Tack vare ett långvarigt arbete och genom flera statliga utredningar har staten idag ett livslångt ansvar för våra veteraner. Ofta …
Sökresultat för: Org 18
Ryssvärme
Sammanfattning
Bedömt kommer den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen försämras ytterligare ett steg under den kommande månaden. Detta utifrån Ryska uttalanden kring motåtgärder mot NATO förstärkningar utifrån den Ukrainska krisen som uppstod i Februari 2014. Huvuddelen av NATO motreaktion kring denna kris har skett i Östersjöregionen varvid det är sannolikt att denna region kommer bli skådeplatsen för någon form av Rysk maktprojicering. Detta kommer i sin tur återigen sätta Sveriges i dagsläget underdimensionerade Försvarsmakt i fokus samt det säkerhetspolitiska vakuum som vi genom denna organisation skapat i Östersjöregionen.
Analys
Allmänt.Rysslands Generalstabschef, General Valerij Gerasimov, uttalade sig 140523 att Ryssland måste agera mot NATO truppuppbyggnad samt ökade aktiviteter längs Rysslands gräns. Enligt honom ser man även att NATO styrkor ökar sin operationella- och stridsberedskap längs Rysslands gränser. Å andra sidan så anser NATO att Rysslands agerande sedan Februari, 2014, drastiskt förändrat den säkerhetspolitiska arenan negativt dvs ett paradigm skifte har uppstått. Likväl har ett antal uttalande från Rysslands President Vladimir Putin gjort att de Baltiska staterna samt Polen känner sig hotade av Ryssland, dessa uttalandet har berört Rysslands rätt att skydda dess ryskspråkiga minoriteter i angränsande länder.
Vad som blir intressant i detta uttalande är att man från Ryssland å ena sidan ej ser något problem med att man själva har haft cirka 40,000 man i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Detta ser man som sin nationella rättighet, i sak helt riktigt varje nation äger rätten att med sina militära styrkor agera inom sina egna gränser. Men å andra sidan ser man det som en oerhörd provokation att NATO t ex har förstärkt försvaret av de Baltiska staterna samt Polen med totalt 600 man. Vilket i praktiken innebär 150 man i respektive land. Likväl så äger dessa nationer rätten att inom en militär allians begära stöd och därmed förstärka sitt försvar, vilket genomförts.
Ser man det ytterligare i en förlängning så har det Ryska övningsagerandet under 2013 varit betydligt mer offensivt mot Västeuropeiska länder än på länge samt intensiteten och mängden av övningar har vida överstiget de som NATO och de NATO anslutna länderna genomför. Likväl har fokus i huvudsak hos de ryska övningarna legat kring högintensiv offensiv strid mot en högteknologisk motståndare, vilket NATO under 2013 mer och mer börjat gå mot som ett svar på de Ryska övningarna, dock har fokus i huvudsak innan dess och till del under 2013 legat på lågintensiv krigföring mot en irreguljär motståndare.
För att få en uppfattning om vad som lett fram till de båda parternas (NATO och Ryssland) nuvarande ståndpunkt krävs det en resumé kring vad de båda parterna har gjort dels innan krisen i Ukraina dels agerandet som uppstått som en följd av krisen i Ukraina. En heltäckande sådan skulle bli en för omfattande analys utan en viss grad av förenkling kommer genomföras där vissa punkter kommer belysas som kan vara av intresse.
Att Ryssland kommer genomföra någon form av maktprojicering är mycket sannolik, däremot är det ytterst osannolikt att denna kommer genomföras direkt mot NATO. Däremot är det mycket troligt om man ser till Östersjöregionen att Sverige och Finland på något sätt kommer att beröras av denna. Främst utifrån det faktum att båda nationerna är militärt alliansfria. Mest troligt kommer det handla om övningsverksamhet på internationellt vatten och internationellt luftrum, däremot kommer det troligtvis ske i nära anslutning till något av de båda länderna. Varvid Sverige blir det troliga alternativt främst utifrån det faktum att man i den Finska viken har ytterst begränsat internationellt sjö- och luftrum och en för nordlig basering av Ryska sjöstridskrafter har en lägre grad av sannolikhet mht NATO nuvarande positionering av sina styrkor.
Ryssland.När Rysslands President Vladimir Putin i början av 2013 påtalade att det fanns en hotbild mot Ryssland och att dess väpnade styrkor var tvungen att öva inför detta hot, samt kontroller skulle genomföras rörande de väpnade styrkornas status, var det nog få i väst som såg framför sig den relativt omfattande ökningen av stora oannonserade övningar som skulle ske.
Samtliga försvarsgrenar i Rysslands väpnade styrkor har omfattats av dessa beredskapskontroller. Utöver detta har Ryssland tydligt ökat sin övningsaktivitet över hela ytan och bland samtliga försvarsgrenar under det gångna året. De övningar som tydligast uppmärksammats under 2013 är de genomförda beredskapskontrollerna av de väpnade styrkorna som genomfördes i samtliga fyra militärdistrikt. Varav den största genomfördes i det östra militärdistriktet, i slutet av juni månad 2013, komplexiteten i vissa av dessa beredskapskontroller har även visat att man har ökat sin förmåga.
En stor del av övningarna under 2013 har involverat det västra militärdistriktet (MD V) antingen direkt eller indirekt, med indirekt avses att visa förband har utnyttjas varav det främst varit ur luftstridskrafterna samt luftlandsättningsförband i andra militärdistrikt, detta kan i sin tur bero på att övning Zapad’13 (väst) genomfördes under 2013 vilket gjort att tyngdpunkten generellt sett legat i MD V under 2013. Dock ser man till övningsverksamheten under det inledande två kvartalen 2014 så har fokus fortfarande kvarstått inom MD V, detta kan i sin tur bero på dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.
Likväl är tecknen tydliga att den Ryska underrättelsetjänsten agerar mer offensivt, ser man till nationella förhållanden så har Säkerhetspolisen tydligt klargjort att Rysk underrättelsetjänst genomför inhämtning som syftar till krigsförberedelser. Inom övriga Europeiska länder har man ej varit lika tydlig att peka ut Ryssland på detta sätt, här inräknas då inte de Baltiska staterna som sedan länge rapporterat om sådan verksamhet, dock finns indikationer att liknande verksamhet förekommer.
Vad som även kan tyda på att man i det dolda genomför förberedelser att kunna agera i händelse av en konflikt är att Ryska företag upphandlar strategiskt gränssättande funktioner, att det finns en koppling mellan vissa Ryska företag, företagsledare samt den Ryska regeringen är tydlig. Likväl en tydlig förmåga av den Ryska regeringen att sätta press på företag att agera utifrån en för Ryssland gynnsam agenda.
Exempel på sådana upphandlingar är att Ryska företag nu i Europa köper upp raffinaderier för fossila bränslen och därmed i förlängningen hotar man energisäkerheten i många av EU länderna i händelse av att man skulle välja att utnyttja de fossila bränslena som ett vapen i någon form av konflikt. Likväl ser man nationellt så ägs idag det svenska mobilnätet som utnyttjar 450 MHz av ett Ryskt företag. Detta är mycket intressant för detta nät anses som ett säkerhetsnät som utnyttjas av polisen, räddningstjänst m fl i och med att detta nät täcker ca 90% av Sveriges yta.
Vad som är oroväckande generellt sett är inte de oannonserade beredskapskontrollerna, dessa ger relativt gott informationsunderlag för fortsatt analys varav man relativt snabbt kan konstatera vilken nivå förbanden och framförallt vilken förmåga staberna har att öva under mer krigsliknande förhållanden dvs agera utifrån ett dåligt informationsunderlag. Det oroväckande är den ökade övningstiden för främst luft- och sjöstridskrafterna men även komplexiteten i övningarna som markstridskrafterna genomför och oftast då i samverkan med andra försvarsgrenar. Varför är det då oroväckande? Främst utifrån det faktum att de västeuropeiska länderna övar ej denna komplexitet i stora förband, att öva en (1) brigad kontra två (2) brigader är en oerhörd skillnad och i dagens Västeuropa skall det mycket till att man övar två (2) brigader samtidigt, kontra dagens Ryssland.
NATO.Vad avser NATO har den stora stötestenen för Ryssland varit dess och USA missilförsvar samt NATO östliga utvidgning och då främst möjligheten att Ukraina före den antagna alliansfriheten eller Georgien på sikt kan bli medlemmar i organisationen. NATO som organisation har sedan 2001 i huvudsak varit fokuserad på lågintensiva konflikter i och med dess engagemang i Afghanistan. Efter kriget i Georgien 2008, har organisationen återigen börjat tänka i banor av reguljär krigföring men fokus har intill Krimkrisen varit kring de lågintensiva konflikterna.
Vad avser den nuvarande situationen med uttalandet från den Ryske Generalstabschefen är det den pågående krisen i Ukraina som bedömt lett fram till den och NATO motåtgärder utifrån dess stadgar vilket stipulerar att organisationen skall skydda sina medlemsländer. Men är det då några långtgående motåtgärder som NATO vidtagit. NATO själva är tydliga med att säga att motåtgärderna är defensiva samt syftar ej till att eskalera situationen, likväl har de Baltiska staterna samt Polen gett uttryck för att de tycker att åtgärderna är för svaga kontra det hot de upplever.
NATO har genomfört både förstärkningar vad avser marin-, luft- och markförmåga i dess östliga medlemsländer. Vad avser luftförmågan har man tredubblat, från fyra (4) flygplan till tolv (12) flygplan, luftstridskrafterna som sköter incidentberedskapen över de baltiska staterna. Likväl har man förstärkt med tolv (12) stycken F-16 från Amerikanska flygvapnet och fyra (4) stycken Rafale i Polen. Man har även förstärkt med sex (6) stycken F-16 ur Amerikanska flygvapnet samt sex (6) stycken CF-18 från det Kanadensiska flygvapnet i Rumänien. Likväl har man genomfört förstärkning med stridsledningsflygplan inom det aktuella området.
Den maritima förstärkningen omfattar fem (5) stycken minröjningsfartyg i Östersjön och ytterligare fem (5) stycken fartyg i Medelhavet. Att beakta är att Reuters har gått ut med uppgifter om att det skall vara eller bli totalt nio (9) stycken fartyg i Östersjön, något som jag ej funnit uppgifter om någon annanstans. Utöver detta har den Amerikanska flottan ett fartyg för tillfället (140525) i Svarta Havet. Således återigen ingen stor förstärkning utifrån det Ryska agerandet, likväl i Östersjön tillförs ingen offensiv sjöstridsförmåga från NATO sida i och med att det är minröjningsfartyg som om baserats dit.
Vad avser den markbaserade förstärkningen så har denna genomförts till de Baltiska staterna samt Polen. En luftlandsättningsbataljon ur 173. Luftlandsättningsbrigaden, har fördelats på de fyra (4) länderna varav respektive land har förstärkts med ett luftlandsättningskompani, som ett styrkebidrag till dessa länder. Återigen totalt sett ingen stor förstärkning, utan mer en symbolisk handling.
Således ser man NATO förstärkningar till dess östliga medlemsstater så kan de relativt se sig stora, t ex en tredubbling av incidentberedskapen för de Baltiska staterna, ser man till faktiska siffror, så är dess förstärkningar precis som organisationen själv säger, enbart defensiv till sin natur och en klar symbolisk handling för dess östliga medlemsländer. Denna symboliska handling har mött på motstånd från de aktuella medlemsländerna som i mångt och mycket tycker det är ett för svagt agerande. Detta i sig kan tolkas som att alliansen har problem inom organisationen, vilket i sin tur kan föranleda ett kraftigt ryskt agerande för att pröva hur resolut alliansen är i sin ståndpunkt. Dock är det troligt att detta agerande mer handlar om att ej väcka mer ont blod än nödvändigt.
Rysslands reaktion ter sig således mycket märklig utifrån att det är dessa förstärkningar som kräver en motåtgärd. Dock måste man ta i beaktande att vad avser de Baltiska staterna är det i det Ryska tankesättet forna sovjetrepubliker varvid denna basering av trupp blir mycket känslig för dem. Likväl vad avser Polen är det en fd satellitstat till Sovjetunionen. Ur det perspektivet kan dess uttalande te sig mycket naturligt. Men återigen truppförstärkningarna är inte i paritet för att kräva någon motåtgärd, framför allt inte om man ser till dess fullständiga defensiva natur, vilket det de facto är.
Slutsatser
Huvuddelen av NATO truppförstärkningar har genomförts i Östersjöregionen dvs de Baltiska staterna samt Polen. Detta kommer innebära om Ryssland realiserar några former av motåtgärder vilket den Ryske Generalstabschefen gör sken av i sitt uttalande så är det i denna region dessa kommer ske. Detta föranleder att den säkerhetspolitiska situationen i regionen kommer ta ett steg bakåt vilket jag tidigare har berört i inlägg under våren, som en konsekvens av den Ukrainska krisen. Vad som dock är anmärkningsvärt är den Svenska tystnaden kring detta uttalande. Sveriges television citerade Reuters kring Generalstabschefens uttalande på dess hemsida, men någon form av efterföljande analys kring vad han egentligen menade har uteblivit. Östersjöregionen är med stor sannolikhet vad han avsåg samt det kommer bli skådeplatsen för motreaktionen.
Likväl uttalade sig den Ryske befälhavaren för Östersjöflottan i veckan, där han påtalade att en ökad övningsverksamhet kommer genomföras i Östersjön under sommaren av den Ryska flottan. Vilket i sig kan vara en indikator på att något kan vara förestående. Likväl skall man ta i beaktande att Ryssland kan i dagsläget enbart agera i en strategisk riktning, vilket innebär att om någon maktdemonstration skall genomföras krävs det att det militärdistrikt som denna projicering skall genomföras i har fokus. Ur detta perspektiv kan den till del genomförda återtagningen av trupp från Ukrainas gräns ses, då delar av förbanden är ingående i MD V och skulle i så fall behövas i dess västliga område om man väljer att realisera någon form av mak projicering mot NATO.
Vad motreaktionen kan bli kan man i dagsläget enbart sia om, men troligtvis kommer det bli någon form av kombinerad luft- och sjöprojicering. Dels utifrån att detta är de förmågor som NATO själva har förstärkt med i regionen dels för att genomföra en större beredskapskontroll med ingående marktrupp i dagsläget skulle kunna få oanade konsekvenser vilket Ryssland själva vet, man vill visa makt men man vill inte ha en snabbt nedåtgående spiral där man ej kan kontrollera händelseförloppet. Likväl är dessa styrkor relativt snabbt gripbara medan markförband kräver ombasering vilket kommer kunna följas av NATO underrättelseresurser i god tid innan, utifrån resonemanget att det ej är en beredskapskontroll som genomförs av Ryssland med ingående markförband. Dock kan förevändningen vara en beredskapskontroll av sjö- och luftstridskrafter.
Återigen kan situationen ställa sig på sin spets, främst utifrån perspektivet att vi har en organisation som är dimensionerad för expeditionära insatser och inte nationellt försvar eller hävdande av territoriell integritet under en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Genomför man motåtgärder från Rysk sida kommer kravet på motåtgärder från NATO sida att lyftas relativt omgående från de östliga medlemsländerna detta i sin tur kommer föranleda att vi återigen tar ett steg nedåt i en redan nedåtgående säkerhetspolitisk spiral. Här kommer inte mer pengar till övningsverksamhet att hjälpa för, för eller senare erhåller den låga numerären av personal och utrustning sådant stridsvärde att man dels måste återhämta dels måste genomföra underhållsarbete. Slutsatsen blir således att en seriös diskussion krävs kring Insatsorganisation 14 vara eller ickevarande. NATO själva har konstaterat att det är andra spelregler som gäller nu, därför bör diskussion lyftas även kring vår egen organisation för även om bemanningen hade varit den önskade, hade vi haft stora brister fortfarande att klara en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Der Spiegel 1(Engelska)
Veckans Affärer 1(Svenska)
Gamla metoder i ny förpackning
Sammanfattning
Den krigföring vi ser i östra Ukraina och sett på Krimhalvön är i sig ingen ny krigföring utan det är gamla metoder som väljer att utnyttjas på ett annat sätt och mer effektivt. Krigföringen har en lång förberedelsefas innan man övergår till ett konfliktskede, syftet med detta är att skapa sådana förutsättningar att man kan garantera en snabb och säker seger. Krigföringen bygger på en högra grad av asymmetri där man utnyttjar antingen rysktalande minoritetsgrupper eller socioekonomiska spänningar inom ett målland för att vända medborgarna inom mållandet mot den styrande regeringen. Därmed skapas en folklig resning och mållandet destabiliseras och därmed försvagas det så att motståndskraften mot ett väpnat angrepp nedgår. Krigföringen bygger på tre pelare specialoperationer, informationskrigföring och psykologisk krigföring.
Analys
Allmänt.De senaste tre (3) månaderna har tydligt påvisat att Ryssland omvärderat hur man väljer att genomföra modern krigföring. Tydligt är att Ryssland frångått vissa av de tidigare Sovjetiska principerna avseende krigföring, men även bibehållit vissa. Vad som är signifikant är att dess krigföring eller förandet av krigets initiala skede har fått en tydlig asymmetriskutformning, än tydligare än vad som förutspåddes under 1980-talets scenarior avseende utnyttjandet av t ex spetsnazförband.
Är då detta en revolution inom krigföringen dvs en ny form av krigföring som uppenbarat sig? Jag skulle hävda att så är inte fallet, vad Ryssland gjort på Krimhalvön och i östra Ukraina är hur man valt att använda olika metoder samt växelverkan mellan dessa, vissa metoder/instrument är tydligare än andra. Dock är det inget revolutionerande utan det är snarare hur man väljer att använda dem.
Tre (3) tydliga metoder utnyttjas av Ryssland, informationskrigföring, psykologiskkrigföring och specialoperationer. Utnyttjandet av dessa tre (3) metoder sker stundtals parallellt med varandra och i vissa fall enskilt utan växelverkan med de andra metoderna. Dessa tre metoder i sig är inget nytt och revolutionerande, vad som dock är intressant är hur och när man väljer att utnyttja dem likväl utnyttjas dem över en längre tid och utgör huvuddelen av krigföringen kontra de reguljära förbanden och metoderna..
En än tydligare spårbarhet finns i utnyttjandet av rysktalande minoritetsgrupper, både på Krimhalvön och i östra Ukraina är detta tydligt, dels utnyttjas de som en hävstång dels utnyttjas de som proxykrigareför att kunna förneka den egna inblandningen innan en tydligare inblandning i konflikten sker, något som visade sig tydligt på Krimhalvön, inledningsvis utnyttjas minoriteter med understöd av specialförband.
I mångt och mycket påminner Rysslands nuvarande agerande om hur man väljer insätta en revolt inom en nationalstat, vad amerikanska ’special forces’ benämner Unconventional Warfare (UW) dvs genom att utnyttja den egna befolkningen skapa ett uppror som sedan övergår i gerillakrigföring för att omkullkasta den styrande makten. UW kan även utnyttjas som ett inledande led i en konflikt eller under en konflikt för att försvaga en motståndare.
 |
| Bild 1. Möjliga principer och bärande pelare i modern rysk krigföring. |
Ett antal tankegångar kring hur Ryssland kommer genomföra ett krig i 2000-talet har framförts dels innan krisen i Ukraina dels direkt i kölvattnet av den nuvarande krisen. Vad som har varit tydligt bland de olika förklaringsmodellerna som framförts likväl hos ryska militärteoretiker är en ökad grad av asymmetri i krigföringen för att kunna slå en överlägsen motståndare. Asymmetrin i krigföringen bör ses ur perspektiv avseende skapandet av gynnsamma förutsättningar. Krigets förande bör kunna indelas i sju (7) stycken steg. 1) Rangering av spelpjäserna dvs skapa politiska och militära förutsättningar med hjälp av dolda medel främst av underrättelsetjänst i mållandet. 2) Vilseledning dvs invagga motståndaren i felaktiga tankebanor både militärt och politiskt 3) Subversion dvs genom hot, mutor och att bedra nyckelpersoner skapa förutsättningar för kriget 4)Destabilisering utnyttja socioekonomiska nackdelar i mållandet för att skapa oroligheter 5) Uppror dvs oroligheterna övergår till renodlade konflikter inom mållandet 6) Kriget föranleds av en kort ouvertyr med specialförband övergår till strid över hela ytan med samtliga typer av vapenslag samt vapensystem 7)Neutralisering de kvarvarande motståndsfickorna sker genom överrullning och precisionsbekämpning.
Således kan vi se att man kan dela in krigföringen i två faser, den första fasen där konflikten genomföra under ytan främst med hjälp av underrättelseorgan och specialförband, den andra fasen är det egentliga kriget, där nationalstaterna officiellt är i krig med varandra ur en folkrättslig definition. Vad som är intressant är att det egentliga kriget är den minsta delen och förberedelserna inför det hela dvs rangeringen av spelpjäserna för att få en gynnsam position är den största.
Specialoperationer.Det första benet som bär upp denna form av krigföring är specialförband dels inom de väpnade styrkorna dels inom den militära underrättelsetjänst. Dessa enheter kommer vara delaktiga genom hela konflikten och vara de som ytterst möjliggör att konflikten kan vinnas genom att man rangerat spelpjäserna på ett sådant sätt att mållandet ej har motståndskraften att klara ett väpnat angrepp.
Underrättelsetjänstens huvudfokus kommer dels vara inhämtning dels påverkan. De ryska jägar- och specialförbanden utnyttjas markant inom ramen för denna nya ryska krigskonst. Förbanden utnyttjas från en tidigt skede i operationen intill dess slutförande. Specialförbanden utnyttjas främst för tre områden, subversion, leda/utbildairreguljära grupper samt direkta stridsinsatser. Specialförbanden skall intill dess att en öppen väpnad konflikt sker ej kunna knytas till Ryssland. Detta görs antingen genom att de ej bär rysk utrustning, är f d personal ur specialförbanden m m.
Underrättelsetjänsten kommer i det första skedet vara den som agerar främst, dels genom att inhämta information som ligger till grund för att finna svagheter inom mållandet dels påbörja en låg påverkan mot mållandet oftast genom ej militära medel utan vad som kan betecknas som politisk påverkan som ej skall kunna knytas till Ryssland. Underrättelsetjänsten försöker i detta skede att rangera spelpjäserna så att dessa står placerade på ett sådant sätt att ett väpnat angrepp underlättas och följande skeden kan genomföras.
Underrättelsetjänsten kommer därefter utnyttjas för att genomföra en gradvis påverkan i mållandet, inledningsvis syftar påverkan till att vilseleda mållandet om det egna landets avsikter. I grunden handlar det om att ej utmåla sig som ett hot, eller utmåla sitt agerande som resultatet av ett annat hot, likväl få mållandet att fokusera på andra händelser i omvärlden. Detta görs främst genom att utnyttja inflytelseagenter som kan påverka dels media dels den rådande politiken som förs inom mållandet.
Därefter kommer underrättelsetjänsten inrikta sin verksamhet mot subversion. Denna del syftar till att påbörja en nedbrytning av mållandets polisiära och militära styrka. Främst genom att kompromettera nyckelpersonal så att dessa hamnar i underrättelsetjänstens ledband, genom detta ser man framför sig att man kommer kunna omkullkasta del av ledningsstrukturen och få polisiära och militära förband att ge upp. Likväl påbörjas troligtvis även här rekrytering av individer som kan bli ledare för olika grupperingar i det kommande destabiliseringsskedet antingen bland ryska minoritetsgrupper eller inom socioekonomiskt utsatta grupper inom mållandet.
Vid destabiliseringsskedet kommer specialförbanden eller fd personal ur specialförbanden att utnyttjas. Destabiliseringsskedet syftar till att missnöjesyttringar ökar inom landet, från att enbart varit tal så börjar handling ske. I huvudsak utnyttjas specialförbanden i detta skede till att utbilda och organisera de grupperingar som i ett senare skede kommer genomföra uppror/upplopp mot den styrande makten i mållandet.
I skedet uppror/upplopp kommer specialförbanden leda de väpnade grupperna som kommer agera inom mållandet. Likväl kommer specialförbanden genomföra punktmåls insatser mot vissa specifika mål för att säkerställa framgång, dessa kan därefter överlämnas till de irreguljära väpnade grupperna inom mållandet. Likväl kommer de vara de som står för punktmåls insatser vid t ex upplopp för att dessa får en brutalare utgång än vad som kanske varit brukligt vid andra tillfällen utan en yttre inverkan.
I det avslutande skedet av uppror/upplopp kommer specialförbanden träda i verket för att genomföra den ouvertyr som syftar till att slå ut mållandets militära och politiska ledningsorgan samt förstöra viktig ledningsstruktur för mållandet. Detta syftar ytterst till att skapa en ledningskollaps hos mållandet när den öppna konflikten startar. Detta skall möjliggöra ett snabbt öppet krigsförlopp.
Informationskrigföring.Denna bärande pelare är troligtvis tvådelad dels handlar det om att äga de sändande media dels handlar det om att omöjliggöra för mållandet att kunna utnyttja sändande media för att kunna dementera information som sägs. Informationskrigföringen och den psykologiska krigföringen arbetar i huvudsak i symbios inom ramen för informationsoperationer.
Vad avser utnyttjandet av informationskrigföring så handlar det om att främst kontrollera media (främst television och radio) inom det aktuella mållandet. Genom detta försvåras motåtgärder främst på det psykologiska planet och en vinklad bild kan ges kring händelser och skeden inom ramen för den pågående operationen. Detta kan dels genomföras direkt eller indirekt. Direkt innebär att man tar kontrollen över sändande medium indirekt innebär att man utnyttjar inflytelseagenter vilket ger en vinklad nyhetsbild.
IT-attacker kommer även genomförs mot hemsidor för nyhetsbolag och statliga tjänster inom mållandet. Dessa angrepp syftar ytterst till att förneka medborgarna i mållandet förmågan att inhämta information och man blir hänvisad till information från andra källor där sannolikheten är hög att den är vinklad ur något perspektiv.
Troligtvis kommer man även utnyttja internetbaserade medium för att genomföra en enklare form av skensignalering genom att t ex lägga ut videoklipp på militär verksamhet. Detta för att skapa en fabricerad bild av vad som sker. Exempel på detta kan vara trupprörelser längs gräns mot en viss riktning, skapa en bild över att demonstrationerna är större än vad dessa är för att kraftsplittra resurser, sprida rykten kring att byggnader har intagits på olika håll inom mållandet m m.
När man väl nått uppror/upploppsskedet kommer man troligtvis försöka inta lokala tv- och radiostationer för att genomföra riktad informationsspridning. Detta är en form av fysisk informationskrigföring. Den riktade informationsspridningen innebär troligtvis att de grupperingar som utnyttjas inom mållandet kommer genomföra lokala tv- och radiosändningar med ett tydligt riktat budskap. Likväl kommer man troligtvis även förstöra vissa informationsbärare såsom tv- och radiomaster för att omöjliggöra informationsspridning inom begränsade geografiska områden av mållandet.
Riktad informationskrigföring kommer troligtvis även genomföras inom ramen för uppror/upploppsskedet. Det innebär att man fysiskt kommer överta telefon- och datatrafikpunkter. När detta väl är gjort kommer man blockera vissa system så att mållandets säkerhets- och ledningsstruktur ej kommer fungera. Exempel på detta kan vara att man blockerar vissa beslutsfattares mobiltelefoner, eller omöjliggör datatrafik inom vissa områden o dyl.
En annan metod för att genomföra informationskrigföring är fysisk sådan, kidnappning av journalister samt förstörelse av dess utrustning, härvid omöjliggör man att dessa kan vara informationsbärare och rapportera från mållandet. Effekten av detta kan bli att nyhetsbolagen och framför allt journalisterna upplever att det är för farligt att vistas i det aktuella området varvid nyhetsrapporteringen nedgår och därmed blir det en ensidig rapportering varvid man når framgång på informationsarenan.
Informationskrigföringen inom ramen för denna form av rysk operationskonst är troligtvis tvådelad. Dels syftar den till att utgöra en grund för att kunna forma befolkningens sinnevärld. Dels syftar den till att kraftsplittra motståndaren genom desinformation. Informationskrigföringen genomförs på samtliga medium som civilbefolkningen har åtkomst till och därmed även delar av civila beslutsorgan. Detta åskådliggör tydligt vikten av säkra sambandsmedel dels för den civila administrationen dels för den militära.
Vad som skall beaktas är att detta fungerar troligtvis sämre inom geografiska områden som har en högre grad av informationsteknologisk spridning, där kommer troligtvis inriktningen istället vara att fysiskt nedkämpa de informationsbärande systemen främst genom sabotage för att dölja sin egen inblandning och som en konsekvens omöjliggöra informationsinhämtning för befolkningen. Därmed omöjliggörs förmågan att skaffa sig information kring händelseförlopp och därmed även förmågan att skapa sig en bild av vad som sker.
Psykologisk krigföring. Den psykologiska krigföringen inriktas främst mot att destabilisera den styrande makten i mållandet. Detta görs genom att dels diskreditera mållandet internationellt dels skapa missnöje inom målandet samt visa den styrande makten svag eller ondskefull genom att underminera dels politiker dels polis och militär. Den psykologiska krigföringen förs i alla former av medier.
Genom övertagande av informationsbärare vilket till stor del informationskrigföringen inom denna nya form av rysk krigföring syftar till, underlättas genomförandet av den psykologiska krigföringen avsevärt. Härvid kan Ryssland obehindrat när detta är genomfört tydligt påverka befolkningen inom det aktuella operationsområdet.
Kan man inte i upprorsskedet ta informationsbärare för att genomföra den psykologiska krigföringen kommer det troligtvis den psykologiska krigföringen bli mer utsträckt i tid. Vilket i sitt slutskedet kommer övergå till ryktesspridning o dyl då man istället väljer att förstöra informationsbärarna så att mållandet ej kan komma ut med korrekt information till den egna befolkningen.
Den psykologiska krigföringen kommer föras över dels traditionella mediabärare såsom Tv och radio dels över ny media såsom öppna mediatjänster där användare själv kan lagra information som sedan sprids via sociala tjänster såsom Twitter o dyl. Den psykologiska krigföringen kommer föras över hela ytan för att kunna nå samtliga ålders- och socialgrupper inom mållandet, huvudbudskapet kommer troligtvis vara detsamma men hur det framställs och framförs kommer vara olika beroende på målgruppen.
Den psykologiska krigföringen omfattar även förevisning av militär styrka, dock skall beaktas att förevisning av detta är inte enbart psykologisk krigföring utan kan även omfatta andra syften, syftande till att skrämma och demoralisera motståndarens förband och påverka de politiska beslutsfattarna. Exempel på detta är främst övningsverksamhet, övningarna kan dels ske inom det egna landet för att visa militärstyrka dels i anslutning till mållandet för att uppvisa sin militära styrka.
Den psykologiska krigföringen förstärks även med utnyttjandet av specialförband och irreguljära förband (detta kan vara upprorsmän o dyl) inom mållandet. Likväl utnyttjas stridigheter mellan de irreguljära förbanden och mållandet för att underminera ställningen för den styrande makten inom mållandet dels nationellt dels internationellt. Finns ej den socioekonomiska grunden för uppror kommer troligtvis upplopp o dyl anstiftas istället för öppna stridigheter mellan irreguljära förband och mållandets säkerhetsstyrkor. Varvid dessa upplopp utnyttjas som ett led i den psykologiska krigföringen mot mållandet.
Den psykologiska krigföringen förs genom hela förloppet med varierande intensitet samt mot olika målgrupper med olika budskap inom mållandet. Likväl kommer troligtvis mållandet inom Rysk media demoniseras för att skapa en folklig opinion, för utnyttjandet av militär vapenmakt, likväl för att mobilisera de moraliska resurserna inom Ryssland mot mållandet.
I och med att förberedelsefasen är så pass lång innan konflikten övergår till öppna strider kommer den psykologiska krigföringen fälla stora avgöranden. Detta utifrån det faktum att man vill skapa så pass gynnsamma förutsättningar i mållandet för de egna stridskrafterna som det bara är möjligt. Detta innebär ytterst att den psykologiska krigföringen syftar till att säkerställa att motståndet helst är brutet innan striderna påbörjas. Likväl att mållandets befolkning är så pass splittrat så att någon egentlig motståndsvilja mot angreppet ej går att uppbåda.
Slutsatser
Att de inledande stegen (dvs stegen innan ett formellt krig) i detta sätt att inleda ett krig fungerar det har vi sett tydliga bevis på vid Krimhalvön och östra Ukraina. En stor del har varit att man kunnat utnyttja asymmetrin i att använda dels förband som ej formellt går att knyta till Ryssland dels utnyttjandet av irreguljära förband (läs civila som tar till vapen). Likväl har vissa asymmetriska metoder utnyttjas såsom att lokala befälhavare mutas, hotas o dyl och därmed lägger ned vapnen. Hur metoden dock skulle fungera då rysktalande minoriteter ej utnyttjas utan istället utsatta socioekonomiska grupperingar, vilket skulle bli fallet vid t ex en konflikt mot Sverige eller Finland är osett, men utnyttjas sådana spänningar på rätt sätt bör effekten kunna bli likartad. Vad som är oroväckande med asymmetrin i krigföringen är att civila i en allt större omfattning än tidigare kommer omfattas av kriget, likväl vara en av nyckelspelarna i det, varvid det blir tydligt att lagrummet som finns om militärt stöd till rättsväsendet bör analyseras om det dels är tillräckligt dels måste övningar inom ramen för denna påbörjas och inte bara på en spel nivå.
Två omedelbara konsekvenser går att dra kring denna nya form av krigföring som verkar tillämpas av Ryssland. Dels krävs en fungerande säkerhetstjänst dels krävs fungerande säkerhetsförbandför att kunna möta hotet. Detta i och med att förberedelseskedet inför ett väpnat angrepp kan bedömas som mycket långt och om det väl påbörjas kommer det bli mycket svårt att stoppa det som sats i rörelse.
Vad avser säkerhetstjänsten inom ramen för denna form av krigföring bör den inriktas mot att finna de underrättelseofficerare illegala som legala som dels genomför klassiska förberedelser inför ett väpnat angrepp dels de som genomför rekrytering av beslutshavare o dyl som kan träda i verket i destabiliseringsskedet och därmed sänka motståndsviljan inom rätts- och försvarsstrukturen inom Sverige. Likväl krävs en uppföljning av dessa underrättelseofficare i syfte att kunna lokalisera om de genomför rekrytering av vad som kan bli cell ledare inom subversiva grupperingar som kan träda i verket i ett uppror/upplopps skede.
Vad avser säkerhetsförband kommer dessa krävas i det tydliga skymningsläget som kommer uppstå i en större och längre omfattning än vad som förutsågs utifrån 1980-talets modell på ouvertyr. Säkerhetsförbanden bör enligt tidigare modell utnyttjas mot att söka samt nedkämpa specialförbandsdelarna som uppträder inom landet. Däremot krävs en tydligare koppling mellan den civila säkerhetstjänsten och de militära säkerhetsförbanden för att kunna lyckas i uppspårning och nedkämpning av dessa i och med att huvuddelen av den inledande ouvertyren kommer ske i urban miljö, där man kan utnyttja de socioekonomiska spänningarna till sin fördel som motståndare.
Låt oss nu göra ett hypotetiskt krigsspel kring hur denna metod kan användas mot Sverige. Detta kan göras utifrån grundförutsättningen att Säkerhetspolisen angett att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Rysslands målsättning i detta hypotetiska scenario kommer vara att dels undvika ett svenskt NATO medlemskap dels säkerställa egen geostrategisk position i Östersjön genom att ta Gotland. Skedena intill öppet krig kommer belysas i detta hypotetiska scenario. Troligtvis kommer Finland även till del beröras av denna konflikt, Ryssland kommer i det längsta försöka undvika en konflikt med NATO i de Baltiska staterna dock kommer en ökad destabilisering ske där, men grund syftet kommer vara att försöka säkerställa sin egen position mot NATO genom detta agerande.
Läge och förutsättningar: Sommaren 2015 efter Ukraina krisen har den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och EU/NATO haft en nedåtgående spiral, intensifierad övningsverksamhet dels i Barensregionen dels i Östersjöregionen har gett ett stort antal gränskränkningar mot Sverige. Likväl har Ryska propåer återigen framförts om att få stationera civila säkerhetsföretag på Gotland för att säkerställa Nord Stream ledningens säkerhet. Den senaste propån genomfördes i samband med en större kombinerad sjö- och luftstridsövning i Östersjön. Med tydligt riktade inslag mot Svenska militärgeografiska områden. Vilket kommit att föranleda att den sittande Regeringen framfört till riksdagen om att snabb behandla en ansökan för ett NATO medlemskap utan förgående folkomröstning utan enbart med en riksdagsomröstning.
Rangering av spelpjäser. Troligtvis finns både inflytelseagenter samt celler med illegala underrättelseofficerare likt den spion ring som ’Anna Chapman’ ingick i även i Sverige. Dessa har troligtvis i det dolda redan nu och de senaste åren planterat information mot ett NATO medlemskap i och med att detta har varit en återkommande politisk fråga de senaste fem åren samt det skulle förändra den geostrategiska balansen markant inom Östersjöregionen till nackdel för Ryssland. Likväl har troligtvis de socioekonomiska motsättningar inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen studerats och troligtvis har visa framstötar har genomförts inom dessa regioner.
Vilseledning.Del av vilseledningen i detta fall kommer vara att få den Svenska civila och militära ledningen att fokusera på ett annat geografiskt område än sitt egna. Att så redan kan ha skett kan vara Försvarsberedningens syn på att det varit inom Rysslands östra regioner den största hotbilden varit, trots att man från Rysk sida kontinuerligt framfört att NATO ses som ett tydligt militärt hot. Del av vilseledningen kan även komma att vara att framtvinga en situation för att stärka sin egen geostrategiska position dvs framtvinga en konflikt, vilket skulle kunna vara fallet i detta hypotetiska scenario.
Subversion. I detta scenario kommer subversionen att inriktas mot att dels kompromettera viktiga personer på Gotland för att kunna genomföra ett väpnat motstånd dels myndighetspersoner inom polisväsendet på mellannivå inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen. Troligtvis kommer man inrikta sig mot ideologiskt närliggande individer till Ryssland, finns ej detta kommer man genom hot eller liknande metoder få dem att följa den tilltänkta uppgiften.
Destabilisering.Detta kommer ske dels genom utökade sociala spänningar mellan grupper i Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen, det civila samhällets resurser kommer överansträngas samt resurser kommer kraftsamlas från andra områden till dessa tre, vilket gör andra delar av Sverige sårbara. Dels genom utnyttjande av psykologisk krigföring mot Sverige man kommer visa på hur Sverige ej är ett demokratiskt land, ej tar hand om sin egna befolkning o dyl. Likväl kommer man visa på att den styrande Regeringen ej kan ta ansvar för medborgarnas säkerhet.
Uppror/upplopp.Destabiliserings skedet kommer nu övergå till ett öppet upplopp inom de tre tidigare nämnda områdena. Vapen kommer delas ut till mindre grupperingar som med understöd av fd Rysk specialförbandspersonal kommer ta Tv och Radiohusen i Malmö samt Göteborg. Nationella insatsstyrkan kommer troligtvis sättas in och mest troligt är att stora delar av den kommer nedkämpas mht att olika former av försåtsmineringar samt delar av den fd specialförbandspersonalen kommer finnas på plats just med syftet att nedkämpa denna styrka. Inom Stockholmsregionen kommer eldöverfall genomföras mot räddningstjänstens resurser vilket kommer föranleda att poliseskort av piket motsv kommer krävas. Avslutningen av uppror/upplopp kommer bli att polisens resurser är överansträngda samt en ”spontan” demonstration kommer uppstå vilket resulterar i att riksdagshuset stormas med ett stort antal dödsoffer som följd både inom polisväsendet samt bland demonstranterna. Ett nationellt trauma kommer uppstå över att detta har skett i lugna Sverige paralleller kommer dras till Ådalen 1931, ett politiskt besluts vakuum kommer uppstå samt stora påtryckningar kring regeringens avgång som följd av de senaste händelserna. I detta skede kommer ouvertyren påbörjas med en stor sabotagevåg mot främst det militära ledningssystemen samt en mordvåg mot den militära och civila ledningen i Sverige.
Stor tack till Lars Gyllenhaal och Wiseman för synpunkter
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Committee to Protect Journalists 1(Engelska)
Rferl 1(Engelska)
National Defence Academy of Latvia 1
The Washington Post 1(Engelska)
Time 1(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
VPK 1(Ryska)
Marinens vikande övningstrend 2001-2013
För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén – ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.
Inledning
Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.
Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.
2001
Målet under 2001 var att efter FB-00 ställa om mot det nya nätverksbaserade försvaret. Det framgår i årsredovisningen att det under året skulle bli en betydande nedgång i förmåga och beredskap jämfört med tiden före FB-00. Detta har varit nödvändigt p.g.a. ökade ekonomiska kostnader för avveckling att förskjuta ambitionsnivån avseende övningar med ungefär ett år. Årets resultat är en konsekvens av kraftfulla ekonomiska åtgärder för att kunna gå skuldfri ini 2002. Det målet har nåtts.
Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.
Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.
Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.
Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.
Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.
2002
Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.
Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).
2003
Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.
De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.
2004
De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna
De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna.
Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.
Avseende Försvarsmaktens förmåga så bedöms det för närvarande inte föreligga något omedelbart invasionshot mot Sverige. Därmed krävs heller inget lika omedelbart gripbart invasionsförsvar. Försvarsmaktens krigsorganisation har därför kunnat reduceras i mycket stor utsträckning. Samtidigt är en ökning, utgående från dagens nationella och internationella krav och behov, helt otillräcklig om ett invasionshot återigen i en framtid skulle uppstå. Det beror främst på att antalet förband som organiseras är för få i ett sådant läge.
Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)
Under året har Försvarsmakten genomfört en intensiv och givande övningsverksamhet. Vid stridsfartygsförbanden har operativ och taktisk rörlighet, allsidighet, hög skyddsförmåga och modernitet prioriterats. Utvecklingen av förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser och övningar har fortsatt med hög ambition.
För Marinförbanden har slutövning SAMMARIN genomförts med vissa begränsningar pga att ekonomin ej medgav en längre sammanhängande övning. Fortsatta begränsningar i budget kommer innebära att det påbörjade återtagandet av väpnad strid inte kommer att kunna genomföras och att vi får börja om igen.
Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.
2005
De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.
I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.
Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.
Marinens slutövning SAMMARIN-05 har genomförts med gott resultat. Erfarenheterna är överlag goda till mycket goda. Kombinationen fullt scenariostyrd övning, internationella reglementen och kommandospråk samt överlagrad analys- och STEAM TEAM-verksamhet visade sig skapa en mycket uppskattad övning.
Avseende det totala gångtidsuttaget har det för ytstridsfartygen minskats under året jämfört med föregående år. En faktor är att samtliga robotbåtar och patrullbåtar har avvecklats under året.
Anm: Värt att särskilt notera är att bilagan ”Värdering av Försvarsmaktens operativa förmåga” från 2005 (d.v.s. efter FB-04) är klassificerad kvalificerat hemlig jämfört med tidigare när den enbart varit klassificerad som hemlig.
2006
Det gångna året 2006 har inneburit att ominriktningen enligt försvarsbeslutet 2004 fortsatt i Försvarsmakten. Att reformera Försvarsmakten tar tid, men årets operativa insatsverksamhet visar tydligt att Försvarsmakten är på rätt väg mot målet – ett insatt insatsförsvar.
Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. De internationella övningarna har en avgörande betydelse för utveckling av våra förbands förmåga att delta i internationella insatser. Ett omfattande arbete har startat under 2006 för att ytterligare höja insatsberedskapen. Vi behöver emellertid ägna ökad uppmärksamhet åt den nationella insatsberedskapen.
Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)
Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)
Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.
Gångtiden för stridsfartyg och ubåtar under året är högre än tidigare år. Detta kan härledas till två saker. Sedan september 2006 är en korvett typ Göteborg (HMS Gävle) insatt i ML 01 i östra Medelhavet och dess gångtid under insatsen ingår i de för fartygstypen redovisade antal timmar, därav den högre gångtiden jämfört tidigare år. En ubåt typ Gotland bedriver sedan sommaren 2005 samövningar med USA, dess gångtid ingår i redovisningen för ubåt och medför att gångtidsuttaget ökar under året jämfört med 2005.
Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.
2007
Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.
Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.
Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).
Avseende marinens övningsverksamhet så har utbildningen av fartygsbesättningar slutförts till reviderade mål. För de marina förbanden är personalläget fortsatt ansträngt efter de åtgärder inom personalområdet som blev en konsekvens av försvarsbeslutet 2004. Vid 3. ytstridsflottiljen är målsättningen trots allt inte helt uppnådd, viss grundläggande fartygsutbildning saknas. Vid 4. ytstridsflottiljen är målsättningen är inte helt uppnådd då vissa brister finns i besättningsutbildningen.
Avseende årets gångtid så har fartygen till huvuddelen utnyttjats för genomförande av grundutbildning samt för uppsättande av registerförband enligt plan. En korvett typ Göteborg (HMS Sundsvall) var insatt i ML 02 i Medelhavet under första halvåret, därav den högre gångtiden för fartygstypen jämfört med tidigare år (även andra halvåret 2006 var en korvett insatt i ML 01). Antalet gångtimmar påverkas också av ekonomiska restriktioner under genomförandeåret, t.ex. inställande av övningar, lett till ett lägre nyttjande av gångtimmar.
2008
I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.
Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.
Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.
Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.
De lågt ställda målsättningarna i verksamhet och ekonomiska begränsningar under 2008 har medfört minskad gångtid för samtliga fartygstyper. (Noterbart är att gångtidsuttaget 2008 är det lägsta någonsin i Marinen där stridsfartyg och ubåtar sammantaget underskred 5000 gångtimmar.)
2009
Försvarsmaktens verksamhet har genomförts med goda resultat. Försvarsmakten har uppfyllt krav och målsättningar för utbildningsverksamheten, vilket inneburit att utbildningen bedrivits på en nivå så att rekryteringsgrunden till internationella insatser samt till officers- och specialistofficersutbildningen har kunnat säkerställas.
Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.
Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.
Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.
2010
Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.
Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen.
Försvarsmakten kan även konstatera att resultatet av 2010 års arbete belyser de utmaningar som finns i personalförsörjningsreformen. Vårt land har ingen egen erfarenhet om de mekanismer som påverkar personalförsörjningen i ett frivilligt försvar.
Under året har ett 25-tal kränkningar av svenskt territorium hanterats, vilket är en ökning jämfört med föregående år och bedöms bero på den omfattande övningsverksamheten i närområdet.
Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.
För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.
2011
Försvarsmaktens förbandsanslag pekade prognoser tidigt 2011 på att ledighetsskulden var större än väntat. Till det kom uppgifter om att pensionsutbetalningar skulle bli mer kostsamma än planerat. För att inte riskera ett överutnyttjande av de tilldelade anslagen vidtog Försvarsmakten ett antal åtgärder. Bland annat reducerades övningsverksamheten. Resultatet visar nu på ett gynnsammare utfall än tidigare prognoser. Anslagssparandet på förbandsanslaget, cirka 400 miljoner kronor, kan nu användas till en fortsatt reformering av Försvarsmakten under 2012. Bland annat kommer övningsverksamheten att förstärkas och vissa soldatanställningar kommer att tidigareläggas.
Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.
I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.
Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men målsättningarna enligt verksamhetsuppdraget för 2011 uppnås endast till del. I och med att marinens slutövning SWENEX 3 ställdes in uppnåddes inte målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband. Vidare har brister i tillgänglig materiel och personalvakanser bidragit till målavvikelsen. Avsikten är att genom övningar 2012 bidra till att målsättningen nås.
Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.
2012
Den verksamhet som var planerad för 2012 har i allt väsentligt genomförts med ett bra till mycket bra resultat. Vi har haft fortsatt god kontroll på ekonomin men prognoserna på förbandsanslaget behöver förbättras vilket vi lägger stor kraft vid att åtgärda.
Våra medarbetare känner frustration över alla pågående förändringsuppgifter samtidigt som huvuduppgifter skall lösas. Produktionsmålsättningarna för amfibieförbandet har varit låga beroende på att krigsförbandet alltjämt i huvudsak bemannas med krigsplacerad värnpliktig personal som Försvarsmakten ej har förfogande över för övningsverksamhet.
Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.
Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården.
Det sammanlagda gångtidsuttaget för ytstridsfartyg och ubåtar fortsätter att minska.
2013
Vi har genomfört en medveten satsning på övningsverksamheten för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings och attraktionskraft. Resultaten för året visar också övningsverksamheten har gått över förväntan.
Under hösten fick verksamheten också anpassas på grund av ett högre än planerat utfall på förbandsanslaget. Genom de åtgärder som vidtogs kunde den absoluta merparten av den planerade verksamheten genomföras.
Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.
Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan p.g.a. vissa systembrister.
Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.
Sammanfattning
I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.
Vad som också är tydligt är att det inom Marinen precis som redovisats för de övriga två försvarsgrenarna tidigare, så har man under perioden löpande byggt upp en kompetensskuld på grund av reduceringar i övningsverksamheten som man avser ta igen senare, men som man aldrig kommer i kapp med.
Noterbart är att den samlade operativa förmågan trots ovanstående faktorer varje år bedöms som god trots reduceringar i förbandsmassan och uteblivna övningar. I vissa fall har den även ökat jämfört med föregående år. Detta är anmärkningsvärt och i vissa fall vilseledande för en lekman som ska ta del av redovisningen. Trots ovanstående så redovisas varje år efter 2004 att förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms innehålla brister som begränsar handlingsfriheten. Detta redovisas fram till 2012. Därefter har denna del försvunnit trots att förbandsnumerären succesivt har minskat.
Noterbart är också att att brister i ubåtsjaktförmågan redovisas öppet år 2001 och därefter nämns ingenting förrän 2013 trots många påverkande faktorer inom detta område. Förhoppningsvis redovisas detaljer runt detta i den från 2005 kvalificerat hemliga bilagan.
Som diagrammet visar här nedan så har det totala gångtidsuttaget på ytstridsfartyg och ubåtar minskat konstant under de senaste åren. Avvikelserna under 2006 och 2009 beror uteslutande på de internationella insatserna ML 01/02, ME 01 samt ubåten Gotlands verksamhet i USA. En av anledningarna till att gångtidsuttaget trots allt inte minskat mer än vad det ser ut att ha gjort är bland annat att ett helt annat uppträdande tillämpas i samband med övergången till en renodlad korvettflotta. Tidigare förtöjde eller ankrade fartygen ofta under nattetid i samband med övningsveckor p.g.a. en mindre bemanning. Numera är fartygen i stället ofta till sjöss dygnet runt och därmed ökas den totala drifttiden jämfört med tiden fram till och med 2005.
Det sägs ofta från regeringen att Försvarsmaktens förmåga har ökat sedan 2006 när Alliansen tillträdde. Tittar man på den totala utvecklingen avseende övningar och drifttid på fartyg så ger det en något annorlunda bild av läget.
En av farorna med den nya normalbilden (uppdaterat 15.20)
 |
| Rysk IL-20M uppvaktad av såväl baltisk (fransk) som svensk incidentberedskap. Foto: Franska flygvapnet |
Kollisionstillbudet 3 mars mellan SAS och ett ryskt IL-20M signalspaningsflygplan är en typ av händelse som jag befarat. Nu gick det bra som tur var. Händelsen visar på en av de stora farorna med händelser som t ex ryska påsken när man ger sig in i ett annat lands flyginformationsregion, utan att prata med flygledare, utan färdplan och eventuellt utan transponder som i alla fall fallet med SAS/IL-20M.
Civil flygtrafikledning har i regel ej längre primärradar, det vill säga en riktig radar. Bild från primärradar kräver stor erfarenhet att tolka och bilden skulle därtill ofta vara så komplex att den mängden flygtrafik som finns idag skulle bli svårhanterad. Vidar skulle användning av primärradarbild också kräva extra personal. Istället används sekundärradar som innebär att en sändarstation skickar ut en fråga om det finns någon i närheten och får då svar av transpondrar i flygfartyg med en identitetskod och höjd. Av svaret kan sekundärradarn även utvisa riktning och avstånd till flygfartyg eller egentligen transpondern.
Sekundärradarn visar därmed bara flygfartyg som vill synas och därför har transpondern igång. En sekundärradarbild blir därmed också fri från allt klotter och störningar som en vanlig primärradar fångar upp. Därtill har sekundärradarn längre räckvidd eftersom en signal bara behöver färdas åt ett håll istället för att studsa mot ett mål. Det är också transpondersvaret som kollisionsvarningssystemet TCAS utnyttjar för att ge utrustade flygplan en varning om annan flygtrafik i närheten och eventuella kollisionsrisker.
Att den ryska IL-20M flög med avslagen transponder var därför anledningen till att varken den civila flygtrafikledningen såg det eller att SAS-planet fick en varning på TCAS. Istället lär det ha varit en militär radar av okänd nationalitet som såg IL-20M och information från luftbevakningen som gjorde att flygtrafikledaren till slut kunde varna, med tanke på att SVT talar om en ”annan radar”.
Att döma av informationen i SVT:s inslag verkar det ha varit dagerförhållanden vid tillbudet. Ett av problemen när två flygplan är på väg att kollidera med varandra är svårigheten att upptäcka varandra visuellt. Ett annat flygplan vars kurs är sådan att man kommer att kollidera om undanmanöver ej görs står stilla i synfältet, det vill säga att det har ingen bäringsdragning. Den mänskliga varseblivningsprocessen är gjord för att upptäcka rörelse och därför kan det dröja till det är mycket nära innan man ser faran och då kan det vara för sent. I mörker har man fördelen av att kunna reagera på de blinkande anti-kollisionsljusen – om de är tillslagna.
Militärt flyg på spaningsuppdrag eller andra skarpa uppdrag använder inte transponder i syfte att undgå upptäckt. En av de första punkterna på en ”krigschecklista” är just att slå av transpondern. Som svenskt exempel kan nämnas att vid start från Sicilien och flygning i civilt luftrum användes transponder för att sedan slås av innan inpassering i operationsområdet. Separation till annan flygtrafik sker då genom den militära stridsledningen, t. ex en AWACS. Jag bedömer dock att den ryska IL-20M flög utanför egen militär stridslednings räckvidd med tanke på avståndet från Kaliningrad och att man ej verkar ha reagerat på SAS närvaro.
Den 3 mars var första vardagen efter att det gått upp för världen att Ryssland hade ockuperat Krim. Det lär därmed ha funnits ett stort ryskt inhämtningsbehov avseende vilka åtgärder NATO-länder vidtog, inte minst i Östersjöområdet, vilket ytterligare lär förstärka behovet av att försöka uppträda så dolt som möjligt (utan transponder).
Det är visserligen (i stort sett) enligt regelboken att uppträda som detta signalspaningsflygplan eller för den delen som gjordes under ”ryska påsken” då formellt sett inte har kränkt en annan stat eftersom man flugit utanför territorialvattengränsen (12 sjömil från land), tillika gränsen för nationellt luftrum. Men, genom att ge sig in i en annan nations flyginformationsregion (ansvarsområde för flygtrafikledning) utan färdplan och utan att tala med flygtrafikledning utgör man ett problem för civil flygtrafik. I än högre grad så om man gör detta utan transponder, vilket inte är enligt regelboken för den typen av luftrum som man agerat i. Råder mörkerförhållanden skulle även släckta anti-kollisionsljus och lanternor försvåra upptäckt.
Vad gäller ”ryska påsken” ser man av SvD:s grafik att de ryska flygplanen varit en bra bit inne i svensk flyginformationsregion (se karta via Jägarchefen) och därtill i ett område där civil flygtrafik till och från Arlanda passerar. Mängden trafik lär dock vara låg vid den tidpunkten på dygnet. Som rapporterats i media så är dock detta inte den enda gången liknande saker inträffat.
Utöver att starta incidentberedskap för att identifiera ett okänt flygföretag och att visa närvaro kan man även låta egna militära flygplan med tillslagna transpondrar skugga andra nationers flygfartyg med avslagen transponder i syfte att ge ett eko till civil flygtrafikledning.
I det av SVT rapporterade fallet ligger ansvaret helt och hållet på rysk sida. Tyvärr lär detta inte vara sista gången vi får se något liknande i och med den kraftigt ökade verksamheten i Östersjön och svenskt närområde, inte minst nu i skuggan av Ukrainakrisen då Östersjön blivit än hetare. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att det går bra även framöver.
Det ska bli mycket intressant att se vad Haverikommissionen kommer fram till i sin rapport. Jag misstänker att Ryssland inte är så villigt att lämna ut uppgifter om sin signalspaning.
Uppdatering 11.45: I Aftonbladet meddelas att Haverikommissionen inte kommer att utreda tillbudet, vilket är synd anser jag.
Uppdatering 13.00: I Ekot berättar Jens Olsson, Statens Haverikommission, att det ryska flygplanet enligt befälhavaren på SAS-flygplanet passerade ”från höger till vänster” på 90 m avstånd, vilket jag tolkar som att det var en passage i sida och inte i höjd. 90 m passageavstånd i sida är oerhört nära och som jämförelse kan nämnas att reglerna för militära luftstridsövningar stipulerar 300 m som närmaste avstånd. För civil flygtrafik gäller 300 m i höjd och åtskilliga kilometer i sida (beroende på typ luftrum).
Som förtydligande av föregående uppdatering så utreder inte Statens Haverikommission då händelsen ägde rum i internationellt luftrum med ett danskregistrerat flygplan. Den danska haverikommissionen har meddelat den svenska att man inte avser utreda händelsen.
Uppdatering 15.20: Försvarsmakten bekräftar för SVT att det var svensk STRIL som varnade den civila flygtrafikledningen för det ryska signalspaningsflygplanet och att det är normalbild att ryska militär flygplan flyger med avslagen transponder.
Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet
Igår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text […]
Uppdaterat: Regeringen gjorde det igen…
Gjorde vadå undrar ni förstås? Jo, man har i dag ånyo kört över försvarsberedningen genom att förekomma. Inte nog med att man för några veckor sedan gick ut och lovade 5,5 miljarder till försvaret så har regeringen i dag även gått ut och presenterat riktlinjer för hur ett försvarssamarbete med Finland ska se ut och man har desutom specificerat inom vilka områden. Hade jag suttit i en försvarsberedning som inom kort ska lämna in sin slutrapport så hade jag inte varit särskilt nöjd med den tågordning som regeringen tillämpar. Agerandet från regeringen utstrålar inte trovärdighet, och min analys är att man nu gör allt för att innan valet bli av med ”Svarte Petter” och för att man i efterhand inte ska kunna anklagas för att ha kört sönder försvaret.
Hur det låg till med det där numera ökända löftet om 5,5 miljarder vet vi redan. Det har kollegan Wiktorin redan klarat ut. Sådant som ligger bortom nästa mandatperiod kan vi direkt räkna bort. De kommande fyra åren blir det därmed inga 5,5 miljarder i årligt tillskott som basunerades ut i stora rubriker, inte heller blev det några 1,1 miljarder som utlovades under den närmaste mandatperioden och tidigast 2018. Det blev så här istället.
 |
| Grafik: Johan Wiktorin |
Men vad innehåller då dagens redovisning från försvarsministrarna egentligen?
Till att börja med så säger man att samarbetet avgränsas till fredstid, vilket vi direkt kan konstatera inte kommer att öka försvarsförmågan i den omfattning som man hade hoppats på, något som borde vara det centrala i alla försvarssamarbeten. Trots det så säger man att ”tyngdpunkten bör ligga på det långsiktiga perspektivet och på samarbetsområden som kan leda till en väsentligt ökad ömsesidig operativ förmåga”. Då återstår ju onekligen frågan huruvida det finns en icke officiell agenda om ett samarbete även i händelse av krig, något som vore av godo för båda parter?
Ett försvarssamarbete bör rimligtvis ha som sitt primära mål att vara ett försvarssamarbete på riktigt som i den bästa av världar rendera i att 1+1=3. Men då geografiska förhållanden, förutom längst uppe i norr, i kombination med att både Sverige och Finland har ett ”miniatyrförsvar” där allt krävs på hemmaplan så är risken att förslagen som ligger leder till att 1+1=1. För vem ska kunna avvara något till den andra sidan av Östersjön när det blir skarpt läge?
Oaktat detta, och oaktat att man ånyo förekommit försvarsberedningen, så vad har man då egentligen sagt?
Marinen
Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, sjöövervakning, gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband och utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning (OPCON) av enheter mellan de marina stridskrafterna.
Övningssamarbete är ingen nyhet. Marinen övar redan tillsammans med Finland i de flesta internationella övningar och nu även inom ramen för övningen SWEFINEX som startar på måndag. Men det finska intresset för den ”gemensamma övningen” är minst sagt svalt. Man ställer i årets övning upp med endast ett fartyg(!) Samma sak var det förra året.
Utbildning och träning har tidigare analyserats i Marinen. Resultatet blev då att det skulle bli dyrare att transportera personal till Finland och inkvartera enligt gällande avtal än att ha utbildning i egen regi. Vice versa blir det givetvis för Finland.
Att öva operativ ledning genomförs även det redan i dag under gemensamma övningar, så inte ens det är något nytt. MTS har OPCON över förbanden till sjöss och Finland kommer att ingå i den förbandsmassan under övningar, nu snart i SWEFINEX.
För marinen är dagens besked således inget nytt under solen, det mesta är redan omhändertaget eller realiserbarhetsprövat.
Flygvapnet
Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, luftövervakning och ledning (C2), gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband samt utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning av enheter mellan flygstridskrafterna. Det fördjupade samarbetet ska bygga på det befintliga samarbetet inom ramen för Cross Border Training (CBT).
Samma sak gäller för Flygvapnet när det kommer till utbildning och träning. Det kan omöjligt bli billigare att regelbundet åka till Finland för att låt säga öva i simulator, än att ha en egen. Samma sak gäller troligtvis övrig träning, i synnerhet när det börjar handla om att flytta många individer mellan Sverige och Finland. Ett område där man redan samarbetar är inom FAC-utbildningen. Där deltar redan finsk personal i den svenska utbildningen, men då handlar det givetvis om enstaka tillfällen med begränsat deltagande. Således inte så kostsamt och därmed hanterbart. Det är inom områden som dessa, där et blir kostnadseffektivt man bör rikta in framtida samarbeten och inte på bredden bara för sakens skull.
CBT är väl utbyggt i dag, och en fördjupning skulle primärt utgöras av att flyga fler gemensamma pass, men här har vi som bekant en stadigt sjunkande flygtidsuttag, så möjligheterna att öka antalet flygtimmar inom ramen för CBT ser onekligen svårartade ut. Övningen som nyligen genomfördes på Island visade enligt säkra källor tydligt på att man inte kan komma så mycket längre inom samarbetet än vad man redan har gjort utan att man då måste passera en tydlig gräns vad avser delgivning av hemlig information, något båda parter, men framför allt Finland har bromsat. Både svenska och finska flygvapnet har sedan tidigare bl.a. efterlyst möjlighet att planera alternativ landningsplats vid dåligt väder i respektive land, något man redan har gjort med Norge. Det har enligt uppgift varit en problematisk fråga att hantera i Finland, svårare än i Norge och Sverige.
Armén
Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.
Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.
För armén handlar det näst intill alltid om stora volymer personal när man ska utbilda, träna och öva. Vi vet redan i dag vad det kostar att öva i Norge i samband med övningen Cold Response när förband och materiel ska flyttas. I år kunde inte samtliga planerade förband och enheter deltaga p.g.a ekonomin. Hur återkommande sådana manövrar där trupp och fordon ska flyttas till/från Finland kommer påverka en ansträngd försvarsekonomin kan nog vem som helst tyvärr räkna ut.
Logistik
Utforska möjligheterna att genomföra gemensamma förstudier, t.ex. om ett nytt ytstridsfartyg, gemensam utläggning av verksamhet på entreprenad och fördjupat bilateralt samarbete inom underhåll och framtida förmågeutveckling.
Att titta på ett gemensamt nytt ytstridfartyg är kanske den bästa och den enda faktiska nyheten i dagens förslag. Att bygga fartyg tillsammans med Finland kan förhoppningsvis vara en bra lösning för framtiden i syfte att minska utvecklingskostnaderna. Det kan dock bli problematiskt om försvarsberedningen har kommit fram till helt andra förslag. Ett annat problem runt detta är att Försvarsmakten själva har prioriterat bort nya ytstridsfartyg. Det försvann ur liggande materielplan för över ett år sedan, och den planen sträcker sig bortom 10 år. Ska nya och välbehövliga ytstridsfartyg byggas så måste mer pengar skjutas till, och några sådana pengar har regeringen bevisligen inte tänkt trolla fram under kommande mandatperiod, om man nu mot alla odds skulle få fortsatt förtroende.
Vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad är högst oklart. Det Sverige har provat hittills har tyvärr inte präglats av positiva utfall utan har istället ofta inneburit att verksamheten anpassats för fredsbruk och inte skett med krigets krav för ögonen.
Mina slutsatser av dagens försvarspolitiska utspel är tre. För det första handlar det om att bli av med ”Svarte Petter” när det kommer till en under flera år hårt kritiserad försvarspolitik som bidragit till ett utarmat försvar. För det andra så är dagens besked i stort inget nytt under solen. Snarare en beskrivning av saker som redan pågår eller är realiserbarhetsprövade sedan tidigare, några punkter är dock riktigt bra. Min sista slutsats, eller rättare sagt konstaterande, är att regeringen ånyo förekommer försvarsberedningen rörande denna fråga. Det vore klädsamt om man lät försvarsberedningen arbeta utan att hela tiden förekommas.
Oaktat dessa förslag som i grunden är positiva så innebär det troligen ändå att 1+1=1. Den enda riktiga åtgärden är trots alla utspel att kraftfullt öka försvarsanslaget och att både Sverige och Finland blir medlemmar av NATO. Men när våra politiker inte vill betala för ett försvar så blir de olika förslagen tyvärr väldigt urvattnade.
P.S. 1: Jag är i grunden mycket positiv till samarbete med Finland och övriga demokratiska länder i vårt närområde om någon nu trodde något annat. Men det som nu presenteras i dag imponerar inte särskilt mycket och tyder mer på att man vill ”göra något”. Det känns aningen desperat…
P.S. 2: Men vad det blir av försvarsberedningens rapport återstår att se. De signaler jag fått är dessvärre inte särskilt positiva…
P.S. 3: För övrigt har Johan Wiktorin i dag kompletterat serien av inlägg runt konsekvenserna av RB5 genom att avhandla Armén. Om troliga konsekvenser för Marinen kan man läsa här och för Flygvapnet här.
Media: Ny Teknik
Uppdatering 22:10:
I media framkommer det nu några nya detaljer som är av mycket positiv karaktär för den fredstids verksamheten.
Avsikten är också att öppna infrastruktur för varandra. Det betyder att fartyg från Finland och Sverige ska kunna ankra, bunkra och få underhåll i grannlandet.
Det bör då rimligtvis även omfatta tillgång till respektive lands militära flygplatser i samband med flygövningar och kanske även incidentberedskap. Vidare framkommer det förmodade huvudsyftet med samarbetet i artikeln, vilket är bra!
– Men ingenting hindrar att vi kan gå längre om vi vill. Vårt avtal skapar förutsättningar för att en dag ytterligare fördjupa samarbetet, säger Haglund.
RB 5 och Flygvapnet (uppdaterat 5/5 16.20)
Ukrainakrisen har bekräftat att vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre. Talande är att den första fråga som ställdes i kvällens partiledardebatt avhandlade försvaret, därpå följt av NATO. Få svenskar lär förstå varför det svenska försvaret framöver ska sänka sin förmåga – för det är just det som nu är på väg att beslutas.
Skipper publicerade i fredags ett lika läsvärt som förfärande inlägg avseende vad regeringsbeslut 5 kommer att innebära för Marinen i form av försvarsmaktsorganisation 18 (FMORG18).
Regeringsbeslut 5 2013 för Försvarsmakten, känt som RB 5 i dagligt tal, anvisar Försvarsmakten att till 2019 reducera lönekostnaderna med 500 miljoner kr med fokus på att öka andelen tidvis tjänstgörande personal (reservare/deltid i mer allmän svenska) och reducera den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsmakten har i flera dokument återkommit till utfallet av RB 5 för myndighetens förmåga att lösa ställda uppgifter. Såväl i det initiala svaret som i det mer utförliga budgetunderlaget för 2015 återkommer Försvarsmakten till att konsekvenserna av RB 5 kommer att bli en sämre operativ verkan och en lägre beredskap och därigenom möjligheter att agera på händelser i omvärlden.
Statsminister Fredrik Reinfeldt undvek helt att svara på frågan från DN om RB 5 vid presskonferensen för två veckor sedan om Alliansens nya ”försvarssatsningar”. Det är lätt att förstå varför då resultaten av RB 5 är så diametralt motsatta det budskap regeringen vill framhålla.
Förutom att reducera lönekostnaderna genom att prioritera tidvis tjänstgörande personal kommer att även en generell kompetenssänkning att genomföras. Uppgifter som tidigare löstes av officer skall nu lösas av specialistofficer, specialistofficers uppgifter av gruppbefäl och gruppbefäls uppgifter av soldat/sjöman. Samma sak sker även bland de civila befattningarna. Genom denna kompetenssänkning ska lönerna sänkas. Den tredje huvudsakliga lösningen på anvisningen är att minska personalen. Som Skipper redovisade så försvinner i Marinen ett helt amfibiekompani och motsvarande konsekvenser finns inom Armén och Flygvapnet också.
Det gångna året har Försvarsmakten lagt huvuddelen av sin planeringskraft på att planera utifrån RB 5 och därmed för att reducera försvaret. Planeringskraft som bättre hade lagts på att genomföra den försvarsplanering som landet i mångt och mycket saknat sedan början av 00-talet och som härom året återupptogs.
Svångremmen dras nu åt hårdare än någonsin förr, men få verkar förstå konsekvenserna. I grund och botten handlar det om att väga ner till enskild person i organisationen på guldvåg. Att Marinens musikkår står inför ett nedläggningshot har upprört många. Men ska man för att behålla musikkåren istället välja bort en ubåtsbesättning? Det är just dessa avvägningar som RB 5 medför.
Flygvapnet och RB 5
För att planera RB 5 måste Försvarsmakten utgå ifrån det som finns beslutat för framtiden. Det vill säga den ekonomiska ram som lagts fast i senaste budgetpropositionen, den materielutveckling som regeringen och riksdagen beslutat. Det vill säga, man kan inte utgå ifrån de försvarspolitiska utspel som duggat tätt i eftertankens kranka blekhet sedan Ukrainakrisen seglade upp. För Flygvapnets del är därmed en av de starkaste ramfaktorerna riksdagsbeslutet om att 60 st JAS 39E ska ersätta dagens strax under 100 JAS 39C/D med början 2018.
Konsekvenserna av RB 5 blir mycket allvarliga för Flygvapnet, även om man klarar sig något bättre än Armén och Marinen.
I FMORG18 kommer därför Flygvapnet sannolikt att reduceras till totalt tre st JAS 39-divisioner från nuvarande 4 stridsflygdivisioner och 2 utbildningsdivisioner. Redan 2008 i framtagandet av insatsorganisation 2014 reducerades antalet JAS-piloter med ca 20 % även om antalet divisioner (4+2) behölls. Nu halveras antalet divisioner och antalet piloter reduceras till ca 50 % jämfört med 2008. Vi ska då ha i åtanke att under samma period som flygvapnet reduceras med nästan 50 % har vi sett både Georgienkriget och Ukrainakrisen och vi befinner oss mitt i ett europeiskt säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre.
På detta följer också en reduktion av den flygtekniska personalen mot det operativa mål i form av flygtid som satts upp för flygstridskrafterna. Detta mål sätts nu så lågt i syfte att spara personalrader att flygtiden per JAS-pilot kommer att motsvara vad en Viggen- eller Draken-pilot flög årligen för att hantera antingen jakt, attack eller spaning. JAS-piloten har hittills förväntats hantera alla tre. Det kommer ej att gå framöver med en så låg tilldelning av flygtid som nuvarande version av FMORG18 medger. Det blir i så fall en kraftig ambitionssänkning och en av de största fördelarna med JAS-systemet försvinner.
Vidare innebär ett lågt antal piloter och tekniker i förhållande till flygplan att operativ förmåga överlag begränsas av låg uthållighet. Stridsflygplan skall vara i luften i händelse av krig, men har man ej piloter att flyga dem och teknisk personal att underhålla dem, kommer de istället en stor andel att stå på marken. En sådan lösning är emot all gängse militärteori, men ett direkt resultat av de ekonomiska ramarna.
Uppdatering 23.00: Nivåerna ner emot 60 flygplan intas inte osannolikt redan inom något år med tanke på det mycket omfattande leasingavtal av JAS 39C som väntar under återstoden av 10-talet till Schweiz, Brasilien och även andra tilltänkta kunder. Det kommer då också att medföra att en än högre del av Flygvapnet sysselsätts med att utbilda utländska piloter. Något som tidigare löstes av de två utbildningsdivisionerna.
Inom flygbassystemet i övrigt utökas numerären något, men då på bekostnad av vissa förmågor. T ex föreslås flygbasjägarsystemet läggas ned, trots att detta torde vara av stor vikt för det nationella försvaret då flygplan är som mest sårbara när de står på marken på flygbaserna. Erfarenheter från Irak, Afghanistan och Ukraina visar detta med all tydlighet. En av flygbasjägarnas lägre prioriterade uppgifter, att utgöra säkringsstyrkor åt transportflyget vid internationella insatser, lever vidare hos nyuppsatt enhet (stod tidigare att flygbasjägarna ominriktas vilket var en feltolkning). Vidare nedgår Flygvapnets förmåga att hantera Försvarsmaktens transporter då vissa kompetenser får utgå, vilket är bekymrande när dagens försvar så intecknar snabb rörlighet, både inom och utom landet.
På helikoptersidan kommer också reduktioner att ske främst inom den markoperativa delen. Den reducerade ambitionen gör att bristen på piloter och tekniker minskas. Då flygbasjägarna försvinner gör så även möjligheterna till CSAR. Positivt är dock att basförbandsstrukturen rättas till för helikopter liksom att mer personal rent generellt krigsplaceras i FMORG18.
Konsekvenser på lång sikt
De omfattande reduktionerna i personal och framförallt nyckelpersonal med långa utbildningscykler gör att RB 5 generellt för Försvarsmakten innebär att man med de reduktioner som föreslås låser organisationen på en låg nivå för många år framöver. Skulle Riksdagen realisera regeringens utlovade anskaffning av ytterligare 10 JAS 39E och vidmakthållandet av nivån 5 ubåtar istället för de 4 som nu är planerade, medför det organisatoriska konsekvenser som blir svåra att hantera. Att utbilda en stridspilot tar idag ca 7 år till en godtagbar lägsta nivå. Avvecklar nu Försvarsmakten en rad piloter kommer det därmed att ta lång tid innan man kan hantera en högre politisk försvarsambition. Samma gäller naturligtvis inom många andra områden i Försvarsmakten. Soldater och sjömän rekryteras lätt. Att utbilda chefer och specialister tar många år innan de ger effekt.
Dessa de långsiktiga konsekvenserna av RB 5 är tillika de allvarligaste och få politiker verkar förstått detta.
Därför är det så beklämmande att höra försvarsministern och andra försvarspolitiker komma med inriktning på inriktning om att öka anskaffningen av JAS 39E, behålla JAS 39D, öka antalet luftvärnsförband etc. samtidigt som man låter RB 5 ligga. I sommar tar Försvarsmakten beslut om FMORG18 i syfte att kunna uppnå de av regeringen anvisade besparingarna. Sen rullar tåget mycket snabbt. Det verkar ha gått den politiska nivån helt förbi med tanke på att inget parti hittills uttryckt någon vilja att dra tillbaka RB 5.
Det blir en intressant uppgift för den politiska nivån att förklara förträffligheten med att genom RB 5 sänka försvarsförmågan. Vad Försvarsberedningen kommer att ha att säga i frågan om knappt två veckor tror jag mig redan veta.
För den som vill höra försvarsministerns uppfattning om RB 5 rekommenderas Riksdagens frågestund från 27 mars, anförande 32 och 34.
Uppdatering 5/5 16.20: Korrektion avseende planerad nedläggning av flygbasjägarförmågan.
Oförändrade försvarsanslag 2014
Ukraina har nästan inte hänt. Åtminstone inte om vi djupdyker ned i respektive riksdagspartis förslag för innevarande år, något som anges i Vårändringspropositionen från regeringen och respektive partis eventuella Vårändringsbudgetsmotion eller i höstmotionerna. Nästan alla aktörerna ligger kvar i sina förslag från i höstas, då ju huvudbudgeten för 2014 lades. Trots att det som nästan […]
Kommunist och Byråkrat !?
Så var det då ånyo dags för en ny debattrunda med Fredrik Schulte. Den nymoderata riksdagledamoten som alltid har en mängd med åsikter om ett ämne han alldeles uppenbart har mycket begränsad kunskap och erfarenhet av – försvarsfrågan.
För de av er läsare som inte känner till Schulte så gjorde han sig ett namn i försvarsdebatten för ett och ett halvt år sedan genom att tycka att ”propotionerna är på gränsen till larviga” och påvisade detta genom att hänvisa till att Sverige till skillnad från vad alla vi försvarsdebattörer hävdar – genom att läsa på webbsidan www.globalfirepower.com där det (vid den tidpunkten) framgick att Sverige hade en enorm flotta, ett gigantiskt flygvapen och armé med oerhörda mängder materiel, och att vi därmed inte skulle klaga!
Detta gedigna klavertramp kommenterade jag i ett blogginlägg. Problemet var ju att det inte var ett enda rätt på webbsidan som Schulte refererade till och tvingades på grund av detta senare göra avbön i hela fem blogginlägg om försvaret.
I januari innevarande år så återkom Schulte med sitt årliga inlägg i försvarsdebatten och gick där till frontalangrepp på ett antal punkter. En av de saker han verkligen la tid och kraft på att såga i sitt försvarsinlägg anno 2014 var att ondgöra sig över försvarets materielkostnader. ”Sverige har kanske världens högsta andel av sina försvarsutgifter som materielkostnader.” Schulte anser därför – helt utan någon djupare analys av läget – att materielanslaget är för högt. Punkt slut! Detta trots att såväl ÖB, politiska partier (S+FP+KD+SD), försvarsexperter samt riksrevisionen pekat på att anslaget för försvarsmateriel är grovt underfinansierad.
Schulte har heller inte noterat följande graverande fakta som Försvarsmakten har redovisat: För att åstadkomma beställd insatsorganisation IO14 så saknas i dag ca 30-50 miljarder för att anskaffa och omsätta materiel. Det som blir lite komiskt i sammanhanget är att detta är den organisation som Fredrik Schulte själv varit med och beställt då han 2009 satt i riksdagen för Moderaterna och då röstade JA till propositionen ”Ett användbart försvar” som ligger till grund för det försvar vi har i dag, och som är underfinansierat, och i synnerhet när det kommer till materielen.
Med anledning av ovanstående bakgrund så ställde jag därför en fråga till herr Schulte med som handlade om hur han ställde sig till att regeringen och i synnerhet hans eget parti nu har vaknat ur den försvars- och säkerhetspolitiska törnrosasömnen och helt plötsligt vill lägga mer pengar på materiel än tidigare? Särskilt när Moderaterna utlovar fler flygplan, lv-robotar och ubåtar m.m. En linje som går stick i stäv mot Schultes egensnickrade analys och som därför skulle vara extra intressant att få höra reaktionen på. Detta renderade i en twitterdebatt mellan mig och Schulte i går kväll som fick ett minst sagt oväntad utgång.
Trots att till och med det egna partiet Moderaterna insett att materielanslaget är för lågt så hävdar Schulte fortfarande att anslaget är orimligt.
@sjattemannen @Twitt_Skipper nej! Däremot är det så att materielanskaffningen är orimlig idag.
— Fredrik Schulte (@fredrikschulte) 28 april 2014
Detta följdes upp med ett påstående om Rysslands militära ambitioner. Trots kända fakta som GUBBE (Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot) samt det faktum att Ryssland alldeles nyligen med militärmakt har annekterat Krim och står på full krigsfot vid Ukrainas gräns, så anser Schulte att Ryssland inte har några ambitioner att använda sin militärmakt.
@FreddyLundmark @Twitt_Skipper ry upprustning är inte = krigsambitioner. I stora delar har den varit rimlig för ryssland
— Fredrik Schulte (@fredrikschulte) 28 april 2014
Man kan ju alltid ha olika syn på sakernas tillstånd, och det har Schulte all rätt till. Vi lever trots allt fortfarande i ett fritt land. Men det mest märkliga kom när debatten om nivån på materielanslaget fortsatte och Schulte blandade in, men framför allt ihop sakerna med svensk försvarsindustri. Schulte påstod bland annat att Sverige måste välja mellan ett försvar eller en försvarsindustri samt att vår materielanskaffning inte är resurseffektiv.
I vissa fall ger jag Schulte rätt, men det går inte att generalisera på det sätt som han gör i sammanhanget. Ett annat påstående var att Försvarsmakten nyutvecklar allt i stället för att uppgradera befintlig materiel. Undertecknad upplyste då Schulte att nyanskaffning är det tvärt om väldigt ont om eftersom det saknas väldigt mycket pengar. I stället är det just uppgraderingar som det till största del handlar om som vilket då ofta leder till halveringar av numerären på grund av den sviktande ekonomin. Exemplen är många. Stridsvagnar, stridsfordon, återanvändning av delar från JAS 39 C/D för att bygga JAS 39E. För Marinens del finns det till exempel inte ett enda nybyggnadsprojekt när det kommer till ytstrids- eller stödfartyg. Här ska i stället allt uppgraderas, men inte ens detta ser ut att bli verklighet då Schultes kollega Enström på Jakobsgatan inte vill fatta de nödvändiga besluten.
Slutsatsen är därför att Schulte ger sig in i en debatt han inte riktigt behärskar på grund av att han inte är inläst på ämnet, och därmed även påstår saker som i visa fall är direkt fel. Samtidigt ger jag honom rätt i att Försvarsmaktens anskaffning/upphandling bör gå att effektivisera. Men det är i sammanhanget det lilla problemet då underfinansieringen är så omfattande som den är i dag. Men debatten tog här en helt annan vändning då Schulte plötsligt antydde att undertecknad är kommunist…??
@Twitt_Skipper Det är möjligt att du är kommunist och tror att monopol och avsaknad av konkurrens skapar bra resurshushållning?
— Fredrik Schulte (@fredrikschulte) 28 april 2014
Vilket följdes upp med att jag även var ….
@Twitt_Skipper Jag börjar tro att du egentligen är en byråkrat som ser ett egenvärde i ineffektivitet och slöseri som bara råkade hamna i FM
— Fredrik Schulte (@fredrikschulte) 28 april 2014
Indirekt så påstår Fredrik Schulte att två myndigheter, Försvarsmakten och FMV är ineffektiva och slösaktiga. Det finns givetvis saker att göra inom båda dessa myndigheter, det är jag den första att tillstyrka – och har dessutom skrivit om många gånger. Men att så kategoriskt utmåla myndigheterna, och framför allt all den personal som varje dag försöker göra allt vad de kan för att försöka få ut så mycket effekt som möjligt trots en vikande ekonomi och vanstyre av sittande regering, känns inte helt schysst. I synnerhet inte när det är en folkvald riksdagspolitiker som indirekt är i högsta grad ansvarig för den politik som inriktar försvaret uttrycker sig på det här sättet.
Schultes antydan om att undertecknad skulle vara kommunist berör mig faktiskt inte det minsta, det var till och med lite roligt! Jag bekymrar mig däremot mer över Schultes totala oförståelse över hur försvaret fungerar (och inte fungerar), oförståelsen för Rysslands agerande och att han uppenbart inte har lyssnat det minsta på den allt mer intensiva försvarsdebatten. Att Schulte fortsätter hävda att materielanslaget är för högt trots att det saknas 30-50 mdr för att åstadkomma den av regeringen beställda IO14 är i sammanhanget det kanske mest beklämmande.
Men uttalandet om ”kommunist” är trots allt det som väckt mest uppmärksamhet under dagen. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg skrev detta på twitter i dag.
M:s riksdagsledamot @fredrikschulte kallar en av Sveriges ledande försvarsbloggare kommunist. Ett parti i fritt fall. pic.twitter.com/TMWhOdBIhO
— Anders Lindberg (@anderslindberg) 29 april 2014
Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman var också mycket uppmärksam och skrev om spektaklet på SvD ledarblogg. Jag har utöver denna uppmärksamhet även blivit kontaktad av andra Moderater som har bett om ursäkt å Schultes vägnar trots att det verkligen inte behövdes. Men tack ändå.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag det hela har utvecklats till att bli en höna av en fjäder, och jag hade om jag hade fått önska hellre sett att man tittade på sakfrågan om försvaret istället för att låsa på ett enskilt uttalande. Jag konstaterar i detta sammanhang även en annan sak, nämligen att det här utfallet är en av baksidorna av att vi inte längre har värnplikt i Sverige. Förståelsen för försvaret har minskat radikalt, och kommer så att göra även fortsättningsvis. Schulte har inte genomfört värnplikt kan tilläggas.
Nehej, nu ska jag ta och lyssna på Arbetarbröder med min favoritgrupp ”Knutna nävar” och läsa lite Marx…
Är nya ubåten A26 operativt relevant?
Sedan förfallet av försvaret på allvar inleddes genom de katastrofala försvarsbesluten -96, -00 och -04 så har Försvarsmakten i allt högre grad övergått att bli ett plattformsförsvar där avsaknad av relevant beväpning är en ständigt återkommande fråga inom samtliga försvarsgrenar. Detta är tyvärr utfallet av att den dimensionerande hotbilden ”försvann” och den berömda pendeln slog i ändläget på andra sidan. Övergången till ett allt mer internationaliserat försvar som byggde på ”långtbortistandoktrinen” var det allenarådande under en relativt kort period, men ändå hann mycket ändras. Under de senaste 10-15 åren har Försvarsmakten därmed blivit allt mer uddlös, något våra politiker i ett allt mer yrvaket tillstånd nu försöker råda bot på. Men tänker våra beslutsfattare i rådande läge hela vägen, och är kunskapen om sakernas tillstånd tillräckligt djup för att rätt åtgärder kan vidtas?
Vi har den senaste månaden sett flera utspel i någon sorts ”räddas det som räddas kan” aktion från Moderaternas sida när man nu verkar ha insett att förtroendet för det egna partiets försvarspolitik är kört i botten. Förslagen på anskaffning av materiel duggar tätt och i grunden är detta av godo. Men samtidigt får man nu inte springa på första bästa boll. All anskaffning måste vara genomtänkt och bära mot målet.
En ”satsning” på 10 ytterligare stridsflygplan av JAS 39E är en av åtgärderna man pekat på ska öka den numera omtalade tröskeleffekten. Det innebär att den tidigare beslutade reduceringen av det totala antalet operativa stridsflygplan från 100 till 60 flygplan nu istället blir en lite mindre reducering från 100 till 70 flygplan och kan därmed omnämnas som en stor satsning i den politiska retoriken.
Men som Wiseman så förtjänstfullt påpekar i sitt inlägg ”den icke existerande arsenalen 1 och 2” så har inte stridsflygsystemet i dag ett enda relevant attackvapen mot markmål anpassad för strid mot en kvalificerad motståndare, och mot sjömål så är det fortfarande den nu 35 år gamla RB-15F med en räckvidd på ca 70 kilometer som är det dimensionerande vapensystemet. Den kvalificerade bombkapseln BK-90 Mjölner som vi tidigare förfogande över men som vår egen regering lika snabbt som den kom – sedan också avvecklade – då man ansåg att det var ett jättefarligt klustervapen… Detta är bara ett exempel på vapensystem som inte är ersatt av något annat, och så fortsätter det.
Vi har därför i dag ett flygvapen utan relevanta attackvapen. Den antågande vapenlösheten gäller i allra högsta grad även Marinen, något jag avhandlade i ett inlägg redan för drygt två år sedan.
I det här inlägget tänkte jag dock uppehålla mig vid två av de system som regeringen och i synnerhet Moderaterna i tider av nyväckt försvarsvilja nu pratar sig varma för, nämligen anskaffningen av det nya ubåtssystemet A26 och anskaffningen av kryssningsrobotar. Två mycket viktiga förmågor som rätt använda kan skapa hög tröskeleffekt.
Varför kryssningsrobotar skulle tillföra avsevärd förmåga har kollegorna Wiseman och Wiktorin redan avhandlat. Här finns inte mycket att tillägga i sak så när som på en sak – en diskussion om nyttan av ubåtsbaserade kryssningsrobotar och/eller sjömålsrobotar kopplat till det numera mycket omtalade och omtvistade projektet A26.
Men vi ska börja med att titta på drivkrafterna som legat bakom utformningen och bestyckningen av den nya ubåtstypen. Man bör i detta sammanhang även ställa sig frågan om ubåten A26 är operativt relevant givet dagens omvärldsutveckling utan ombordbaserade robotsystem?
Ubåtarna har tidigare alltid haft som huvuduppgift att kunna bekämpa fientligt överskeppningstonnage med torped samt framskjuten minering. Det har inneburit att en potentiell angripare alltid har varit tvungen att ta med detta i beräkningarna, något som binder resurser. Ubåtar har även alltid haft de sekundära uppgifterna dold spaning/underrättelseinhämtning samt ubåtsjakt, något som i tider av fred helt naturligt utgjort den huvudsaklig verksamheten för ubåtarna och dess besättningar.
För att åstadkomma ovanstående huvuduppgift har svenska ubåtar har under de senaste åren haft den tunga torpeden som huvudvapensystem. Torped 613 som var dominerande under 80- och 90-talet med en räckvidd på ca 20 kilometer har i dag ersatts av den nyare torped 62 med en räckvidd på ca 40 kilometer. Detta är med andra ord det dimensionerande vapensystemet för dagens ubåtar och kommer enligt liggande plan så att även vara för framtida ubåten A26. En sådan torped är trådstyrd och färdas i vattenvolymen med en hastighet av ca 40 knop vilket innebär att det tar ca 30 minuter att nå målområdet på maximalt skjutavstånd under förutsättning att ubåten har sonarkontakt med målet och att man ej får trådbrott vid fel tillfälle i skottfasen. Dessa torpeder är det enda vapensystem vi kommer att ha på ubåtar som enligt uppgifter i media kommer att kosta runt 4 miljarder kronor stycket. Personligen anser jag att det i en framtida eventuell stridssituation kommer att ge för lite effekt än vad systemet med en utökad vapenarsenal hade kunnat åstadkomma.
Tittar vi på utvecklingen inom ubåtsvapnet under de senaste åren har dessutom antalet torpedtuber successivt reducerats efter Västergötlandsklassen, och på A 26 har man totalt bara fyra tuber jämfört med nio på VGD.
Näckenklass: 6x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 15 torpeder.
Västergötlandklass: 6x53cm torpedtuber + 3x40cm torpedtuber / 18 torpeder.
Gotlandklass: 4x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 18 torpeder.
A26: 4x53cm torpedtuber / ? torpeder.
På A26 har antalet torpedtuber reducerats till förmån för en Multi Mission Portal (MMP) som i praktiken är en tub på 6 x 1,5 meter avsedd för ”flexibel last” så som undervattensfarkoster, miniubåtar och för att slussa ut dykare och specialförbandsoperatörer.
Att ubåten A 26 projekterades i början av den strategiska time-outen då Marinen hade uppenbara problem med att skapa ett existensberättigande råder det inga tvivel om när man läser dokument från mitten av 00-talet. Man kan skönja hur man med ljus och lykta i en tid av avspänning försökte finna argument till varför man behövde ubåten, vad man skulle använda den till och hur den skulle utrustas.
År 2006 när vi var som allra mest indoktrinerade i den nya tiden där något militärt hot i vårt närområde inte fanns med på varken politikernas eller Försvarsmaktens karta så skrev FMV så här om den nya ubåten A 26 i sin tidning PROTEC.
Glöm massiva torpedsalvor mot invasionsflottor. Studien runt ubåt A26 skvallrar om att nästa generations ubåt kommer att vara en tusenkonstnär. Till sin hjälp har den obemannade undervattensfarkoster som löser det farliga grovjobbet.
Redan i den inledande texten kan vi skönja att det här inte kommer att bli en vanlig ubåt med vanliga uppgifter. Den eviga freden var här och man använder lite raljant begreppet invasionsflottor som ett samlingsnamn på den kvalificerade väpnade striden som man bedömde som en ”icke fråga” eftersom man till och med tog fram en plattform med mindre bestyckning och primärt avsedd för andra uppgifter än som tidigare – att kunna bekämpa ytfartyg.
Så länge ubåtar existerat har storleken på vapenlasten och antalet torpeder i vattnet varit ett av de viktigaste måtten på vad som är en ”bra ubåt”. De svenska ubåtarna togs fram för att möta en invasionsflotta över Östersjön. Ubåtarna skulle möta fienden tidigt, och avfyra massiva torpedsalvor för att sänka så många fartyg som möjligt.
– Men våra ubåtar har alltid använts till annat än de varit avsedda för. De har agerat på verkliga uppdrag, som inte gått ut på att sänka en flotta, säger Mats Abrahamsson.
Det Mats Abrahamsson missar i sammanhanget är ubåtar och övriga vapensystem som Sverige förfogar över aldrig har planerats för att behöva användas. Ubåtar har i allra högsta grad alltid bidragit till den avskräckande förmåga som det i dag är lite si och så med. Bara vetskapen om att det kan finnas X antal ubåtar som kan påverka överskeppning av trupp till Gotland eller fastlandet bidrog till att en potentiell angripare skulle tänkte sig för både en och två gånger.
De obemannade undervattensfarkoster som är aktuella karakteriseras av att de är relativt långsamma, men därmed också mycket tystgående med en låg energiförbrukning. UUVerna kan ges i uppgift att gå upp i floder eller kanaler för spaning och avlyssning djupare in i insatsområdet. Och under tiden ligger moderubåten på tryggt avstånd.
Så här skulle A 26 säljas in! För den som läst Jan Guillous bok Madame Terror som kom ut samma år som denna artikel skrevs, så utgjorde marknadsföringen av A26 en förlaga till Guillous ubåt med de två ”krabbögonen”. Det man här syftar på är undervattensfarkosten AUV 62 eller ”Sapphires” som den kom att kallas på senare tid. Än så länge har Försvarsmakten inte beställt ett enda exemplar, men har för avsikt att försöka få regeringen att beställa 3(!) farkoster. I materielplanen benämns dessa som ASV MRÖJ och i grunden är det en del av det som genomförandegruppen strök redan 2008 men som då gick under arbetsnamnet TMS (Torped, Mina, Sensor).
Dessa sensorer var alltså den primära ”bestyckningen” för ubåten under den strategiska time-outen. Men det ser i dagsläget mörkt ut på den fronten, och totalt tre farkoster räcker inte ens till två per ubåt så som det var tänkt från början.
Att kunna jaga ubåtar och ytmål är fortfarande en självklar förmåga för A26. Men då i självförsvar eller till exempel mot krigsfartyg som hotar civil sjöfart.
Även i denna passage kan vi konstatera att ubåtens förmåga till strid framställs som primärt defensiv och inte alls som offensiv och att det handlar om helt andra uppgifter än att det skulle handla om något hot mot Sverige.
Även om förmågan att slå mot flera mål på och under vattenytan är nedtonad är A26 designad att kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs. Slagkraften blir då minst i likhet Gotlandklassen. A26 följer samma trend som för övriga system inom Försvarsmakten.
Den här passagen i FMV beskrivning av A26 gör att man verkligen höjer på ögonbrynen och får lite ont i magen. Den förmåga som i dag – efter ett antal år av dikeskörning – ånyo är efterfrågad är att kunna genomföra kvalificerad väpnad strid och bidraga till det nationella försvaret.
Man säger här att A26 skall kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs(!) och då få samma slagkraft som den äldre Gotlandsklassen. Då ställer sig vän av ordning frågan huruvida det är ”någon” som i tider av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge nu har lyft frågan huruvida A26 nu bör uppgraderas?
När en ubåt kommunicerar med omvärlden ökar risken för upptäckt. Med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret kommer detta att vara annorlunda i A26. En lösning som studeras är att använda sig av flytantenner för att alltid vara nåbar oavsett operationsdjup.
Här drog man även till med att sälja in NBF som ett koncept i ubåten också. Exakt hur annorlunda man hade tänkt sig att sambandet med A26 kommer att bli framgår dock inte. Mig veterligen är det fortfarande inget annat än VLF/LF-sändning som kan nå ner till en ubåt under ytan. På bilder som spreds till media vid den här tiden kan man se att ubåten kommunicerar via satellit, något som är helt omöjligt annat än vid gång i ytläge eller nära ytan med en mast eller tornet över vattenytan.
Jag skulle dessutom vilja se den ubåtschef som kan tänka sig att åka runt med en släpantenn på, eller nära ytan. Då om någon gång ökar risken för upptäckt samt att det mest sannolikt kommer att generera oönskade ljudfenomen.
Med en förändrad lagstiftning kan man också tänka sig att understödja i polisiära sammanhang för att komma åt till exempel vapen-, människo- eller narkotikasmuggling. En ubåt i samarbete med polis och tull skulle kunna ligga dold i flera veckor vid en förväntad rendez-vous punkt för att därefter dokumentera och distribuera underrättelser om kriminell eller säkerhetshotande verksamhet. För smugglare kan det dessutom vara avskräckande att inte veta om eller när A26 plötsligt dyker upp ur vattnet.
I det sista stycket försöker man verkligen sälja in ubåtens roll i ett försvar som saknar en uttalad uppgift. Det militära ändamålet är som bortblåst och det är förhindande av smuggling som håller på att bli det dimensionerande verksamhet för en ubåt som kostar 4 miljarder.
Så såg argumentationen för A26 ut efter 2006. I dag har åter igen ett helt annat säkerhetspolitiskt läge vilket gör att ubåtens roll ånyo är (bör vara) tydlig. Det handlar inte om att försöka finna ett existensberättigande – det är åter igen givet – nämligen att utgöra en avskräckande tröskel för en eventuell angripare och vid behov kunna lokalisera och bekämpa mål utan att själv bli upptäckt.
En så pass potentiell ubåt som A26 borde givetvis bestyckas med kryssningsrobotar som komplement till torpeder. Detta skulle innebära en oerhörd förmågeökning som en motståndare inte skulle kunna räkna bort. Att dolt kunna bekämpa en utskeppningshamn där lastning av förstärkningar pågår skulle kunna åstadkomma mycket stor effekt. Nu är konstruktionen av A26 förmodligen så pass färdig att det enda alternativet som i bästa fall kvarstår är robotar som kan skjutas från befintliga 533 mm torpedtuber. Då finns det egentligen bara en robot på marknaden och det är ubåtsversionen av Tomahawk – UGM-109E med en operativ räckvidd på ca 1700 kilometer. Robotens längd i tuben är 6,25 meter vilket är kortare än den svenska torped 613 som är sju meter lång. Med andra ord skulle den få plats i en svensk torpedtub.
 |
| UGM-109 |
När det kommer till bekämpning av sjömål så är svenska ubåtar i dag helt hänvisade till att nyttja torpeder, och kommer enligt nuvarande plan så även att vara på A26. För att nyttja torpeder så krävs det ett förhandsläge, d.v.s. att ubåten måste vara på rätt plats p.g.a. både ubåtens och torpedens låga fart relativt ytfartygen. Ubåten måste dessutom oupptäckt komma relativt nära sitt mål för att kunna verka. En fientlig överskeppning kommer att vara eskorterad av ubåtsjaktfartyg och ubåtsjakthelikoptrar. För att kunna påverka en eskorterad överskeppning så innebär det en större risktagning för ubåten än om man hade haft vapen med större räckvidd än vad man har med torpeden.
Av den anledningen borde A26 åtminstone anpassas för att kunna bära sjömålsrobotar. I dag pågår ett arbete med att ta fram en ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 som ersättare för RBS-15. Här har man ett gyllene tillfälle att även ta med aspekten sjömålsrobot från ubåt, något man i dag tyvärr inte alls tittar på.
Även här är ett av få befintliga alternativ på den västerländska marknaden en robot från USA, nämligen ubåtsversionen av Harpoon UGM-84 som är placerad i en ubåtkanister anpassad för en standard 533 mm torpedtub, samma som A26 kommer att utrustas med. Att inte möjliggöra för A26 att kunna bekämpa sjömål på större räckvidder än torpedens vore enligt min mening att underutnyttja potentialen hos denna nya ubåtstyp.
 |
| UGM-84 i 533 mm tubskanister |
 |
| UGM-84 bryter ytan |
Slutsatsen är ändå att A26 som ubåt i allra högsta grad operativt relevant och behövd. Den kommer i de flesta avseenden att vara bättre än sin föregångare. Men att bygga en ubåt för 4 miljarder som enbart har en trådstyrd torped med en teoretisk räckvidd på ca 40 kilometer är däremot inte relevant. Att inte bestycka ubåten med relevanta vapensystem så som kryssningsrobot och/eller sjömålsrobot är enligt min mening att göra samma misstag som vi har gjort med JAS 39 Gripen ända sedan den levererades till Flygvapnet. Vi köper en dyr plattform som vi sedan inte bestyckar med relevanta vapen. Här borde det göras ett stort omtag i bestyckningsalternativet för A26 – om det inte redan är för sent.
Ubåten som dold sensor för informationsinhämtning samt plattform för dolda undervattensarbeten inkl in/utslussning av dykare kan aldrig förringas, men om valet står mellan en stor sluss för dykare eller fler tuber för att möjliggöra nyttjandet av kryssnings- och/eller sjömålsrobotar från A26 så är valet för mig relativt enkelt!
Svenskar i världskriget
Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.
Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som ”krigsfånge”.
Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.
Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.
Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.
Försvarssatsningen – en tummetott
I gårdagens debatt om kryssningsrobotar kunde vi höra ordet ”upprustning” användas om den framtida svenska försvarsförmågan. Det kommer naturligtvis av de olika utspel som görs i frågan, inte minst under regeringens presskonferens tidigare i veckan. Om vi däremot går igenom vad regeringen de facto föreslår, när alla förbehåll, omfördelningar och undanstoppade siffror är värderade, så […]
Långräckviddig bekämpning
Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.
Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.
För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.
Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R–98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?
Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.
Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.
I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.
Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.
Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.
I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation”.
Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.
J.K Nilsson
I Krimkrisens Skugga Del 3 – Storm i ett halvfullt glas
Sammanfattning
Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.
Analys
Allmänt.När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.
Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.
Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.
NATO.Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.
NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.
Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.
NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.
Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.
President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.
Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.
En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.
Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.
Ryssland.Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.
Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.
Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.
Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.
Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.
Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.
CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.
Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.
Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade ”agentlagen” för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.
Östersjöregionen.Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.
NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.
Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.
Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.
Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.
Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.
Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.
Slutsatser
På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.
Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.
Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.
Således kommer vi troligtvis få en mindre ”storm” i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.
Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.
Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
BBC 1(Engelska)
DN 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
Rädda det som räddas kan!
Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit ”nya”) att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten – utan att skämmas – hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara ”satsa” istället genomföra ”storsatsningar” på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.
Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.
Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna ”reduceringssatsning” så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.
Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan… Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?
Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!
Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att ”Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut” eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.
@AxelssonBengt Först analys, sedan uppgift och därefter utgift!
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 1 oktober 2013
Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys – uppgift – utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.
Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 – knappt en månad innan försvarsberedningens rapport – bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som ”ryska påsken” och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.
Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.
Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).
Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.
Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga ”här och nu” som skapas utan istället ”förmåga någon gång i en avlägsen framtid”. Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer ”här och nu”. Detta är något man inte kan bortse från.
Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av ”satsningar” som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.
Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har ”satsningarna” ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas ”inom ram” vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. ”satsningarna”.
Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!
Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).
Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.
För övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.
Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.
Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.
För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!
Bloggar: Wiseman, Rolf K Nilsson, Brixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen
Media: DN, SvD, 2, 3, 4, AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV4, 2, 3, DI
Regeringen: Presskonferens
Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga
 |
| JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab |
I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.
Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.
Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.
Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.
Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.
 |
| Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd |
Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.
Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.
 |
| KEPD 350. Bild Saab |
För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.
På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.
För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.
Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.
Nu öppnades en möjlighet att visa solidaritet – på rikigt
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i onsdags att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna har uttryckt stor oro över den pågående händelseutvecklingen.
Med anledning av detta har NATO fattat beslut om förstärkningar i Östersjöområdet med bland anat utökad närvaro av stridsflyg inom ramen för den baltiska incidentberedskapen (BAP) samt utökande AWACS-flygningar. Man aviserar även förstärkning till sjöss genom att sända in fartyg. Så här uttrycks sig Fogh Rasmussen i onsdags.
NATO’s core task is to protect and defend our Allies. We have already taken a series of steps, including enhancing our Air Policing mission in the Baltic States, and AWACS surveillance flights over Poland and Romania.
Today, we agreed on a package of further military measures to reinforce our collective defence and demonstrate the strength of Allied solidarity.
We will have more planes in the air, more ships on the water, and more readiness on the land.
For example, air policing aircraft will fly more sorties over the Baltic region. Allied ships will deploy to the Baltic Sea, the Eastern Mediterranean and elsewhere, as required. Military staff from Allied nations will deploy to enhance our preparedness, training and exercises.
Our defence plans will be reviewed and reinforced.
We will start to implement these measures straight away. More will follow, if needed, in the weeks and months to come.
Avseende den marina förstärkningen i Östersjön så meddelade NATO i går kväll att styrkebidraget till Östersjön som stöd för de Baltiska länderna kommer att vara fyra minsvepare(!) med tillhörande stödfartyg. Att man skickar minsvepare och inte kvalificerade stridsfartyg ska nog ses i kontexten som en symbolhandling och inte som en militär förstärkning i samma anda som ett utökat antal stridsflygplan gör.
Minröjningsfartyg kan som bekant göra en sak riktigt bra – det är att röja minor. De fartyg som nu skickas dit från Norge, Nederländerna, Belgien och Estland kommer inte heller i närheten av det (begränsade) egenskyddet som svenska minröjningsfartyg har, och då ska man ändå minnas att de svenska minröjningsfartyg har ärvd materiel i form av eldledning från de skrotade patrullbåtarna tillsammans med tillhörande 40 mm pjäs.
Det NATO nu skickar till Baltikum är således fartyg utan möjlighet till kvalificerat egenskydd, helt utan några offensiva vapensystem och som dessutom har mycket begränsad uthållighet både kopplat till tid till sjöss och möjlighet att utärda kraftig sjöhävning jämfört med vad en större fregatt klarar.
Minröjningsstyrkan ”Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE (SNMGMG1)” under ledning av den norska kommendörkaptenen Eirik Otterbu ska skickas till Östersjön och ”ska stanna där under en överskådlig tid”, säger en talesman för NATO. Att skicka dessa fartyg i syfte att åstadkomma ”Show Of Force” gentemot Ryssland ska nog ses som en nödlösning för ett allt mer försvagat NATO där medlemsnationernas flottor ständigt krymper i numerär. Att ryssar hatar vekhet är ett känt faktum. President Putin och den ryska Östersjömarinens personal bryr sig nog inte nämnvärt om att fyra minsvepare åker till Baltikum.
Det naturliga och riktiga i sammanhanget hade givetvis varit att lägga en eller ett par luftvärnsfregatter utanför Baltikum och att man genomfört regelbundna hamnbesök (underhåll) i de olika hamnarna. Lämpligtvis hade man nyttjat de som redan finns i Östersjön så som danska Iver Huitfeldt fregatter eller för den delen ta in tyska eller brittiska luftvärnsfregatter av Sachsenklass eller Type 45. Dessa hade gjort skillnad och åstadkommit skarp ”show of force”.
Nu valde man en annan väg, och det är möjligen så att fregatter kommer i ett senare skede. Oaktat detta så är fyra minsvepare bättre än inget och det visar trots allt att man agerar på något sätt. Det är mer än vad man kan säga om andra länder….
Att NATO nu väljer att sända minsvepare ur NRF till Östersjön och Baltikum öppnar härmed även upp för ett svenskt deltagande!
Sverige står sedan årsskiftet listat i NRF RFP (NATO Response Force – Reserve Forces Pool). I detta svenska bidrag till reservstyrkorna står i skrivande stund ett minröjningsfartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen i beredskap!
Med anledning av att minröjningsstyrkan ”ska stanna där under en överskådlig tid” så öppnas det helt plötsligt upp en rad möjligheter för Sverige att faktiskt bidraga!
För det första. Ska denna minröjningsstyrka vara aktiv i Östersjön under lång tid så kommer man att behöva rotera fartygen. Här borde nyttjande av fartyg ur RFP vara en ultimat lösning. Sverige befinner sig dessutom geografiskt mycket nära det aktuella ”operationsområdet”.
För det andra. Minröjningsfatyg av Kosterklass har de facto något som inget annat av NATO:s minröjningsfartyg har, nämligen möjligheten att – om än mycket begränsat – bidraga till luftförsvar av en samlad styrka inom ett begränsat område mot okvalificerade lufthot.
För det tredje. Ett av huvudsyftena med det svenska deltagandet i NRF RFP skulle uppnås genom ett deltagande, d.v.s. att genomföra övningar tillsammans med NRF minröjningsstyrka.
För det fjärde. Den kanske viktigaste aspekten i detta är att det nu öppnas upp ett fönster för att ge svensk säkerhetspolitik en första möjlighet att provtrycka solidaritetsdeklaration där det framgår att
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” samt att ”Sverige ska både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.”
För det femte. Sverige visar med handling att man inte accepterar den ryska aggressionen i Ukraina till skillnad från enbart diplomatiska ”samtal”.
Kommer det i närtid att öppnas upp ett bättre tillfälle, anledning och möjlighet för Sverige att nyttja det minröjningsfartyg som i dag står i beredskap för NATO:s reservstyrkor inom ramen för NRF? Sannolikt inte! Carl Bildt borde genas lyfta luren och ringa Anders Fogh Rasmussen och föreslå att ett svenskt minröjningsfartyg aktiveras för att kunna ersätta någon av de ingående enheterna så fort det behövs.
Media: DI, SvD, AB, SVT, SvD, DN
———————-
De enheter som NATO nu aktiverar till minröjningsstyrkan är följande:
Stödfartyget HNoMS VALKYRIEN (Norge)
Minröjningsfartyget HNLMS MAKKUM (Holland)
Minröjningsfartyget BNS BELLIS (Belgien)
Minröjningsfartyget HNoMS OTRA (Norge)
Minröjningsfartyget ENS ADMIRAL COWAN (Estland)
I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen
Sammanfattning
När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.
Analys
Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.
Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.
Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.
 |
| Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde. |
Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.
Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.
Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.
Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.
Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.
Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.
NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.
Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.
 |
| Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13 |
Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.
Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.
Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.
I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.
Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.
I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.
Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.
Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.
Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.
Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.
Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.
Slutsatser
När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.
Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.
Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.
Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.
Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1(Svenska)
Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
MSB 1(Svenska)
SIPRI 1(Engelska)
Yle 1(Svenska)
Uppdragstaktiken är död – Leve uppdragstaktiken
Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare opledare Milo Mitt, C MekB 18 mm. (Inlägget är tämligen långt, men det borde inte utgöra något hinder då alla anställda i Försvarsmakten rimligtvis borde kunna läsa det som en del av tjänsten – sannolikt viktigare än de flesta andra dokument som bör läsas under dagen. Dessutom, det kanske inte […]