaste rapport. I den har den säkerhetspolitiska analysen kompletterats med anledning av den ryska aggressionen i Ukraina. Vilka är de ändrade slutsatserna? Vad får det ryska agerandet för säkerhetspolitiska konsekvenser?
Medverkande: Tommy Åkesson, Försvarsberedningens huvudsekreterare och Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.
Moderator: Lars Ekeman, Folk och Försvar
Medverkande: Tommy Åkesson, Försvarsberedningens huvudsekreterare och Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.
Moderator: Lars Ekeman, Folk och Försvar
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
15:30-16:15
Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitikUngdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma?
Medverkande: Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF; Sara Skyttedal, förbundsordförande i KDU; Linda Nordlund, förbundsordförande i LUF; Erik Bengtzboe, förbundsordförande i MUF; Mattias Kristenson, säkerhetspolitisk talesperson i SSU; Stefan Lindborg, förbundsordförande i Ung Vänster
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Plats: Försvarspolitisk Arena
16:30-17:15
Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?
Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.
Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner i och med denna nya säkerhetspolitiska situation
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskaps Akademin, Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld och Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)
Plats: Försvarspolitisk Arena
17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Sverigedemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Mikael Jansson (SD), ledamot i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Svante Werger, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
Säkerhetspolitiskt Försnack med Sverigedemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Mikael Jansson (SD), ledamot i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Svante Werger, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
18:00-18:45
Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst
Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. En exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar
Medverkande: Chefen för Must Gunnar Karlson, Försvarsmakten
Medverkande: Chefen för Must Gunnar Karlson, Försvarsmakten
Plats: Försvarspolitisk Arena
Inför Almedalen – 6 – Summering, programtips samt nyheten om SAAB/TKMS
I de fem tidigare inläggen har jag gett min syn på vad jag anser behöver debatteras vad avser försvar- och säkerhetsfrågor i Almedalen detta år. Redan i kväll startade årets upplaga av evenemanget med Socialdemokraternas dag med Lövfens partiledartal. Men inte förrän i morgon startar de riktigt sevärda försvarspolitiska seminarierna. I detta inlägg kommer jag sammanställa de mest sevärda seminarierna samt avsluta med att ge min syn på dagens stora nyhet som innebär att Saab köper TKMS/Kockums.
De ämnen jag hoppas ska tas upp i debatterna tror jag utgör kärnan, d.v.s. de frågor som måste få svar för att man ska kunna komma vidare i strävan(?) att skapa ett trovärdigt försvar som är operativt relevant givet nuvarande omvärldsläge. Jag tror också att samtliga partier oavsett färg nu börjar inse att det är sanningens minut som kommer då vi dels står inför ett riksdagsval och dels står inför ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för rikets säkerhet under en lång tid framöver, dessutom i tider då världen snabbt förändras och läget i vårt närområde är det sämsta sedan kalla kriget. Dessa förutsättningar förpliktigar mer än att man kan tillåta sig att hävda att ett batteribyte på en bråkdel av stridsvagnsbeståndet är en stor satsning. Dessa tider är förbi nu. Det krävs mer än så, mycket mer!
—————————
Vad ska man då se om man är i Almedalen och är försvarspolitiskt intresserad?
Måndag 30 juni
09:05-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Kristdemokraterna:
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Mikael Oscarsson (KD), Christian Carlsson (KDU)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Medverkande: Mikael Oscarsson (KD), Christian Carlsson (KDU)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Plats: FPA Almedalen
09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Vänsterpartiet:
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Torbjörn Björlund (V), Stefan Lindborg (Ung Vänster)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Plats: FPA Almedalen
10:30-11:30
Afrika – nästa stopp för svenska FN-soldater?
Afrika – nästa stopp för svenska FN-soldater?
Afrika är hårt drabbat av väpnade konflikter. Vilket behov finns av fredsfrämjande militära insatser på kontinenten? Vad gör FN och Sverige för att hjälpa till? Och borde vi göra mer?
Medverkande: Sverker Göranson, ÖB, Aleksander Gabelic ordförande FN-förbundet, Emma Skeppström, analytiker, FOI.
Moderator: Linda Nordin, generalsekreterare FN-förbundet
Arrangörer: Försvarsmakten, Svenska FN-förbundet och FOI
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
Medverkande: Sverker Göranson, ÖB, Aleksander Gabelic ordförande FN-förbundet, Emma Skeppström, analytiker, FOI.
Moderator: Linda Nordin, generalsekreterare FN-förbundet
Arrangörer: Försvarsmakten, Svenska FN-förbundet och FOI
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
10:30-11:15
Behövs kvinnor i Försvarsmakten?
Långsam marsch framåt för ett av världens mest jämställda länder? Drygt 30 år har gått sedan de första kvinnorna anställdes som officerare men Försvarsmakten har idag enbart knappa 6 % kvinnor i aktiv tjänst. Har det påverkat Försvarsmakten och verksamhetens resultat?
Medverkande: Mikael Wallentin-Åström, Försvarsmakten; ordf. Lars Fresker Officersförbundet, generallöjtnant Jan Salestrand, Försvarsmakten
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Allmänna Försvarsföreningen
Medverkande: Mikael Wallentin-Åström, Försvarsmakten; ordf. Lars Fresker Officersförbundet, generallöjtnant Jan Salestrand, Försvarsmakten
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Allmänna Försvarsföreningen
Plats: FPA Almedalen
11:45-12:30
Ny krigföring i Ryssland?
Under krisen i Ukraina 2014 har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av pyskologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring?
Medverkande: Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan; Johan Norberg, FOI; C Insats Göran Mårtensson, Försvarsmakten
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarshögskolan
Plats: FPA Almedalen
Under krisen i Ukraina 2014 har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av pyskologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring?
Medverkande: Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan; Johan Norberg, FOI; C Insats Göran Mårtensson, Försvarsmakten
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarshögskolan
Plats: FPA Almedalen
12:30-13:30
Svensk vapenexport – en viktig valfråga?
Riksdagsvalet 2014 sammanfaller med viktiga processer kring vapenhandel. Under året ska riksdagen ta ställning till om Sverige ska ratificera vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Hur ställer sig partierna till svensk vapenexport idag? Hur förklarar de sina svar i Svenska Freds undersökning? Vad vill de olika partierna förändra kring regelverk och praxis? Vad anser det svenska folket och hur påverkar opinionen partiernas ställningstaganden?
Medverkande: Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledmot, Sveriges riksdag. Ulrik Nilsson (M), riksdagsledamot, Sveriges riksdag. Peter Rådberg (MP), riksdagsledamot, Sveriges riksdag. Benny Lindholm (FP), ordförande Liberala Studenter och kommunpolitiker Uppsala. Nicklas Källebring, Ipsos. Linda Åkerström, ansvarig för nedrustningsfrågor, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.
Moderator: Jesper Bengtsson
Arrangörer: Amnesty, Svenska Freds, IKFF
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
13:00-13:45
De frivilliga försvarsorganisationerna och folkförankringen
Värnplikten är vilande. Det nya insatsförsvaret är yrkesbaserat. Hur skall folkförankringen av försvaret ske? De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll. Vad krävs av regeringen efter valet för att vi skall få en bättre folkförankring genom de frivilliga försvarsorganisationerna?
Medverkande: Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M); Allan Widman (Fp); Peter Lagerblad, ordf. FOS; Rikslottachef Annette Rihagen, vice ordf. FOS
Moderator: Lars Ekeman
Arrangör: Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté
Värnplikten är vilande. Det nya insatsförsvaret är yrkesbaserat. Hur skall folkförankringen av försvaret ske? De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll. Vad krävs av regeringen efter valet för att vi skall få en bättre folkförankring genom de frivilliga försvarsorganisationerna?
Medverkande: Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M); Allan Widman (Fp); Peter Lagerblad, ordf. FOS; Rikslottachef Annette Rihagen, vice ordf. FOS
Moderator: Lars Ekeman
Arrangör: Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté
Plats: FPA Almedalen
14:00-15:00
Efter hemkomsten – livet efter en internationell insatsAtt arbeta i konfliktområden lämnar ingen oberörd. Hur är det att komma tillbaka till vardagen? Vilket ansvar har arbetsgivaren? Mycket har gjorts på området de senaste åren, men vad finns kvar att göra?
Medverkande: Allan Widman (FP), ordförande veteranutredningen, Anders Stach, chef Försvarsmaktens veteranenhet, Kjell Rörström, säkerhetsskyddschef på Folke Bernadotteakademin, Matti Ek, psykolog Ersta diakoni.
Moderator: Marika Griehsel
Arrangörer: Försvarsmakten, Röda Korset, FBA
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
14:15-15:00
Den militära personalens syn på försvarspolitiken
Diskussion om vilket parti som står för den bästa försvarspolitiken om man utgår från den militära personalens preferenser. Samtalet utgår från den undersökning som förbundet genomförde bland sina medlemmar under våren 2014.
Medverkande: Ordförande Officersförbundet Lars Fresker, Peter Hultqvist (S), Johan Forssell (M)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Officersförbundet
Diskussion om vilket parti som står för den bästa försvarspolitiken om man utgår från den militära personalens preferenser. Samtalet utgår från den undersökning som förbundet genomförde bland sina medlemmar under våren 2014.
Medverkande: Ordförande Officersförbundet Lars Fresker, Peter Hultqvist (S), Johan Forssell (M)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Officersförbundet
Plats: FPA Almedalen
15:30-16:15
En samhällsreform utan samhälle?Försvarets personalförsörjning är en samhällsreform som rör allt från bostäder till arbetsgivarrelationer, något som blir extra tydligt på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för gemensamt ansvarstagande?
Medverkande: Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum (C), kommunalråd, Skövde, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Niklas Nordström (S), kommunalråd Luleå, Patrik Kronqvist, ledarskribent Expressen och Anna-Lena Sörenson (S), ledamot Försvarsutskottet.
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarsmaktsråd Skaraborg
Plats: FPA Almedalen
16:45-17:30
Måste försvarsnotan alltid bli dyrare? Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande?
Medverkande: Lena Erixon; GD Försvarets Materielverk (FMV); Peter Sandwall, GD Försvarsmakten; Tommy Gustafsson-Rask, VD BAE Systems, Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M)
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: FMV
Plats: FPA Almedalen
17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med KristdemokraternaVilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Désirée Pethrus (KD), ledamot i utrikesutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar.
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
18:15-18:40
Säkerhetspolitiskt Försnack med Socialdemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar.
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
———————————————————
Saab köper Kockums/TKMS
I dag levererar Saab ett pressmeddelande att man köper Kockums med verksamhet i Karlskrona och Malmö samt en mindre del på Muskö av tyska ägaren TKMS för 340 miljoner kronor.
Spontant, utan att ha satt mig in i den ekonomiska situationen för företaget så känns det som ett extremt lågt pris som har möjliggjorts genom att regeringen och FMV har frusit ut den tyska ägaren TKMS genom att lägga exakt noll nya beställningar sedan drygt ett år tillbaka. Anledingen är som alla vid det här laget känner till den ändlösa historien om byggnationskontraktet på den nya ubåten A26.
Staten har gått in som garant för köpet genom att man kommer att stå för notan för den miljöskador som mest sannolikt kommer att måste åtgärdas och som Saab inte vill få i knät.
Men det finns givetvis andra saker som Saab haft som ett ess i rockärmen vid förhandlingarna. Jag har fått information om att försvarsdepartementet har haft frekventa besök från huvudägarna Investor under den senaste tiden. Sannolikt har uppvaktningen från Wallenbergägda Investor (äger 30% av Saab) handlat om garantier för framtida beställningar till varvet från staten.
Det finns nämligen en hel del beställningar som just nu ligger i röret, och som är tillfälligt stoppade av regeringen och FMV. Bland annat handlar det, förutom huvudnumret ubåten A26, även om livstidsförlängninga av befintliga ubåtar, ersättare till HMS Orion, livstidsförlängning av korvetter, modifiering av vedettbåtar, åtgärder på minröjningsfartyg osv. Det finns med andra ord en hel uppsjö med projekt som Investor och Saab blivit garanterade om man går i mål med ett köp, vilket har gett företaget ett bra förhandlingsläge gentemot utfrysta TKMS.
Det finns även uppgifter som gör gällande att de 10 extra JAS 39E som försvarsministern föreslog skulle anskaffas är en del i kraven från Saab för att man skulle gå i mål med ett köp av Kockums. Huruvida detta är korrekt kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Men klart är att presentationen faller väl samman med förhandlingarna och försvarsministern kunde hävda att det enbart var Ryssland-Ukrainakonflikten som låg bakom detta utspel. Men faktum är att 10 extra JAS 39E vänder upp och ned på en redan ansträngd materielplan om inte full kostnadstäckning erhålls från staten, vilket inget tyder på i dag.
Satsningar som presenteras i Almedalen?
Jag har tidigare spekulerat vilka satsningar Karin Enström skulle presentera under årets upplaga av Almedalen i syfte att ta fokus från den massiva kritik mot försvarspolitiken som kommer att komma som ett brev på posten. Jag har då gissat att det skulle handla om beställningar till Marinen, något som under lång tid har skjutits upp.
Det är möjligen något konspiratoriskt, men jag är rätt övertygad om att det faktum att köpet av Kockums slutförs och presenteras just i dag – inte är någon slump. Jag tror därför att Karin Enström under kommande vecka kommer att presentera samtliga, eller delar av beställningar på de marina projekt jag listat här ovan som årets försvarspolitiska ”Almedalssatsningar”. Jag vågar nästan sätta min gamla sydväst på detta!
Värdlandsstöd
Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.
Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.
De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.
Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?
Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.
Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.
Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.
Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar
Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.
Wiseman
Även feminister behöver ett försvar
Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.
Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.
Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.
Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.
Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.
Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.
Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.
Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.
Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.
Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.
Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmälta
Detta blir första inlägget av sex inför den årliga ”politikerveckan” i Almedalen, en föreställning jag för övrigt kommer att bevaka likt tidigare år och förhoppningsvis även kommer att få tid att kommentera löpande eftersom försvarspolitiken och försvarsfrågorna har fått sin givna plats mycket tack vare Försvarspolitisk Arena som brukar ha de absolut mest intressanta tillställningarna, men även genom Säkerhetspolitiskt Sommartorg. Men innan allt drar igång avser jag ta upp ett antal olika aspekter på försvar och säkerhetsfrågor som jag anser bör diskuteras vid några av dessa seminarier.
I detta första inlägg kommer jag att beröra det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde. Många vill göra gällande att det uteslutande är den ryska annekteringen av Krim och händelserna i Ukraina samt runt landets gränser som ensamt utgjort startskottet till den negativa spiral som vi nu ser. Jag vill istället påstå att Ukraina istället blev en accelerator eftersom Putins och därmed Rysslands allt mer diktatoriska agerande startade långt tidigare. Det är ingen slump att Rysslands enorma militära upprustning och kraftfullt ökade övningsverksamhet har ett uttalat syfte, och det är inte att förrådsställa personal och materiel då saker levereras och personalen övats. Putin har tydligt visat att han avser använda sitt reformerade försvar! Trots Georgienkriget 2008 har många fortfarande fram till händelserna i Ukraina tvivlat på detta.
Vi står nu inför ett faktum att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget i vårt närområde sedan kalla kriget. Trots detta var det knappt ett år sedan försvarsberedningen i sin säkerhetspolitiska rapport skev att ”Norden och Östersjöregionen präglas sammantaget av stabilitet, dialog och samarbete”. Även om beredningen i stort har gjort bra och sakliga bedömningar av Ryssland så kan man konstatera att vissa skrivningar så här i efterhand har fått dubbla bottnar. Bland annat då man skriver: ”Ryssland eftersträvar en internationell ordning där Ryssland är ett av flera maktcentra med ett ansvar för att upprätthålla säkerheten internationellt”. För det är precis detta Ryssland anser sig göra då man militärt gick in i Ukraina och ställer enorma trupper vid den östra gränsen till landet. Frågan är om det var den typ av ordning vi nu ser Ryssland säger sig verka för som beredningen avsåg med sin skrivning. Jag tror inte det!
Men det som har hänt i Ukraina har onekligen påverkat säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Om vi backar tillbaka till beredningen så skrev man så här:
Ur ryskt perspektiv är Östersjöområdet en av de lugnaste och stabilaste regionerna längs med landets gränser, samtidigt som det är en mycket vital transportled för all handel, inklusive energi, mellan EU och Ryssland. Störningar i detta transportflöde är inte önskvärt ur vare sig rysk eller EU synvinkel. Östersjöregionen är sammantaget av stor strategisk betydelse ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv för Ryssland, som inte sällan kritiserar Natoövningar i området.
I många delar har försvarsberedningen givetvis helt rätt. Men just nu är Östersjöområdet allt annat än den lugnaste och stabilaste regionen. NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen uttryckte nyligen att vi nu har det sämsta säkerhetspolitiska läget i Europa sedan kalla kriget. Att detta i allra högsta grad även inkluderar Östersjöområdet står fullständigt klart då NATO på mycket kort tid har tredubblat antalet stridsflygplan bara inom ramen för Baltic Air Policing. Till detta skall läggs förstärkningar med minst en stridsflygdivision vardera i Polen respektive Rumänien. Man har utöver detta även sänt marktrupp till Polen och de Baltiska staterna och man har dessutom aktiverat SNMCMG1 (NATOs sjöminröjningsstyrka) som genomför verksamhet i anslutning till Baltikum över tiden. Det är med andra ord en fullständig förändring av det säkerhetspolitiska läget i direkt anslutning till Sverige vi nu ser.
I en intervju i april uttryckte NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sin oro. ”Jag är rädd att vi har att göra med känslor snarare än med ett rationellt tänkande, en önskan att återuppbygga Rysslands gamla inflytelsesfär i närområdet”.
Denna återuppbyggnad av inflytelsesfären i vårt omedelbara område har även den accelererat. Vi minns fortfarande långfredagsflygningen ”ryska påsken”. Det är EN händelse som har rapporterats. Hur många motsvarande ”övningar” som genomförts efter den händelsen vet bara ett fåtal, och de som vet berättar inget… För en tid sedan höll även ett av SAS trafikflygplan på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan av typen IL-20M som flög oanmält utan transponder i annat lands flyginformationsregion något som Wiseman förtjänstfullt skrivit om.
Nyligen genomfördes den återkommande NATO/PFP-övningen BALTOPS i Östersjön, en övning där Ryssland under de senaste åren deltagit under, men i och med 2014 så är det nog definitivt slut på detta. Så sent som vid årsskiftet hade Ryssland planer på att deltaga i årets upplaga av övningen, men så blev nu av förklarliga skäl inte fallet. I stället har den ryska aktiviteten mot och runt den samlade sjöstyrkan under ledning av USA varit extrem. Enheter har konstant blivit överflugna av ryskt attackflyg. Flygplanstyper som normalt sett inte uppträder i Östersjön som den nya Su-34 ”Hellduck” har förekommit relativt frekvent tillsammans med Su-24 och även Tu-22M3 (samma flygplan som övade anfall under ryska påsken). Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del. USA har i sin tur gjort en tydlig markering mot Ryssland genom att skicka in strategiskt bombflyg i form av B-52 till Österjön.
Jag har även pratat med individer som tjänstgjort i flottan i över 20 år som säger att de aldrig varit med om något liknande någonsin tidigare under sin karriär. Även detta säger en del om det kraftfullt eskalerande läget i direkt anslutning till svenskt territorialvatten. Om saker och ting fortsätter på inslagen bana så håller jag det inte alls för osannolikt att Ukraina i värsta fall inte alls kommer att kunna ses som en isolerad händelse.
Men hur ser då våra politiker på händelser som dessa? Frågan är om de ens är informerade? Som tur är så finns det försvarsbloggar som serverar läget i detalj alldeles gratis. Jag rekommenderar verkligen att läsa Jägarchefens senaste inlägg MIDSOMMARDANS. Mycket utförlig och nyttig läsning om läget i närområdet. Läs även Wisemans inlägg på samma tema, även detta mycket läsvärt.
För att åter igen titta på de säkerhetspolitiska analyserna som gjorts tidigare av våra politiker så skrev den förra försvarsberedningen följande numera välkända rader efter Georgienkriget 2008.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland”.
Då återstår frågan hur våra Svenska politiker har hanterat den blå färgen som framträdde då utfallet blev positivt (eller rättare sagt negativt) på detta lackmustest? Svaret är tyvärr inte alls. Inga reella åtgärder har vidtagits inom den Svenska försvarspolitiken för att stärka det svenska försvaret (trots att regeringen konstant har hävdat detta). Inte heller har man vidtagit några åtgärder inom säkerhetspolitiken när det kommer till att skaffa säkerhetsgarantier (läs NATO-frågan). Detta har man lämnat till Socialdemokraterna att bestämma(!)
När den nya försvarsberedningen lämnade sin rapport förra sommaren så har man dessutom tonat ned frågan om lackmustestet och menar nu att man inte kan likställa Rysslands förväntade agerande mot forna Sovjetstater med ex de Baltiska staterna.
Georgienkonflikten 2008 har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld har sänkts i Rysslands omedelbara närområde, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall. Rysk politik gentemot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen och inte är medlemmar i Nato eller EU kan inte likställas med hur Ryssland kan väntas agera i förhållande till andra länder i Öst- och Centraleuropa inklusive Estland, Lettland och Litauen.
Att de baltiska staterna inte alls instämmer i försvarsberedningens slutsatser vet vi nu. Redan vid årsskiftet uttryckte Estlands president stor oro över Rysslands agerande, en oro som bara har ökat efter Ukraina.
Trots utvecklingen i vårt närområde och trots signaler om stor oro från våra grannländer så verkar vi i Sverige ha svårt att se skogen för alla träden. I de fall någon försöker se saker så verkar synen alltför ofta vara begränsad till att enbart täcka det egna kvarteret. Det gäller tyvärr även merparten av våra politiker som till synes hellre fokuserar på att samla politiska poäng inför det stundande valet än att verka för att fatta de nödvändiga beslut som krävs för att stärka rikets säkerhet. I stället får försvaret fortsätta att kosta sina ca 40 miljarder, varken mer eller mindre, något det mer eller mindre alltid har gjort. Detta trots att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget.
Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt att varken politiker eller allmänheten bryr sig? Försvarsmakten är som en mussla när det kommer till att beskriva den allt mer intensiva verksamheten i vårt närområde. Går man i dag in på Försvarsmaktens webbsida så finns inte en rad om läget på eller över Östersjön. Det är en medveten strategi man valt som bygger på lång tradition, men likväl tycker jag att det är olyckligt. Informationen finns på webben, men då får man gå till helt andra webbsidor än Svenska. I bästa fall gör SvD och DN sitt jobb och rapporterar när tillfälle ges. Vissa saker som att svenska flygplan övar med USA i Litauen kan man bara läsa tack vare Mikael Holmström. Från Försvarsmakten har vad jag vet inte ett ord om detta yppats, inte heller av Regeringen. Här skulle mer öppenhet bara vara av godo, om inte annat för att skapa förståelse för läget.
Jag avslutar detta inlägg med ytterligare ett citat ur försvarsberedningens rapport.
Det går inte att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.
Försvarsberedningens sista slutsats i detta stycke är intressant och förmodligen helt korrekt. Men i den första delen finns en paradox. För det första är det inte längre helt osannolikt med ett isolerat angrepp på Sverige vilket Johan Wiktorin belyst i ett läsvärt inlägg. Men även om ett angrepp på Sverige inte skulle ske isolerat så är ju frågan vilka som ska komma till vår undsättning då vi inte betalat för något annat än ett embryo till ett enveckasförsvar som bara kan verka på en mycket begränsad plats. Ett sådant försvar innebär att man är beroende av andra, och vilket grannland kommer inte att ha fullt upp med det egna försvaret i ett sådant läge och kan avdela resurser till Sverige? Det nordiska försvarssamarbetet som våra politiker så ofta förlitar sig på i försvarsdebatten utgör därför inget annat än en falsk säkerhet som lurar det Svenska folket.
I Almedalen hoppas jag att man lyfter dessa grundläggande säkerhetspolitiska frågeställningar. Vi har nu ett helt nytt läge, och Sveriges försvar är samtidigt mindre än någonsin tidigare. Likheterna med vårt försvar 1939 kontra läget i omvärlden börjar göra sig otäckt påmint. Frågan är vem som blir först med att skrika ”kejsaren är naken” när försvarsministern fortsätter hävda att ”vår beredskap är god”?
MännIskovärdet viktigare än marknadsvärdet
När en kombination av borgerliga politiker, näringslivsintressen och lobbyister började sina kampanjer för privatisering av vård, skola och omsorg så lockade man med personalkooperativ, alternativ pedagogik och ideella utförare. I verkligheten handlar det om aktiebolag, stora koncerner och riskkapitalbolag som i tydligt profitsyfte tar över det som tidigare var offentligt driven verksamhet. I dagsläget går över 100 miljarder kronor av skattemedel varje år till dessa privata företag. Under åren 2008-2012 tog de tio största s k välfärdsföretagen ut 9.5 miljarder i vinst.
Ett viktig orsak till vinsterna är den lägre personaltäthet som de privata företagen håller sig med. Om skolaktiebolagen haft samma personaltäthet som de kommunala skolorna hade vi haft 2000 fler lärare i grund- och gymnasieskolan. Pengar som skattebetalarna avsatt för skolan och lärare har således gått till privata koncerners vinster. Det är oacceptabelt.
När Skatteverket granskade 23 välfärdskoncerner så betalade 17 av dem ingen bolagsskatt i Sverige. 18 av koncernerna hade köpts upp av riskkapitalbolag. De hade kopplingar till Jernsey, Guernsey och Luxemburg i syfte att komma undan skatt. Även detta är helt oacceptabelt.
Det måste helt klart saneras i den flora av välfärdskapitalister som vuxit fram. Skattemedel avsatta för vård och skola ska gå till just detta och inget annat. Välfärdskapitalisternas verksamhet måste regleras på ett tydligt sätt där elevernas och de vårdbehövandes intressen står i centrum. Exempelvis ska lärartätheten i skolan regleras och styras upp. Här ska det inte finnas möjlighet att skära emellan och göra vinster på skolelevernas bekostnad. Det finns ingen anledning att acceptera riskkapitalister, utan långsiktigt intresse och ansvar, inom välfärdssektorn.
Människovärdet är viktigare än marknadsvärdet. Att återupprätta den principen inom vård, skola och omsorg blir en viktig framtidsuppgift för socialdemokratin. Men det kräver inledningsvis att högerregeringen plockas bort från sina statsrådstaburetter.
Andra bloggar om: Vinster i välfärden Privatisering Socialdemokraterna Lobbyister Moderaterna Högern
Prolog till ?
Sammanfattning
Den nu påbörjade beredskapskontrollen inom MD C bör ses ur ljust kring utnyttjande av militära maktmedel för att genomföra påtryckningar, likväl är det en tydlig indikator att Ryssland räds ej att genomföra dessa påtryckningar. Det som kommer ske nu under de närmsta dagarna är ett exempel på det troligaste hot scenariot som Försvarsmakten målade upp i Perspektivplaneringen från 2013. Förhoppningsvis kommer denna beredskapskontroll kunna tjäna som ett diskussionsexempel under Almedalsveckan rörande säkerhetspolitik och troliga aktuella hot mot Sverige, förhoppningsvis kommer ej diskussionen handla om ett genomfört Ryskt militärt ingripande i Ukraina.
Analys
Allmänt.Den nu (140621) från 11:00 lokal tid påbörjade beredskapskontrollen av förband inom MD C kommer omfatta upptill 65,000 soldater, 5,500 olika fordonstyper (stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser m m), 180 flygplan av olika typer samt 60 helikoptrar av olika typer. Övningen kommer pågå intill den 28 Juni 2014, vad avser förband som kommer ingå i övningen är det känt att 2. och 41. armékåren ur MD C omfattas på förbandsnivå redan nu kända förband som ingår i övningen är 98. Luftlandsättningsdivisionen, 31. avdelta luftlandsättningsbrigaden, 38. sambandsregementet, 28. och 35. mekaniserade brigaden.
Ingående flygförband ur 2. Flyg- och luftförsvarskommandot skall enligt uppgifter genomfört omgruppering från ordinarie flygbaser till krigsflygbaser. Redan nu kända övningsmoment i denna beredskapskontroll som kommer genomföras är understöd av marktrupp samt lufttankning. Det strategiska transportflyget kommer genomföra transport av luftlandsättningsförband samt genomföra fällning av dessa.
Beredskapskontrollen förefaller genomföras i samma mönster som de tidigare vad avser förfarande. Inledningsvis kommer förbanden förflyttas till koncentrationsområden där grundläggande färdigheter kommer prövas. Därefter kommer de avtransporteras till övningsområden antingen med egna inneboende resurser eller med understöd av transportförband. Därefter kommer förbanden utgångsgrupera för att lösa stridsuppgifter. Slutligen kommer stridsuppgiften lösas för att i ett senare skede återgå till sin ordinarie grupperingsplats.
Områden där övningsmoment kommer genomföras i den ingående beredskapskontrollen är bl a Samara, Kemerovo, Chelyabinskaya Oblast, utpekade platser är bl a Chebarkul, Totskoye och Jurga där övningar kommer genomföras. Mest troligt kommer även andra Oblaster samt platser omfattas av den omfattande beredskapskontrollen, dessa är dock de nu kända platser som kommer omfattas.
Det Ryska försvarsministeriet beskriver även denna beredskapskontroll som en övning vilket genomförs i tre skeden. Skede ett (1)varade mellan den 16-20 Juni i MD C, där utsända från Försvarsministeriet genomförde kontroller och erhöll en bild över den dagliga verksamheten. Skede två (2) varade mellan den 20-21 Juni när 28. och 35. Mekaniserade brigaden sattes i larmberedskap och skede tre (3) det nuvarande skedet kommer vara mellan 21-28 Juni då hela MD C är satt i larmberedskap. Enligt det Ryska Försvarsministeriet skall samtliga förband vara åter sin utgångsgruppering den 1 Juli, likväl har utländska Försvarsattacher erhållit information om beredskapskontrollen.
MD C kan ses som de Ryska väpnade styrkornas strategiska reserv, då enheter inom detta distrikt bedöms kunna tillföras dels MD V dels MD Ö i händelse av en konflikt, likväl kan MD S förstärkas av förband ur MD C. Varav det främst är 2. Armékåren som förstärker i västra eller södra militärdistriktet medan 41. Armékåren förstärker i Östlig riktning. Detta förfarande att förstärka andra militärdistrikt har även övats sedan 2009.
Ukraina. Ukrainas President Petro Porosjenko, meddelade den 19 Juni 2014 att han kommer underteckna ett frihandelsavtal med EU den 27 Juni. Likväl har han utlyst en vapenvila fram till och med den 27 Juni, denna utlystes fredagen den 20 Juni klockan 22:00 lokal tid. Nästan direkt efter denna vapenvila skulle påbörjas uppstod kraftiga strider mellan Ukrainska förband och de irreguljära förbanden, dessa anföll en gränspostering, en militärbas samt en flygbas. Under den senaste veckan har återigen ökad Rysk militäraktivitet påbörjas längs den Ukrainska gränsen, likväl bedöms Ryska förband återigen frambaserats till gränsen efter tillbakadragandet som genomfördes.
Slutsatser
Att den nu påbörjade beredskapskontrollen samt det stundande undertecknandet av ett frihandelsavtal mellan EU och Ukraina hör samman är mycket troligt. Det man måste ta i beaktande är att detta frihandelsavtal är vad som utgjorde själva grunden till den konflikt som vi ser just nu. Således skall man inte vara förvånad över att denna s k beredskapskontroll genomförs.
Vad som dock är oroväckande är att denna beredskapskontroll genomförs inom MD C i och med att detta är det MD där Ryssland har sina strategiska reserver, således innebär det att den andra echelongens förband sätts på krigsfot samtidigt som troligtvis konflikten i östra Ukraina går in ett avgörande skede. Således stämmer uppgifterna att Ryssland återigen kraftsamlar och kraftsamlat förband till Ukrainas gräns dvs första echelongensförband samt att andraechelongensförband har intagit högsta stridsberedskap är signalen väldigt tydlig till både Ukraina, EU och NATO. Hit men inte längre är signalen man skickar ut.
Likväl är uppgifterna kring frambasering av Iskandersystem i anslutning till de Baltiska staternas gräns mycket oroväckande, samt att stora delar av luftstridskrafterna inom MD V har övats eller övas den senaste veckan, likväl finns fortfarande förband inom Kaliningrad Oblast från 76. Luftlandssättningsdivisionen i Pskov kvar som förstärkning vilket genomfördes som ett led i den motövning till BALTOPS samt SABRE STRIKE samt övriga markstridskrafter inom Oblasten har samövats och höjt sin egna stridsberedskap. Således har man i det tysta dels höjt beredskapen dels stridsvärdet på förbanden inom MD V, samtidigt som man frambaserat förband till Ukrainas gräns samt höjer nu beredskapen hos den strategiska reserven inom MD C.
Detta ger en totalbild av att man över ytan just nu höjer sin beredskap och stridsvärdet på sina förband för att kunna genomföra någonting. Troligtvis handlar det enbart om att utnyttja de militära maktmedlen som ett hot i bakgrunden för att påtvinga en motståndare sin vilja och ej övergå till en väpnad konflikt, dock måste man ha klart för sig att risken för feltolkningar i sådana här spända situationer riskerar att öka risken för incidenter som kan leda till något betydligt värre. Således den säkerhetspolitiska situationen i Europa och i vårt eget närområde, har nu nått en bottennivå i paritet med de i särklass värsta delarna av 1980-talet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AP 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
RT 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1(Ryska)
Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)
 |
| Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten |
Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.
NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.
För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.
Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.
Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.
I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.
 |
| Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa |
Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.
 |
| Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda |
Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.
Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.
Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.
Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?
Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.
Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.
Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet
Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.