Försvarsbloggare

av Ingolf Kiesow

USA på tillbakagång

Donald Trumps utrikespolitik förefaller inte vara så framgångsrik. Den snarast förminskar USA:s inflytande. Både dess ”mjuka” och dess ”hårda” makt går tillbaka jämfört med den närmaste konkurrenten om internationellt inflytande, nämligen Kina. Det drabbar även ”Väst” i dess helhet, alltså även EU, Japan och Sydkorea, Kanada, Australien och Nya Zeeland. NATO försvagas av att Trump uttalar sig svävande om USA:s åtaganden att försvara Europa. Skadeverkningarna av det handelskrig med Kina som Trump har påbörjat drabbar USA:s anseende hårt liksom att världen kan vara på väg att delas upp i två handelsblock om man både i USA och Kina fortsätter att planera för en ”decoupling” från handel med motparten. Vid G20-mötet i Osaka andades världen ut för att Trump inte förvärrade handelskriget med Kina ytterligare – men redan efter en vecka kom uttalanden, som fick börserna att gå ned igen. Att den storslagna planen för fred i Mellanöstern som presenterades av svärsonen Kushner har fallit platt till marken gör varje nytt försök från Väst mindre realistiskt för en lång tid framöver. Att EU och USA har olika inställning till Irans atomenergiprogram förminskar uppenbarligen möjligheten till en lösning. En prestigekamp mellan Trump och prästerskapet i Irans ledning har tidvis fört länderna till randen av ett krig.

Långsiktig trend

Att dessa dagsaktuella händelseutvecklingar bör ses som delar av en långsiktig försvagning är huvudtema för en bred översikt av USA:s historia som utkom för ett knappt år sedan. Den är författad av den brittiske historikern och amerikaspecialisten Victor Bulmer-Tomas och heter Imperium på tillbakagång.[1] Den har fått rätt betydande uppmärksamhet trots sitt för amerikanarna oangenäma budskap – eller kanske just på grund av det.

Bulmer-Tomas gör en systematisk skillnad mellan ”det semiglobala imperiet USA” och ”nationalstaten USA”. Han anser att USA:s tillbakagång som semiglobalt imperium har pågått länge. Landets ekonomi presterar till exempel inte längre mera än omvärlden. Hittills har USA:s ekonomi vuxit snabbare än de flesta andra jämförbara ländernas ekonomier, men så är det inte längre. De internationella institutionerna, såsom FN, världsbanksfamiljen och WTO låter sig inte längre styras av USA – och det förvärras av att Donald Trump behandlar dem illa. USA.s eget politiska system fungerar sämre. Kongressen går oftare tvärs emot presidentmakten, angelägna lagförslag blir liggande et cetera.

Exceptionalism

Viktigast, säger Bulmer-Tomas, är dock att myten om ” USA:s exceptionalism” framstår som ett sämre försvar för ett beteende, som egentligen aldrig har varit försvarbart.  Allt färre tror på det rimliga i att ”imperiets krav” är en rimlig ursäkt för att sätta sig över regler för internationellt uppträdande, som USA själv har varit med om att skapa eller har tagit initiativet till att formulera. Som ett av flera exempel anför han den internationella havsrättskonventionen, som USA ännu inte har ratificerat.

USA:s mjuka makt minskas av alltför regelbunden användning av militär styrka som argument i världspolitiken. Exceptionalismen fjärmar USA:s allierade. Den gör även den internationella opinionen negativ och skeptisk. Växande sociala klyftor inom det egna landet och ökade inkomstskillnader bidrar till skepticismen, hävdar Bulmer-Tomas. Förnekandet av klimatfrågans betydelse förminskar USA:s anseende i utlandet. Allt detta gör att USA nu måste lära sig att rätta sig efter villkoren och sluta tro på en självklar roll som världens ledare.

Han ägnar en tredjedel av boken åt att bevisa att USA verkligen måste anses som ett ”semiglobalt imperium”, ett land som har styrt världen och satt sig över rättsprinciper i sin ambition att vinna makt och inflytande ända sedan tillkomsten av ”nationen USA”. Termen exceptionalism har använts i USA sedan 1950-talet för att som en statsvetenskaplig grundsats förklara varför USA:s ledning ibland anser sig inte bara kunna utan även ha en skyldighet mot sitt folk att bryta mot folkrättens regler, nämligen när det har krävts för att försvara nationens egna väsentliga intressen.

Boken är mycket väldokumenterad. Bulmer-Tomas har under sin karriär hamnat i svårigheter för att ha bedrivit vänsterpolitisk aktivitet i universitetsvärlden. En del av hans slutsatser har kritiserats i USA för att vara mera utmanande än vad underlaget egentligen ger honom rätt att vara – trots att han anför en överväldigande rikedom på detaljer.

Imperiet och de fem kungarna

USA:s relativa tillbakagång i rollen som ledare är ett tema också i en annan och ganska annorlunda bok. Den har skrivits av den franske filmskaparen, politik- och kulturskribenten Bernard-Henri Lévy. Den är mera lättläst, mindre historiskt dokumenterad, men i gengäld skriven med ”poetisk flykt”, och den är full av historiska paralleller och jämförelser, som ständigt öppnar nya perspektiv. Även denna bok har fått ett visst genomslag i USA, trots att läsningen måste framkalla en hel del olust hos en amerikansk läsare. Den har titeln ”Imperiet och de fem kungarna.”[2]

Han tar USA:s misslyckande i Mellanöstern till utgångspunkt, särskilt för vad han kallar ”sveket mot kurderna”. I Syrien användes kurderna för att knäcka det muslimska kalifatet d v s ISIL. Det var kurdernas militära styrka och passionerade kamp för ett eget territorium, som till slut knäckte ISIL:s grepp om sitt område mera än Assads egna styrkor och hjälpen från USA och Ryssland, anser Lévy. Sedan ISIL i praktiken hade besegrats och Syriens härskare Assad fick stöd av kurdernas evige motståndare och förtryckare, nämligen Turkiet vände sig Assad mot kurderna och med ytterligare stöd av Ryssland bombar och driver han nu bort dem – och kurderna lämnas plötsligt åt sitt öde. USA offrade tanken på ett fritt Kurdistan i sitt intresse att undvika en ny konflikt. Vad som nu pågår är ett folkmord enligt Lévy – och det slutliga beviset för ”Västs” moraliska nederlag.

Lévy menar att världen nu är på väg att bli en plats, som regeras med djungelns lag och där Västs principer ställs mot principen om auktoritärt styre och nationellt egenintresse representerat av de fem auktoritära staterna Kina, Ryssland, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Liksom Bulmer-Tomas ser Lévy i USA ett imperium på nedgång. Som god europé ser han dock utvecklingen som en nedgång för hela Väst. USA anser han nämligen ha vuxit fram ur europeiska idéer, och han beklagar den moraliska och politiska nedgången.

Appel för Europa

Däremot accepterar han den inte. Hans bok är en appell. ”Vi behöver Europa som idé…..Europa som en ny front, som en inspiration för andra.” Han tror inte att någon av ”de fem kungarna” Kina, Ryssland, Turkiet, Saudiarabien eller Iran kommer att bli långlivade och mäktigare än nu och framför allt inte härskare över världen.

Båda böckerna belyser att Europa står inför ett dilemma. Europa utgör en del av ”Väst” men Europa delar inte helt den amerikanska uppfattningen om vilken roll som skall spelas av detta Väst. Den amerikanska exceptionalismen har aldrig accepterats som grundsats, och ändå får Europa ofta försvara sig mot följderna av den amerikanska politiken.

Folkrätten under attack

Som jag har belyst i en essä i det senaste numret av Akademiens Handlingar och Tidskrift är också Kina på väg att nedvärdera folkrätten genom sina försök att förändra den så att den gynnar totalitärt styrda stater och särskilt Kina själv. I essän påtalar jag också att USA med sin exceptionalism bidrar till att förringa folkrättens inflytande på staternas rättsuppfattning. Det är en farlig tendens  hos de två viktigaste stormakter, som tävlar om ledarrollen, farlig därför att den undergräver möjligheterna att undvika att världen ännu mera blir en plats som regeras av djungelns lag.

Sverige har en tradition att värdera FN högt och kämpa för dess idéer. Det är bra, men vi bör nog ställa in oss på att det kommer att bli svårare. Det kan komma att krävas att vi måste påtala brott mot folkrätten utan att kunna påräkna stöd av ett försvagat USA, som är upptaget av sina egna problem och kanske inte heller kunna påräkna stöd av ett enat EU i frågor som till exempel berör Kina.

I det landet är det kommunistiska partiet överordnat domstolarna, och det finns inte några helt självständiga domstolar som kan bortse från partiets politik, när de skall tillämpa lagen. I Ryssland och Turkiet är förhållandet i praktiken detsamma. I Iran och Saudiarabien är det prästerskapet och koranen som står över rättssystemet. Bernard-Henry Lévys fem kungar vill alla avvisa tanken på en stat där individens rättigheter definieras i absoluta termer i lag och kan hävdas med framgång mot stat och myndigheter. Vägran att acceptera absoluta rättigheter för individen måste vi värja oss mot och inte tolerera hos andra.

Sverige har fått en ansvarsfull roll, som inte blir lätt att spela

Det gäller såväl på det mellanstatliga planet vad gäller folkrättens innehåll som hur lagarna i de enskilda länderna bör vara beskaffade. Därför var det utmärkt att Sveriges Högsta Domstol nyligen fastslog att det skulle vara oförenligt med svensk lag att utlämna en kinesisk affärsman som av Kina hade begärts utlämnad för påstådda brott för vilka någon övertygande bevisföring inte hade presenterats. Att det kinesiska rättssystemet offentligen underkändes av Sveriges Högsta Domstol får omedelbara konsekvenser. Kinas ambassadör kallar det för ”skandal”, och det lär betyda att rejäla kinesiska påtryckningar kan förväntas. USA har dessutom begärt samme affärsman (och tidigare myndighetsperson) utlämnad för brott som begåtts i USA:

Om USA nu presenterar en tillfredsställande bevisföring kommer det att kunna tolkas som en ännu värre förolämpning mot Kina att lämna ut den misstänkte till USA men inte till Kina – och det är ett faktum att USA har ett fungerande rättssystem, där rimliga krav på en rättvis rättegång kan förväntas bli uppfyllda.

Och där står vi. Möjligt stöd av ett försvagat USA, som är upptaget med andra frågor blir knappast till mycket hjälp mot påtryckningar av ett aggressivt Kina. Sverige står för rättsprinciper, ett litet land med ett stort ansvar.

Kinas växande närvaro i Europa ställer krav på sammanhållning av EU. USA är inte längre berett att stödja Europa på samma sätt som förut, och har också en avtagande förmåga att göra det. EU har själv problem rörande rättsprinciper i flera av sina medlemsländer och måste ägna mycket uppmärksamhet åt uppslutningen kring de principer som man enades om, när EU skapades. Sverige har som medlemsland ett behov av stöd från EU för att hävda dessa principer mot Kina. Kraven på praktisk politik kommer att ställas mot vårt engagemang för grundläggande värderingar.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Bulmer-Tomas, Victor, Empire in Retreat; The Past, Present, and Future of the United States,Yale University Press, New Haven and London, 2018
[2] Lévy, Bernard-Henri, The Empire and the Five Kings, America’s Abdication and the Fate of the World, Henry Holt and Company, New York, 2019

av Magnus Sjöland

Flera stora internationella försvarsföretag och länder arbetar idag med att ta fram autonoma ubåtar – helt styrda av artificiell intelligens (AI) och utan någon besättning ombord. Ovan vattnet är det däremot få som idag tar fram autonoma system.

Till sjöss är det en komplex trafiksituation att hantera för ett Artificiellt Intelligent navigeringssystem. Det skall t ex kunna ta hand om väjningsregler för mudderverk, fiskefartyg, dykningsuppdrag, färjor, öppningsbara broar, tillfälliga hinder, segelbåtar och fartyg med begränsad förmåga att väja på grund av sitt djupgående etc. Många regler finns vid begränsad sikt, i farleder och i inre skärgård. Situationen är minst lika komplex som för en autonom bil, men på sjön finns inga linjer i vattnet som båten kan följa och sjömärkena är ofta inte lika många och lika enkla att följa som de vägmärken som finns för biltrafiken. En väg är platt, men i en orkan med väldigt höga vågor sätts AI-systemet på stora prov då det gäller att ta sig fram på ett säkert sätt. På en väg kan det plötsligt dyka upp en älg, en bil på fel sida av vägen eller ett barn som rusar efter en boll. På vattnet kan det också finnas liknande problem, t ex drivande stockar, en gummimadrass med badande eller ett fiskenät.

Efter flera års utvecklingsarbete har nu amerikanska marinen tagit fram en ny fungerande framtida klass av ytstridsfartyg. De är helt autonoma och skall klara sig själva med alla de problem som kan uppstå på ett fartyg, med navigering och hantering av fartyget. Fartygen är drygt 40 meter långa och har två stabiliserande pontoner, en på vardera sidan av fartyget. De kommer i första hand att användas för detektion av andra fartyg, kommunikation och minröjning.

USA tänker möta det ökade militära hotet från Kina och Ryssland med fler autonoma fartyg, då driftkostnaden för dessa är en bråkdel (ca 4-5%) av ett fullt bemannat fartyg. Kina bygger nu bemannade ytgående skepp och ubåtar i en accelererande takt, för att få ett större och helst ett dominerande inflytande i Stilla havet. Ryssland som inte har samma ekonomiska resurser som Kina och USA, bygger fler väldigt tysta ubåtar, både med konventionella vapen och med kärnvapen. Tanken med de amerikanska autonoma fartygen är att de skall hålla koll på de ryska och kinesiska styrkorna. De skall inte ge sig in i strid, utan enbart detektera andra fartyg och röja minor, utan att riskera amerikanska sjömäns liv.

Snart kommer amerikanska marinen att upphandla större autonoma stridsytfartyg (upp till 300 fot), och flera större varv och AI-företag tänker vara med och bjuda på upphandlingarna. De två största försvarsföretagen, Lockheed Martin och Boeing, har än så länge satsat på autonoma ubåtar. Kanske de också snart ger sig på att bygga AI-ytfartyg, när de nu ser att det är möjligt? De nya större fartygen skall vara fullt bestyckade för krig och sänka kostnaderna för marinen.

Hur kommer det framtida stridsfältet att se ut till sjöss? Kommer det att mest vara autonoma farkoster, eller blir det en blandning av både bemannade och obemannade fartyg? Hur stor är säkerheten? Hur svårt blir det för en fiende att dekryptera och ta över ett fientligt autonomt fartyg? Kan en terroristorganisation ”ta över” en kärnvapenbestyckad ubåt och sedan hota mänskligheten med en enorm förödelse? Hur stor risk är det att ett autonomt fartyg löper amok? Vem är ansvarig om ett autonomt fartyg kolliderar med ett tankfartyg och en hel kust smetas ner med bunkerdiesel? Kommer även den civila nyttotrafiken i framtiden att vara autonom? Då kanske även dessa fartyg kan kapas av terrorister?

Framtiden får utvisa vad som händer till sjöss, och många frågetecken finns att räta ut! Några saker som vi bör utreda med en gång är vad vi skall tillåta på svenskt, respektive internationellt vatten. Vi bör även fundera på om det skall vara tillåtet med kärnvapenbestyckade autonoma farkoster, då detta är en stor risk för mänskligheten.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

av Jan Wickbom

Makt och pengar samt plikt och ansvar. Välstånd

Krig och Fred är varandras förutsättning och mänsklighetens fördärv. 

Cybernetiken[1] har under 21 seklet svept in världen i ett nätverk bestående av dynamiska tekniska system och algoritmer. Ju mer tekniken utvecklas, ju kostsammare blir den. Den måste underhållas. Den förslits och blir omodern. Den måste successivt förändras. Den stöder sig på makt och den kräver pengar. Den stöder sig på ansvar och kräver plikt.

Cybernetiken är  reversibel. Den är därför ett allsidigt mätinstrument, som kommer att prägla 21 århundradets krigsvetenskap.

Militär makt byggs upp och utövas i fred med hjälp av pengar. Dessa pengar är förbrukade om och när krig utbryter. Nationen måste då förlita sig på att dess soldater uppfyller sin plikt, i vårt fall plikten att försvara Sverige. Denna plikt kan inte köpas för pengar. Den kräver ansvarsfulla och modiga politiker, medborgare och soldater. Politikerna och även FN måste tillse att stridens logistik kommer att fungera i Sverige. Medborgarna måste kunna uthärda påfrestningar både i fred och krig. Soldaterna skall ha plikt och mod. De måste visa dödsförakt. Ju längre ansvaret förskjuts från soldaten, ju svårare blir det att utöva.

Sverige vill undvika krig, vi vill leva i fred. Vi vill endast ha ett försvar för att skydda vår nation/demokrati och vårt välstånd. Det innebär att det enda krig vi vill utkämpa kommer att föras på vårt territorium med den nationella arméns soldater och med stöd av marinen och flygvapnet. Vårt mål är: Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation utgöra en fredsbevarande zon i norra Europa. Landets försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet.

När regeringen i fred förbereder kriget är det regeringens uppgift att bekosta såväl försvarsmyndigheten som logistiken. Detta skall göras kostnadseffektivt. Till försvarsministerns hjälp tar regeringen den operativt kunnige officeren, överbefälhavaren, som för regeringen i detalj skall redovisa de kostnader den totala försvarsmakten kräver och som riksdagen skall bevilja. Om regeringen anser att ÖB valt rätt uppgifter och räknat kostnadseffektivt nås Treenighet: Strid (överbefälhavaren) + ledning (regeringen) + logistik (pengar), vilken sedan föreläggs riksdagen i en proposition.  

Ett fredligt globalt välstånd kan inte bibehållas och utvecklas utan hot om krig. Välståndet, eller välfärden, skulle bryta ner nationerna i en oavlåtlig kamp om makten och pengarna. Det fredliga välståndet, det vill säga balans mellan produktion och konsumtion, måste ständigt befästas och försvaras. Förenta Nationernas uppgift bör därför vara att rättvist fördela välfärden globalt.

Min essä, ”Den Hårda Kärnan (HK)” är en beskrivning av Sveriges försvarsmakt, dess funktion i det globala systemet (FN) och dess utnyttjande.

Den Hårda Kärnan (HK)

Krig är en ständigt pågående överlevnadsprocess – konkurrens – som aktiveras när politiken så kräver.

Vetenskap är denna process´ krigshistoria och prognos. Politik är krigsvetenskapens användare, men också penningens användare. Under efterkrigstiden har politiken fått ett nytt element: Cybernetiken.

I denna essä, HK, skall den pågående överlevnadsprocessen skildras. Processens mål är Sveriges försvar och trygghet. Processen kan sägas vara ny. Först under 21 århundradet har nämligen Einsteins relativitetsteori kunnat tillämpas cybernetiskt.

Cybenetik: Människan kommunicerade (samtalade) ursprungligen med ord. Under tidernas lopp har denna kommunikation kompletterats med skrift, signaler, böcker, tidningar, telegrafi, telefoni, radio, TV, IT och AI. Härvid används cybernetiken för insamling av all information, bearbetar den och sprider den globalt. Cybernetiken kan sägas vara ett fjärde element inuti mark, vatten och luft. Den skyr inga gränser. All information är, som Einstein säger, relativ och beroende av tid och tillfälle. Endast tiden är konstant.

Genom att använda Cybernetiken går det att styra pengarnas självsvåldiga rörelser globalt.

Information skapas av individer och riktar sig till individer. Den är både pedagogik och demagogi. Den kan vara både offensiv och defensiv, både produktiv och destruktiv, både produktion och konsumtion, både atombomben och döden samt – framför allt i detta sammanhang – både teknokrati och demokrati. Vid en militär konflikt är det människor som möts, alternativet är atombomber. Därvid skall cybernetiken tolkas som en hörselskärpning och inte som en megafon.

Med cybernetiken framförs det viktiga budskapet att den allvarligaste bördan man kan ålägga en människa/soldat är att defensivt försvara sitt land/nation.

Efter VK2 har de flesta européer och amerikaner däremot fått lära sig att den största och ädlaste uppgift man kan ge en människa är att bekämpa det onda. Man angriper. Därigenom trappar man upp i stället för att man löser konflikter. Användningen av cybernetiken säger att just kriget är det onda.

Plikt är ett kategoriskt imperativ både i fred och krig. Plikt är behärskning av soldatens tankar, känsla och vilja, något som inger både självrespekt och uppskattning. För att vår nation inte skall hotas skall våra soldater vara respektabla värnpliktiga, den Hårda Kärnan.

Historik

Under andra världskriget rådde i Sverige stor enighet om försvarspolitiken och stor tilltro till Försvarsmaktens soldater. Den följande tiden präglades däremot av politisk osäkerhet. Det berodde nog inte så mycket på atombomben och Hitlers nederlag utan snarare på Eisenhowers ”korståg i Europa”.

Sedan Jean Baptiste Bernadottes tid, då han befriade oss från Vasasönernas krigiska auktoritära arv, och till och med VK 2 har våra regeringar fört försvarspolitik. De har velat undvika krig, behålla freden. Det har regeringarna också lyckats med.

Under VK 1 såväl som under VK 2 förbereddes defensiva strategier. Under VK 2 började teknokraterna i försvarsmakten dock obstruera. De, främst flygarna, påstod att teknikutvecklingen präglar kriget så att vi måste övergå till offensiva strategier, till säkerhetspolitik i stället för försvarspolitik och trygghet.

Redan år 1946 hade ÖB Helge Jung reagerat mot Eisenhowers offensiva teknokratiska idé om ”det militärindustriella komplexet”. ÖB ansåg att denna strategi skulle bli alldeles för dyr för Sverige.

I början av Kalla Kriget begärde ÖB Swedlund att regeringen i avskräckningssyfte skulle anskaffa atombomber. Regeringen nekade och började samtidigt kontinuerligt sänka försvarsbudgeten. Regeringen ansåg att något invasionshot inte förelåg. ÖB inledde då, som någon sorts motåtgärd och för att spara pengar, en besinningslös personalreducering inom armén samtidigt som motorisering och teknologiska åtgärder ökade. Alla förband skulle anfalla (Jfr Eisenhower). Man ville ”Skärpa bettet och kapa svansen”. Man köpte så mycket teknik att vi inte hade råd att ta den i bruk. Taktisk/Teknisk/Organisatorisk/Ekonomisk Målsättning (TTOEM) låg som en blöt filt, en doktrin, över all taktik och blev lösen för denna gigantiska suboptimering.

Arméchefen reagerade och införde ett nytt utbildningssystem, VU 60. Men detta system blev alldeles för krångligt och dyrt. Det avskaffades.

Försvarsmakten omskapades i realiteten till en miniatyrkrigsmakt för offensiv krigföring. Den leddes autokratiskt och kallades säkerhetspolitik.

De sju militärbefälhavarna, som sedan VK 2 hade uppgift att defensivt försvara sina markterritorier, försattes i en svår situation, men löste den efter förmåga. Deras försvar ingav viss respekt tack vare att man betonade att det var de värnpliktiga soldaterna – inte stridsvagnar, fartyg och flygplan – som försvarade territoriet. Vi hade en reell demokrati.

År 1966 – mitt under Kalla Kriget – påbörjades en omorganisering av försvarsmakten från att ha bestått av sju markoperativt anpassade militärområden till att bli fyra säkerhetspolitiskt agerande stormilon. Dessa fyra stora milon hade geografiskt utstakade gränser. Men de avsågs bara vara krigsskådeplatser, slagfält där operationer skulle genomföras. De sades vara trösklar som skulle avskräcka från angrepp. De kan liknas vid rinkar för proffsboxare. Det var teknokratiska kraftmätningar som var intressant, inte det territoriella försvaret.  Dessa kraftmätningar arrangerades efter förebilder från Eisenhowers krig i Europa. Kraftmätningarna blev lokala duellstridssituationer där vi alltid var i underläge. Försvarsministern signalerade att det är bättre att förekomma än att förekommas och anfall sades vara det bästa försvar.

Vi förde säkerhetspolitik med trösklar, inte försvarspolitik. Dessa kraftmätningar bidrog till uppfattningen att allmän värnplikt inte kan tillämpas för förband som har säkerhetspolitiska uppgifter.

Det skulle bli värre. Eisenhowers ”militärindustriella komplex” tolkades av de motoriserade truppslagen och av marinen och flygvapnet som teknokratins seger över demokratin. Allt mer uppmärksamhet ägnades åt USA:s militära aktiviteter. Något års tjänstgöring i USA blev nästan ett villkor för att nå högre befattningar i vår försvarsmakt. Tjänstgöring i eller i samverkan med Nato ansågs meriterande. Till slut avskedades de försvarsanställda som inte ville tjänstgöra utomlands. På Försvarshögskolan påstod man att ökad ålder medförde minskad förmåga att vidta förändringar – att ökad ålder medför större visdom och stabilitet i utvecklingen förnekades. Regeringen deklarerade att försvaret var ett särintresse. Det skulle nu inriktas för att göra av FN begärda insatser utomlands. Personalstyrkan skulle uppgå till ca 3 000 man/kvinnor, varav en tredjedel ständigt skulle tjänstgöra utomlands.

År 2013 slog ÖB Sverker Göransson larm: ”Försvarsmakten förmår endast strida på en plats i Sverige under en vecka! Jag behöver mer pengar!”  Detta har lett till att vi fått den olycksaliga decemberöverenskommelsens FB 15 och MSD 16 som med pengar förstärker säkerhetspolitiken, men lämnar försvarspolitiken åt sitt öde. Vi har fått doktriner och spådomar, men ingen vetenskaplig granskning av försvarsfrågan. Man anpassar administration och taktik till en doktrin (MSD 16).

När vi nu skall organisera ett totalförsvar bör det göras för den strategi och de operativa förfaranden som faller ut av Jean Baptistes tvåhundraåriga försvarspolitik och som har det politiska målet: ”Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation vara en försvarad fredsbevarande zon i norra Europas. Landets försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet”.

De svenska soldaternas försvarsmakt, trygghetens Hårda Kärna (HK)

Nationen, territoriet med sin kultur och sina produktions- och konsumtionsresurser, är den abstraktion som med lagstiftning förenar medborgarna och som Försvarsmakten och dess soldater har plikt att skydda. Lagbrott kan leda till djupgående inre konflikter. Regeringen fastställer att nationen skall vara utrikespolitiskt neutral.

Krig är en verksamhet där den ena partens soldater offensivt söker döda – och den andra, svenska defensiva parten söker överleva. Tiden avgör. Kriget leds av regeringen, striden förs av överbefälhavaren.

Operativa överväganden. (Styrning av treenighetens taktik och organisation)

I HK skall tre grundläggande strategiska krav tillgodoses:

*Allmän värnplikt skall åter tillämpas (inte den begränsade pliktrekrytering som nu startats). **Marinens huvuduppgift är att skydda huvudstaden Stockholm. Ett litet Flygvapen skall ha hög beredskap både i fred och krig.

***Både vår fredstida och krigstida logistik skall stödjas av USA. Detta innebär att:

*En angripare skall veta att han möter motstånd av alla svenska medborgare, att alla försvarar sig, de flesta organiserade i förband. Vi skall veta att försvar inte är något särintresse. Ju fler soldater ju starkare försvar.

**Detta försvar skall operera även i fred. Därför organiseras marinen huvudsakligen för skydd av Stockholm och ett litet antal soldater i flygvapnet skall ha hög beredskap även i fred.

***Sveriges näringsliv är i fred beroende av handel med USA. I krig skall denna handel ske genom leverans av logistiska produkter, som skall avlämnas på svenskt territorium. FN skall övervaka.

Finland kan förväntas bjuda motstånd på finskt territorium på samma sätt som vi försvarar Sverige. Ett ryskt angrepp på Sverige skulle då ta lång tid.

Den operativa ambitionen bör vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi skall eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring (våra soldater mot angriparens logistik och svaga punkter) med ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande.

Denna konst skall anpassas till terrängen och till egna handlingsmöjligheter. Den utgår från iden att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället själva, alliansfria, undvika att bli besegrade. Vi bör, främst med sjö- och flygstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade och överraskande angrepp, till exempel mot Stockholm eller Gotland.

Strid är soldatens växling mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Strid är en destruktiv verksamhet som leds av ÖB.

Det är soldaterna som strider, inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Legala soldater beväpnas, utrustas och organiseras i förband eller. I strid skall soldaterna ledas och försörjas.

Taktik. Soldatens strid– växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds auktoritativt av pålitliga (”jag överger er aldrig!”) chefer i kedjan plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB. Var och när skall växlingarna ske? Hur skall logistiken förbrukas?  I samma auktoritativa befälskedja, fast uppifrån och nedåt, ställs uppgifterna och levereras logistiken: Där och Då skall uppgifterna lösas! Dessa resurser disponeras! Frågor och svar måste samstämmas – officersprofessionen.

I teorin avser frågan Var? platsen på skalan Kraftsamling – Handlingsfrihet. Frågan När? avser en period på skalan Överraskning – Uthållighet. I praktiken betyder svaren på frågorna Var? och När? plats och tidpunkt där strid skall utkämpas och Hur? logistiken då skall utnyttjas.

Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i krig. Antingen som soldaternas verktyg, eller som understöd vid soldatens strid eller som maskiner vilka betjänas av soldater eller sjömän och som verkar utanför soldatens eldområde. Soldaternas vapen bör ha verkan inom radien 300 meter. Den understödjande elden bör verka inom en sfär med 500 m radie.

Den tekniska utvecklingen på maskinsidan går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften.

Strategisk ekvation (allmänt omfattad, beprövad erfarenhet), skillnaden mellan förvars- och krigsmakt: ”Om två försvarsmakter ställs mot varandra utbryter inga krig. Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig övermakt om den anfallande skall segra. Om två krigsmakter angriper varandra (duellsituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar/defensiv.”

En angripare måste även i framtiden fullfölja ett angrepp med soldater och med en kraftfull politisk starthjälp – ”Marshallhjälp”.  Eljest lämnar han ett sönderfallande och desperat Sverige och hans angrepp har varit förgäves eller kontraproduktivt.

Han har dock handlingsfrihet så till vida att han kan välja mellan att angripa med tre gånger så många soldater som vi har eller med teknokratiskt organiserade soldater med dyrbar beväpning av olika slag – från stridsvagnar fartyg, flygplan och robotar upp till atombomber.

Forskare och experter påstår att teknikutvecklingen gör att vi står inför ett paradigmskifte varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre behöva eller kunna använda soldater i krig. Vår ledning, vår logistik och våra kommunikationer skulle bekämpas så att våra soldater inte skulle kunna strida. I duellstrider mellan angriparens och våra tekniskt avancerade vapensystem skulle striden avgöras på några dygn. Andra maktmedel än konventionellt militära skulle kunna bryta vår försvarsvilja. Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga men tekniskt högtstående angrepp under och efter Kalla Kriget t ex i Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen. Dessa exempel visar att krig avgörs av uthålliga försvarande soldater, som är det mest kostnadseffektiva instrumentet i en försvarsmakt.

Logistik. I fredstid består den militära logistiken, kraftkällan, av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner, övningsfält, flygfält och anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel samt av löner. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas. Den fredstida logistiken bör utnyttjas så att en försvarsmakt som är uthållig i krig kan skapas.

I krigstid består den militära logistiken, kraftkällan, av driftskostnader (konsumtion) bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning och -reparation, för proviant, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den måste kunna motta förstärkning från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA i krig åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan Regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige. Men denna amerikanska obligation är inte gratis. Cybertnetiken utnyttjas vid kostnadsberäkningen.

Krig styrs genom att den anfallande – en krigsmakt – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som han behöver. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden, det vill säga i regel logistiktillgången, fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerare när de utövar ledning underifrån i befälskedjan, medan vetenskap utövas av samma officerare ovanifrån. Det är officerarnas skicklighet och logistiken som avgör om kriget blir framgångsrikt. Försvarsmaktens administration bör handhas av de officerare som skall leda försvarsmakten i krig. Det är då frågorna underifrån som konstituerar en försvarsmakt. (Frågor uppifrån skulle konstituera en krigsmakt).

Utrikespolitiken skall ha målet att Sverige skall leva i fred och den skall därför främja försvarspolitik.

Vår nuvarande säkerhetspolitik, vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av Nato/USA innebär att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum och värdlandsavtalet med Nato gör ett sådant missförstånd förståeligt. Men det är fråga om utrikespolitiska logistiska åtaganden, som inte påverkar vår ställning som en alliansfri nation och inte våra försvarsoperationer. Vi skall operera själva med en svensk försvarsmakts soldater och vi skall försvara Sveriges territorium. Värdlandsavtalet skall användas för att vi skall kunna mottaga logistiskt stöd från USA och vi skall inte binda oss vid Nato.

Under efterkrigstidens tänkande har Gotland förvandlats från att ha varit en försvarspolitisk organisationsfråga till att – tillsammans med Baltikum – bli ett internationellt tvistefrö.  Men Gotland är fortfarande, försvarspolitiskt betraktat, ett svenskt operationsområde, omgivet av inre och yttre territorialvatten i Östersjön. Därvid skall beaktas att Östersjön ur utrikespolitisk synvinkel sett är och ska förbli ett ”fritt hav” där samfärdsel skall främjas. För Rysslands välstånd är detta ett krav. För övriga strandstater, främst för Tyskland, är det ett starkt önskemål. Samfärdseln på Östersjön är i dag överbelastad och Rysslands krav bör mötas med förståelse. Rysslands önskemål om en gasledning längs Göta kanal bör beaktas. I fred skall samfärdsel på och i Östersjön befrämjas och militär verksamhet i och över svenskt territorialvatten skall regleras. Denna reglering må eller bör ske i samverkan med våra grannländer Finland, Norge och Danmark och den provocerar ingen. Att Gotland ligger nära Baltikum är ett militärstrategiskt faktum, som inte provocerar Ryssland.

Regeringen bör granska om dessa och andra operativa insatser i Östersjöområdet är kostnadseffektiva och förenliga med vår utrikespolitik. Vi får inte agera så i Östersjöområdet att vår alliansfria status ifrågasätts. Vår försvarsmakt skall helt och fullt – totalt – organiseras och politiskt strida för att Sverige inklusive Gotland skall vara och förbli en fredsbevarande zon.

Sveriges försvar, och därmed säkerheten, skall tryggas av en svensk försvarsmakt. Det torde ta tio-femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna operationskonst och en start skulle genast ge effekt.

Försvarsmakten skall ledas av en överbefälhavare med försvarsstab. Försvarsstabschefen skall tillika vara arméchef. ÖB skall ha fyra militärbefälhavare som skall leda arméns utbildning och strid. Landet skall indelas i fyra operativa militärregioner med arméförband.

Den markoperativa ledningen under militärbefälhavarna åläggs ett tjugotal regementschefer, som utbildar och i krig leder arméns bataljoner. (Målet är ett hundratal infanteribataljoner.)

Marinen och flygvapnet skall under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef.

Logistiken skall ledas av ÖB med hjälp av en logistikchef, som i krig även leder helikopterförbanden. Materielverket skall lyda under ÖB.

Försvarshögskolan underställs ÖB. Forskning och akademisk utbildning överförs till FOI och landets universitet.

Vår strategi – hushållning med resurserna. Försvarsmakten skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt. Vi böjer oss inte för utländskt militärt tvång. Alliansfrihet är en styrka, inte en brist. Denna strategi är ett mål i sig.

Man säger schablonmässigt att vi eftersträvar största stridseffekt av varje förband och system. I HK krävs dock att varje uppgift skall väljas och lösas på mest kostnadseffektiva sätt. Sparsamhet blir därigenom överordnad effektivitet.

Ett nytt värnpliktssystem

Sverige är en demokrati. Det innebär att soldaten är subjektet i strid. Hans vapen och utrustning skall vara tillgängliga men han själv kan hemförlovas efter utbildning. Av kostnadsskäl skall utbildningen vara kort och effektiv.

Utbildningen skall inriktas på förmåga mer än på kunskap. Det är verksamheten i krig som soldater i alla grader skall inexercera så att god förmåga i strid uppnås. Taktik och operationskonst är demokratiska befälsuppgifter.

Alla fysiskt och etiskt vapenföra medborgare i Sverige bör ha moralisk skyldighet, plikt att vid mobilisering stå till Försvarsmaktens förfogande.

Organiseringen av värnpliktsförsvaret bör tillgå så att alla vapenföra svenska män och frivilliga kvinnor efter mönstring uttas för uppfostran till soldater. De utbildas (exerceras), beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Tiden då soldaten är krigsplacerad begränsas med en övre åldersgräns (35 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildning av åldersklassen genomförs i två kontingenter, där rekryterna utbildas i fyra månader; en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna sammanhålls i kompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten skall pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna skall vara ”självförsörjande”, det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar inom kompaniet och lär sig på så sätt handha kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden (visa, instruera, öva… öva…öva…, (varje gång intill trötthetens gräns) mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare (aktiva f.d. värnpliktiga soldater) tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning (exercis) överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl i dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad för arméns soldater (på senvintern) tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas (vår/sommar och höst) kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför förbandsutbildning (intill trötthetens gräns). Övningen leds av regementschefen och av de aktiva officerare, som varit truppförande instruktörer under föregående fyramånaders höst- och vår/sommaromgångar. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram.

Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i ca tretton år. Inget krav på lokalrekrytering skall föreligga. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets system i sin helhet.

Soldaten förvarar sin uniform mm i hemmet. Hans vapen mm förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma utrustning” och inmönstrad/rekvirerad materiel och fordon ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganiseringar eller ändringar i försvarsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang, till exempel Vasalopp och deltagande i högtidssammankomster. Bataljonen skall ”leva” under alla de tretton åren. Soldater avgår och förbandet omorganiseras och blir successivt mindre. Nya vapen och ny materiel tillförs. Efter tretton år kan bataljonens soldater frivilligt övergå till Hemvärnet, bataljonschefen blir stabsofficer (och så småningom regementschef eller ÖB?).

 Vår krigföring– Mobiliseringens kyrkklockor mullra dovt

Med tungt sinne lyder vi motvilligt pliktens hårda krav // Vi gläder oss åt att alla svenska medborgare gör det samma.

Vi är i livsfara och tvingas döda medmänniskor // Livet är kort för mig och för alla andra.

Varför missunnar fienden mig ett långt liv? // Varför missunnas alla svenskar ett långt liv?

Det råder brist på allt som behövs för livets nödtorft // Vi lever ändå.

Vi känner inte igen oss, hittar inte // Använd GPS och cybernetik.

Vi bor alla på jorden, globen. Men bara vi bor i Sverige // Detta är ett faktum.

Einstein (och även Bibeln) lär oss att allt är relativt utom Tiden, som är konstant // Ett faktum är också en konstant.

Vår krigföring – den Hårda Kärnan – är det faktum, den konstant som Tiden avgör // och vi skall alla dö.

———–

Sverige behöll sin neutralitet 1914–1918 och 1939–1945 genom att hävda sin territoriella integritet. Sverige var inget viljelöst offer för någon av de stridande parterna. Detta är småstatsrealismens essens. Den bygger på insikten om att den lilla nationen inte har några naturliga vänner utan allenast sina egna intressen att tillvarata. Den vägleds av en misstänksamhet mot stormaktspolitiken. Den strävar efter att utjämna konfliktytor, att skapa förtroenden, att inte utpeka fiender och att vara försiktig med att utmåla hotbilder. Med klok politik kan vi undvika att dras med av malströmmen.

Så måste vår lilla, alliansfria nations regeringar arbeta och lägga sina ord.

Det utesluter inte samarbeten för att stärka vår egen försvarsförmåga. Och givetvis utesluter det inte heller en beredskap att välja sida, om vår strävan att stå utanför krigshandlingar skulle misslyckas. Men det kan inte vara klok politik, ur detta perspektiv, att binda sig på förhand och därmed utmanande visa vilken styrka vi tror oss besitta.

Det senare vore snarast uttryck för en känsla av hopplöshet. Den känslan bortser från att även vi är aktörer som sänder ut signaler och positionerar oss inför det värsta av alla fall. Vi har, paradoxalt nog, mer att förlora på ett krig än en stor stat, ty vi men knappast den senare riskerar då att gå under som nation.

Sverige måste önska sig fred till varje pris, och bästa sättet för att förverkliga en sådan önskan är att själva uppträda som en fredsfaktor med Den Hårda Kärnan till försvar.

Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation vara en fredsbevarande zon i norra Europa . Vår försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet.

Globalt välstånd (GHK)

Krig är en ständigt pågående konkurrensprocess mellan alla nationer på vår jord, som aktiveras när politiken så kräver. Därför är Sverige medlem i Förenta Nationerna. Varje nation är unik och har vuxit fram från en ursprunglig, med demokrati och vapen utvecklad naturahushållning. Denna naturahushållning förvandlas nu med hjälp av pengar till industrialism.  Därvid övergår konkurrensen mellan nationerna till en kamp om marknader. Nationerna utvecklas olika fort.

Förenta Nationerna fungerar i dag inte tillfredsställande. Orsakerna härtill är många. Kanske kan de sammanfattas i påståendet att FN arbetar med kraften militärt våld i stället för med logistikens pengar. I vart fall kan sägas att FN komponerar våld och pengar på ett felaktigt sätt.

Under det 21. århundradet har politik fått en ny identifiering, politiken uttrycker sig nu med hjälp av cyberneti.  FN bör i dag med hjälp av cybernetiken förvandla, räkna om, det militära våldets kostnader till pengar för nationernas välfärd.

Vårt jordklot liknar inte den släta pingpongboll på viken man i dag godtyckligt kunnat rita gränser. Den Globen skall i stället indelas i geografiskt och miljömässigt särpräglade områden regioner och i dem kulturellt präglade demokratiska nationer.

FN:s fundamentala uppgift är att bevara fred mellan alla nationer på vår jord. FN kan inte verka om inte alla nationer uppträder opartiskt, neutralt i försvarsfrågor. Varje nation skall ha den demokratiska skyldigheten att ansvara för sitt eget förvar.

FN gjorde fel den dag för sjuttio år sedan då man införde begreppet ”säkerhetspolitik” och när man inrättade säkerhetsrådet. Man bevarar inte fred mellan globens nationer genom att lösa säkerhetsfrågor. Man måste i stället lösa FN:s globala problem – nationernas fortlöpande industrialisering.

Man måste hålla ordning på pengarnas ostyriga flaxande i mänskligheten. Det är inte militärt väpnat våld som förorsakar spänningar globalt, utan det är regionernas olikartade välstånd och pengarnas självsvåldiga snabba flykt mellan olika regioner och nationer, som förorsakar industrialiseringens spänningar och osäkerhet.

FN kan med cybernetikens utarbeta medel som påverkar alla länder globalt. Ett sådant medel är att ändra den geografiska gränsdragningen. Ett annat är att variera ”välfärden” i de olika geografiska regionerna. Det är inte en mänsklig rättighet att åtnjuta samma välstånd som alla andra. Med ”välstånd” menas i stället att det råder balans mellan regionens produktion och dess konsumtion. Demokrati/politik verkar då genom att styra budget och pengar. (Teknokrati styr teknikutvecklingen på bekostnad av pengar, vilket inte är kostnadseffektivt eller demokratiskt).

Människorna/befolkningen och deras välfärd anpassas och anpassar sig både till regionen och till nationen. Det måste politiken också göra, vi får tre politiknivåer: Den globala (FN), den regionala och den nationella. Den globala och den regionala politiken skall arbeta med logistik/pengar och välfärd; den nationella politiken skall arbeta med integritet och plikt.

Vision. Exempel på de nya välfärdsregioner som FN bör inrätta: Norden + Estland, Benelux + Frankrike + Tyskland, Storbritannien + Irland, Lettland + Litauen + Polen, Ryssland + Vitryssland + Ukraina +?, USA + Kanada + Mexiko, och så vidare.

Varje nation skall bevara och utveckla sin specifika nationella kultur. (Med kultur avses det humanistiska inflytandet i demokratin.) ”Mångkultur” får inte betyda ”många kulturer i en”, utan ”många kulturer i samma nation” (Jfr Schweiz). Varje nation har sin egen polis och sin egen försvarsmakt (och sitt eget fotbollslag osv).  Nationens kultur bör bevara och utvecklas av justitie-, ”fostrings-”, sport- och försvarsdepartementen – riksdagens (parlamentets) första kammare. En andra, välståndets kammare, bör styra utrikesdepartementet, finansdepartementet, migrations- och näringslivsdepartementen.

De nya regionerna sammansätts av representanter från regionens nationer. De har likartade förutsättningar för produktion och konsumtion – miljöer – och även likartade förutsättningar för global handel. Då blir välståndet specifikt för varje region. En viss överproduktion bör eftersträvas inom regionen och överskottet skall dels användas för att upprätthålla och stärka de egna nationernas kultur (riksdagarnas första kammare), dels ställas till FN:s förfogande.  (Troligen bör varje region ha eget mynt.)

Det nya FN sammansätts av representanter från världens alla regioner. 

FN:s makt är pengar. Om FN indelas i nationer och regioner så som här skisserats, skall nationerna hantera sin egen ekonomi med stöd av regionens BRP. Regionernas ekonomier kommer att växla i styrka. FN:s uppgift blir att reglera regionernas välstånd så att de globala produktionsresurserna  tillvaratas rationellt. Cybernetiken är FN:s instrument, pengar dess styrmedel.

Krigets maktutövning ersätts med (regionens och FN:s) pengar. Alla nationer skall ha en demokratisk försvarsmakt.

Nordens länder skall som alliansfria, demokratiska nationer, utgöra en fredsbevarande zon i norra Europa. Deras  försvarsmakter skall vara så starka att de kan bjuda uthålligt motstånd inom respektive land.

Slutord

Cybernetiken är den största gåva mänskligheten fått sedan vi fick ordet. Den skall användas så att världens alla Globens nationer, var och en för sig, blir en militärt, polisiärt och välfärdsmässigt lycklig familj.

FN skall omvandla nationernas angreppsvapen till pengar och med dem stärka nationernas välstånd.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Noter
[1] Cybernetik är ett nytt lånord från engelskan och tidigare har vetenskapen inrymts i begreppet reglerteknik. Till cybernetiken hör ämnen som artificiell intelligens (AI), komplexa system, reglersystem, beslutsteori, informationsteori, kunskapsorganisationer, systemteori och simulering.

av David Bergman

Landstigningen i Normandie var ett blodigt slag som finns återgivet i oräkneliga böcker och filmer. De som inte skadades eller dödades bevittnade säkerligen grova våldshandlingar och ett oerhört lidande. Hur kommer det sig då att någon vill återvända en livstid senare, att människor med 70 års åldersskillnad kan känna så stor omedelbar sammanhållning med varandra och att soldater ofta känner en saknad efter att kriget är över?

Tanken att människor kan sakna krig verkar för utomstående som svårförståelig. Ofta provokativ. Krig borde rimligtvis upplevas och minnas som hemskt eftersom hemska saker händer. Denna grundläggande paradox är sannolikt en av anledningarna till att ämnet ofta är stigmatiserat och svårt att diskutera öppet. Men en gemensam faktor i vad som kommer att diskuteras nedan är att den saknad som beskrivs sällan har något med själva striden att göra. Våldet mellan människor är hemskt och bör aldrig förskönas eller glorifieras. Däremot har grunden för den längtan som kommer till uttryck långt mer att göra med sammanhållningen och de individer de delade upplevelsen med.

Det är ett klassiskt antagande att soldater strider för sina kamrater. ‘It’s all about the guy next to you’ sade Eric Banas karaktär Hoot i filmen Black Hawk Down. Hans uttalande sammanfattar vad många framhållit som den främsta orsaken till att soldater fortsätter att strida, samt vad de ofta saknar efter att de lämnat det militära livet. Delta Force-sergeanten Norman Hooten som på den tiden var förebilden för filmens karaktär är idag något talande doktor Norman Hooten och arbetar med behandling av veteraner som hamnat i missbruk. Ett område där det sociala stödets betydelse gång på gång understrukits som avgörande inte bara för överlevnaden på slagfältet utan även förebyggande mot och behandling av psykisk ohälsa.

Alla människor har ett behov av att definiera både sig själv och andra efter olika sociala grupperingar. I ett militärt system där individer socialiseras in i ett kollektiv som premierar sammanhållning, samarbete och kamratskap blir denna sociala gruppering naturligt starkare. Vårt beroende av social tillhörighet och att känna oss önskvärda kan ses även i våra rädslor. Vid undersökningar om rädslor i strid kommer rädslan att skadas eller dödas ganska långt ned. Människors främsta rädsla i strid är oftast social uteslutning. I livshotande situationer blir beroendet av gruppen större och rädslan att lämnas utanför dess skydd än mer akut. Döden är även något abstrakt och svårt att föreställa sig medan de flesta sannolikt i någon utsträckning upplevt känslan av att vara socialt icke önskvärd eller utesluten från en gemenskap.

Begreppet sammanhållning (cohesion) i primära grupper har länge varit grundläggande i militär forskning som en central faktor för motivation och därmed stridseffektivitet. På en högre organisatorisk nivå benämns sammanhållning ofta endast som ”förbandsanda” eller ”kåranda” efter franskans Esprit de corps. Begreppet sammanfattar förmågan för gruppens medlemmar att bibehålla tilltron till en institution eller dess mål, särskilt gentemot yttre grupper och under svåra påfrestningar. Trots att krigföringen utvecklats kan man ofta se samma dygder och personliga ideal som en god krigare bör uppnå; Mod, lojalitet, uthållighet och tapperhet återfinns trots allt från Homeros, Hector och Hercules, Japans Samurajer via medeltidens riddarideal till dagens militära förband.

Grupper med hög sammanhållning använder även ofta interna system (officiella eller inofficiella) för att upprätthålla social kontroll och hantera individer som inte formar sig efter satta normer. Detta blir kollektivets sätt att hantera faktorer som kan äventyra dess säkerhet. ”Kåranda” har ofta getts en negativ innebörd och fått symbolisera fenomenet när kollektiva grupper överbeskyddat individer som begått uppfattade felaktigheter mot någon utanför kollektivet, kanske vanligast i debatter om laga befogenhetsvåld. Interna strukturer för social kontroll måste dock finnas både i normala arbetsgrupper och i starkt kollektiva grupper, för att säkerställa gruppens fortsatta överlevnad men även då korrigeringar i den egna professionen inte alltid kompetensmässigt kan ges eller accepteras om de ges av en utomstående. En finsk kollega sammanfattade en gång denna funktion med en kommentar till mig efter att en individ i hans team misskött grundläggande skyldigheter för att upprätthålla vår säkerhet under en patrull. ”Tonight, we will just take him out for a talk behind the sauna, and then there is no problem anymore”. Helt riktigt upprepades inte problemen.

Trots att social sammanhållning understrukits genom krigshistorien saknas dock en enhetlig bild av begreppet. Vad är det egentligen som skapar så starka band att någon är beredd att riskera sitt liv för att rädda någon annan i gruppen?

Vad bygger sammanhållning?

Den sannolikt första förklaringsmodellen är den som rör ren kamratlig sammanhållning. I en klassisk militärsociologisk studie av Shils & Janowitz sökte de förklaringarna till varför de tyska förbanden fortsatte att kämpa in i det sista, trots att nederlaget blev allt mer oundviklig. Deras huvudsakliga slutats var att soldaterna motiverades inte främst av några högre ideologisk övertygelse eller indoktrinering, utan primärt av sammanhållningen i den primära gruppen (grupperingar av upp till 30 soldater). Så länge denna sammanhållning upprätthöll deras grundläggande behov och hade ett ledarskap med vilket de kunde identifiera sig samt kunde erbjuda ömsesidig omtanke mellan individer var Shils & Janowitz uppfattning att de tyska soldaterna skulle fortsätta att kämpa i strid.

Den centrala tesen i detta är att social sammanhållning i den primära gruppen skapar motivation för de soldater som ingår i densamma. Kombinationen av interpersonell sammanhållning och motivation har framhållits som central till högfungerande förband i strid eftersom den motiverar individerna att strida. Det finns en intuitiv enkelhet i resonemanget att grupper med hög sammanhållning presterar bättre. Tesen har dock också fått kritik.

Det är svårt att göra en kausal koppling mellan sammanhållning på individuell nivå och stridseffektivitet på förbandsnivå. Det finns gott om fall där grupper med god kamratlig sammanhållning misslyckats fatalt i strid eller exempel där individer i gruppen öppet ogillat varandra men ändå kunnat samarbeta på ett bra sätt mot ett gemensamt mål. Sammanhållning har även en mörkare sida och ju starkare kamratlig sammanhållning en enhet har desto större blir risken för grupptänkande (groupthink) när oviljan att stöta sig med övriga gruppmedlemmar blir kontraproduktiv. Även om interpersonella band är centrala för soldaters motivation så är den direkta kopplingen till effektivitet inte tydlig och kan både undergräva liksom underbygga framgång i strid.

En annan förklaringsmodell för soldaters sammanhållning i primära grupper är den rent kontextuella. Charles Moskos som studerade amerikanska förband under Vietnamkriget menade att det inte var ovanligt att den interpersonella sammanhållningen var låg på förband som ändå klarade sig bra i strid. Istället för en sentimental social syn på sammanhållning menade han att den tvärtom var en funktion av nödvändighet. Utan sammanhållning var risken att dödas större. Han framförde sammanhållning primärt som ett grundläggande socialt kontrakt för kollektivt självförsvar som ingicks av rent självintresse. ”Primära grupper kan bäst ses som nödvändiga obligatorium födda ur det omedelbara liv & död-situationen”, menar Moskos och påpekade att förbanden efter hemkomst genomgick en dramatisk förändring där förvisso några, men relativt få individer senare upprätthöll en nära social kontakt ur ett vänskapligt hänseende. Även denna förklaringsmodell har en rationell enkelhet. Vem skulle inte bli mer benägen att samarbeta med andra under ett överhängande dödshot? Men den har även sina begränsningar. Kontextuella faktorer förklarar ändå väldigt lite om relationen till andra och den individuella heroism, självuppoffring och saknad vi ofta bevittnar. I många fall offrar soldater sig själv eller utsätter sig för oerhörda risker att undsätta sårade kamrater på ett sätt som inte hade varit möjligt om de agerat helt utifrån rationellt och egoistiskt egenintresse att överleva situationen. Kontextuella faktorer är rimligtvis en starkt motiverande faktor men kan svårligen ge hela förklaringen.

Ett allt mer framträdande synsätt har varit kompetensbaserad sammanhållning och rollen som gemensam utbildning kan ha på ett förband. Det är inget större mysterium att ökad träning generellt leder till en ökad effektivitet i strid. Utöver individuella och kollektiva färdigheter kan träningen även omdefiniera relationen mellan individerna på ett sätt som framhållits som centralt för sammanhållning. När individer interagerar och presterar tillsammans förändras dynamiken i en positiv riktning. Träning handlar inte bara om lärande utan även om att skapa en känsla av social enighet och förstärka en identitet med gruppen som kollektivt utför färdigheterna. William McNeill har benämnt denna socialiseringsprocess som ’Muscular bonding’ där individer omdefinierar och stärker sina relationer med varandra.

Sammanhållning som en effekt av professionell kompetens finns rimligtvis inom alla militära områden. De tydligaste exemplen har framhållits inom elitförband. Det förefaller rimligt att förband vilka sätter högre krav på individuell kompetens även i större utsträckning bygger sammanhållning utifrån denna. Anthony King framhåller exempel inom brittiska Royal Marines och fallskärmsförbanden som typexempel på förband med stark koppling mellan kompetens och sammanhållning. Det är inte förvånande att individer vid sådana enheter, både genom självselektion och stark sammanhållning, ofta blir framgångsrika i strid men även har mindre negativa stridssymptom. Under andra världskriget hade exempelvis de luftburna förbanden den lägsta prevalensen av psykiska åkommor i relation till hur stora förluster de tillfogades. King beskriver även att i sådana förband var den grövsta förolämpningen inte ett invektiv, utan något så enkelt som beskyllningen att denne var en dålig soldat.

Sammanhållning utifrån kompetens förstärks av fasta (ofta traditionsbundna) kompetensprov och initiationsriter. Dessa har historiskt varit kollektivets sätt att säkerställa att det inte släpper in en individ som kan belasta eller äventyra gruppens säkerhet. I militära sammanhang finns dessutom syftet att mäta soldatens förmåga att uppfylla de krav som en befattning ställer. Initiationsriter har tidlöst varit krävande, hemlighetsfulla och inte sällan med inslag som kan verka märkliga för en utomstående. Processen för att tas upp i ett slutet kollektivt sker per definition exkluderande och grundas på individuella kunskaper och färdigheter som inte är för alla. Ett accepterande av alla skulle devalvera prestationen som krävs för upptag. Sekretess runt de exakta formerna av prov och riter säkerställer att individer som genomgår dem gör det under liknande förutsättningar och att resultatet blir rättvisande. Dock har människan en tendens att mystifieras av hemliga riter och att mata myten om det egna kollektivet gör ofta upptagandet i detta än mer exklusivt och som ett resultat värderas medlemskapet högre.

Till initiationsriterna kommer i militära sammanhang även externa attribut som exempelvis märken och huvudbonader. Att ha nått acceptans i en utvald grupp förstärker individens känsla av sammanhang och tryggheten av att omfattas av ett kollektivt självförsvar, men förstärker även gruppmedlemmarnas acceptans av en kollektiv identitet samt acceptansen för organisationens ledord, motton eller normer.

Ett psykologiskt försök jag ännu inte genomfört rör soldaten och hjälmen. Jag utmanar alla kollegor på ett förband att bevisa min hypotes rätt eller fel. Den första dagen får de nyinryckta soldaterna endast ut sin basker. Detta plagg, får de lära sig, är en prydlig huvudbonad som endast bärs vid uppställningar inom kasernområdet. När de blivande soldaterna genomfört sin första större fältperiod får de tillstånd att bära den kamouflagefärgade fältmössan. Som namnet antyder bevisar denna – fullt logiskt – att de besitter en färdighet att vara i fält. Efter ungefär halva utbildningen genomförs det fruktade och mytomspunna Hjälmprovet. Instruktörer och tidigare kullar har i svepande ordalag matat myten om hur obeskrivligt hårt det var på deras tid, och hur mycket de kämpat för rätten att bära sina hjälmar. Efter att ha klarat provet får hela kompaniet marschera samlat till en hemlig traditionsplats. Under belysning av stora eldar och till tonerna av trumpetfanfarer får de sen höra kompanichefen ge den order de väntat på sedan inryck: ”Mössa av – Hjälm på!”. Soldaterna har nu visat sig värdiga att bära kevlarhjälmen, den främsta symbolen för en riktig krigare. Hela vägen fram till denna punkt har kompanichefen setts som den odödlige krigaren med skottsäker bröstkorg som stolt burit kevlarhjälmen gående med rak rygg och stolta steg över kaserngården mot bataljonsrapporten. På kasernen har bilder på hjälmklädda krigare som vikingar och riddare setts som ideal och förebilder. Soldaterna har även fått lära sig att klagomål och ifrågasättanden endast ska avfärdas som avundsjuka från icke-hjälmbärande förband. Hur många tippar på att vi skulle se soldater gå genom centralstationen på hemresa stolt bärande permissionsuniform och kevlarhjälm?

 
Exemplet är absolut mer humoristiskt än seriöst. Men det tjänar att understryka det faktum att utan de kollektiva värderingar som en grupp tillskriver yttre attribut så är baskrar bara tyg och utbildningstecken endast en bit metall.

Självuppoffring och samarbete

Exempel på den starka sammanhållning som kan uppstå i militära förband är inte svåra att hitta. Även de som inte upplevt det själva kan se exemplen i otaliga böcker och filmer. I sina reportage från Afghanistan beskriver journalisten och antropologen Sebastian Junger detta fenomen efter att ha följt en enskild infanteripluton i 15 månader. Jungers sista kapitel i boken ’War’ heter kort och gott ’Love’ efter soldaternas eget uttryck för den styrka de upplevde i sammanhållningen. Beskrivningen av fenomenet är motsägande. Ett exempel är en mörkhyad och en öppet rasistisk soldat i samma grupp som öppet ogillade varandra men försvarade den andre när dennes professionalism som soldat ifrågasattes av utomstående och flera gånger riskerade sina liv för varandra. Att individer uttrycker att de både älskar och hatar individer i sin enhet är en paradoxal observation, men en som pekar på att en sammanhållning definierad utifrån professionalism kan minska vikten av personliga motsättningar. Jungers förklaring för att sådan sammanhållning ska möjliggöras inbegriper även kontextuella faktorer. Krigets krav är obevekliga och absoluta. Det spelar väldigt liten roll vart du kommer ifrån eller gjort tidigare. Du kan vara blyg, ful, rik, fattig eller inpopulär – menar han – men det spelar ingen roll i en stridssituation och därmed spelar det ingen roll, punkt.

Israeliska erfarenheter från Al-Aqsa-intifadan understryker ytterligare vikten av och styrkan i kompetensmässig sammanhållning och den ’snabba tillit’ som kan uppstå i tillfälligt behovssammansatta grupper där individerna haft liten eller ingen kännedom om varandra innan ett uppdrag. De Israeliska soldaterna kunde arbeta tillsammans och prestera förtjänstfullt tillsammans för ett givet ändamål för att sedan sannolikt aldrig mer träffas. Förklaringen låg i att skapandet av en gemensam professionell praxis, där kollektiva standarder från gemensamma kompetensprov blivit referenspunkter för israeliska soldater. Som en effekt, när okända medlemmar gavs i uppgift att utföra något tillsammans behövde de inte värdera varandra som individer utan kunde snabbt koordinera sig utifrån dessa referenspunkter. De behövde inte vara vänner, tillhöra samma enhet eller ens känna varandra. De levde samma norm.

Både Jungers erfarenheter från Afghanistan och de israeliska exemplen är extrema. Båda har utmärkts av synnerligen intensiva strider med ett starkt ömsesidigt beroende. Vi kan säkert anta att personlig kännedom hade ytterligare förstärkt deras åtagande gentemot varandra. Men exemplen förstärker det professionella perspektivet att sammanhållning utgår i större utsträckning från vad du presterar i den roll du har än hur du är som person.

Den militära sammanhållningen och den civila ensamheten

Anledningen till att soldater ofta upplever saknad handlar dock inte bara om den militära organisationen utan även det civila samhället. Begreppet saknad handlar rimligtvis om något de upplevt i en del av samhället som inte återfinns i ett annat. Att vistas med en sammansvetsad grupp i ett konfliktområde där andra är beroende av dig kan ge en skarp kontrast mot det väldigt individualistiska livet i vardagen hemma där problemen ofta kan uppfattas som ytliga och obetydliga. Begreppet ”Fredsskadat” som ibland används får gestalta faktumet att vi tacksamt nog lever i ett fredligt samhälle men att de som inte upplevt motsatsen ser det som en självklarhet och att motsatsen ofta blir för abstrakt att förhålla sig till.

Det är inte ovanligt att de skarpa kontrasterna mellan de båda världarna förstärker saknaden efter ett tillstånd där både problem var mer verkliga och gruppsammanhållning större – även om detta innebär ett större fysiskt hot. Ett tillstånd där faran är större, men lösningarna tydligare. Men sanningen är att civila inte är så annorlunda. Människor tenderar att reagera relativt lika under krig och konflikt. Många av de fenomen som diskuterats ovan kan återfinnas även i rent civila sammanhang under krig eller svåra påfrestningar.

När terrorbombningarna av London inleddes under andra världskriget befarade man att samhället skulle bryta samman i anarki och att mängden av psykiatriska åkommor efter dessa traumatiska händelser skulle bli svåra att hantera. Förvisso led civilbefolkningen fruktansvärda skador. Men flyglarmen ledde inte till den masshysteri som hade förutspåtts. Något förvånande minskade andelen som behandlades för psykiatriska åkommor. Samma fenomen kunde ses på andra sidan kanalen några år senare. Bombningarna av bland annat Dresden hade förvisso en förödande fysisk effekt på infrastrukturen och befolkningen. Men vad som skulle ha som avsikt att knäcka den tyska viljan till kamp, gav en mer motsatt effekt. Ju mer de allierade bombade, desto mer motståndskraftig blev den tyska befolkningen och bland de mest drabbade städerna som Dresden kunde man faktiskt se en nästan ökad moral.

Effekten känns konstig och kontra-intuitiv till sin natur. Vi omges trots allt av många dystopiska berättelser om när samhället vi känner det övergå i anarki när det möter ett världskrig, epidemier eller zombie-apokalypser. Men Charles Fritz som var del i United States Strategic Bombing Survey fascinerades över det faktum att civilbefolkningens motståndskraft tenderat att öka istället för att som förväntat minska. I sin fortsatta forskning av naturkatastrofer fann Fritz faktiskt inte ett enda fall där samhällen övergått i anarki. Tvärtom var hans slutsats att vid svåra påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas och individers energi inriktas till samhällets bästa. Samma fenomen finns observerat från Nordirland där inte bara självmord utan även prevalensen av depression och ångest minskade drastiskt under de intensiva åren med stridigheter i slutet av 60 och början av 70-talet.

Bland israeliska soldater har prevalensen av PTSD historiskt varit låg, i vissa studier så lite som 1-2%, trots att de deltagit i intensiva strider. En del av förklaringarna som framförts har legat i det civila samhällets närhet både till konflikterna men även det militära systemet. Det finns inte ett lika stort behov för soldater att förklara vad man upplevt i ett samhälle där många redan förstår och att uttrycka tacksamhet gentemot någon för deras tjänstgöring blir överflödigt i ett samhälle där så gott som alla tjänstgör. I ett samhälle där konflikten är en daglig del av samhället, blir de som stridit för det en viktigare och mer behövd kugge i samhällsmaskineriet än i det samhälle som klarat sig utan konflikter.

Medan den militära organisationen oförändrat har fortsatt att vara förebilden för den ultimata kollektivistiska gruppen, har samhället i stort blivit allt mer individualistiskt. När människor är aktivt engagerade i något har deras liv en mening med en resulterande positiv effekt på mental hälsa. Sebastian Junger går så långt som att påstå att när veteraner säger att de saknar kriget kan det hända att de har en fullständigt sund respons på livet hemma. Det vore oansvarigt att föreslå fysiskt våld som ett sätt att förbättra mental hälsa, påtalade Lyons sina studier från Nordirland, men understryker att individer mår bättre psykologiskt om de är aktivt engagerade i ett kollektivt samhälle.

Vi ska vara oerhört glada och tacksamma att vi bor i ett fredligt samhälle. Likaså att genombrott i medicin och teknologi gett oss möjligheten att leva individualistiska liv där vi inte måste kämpa för vår rena överlevnad. Ibland bör vi dock även beakta att våra livsstilar kan ha negativa konsekvenser men också att de riskerar att göra klyftan till den militära organisationen större. En sådan betraktelse kan också föra med sig insikten om att hur hemskt ett krig än kan vara så kan soldater ändå uppleva en saknad för vem de var och vilka de upplevde det med.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Referenser

Ben-Shalom, Uzi., Lehrer, Zev., & Ben-Ari, Eyal. (2007). Unit cohesion during military operations: Another perspective based on a field study during the al-aksa intifada. Megamot, 45(1), 3-23.

Campbell, Joseph (1991) The Power of Myth, First Anchor Books, New York

Field, Geoffrey. (2002). Nights Underground in Darkest London: The Blitz, 1940-1941. International Labor and Working-Class History, (62), 11-49

Fritz, Charles E. and Eli S. Marks. (1954). The NORC studies of human behavior in disaster. Journal of Social Issues 10: 26-41.

Fritz, Charles E. and J. H. Mathewson. (1957). Convergence Behavior in Disasters: A Problem in Social Control. Washington, D.C.: Committee on Disaster Studies, National Academy of Sciences.

Fritz, Charles (1996) Disasters and mental health – Therapeutic principles drawn from disaster studies, University of Delaware Disaster Reseach Center

Gal, Reuven. (1986). Unit morale: From a theoretical puzzle to an empirical illustration: An israeli example. Journal of Applied Social Psychology, 16(6), 549-564.

Gal, Reuven., & Manning, Frederick. J. (1987). Morale and its components: A cross-national comparison. Journal of Applied Social Psychology, 17(4), 369-391.

Gray, Glenn (1959) The warriors – Reflections on Men in Battle, Harcourt, Brace and Company, new

Hagnell, Olle. (1989). Repeated incidence and prevalence studies of mental disorders in a total population followed during 25 years. The Lundby Study, Sweden. Acta Psychiatrica Scandinavica. Supplementum 348, 61–77 discussion 167–178.

Hagnell, Olle., Ojesjo, Leif., Otterbeck, Lena & Rorsman, Birgitta. (1994). Prevalence of mental disorders, personality traits and mental complaints in the Lundby Study. A point prevalence study of the 1957 Lundby cohort of 2,612 inhabitants of a geographically defined area who
were re-examined in 1972 regardless of domicile. Scandinavian Journal of Social Medicine. Supplementum 50, 1–77.

Hidaka, Brandon. H. (2012). Depression as a disease of modernity: Explanations for increasing prevalence. Journal of Affective Disorders, 140(3), 205-214.

Hourani, Laurel. L., Armenian, Haroutine., Zurayk, Huda., & Afifi, Larry. (1986). A population-based survey of loss and psychological distress during war. Social Science & Medicine, 23(3), 269-275.

Janowitz, Morris & Little, Roger (1965) Sociology and the Military Establishment, Russell Sage Foundation, New York

Junger, Sebastian (2010) War, 4th Estate, London

Junger, Sebastian (2016) Tribe – On homecoming and belonging, 4th Estate, London

King, Anthony (2013) The Combat Soldier – Infantry Tactics and Cohesion in the Twentieth and Twenty-First Centuries, Oxford University Press, Oxford

Levi, Ofir & Fruchter, Eyal & Weiser, Mark & S Pine, Daniel & Kreiss, Yitshak & Bar-Haim, Yair. (2018). Treatment Seeking for Posttraumatic Stress in Israel Defense Forces Veterans Deployed in the 2006 Israel-Hezbollah War: A 7-Year Post-War Follow-Up. The Israel journal of psychiatry and related sciences. 55. 4-9.

Lyons, H. (1972). Depressive Illness and Aggression in Belfast. British medical journal. 2. 527.

Marlantes, Karl (2011) What it is like to go to war, Grove Press, New York

Matthews, Michael (2014) Head Strong, How Psychology is revolutionizing War, Oxford University Press, Oxford

McNeill, William (1995) Keeping Together in Time: Dance and drill in human history. Cambridge Mass, Cambridge University Press

Moskos, Charles. (1975) The American Combat Soldier in Vietnam, Journal of Social Issues 31 (4): 37

Nock, Matthew. K., Deming, Charlene. A., Fullerton, Carol. S., Gilman, Stephen. E., Goldenberg, Matthew., Kessler, Ronald. C., . . . Ursano, Robert. J. (2013). Suicide among soldiers: A review of psychosocial risk and protective factors. Psychiatry: Interpersonal and Biological Processes, 76(2), 97-125.

Secretary of War (1945) The United States Strategic Bombing Survey, United States Government Printing Office, Washington

Shaffer, Laurence. F. (1947). Fear and courage in aerial combat. Journal of Consulting Psychology, 11(3), 137-143.

Shils, Edward., & Janowitz, Morris. (1948). Cohesion and Disintegration in the Wehrmacht in World War II. The Public Opinion Quarterly,12(2), 280-315

av Nils Daag

I Regeringskansliet (RK) och på våra utlandsmyndigheter skrivs ett stort antal PM och rapporter. De utgör bakgrund och underlag för politiska beslut. Särskilt vad gäller utrikes – och säkerhetspolitiken hemligstämplas dessa dokument ofta mer eller mindre rutinmässigt. Det finns goda skäl till detta, om det rör vårt förhållande till främmande makt, om uppgifterna erhållits förtroligt eller man förordar taktik och målsättning i en internationell förhandling.

Frågan är hur länge dessa dokument ska dväljas i arkiven. Den svenska utrikessekretessen har i ett internationellt perspektiv tidigare haft en relativt strikt tillämpning. Numera är dock trettio år etablerad praxis utom i undantagsfall.

Mycket står att vinna med en generösare inställning till hävandet av hemligstämpeln. Allmänhet, media och den akademiska världen skulle få en bättre inblick i, och därmed ett positivare bild av, det kvalificerade arbete som utförs i RK och på ambassaderna och delegationerna.

Det finns intressanta föregångare. Ett par brittiska journalister, Matthew Paris och Andrew Bryson, begärde ut diplomatrapporter i det uttalade syftet att göra dessa tillgängliga för allmänheten. Det visade sig att hemligstämpeln kunde hävas på det stora flertalet dokument. Det omfattande materialet resulterade i två radioserier och två böcker, Parting shots och The Spanish Ambassador’s Suitcase. Publiceringen ledde till övervägande positiv uppmärksamhet som kunde utnyttjas i departements informationsverksamhet. Den särskilt intresserade hänvisas till min artikel i UD kuriren nr 1, 2017. Jag föreslog där två alternativ till hur motsvarande skulle kunna gå till i Sverige. UD kunde ta ett eget initiativ och släppa ett antal rapporter utan att detta efterfrågas. Ett urvalskriterium kunde vara särskilt spektakulära händelser t ex Berlinmurens fall eller militärkuppen i Chile. Ett alternativ vore att forskare eller journalister uppmuntrades att följa det brittiska exemplet.

Det är ju knappast någon hemlighet att diplomatrapporter redan idag når omvärlden i bearbetad form. De flesta pensionerade ambassadörer torde exempelvis använda sig av sina egna alster, när de skriver memoarer eller andra skildringar av utvecklingen i omvärlden. Men detta riskerar att bli en smula tillrättalagt i efterhand. Helt nyligen har emellertid Ambassadör Tomas Bertelman i sin mycket intressanta bok ”Från ett kallt krig till ett annat ” använt sig av det tillvägagångssätt som förordats ovan. Han återger in extenso rapporter och promemorior (minus de strykningar som krävts) och kommenterar sedan dessa utifrån dagens perspektiv. Därmed framgår å en sidan hur en mycket initierad person bedömde utvecklingen s a s i stormens öga. Å den andra sidan framgår klart hur svårt det är att sia om framtiden också för de mest insatta. Bertelmans bok recenseras i nästa nummer av KKrVA Handlingar och Tidskrift.

Det borde nu vara fritt fram att följa Bertelmans exempel. Man kan som sagt göra det med utgångspunkt från enskilda spektakulära händelser, alternativt rapportering från viktiga huvudstäder. Det nyligen publicerade uppslagsverket ”Utrikesförvaltningens källor 1520–2000” underlättar en genomgång av arkiven.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Helge Löfstedt

Nyheten i mitten av juni att regeringen vill belysa Försvarsmaktens årliga anslag mot 2025 i två nivåer under vad Försvarsberedningen angav gör det intressent att redovisa försvarsanslagets utveckling, och dess andel av BNP, i omvärlden och speciellt de tre nordiska grannländerna.

Försvarsanslaget i Sverige år 2021 blir 64 miljarder. Försvarsberedningens rapport i mitten av maj föreslår en stegvis ökning till det militära försvaret till 2025. Beloppet skulle då bli 84 miljarder kr. Regeringen har i mitten av juni givit myndigheten i uppdrag att utreda två betydligt lägre höjningar d v s mot 74 respektive 69 miljarder kr.

Uttryckt i försvarsanslagets andel av samhällsekonomin, d v s andel av BNP, bedöms de 84 miljarderna komma att utgöra 1,5 %. Alternativet 74 miljarder kommer då att utgöra 1,32 % och alternativet 69 miljarder utgör 1,23 % av BNP. Dessa värden kan då jämföras med omvärlden enligt nedanstående tabell. Där finns också konstaterade värden på andel av BNP år 2018 som jämförelse.

Försvarsanslaget i andel av BNP

 
Den nivå på försvarssatsningarna som anges av Nato – 2 % bör nås under 2020-talet – är då ett viktigt riktmärke. Bakgrunden till detta är att små och även medelstora länder inte själva kan klara sig mot väpnade hot från en större makt, utan måste förlita sig på hjälp. Det är då viktigt att alla bidrar på ett likformigt sätt och nivån 2 % av BNP har då bedömts som rimlig och utgör en indikation på att man är solidarisk. Detta resonemang om solidaritet med avseende på kollektivt försvar mot stormakter som tar till våld gäller rimligen även länder som inte är anslutna till Nato, men som är beroende av hjälp därifrån. Nämnas kan då ett annat mål kopplat till begreppet solidaritet,  nämligen att 1 % av BNP från ”rika” länder bör ges som hjälp till utvecklingsländer.

Nu till tabellen. I Danmark finns en flerårig försvarsöverenskommelse -”Forsvarsforlig” – som regeringen föreslog oktober 2017. Där listas tillägg till försvarsanslaget under åren 2018 till 2023. Detta innebär att försvarsanslaget kan bedömas komma att öka till mellan 1,20 och 1,30 % år 2023. D v s en ganska liten ökning. Bedömningen blir att andelen kommer öka därefter, bland annat med hänsyn till behovet att ersätta stridsflygplanet F-16.

I Finland har lämnats en ”Försvarspolitisk redogörelse 2017”. Där anges liksom i Danmark tillägg till försvarets anslag. Förutom ett årligt tillägg redan från 2018 anges också från och med 2021 årliga tillägg på materielanslaget – med hänvisning till den tekniska fördyringen och utvecklingen i omvärlden. Om detta fullföljs kan försvarsanslaget komma att uppgå till över 1,6 % av BNP mellan 2023 och 2025.  Ökningar därefter kan bedömas nödvändiga om Finland skall  fullfölja nuvarande tankar på att ersätta stridsflygplanet F-18 som anskaffades i början av 1990-talet.

I Norge följer man intentionerna i långtidsplanen från 2016. Om höjningarna fortsätter i denna takt kommer försvarsanslaget i andel av BNP att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25. Det som talar för att höjningarna fortsätta är den påbörjade ersättning av F-16.

Genomgången visar således att alla tre länder kan förväntas höja försvarsanslaget uttryckt i andel av BNP – Finland och Norge mest, men även Danmark. Dock med Norge i fortsatt ledarposition. Den svenska utvecklingen ligger i alternativet mot 69 miljarder klart under den danska och blir i alternativet mot 74 miljarder likvärdig med den danska. I en utveckling mot 84 miljarder blir andelen av BNP högre än den danska. Dock fortfarande under de norska och finska försvarsanslagens utveckling.

Noteras kan att Estland, Lettland, Litauen och Polen tidigt uppfyllde Natos målsättning att försvarsanslaget skall utgöra 2 % av BNP. Man var där tidigt angelägna att visa sin solidaritet vad avser försvarsåtagande.

Väsentligt är att Tyskland efter starka påtryckningar inom Nato och kanske även EU har påbörjat höjningar av försvarsanslagen. Försvarsministern uttalade där under våren att nivån 1,5 % skall uppnås år 2024 och att höjningar därefter siktar mot 2 %. Den tyska upprust­ningen blir således betydande. Något som får betydelse för den militära säkerheten även i Östersjöområdet. Detta skall naturligtvis inte användas som en ursäkt för övriga länder att undandra sig ett solidariskt deltagande.

Ovanstående kvantitativa bedömningar är ”guesstimate”, d v s bedömningar och beräkningar grundade på fakta, här regeringsdokument hämtade från hemsidan hos respektive lands försvarsdepartement samt The Military Balance 2019.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från Försvarets Forskningsinstitut och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Vad kännetecknar en nationell kris?

En vanlig definition är att de centrala aktörerna uppfattar situationen som att:

1. Betydande värden står på spel (hotas)
2. Begränsad tid står till förfogande
3. Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet

 
Inom den internationella forskningstraditionen hävdas dessutom att den nationella beslutsförmågan och de centrala ledningssystemen sätts på prov. En viktig fråga i detta sammanhang blir därför

Hur väl lämpad är den svenska förvaltningsmodellen att hantera nationella kriser?

För att få svar på den frågan kan man undersöka hur väl vi lyckats att hantera de nationella kriser som inträffat. För att få en mera rättvisande bild av dagens aktuella förmåga får vi se på kriser som inträffat under senare tid. Jag väljer därför att mycket översiktligt belysa tre händelser: Tsunamikatastrofen 2004, Skogsbranden i Västmanland 2014 och de omfattande skogsbränderna sommaren 2018.

Tsunamikatastrofen har varit föremål för omfattande utredningar och analyser. Ett generellt konstaterande är att Regeringskansliet misslyckades med att förmedla viktig information till Sveriges ledande politiker och tjänstemän. Detta innebar att nödvändiga beslut försenades liksom att även viktiga hjälpinsatser försenades med mer en ett dygn, jämfört med vad andra länder förmådde t ex Italien.

Även skogsbranden i Västmanland har utretts ur många synvinklar. MSB har på regeringens uppdrag analyserat och dragit slutsatser från 26 utredningar. MSB förordade mot denna bakgrund bland annat ändringar avseende de grundläggande principerna för samhällets krisberedskap. Myndigheten ansåg att de befintliga likhets- och närhetsprinciperna borde avskaffas till förmån för ett system baserat på principerna ansvar, samverkan och handling. Den senare principen innebär att aktörerna ska agera proaktivt och vidta nödvändiga åtgärder även i osäkra situationer med brist på information.

Att idag dra säkra och långtgående slutsatser från förra sommarens skogsbränder är inte möjligt då analys- och utredningsarbete inte är helt slutfört. Vi kan dock konstatera att de svenska resurserna inte  räckte till. Vi måste få hjälp både från Italien (brandflyg) och Polen (brandmän) för att få situationen under kontroll. Den nu ansvarige ministern, Mikael Damberg, har nyligen uttalat sig angående bränderna. Han anser att det behövs tydligare krav på systemledning och att de organisatoriska förutsättningarna för att ”göra ett bra jobb” måste förbättras.

I de exempel som jag beskrivit ovan påvisas flera brister i den svenska krishanteringen. Hit hör senfärdighet och oförmåga att fatta beslut och handla. Hit hör också oförmåga att fatta beslut på ofullständigt underlag samt bristande systemledning och samordning.

Ofullkomligheter i krishantering på olika nivåer har ofta olika orsaker. Det finns inte heller något perfekt system.  Men jag vill hävda att flera av bristerna i krishantering på nationell nivå har ett grundläggande problem. Det hänför sig till den svenska förvaltningsmodellen.

Vad utmärker den svenska förvaltningsmodellen?

Den svenska förvaltningsmodellen kan beskrivas på olika sätt. Jag vill här lyfta fram tre karaktäristiska drag. Dessa har betydelse för statsmakternas förmåga att leda landet i allvarliga kriser.

För det första innebär den svenska förvaltningsmodellen att vi har ett relativt litet regeringskansli med små departement. Detta skiljer oss från flera andra länder, där myndigheterna (direktoraten) ingår i departementen (ministerierna).

För det andra innebär modellen att förvaltningsbeslut inte fattas på ministernivå utan av självständiga myndigheter som organisatoriskt hålls åtskilda från regeringens kansli.

För det tredje har vi i Sverige förbud mot ministerstyre. Det innebar att ansvarig minister inte får lägga sig i eller försöka påverka myndigheternas beslut. Det innebär också att regeringen ska fatta sina beslut kollektivt och att regeringen är ansvarig som ett kollektiv. En enskild minister kan inte heller fatta beslut för regeringens räkning.

Den svenska förvaltningsmodellen skapar ramvillkoren för beslutsfattande i fred, kris och krig samt utgör grund för statsledningens förmåga att leda det nationella krisarbetet. Det är viktigt att komma ihåg när ”betydande värden står på spel.”

På vilket sätt utgör den svenska förvaltningsmodellen ett hinder?

I krissituationer krävs raka beslutsvägar från den politiska nivån till den operativa nivån. Det har vi inte i Sverige. Vi behöver också kunna utkräva ansvar både från ansvariga politiker och berörda myndighetschefer. Det förutsätter en tydlig ansvarsfördelning. Det har vi inte idag. I vårt nuvarande system går det att skylla ofullkomligheter och brister på andra.

Som vi konstaterade vad avser Tsunamikatastrofen saknades förmåga att fatta beslut i tid d v s  ”när begränsad tid stod till förfogande.” I efterföljande utredningar har man bl a noterat en ”försiktighetskultur” inom Regeringskansliet som utgår från en rädsla att ta risker och göra fel. Man har därför avvaktat för att få fullständig information och en tydlig lägesbild, vilket för det mesta inte är möjligt. Gapet mellan regeringskansli och myndighet förefaller ha varit alltför stort, trots att det ansvariga departementet – UD – inrymmer bägge.

Detta beteende, som kan hänföras till den svenska förvaltningsmodellen, står i skarp kontrast till den handlingsprincip som beskrivits ovan. Denna princip utgår ju från en förmåga att fatta beslut på bristande informationsunderlag och att agera proaktivt samt vidta nödvändiga åtgärder även i osäkra situationer.

Västmanlandbranden 2014 och skogsbränderna förra sommaren uppvisar liknande problem kring beslutsfattandet. Det fanns en oförmåga hos ansvariga myndigheter att samverka och att agera utifrån en gemensam lägesbild. Ansvarig minister och Regeringskansliet hade inte heller formella möjligheter att påverka.

Modellen med förbud mot ministerstyre innebär att den ansvariga ministern inte kan – även om denne vill – fatta viktiga beslut som kan hjälpa myndigheten att inrikta sitt krisarbete, frigöra resurser och/eller prioritera dessa i krislägen. Det är heller inte lämpligt eller möjligt för regeringen att fatta operativa beslut kollektivt. Sådana beslut måste dessutom ofta fattas i akuta lägen.

Vilka är då slutsatserna?

• Den svenska förvaltningsmodellen kan sägas tjäna oss väl under lugna fredstida och krisfria förhållanden. Under kriser är modellen dock en belastning och förhindrar en effektiv krisledning.
• I det nuvarande säkerhetspolitiska läget diskuterar vi gråzonsproblematik och hybridkrigföring. Det är därför oerhört viktigt att regeringen i sådana situationer har möjlighet att fatta beslut och leda landet, även när läget är osäkert och informationen bristfällig.
• Om landet hamnar i krig och den nationella beslutsförmågan och de centrala ledningssystemen sätts på prov, är det av avgörande betydelse att regeringen kan leda landets försvar. Den svenska förvaltningsmodellen måste då vara ett effektivt stöd – inte ett hinder.

 
Den svenska förvaltningsmodellen måste revideras. Att stoppa huvudet i sanden duger inte.

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Försvarsberedningens rapport, Värnkraft, var länge emotsedd med stora förväntningar eftersom det fanns tydliga indikationer på en beredning som verkligen kopplade samman händelser i omvärlden med en realistisk syn på vad som måste göras för att skapa ett relevant militärt och civilt försvar. Flera från beredningens arbete fristående studier – med Försvarsmaktens Perspektivstudie och slutrapporten från KKrVA projekt KV21 som tydliga exempel – hade dristat sig att påvisa att en sådan relevans kräver minst fördubblade anslag i en ganska nära framtid. Tyvärr kom ju tiden runt 14 maj i hög grad att präglas av åsiktsskillnader om vad som politiskt kan anges som ekonomiskt behov, vilket i början överskuggade sakfrågorna i övrigt.

Vad är då ett relevant försvar?

Rapporten Värnkraft beskriver på ett välstrukturerat sätt den säkerhetspolitiska bakgrunden till varför Sverige behöver ett kraftigt förstärkt försvar. Var fokus ska läggas vid en sådan förstärkning finns det naturligtvis en uppsjö olika uppfattningar om, beroende på vem man frågar. Begreppet relevant innebär (från Nationalencyklopedin) ”som är av intresse i det aktuella sammanhanget”, d v s att det är väsentligt i den kontext som vi ska bedöma det mot. Då kommer hotbild, sannolikheter, förväntan på stöd enligt solidaritetsklausuler och liknande att bli avgörande.

Undertecknad har i denna blogg brukat skriva om teknik, behovet av forskning och kompetensförsörjning och betydelsen av dessa begrepp för att skapa ett, enligt min mening, relevant försvar. Redan idag ser vi en ökning av cyberattacker, påverkansoperationer, självlärande system med stöd av artificiell intelligens, terroristorganisationers utnyttjande av drönarteknologier och andra teknikbaserade aktiviteter. Allt detta behöver beskrivas som en väsentlig del av det sammanhang mot vilket vi ska forma det svenska försvaret.

Där finner jag tyvärr fortfarande luckor i försvarsberedningens rapport. Det råder ingen tvekan om att vi behöver förstärka arméns numerär och slagkraft, marinens förmåga att skydda vårt sjöterritorium liksom luftförsvarets totala slagkraft, spridning och skydd. Men långt innan en angripare satsar stora resurser på att bekämpa oss med fysiska angrepp (vare sig det är med robotar, landsatta förband eller bomber) kan vi förvänta oss mera subtila angrepp på våra flöden av el, vatten, transporter och ekonomiska transaktioner, via de IT-system som styr och reglerar dessa flöden. Och mot ett högteknologiskt land som Sverige kommer med stor sannolikhet en angripare att använda sina mest högteknologiska vapen när det blir dags för angrepp syftande till fysisk förstörelse. Då måste det svenska försvaret ha förstklassiga sensornätverk, telekrigförmåga och precisionsvapen för att trovärdigt kunna visa på en egen förmåga, i alla fall initialt, att kunna stå emot dessa angrepp. Ett kvalificerat försvar med hög teknologinivå kostar mycket och det är önskvärt att det framgår i de underlag som ska ligga till grund för besluten. Sådana ekonomiska bedömningar och motiv saknas i beredningens rapport.

I rapporten Värnkraft ägnas hela kapitel 7 åt en förtjänstfull beskrivning av den militärtekniska utvecklingen. Texten andas dock en skepsis mot att satsa på spets på bekostnad av kvantitet och man bedömer att runt 2030 kommer de operativa materielsystemen i huvudsak vara baserade på befintlig teknik eller teknik som idag är relativt mogen. Man förslår i första hand en utökad satsning på FoU och skriver:

Försvarsberedningen konstaterar att forskning och utveckling (FoU) både handlar om att hantera kända och definierade hot och utmaningar och samtidigt är en del av beredskapen för att hantera idag okända händelseutvecklingar. FoU blir därför viktigt för vår anpassningsförmåga och för att bygga långsiktigt operativ förmåga i totalförsvaret.

Detta konstaterande tycker jag naturligtvis är utmärkt och ett mycket välgörande trendbrott efter den stora reduktion av Försvarsmaktens FoT (forskning och teknikutveckling) som inleddes 2006 och pågick i drygt tio år. Det är också tillfredsställande att beredningen ägnar ett eget kapitel åt Cyberförsvar och där (liksom i den tidigare rapporten Motståndskraft) tydligt anger behov av såväl defensiv som offensiv förmåga. Inom de övriga teknikområdena har beredningen dock inte följt upp med några särskilt konkreta förslag.

Min invändning är att de teknologier som styr utvecklingen inom cyber och AI redan är kända och nu måste implementeras i våra materielsystem och förband. En sådan satsning skulle kunna vara del i en nationell kompetensuppbyggnad, i samverkan med akademi och industri. Det kan innebära kunskapsskapande, men också nyanskaffning och utökad förbandsuppbyggnad i närtid (den period beredningens rapport omfattar) inom de områden jag pekar ut ovan, förutom cyber även telekrig, sensorer (inkl rymdbaserade), obemannat m m – för övrigt just de områden beredningen tar upp i sin teknikgenomgång. Om Sverige fortsatt ska vara alliansfritt ser jag ett ökande nationellt samarbete, i Triple Helix[1]-konstellationer, som en nyckel till fortsatt relevans.

Jag skulle gärna sett mera av sådana bedömningar och beskrivningar i rapporten Värnkraft. Om det har diskuterats och man gjort prioriteringar i ljuset av den ekonomi som även utan sådana satsningar behöver fördubblas, skulle jag önskat få se en djupare beskrivning av resonemangen. Själv är jag övertygad att det behövs en utökad satsning redan i kommande försvarsbeslutsperiod, utöver FoU och cyber även på förstärkta sensorkedjor, elektronisk krigföring m m. Jag hoppas att det i framtagningen av de slutliga underlagen för kommande försvarsbeslut finns den insikt som jag menar är nödvändig för att skapa och bibehålla ett relevant militärt och civilt försvar för framtiden.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.

Noter

[1] Triple Helix – en modell för innovation som bygger på samverkan mellan akademi, industri och offentliga myndigheter (staten), i syfte att skapa ekonomisk och social utveckling till fördel för alla parter

by Andrew Wallace

Abstract

Introduction

Tacoma Narrows Bridge is an interesting example in engineering design failure. The suspension bridge collapsed rather spectacularly in 1940, when winds hit the resonance frequency of the bridge. The resulting oscillations were strong enough to rip the bridge apart.

The bridge is now held up as an example of the effects of resonance and the resulting oscillations. But not only that, the bridge disaster also highlights something about human beings; we are very poor at understanding how the real world works. We many think we know, we can even be certain we know, but psychology has show us that we don’t. Now that’s a problem in engineering and science.

Engineering is about making things work in the real world and science is about understanding how the real world works. How do you make things work in the real world when we have such a poor understanding of how the world works? How do we understand the world when we have such cognitive problems?

Human Cognitive Problems

It is not just poor understanding of how the world works but we also have many other cognitive problems. I used to work within psychology at Umeå University as a research engineer. It was quite an enlightening seeing how we fail to think, especially coming from an Artificial Intelligence (AI) background that highlighted what is intelligence. A good summary of human cognitive problems can be found here: Cognitive bias cheat sheet (https://betterhumans.coach.me/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18).

In short, we are social creatures evolved to interact with others not build bridges. We can overestimate our abilities, especially when we know very little about a subject (have a look at the Dunning-Kruger effect here: What Is the Dunning-Kruger Effect? (https://www.verywellmind.com/an-overview-of-the-dunning-kruger-effect-4160740) We have to make quick decisions with little information in too short a time so we fill in the blanks and make up stories. That’s ok, it works with social interactions but not when we have to build things in the real world. We don’t know when we get things right, and most probably we are wrong when it comes to understanding the real world.

Making it work

When it comes to engineering and science, the good news is we don’t need to be right. We just need something that is workable. “Being right” and “workable” are not the same thing. As an example, Newtonian physics is wrong but it is workable. With Newtonian physics we can predict the positions of planets over the course of thousands of years. We can land probes on Mars. It is close enough even if it is an incorrect description of the real world.

So, how do we make things work in the real world? In short, through a painful process of trial and error that that has been developed over a span of hundreds, if not thousands, of years. Over time, we have learnt what does work and what doesn’t. An example of this is the Nimrod AEW project that ran in the UK. That project ended in failure. From that failure, the Ministry of Defence (MOD) in the UK developed an engineering management programme (which I was on) to train engineers in how to run projects so that such failures wouldn’t happen again.  Such experiences have been condensed into methods which help us with our understanding of the world. In science the method is the Scientific Method of observation, hypothesis, test, and experimentation with the application of maths and logic. In engineering we have a process of specifications and requirements analysis, proto-typing, top level design, detailed level design, functional design, implementation, and testing (and understanding all this was an important part of the training programme at the MOD when I was there).

These methods are not perfect, not always done in the linnier fashioned suggested and it can require looping back multiple times. We also have monkeys in the loop causing other imperfections. But still, these methods have brought us some degree of success in understanding the world around us and in building things that work (Tacoma Narrows Bridge may have collapsed but countless other bridges stand, some for hundreds of years).

Engineering Defence

We can apply these methods to the military. In deed, we already do when it comes to science. The application of the Scientific Method to the military has been ongoing for hundreds of years (that is why we have a discipline of “war science”).

But we can apply the engineering method to defence as well. A defence force is a system that has to work in the real world. Actually, a defence force is a system of systems of systems (brigades, companies, platoons, pioneer, logistics, to name but a few of the systems). Engineering already has ways to model such complex interaction of systems. We can start with a standard software model using UML. UML is a modeling language composed of diagrams. A UML model sees the system as composed of objects, much like the world around you. It is, in fact, base on how we understand the world around us. So, anything in the real world can be modeled using UML. Each object is an example of a class for that object so that the object is a type (or instance) of class. So, a real physical car is an instance of the class “car”. A real physical ball is an instance of the class “ball”. Or we can say the Volvo I own is a type of “car” and the ball that I kick is a type of “ball”.

In a military context, the 3rd brigade can be modeled as an object of class “brigade”. Anything true for a “brigade” as a class is true for the 3rd brigade as an object.

However, as my background is in artificial intelligence, I would use the concept of multi-agent systems to analyse the defence forces. From a computer science point of view, perhaps an actor model would be useful. The multi-agent and actor model are really equivalent to each other. In both models, the system is seen as composed of actors or agents that do work on a task. They communicate by sending each other messages. Again, this is using ideas that we are familiar with from the real world. For example, a travel agent does work on our behalf when they book a journey for us.

We still have the idea of objects and classes but now a brigade is modeled as having a task to do and it achieves that task by sending messages to battalions. And the battalions send messages back to the brigades. In the real world this message passing is done by sending messages via radio or telephone or even by dispatch riders.

There is a third type of model applicable to the analysis of the defence forces and that is the holonic model. A holonic model captures the system within a system aspect of a defence force as if it was a type of Russian doll. The word “holonic” means “part whole” capturing the idea that an object is in itself an object but forms part of another object and can be composed of objects. An example would be a person where the person’s body is a holon composed of organs which in turn are composed of cells. The person also forms part of a society.

So, a brigade would have inside it a number of battalions and inside the battalion, there are a number of companies and so on. The brigade would form part of something larger, such as division.

All three models can be useful.

Begin at the Beginning

However, a system first needs to be specified before it can be designed and built. This part of the process is important; get it wrong here and the errors propagate throughout the design and into implementation.

Painful experience within engineering has taught that the best way to specify a system is to say what it does but not how it does it. So, for example, if I was to specify the functionality of a keyboard I would say that if I press the “a” key a letter “a” should appear on the screen. What goes in? What goes out? But nothing about how the input is connected to the output. So, nothing about how to identify which key was pressed, nor about how interrupt routines work, nor about which character encoding like ASCII or unicode is to be used, and nothing about buffer sizes. This works well because we have a poor idea how things in the real world work and our ideas about what we want are vague and imprecise, even when we think we know what we want. Coming back to the Dunning-Kruger Effect, when we are confident that we know what we want we are most likely wrong (as we are at the early stages).

The whole engineering process is about taking that vague idea and making it more concrete. We do more detailed analysis. We start testing out ideas by building prototypes and see how they work. When we have a better idea what we want we can start designing. But even at the design stage, details are not yet in focus. So we do a top level (or architure design) and from that we add more details to form a detailed design. The detailed design brings the idea into better focus so we can start a functional design and then start implementing the system. The design stage is important. Design is planning and failure to plan, as the say, is planning to fail. From my experience, failing to design leads to many serious problems with implementation and disasters for software projects. In short; “proper planning prevents piss poor performance”, hence the importance of the UML models above.

At each stage we learn more and gain a better understanding of what it is we are doing. We can then see errors in our understanding. That will often mean we have to back track. From the design we might have to redo part of the specification. From implementation, we might have to redo parts of the design. Until finally we have a concrete implementation which might be different from what we imagined at the start.

The Failure in Defence policy

This is essentially what I feel is has gone wrong with defence; the defence forces are an engineering system but we fail to engineer defence. We have defence decisions that results from insufficient system analysis. We have poor requirements. Design decisions in the specifications. No real or too little prototyping and experimentation to make detailed decisions on.

We have many good ideas for what can be done with the defence but no idea if any of them are workable (even if people think they are) (note, this also goes for me and my ideas and I am criticising myself as much as I am criticising others).

We see the same problem with the proposed defence policy. Design decisions have been made in what should be a specification. We have references to forming light brigades, for example, and details that go down to what equipment and organisation those brigades have. And where do those design decisions come from? Test? Studies? Analysis? Experimentation? Lessons learnt? Where are the requirements? Where are the specifications for the system?

At the level a defence policy, the actual details are still too far away, too fuzzy to start doing design. This is because the defence policy lies at the start of the process not in the middle or towards the end. It is from defence policies that we form defence decisions. From defence decisions we should then design what form the armed forces should take. Then we start building it. Then we can talk about light brigades or not.

Where to go

If we start with a vision; a strong armed forces that is capable of meeting every threat and every challenge. The next thing we need to do is sort out the specification; what would the armed forces need to meet every threat and challenge? From an outside perspective, specifying inputs and outputs with no statements on how.

As a simple example, we could specify that the armed forces would have the ability to stop an invasion of Gotland. The inputs would be ground forces, air force, and navy. They would have to have the capability to stop whatever an enemy force would have (tanks, IFVs, artillery etc.), for example, but we don’t state how (so nothing about having troops stationed on the island or if we should defend the island form the main land or having light brigades or what vehicles they have).  As another example, we could specify that we have to be able to defend against cyber attacks. The input here would be computer equipment and expertise and the output a functioning computer based infrastructure but, again, we don’t specify what computers nor their operating system nor how many experts we would need.

This specification lies high up and at the start of the process. So, this is how we should layout a defence policy at the political party level, even at the defence decision level in the government. It is then the defence forces themselves who have to come back with the how; what type of units, how many, what equipment they will need, and how they are to be utilised, for example.

The author is Dr, BEng(hons) PhD EurIng

References

“The Mythical Man Month” Frederick Brooks https://archive.org/details/mythicalmanmonth00fred
“Object Oriented Software Engineering. Using UML, Patterns, and Java”. Bernd Bruegge and Allen H Dutoit. Prentice Hall. 2004.
“Multiagent Systems”. Gerhard Weiss. The MIT Press. 2013
“Object-Oriented Modeling and Design”. James Rumbaugh et. al. Prentice Hall. 1991
“10 reasons why software development projects fail”
“Psychology. Frontiers and Applications”. Michael W. Passer and Ronald E. Smith. McGraw Hill. 2001.
“Social Psychology”. Jonathan L. Freedman, David O. Sears, and J. Merril Carlsmith. Prentice Hall. 1981.
“Understanding Stupidity” James F Welles, Ph.D.  http://www.mensch.net/stupidity/story2/index2.htm
“Psychology. The Science of Mind and Behaviour”. Richard D. Gross. Hodder & Stoughton. 1992.

av Lars Holmqvist

Lördagen den 8 juni publicerade SvD ett debattinlägg skrivet av tre av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman. Rubriken löd

”Sverige kan göra mer för avspänning i Europa”. Debattinlägget skrevs med anledning av den internationella ministerkonferens för nedrustning som regeringen nyligen har anordnat.

De tre artikelförfattarna har var och en över femtio års erfarenhet av diplomati och utrikespolitik. En imponerande tidsrymd.

Vi känner alla till att inom diplomatin är språket centralt. En skicklig diplomat väljer sina ord med omsorg, beroende på vad denne önskar uppnå och/eller undvika. Språket bör inte vara så rakt att det kan uppfattas som konfrontativt men inte heller så vagt att risken för missförstånd ökar. För att diplomaten ska kunna uttrycka sig med precision krävs att han eller hon behärskar språket i grunden. Än högre blir kraven när parterna inte har samma modersmål, då språkliga nyanser inte alltid går oskadda genom översättning.

Det kan vara bra att ta med sig tanken på diplomatens språkliga förmåga när man tar del av debattartikeln.

Texten inleds med en rivstart: ”Dagens svenska säkerhetspolitik utgår från att ryssen kommer, snarare förr än senare.”

Om man tar del av regeringens utrikesdeklaration från den 13 februari så återfinns inte mycket – eller snarare ingenting alls – som stödjer påståendet. Visst, säkerhetspolitiken är en beståndsdel inom utrikespolitiken så de båda behöver förstås inte vara identiska, men de lever knappast helt avskilda från varandra. Man undrar därför på vilken grund de tre artikelförfattarna bygger sitt inledande påstående,

I nästa stycke tar man upp det ökade samarbetet med Nato, med orden: ”… inte minst i form av krigsövningar”. Ordval. Regeringen brukar tala om försvarsövningar, rimligen på grund av att benämningen Krigsmakten byttes ut mot Försvarsmakten för 45 år sedan. Försvarsmakten använder flera benämningar för att skilja olika typer av övningar åt. Begreppen marin-, och flygövningar är självförklarande. Aurora 17 var en försvarsmaktsövning, då alla vapengrenar plus Hemvärnet övade. Nästa år genomförs Aurora 20, en totalförsvarsövning då även ett större antal civila myndigheter kommer att delta. Men vilka brukar då använda begreppet ”krigsövningar”?  Våra media tycks växla friskt mellan militär-, försvars- eller krigsövningar utan att en betraktare kan se eller ens ana något mönster, men de som konsekvent använder termen är de små men högljudda grupperingar som emellanåt skymtar förbi i nyhetsflödet, motståndare till varje form av militärt försvar. Det är svårt att tro att ordvalet skulle vara en ren slump.

Därefter kan vi läsa något om ryska aktiviteter de senaste åren, vilka beskrivs med orden: ”Ingreppen i Georgien, annekteringen av Krim och infiltration i Ukraina har rest frågor om mer långtgående avsikter…”. På sitt vis är det imponerande att ett såpass kort textavsnitt kan väcka så många frågor. Vad menas med ”ingrepp”? Vad menas med ”infiltration?” Borde man (avseende Donbass) inte skrivit ”även i andra delar av Ukraina” eller menar artikelförfattarna att Krim enligt folkrätten inte skulle vara ukrainskt? Exakt vilken typ av avsikter skulle vara ”mer långtgående” än att ändra nationsgränser med våld?

Därefter: ”Det har lett Nato till att öka sin militära närvaro i dessa stater och liksom USA åter peka ut Ryssland som en militär huvudmotståndare”.

Den ökade Natonärvaron i Baltikum och Polen har kommit till på dessa länders begäran och är en direkt följd av rysk aggression i Ukraina 2014 och framåt. Innan man har synpunkter på Natos respons bör man fundera över president Obamas utspel Russian Reset från 2009, ett initiativ helt i Neville Chamberlains anda. Russian Reset ledde visserligen inte till världskrig men det ledde inte heller till något gott.

Här har vi ett nytt intressant ordval, att ”peka ut”. Att peka ut innebär implicit ett avslöjande av något som hittills är okänt eller ovisst. I frågan om huruvida Ryssland kan utgöra ett militärt hot, är det snarare fråga om ett stilla konstaterande. Summan av rysk rustning, ryskt språkbruk och ryska militära insatser är fullt synliga för envar som vill se. Varför skriva ”peka ut”?

”På rysk sida pågår en motsvarande planering med stora militärövningar och utplacering av missiler i Kaliningrad”.

Ännu ett ordval. Den ryska planeringen är inte på något sätt att betrakta som motsvarande.

1) Det är rimligt att anta att Natos nyväckta intresse för att försvara Baltikum/Polen är en direkt följd av ryskt agerande. Inte tvärtom.

2) Kreml planerar för anfallskrig, Nato för att hejda anfallet.

Ifråga om Arktis får artikelförfattarna faktiskt ordning på tidsföljden. Det är ökad rysk verksamhet i norr som fått våra grannländer Finland och Norge – och därmed även USA – att vända blickarna norrut. Läsaren kan konstatera att artikelförfattarna tar upp amerikansk närvaro i Nordnorge men underlåter att tala om t ex den ryska återmilitariseringen av Alakurtti 2015. Det för tankarna till det gamla skolskämtet: ”… Bråket började när Kalle slog tillbaka”.

Sedan kommer den eviga halmgubben om risken för ett renodlat militärt anfall mot Västeuropa tillbaka. Javisst. Uppgifterna om rysk militärbudget och den dvärglika ryska ekonomins begränsningar är välkända. Samtidigt är det är inte särskilt betryggande att läsa att ett ”… oprovocerat ryskt angrepp i väst är i realiteten uteslutet.” Den som väljer sina källor kan nog läsa sig till både om ”polska provokationer” som den vid Gleiwitz radiostation den 31 augusti 1939 eller den ”finska” eldgivningen vid Mainila 26 november samma år. Vad är det artikelförfattarna vill ha sagt med just ordet ”oprovocerat”?

Samtidigt, en militär öppen konflikt är som de flesta känner till inte den enda formen av hot.

Betydligt mer närliggande är risken för fortsatta konfrontationer inom ramen för fullspektrumkonflikten. Den påvisade ryska inblandningen i USA:s presidentval 2016 och mordförsöket i Salisbury är ett par exempel på hänsynslöst och farligt agerande, men det finns fler.

I november 2018 uppstod en incident i Svarta Havet då ett ryskt flygplan flög väldigt nära ett amerikanskt. Den 4 juni passerade ett ryskt jaktplan än en gång nära ett amerikanskt. Nu var det ett långsamgående spaningsplan över Medelhavet som ”uppvaktades”. Bara tre dagar senare uppstod ännu en situation då ett ryskt fartyg gjorde en prejande manöver mot ett amerikanskt i Sydkinesiska sjön. Vi i Sverige har som bekant flera fotografier från motsvarande agerande från rysk sida över Östersjön.

Idén att försöka dominera motståndaren genom att agera hotfullt är lika gammal som kriget självt. Om det inte är vad Kreml försöker uppnå med dessa ständigt återkommande exempel på farligt agerande, vilken är då den rimliga förklaringen?

Artikeln avrundas i positiv anda med några förslag till praktiska åtgärder för att skapa mer fredliga relationer. Men det är nog inte frånvaron av överenskommelser om transponderanvändning eller regler om flygavstånd som är vårt stora utrikespolitiska problem. Snarare torde det vara rysk ovilja att följa regler.

Finland lyfts fram som ett föredöme i deras förmåga att bibehålla politiska kontakter med Ryssland på högre nivå och i den frågan är jag villig att hålla med. Men det kanske kräver en mer sammanhållen svensk säkerhetsstrategi än den vi har idag och kanske även en annan kaliber på våra regeringsmedlemmar än dagens.

OSSE är möjligen en framkomlig väg, men så länge dess representanter förhindras att röra sig fritt i t ex Donbassområdet (man kan följa deras dagliga rapportering på nätet) så har vi ett problem. Ryssland skulle kunna ändra på den saken med omedelbar verkan, men det lär man inte göra.

Ur texten: ”Inom EU bör vi söka bidra till en mer sammanhållen och avspänningsinriktad europeisk politik gentemot Ryssland. I fokus står givetvis Ukraina. Det är uppenbart att annekteringen av Krim varken kommer att hävas eller erkännas. Det är lika uppenbart att avspänning förutsätter att Ryssland drar sig ur östra Ukraina och välkomnar och samarbetar med landet som politiskt och ekonomiskt fritt – men fritt också från militär integration med väst.”

Detta avsnitt har jag läst åtskilliga gånger utan att förstå. Säger man att EU bör kräva att Ryssland drar sig ur Donbass men acceptera att Krim förblir under ryskt styre? Eller vad avses? Mindre otydligt är dock uppfattningen att Ukrainas suveränitet bör begränsas i den meningen att landet inte ska ha rätt att självt välja eller välja bort allianser.

De sista orden – ”… fritt från militär integration …” – är närmast spektakulära. Att inskränkningar i ett lands suveränitet beskrivs som frihet är fullt i klass med George Orwells ”krig är fred”.

Som nämnt inledningsvis så har diplomater en god känsla för orden. De formulerar sig med omsorg vilket gör deras ordval extra intressanta. Men det gör även artikeln problematisk.

Om vi verkligen ska nå en varaktigt förbättrad relation mellan Ryssland och Väst (inte bara USA) så lär en överslätande attityd visavi Kreml, nödtorftigt uppsminkad som neutral, inte räcka långt. Vidare. Principiella överväganden – och ren överlevnadsinstinkt – ger vid handen att en svensk linje aldrig kan eller får vara att acceptera en rysk lagstridig annektering av Krim. Det är oroande att dessa ytterst erfarna diplomater tycks vara av en annan uppfattning, men vi får hoppas att de är djupt oeniga med UD.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Christian Braw

Einstein har mycket klokskap att förmedla. Foto: Naci Yavuz / Shutterstock.com.

Håkan Syrén var Sveriges överbefälhavare 2004–2009. Under denna tid skulle försvarets omläggning genomföras. Bakgrunden var Sovjetunionens fall 1991. De som då hade den politiska ledningen i Sverige trodde att det skulle bli en tid av avspänning – att det forna Sovjet skulle utvecklas till en demokratisk och fredlig rysk nation och att USA skulle behålla sin stabilitet. Det skulle ge svenska politiker tillfälle att omprioritera statens utgifter. Försvaret skulle minskas till en tiondedel och anpassas till insatser i oroliga fjärran länder. Håkan Syrén var en av dem som skulle genomföra denna nya inriktning. För att förklara den gav han 2006 ut skriften Här och nu. Den riktade sig främst till försvarets personal. Där klargjorde han bl a att den som inte accepterade den nya inriktningen inte hade i försvaret att göra.

Denna inriktning innebar en gigantisk utslagning av materiella och mänskliga tillgångar. En väldig organisation av militärt och civilt försvar lades ner eller lämnades att förfalla. Kapacitet, kompetens och engagemang slogs ut. Det var bara här och nu som gällde. Det var bara det att här och nu byggde på en felaktig analys. Det forna Sovjet hade inga förutsättningar att bli ett fredligt, demokratiskt Ryssland. USA skulle inte alltid förbli stabilt och pålitligt. Hela uträkningen var felaktig. Vad var det som saknades? Det var vad som kallas political imagination – förmågan att tänka sig in i vad som kan hända. Denna förmåga är kärnan i varje ansvarsfull politik. Gunnar Jarring saknade political imagination när det gällde Solsjenitsyn. Christian Günther saknade political imagination när det gällde baltutlämningen.

Det är inte bara i politik och försvar som här och nu alltid leder fel. Det gäller lika mycket i kultur, vetenskap och kyrka. Men finns det något alternativ? Man kunde också ha tänkt som Albert Einstein: ”Lär av gårdagen. Lev för dagen. Hoppas för morgondagen. Men viktigast: Sluta aldrig fråga.” Politikerna och försvarsledningen, den gången, lärde inte av gårdagen. Då hade de insett att den mänskliga antagonismen inte övervinns så lätt. De levde inte för dagen, de såg inte att väldiga värden förföll. Deras hopp för morgondagen byggde på fel grund. Det var först Stefan Löfven, som kunde säga: ”Vi har varit naiva.” Och de tänkte aldrig som de verkliga vetenskapsmännen: ”Det kan också vara på ett annat sätt.”

Hela samhälle kan lära sig något viktigt av misstaget med Här och nu. Det blir alltid fel, när man tänker på det sättet. Det blir mycket bättre om man tänker som Einstein. Han kanske inte skulle passat i Sveriges riksdag, i försvarsledningen eller i SVT, kanske inte ens på tidningarnas ledarredaktioner och kultursidor. Vem vet hur det skulle blivit med någon som Einstein i Sveriges Kristna Råd? Men med säkerhet kan vi veta att det i alla dessa sammanhang skulle bli bättre om man lärde sig att tänka av Einstein.

Författaren är präst i svenska kyrkan.

Redaktörens kommentar

Läsaren bör påminna sig att utövandet av Överbefälhavarens ämbete baseras på demokratiskt fattade politiska beslut som styr den överordnade utformningen av Försvarsmaktens organisation och inriktning. Detta bör finnas i åtanke när kritik riktas mot någon tidigare eller nuvarande innehavare av Försvarsmaktens högsta poster.

Tommy Jeppsson