Sökresultat för: Landstigning

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets ”Bike-show” på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.

I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.

Det går inte att komma undan med att säga att ”jag/vi bryr oss inte om politik”. Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DT, SR P4

Hur utveckla armén?

 

I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:

”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.

”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.

Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.

 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.

Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.

Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:

–         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,

–         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.

Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt – inte ens i de viktigaste riktningarna.

 

Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”

Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning – ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet – att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.

Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).

I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.

En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.

Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system – områden där det antagligen finnas civilbefolkning.

Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser

Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd – kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.

 

Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”

Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering

Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.

Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  

Sammanfattande slutsatser

Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.

Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
–         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
–         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.

–         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 

–         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).

–         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.

–         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).

Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.

Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   

Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.

Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.

Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.

 

                                                    *****

 

 

Är den kokta grodan stekt?

Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.

Är det så? Ingen kan säga helt säkert men vi har i detta syfte gjort en sammanställning över händelser den senaste veckan som ganska väl passar in i våra tankegångar bakom Omfall Edmund – med andra ord utvecklingen bakom ett antagonistiskt hot från en angripare som döljer sin verksamhet bakom subversion, sabotage och informationsoperationer.
Vi kan inte låta bli att flina åt likheterna med vår favoritbok ”Anfall mot Sverige” nu när t om sovjet-kramarna Schori, Theorin och Wechselman åter givit sig in i debatten. Just detta torde vara det enklaste sättet för våra kritiker att avfärda oss. Vi är kvar i ett gammalt Kalla kriget-tänk och kanske är det till och med så att vi längtar till det gamla invasionsförsvaret?
Inget kan vara mer fel, vi behöver INTE återskapa massarméer och världens fjärde största flygvapen. Däremot måste begreppen civilförsvar och totalförsvar återuppfinnas. Det måste finnas nivåer ovanför Försvarsmakten men under regeringsnivån för samordning av myndigheter och näringslivets aktörer och den måste återfinnas på regional och lokal nivå. Mer om det i vår kommande Totalförsvarsstudie.
Är då den kokta grodan stekt? Närmar vi oss Omfall Edmund? Avgör själv:
 

Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde

Den 14 augusti blir en soldat från Göta Trängregemente i Skövde knivskuren av två för honom okända personer. Han var vid tillfället iförd svensk militär uniform s.k. fältuniform (grönspräcklig).

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/forsvarsanstalld-knivskuren-i-skara

Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.

Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.

Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.

Den 14 augusti sjönk oljeterminerna till den lägsta nivån på 6,5 år och oljepriset var under 42 USD/fat tidvis under eftermiddagen.

http://www.wsj.com/articles/oil-prices-slide-to-6-year-low-1439524809?mod=e2tw

Den 13 augusti fick utrikesminister Lavrov ett oväntat vredesutbrott på den Saudiske utrikesministern Adel al-Jubeir. Detta säger enligt Rysslands-kännare en del om tillståndet i Rysslands högsta ledning.

Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:

Ovanstående kan ha kopplingar till den förestående försäljningen av Iskander-robotar:
http://www.themoscowtimes.com/business/article/russias-iskander-missile-could-have-first-foreign-buyer-in-saudi-arabia/527833.html

Den 13 augusti avslöjar Jamestown foundation att två Tjetjenska bataljoner slåss på Ukrainsk sida mot den ryska invasionen. Detta är ett svårt bakslag för regimen i Kreml som ju stoltserat med att ha Tjetjenerna, främst genom deras ledare Ramsan Kadyrov, på sin sida.

Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.

http://tass.ru/en/russia/814207

Den 13 augusti påbörjas en större flottövning i Östersjön. Man övar samordning sjö/luft och avslutar med landstigning och amfibiestrid mot stranden i Khemelvka, något man bör kunna i sömnen vid det här laget.

Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.

Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.

http://www.europeanleadershipnetwork.org/anatomy-of-a-russian-exercise_2914.html

Den 12 augusti skriver Foreign Policy om två ryska aktörer som på ett närmast generande sätt misslyckas med att föreställa och imitera (!) två CIA-agenter som är i färd med att planera nedskjutningen av MH17. Skrattvarning!

Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.

Den 12 augusti exploderar en byggnad invid institutionen för kärnfysik i Protvino, strax utanför Moskva.

http://podrobnosti.ua/2052172-v-podmoskove-vzorvalsja-institut-jadernoj-fiziki.html

Den 12 augusti upptäcks en läcka från Skatteverket där plötsligt fullständiga personnummer (10 siffror) finns att tillgå på websiten www.merinfo.se. Även personer med skyddad identitet kan hittas, med fullständigt personnummer och adress etc. Detta är mindre lyckat för försvaret mtp alla underrättelseofficerare på MUST och FRA samt operatörer på SOG som har skyddade identiteter. Vi på Reservofficers-bloggen samt några andra personer drog igång en larmkedja och under kvällen täpptes hålet igen. En som uppmärksammade problemet var pensionerade generalen Karlis Neretnieks.

Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.

Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…

Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.

http://hbl.fi/nyheter/2015-08-13/766378/haftiga-strider-trots-vapenvila

Den ökände ryske agenten Igor Strelkov skriver på Twitter att striden börjat, Ukraina skall falla: https://twitter.com/strelkov_info/status/631572393539051525

Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?

Den 9 augusti detonerar en handgranat i Malmö. Det är den senaste i en rad explosioner orsakade av handgranater som tagits in till Sverige från det forna Jugoslavien. Svenska media beskriver det som en del av det ökande gängvåldet. 23-25 juli detonerade handgranater tre dygn i rad.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21233605.ab

Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.

http://sputniknews.com/europe/20150814/1025744250.html

http://klops.ru/news/proisshestviya/115003-smi-zhiteli-zapada-ustali-ot-klishe-navyazannogo-v-otnoshenii-rossii

http://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2015/08/13/us-historiker-die-usa-zerstoeren-europa-2/

Den 7 augusti meddelar ryska statskontrollerade media att den ryska krigsmakten avser att omvandla Arktis till någon form av NBF-paradis som med hjälp av drönare och satelliter skall övervakas 24/7/365. Detta bör endast ses som en del av informationskriget snarare än att man faktiskt förverkligar planerna. Sådana system kostar som bekant en del. Sverige försökte införa något liknande för 10-15 år sedan. (NBF = Nätverksbaserat försvar, googla gärna)

Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.

Prolog till "Unionsskölden-2015"

Sammanfattning
Den troligtvis viktigaste övningen under 2015, inom det västra militärdistriktet, MD V, samt den s.k. ”baltiska operationsriktningen” kommer vara övningen ”Unionsskölden-2015”. Övningen kommer omfatta Mark-, Luft- och Sjöstridsförband. Bedömt kommer kombinerade operationer att genomföras under övningen, likväl kommer övningen vara inriktad på högintensiv strid mot en högteknologisk motståndare. Övningen kommer i huvudsak genomföras i västra Ryssland samt i södra Östersjön.
Analys
Årets stora, samt viktigaste, övning för det västra militärdistriktet (MD V)1 och de vitryska väpnade styrkorna2, kommer vara övningen ”Unionsskölden-2015”. Övningen kommer genomförs mellan den 10-16SEP2015.3 Övade förband förefaller dels vara förband ur MD V dels vara Vitryska förband ur den gemensamma Rysk-Vitryska stridsgruppen, som finns inom ramen för unionsavtalet mellan de två staterna.
Övningen i sig kommer genomföras på Ryskt territorium enligt nu delgivna uppgifter, övningsledare kommer dels vara chefen för MD V dels den Vitryska Generalstabschefen, Oleg Belokonev.4Planeringen inför övningen förefaller genomförts en längre tid, en stabstjänstövning med dels stabspersonal ur MD V dels från Vitryssland, genomfördes under mars månad 2015, inför övningen.5
Övningsscenariot för markstridskrafterna förefaller vara manöverkrigföringmed stor operativ bredd och djup. Därtill skall man även öka förmågan i interoperabilitet på stabsnivå i olika förbandsnivåer samt öka förmåga i utnyttjande av avancerade ledningsstödsystem. Enligt de delgivna uppgifterna skall övningen vara av defensiv karaktär.6 Övningen skall även vara uppdelad i två (2) skeden under den givna tidsperioden.7Den nämnda skedes indelningen faller inom ramen för de tidigare större övningarna, där de inledande 3-4 dagarna normalt utnyttjats till momentövningar och de avslutande dagarna, är en tillämpad del, där övningsmomenten vävs samman till ett operativt genomförande.
Vad man bör notera är att man kommer genomföra en övning i manöverkrigföring, detta i sig indikerar att den spelade motståndaren är en reguljär motståndare och enstat ellersammanslutning av stater. Huruvida övningen är av offensiv eller defensiv karaktär, blir svårt att utröna, då själva essensen i manöverkrigföring bygger på rörlighet. Härvid bygger stridsteknik och taktik på eldoch rörelse både i försvar och anfall.
Under KV I 2015, har Vitryska stabsofficerare utbildats i St Petersburg, MD V, i bl.a. ledningsmetodik samt ledningssystem.8 Vitryska generalstabsofficerare deltog även vid den stora beredskapskontrollen den 16-21MAR2015.9 Varpå en tydlig utbildningsplan måste ha tagits fram, där man troligtvis under ”Unionsskölden-2015” kommer validera de inhämtade kunskaperna.
Därför är det särskilt intressant att man dels förefaller ta interoperabiliteten längre dels nått längre hos markstridsförbanden, än vad man gjort hos luftstridskrafterna. För luftstridskrafterna finns ett formellt avtal mellan de två staterna att samordna luftförsvaret, dock förefaller man enligt öppna uppgifterna ej kommit så långt i det samarbetet.
Huruvida de vitryska förbanden de facto kommer klara av manöverkrigföring, kan diskuteras, då deras stridsvärde av bl.a. IISS och andra bedömare, bedömts till lågt, dels rent utbildningsmässigt dels materiellt.10 Dock förefaller Vitrysslands President, Aleksandr Lukasjenko, beordrat ett moderniseringsprogram av de vitryska stridskrafternas vapenarsenal under hösten 2014.11 Huruvida det även omfattar stridsvärdeshöjande åtgärder av de Vitryska förbanden är oklart.
        Bild 1. Vitrysslands försvarsbudget 100 miljoner USD (USD 2011 års värde).
Troligtvis kommer det vitryska deltagandet vara snarlikt det, deltagande, de hade i övning Zapad’2013. En kombination av de prioriterade mekaniserade förbanden samt deras specialförbandssystem. Specialförbandssystemet är en form av hybrid mellan de ryska luftlandsättningsförband samt dess specialförband.12Under Zapad’2013, deltog, 11. Mekaniserade brigaden, ur specialförbandssystemet deltog 103. Mobila brigaden, 38. Mobila brigaden samt 350. Mobila bataljonen.13 Dock är detta ett antagande utifrån att dessa förband borde bibehållit sin prioritering även efter övning Zapad’2013. Ser man till den Vitryska försvarsbudgeten sedan 2013, så har den liten minskning genomförts,14 så detta antagande torde vara korrekt.
En annan intressant faktor att ta med, är de Vitryska stridspiloter, med bedömt SU-25, tillsammans med Ryssland, som genomfört luftstridsövningar i Sibirien under Juni månad 2015.15Vilket troligtvis kommer innebära att vi kommer få se markunderstöd av Vitryssland under ”Unionsskölden 2015”. Detta utifrån den tydlig satsning genomförs med den genomförda utbildning i Sibirien, då de Vitryska piloterna i genomsnitt har femton (15) flygtimmar per år.16
En indikator, på möjliga övningsmoment, är att personal ur de vitryska specialförbandssystemet, erhållit utbildning i attackdykarverksamhet, uppträdande i kustnära områden m.m. vid de ryska luftlandsättningstruppernas (VDV) högre läroverk i Ryazan.17Under övning Zapad’2013, erhöll de vitryska specialförbandssystemet utbildning i landstigning från landstigningsfartyg, varpå de utnyttjades som marininfanteri.18 Således ligger det nära till hands att anta att förbandet denna gång kommer utnyttjas i övningen för enklare marina specialförbandsuppgifter.
Utbildning i attackdykverksamhet av det vitryska specialförbandssystemet, stärker det tidigare antagandet, att dessa förband har uppgifter inom ramen för MD V i Östersjöregionen. Då attackdykarverksamhet är en verksamhet som dels kräver mycket utbildningstid för att uppnå en hög nivå i dels kräver mycket tid för vidmakthållande av den uppnådda nivån. Måste det finnas faktiska uppgifter redan predestinerad för de Vitryska specialförbanden, i Östersjöregionen.
Intressant att notera är att även VDV, genomför utbildning i maritima specialförbandsoperationer. Detta kan tyda på att dels de marina spetsnazförbanden dels de ordinarie spetsnazförbanden ej har tillräcklig mankraft att klara av de operativa inriktningar som ställs mot dem inom ramen för den baltiska operationsriktningen. Likväl så blir den nu utannonserade satsningen på miniubåtssystem i Ryssland än tydligare.
Vad avser deltagande Ryska förband, så förefaller dels Östersjömarinen19 och dess Marinflyg20 delta i övningen dels förefaller Tamandivisionen under den senaste tiden övat klassisk manöverkrigföring.21 Utöver det så kan vi troligtvis förutsätta ett Ryskt deltagande med dess luftlandsättningsförband (VDV), då troligtvis det Vitryska specialförbandssystemet kommer delta. Därtill kan vi nog påräkna att markstridsförbanden inom Kaliningrad Oblast, inklusive, Marininfanteribrigaden kommer delta i övningen.
Återkopplar vi till Tamandivisionen, är det, det förband inom MD V, som hittills under denna sommarutbildningsperiod genomfört de mest intressanta övningarna. Dels förefaller man övat manöverkrigföring i större omfattning, med inslag av vattenövergångar, samt strid i bebyggelse som understöddes av attackflyg samt attackhelikoptrar. Dels förefaller man även övat lednings- och stabstjänst bilateralt inom ramen för den nämnda övningen, dock namnges ej, med vilken nation.22
Bild 2. Bedömt övningsområde.
Bedömt kommer huvuddelen av övningarna genomföras inom Pskov och Leningrad Oblast, i huvudsak den Ryska 6. Armékårens område, geografisk beskrivet blir således kraftsamlingsområdet från den Vitryska gränsen i söder till St Petersburg i Norr, längs de Baltiska staternas gräns. Därtill tillkommer övningsområde i Södra Östersjön för dels sjö- dels luftstridsövningar för Östersjömarinen. Likväl kommer övningsterrängen inom Kaliningrad Oblast att utnyttjas.

Vad jag vill understryka är dock att detta är ett antagande utifrån de nu rådande säkerhetspolitiska spänningarna, som råder mellan Ryssland å ena sidan och Väst och andra sidan, att övningsterrängen kommer vara inom 6. Armékårens område. Dock ett troligt antagande, då övningen BALTOPS, öppet sagts varit ett maktdemonstration mot Ryssland23, så är sannolikheten hög att en maktdemonstration, från Ryssland, kommer genomföras i samma område.
Bild 3. Större övningsverksamhet i Östersjöregionen Augusti-September 2015.
Vad avser risken för incidenter, så genomförs i dagsläget, vad som är känt inga större västliga (här avses NATO övningar eller övningar av Sverige eller Finland) övningar i Östersjöregionen, dock får risken fortfarande ses som hög för incidenter, då den Ryska övningsverksamheten borde generera spaningsinsatser, inom främst den södra delen av Östersjöregionen.
Slutsatser
Utifrån prologen till övningen kan tre tydliga slutsatser dras:
  1. ”Unionensskölden-2015” kommer troligtvis involvera de tre klassiska arenorna, mark, sjö och luft. Inom 6. Armékårens område kommer bedömt luftlandsättnings och mekaniserade operationer genomföras. Ett högt övningstempo kommer bedömt hållas för att simulera dels manöverkrigföring dels högintensiv strid mot en högteknologisk motståndare. Inom Östersjömarinens övningsområde kommer bedömt sjöstrids- samt landstigningsövningar genomföras, marina specialförbandsföretag kommer bedömt även genomföras.
  2. Det Vitryska specialförbandssystemet fokusering på maritima operationer vid de större samövningarna med Ryssland, indikerar att dessa förband har uppgifter inom Östersjöregionen. Utbildningen i attackdykverksamhet kan indikera på att förbandssystemet autonomt med tillförsel av landstigningsmateriel kommer kunna genomföra dels rekognosering för landstigningar dels landstigningar med större förband i framtiden. Vilket blir en faktor att ta hänsyn i vad avser styrkeförhållanden för marina landstigningsoperationer i Östersjöregionen.
  3. Integreringen och fokuseringen på att öka interoperabiliteten mellan de Rysk och Vitryska stridskrafterna, tyder på att MD V, har klara och tydliga uppgifter för de Vitryska stridskrafterna inom ramen för den s.k. Baltiska operationsriktningen. Vilket innebär att den s.k. ”Vitryska flanken” som ofta försvinner i teoretiska diskussioner kring möjliga konfliktscenarion mellan Ryssland och de Baltiska staterna, måste tas i beaktande.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BelTA 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
International Business Times 1(Engelska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
TASS 1(Engelska)
TvZvezda 1(Ryska)
Vitrysslands Försvarsministerium 1, 2 (Ryska)
Vitrysslands President 1, 2(Engelska)
Slutnoter
1Minoborony Rossii. Komanduyushchiy voyskami ZVO podvel itogi uchebno-boyevoy deyatel’nosti voysk okruga v zimnem periode obucheniya. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12037748@egNewsHämtad 2015-07-06
2Press Service of the President of the Republic of Belarus. Celebration of Day of Fatherland Defenders and Belarusian Armed Forces. 2015. http://president.gov.by/en/news_en/view/celebration-of-day-of-fatherland-defenders-and-belarusian-armed-forces-10895/Hämtad 2015-07-06
3RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-07-06
4Ibid.
5Belarusian Telegraph Agency. Belarusian-Russian regional army group begins tabletop exercise. 2015. http://eng.belta.by/all_news/society/Belarusian-Russian-regional-army-group-begins-tabletop-exercise_i_80446.htmlHämtad 2015-07-06
6RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-07-06
Ministerstvo oborony Respubliki Belarus. Podgotovka k belorussko-rossiyskomu sovmestnomu operativnomu ucheniyu ”Shchit Soyuza-2015” vstupayet v aktivnuyu fazu. 2015. http://www.mil.by/ru/news/43836/Hämtad 2015-07-06
7Belarusian Telegraph Agency. Active preparations for Belarus-Russia army exercise Union Shield 2015. 2015. http://eng.belta.by/all_news/society/Active-preparations-for-Belarus-Russia-army-exercise-Union-Shield-2015_i_82545.htmlHämtad 2015-07-06
8Minoborony Rossii. V Sankt–Peterburge prokhodit sbor rukovodyashchego sostava ZVO. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12006034@egNewsHämtad 2015-07-06
Minoborony Rossii. Rukovodyashchiy sostav ZVO izuchayet osobennosti primeneniya v upravlenii voyskami sovremennykh informatsionnykh tekhnologiy. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12006080@egNewsHämtad 2015-07-06
9RIA Novosti. Belorussiya napravila voyennykh na komandno-shtabnuyu trenirovku v RF. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150317/1052920703.htmlHämtad 2015-07-06
10The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 173
The Centre for Eastern Studies. Wilk, Andrzej. ‘West 2013’: the Belarusian and Russian armies’ anti-NATO integration exercises. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-09-25/west-2013-belarusian-and-russian-armies-anti-nato-integrationHämtad 2015-07-06
11Press Service of the President of the Republic of Belarus. Session to discuss launch of advanced weaponry production. 2014. http://president.gov.by/en/news_en/view/session-to-discuss-launch-of-advanced-weaponry-production-9857/Hämtad 2015-07-06
12Ministerstvo oborony Respubliki Belarus. Sily spetsial’nykh operatsiy. http://www.mil.by/ru/forces/sso/Hämtad 2015-07-06
13The Centre for Eastern Studies. Wilk, Andrzej. ‘West 2013’: the Belarusian and Russian armies’ anti-NATO integration exercises. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-09-25/west-2013-belarusian-and-russian-armies-anti-nato-integrationHämtad 2015-07-06
14Stockholm International Peace Research Institute.SIPRI Military Expenditure Database. 2015. http://www.sipri.org/research/armaments/milex/milex_database/milex-data-1988-2014Hämtad 2015-07-06
15TASS. Russia, Belarus to engage over 40 combat aircraft in East Siberia joint drills. 2015. http://tass.ru/en/russia/802954Hämtad 2015-07-07
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 174
16The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 174
17Minoborony Rossii. Desantniki Rossii i Belorussii sovershenstvuyut navyki podvodnogo rukopashnogo boya. 2015. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12044246@egNewsHämtad 2015-07-07
TvZvezda. Boyevyye plovtsy VDV obezvrezhivayut ”vraga” pod vodoy. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201507021011-5u77.htmHämtad 2015-07-07
18Minoborony Rossii. Na uchenii ”Zapad-2013” belorusskiye voyennosluzhashchiye vysadyatsya s samogo bol’shogo v mire rossiyskogo desantnogo korablya na vozdushnoy podushke. 2013. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=11845747@egNewsHämtad 2015-07-07
19Minoborony Rossii. Intensivnost’ vykhodov korabley Baltiyskogo flota v more v letnem periode obucheniya znachitel’no vozrastot. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12038111@egNewsHämtad 2015-07-08
20Minoborony Rossii. Letchiki morskoy aviatsii Baltiyskogo flota perevypolnili plan naleta na 25%. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12041061@egNewsHämtad 2015-07-08
21Minoborony Rossii. Ekipazhi boyevykh mashin ZVO otrabatyvayut vozhdeniye na plavu i pod vodoy. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12043807@egNewsHämtad 2015-07-08
Minoborony Rossii. Boleye 1500 voyennosluzhashchikh prinyali uchastiye v dvukhstoronnem komandno-shtabnom uchenii soyedineniy ZVO v Podmoskov’ye. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044083@egNewsHämtad 2015-07-08
22Ibid.
23International Business Times. Harress, Christopher. Amid Russian Threats, Dutch Foreign Minister Says NATO BALTOPS 2015 Exercise Is A Warning To Russia. 2015. http://www.ibtimes.com/amid-russian-threats-dutch-foreign-minister-says-nato-baltops-2015-exercise-warning-1975399Hämtad 150709

Behövs armén?

 

 

Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige
 
Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga – avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Teknikutveckling
 
Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1]kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?
 
Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

 

Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

 
Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

 

Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.

                               

                                                                     *****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.

[1]”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

OMFALL EDMUND

—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det –

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

  • Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
  • Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
  • Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
  • Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
  • Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
  • Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
  • Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
  • Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
  • Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
  • Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
  • Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
  • Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
  • Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
  • Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
  • Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

    Det är oerhört viktigt att förstå att ovanstående är ett generiskt scenario som är komprimerat till ett fåtal dagar vilket är orealistiskt. Det är också viktigt att förstå att det ur alla synvinklar är hypotetiskt. Men det är också viktigt att sätta sig in i beslutsfattarens sits och fundera på hur man skall agera om man kommer till slutsatsen att ovanstående är ett scenario som faktiskt skulle kunna inträffa om än utdraget över tid. Om det är teoretiskt möjligt så måste också beslutsfattare förhålla sig till det. Kan man dessutom föreställa sig hur man på olika sätt från en angripares håll låter förstå att risken för det ovan beskrivna, minskar om man politiskt går i en viss riktning t.ex. avstår från Nato-medlemskap eller avstår från bilateralt samarbete med USA – så har scenariot nått sitt syfte.

    Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: ”Försvara oss mot vad?”)

    Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala  media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.

    Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.

    Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15

    Sammanfattning
    Den av Ryssland genomförda beredskapskontrollen, 16-21MAR15, omfattade dels samtliga ryska militärdistrikt dels en huvuddel av försvarsgrenarna. Övningens tyngdpunktsområde kom att vara inom det norra och västra militärdistriktet. Bedömt övades ett ryskt motagerande mot ett västligt strategiskt överfall längs Rysslands hela västra landgräns. Beredskapskontrollen visar på att Ryssland har uppnått god ledningsförmåga och kan på kort tid övergå till ledningsförhållanden under krigstid och snabbt omgruppera förband till möjliga koncentrationsområden i händelse av en konflikt. Bedömt är de ryska uppgifterna rörande antalet deltagare i beredskapskontrollen samt mängden materiel i huvudsak korrekt.
    Analys
    Allmänt.Inledningsvis skall skrivas att denna analys gör inte anspråk på att vara en komplett analys av vad som skett under den aktuella beredskapskontrollen, huvudfokus har varit det norra och västra militärdistriktet, dock kommer övriga distrikt även till del beröras. Vissa övningsmoment har ej berörts i analysen, då de bedömt ej tillfört läsaren något, och vissa har säkert även missats i den stora rapportering som skett kring denna beredskapskontroll. Likt tidigare vill jag påpeka att denna analys ej har någon koppling till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke statlig verksamhet, utan detta är min högst personliga bedömning av vad som skett och övats under den aktuella tidsperioden.
    Den 16MAR15 klockan 08:00 (GMT+3) beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en beredskapskontroll omfattande enheter i det Norra militärdistriktet (MD N), enskilda förband i det västra militärdistriktet (MD V) samt luftlandsättningstrupperna. Enligt Rysslands Försvarsminister, SergeyShoygu, skulle beredskapskontrollen omfatta 38,000 soldater, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster och 3,360 olika materielslag såsom pansarskyttefordon, artilleripjäser, stridsvagnar m m.1 Rysslands Försvarsminister påpekande även 16MAR15, att en strategisk ledningsövning skulle påbörjas den 17MAR15.2 En tydlig indikator på att övningen skulle öka i omfattning var dels den strategiska ledningsövningen för generalstaben dels att sambandsförband inom MD Ö 16MAR15 påbörjade en omfattande övning för utbyggnad av sambandsförbindelser.3
    Enligt Rysslands biträdande Försvarsminister, Anatoliy Antonov, informerades OSSE, Organisationen för säkerhetoch samarbete i Europa, om övningen i dess inledningsskede, senast 17MAR15, och hur stor den var. Likväl skall det enligt honom ej brutit mot Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder från 2011 (WD11). Enligt honom omfattade övningen, 8,700 soldater, 400 pansarskyttefordon, 100 artilleripjäser över 100 mm, 70 stridsflygplan och 30 helikoptrar.4
    En viktig faktor att beakta i denna och andra beredskapskontroller är WD11, då dess egentliga giltighetsområde ur ett Ryskt perspektiv berör dess västra landgräns intill Uralbergen,5 likväl behöver övningarna ej föranmälas enligt WD11 om förbanden ej haft kännedom om övningen innan, dock får övningen ej överstiga 72 timmar, här skall beaktas att det är effektiv övningstid, således ej uppmarsch, koncentration osv. Överstiger övningen 72 timmar kan inspektion begäras.6
    Vad skede då under beredskapskontrollen i stort? Inledningsvis kan vi se att beredskapskontrollen ökade i omfattning under de tre initiala dagarna (16-18MAR15). Denna gradvisa ökningen, hänger troligtvis ihop med att detta var den första egentliga stora övningen för den nyligen inrättade, nationella ledningscentret för de ryska väpnande styrkorna, man ville bedömt gardera sig att ledningssystemen skulle fungera, varvid en gradvis ökning, säkerställer detta och man kan i ett tidigt skede identifiera brister i ledningssystemet och åtgärda dessa.
    Tre olika övningar förefaller genomförts, en omfattande MD N, en omfattande generalstaben med övriga underordnande militärdistrikt, en omfattande delar av de strategiska avskräckningsstyrkorna. Generalstaben har dock inom ramen för sin övning, styrt de övriga två övningarna. Avslutningsvis förefaller huvudfokus varit inom MD N och MD V, då den huvudsakliga truppkoncentrationen har varit där, för den genomförda beredskapskontrollen, det vill säga den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
    När beredskapskontrollen avslutades 15:00 (GMT+3) 21MAR15 omfattades cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 olika materielslag d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o.dyl., 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster. Beredskapskontrollen hade då genomförts med utvalda förband inom samtliga militärdistrikt i Ryssland.7 En intressant faktor är den genomförda dubbleringen av deltagande trupp samt luftfarkoster, utifrån de initiala uppgifterna, vad avser materiel så har det ökat nästan till fyra gånger så mycket som vad som först delgavs, vad avser örlogsfartyg har man även där uppnått en dubblering, kvarstående är antalet ubåtar.
    Det övergripande övningsscenariot förefaller varit ett väpnat angrepp med mark-, luft- och sjöstridskrafter mot Ryssland. Det huvudsakliga konfliktområdet förefaller varit inom MD N/V d.v.s. Västeuropa, med mindre delar i de övriga strategiska riktningarna, d.v.s. Södra (S) och Östra (Ö) militärdistriktet, den spelade motståndaren förefaller varit en större högteknologisk part.
    Vad avser målsättningar med beredskapskontrollen förefaller den övergripande inom MD N varit att verifiera att det nya militärdistriktet har förmåga att leda militära operationer. Delmål förefaller varit att öva styrketillväxt till de arktiska baserna vid Franz Josef Land och Novaja Zemlja dels via lufttransport dels via sjötransport.8 Inom MD V förefaller den övergripande målsättningen varit övning av ledningsstrukturerna inom hela den Baltiska operationsriktningen samt öva styrketillväxt till Kaliningrad Oblast.
    Både Försvarsministern och Generalstabschefen, Valerij Gerasimov, förefaller vara nöjda med det initiala utfallet av beredskapskontrollen, framförallt framhäver man hur väl ledningen har fungerat under beredskapskontrollen från det nationella ledningscentret. Likväl att MD N har en fungerande ledningsstruktur som kan lösa anbefallda uppgifter. Således förefaller man tillrättalagt de brister i ledning man hade under de initiala beredskapskontrollerna 2013 och del av 2014.9
    Komplexiteten i denna övning är ej det deltagande antalet förband, då t ex Zapad’13 hade motsvarande storlek, utan det är ledningen av det stora antalet utsprida förband inom samtliga arenor över hela Ryssland, som visar på en rejäl förmågehöjning vad avser ledning hos de ryska väpnande styrkorna. Förmågan att leda det stora antalet förband över en sådan stor yta, medför även att man bör höjt sin förmåga att ha en god lägesuppfattning över stora geografiska ytor, vilket är en grundförutsättning i det nutida ickelinjära och fragmenterade stridsfältet.
    Luftlandsättningstrupperna.Delar av 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo, omfattades omedelbart av den beordrade beredskapskontrollen, de ingående delarna förflyttade sig till koncentrationsflygfält under den 16MAR15 för att kunna påbörja ilastning samt flygtransport till aktuellt operationsområde.10 Under den 17MAR15 påbörjades ilastning av de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen vid dess ilastningsområden.11De ingående delarna ur 98. förflyttades under dygnet den 17MAR15 till Olenegorskom genom lufttransport, totalt sett omfattades två (2) stycken luftlandsättningsregementen från Ivanovo.12
    45. Specialförbandsbrigaden i Sokolniki ur luftlandsättningstrupperna, förefaller även varit ett av förbanden som redan under den 16MAR15 ingick i beredskapskontrollen.13De ingående delarna i beredskapskontrollen ur förbandet förefaller omgrupperat tillsammans med 98. Luftlandsättningsdivisionen den 17MAR15 till Olenegorskom i MD N.
    Under den 17MAR15 omfattades även delar av 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov av beredskapskontrollen. De ingående delarna påbörjade förflyttning till ilastningsområden för att möjliggöra vidare lufttransport till aktuellt operationsområde.14Under förflyttningen till ilastningsområdet genomfördes ett antal grundläggande övningsomoment såsom förflyttning genom CBRN belagt område, åtgärder vid eldöverfall samt fältarbeten.15
    Inledningsvis under 18MAR15 luftlandsättes förband ur dels 45. Specialförbandsbrigaden dels spaningsenheter ur 98. Luftlandsättningsdivisionen på dels Novaja Zemljadels Frans Josefs land. Luftlandsättningen genomfördes dels med fallskärmssystemet Arbalet-2, vilket är en styrbar vingfallskärm dels med fyra (4) stycken MI-8 helikoptrar.16 Syftet med insättandet av spaningsenheterna var för att möjliggöra en senare intransport av de övriga delarna ur luftlandsättningstrupperna.17 Därutöver nedkämpade spaningsförbanden även kritiska installationer för den spelade motståndare på de respektive i syfte att möjliggöra intransporten.18 Någon efterföljande intransport av personal ur luftlandsättningsförbanden till dels NovajaZemlja dels Frans Josefs land förefaller ej genomförts.
    Den 19MAR15 påbörjades de praktiska övningsmomenten för 76. Luftlandsättningsdivisionen, totalt omfattades över 2,000 man i övningsmomenten och 120 olika materielslag, övningen genomfördes vid övningsfältet Strugi Krasnyye. Av dessa dryga 2,000 man luftlandsattes med fallskärm, cirka 700 man med tillhörande 10 stycken pansarskyttefordon. Luftlandsättningen understöddes av tio (10) stycken IL-76 transportflygplan.19Övriga ingående delar genomförde taktisk förflyttning, dels längs väg dels i betäckt terräng för att förflytta sig till övningsområdet.20 Styrkemässigt omfattades således två (2) stycken luftlandsättningsregementen varav en (1) bataljon luftlandsättes, ur 76. Luftlandsättningsdivisionen. Den luftlandsatta bataljonen var dock ej fullständig i vad avser tyngre materiel såsom fordon o dyl.
    Den 19MAR15 genomfördes även övningsmoment med 45. Specialförbandsbrigaden ur VDV i MD N. De ingående delarna genomförde en taktisk lufttransport som understöddes av tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar och över 20 stycken MI-8 transporthelikoptrar. Enheten tog och säkrade den militära flygplatsen Severomorsk-3, varvid motståndarens förmåga att utnyttja den omintetgjordes.21 Utöver detta övades de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen den 19MAR15 i att försvara flygfält, enheten försvarade Olenegorskom, där en motståndaren, 80. MekB – bedömt dess spaningsförband, försökte påverka flygfältet, motståndaren försökte genomföra tre överfallsföretag, dock upptäcktes och nedkämpades han.22
    Under den 20MAR15 fortsatte övningsmomenten för 76. Luftlandsättingsdivisionen vid Strugi Krasnyye. Övningsmomenten omfattade bl.a. mörkerstrid, försvarsstrid, bekämpning av obemannade luftfarkoster, spaningsmoment genomfördes även. De ingående enheterna förefaller tagit en infallsport motsv., då försvarsstriden skulle genomföras intill luftvärns- samt mekaniserade enheter ur MD V tagit sig fram till dem.23
    I södra militärdistriktet (MD S) omfattades även delar av 7. Luftlandsättningsdivisionen i Novorossijsk, i östra militärdistriktet (MD Ö) omfattades delar ur 11. och 83. Luftburnabrigaden i Ulan-Ude respektive Ussurijsk.. I centrala militärdistriktet (MD C) omfattades delar ur 31. luftlandsättningsbrigaden i Uljanovsk.23 Här skall beaktas att luftlandsättningstrupperna är organisatoriskt ej knutna till något av militärdistrikten utan är en fristående strategisk vapenslag i de väpnade styrkorna. Dock överfördes operativ kontroll över de ingående enheterna ur luftlandsättningstrupperna till respektive MD under den genomförda beredskapskontrollen.24
    98. Luftlandsättningsdivisionen förefaller dels övat tagande avinfallsport dels försvar av infallsport. Tagandet genomförs i samverkan med 45. Specialförbandsbrigaden vid öarna Novaja Zemlja och Frans Josefsland. Försvarsuppgiften löstes vid Olenegorskom. Varav man förefaller övat dels försvar av egen terräng vid ett skymningsläge dels tagande av terräng vid ett skymningsläge.
    45. Specialförbandsbrigaden förefaller övat tagande avinfallsport dels vid de två öarna Novaja Zemljaoch Frans Josefs land dels på fastlandet vid flygplatsen Severomorsk-3. Varav vid Novaja Zemljaoch Frans Josefs land förefaller det varit en svag motståndare man övat mot, medan vid Severomorsk-3 en stark motståndare. Oaktat är det ett högrisk företag som enbart genomförs i ett skymningsläge d.v.s. tidsrymden mellan fred och krig, då har man möjlighet att lyckas med sådana företag, då en motståndare ej hunnit vidta adekvata försvarsåtgärder.
    76. Luftlandsättningsdivisionen förefaller genomfört en taktisk luftlandsättning, bedömt en vertikal omfattning med fallskärm, med en bataljon i syfte att ta en knutpunkt, därefter har två till tre bataljoner genomfört en framrusning, bedömt en infiltrationsmanöver om motståndare funnits alternativt en forcerad framryckning om ingen motståndare funnits mellan de två enheterna, i syfte att ansluta till den luftlandsatta bataljonen. Därefter har de två luftlandsättningsregmentena hållit knutpunkten slutligen intill dess de mekaniserade förbanden har anslutit till dem. Vilket är i grunden en klassisk manöver för de ryska luftlandsättningsförbanden.
    Avslutningsvis vad avser luftlandsättningsförbanden så förefaller cirka 4-5,000 soldater ur denna förbandstyp övats under beredskapskontrollen inom MD N/V. Vad man särskilt bör beakta är den nu utvecklade förmågan vad avser luftlandsättning på öar i vad som förefaller vara större enheter. Då öar generellt sett har sämre väderförhållanden än längre in på fastland, så tyder detta på att man en god förmåga att luftlandsätta under sämre väderförhållanden.
    Markstridsförband.80. MekB (Mekaniserad Brigad) i Alakurtti omfattades omedelbart, 16MAR15, av den beordrade beredskapskontrollen, utöver detta omfattades även 200. MekB i Pechenga, 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik samt 522. Kustrobotbrigaden i Olenya Guba. Inledande övningsmoment för dessa förband var att förflytta sig till koncentrationsområden på Kolahalvön, under denna förflyttning genomförde övningsmoment avseende förflyttning i CBRN belagd terräng, åtgärder vid eldöverfall samt flygangrepp samt maskerings- och fältarbetstjänst. Vissa marininfanteriförband förflyttade sig även till koncentrationsområden som tillika var ilastningsområden.26
    Den 17MAR15 omfattades bedömt även kustförsvarsförbanden i Kaliningrad Oblast av beredskapskontrollen,27 vilka förband som ingått i Kaliningrad Oblast har ej gått att klarlägga. Övningsmoment som kustförsvarsförbanden bl.a. har genomfört, är mörkerstrid, fältarbetstjänst, försvarsstrid och ledning. Totalt skall fyra (4) stycken bataljonsstridsgrupper deltagit i beredskapskontrollen ur förbanden i Kaliningrad Oblast. Dem 17MAR15 beordrades även förflyttning av Iskander markrobotsystem till Kaliningrad Oblast, bedömt från 26. Markrobotbrigaden i Luga, förflyttningen genomfördes med hjälp av landstigningsfartyg ur Östersjömarinen.28 Bedömt rör det sig om bataljoner ur 7. och 79. MekB samt 25. Kustrobotbrigaden och 244. Artilleribrigaden.
    15. MekB i MD C, Samara, omfattades även av beredskapskontrollen den 17MAR15.29 Övningsmoment som brigaden genomförde under den aktuella beredskapskontrollen förefaller varit inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer. Bland annat har man övat separation av stridande parter, bevakning av infrastruktur, eskorttjänst m.m. Totalt omfattades över 600 soldater och 200 materielslag ur 15. MekB.30
    Likväl den 17MAR15 ilastade delar ur 61. marininfanteribrigaden landstigningsfartyget Kondopoga, Ropucha klass, BTR-80 samt MT-LB ilastades tillämpat fartyget, efter ilastning utlöpte fartyget till havs, där order skulle mottas vart landstigning skulle ske.31 Övriga delar ur 61. marininfanteribrigaden fortsatte beredskapskontrollen genom att öva försvar av Norra marinens basområde, där de under den 20MAR15 framgångsrikt nedkämpande en motståndare som försökte ta viktiga byggnader inom basområdet.32
    Den 18MAR15 ökade beredskapskontrollen med följande markstridsförband, 25. MekB i Vladimirskij Lager, 138. MekB i Kamenkadessa två brigader sammantaget deltog med 1,500 soldater och 500 olika materielslag. 25. MekB kom att genomföra övningar i samverkan med 76. Luftlandsättningsdivisionen i Strugi Krasnyyemedan 138. MekB kom att genomföra övningar vid Kiríllovskiy.3339. MekB i Yuzhno-Sakhalinsk, MD Ö, kom även att omfattas av beredskapskontrollen den 18MAR15, totalt omfattades där 1,000 man samt över 300 olika materielslag.34 Övningsmomentet för 39. MekB var strid mot en landstigande och luftlandsatt motståndare, striden understöddes bl.a. artilleri samt flygunderstöd.35
    Delar ur 810. Marininfanteribrigaden vid Temryúk kom även den 18MAR15 att omfattas av beredskapskontrollen. Övningsmoment som ingick var bl.a. åtgärder vid flygangrepp samt strid mot irreguljär samt reguljära motståndare,36 bedömt ingick även skydd av ingenjörsförband. Delar av 11. Ingenjörsbrigaden omfattades samtidigt av beredskapskontrollen,37 totalt var över 450 soldater och 200 olika materielslag ianspråktagen för dem i beredskapskontrollen. Uppgiften ingenjörsförbandet kom att lösa var färjetrafik.38
    Under 18MAR15 påbörjade även spetsnazförbanden inom MD V och C övningar inom ramen för beredskapskontrollen, inom MD V kom cirka 1,000 spetsnazsoldater omfattas av övningen, övningsmoment inom MD V omfattade bl.a. Strid i bebyggelse (SIB), inom MD C omfattade övningen tillämpande stridsskjutningar, understöd av fordon samt helikoptrar och förflyttning i svårtillgänglig terräng, omfattningen på övningen i MD C är oklar.39
    Den 19MAR15 omfattades även en bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB i NizjnijNovgorod av beredskapskontrollen.40Den 17MAR15 påbörjades även en större övning för mekaniserade förband, stridsvagns- och pansarskytteförband, i det aktuella området som omfattade 1,500 man och över 500 olika materielslag, dock är det oklart om denna övning ingick i beredskapskontrollen.41Den bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB som den 19MAR15 gick in i beredskapskontrollen kom att öva fältarbetstjänst, ledningstjänst och försvar.42
    Den 19MAR15 beordrades även 10. Spetsnazbrigaden i Molkino, MD S, att ingå i beredskapskontrollen. Totalt omfattades över 300 och 30 olika materielslag. Övningsmomentet som förbandet förefaller genomfört är att inledningsvis intransportera en mindre spaningsstyrka med hjälp av helikopter, därefter har inhämtning genomförs bl.a. med UAV, slutligen har en större styrka förflyttat sig dels med fordon dels med helikopter under den 20MAR15 för att nedkämpa en irreguljär motståndare.43
    Under den 17-18MAR15 beordrades även 95. Stabsbrigaden i ChernayaRechka att ingå i beredskapskontrollen, bedömt omfattades även 9. Stabsbrigaden och 1. Stabsbrigaden i Mulinorespektive Sertolovo, då totalt över 3,000 sambandssoldater ingick i beredskapskontrollen inom MD V. Förbandet/-en kom att upprätta radiolänkförbindelser inom MD V vid sju (7) stycken platser. Utöver detta betjänades även satellitförbindelser och videokonferensmöjligheter, för att ledningen skulle kunna utövas dels inom militärdistriktet dels nationellt.44
    Under den 17-18MAR15 beordrades även en bataljon ur 20. Markrobotbrigaden i Spassk-Dalnyy att delta i beredskapskontrollen. Bataljonen genomförde under den 19MAR15 skarp robotskjutning vid övningsfältet Primorskom kraye med SS-21 (Tochka-U). Målet som bekämpades var dels en uppbyggd ledningsplats dels avyttrad materiel, skjutavståndet var ett tiotal kilometer.45
    Generellt förefaller det vara bataljonsstridsgrupper ur respektive markstridsförband som deltagit i beredskapskontrollen. Detta korrelerar väl med fjolårets (2014) verksamhet enligt de väpnade styrkornas årsrapport, då en satsning genomfördes på att öka förmågan att i bataljonsstridsgrupper kunna strida i okänd terräng, då uppnådde 57% av markstridsförbanden godkänt, varvid man bedömt fortsatt med denna övningsverksamhet under 2015. Likväl är det även mycket troligt att man har respektive inryckningsomgång placerad i samlade bataljoner, varvid den snart utryckande grundutbildningsomgången har övats under beredskapskontrollen.
    Tyngdpunkten på markstridsförbandens övningsverksamhet förefaller utifrån förbandsomfattningen varit i MD N/V. Generellt förefaller man övat en kombination av både försvars- och anfallsstrid, både mot, enligt dem själva, reguljära och irreguljära motståndare, dock själva magnituden av övningen samt de ingående vapensystemet tyder med hög sannolikhet på att det var reguljär strid man övade mot en reguljär motståndare.
    Övningsmomentet följer enligt fjolårets identifiering samma mönster. Inledningsvis utgångsgrupperar förbanden till koncentrationsområden, därefter genomförs grundläggande övningsmoment främst avseende personlig färdighet, uppträdande i CBRN miljö, fältarbeten för egen överlevnad d.v.s. maskering och skydd. Därefter genomförs grundläggande stridsmoment som slutligen övergår till övning av grundläggande stridssituationer i förbandsram.
    Sjöstridsförband.Inledningsvis, 16MAR15, kom enbart den Norra marinen omfattas av den genomförda beredskapskontrollen, enligt de initiala uppgifterna skulle 41 ytstridsfartyg och 15 stycken ubåtar delta i beredskapskontrollen.46 Då Norra Marinen bedömt har cirka 40 ytstridsfartyg totalt,47 så skulle i sådant fall huvuddelen innefattas, vilket ej var/är troligt m.h.t. underhålls- och reparationsarbete, vilket kunde vara en indikator på att Östersjömarinen skulle delta i kontrollen, då man även nämner att delar av MD V skulle ingå.
    Det initiala, 16MAR15, övningsmomentet Norra marinen förefaller genomfört är att man utnyttjat sin minröjningsförmåga, för att möjliggöra en säker utpassage av dels ubåtar dels ytstridsfartyg från sina baseringsområden.48 Detta är ett naturligt förfarande, då in- och utloppsområden till baseringsområdena oftast är få och därmed kanaliserande, därför vill man i ett skymningsläge säkerställa att en motståndare ej placerat ut minsystem motsv. i dessa passager.
    Under den 17MAR15 fortsatte minsökning samt ubåtsjaktförfarande vid utloppsområdena samt dess angränsande områden till havs, ubåtsjakten genomförde dels med flyg dels med helikoptrar.49Återigen är detta ett naturligt förfarande vid skymningsläge för att kunna möjliggöra utspridning av sina sjöstridsförband. Under 17MAR15 kom Norra marinens basområde att utsättas för luftangrepp, varvid sjöstridskrafterna försvarade sig med sitt egen luftvärn. Fem (5) stycken sjöstridsgrupper ur Norra marinen kom även att förflytta sig från sina baseringsområden till dels Norska Havet dels Barentshav.50
    Den 17MAR15 kom även Östersjömarinen att omfattas av beredskapskontrollen.51 Över 20 örlogsfartyg, ytstridsfartyg samt ubåtar, från Östersjömarinen kom att ingå i beredskapskontrollen. Fartygen kom att fördela sig i ett antal ytstridsgrupper i Östersjön och genomföra sjöstrid mot luft- och sjömål dels med robotar dels med fartygsartilleri, därutöver kom man öva mintjänst52 och bedömt ubåtsjakt.
    Under den 18MAR15 genomförde korvetten Soobrazitelnyy skarp robotskjutning mot målrobot avfyrad från robotbåten P-257 i Östersjön, totalt ingick tio (10) stycken örlogsfartyg i det momentet.53 Under den 18MAR15 upptäcktes även tre (3) stycken KILO ubåtar 30 nautiska mil från Lettiskt territorialvatten.54 Då man tidigare delgivit att ubåtar ur Östersjömarinen skulle delta i beredskapskontrollen, kan vi säkert anta att dessa tre (3) gjorde det. Vad som gör händelsen intressant är att Östersjömarinen på pappret skall ha två (2) stycken KILO ubåtar, således är minst en (1) av de upptäckta ubåtarna en ubåt ingående i provturskommando (PTK) för antingen export eller för överföring till någon av de andra marinerna, bedömt Svarta havsmarinen.
    Under den 18MAR15 genomförde Norra marinen, luftförsvarsövningar mot angripande flygstridskrafter, sjöstrid övades inom ramen för sjöstridsgrupper, likväl övades uppträdande inom ramen för sjöstridsgrupper i områden med sjöminor. Ubåtsjaktövningar genomfördes även. Eskort av landstigningsföretag förefaller även övats under dagen.55
    Under natten 17-18MAR15 beordrades även Svarta Havsmarinen att delta i beredskapskontrollen. Totalt kom över tio (10) fartyg ur Svarta Havsmarinen delta i beredskapskontrollen. Fartygen förefaller varit organiserade i sjöstridsgrupper likt Östersjömarinen och Norra marinens agerande under beredskapskontrollen. Det initiala övningsförfarandet har varit att genomföra minröjningsoperationer samt ubåtsjaktföretag,56 bedömt för att säkerställa en säker utpassage för sjöstridsgrupperna ur baseringsområdet.
    Under den 19MAR15 förefaller övningsverksamheten varit densamma, som tidigare dagar hos Norra marinen, en möjlig fokusering på minröjningsförmåga kan ha skett under dagen. Landstigning mot oförsvarad kust genomfördes även då de ilastade delarna ur 61. Marininfanteribrigaden landsteg under denna dag. Svarta havsmarinen förefaller fr.o.m. den 19MAR15 varit organiserade i tre stycken sjöstridsgrupper, en renodlad stridsgrupp, en ubåtsjaktgrupp och en minröjningsgrupp.57
    Börjar vi med Östersjömarinen är det intressant att man bedömt återigen förflyttat Iskander robotsystem med hjälp av Östersjömarinen, detta får ses som en renodlad styrkedemonstration från Rysk sida, ur en marin synvinkel, så är det intressant att se att man förefaller inneha relativt högberedskap för att genomföra dessa förflyttningar med sitt landstigningstonage i Östersjöregionen. Likväl rör det sig tydligen återigen om dryga 20-talet fartyg som krävs för att genomföra den operativa transporten, utifrån agerandet under den ”Ryska Adventen”, då enligt de ryska siffrorna återigen 20-talet fartyg deltog i denna beredskapskontroll.
    Den egentligt intressanta saken är upptäckten av de tre (3) KILO ubåtarna inom ramen för den beordrade beredskapskontrollen, då som tidigare skrivit Östersjömarinen enbart har att tillgå två (2) KILO ubåtar så visar detta på att PTK ubåtar mycket väl kan utnyttjas i operativ verksamhet. Detta är i sig ingen revolutionerande nyhet för de yrkesverksamma, dock bör man ha detta i bakhuvudet hädanefter, då det kommer till styrkejämförelser o.dyl. då vi i sådant fall i praktiken har betydligt fler ryska ubåtar i Östersjön än de två som tillhör Östersjömarinen.
    Norra Marinen förefaller övat tre (3) tydliga moment under beredskapskontrollen. Det första har varit att säkerställa spridning av dels de egna ytstridsfartygen dels andraslagsförmågan, stort fokus förefaller ha legat på agerandet vid själva utspridningen från basområdena vidare ut till havs. Det andraövningsmomentet förefaller varit dels att skydda det egna basområdet dels andraslagsförmågan genom att upprätta en skyddsskärm i dels Norska havet dels Barentshav. Det tredjeövningsmomentet förefaller varit öva styrketillväxt antingen i form av landstigning av oförsvarad kust till de yttre posteringarna som finns i Arktis.
    Luftstridskrafter.Luftstridskrafternas verksamhet under det första dygnet, 16MAR15, av beredskapskontrollen förefaller varit mycket låg, bedömt beror detta på förberedelser inför ombaseringar, sjö- och markstridskrafternas förberedelser inför förflyttningar till koncentrationsområden o dyl.
    Under den 17MAR15 påbörjade Norra marinens luftstridskrafter ubåtsjaktförfarande,58 denna verksamhet korrelerar med den övriga sjöstridsverksamheten som under det aktuella dygnet var inriktad på att säkerställa utpassage av sjöstridsgrupperna till dels Norska havet dels Barentshav. Ubåtsjaktflygplan av modellen IL-38 och helikoptrar av modellen KA-27 genomförde luftburen ubåtsjakt.
    Under den 17MAR15 ombaserades även tio (10) stycken IL-76 transportflygplan från Pskov till Ivanovo,59transportflygförbandet kom att transportera delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen samt 45. Specialförbandsbrigaden tillOlenegorskom, totalt kom förbandet att flyga 3000 km under denna operativa transport.
    Under den 17MAR15 påbörjades även ombasering av ett antal luftstridsförband, från MD V till MD N. Totalt rörde det sig om över 50 luftfarkoster som förflyttades mellan 400 till 4,000 km. Sent under 16MAR15 eller tidigt under 17MAR15 transporterades betjäningspersonal, från ordinarie flygbaser, ut till de flygbasområden som skulle motta luftfarkosterna.60
    Under 17MAR15 omlokaliserades över 30 helikoptrar, MI-8 och MI-24 över 1,500 km från sina baseringsområden i dels Pushkin 922. Flygbasen dels Vyazma 6965. Flygbasen. Förflyttningen kom att genomföras taktiskt och i förband, med mellanlandning i Ryska Karelen, förbandet kom under sina basering i MD N att genomföra trupptransporter samt understöd av marktrupp.61
    Det strategiska bombflyget genomförde under 17MAR15 även ett sammansatt företag, med TU-22M3 samt TU-95 bombflygplan, mot Norra marinens baseringsområden, anfall genomfördes även med SU-25, anfallshöjd var mellan 200 – 2000 m. Syftet var att öva luftförsvarsresurserna kring baseringsområdena.62 Norra marinens fartyg utsattes även för luftangrepp under detta företag.
    Under 18MAR15 genomfördes ombasering från Ryssland till Kaliningrad Oblast av fyra (4) stycken SU-27, fyra (4) stycken SU-34, samt två (2) stycken AN-26 och en (1) AN-12 transportflygplan. NATO incidentberedskap gick upp och följde det ryska flygföretag. Detta var även första gången för NATO incidentberedskap under 2015 man var tvungen att gå upp och möta ett ryskt flygföretag, då ingen färdplan inlämnats och inga transponders utnyttjades av de ryska flygplanen.63
    Inom MD S genomfördes även ombasering av flygförband under 18MAR15, dels ombaserades tolv (12) stycken SU-25 från Stavropol till Primorsko dels ombaserades tio (1) stycken MI-8 och MI-24 från Korenovsk. Förbandet kom att lösa trupptransport samt flygunderstöd till marktrupp under beredskapskontrollen.64
    Under kvällen 18MAR15 natten 19MAR15 genomförde SU-27 jaktflygplan och SU-24 attackflygplan mörkerflygning över Östersjön från sin basering i Kaliningrad Oblast. Övning genomfördes bl.a. i flygunderstöd av marktrupp under mörker samt luftstrid, markmålen utgjordes bl.a. stabsplatser samt fältarbetsmateriel hos den tilltänkta motståndaren.65
    Ett attackföretag bestående av TU-22M3, TU-95MS samt TU-160 ur det strategiska bombflyget genomförde även attackföretag mot mål dels i Arktis regionen dels i Kolahalvön under 18MAR15. Syftet var dels öva luftförsvaret dels genomföra attackföretag mot högvärdiga mål för det strategiska bombflyget.66
    Under den 19MAR15 genomfördes ett flygföretag med MI-24 och MI-8 helikoptrar från 562. flygbasen i MD C, som syftade till att dels nedkämpa en motståndare dels minera ett område med dels stridsvagnsminor dels personminor från helikopter över 300 minor las ut under flygföretaget. Syftet var att hindra en framryckande motståndare som var på väg att bryta igenom de egna försvarslinjerna.67
    Under den 19MAR15 omfattades över tio helikoptrar, MI-8 samt MI-28N, inom MD S även av beredskapskontrollen, helikoptrar kom att understödja specialförbandsoperationer inom MD S.68 Under 19MAR15 påbörjas även luftransportföretag att genomföras inom MD Ö, främst för att genomföra trupptransporter till Sakhalin. Det strategiska transportflyget utnyttjar både IL-76 samt AN-26 för detta, totalt genomförs över 20 stycken transportföretag.69
    Under 20MAR15 genomförde strategiska bombflyget ett flygföretag i Barentshav med TU-95MS som understöddes av SU-27 jaktflyg. Under flygföretag skyddade jaktflyget bombflyget, genom att bekämpa fientliga luftfarkoster på långt avstånd, på gränsen till räckvidden för de egna jaktrobotarna.70
    Under 20MAR15 genomfördes även i Murmanskområdet ett kombinerat flygunderstödsföretag, med SU-24M, MI-24 och MI-8, för markförband. Totalt ingick över 50 luftfarkoster i det kombinerade flygunderstödsföretaget. Syftet var att förhindra motståndarens styrketillväxt samt att nedkämpa hans förband som var under framryckning.71 Under 20MAR15 understöddes även 76. Luftlandsättningsdivisionen av MI-28N attackhelikopterföretag.72Likväl genomförde det strategiska bombflyget företag i Barentshav under 20MAR15, TU-22M3 samt TU-95 agerade som ett kombinerat företag. SU-33 jaktflygplan genomförde även över 30 jaktföretag under dagen.73
    Luftstridskrafterna förefaller varit inriktade mot att genomföra dels luftstrid dels markunderstöd. Vad som är intressant är utnyttjandet av minutläggning med helikoptrar i beredskapskontrollen då detta är en förmåga som man tydligt signalerat under första kvartalet 2015 att man övar vid andra övningstillfällen. Det strategiska bombflyget förefaller varit inriktad mot att dels bekämpa högvärdiga mål dels bekämpa sjömål. Detta faller inom ramen för dess ordinarie konventionella uppgifter.
    Strategiska avskräckningstrupperna. Under denna beredskapskontroll kom även de strategiska avskräckningstrupperna, Rysslands kärnvapen förband, att ingå, två (2) av tre delar i kärnvapentriaden, flyg och ubåt. Jämfört med tidigare beredskapskontroller är detta ett nytt moment att flera delar av kärnvapentriaden ingår. Under den s.k. Ryska Adventen ingick enbart det strategiska bombflyget.
    Av de 15 deltagande ubåtarna skall ett flertal varit ballistiskt bärande ubåtar.74 Symboliskt blir att Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, genomförde visitation under beredskapskontrollen, 18MAR15, av en ballistisk ubåt.75 Likväl är frambaseringen av tio (10) stycken TU-22M3 till Krimhalvön76 under beredskapskontrollen, tydligt kopplad till den strategiska avskräckningsförmågan, då inga kände konventionella flygföretag genomförts av dessa under beredskapskontrollen, utan då blir kopplingen tydligare mot den diskussion rörande kärnvapenförmåga på Krimhalvön som förts veckorna innan beredskapskontrollen.
    Att inte det tredje benet, markrobotförbanden, övades under beredskapskontrollen, skall snarare ses som en deeskaleringsfaktor och inte att man saknar förmågan att öva alla delar samtidigt. Hade man från Rysk sida ändock övat den delen under en landsomfattande beredskapskontroll hade man mest troligt utlöst en förmågemobilisering inom dels USA dels NATO, för att sannolikheten att beredskapskontrollen hade kunnat tolkats som ett förestående överraskande angrepp, hade i sådant fall varit mycket hög.
    Om Ryssland kommer fortsätta att öva dess strategiska avskräckningstrupper i en liknande omfattning under de kommande beredskapskontrollerna, kommer man ändrat normalbilden markant, då detta ej varit normalförfarande tidigare, varvid Rysslands beteende kommer bli än mer svårtytt och säkerhetssituationen än mer instabil.
    Logistik.Sjukvårdstjänst förefaller även belysts under beredskapskontrollen inom MD N. I beredskapskontrollen skall över 180 stycken medicinskt utbildad personal deltagit, läs ur sjukvårdsförband, bl.a. 85 doktorer, 15 sjukvårdsgrupper ur luftlandsättningstrupperna m.m. Lagerstatus av sjukvårdsmateriel berördes även inom MD N enligt uppgifter så har MD N 100% uppfyllnad av medicinsk utrustning samt 95% uppfyllnad av förbrukningsvaror såsom blodlager o.dyl.77
    Den 19MAR15 d.v.s. i mitten av beredskapskontrollen delgavs vissa logistik uppgifter kring förbrukning o.dyl. Vid det datumet hade man t.ex. förbrukat över 177 ton ammunition, 3,700 ton drivmedel och 127 ton livsmedel. Logistikförbanden hade spritt över Ryssland över 100 olika fältreparationsförband, totalt hade man då genomfört 530 olika typer av reparationer och enbart 51 olika typer av fordon hade varit tvungen att omhändertas.78
    Stämmer uppgifterna rörande reparationsstatusen för beredskapskontrollen, så har man höjt materielstatusen markant sedan den första beredskapskontrollen 2013, då fordon ej startade eller havererade i en relativt stor omfattning. Vilket i förlängningen innebär att man har höjt sin egen beredskapsgrad markant på de ryska väpnade styrkorna för att omedelbart kunna påbörja militära operationer i någon strategisk riktning.
    Ledning.Inledningsvis kan vi konstatera att ledningsförband har varit involverad i samtliga militärdistrikt,79 huvudfokus för dem förefaller varit upprättande av sambandsvägar, främst med radiolänk, samt betjäna stabsplatser. Detta är en ny företeelse inom ramen för beredskapskontrollerna, att MD Ö påbörjade sin sambandsuppbyggnad redan under 16MAR15 har bedömt att göra med de stora geografiska ytor som detta distrikt omfattar.
    De deltagande förbanden har var fjärde timma inrapporterat status på sina förband, här ingår troligtvis personal, drivmedel, ammunition, stridsvärde, genomförde och kommande verksamhet som ett minimum, till den nationella ledningsplatsen. Utöver detta har man vid ledningsplatsen kunnat följa förbandens verksamhet i realtid, kan bedömt jämföras med ett blue-force tracking system.80
    Vad som även förefaller ske är att viss stridsvärdes information kontinuerligt rapporteras in med det nationella ledningssystem. Något man trycker på är att detta ledningssystem möjliggör en centraliserad ledning, varvid beslutsstöd och beslut kan fattas i ett snabbare tempo än tidigare. Denna ledningsfilosofi är inget nytt för Ryssland där man anser att det är lägst brigadchef som skall ha handlingsfrihet i valen och lägre förband följer uppgjord operationsplan d.v.s. har mycket liten handlingsfrihet.
    Utnyttjandet av denna form av ledning, gör Ryssland mycket sårbara för påverkan av sambandsvägarna, slås dessa ut kan ingen centraliserad ledning utövas av den högsta nationella ledningsnivån, likväl så kommer det orsaka en systemkollaps nedåt i organisationen, då ”huvudet ej längre kan styra extremiteterna”. Bedömt har Ryssland tänkt på detta redan, så en logisk uppbyggnad bör vara att militärdistrikten över tiden skall vara beredd att överta ledningen inom sina respektive områden.
    Likväl bör en fortifikatorisk skyddad stabsplats med samma förmåga som den i Moskva finnas, för det faller på sin egen orimlighet och ryskt tänkande, att detta är den enda nationella ledningsplatsen med denna förmåga.
    Vad som även är mycket intressant ur ledningsförhållanden är att vitryska generalstabsofficerare deltog inom ramen för beredskapskontrollen som ett lednings och samverkanslag.81I JAN15 delgavs uppgifter även att Vitryska generalstabsofficerare deltagit i en utbildning rörande modern rysk operationskonst, och bedömt även ledningsfilosofi, i St Petersburg. I utbildningen ingick även hur arbete sker i modern rysk stabsmiljö samt utnyttjande av datoriserade stabsverktyg.82
    Att vitryska förband har uppgifter inom dels MD V Östersjöregionen dels MD N har kunnat utläsas utifrån rapporterade övningsmönster samt deltagande i vissa specifika övningar, tydligast blev detta under Zapad’13 då vitryska luftlandsättningsförband erhöll utbildning i landstigning av 336. Marininfanteribrigaden samt genomförde landstigningar inom ramen för den övningen. Denna beredskapskontroll visar ytterligare på hur inordnade de vitryska väpnade styrkorna är i den ryska operationsplaneringen, samt att man ökat graden då man nu deltar på stabsofficersnivå i beredskapskontroller. Bedömt kommer vi under 2015-16 se vitryska förband delta i beredskapskontroller som leds från Ryssland.
    Vad övades. Inledningsvis kan vi säkert fastställa att övningen omfattande en reguljär konflikt mellan Ryssland och Väst i dess västra landgränsområde, magnituden av övningen dess geografiska storlek de ingående övningsmomenten samt de ingående förmågorna visar tydligt på det. Konflikten omfattade hela den västra landgränsen inklusive Vitryssland d.v.s. den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
    Nedanstående är en bedömning av ett möjligt övningsscenario utifrån den genomförda övningsverksamheten:
    • Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
    • Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
    • Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
    • Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
    Ovanstående övningsmönster korrelerar dels mot den genomförda övningsverksamheten dels mot tidigare kända ryska scenarion hur ett angrepp mot Ryssland skulle kunna tänkas genomföras.
    I och med att två av tre delar i kärnvapentriaden även omfattats av beredskapskontrollen, är det fullt möjligt simulerat utnyttjande av kärnvapen har övats under beredskapskontrollen. Dock finns det ingauppgifter om det i dagsläget, då sådana uppgifter ej brukar delges, jämför t.ex. med Zapad’09, då utnyttjande övades, men uppdagades långt senare. En trolig tidpunkt för ett sådant övningsscenario blir dock under 18MAR15 i sådant fall.
    Slutsatser
    Nedan följer några av de tydligaste slutsatserna man kan dra av den genomförda beredskapskontrollen:
    1. Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
    2. Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
    3. Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
    4. Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
    5. Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
    Have a good one! // Jägarchefen
    Källförteckning
    Desantura 1(Ryska)
    Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31,

    Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

    Ett av besöksmålen den gångna veckan
    Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

    Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

    Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

    North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
    — Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

    Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

    Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

    Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

    För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

    Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

    Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

     Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

    Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

    En viskning från förr

    Sammanfattning
    Under det kalla kriget, genomförde Sovjetunionen omfattande krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer dels i Västeuropa dels i Nordamerika för genomförande av sabotage av kritisk infrastruktur, så skede även i Sverige. Den Svenska säkerhetspolisen har uppgivet att den Ryska underrättelsetjänsten genomför krigsförberedelser i Sverige, den Tyska säkerhetstjänsten, uppger att man ser framför sig att den ryska underrättelsetjänsten kommer genomföra en återgång till gamla KGB metoder. Varav sabotageförberedelser är ett mycket troligt område, utifrån betoningen i den ryska operationskonsten på dolda insatser med bl a specialförband innan en konflikt öppet utbryter.
    Analys
    Allmänt.Enligt Reuters, 25FEB15, så har den Tyska säkerhetstjänstens, Verfassungsschutz, chef, Hans-Georg Maaßen, påtalat att Rysslands underrättelseinhämtning har ökat i kölvattnet av händelseutvecklingen i Ukraina. Vad som är oroväckande i hans uttalande är att den tyska säkerhetstjänsten ser framför sig en återgång till användandeav gamla KGB metoder i Rysslands utrikes underrättelsetjänst. Varav han belyser de två mest kända metoderna, riktaddesinformation för att påverka beslutsfattare och stöd/infiltration av olika grupperingar för att destabilisera ett land.1
    Vad är det då den Tyska säkerhetspolisens chef avser, då han säger att man kommer se en återkomst av gamla KGB metoder? Vad som förefaller ha skett efter Sovjetunionens sönderfall och under Boris Jeltsins tid som President, är att residenturena både de legala och illegala kraftigt skurits ned, i vissa länder så har t ex GRU enbart bestått av en militärattaché.2 Denna nedskärning framtvingande troligtvis en tydlig prioritering, vilket kom att bli strikt inhämtning inom områden som Ryssland hade behov av såsom teknik- och industrihemligheter o dyl.
    Då Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, kom till makten vid sin första mandatperiod, ökade de ekonomiska ramarna markant för de ryska säkerhets- och underrättelsetjänstorganen.3 Troligtvis det den Tyska säkerhetstjänstens chef avser är att underrättelseorganisationerna nu har övergått till krigsläge, vilket innebär att man påbörjat krigsförberedande åtgärder, något som bekräftas indirekt av den svenska säkerhetspolisen (SÄPO).4 De krigsförberedande åtgärderna bör ha varit en av de saker som tydligt bortprioriterades då de ekonomiska ramarna var mindre och den säkerhetspolitiska situationen mer stabil.
    Men vad innefattar då krigsförberedelser för en underrättelseorganisation, om vi bortser från de två ovanstående exemplen av den tyska säkerhetspolisens chef, så innefattar det inhämtning av information för att kunna föra strid inom det aktuella landet dels med konventionella resurser såsom flygplan, markrobotar o dyl dels med okonventionella resurser såsom specialförband, sabotageförband o dyl.
    Detta inlägg kommer beröra de okonventionella resurserna, dvs de enheter som Sovjetunionens underrättelsestrukturer förfogade över för att genomföra sabotage i händelse av en konflikt. Inledningsvis måste man få klart för sig att både KGB utrikesdirektorat samt GRU genomförde dessa förberedelser, oftast utan samordning trots ett skrivet direktiv från 1960, kring samordning av dessa operationer,5vad avser GRU förberedelser finns ytterst lite bekräftad dokumentation, KGB förberedelser för sådan verksamhet finns dock relativt utförligt beskrivet i det sk Mitrokhin arkivet.
    Skede då planering av sabotage mot mål i Sverige av den sovjetiska underrättelsetjänsten? Ja enligt Mitrokhin arkivet skedde det.6 När planeringen aktivt påbörjades framkommer ej, men mest troligt i mitten på 1950-talet, då t ex i ett flertalet övningsscenarion från Warszawapakten under 1950-talet så ingår Sverige som stridande part med NATO och i ett scenario från 1958 så inleds konflikten mellan NATO och Warszawapakten med att en flottstyrka från NATO löper ut från Karlskrona.7 Men dessa scenariobilder, blir 1950-talet en trolig startpunkt för omfattande sabotageförberedelser i Sverige av den Sovjetiska underrättelsetjänsten.
    Finns det då ett behov av denna typ av krigföring fortfarande? Onekligen är det så, dock inte i samma omfattning som under det kalla kriget, då många sabotage numera kan genomföras genom elektroniska attacker antingen via nätverk eller på annat sätt. Dock så kommer det fortfarande finnas mål som fysiskt måste påverkas och sett till nuvarande ryska operationskonst som betonar utnyttjande av specialförband o dyl så ligger det än mer i tiden än under det kalla kriget.
    Hur var då denna organisation för sabotage uppbyggd? Den förefaller vilat på tre ben, en inhämtningsdel, en stöddel och en verkansdel. Två delar var verksamma redan i fredstid, detta var inhämtningsdelen samt stöddelen. Huruvida verkansdelarna övades i fred, är oklart, men att rekognosering av verkansdelarna av dess mål kan ha sett i fredstid, är fullt möjligt.
    Stödorganisation.Till verkansdelarna, fanns en lokal stödorganisation bestående av stödagenter, dessa var bofasta medborgare i de aktuella länderna. Personen man sökte skulle helst vara mellan 20-45 år gammal. Vederbörande skulle helst jobba som elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, tekniker och liknande arbete. Vederbörande skulle helst inneha ett rörligt jobb, dvs resa mycket i tjänsten, äga ett eget hus, sommarstuga eller äga mark. Personer man ej inriktade sig mot inom denna kategori var, djupt kristna, aristokrater, konservativa, personer med alkoholproblem eller sexuella avvikelser. Vederbörande förefaller även vara delaktig i själva operationen utifrån beskrivningen.8
    KGB rekrytering av stödagenter blir ett direkt motsatsförhållande till hur GRU rekryterade stödagenter till de professionella spetsnazförbanden, enligt Vladimir Rezun mer känd under synonymen Viktor Suvorov. Enligt honom skulle stödagenten helst vara en person i åldern 55-65 år gammal, inte ha genomfört någon militärtjänstgöring, ej tillgång till hemlig information, äger ej vapen, ingen politisk anknytning, ej träffat Sovjetiska medborgare och helst lever ett ensamt liv. Vederbörande tillförs medel så att t ex ett avsides hus kan införskaffas, där förvaras, mat, drivmedel, vatten o dyl, personen fungerar således som en stödpunkt.9
    Vad som framkommer utifrån Mitrokhins uppgifter och Rezun beskrivning är att det mest troligt fanns inom stödorganisationen två typer av stödagenter, den ena som var mer aktiv i en operation dvs en aktiv stödagent den andra fungerande mer som en stödpunkt dvs en möjlighet för enheten att dolt återhämta och höja stridsvärdet s.a.s. en passiv stödagent. Detta styrks även till del ur Rezun beskrivning där han påtalar att vissa stödagenter även skulle kunna spela en mer aktiv roll,10då är åldersspannet 55-65 ej troligt utan mer troligt blir 20-45.
    Varken i Mitrokhins uppgifter eller Rezuns beskrivningar, förefaller stödorganisationen aktivt tilldelats några former av vapen eller sprängmedel, utan all denna hantering genomfördes av residenturen i det aktuella landet. Utan stödorganisationen skulle i olika grader stödja verkansdelarna då dessa skulle lösa sina uppgifter. Den aktiva stödagenten kan då t ex stöttat med förflyttning mellan olika punkter, hjälpt in verkansdelarna till sina mål och andra likartade uppgifter.
    Detta ger även en tydlig sektionering i händelse av att säkerhetstjänsten i det aktuella landet skulle erhålla indikationer kring en agent i stödorganisationen, likväl om agenten skulle avslöja sitt dolda värv för det aktuella landets säkerhetstjänst, blir skadorna minimala, verkansdelarna kan fortfarande lösa sin uppgift, då enbart en del av den totala planen har avslöjats.
    Inhämtning.Denna del för sabotagenätverken löstes både av den legala och illegala residenturen i landet. Tre typer av uppgifter kan man spåra i Mitrokhins uppgifter, den första är klassisk inhämtning av mål genom information och planering, den andra är rekognosering av innästlingsvägar och den tredje avslutande är praktisk underhållstjänst för verkansdelarna vilket främst omfattande upprättande av upplag.
    Inhämtningav information för planering av sabotage, genomfördes både med öppna och dolda metoder. Vad avser öppna metoder utnyttjandes officiella studiebesök antingen vid sabotageobjektet eller likartat objekt,11 för att få fram information om sårbara delar för att möjliggöra ett sabotage. Vad avser doldametoder förefaller både illegalister och agenter utnyttjats för att erhålla adekvat information för sabotageplanering.12
    Den sammanställda informationen bearbetades därefter och sammanställdes till en uppgiftsfolder, jmf engelskans targetpack. Det objekt som skulle utsättas för sabotage fotograferades oftast i flertalet vinklar, den sårbara delen markerades tydligt, skyddsåtgärder kring objektet beskrevs i detalj, lämpligaste inmarsch- och utmarschvägar till objektet markerades m m. Informationen sammanställdes därefter på mindre kartor som verkansdelen kunde utnyttja.13
    Denna inhämtning, bearbetning och planering, tog oerhört lång tid, som ett exempel kan nämnas operation KEDAR, som var täcknamnet på sabotage förberedelserna i Kanada, förberedelserna för detta tog hela tolv (12) år, de inledes 1959 och var färdiga 1971.14Därefter får man förutsätta att planerna reviderades efterhand då nya mål tillkom eller försvann. I Sverige skulle residenturen, genomföra planläggning mot fyra (4) till sex (6) större mål varje år, med större mål avses troligtvis ledningsplatser, hamnar, raffinaderier o dyl.15
    Rekognosering av innästlingsvägar genomfördes dels av illegalister dels av civila stödagenter eller Sovjetiska medborgare som fått möjlighet att genomföra en utlandsresa. Innästlingen av verkansdelarna föreföll antingen ske via fallskärm eller från havet via ubåt eller motorbåt. Rekognoseringen som genomfördes kring dessa innästlingsvägar var mycket omfattande.16
    Landstigningsplatserna för innästling via vatten, undersöktes noggrant, information rörande tidvatten, bottenförhållanden, möjligheter för antingen ubåt eller motorbåt att utnyttjas på platsen, här får förutsättas dolt, inhämtades.17 Vad avser landsättningsplatser via luften, skulle det vara ett öppet område minst 1,5 km långt och 0,5 km brett, ingen bebyggelse fick finnas i anslutning till platsen.18 Vad avser luftlandsättningsplatser så ger de måtten både möjlighet till fallskärmsfällning eller landning med flygplan, här skall särskilt beaktas att under hela sovjettiden hade man bl a kvar ett stort antal AN-2 flygplan.
    Objektet som skulle utsättas för sabotage fanns inom en radie av 120 kilometer (km) från innästlingspunkten, oftast fanns flertalet andra högvärdiga mål (HVM) inom samma område, varvid verkansenheten troligtvis hade en huvuduppgift och ett flertal beredd uppgifter. Kartor framställdes över alla HVM inom denna radie för verkansenheten. Upplag placerades alltid i anslutning till innästlingspunkten.19
    Vad avser underhållstjänsten, förefaller det ålegat residenturen att upprätta upplagen samt upplagsnycklarna,20själva intransporten av materielen till upplagen, beskrivs inte i Mitrokhin arkivet, varpå det antingen smugglats in illegalt eller via diplomatpost. Detaljerade upplagsnycklar upprättades för varje upplag.
    Upplagen som upprättades av residenturen, placerades i närheten av innästlingspunkten, de bestod oftast av tre beståndsdelar, radio, vapen med sprängmedel samt pengar. Dessa förefaller placerats på tre olika platser dock i närheten av innästlingspunkten. Upplagen förefaller varit försåtsminerade för att inga bevis skulle kunna finnas i händelse av avsiktlig eller oavsiktlig upptäckt, minst ett radioupplag har sprängts då polis försökt omhänderta upplaget under slutet av 1990-talet.21
    En annan mycket intressant sak som framkommer i Mitrokhin arkivet, är hur både residenturen i Västtyskland och Italien, instrueras i att införskaffa uniformer till verkansenheterna. Uniformerna är inte enbart kopplad till de respektive ländernas försvarsmakter, utan även andra statliga verksamheter, såsom tillsyningsmän, järnvägspersonal, polis o dyl.22
    Har det då funnits liknande upplag likt de ovan beskrivna i Sverige? Några vapenupplag har officiellt ej hittats dock har man i Sverige upptäckt och omhändertagit radioupplag, detta skede dock innan Mitrokhin arkivet avslöjades, dessa har upptäckts i södra Sverige närmare bestämt i Skåne. Så att upplag likt ovanstående har funnits i Sverige även med vapen och sprängmedel, är nog inte otroligt.23
    Verkansdelarna.Ytterst lite är beskrivet kring verkansdelarna i Mitrokhin arkivet, de går under benämningen DRG, diversionnyye razvedyvatelnyyegruppy, vilket på svenska blir ungefärligt, sabotage- och spaningsgrupper.24 I en utvärdering från 1969, förefaller man vara mycket nöjd med statusen på dessa delar då utbildningen har utvärderats.25 Utöver detta framkommer det att verkansdelarna i ett område i USA, efter genomfört sabotage skulle ta sin tillflykt till bergsområden.26Detta är dock explicit det enda som nämns om dem bortsett från inhämtningsdelarna och stöddelarna kring dessa sabotage- och spaningsgrupper.
    Kopplat till utrustningsdetaljer o dyl så kan vi dock förutsätta att dessa grupper som minst bestod av tre (3) till fyra (4) individer. En chef, en signalist och en fältarbetsspecialist och troligtvis en sjukvårdare. Mest troligt behärskade minst en i gruppen det språk som var aktuellt i det land de skulle verka i, detta utifrån det faktum att i minst två länder har residenturerna införskaffat lokala uniformspersedlar.
    Slutsatser
    Ser vi till hur den nuvarande Ryska operationskonsten betonar vikten av utnyttjande av underrättelsedrivna operationer samt utnyttjande av specialförband i de förberedande skedena inför en konflikt kan ett antal slutsatser dras av den sovjetiska underrättelsetjänstens tidigare verksamhet, då de nuvarande ryska är direkt arvtagare till dem.
    1. Sannolikt har sabotageförberedelser påbörjats vad avser inhämtning, bearbetning och planering, utifrån ovanstående genomgång, då SÄPO explicit nämner att Rysk underrättelsetjänst genomför krigsförberedelser i Sverige. Vad som dock ej kan klarläggas är om Rysk underrättelsetjänst fortfarande förfogar över liknande grupper såsom DRG eller om man numera enbart delger informationen till det nya ryska specialförbandskonceptet.
    2. En högre grad av medveten och vakenhet krävs av det svenska samhället i dagsläget, mycket åligger SÄPO, Polismyndighet och Försvarsmakten, om att upplysa samhället återigen kring detta. Då man explicit har betonat att krigsförberedelser genomförs, då den nya typen av rysk krigföring tydligt använder sig av ett liknande koncept, så krävs vaksamhet hos ”detektiven allmänheten” för att kunna motverka förberedelserna av denna verksamhet.
    3. Uppbyggnaden av dessa sabotageförberedelser är i sig mycket enkla, men enkelheten gör att de med hög sannolikhet hade lyckats. Dagens öppna gränser och möjlighet till rörlighet, ökar sannolikheten till att ett liknande koncept, har en än högre grad av möjlighet att lyckas.
    Have a good one! // Jägarchefen
    Källförteckning
    Foregin Policy 1(Engelska)
    Reuters 1(Tyska)
    SR 1(Svenska)
    Oxford Analytica 1(Engelska)
    Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. 2001
    Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
    Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989
    Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014
    Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014
    Slutnoter
    5Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 361
    6Ibid. Sid 364
    7Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 255-256
    8Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360-361
    9Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989. Sid 116-117
    10Ibid. Sid 119
    11Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360
    12Ibid. Sid 360, 366
    13Ibid. Sid 364
    14Ibid. Sid 364
    15Ibid. Sid 364
    16Ibid. Sid 360
    17Ibid.
    18Ibid. Sid 365
    19Ibid.
    20Ibid. Sid 360, 364
    21Ibid. Sid 364-365
    22Ibid.
    23Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014. Sid 176
    Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014. Sid 204
    24Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 359
    25Ibid. Sid 377
    26Ibid. Sid 364

    Svensk – Finsk ubåtsjakt

    Gemensam Svensk – Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten

    Under Folk och
    Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige 
    och  Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska
    vatten kommer att läggas under 
    året.

    För att lyckas med
    det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med 
    varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt
    ledningskoncept, ett svenskt 
    HNS-koncept samt styrningar från
    respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
    i detta inlägg,
    vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom
    respektive
    lands ubåtsjaktsförmåga.
    Av det skälet har
    två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta
    inlägg gemensamt. 
    Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov
    och vägen framåt och därmed stimulera 
    alla parter att göra sitt yttersta
    för att förverkliga politikernas beslut.

    Reservofficer
    inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur 
    svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger
    ett finskt perspektiv.

    HNS (av Reservofficer1)

    Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland 
    och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa 
    exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning 
    att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten 
    under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

    Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även 
    om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt 
    tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där 
    respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

    De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och 
    BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist 
    beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

    Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern 
    Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden 
    som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a 
    upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning 
    som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina 
    förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

    Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i 
    Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom 
    Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och 
    ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska 
    och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade 
    sitt syfte, den saken är klar.

    Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska 
    god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket 
    god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande 
    förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna 
    HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp 
    insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar
     – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet 
    med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

    När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint 
    Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är 
    faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars 
    är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.


    Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

    Uppgiftsställning
    Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

    Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

    Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
    Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
    För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
    På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.
    Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare. 


    Scenario och avgränsningar
    I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 


    Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

    Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


    Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


    Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)
    • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

    Foto: Finska försvarsmakten
    • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

    • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
    • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
      Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder       Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

    • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
      Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
    (Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

    • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
    Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

    Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

    Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.



    Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

    Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

    Stridsekonomi/uthållighet. 

    Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

    Tid till insats
    (inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

    Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

    Interoperabilitet

    Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

    Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

    Bibehållandet av en nationell gard

    Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

    Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

    Förslag som följer

    3-4 st Rauma

    Motivering: 
    Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
    Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
    Uppgift: 
    Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

    1-2 Katanpää 

    En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.


    Enheter från Nylands brigad

    • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
    • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
    Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.


    Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

    • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
    Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

    Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.


    Övriga enheter/funktioner

    SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.



    Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik



    Foto: TT



    Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

    D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
    D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.
    D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 
    Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
    Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.

    På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.
    På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
    Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 
    D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

    De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

    D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

    Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

    D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

    När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….

    ….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

    Möjligheter

    • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
    • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

    Frågeställningar

    • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
      Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
    • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
      Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
    • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

    Konklusion

    • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
      styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
      Speed is of essence!
    • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
      måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
      Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
      Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
    • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
    • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
    • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
    • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
      (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
    • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
      nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
    • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
    • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
    • Öva  Öva  Öva!
    Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

    Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

     

    Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

    Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

    Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.

         Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

    MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

    Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

    Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

    Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
    Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.


    Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

    Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

    Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

     

    Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
    Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild


    Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

    Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

    För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

    Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
    Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

    HNS (av Reservofficer1)

    Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

    Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

    De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

    Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

    Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

    Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

    När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.
     

    Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

    Uppgiftsställning

    Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

    Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

     
    Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
    Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
    För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
    På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

    Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.
    Scenario och avgränsningar

    I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 
    Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

    Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


    Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


    Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 

    • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber
    Foto: Finska försvarsmakten

    • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

    • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
    • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
      Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder       Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system
      • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
        Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

      (Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

      • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

      Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

      Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

      Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.


      Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

      Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

      Stridsekonomi/uthållighet. 

      Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

      Tid till insats
      (inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

      Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

      Interoperabilitet

      Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.
      Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

      Bibehållandet av en nationell gard

       

      Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

      Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

      Förslag som följer

      3-4 st Rauma

      Motivering: 
      Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
      Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
      Uppgift: 
      Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

      1-2 Katanpää 

      En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

      Enheter från Nylands brigad

      • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
      • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
      Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

      Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

      • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
      Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

      Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

      Övriga enheter/funktioner

      SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.


      Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik


      Foto: TT

      Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 
      D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
      D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

      D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

      Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
      Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 
      På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

      På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
      Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

      D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

      De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

      D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

      Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.
      D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.
      När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….
      ….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

      Möjligheter

      • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
      • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

      Frågeställningar

      • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
        Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
      • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
        Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
      • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

      Konklusion

      • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 

        styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär

      • Speed is of essence!
      • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
        måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
        Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
        Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 

      • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
      • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
      • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
      • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
        (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 

      • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
        nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
      • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras

      • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
      • Öva  Öva  Öva!
      Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

      Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

       

      Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

      Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
      Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

      Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

      Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
       Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

      MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

      Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

      Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

      Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

      Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

      Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

      De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
      Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

      Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

      Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

      Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

       

      Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
      Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.

      Den ryska adventen

      Sammanfattning
      Den genomförda beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast mellan den 5-10 december 2014, var bedömt indelad i två skeden. Skede 1 varade mellan den 5-7 december och skede 2 mellan den 8-10 december. Under skede 1 övades bedömt förflyttning av landstigningsflotta i samverkan med fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg mot mål i Östersjöregionen och luftlandsättningsförband, för att öva de initiala momenten för ett överraskande angrepp under mycket korta tidsförhållanden, mot någon stat i Östersjöregionen. Under skede 2 övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning ur det strategiska bombflyget.
      Analys
      Allmänt.Denna analys tar ansats till att försöka förstå den Ryska aktiviteten mellan främst 141205 – 10 i Östersjön, vad som i sociala medier har kommit att kallas den ”Ryska Adventen”. Vad som skedde under den aktuella perioden är dels att strategiskt bombflyg, av typ TU-95, som senast 1987 flög i Östersjön varit verksam dels skede en markant aktivitets höjning under den aktuella perioden jämfört med tidigare1, vilket föranleder en analys.
      En annan faktor man måste ta hänsyn till i analysen är den tydliga Polska oron över vad som övats, vilket har framgåt i två uttalanden på minsternivå, varav vid ett av uttalandena så menade den Polska Försvarsministern, TomaszSiemoniak, att en stor del av aktiviteten har varit riktad mot Sverige. Dock bör påpeks att den ryska övningen genomförts på internationellt vatten och luftrum samt rysk mark.2Detta bör då jämföras med den mest kända ryska flygövningen på internationellt luftrum i vårt närområde, den sk ”Ryska Påsken”, som i ett senare skede visade sig vara en angreppsövningmed strategiskt bombflyg riktadmot Sverige3.
      Enligt den Ryska Generalstaben, handladeverksamheten om en beordradberedskapskontroll, dock har vi en avvikelsen i detta vilket är den polske försvarsministerns uttalande, då en stor del av den genomförda verksamheten skall ha varit riktad mot Sverige, vilket skulle kunna indikera att en angrepsövning genomförts. Den genomförda beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast har omfattat, drygt 9,000 soldater, 250 pansarskyttefordon samt stridsvagnar, cirka 100 artilleripjäser, 55 örlogsfartyg samt 41 flygfarkoster. Utöver detta flygtransporterades en (1) luftburen brigad till Kaliningrad Oblast samt en (1) markrobotbrigad, ISKANDER-M, fartygstransporterades till Kaliningrad Oblast under beredskapskontrollen. Dessa två (2) förband förflyttades inom loppet av två (2) dygn till Kaliningrad Oblast.4
      Då huvuddelen av de förband som normalt finns grupperad är predestinerad att försvara Kaliningrad Oblast och troligtvis krävs ytterligare för att lösa denna uppgift.5Bedömt är ej336. Marininfanteribrigaden och 536. Marina spetsnazbrigaden avdelad för att försvara Kaliningrad Oblast, utan dessa två förband har offensiva uppgifter i Östersjöregionen som en strategisk eller operativ resurs.
      Utnyttjas 336. Marininfanteriregementet offensivt i Östersjöregionen vid en konflikt, så kommer ytterligare förband behöva tillföras Kaliningrad Oblast, varav det är troligt att det är en luftlandsättningsbrigad, såsom nu är fallet. Överföring av luftlandsättningsförband genomfördes även under den ryska motövningen till BALTOPS i Juni månad 20146, varav sannolikheten för detta antagande blir troligt.
      Inom Kaliningrad Oblast finns cirka 15,000 soldater, ur samtliga försvarsgrenar, med inrikestrupperna uppgår siffran till cirka 25,000 soldater, huvuddelen av dessa förband kommer bedömt åtgå till att försvara Östersjömarinens faciliteter i Oblasten vid en konflikt mellan Ryssland och väst, då Ryssland enbart har två (2) örlogshamnar i Östersjön, varav en är i Kaliningrad Oblast. Bedömt är huvuddelen av förbanden inom Oblasten underställda chefen för Östersjömarinen, se nedanstående bild för högre förband inom Oblasten7.

      Bild 1. Troliga högre förband inom Kaliningrad Oblast.
      Sjöstridskrafterna.Vad avser sjöstridskrafterna i Östersjömarinen så uppgår fartygsbeståndet någonstans mellan 50 – 60 örlogsfartyg i dagsläget8, ett antal fartyg som skall överföras till Östersjömarinen genomför även sk provtursverksamhet i något av de två PTK, Provturskommandon, som Östersjömarinen har. Siffran 55 örlogsfartyg som skall ha deltagit i beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast innebär således att helaÖstersjömarinen deltog i beredskapskontrollen, bedömt deltog även fartyg ur 115. PTK. Del av Östersjömarinen förefaller varit organiserad i en sjöstridsgrupp om tjugotvå (22) örlogsfartyg, som minst under 141206 hade denna sjöstridsgrupp flygunderstöd vid sin förflyttning i Östersjön9.
      Utöver detta så förefaller Östersjömarinens ubåtsbrigad övat under beredskapskontrollen, då bedömt samtliga örlogsfartyg löpt ur hamn både i Kaliningrad Oblast samt St Petersburg, samt man talar om att undervattensövningar har genomförts, bedömt kan även Östersjömarinens Spetsnazbrigad (561. OMRP) omfattats av beredskapskontrollen. Som minst rör det sig om 13. Ubåtsbrigaden och som mest även 561. OMRP10.
      Det stora övningsmomentet för Östersjömarinen under beredskapskontrollen förefaller varit transporten av en (1) markrobotbrigad, ISKANDER-M, bedömt ur 26. Markrobotbrigaden från LUGA. En ISKANDER-M markrobotbrigad omfattar, tolv (12) stycken utskjutningsfordon, varav ett utskjutningsfordon i sin tur omfattar ytterligare fem (5) stycken understödsfordon11. Totalt omfattar således som minst en ISKANDER markrobotbrigad 72 stycken olika fordonstyper.
      Luftstridskrafterna.Vad avser siffran 41 luftfarkoster12, så är detta bedömt de luftfarkoster ur Östersjömarinens flyggrupp13 som är inräknade, de TU-22M3 och TU-95MS som genomförde flygföretag över Östersjön är bedömt ej inräknade i denna siffra, då dessa står under den centrala militärledningens befäl, likväl som att del av det jaktflyg14 som uppträde över Östersjön ej heller finns baserat i Kaliningrad Oblast troligtvis ej är inräknad i denna siffra, utan ingick i ett separat övningsmoment underställt den strategiska ledningen.
      Under de fyra dagarna15 som TU-95MS uppträde i Östersjön, så förefaller de uppträtt i grupp om fyra16, bekräftat av officiella källor två av fyra dagar, totalt sett förfogar Ryssland över 62 stycken TU-95MS17, förutsätter vi att det varit unika flygplan vid varje tillfälle, vilket indikationer finns på, så har i sådant fall 25% av Rysslands TU-95MS bestånd övat i Östersjön under den aktuella övningen. Utöver detta så uppträdde även TU-22M3, så förefaller ett relativt omfattande fjärrbekämpningsscenario övats under den aktuella beredskapskontrollen.
      De senaste siffrorna som kan ge en uppfattning om vilken mängd luftfarkoster som finns i Kaliningrad Oblast är från 2010, vissa avvikelser kan således finnas antingen i ökning eller reducering av antalet luftfarkoster, dock är de bedömt ej stora.18
      LUFTFARKOST
      ANTAL
      SU-24
      29
      SU-27
      24
      AN-12/AN-24/AN-26
      14
      MI-24
      11
      KA-28
      12
      KA-29
      8
      MI-8
      17
      Enligt dessa uppgifter förfogar Östersjömarinens flyggrupp över totalt 115 luftfarkoster av olika typer, enligt den Ryska generalstabens uppgifter deltog 41 luftfarkoster i beredskapskontrollen. Det strategiska bombflyget och det strategiska transportflyget står ej under militärdistriktets befäl likväl så har dessa bedömt genomfört en separat övning parallellt med beredskapskontrollen varvid dessa bör ej räknas med bland de 41 luftfarkosterna, likväl som visst jakt- och attackflyg som visade sig parallellt med beredskapskontrollen i Östersjöregionen. Detta ger att cirka 35% av luftstridskrafterna i Kaliningrad Oblast övades under beredskapskontrollen. Vilket bör ses som en rimlig siffra.
      Vad avser det strategiska bombflygets uppträdande i Östersjön, så tyder dess involvering i beredskapskontrollen på att man övadeden strategiska ledningen av de ryska militära stridskrafterna i beredskapskontrollen och inte enbart den operativa ledningen inom det västra militärdistriktet (MD V). Vilket i förlängningen innebär att det var ett mer omfattande och större scenario som övades än enbart en beredskapskontroll av stridskrafterna i Kaliningrad Oblast. Likväl så är troligtvis det strategiska bombflygets uppträdande i Östersjöregionen tudelat. Dels syftar det till att skicka en psykologisk signal till staterna i Östersjöregionen dels övade man bedömt fjärrbekämpning med kryssningsrobotar mot mål i Östersjöregionen under den aktuella tidpunkten. Likväl bör man inte glömma att det strategiska bombflyget även kan utnyttjas för konventionella insatser med kryssningsrobotar och inte enbart kärnvapen, vilket förefaller vara en huvuddiskussion i den svenska debatten, sannolikheten är markanthögre att de utnyttjar konventionella stridsmedel kontra kärnvapen.
      Markförband.I Kaliningrad Oblast finns främst tre (3) manöverförband för markstrid, 336. Marininfanteribrigaden, 7. Mekaniserade regementet och 79. Mekaniserade brigaden. Styrkemässigt så består i dagsläget marininfanteribrigaden av cirka 3,500 man, de två mekaniserade förbanden har 1,600-1800 samt 2,500-3,000 man.19
      Ser man till det rapporterade mängden av stridsvagnar och pansarskyttefordon, cirka 250 stycken, som skall ha utnyttjats under övningen så bör som minst 336. Marininfanteribrigaden samt 79. Mekaniseradebrigaden deltagit i beredskapskontrollen, troligtvis har även 7. Mekaniseradebrigaden deltagit. Övningsverksamheten som de mekaniserade förbanden förefaller ha genomfört är traditionell manöverkrigföring, troligtvis har ett fördröjningsscenario övats mot en motståndare som anfaller över gränsen med syfte att försvara de marina installationerna i Kaliningrad.20
      Vad som faller något utanför ramen i beredskapskontrollen är överförandet av en (1) markrobotbrigad ISKANDER-M till Kaliningrad Oblast. Beredskapskontrollen påbörjades 19:00 Moskvatid (17:00 Svensktid) den 5 December. Två (2) dygn senare var markrobotbrigaden överförd via sjötransport till Kaliningrad Oblast. Bedömt har Östersjömarinens landstigningstonnage utnyttjats vid sjötransporten av brigaden. Bedömt är det denna ytstridsgrupp, om 22 örlogsfartyg, som observerades med flygunderstöd i Östersjön den 6 december.21
      Utifrån det scenario man förefaller ha övat, ett västligt angrepp mot Kaliningrad Oblast22, så strider själva överförandet av en (1) markrobotbrigad under sådana förutsättningar till Kaliningrad Oblast mot sk ”sunt militärt tänkande”. Sannolikheten för att denna brigad skulle nedkämpats vid transporten till Kaliningrad Oblast är mycket hög om det skulle varit en verklig konflikt. Således bör överförandet av ISKANDER-M brigaden ses som en ren styrkedemonstration och ej ett troligt agerande i händelse av en verklig konflikt.
      Överförandet av en (1) luftlandsättningsbrigad23, bedömt reducerad, förefaller vara ett mer troligt alternativ i händelse av en konfliktsituation mellan Ryssland och Väst som berör Kaliningrad Oblast. Bedömt påbörjades denna övertransport med en luftlandsättning under eftermiddagen den 6 December, då ett transportflygplan från Pskov området påbörjade en inflygning mot Kaliningrad Oblast samt genomförde därefter en överflygning av Oblasten24. Detta var bedömt en säkringsstyrka för de efterföljande delarna av brigaden som flygtransporterades in utan luftlandsättning under resterande del av den 6-7 December. Dock är denna form av operation mycket riskfylld att genomföra i händelse av en redan påbörjad konflikt, vilket förefaller vara vad som övats mot under den aktuella beredskapskontrollen, varvid ett annat syfte kan ha funnits med denna delövning.
      Sett till den totala siffran på deltagande personal i beredskapskontrollen, 9,000 man, av bedömt totalt 15,000 man i Kaliningrad Oblast, samt personaluppfyllnad på manöverförbanden bör således någonstans 50-75% av markstridsförbanden i Kaliningrad Oblast omfattats av beredskapskontrollen. Då resterande del av de övade 9,000 soldaterna bör omfattas av marin- och luftstridskrafterna.
      Bedömt händelseförlopp. Den 5 december 17:00 (svensk tid) påbörjas beredskapskontroll för huvuddelen av de militära förbanden inom Kaliningrad Oblast. Parallellt med detta erhåller 26. markrobotbrigaden i LUGA och del ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov beredskapslarm. Under natten till den 6 december påbörjas förberedelser för luftlandsättning i Pskov, 26. Markrobotbrigaden påbörjar förberedelser för förflyttning till St Petersburg området för omgruppering med sjötransport till Kaliningrad Oblast.
      Under morgontimmarna den 6 december bryter Östersjömarinen ut från Baltijsk i Östersjön med en ytstridsgrupp om 22 Örlogsfartyg bedömt innehållande landstigningstonnage övriga örlogsfartyg grupperas bedömt i mindre ytstridsgrupper om tre till fem fartyg enligt tidigare övat mönster. Den större ytstridsgruppen stävar norrut mot St Petersburg för ilastning av markrobotbrigaden med flygunderstöd.
      Under morgonen/förmiddagen påbörjar markrobotbrigaden sin förflyttning till St Petersburg, parallellt med detta påbörjar en säkringsstyrka med fallskärmstrupp sin ilastning i Pskov regionen för vidare transport mot Kaliningrad Oblast. Strax efter lunchtid den 6 december möts de båda styrkorna i Östersjön den ena norrgående den andra söder gående. Säkringsstyrkan luftlandsätts i Kaliningrad Oblast med syfte att säkra ett flygfält för vidare intransport av den luftburna brigaden.
      Även vid lunchtid den 6 december påbörjar strategiskt bombflyg simulerad målbekämpning med kryssningsrobotar mot mål i Östersjöregionen antingen då de befinner sig i Finska viken eller när de brutit ut i Östersjön. Under eftermiddagen/kvällen når landstigningstonnaget St Petersburg området, där påbörjas ilastning av markrobotbrigaden. När väl ilastning är genomförd påbörjas förflyttning mot Kaliningrad Oblast. Under kvällen/natten påbörjas inflygning av den luftburna brigaden till Kaliningrad Oblast.
      Simulerad fjärrbekämpning med kryssningsrobotar fortsätter under 7-9 december av strategiskt bombflyg mot mål i Östersjöregionen. Under eftermiddagen/kvällen den 7 december är både markrobotbrigaden samt den luftburna brigaden på plats i Kaliningrad Oblast. Har övergår beredskapskontrollen till en klassisk förmågekontroll av sjö-, luft- och markstridsförbandens förmåga. Bedömt övat scenario är ett fördröjningsscenario av markstridsförband som försöker ta KALININGRAD och dess militära infrastruktur mellan 8-10 december. Bedömt genomförs simulerad bekämpning med kryssningsrobotar från strategiskt bombflyg mot mål i Kaliningrad Oblast under den 8-9 december som ett led i fördröjningsscenariot samt förmågekontrollen.
      Avvikelser från tidigare mönster. Vad som är avvikande i hela denna beredskapskontroll är de initiala två (2) första dygnen av den genomförda beredskapskontrollen. Mellan den 8-10 December följer den ett normalt mönster utifrån tidigare genomförda beredskapskontroller av de ryska väpnade styrkorna. Varav det mest militärt ologiska momentet är att genomföra en transport av en markrobotbrigad till Kaliningrad Oblast, under vad som förefaller ske i ett övningsscenario då en konflikt mellan Väst och Ryssland har påbörjats.
      Likväl gör de polska uttalandena att beredskapskontrollen får en än mer avvikande bild jämfört mot de tidigare genomförda under 2013-14. Härvid bör man dela upp beredskapskontrollen i två (2) skeden. Skede 1omfattar perioden 5-7 December och skede 2 den 8-10 december Den stratetgiska inbladningen iform av fjärrbekämpningsförmågan från det strategiska bombflyget utgör även i sig en avvikelse.
      Bedömd övning. Skede 2: är det enkla att förklara varvid vi börjar med det, det är helt enkelt en beredskapskontroll av förmågor som dels finns i Kaliningrad Oblast dels tillförs till Kaliningrad Oblast. Den är direkt jämförbar med de tidigare genomförda, varvid den ej kommer beröras mer.
      Skede 1: Bedömt det som övades mellan den 5-7 December i Östersjöregionen, var ett initialt överraskande angrepp mot någon stat i Östersjöregionen. Den ytstridsgrupp om 22 örlogsfartyg som observerades den 6 december är storleksmässigt bedömt så pass stor som krävs för att genomföra en taktisk landstigning eller mindre operativ mot oförsvarad öppen kust, flygskyddet av ytstridsgruppen tyder då på att man övat förflyttning av en landstigningsflotta. Det strategiska bombflygets uppträdande under den 6-7 December i Östersjöregionen tyder även på att fjärrbekämpning övats under den aktuella tidsperioden.
      Bedömt var det de initiala stegen i ett samordnat överraskande angrepp med dels fjärrbekämpning dels landstigning, dock övades enbart transport, och luftlandsättning som övades, då dessa tre förmågor sammanfaller i tid samt rum under den 6 december i Östersjöregionen. Den efterföljande intransporten av en luftburen brigad var bedömt simulerad mot ett annat geografiskt område i Östersjöregionen än Kaliningrad Oblast. Sammantaget ger det en bild av att ett överraskande angrepp med mycket korta tidsförhållanden övades under den 5-7 december med ett huvudfokus under den 6 december. Varav det strategiska bombflyget och luftlandsättningstruppernas moment övades fullt, medan landstigningsflottan enbart övade sjötransport.
      Slutsatser
      Ett antal slutsatser kan dras av den genomförda beredskapskontrollen:
      • Mellan den 5-7 December 2014, övades bedömt de initiala stegen i ett överraskande angrepp mot någon nation i Östersjöregionen.
      • Mellan den 8-10 December 2014, övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg.
      • Polen förefaller vara mycket oroad över dels den ryska förmågan dels det övningsscenario som genomförts under beredskapskontrollen den 5-10 december 2014.
      • Den enskilt viktigaste slutsatsen är att den Ryska östersjömarinen förefaller ha god till mycket god förmåga att ilasta och transportera förband med mycket korta tidsförhållanden i Östersjöregionen. Varvid tiden för förvarning avseende en taktisk/operativ landstigning i händelse av en konflikt blir mycket kort.
      Den polska försvarsministerna uttalande rörande att övningen i huvudsak skall ha varit riktad mot Sverige går ej att verifiera från andra oberoende källors uttalande i media, varvid man ej säkert kan säga att övningn var riktad mot just Sverige.
      Have a good one! // Jägarchefen
      KÄLLFÖRTECKNING
      Army Recognition 1(Engelska)
      BBC 1, (Engelska)
      Dagens Industri 1(Svenska)
      DELFI 1, 2 (Engelska)
      Estonia Public Broadcasting 1(Engelska)
      Finska Försvarsministeriet 1(Engelska)
      FOI 1(Svenska)
      OSW 1(Engelska)
      Reuters 1(Engelska)
      RT 1(Engelska)
      TASS 1, 2(Engelska)
      Sputniknews 1, 2(Engelska)
      SvD 1(Svenska)
      Twitter 1(Engelska)
      IISS 1(Engelska)
      Lettlands Försvarsmakt 1, 2
      Finska FHS 1, 2(Engelska)
      Warfare.be 1(Engelska)
      The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2010. 2010
      The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014
      NOTER
      5 Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
      7 Rogoża, Jadwiga. Wierzbowska-Miazga, Agata. Wiśniewska, Iwona. A Captive Island. Sid 13
      8 http://russian-ships.info/eng/today/läst 141221
      The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. Sid 187
      11 Forss, Stefan. The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System. 2012. Sid 1-2
      Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 59
      http://img.rian.ru/images/11828/85/118288576.jpgläst 141221
      13 Frolov Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 18
      18 The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2010. Sid 222
      19 Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 84-85
      http://news.err.ee/v/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ffläst 141222

      Operationella Realiteter i Östersjöregionen

      Sammanfattning
      Inom det Norra och Västra Militärdistriktet finns cirka 40% av Rysslands stridskrafter. Totalt omfattar det vad avser snabbt gripbara förband ca 65,000 man och efter en mobilisering 250,000-300,000 man. Ett ej mobiliserat NATO i Östersjöregionen eller för den delen de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland har bedömt i dagsläget en mycket låg förmåga att motstå ett strategiskt överfall av Ryssland. Denna angrepps form är dock den endasom Ryssland har som en reell möjlighet att lyckas med, vid ett angrepp mot en västlig stat i dess närområde i dagsläget. Ett NATO som mobiliserat delar eller alla sina förband i t ex Östersjöregionen kan omintetgöra ett angrepp av Ryssland, dock finns tecken på att även detta kan mötas upp av Ryssland på sikt. Tiden för förvarning är bedömt mellan 24-32 timmar, kan även vara mindre, för ett land i Rysslands närområde innan ett angrepp påbörjas, om Ryssland avser göra det, dock finns i dagsläget inga sådana indikationer på att den viljan finns!
      Analys
      Allmänt.Rysslands västra militärdistrikt (MD V) är det distrikt som i dagsläget berör/påverkar svenska intressen, det norra militärdistriktet (MD N) kommer på sikt även beröra svenska intressen.1 MD V utgör cirka 40% av Rysslands totala numerär2 i dess väpnade styrkor, således är de resterande 60% fördelade på det södra, centrala, östra och norra militärdistriktet (MD S, C, Ö, N). Inom MD V finns i praktiken 250,000 – 300,000 man, vilket är mobiliseringsbar personal i olika förband. Vad avser gripbar personal med kort varsel är siffran bedömt kring 65,000 man.3 Här skall man ta i beaktande att dessa siffror förelåg innan upprättandet av det nya militär distriktet för Arktis (MD N), varvid en realistisk siffra i dagsläget bör vara någonstans kring 200,000 – 250,000 man för MD V.
      Vad som är tydligt, är att MD V har optimerat sin organisation för att möta en högteknologisk motståndare, som främst utnyttjar indirekta bekämpningsresurser såsom flyg, kryssningsrobotar o dyl då man ser fördelningen mellan luftvärn och luftstridskrafter hos de övriga MD i Ryssland.4 I sig är detta inte märkligt då Ryssland under en längre tid sett NATO som en presumtiv motståndare, varvid optimeringen sker mot att möta dess förmågor, som främst är inriktad mot att utnyttja indirekta bekämpningsmetoder (IBEK), för att därefter utnyttja markstridsresurser.5
      Organisatoriskt består MD V av en militärdistriktstab i Sankt Petersburg, som därefter har armé-, marin- och luftstridskrafter underordnade sig samt ett antal fristående förband direkt under MD Stabens ledning. MD har således möjlighet att agera på de tre klassiska arenorna, mark, sjö och luft, bedömt kan man inom MD genomföra gemensamma operationer med de olika arenorna. Formellt benämner man militärdistrikten som en strategisk riktning och dess stab ett strategiskt kommando.6
      MD V förefaller vara indelat i flertalet operationsriktningar varav Sverige bedömt faller inom två (2) stycken, den Baltiska (Polensamt de Baltiska staterna) och den Karelska (Finland, Norge), operationsriktningar. Övriga operationsriktningar inom MD V är den Västra (Ukraina, Slovakien samt Ungern) samt Sydvästra (delar av Svarta Havet).7 Bedömt bör den Karelska operationsriktningen övertas av det nyupprättade Norra militärdistriktet (MD N), vilket kan förklara upprättandet av den nya mekaniserade brigaden i Alakurtti samt upprättandet av ett flyg- och luftförsvarskommando (FLFK) i MD N.8 Någon uttalad gränsdragningen mellan MD V och MD N har i dagsläget ej framkommit.
      Sannolikheten att dessa operationsriktningar är gällande blir relativt hög då man ser till övningsmönstret under t ex övning Zapad’13, då man bedömt övade både den Baltiska och den Karelska operationsriktningen.9 Vilket även skulle förklara den tydliga kraftsamlingen av övad personal till Vitryssland, Pskov Oblast samt Kaliningrad Oblast och de mindre övningarna i Murmansk Oblast samt längs den Finska gränsen.
      Bild 1. Trolig uppdelning mellan MD V och N.
      En trolig gränsdragning mellan de två operationsriktningarna, Baltiska samt Karelska, därmed troligtvis även mellan MD V och MD N bör gå i Finska viken i en västlig förlängning. Gränsdragningen blir således en liknande som den gamla indelningen av den Västra och Nordvästra krigsskådeplatsen enlig Sovjetisk nomenklatur.10 Denna gränsdragning kommer frigöra förband för MD V, även om något eller några kommer avdelas till MD N, för främst den baltiska operationsriktningen, som bedömt är den nuvarande tyngdpunkten i MD V kopplat till hotbildsanalysen i den nya militära doktrinen.11
      Innan upprättandet av MD N så hade MD V tre (3) stycken huvuduppgifter, Försvara Rysslands västra gräns, Försvara Rysslands intressen i Arktis samt skydda Nordostpassagen och vidmakthålla Norra Flottans kärnvapenförband för de strategiska kärnvapenstyrkorna.12Ansvaret för Arktis har övertagits av MD N.13 Bedömt har även ansvaret för Norra marinens kärnvapenförband övertagits av MD N i och med omorganisationen som genomfördes den 1 December 2014. Varvid huvudfokus för MD V bör vara försvaret av Rysslands västra gräns.
      Bild 2. MD V två kombinerade armékårer.
      Stridskrafter i MD V. Vad avser markstridskrafter inom MD V så bestod det innan upprättandet av MD N av dryga 40 brigader, här är även inräknat depoförband.14 De två kombinerade Armékårerna, 6. och 20. Armékåren, är MD V slagkraftigaste förband, eller dess egentliga förmåga, för offensiv och defensiv strid. Ett antal förband är/var direkt underställda chefen (C) för MD V, av dessa dryga 40 brigader är även ett antal markstridsförband underordnad chefen för Östersjömarinen samt Norra marinen.15
      Depåförbanden inom MD V består av två (2) mekaniserade brigader samt en (1) stridsvagnsbrigad. Dessa depåförband kan utnyttjas på två sätt, antingen genom inkallelse av pliktpersonal som mobiliserar dessa tre brigader, eller genom överföring av enbart personal från andra MD, mest troligt MD C, som därmed bemannar brigaderna.16 De tre depåbrigaderna är bedömt MD V strategiska reserv.
      Vad avser luftstridskrafter förfogar 1. FLFK över femton (15) divisioner jaktflyg, fem (5) divisioner attackflyg, tre (3) divisioner spaningsflyg, en (1) division transportflyg, sex (6) skvadroner attackhelikoptrar, sex (6) skvadroner transporthelikoptrar och en (1) telekrigsskvadron.17 Dessa uppgifter baseras på Military Balance 2014, vilkas uppgifter mångt baseras på 2013 värden, bedömt har en ökning skett under 2014, utifrån den tillförsel som skett av luftfarkoster till MD V.
      Vad avser marinastridskrafter inom MD V så har både Norra marinen och Östersjömarinen goda resurser för att genomföra sjöstrid,18om än att viss materiel håller på att falla för åldersstrecket, vilket bedömt kommer åtgärdas innan 2020 av det pågående rustningsprogrammet i Ryssland.19 Vad som dock bör vara ett problem är de baseringsmöjligeter MD V har för Östersjömarinen i Östersjön, vid Sovjetunionen upplösningen och de Baltiska staternas självständighet förlorades ett flertal flottbaser, varvid Ryssland idag har kvar Baltijsk i Kaliningrad Oblast och Kronstadt i Finska viken.20
      En intressant utveckling under 2014, för att öka resurserna hos de ryska väpnade styrkorna, har även påbörjats, bl a har man återtagit förmågan att utnyttja civila handelsfartygi militära operationer dvs överföra civila handelsfartyg till flottan,21 ett återtagande är även beordrat rörande det territoriella försvaret dels avseende mobiliseringsförberedelserdels avseende områdesförsvar.22 Utöver detta har man även för avsikt att återuppta byggnationen av vägbassystem för luftstridskrafterna.23
      Ser man å andra sidan på de angränsande länderna till MD V i Östersjöregionen som är NATO anslutna, så är det enbart Polen som har någon form av rejäl förmåga att försvara sitt territorium, de Baltiska staterna har tillsammans en mycket låg numerär och måste för att kunna försvara sitt territorium tillföras NATO stridskrafter, likväl är en stor del av deras stridskrafter mobiliseringsförband, varvid den egentliga storleken är betydligt mindre av direkt gripbara förband.24Således krävs det mycket god förvarning för att NATO skall kunna genomföra adekvata åtgärder för att kunna skapa en tröskeleffekt för att avvärja ett angrepp eller försvara de Baltiska staterna.
      Bild 3. Numerär på Polen, Estland, Lettland och Litauens markstridskrafter.
      NATO förstärkningsplan för att försvara de Baltiska staterna samt Polen, EAGLE GUARDIAN, omfattade innan den avslöjades nio (9) divisioner, dessa förband skulle föras in i hamnar i norra Polen samt i Tyskland.25 Huvuddelen av dessa nio (9) divisioner för förutsättas var predestinerad till de Baltiska staterna, utifrån dess egen låga numerär på sina markstridskrafter jämfört med Polen.
      Rent transportmässigt uppstår ett problem för NATO då stridskrafterna skall förflyttas från Tyskland och Polen vidare till Baltikum, då järnvägssystemet i Baltikum är enligt Sovjetisk rälsbredd samt huvuddelen av spåren går i öst-västlig riktning i Baltikum och ett fåtal i nord-sydlig.26 Detta kommer bedömt föranleda att en stor del av transporterna kommer bli hänvisade till dels egen förflyttning dels med hjälp av lastbilar.
      Den Ryska synen på ett västligt angrepp. Olika akademiska teorier, scenarion, har framförts i Ryssland hur ett möjligt angrepp av väst mot Ryssland kan tänkas genomföras. Vad som förefaller vara genomgående är dels utnyttjandet av fjärrbekämpning mot Ryssland för att orsaka en systemkollaps dels en framträngning med Östersjöregionen som ett koncentrationsområde. Både den Baltiska och Karelska operationsriktningen antar man kommer angripas, likväl kommer Vitryssland omfattas av ett angrepp.27
      Angreppet bedömer man kommer ske inom ramen för en planerad övning, inledningsskedet av konflikten kommer föregås av ett massivt angrepp med fjärrbekämpning som ytterst syftar till att dels nedkämpa Rysslands förstaslagsförmåga dels nedkämpa den politiska och militära ledningen i Ryssland. Vad man förefaller se framför sig är ett liknade scenario som inledningsskedet av angreppet mot Irak 2003.28
      Kaliningrad Oblast bedömer man i ett scenario kommer förloras inom 48 timmar vid ett angrepp, likväl bedömer man i ett scenario att Sankt Petersburg faller inom 3-5 dagar i händelse av ett angrepp. Således står Östersjömarinen utan baseringsmöjligheter i händelse av en konflikt med väst, bedömt bör detta vara en planeringsinriktning den Ryska Generalstaben arbetar efter.29
      Bild 4. Rysk scenariobild av ett möjligt angrepp.
      Anfallsmålets östra begränsning för NATO förutsätter man är Moskva och en av bedömningarna man har genomfört menar på att det Ryska motståndet kommer vara brutit inom tre (3) veckor och anfallsmålets östra begränsning är då taget. Detta är således en sammanfattning av ett antal teoretiska spelmodeller som man tagit fram i Ryssland för hur ett västligt angrepp kan tänkas genomföras. Dessa togs dock fram före 2008, hur bilden ser ut nu i och med reformprogrammet av de väpnande styrkorna och förändringarna i styrkebalans m m har jag inte funnit något kring i skrivande stund.30
      Bedömt ryskt tankesätt för ett angrepp mot väst. Hur ett ryskt angrepp i västligt riktning kan te sig kan man enbart bedöma, dock ger Rysslands syn på hur ett angrepp av NATO kan te sig, dess egen operationskonst och operationsriktningar en fingervisning. Bedömt kommer angreppet ha en begränsad målsättning för att kunna vara realiserbart och uppnå en för Ryssland positiv militär situation, innan de västliga länderna hunnit mobilisera tillräckligt med förband.
      Ser man till styrkekorrelationen så kommer Ryssland ej kunna genomföra ett framgångsrikt konventionellt angrepp varken i den Karelska eller Baltiska operationsriktningen om t ex NATO tillåtits genomföra förstärkningsåtgärder i Norge eller Baltikum-Polen. Detta måste ses som ett styrande ingångsvärde, härvid kommer Ryssland i händelse av ett angrepp i västlig riktning, genomföra detta vid en för NATO ogynnsam tidpunkt då styrkeförhållandena är till Rysslands fördel. Vilket i praktiken är när man själv genomför en sk beredskapskontroll, vilket har varit vanligt förekommande sedan 2013. Man har vid dessa kontroller under 2014 lyckats samla stora förband och öva relativt kvalificerade uppgifter.
      Således har vi ett klassiskt fall av speglingstänkande, hur man anser att Väst kommer angripa en, är i praktiken hur man själv kommer genomföra ett angrepp. Denna form av speglingstänkande är inget nytt, det skede t ex under 1980-talet, då man förutsatte att NATO skulle anfalla Warszawapakten under en helg, då beredskapen var låg, vilket föranledde att t ex vissa förband i Östtyskland låg i två (2) timmars marschberedskap över tiden, medan man i själva verkat planerade själv att angripa NATO under helger, då väst beredskap i princip var obefintlig mht helgledigheter.31
      Ett troligt angrepsscenario från Rysk sida mot väst, blir således att man minst två (2) veckor innan angreppet påbörjas, aktiverar specialförbandssystemet i Ryssland som påbörjar materielförberedelser samt planering mot uppgiftens lösande. En (1) vecka innan angreppet skall genomföras påbörjas innästling i mållandet, parallellt med detta ökar destabiliseringsoperationerna i mållandet.
      Klockan K påbörjas beredskapskontroll, specialförbanden är då utgångsgrupperade vid sina respektive mål, de förband som ingår i beredskapskontrollen utgångsgrupperar enligt tidigare mönster till uppsamlingsplatser, förbanden är utgångsgrupperade efter ett (1) dygn, förbanden påbörjar därefter framryckning mot sina respektive anfallsmål, 30-36 timmar efter beredskapskontrollens påbörjan inleds det öppna angreppet mot mållandet.
      Dessa tidsvärden är ett approximerat värde av de delgivna tidsuppgifterna från ryska Försvarsministeriets rapportering av beredskapskontrollers genomförande sedan 2013, efter cirka 36 timmar har man påbörjat stridsuppgifters lösande från det att beredskapslarm beordrats. Det första 24 timmarna omfattar dels utgångsgruppering dels provskjutning av vapensystem samt grundläggande kontroller/övningar för att säkerställa att förbandet kan lösa stridsuppgifter. Därefter har normalt en 12-24 timmars förflyttning genomförts för att slutligen lösa stridsuppgifter i annan terräng.
      Angreppet inleds med en våldsam fjärrbekämpningskampanj dels från flygresurser i form av det strategiska bombflyget dels från markrobotsystem. Syftet är att orsaka en total ledningskollaps av mål landet, specialförbandsoperation påbörjas mot de mål som man ej bedömer kunna säkerställa verkan mot med fjärrbekämpning. Efter fjärrbekämpning är genomförd, påbörjas en mycket snabb och våldsam framryckning för att isolera och nedkämpa de fåtal förband som finns gripbara i mål landet. Parallellt med detta genomförs fällning av luftlandsättningsförband samt landstigning med marininfanteriförband.
      Cirka 12-24 timmar senare genomförs nästa fjärrbekämpningskampanj återigen av flygresurser samt markrobotsystem, av de då bedömt isolerade förbanden och kvarvarande högvärdiga mål. Planeringsförutsättning bör vara att mål landets motstånd skall vara brutit 48-96 timmar efter angreppet inletts. Därefter påbörjas konsolidering med intransport av förstärkningsförband från andra MD i Ryssland till mål landet för att försvara tagen terrängen mot ett angrepp.
      Bild 5. Möjlig tidslinjal för hur ett strategiskt överfall kan genomföras.
      Sårbarheten i ett angrepp enligt ovanstående modell, är dels specialförbandsoperationerna dels destabiliseringsoperationerna. Börjar vi med specialförbandsoperationerna går dessa att till del identifiera genom en fungerande underrättelsetjänst. Destabiliseringsoperationerna kommer vara av den karaktären att de är svåra att knyta till ett stundande angrepp, det kan t ex vara att utnyttja socioekonomiska spänningar i mållandet, men det i sin tur kan rendera i att mållandet aktivera resurser som även kan utnyttjas för att skydda det i händelse av ett angrepp, vilket gör att det blir en sårbarhet.
      Slutsatser
      Ovanstående resonemang ger oss ett antal slutsatser:
      • Den enda reella möjligheten Ryssland har i dagsläget att genomföra ett angrepp mot en västlig nation i dess närområde, är om man utnyttjar ett strategiskt överfall, då en beredskapskontroll beordras, vilket i praktiken skulle ge en västlig nation cirka 24-32h förvarning efter en beredskapskontroll har påbörjats. Häri skall särskilt beaktas förmågan att utnyttja civila lastfartyg numera.
      • Påbörjas en utveckling av territorialförband i Ryssland som är geografiskt knutna med en kort mobiliseringstid, så ökar Ryssland sin förmåga att genomföra offensiva operationer vid en förstärkning av NATO resurser, dock är de inte där i dag.
      • Ett angrepp riktat mot Sverige, häri inräknas det Svenska fastlandet, skulle bedömt innefatta både MD V och MD N vilket skulle öka de Svenska möjligheterna att upptäcka ett angrepp innan det är påbörjat. Detta utifrån det faktum att en större mängd styrkor skulle krävas för det scenariot varvid upptäcktsrisken ökar, kontra t ex ett begränsat angrepp mot de Baltiska staterna som skulle kräva markant mindre förband.
      • Den faktiska hotbilden ligger således inte i sk ”gröna män” det var en operation som fungerande och lämpade sig för Krimhalvön, ser man till de Baltiska staterna, Sverige och andra stater, ligger hotbilden kring ett strategiskt överfall med mycket kort om tid till förvarning, vilket man bör se NATO nya snabbinsatsstyrka som en konsekvens av dessa förhållanden som har börjat råda.
      • I grunden är således den Svenska försvarsreformens tanke god, med snabbt gripbara förband utifrån ovanstående scenariobild, dock har vi inte snabbt gripbara förband i dagsläget. Krasst sett hade vi en högre beredskap och mer snabbt gripbara förband, under värnpliktsförsvarets tid, då respektive brigad hade upptill en (1) bataljon som var mobiliseringsbar inom ett (1) dygn och oftast i det område där dess huvuduppgift skulle lösas.
      Avslutningsvis vill jag påpeka att i dagsläget finns det ingen akut krigsrisk, sannolikheten för en konflikt mellan Väst och Ryssland är låg.
      Have a good one! // Jägarchefen
      KÄLLFÖRTECKNING
      Armeyskiy vestnik 1 (Ryska)
      BBC 1(Engelska)
      DELFI 1(Engelska)
      FOI 1, 2
      Finska Försvarsministeriet 1(Engelska)
      Finska Försvarshögskolan 1(Engelska)
      Försvarsmakten 1
      Pravda 1(Engelska)
      Rysslands President 1, 2
      TASS 1, 2(Engelska)
      The Guradian 1(Engelska)
      The Moscow Times 1(Engelska)
      The National Interest 1(Engelska)
      The Jamestown Foundation 1(Svenska)
      Tidsskrift i Sjöväsendet 1(Svenska)
      The international Institute for Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014.
      Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
      NOTER
      1Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015. Sid 2
      2Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. Sid 12
      3Ibid
      4Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
      6Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 47
      9Järvenpää, Pauli. Zapad-2013 A View From Helsinki. 2014. Sid 11
      10Nils-Ove Jansson. Tidsskrift iSjöväsendet Nr 2. 1988. Sid 124
      12Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. Sid 13
      14Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 70
      Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
      15Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 15, 17, 18
      16Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
      17IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 187
      18IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 187
      Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 17-18
      20Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 87
      Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 19
      24IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 90, 114-116, 126
      31Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 263

      En dyster tillbakablick i reprisform

      Jag har ägnat en liten stund på eftermiddagen åt att gå några igenom gamla inlägg på bloggen för att se tankegångarna i samband med det förra försvarsbeslutet. För ganska jämnt 5 år sedan (december 2009) hade jag hamnat i en replikväxling med dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors om den då förda försvarspolitiken och framtiden. Nedan finns inlägget återgivet i sin helhet. Vill man läsa dåvarande försvarsministerns replik får man gräva i hans bloggarkiv där inläggen från försvarsministertiden återfinns.


      Avskalat – replik till försvarsministern (ursprungsinlägget)

      Jag uppskattar att försvarsministern tagit sig tid att svara på mitt inlägg från i tisdags. Han har helt rätt i att jag inte motsätter mig solidaritetsförklaringens grundläggande innehåll. Men jag anser att den svenska solidaritetsförklaringen är just bara tomma ord utan bakomliggande substans.

      Fungerar det verkligen med en svensk säkerhets- och försvarspolitik som är så skild från grannländernas om vad som är de dimensionerande hoten? Såväl Finland som Norge och Baltstaterna är eniga i att ”det nya Ryssland” utgör det hot man dimensionerar sitt försvar efter. Det är som bekant inte en åskådning som delas av Sverige.

      De svenska säkerhetsgarantierna för grannländerna är ett ytterst genomskinligt poker face med bakomliggande dålig hand. Sverige har inga militära resurser att kunna avdela till stöd för någon annan nation och kommer inte att ha det 2019 heller som det ser ut.

      Utan att djuploda i det hela kan man säga att vi idag talar om säkerhetsgarantier och att kunna ge och ta emot hjälp från andra nationer utan några konkreta förberedelser, medan vi tidigare hade konkreta och långtgående förberedelser framförallt för att ta emot hjälp och vissa fall även ge, men de fick inte omtalas. En paradox minst sagt.


      Försvarsministern kategoriserar in mig bland dem som tror att ett storskaligt invasionshot är föreliggande. Det är att göra det enkelt för sig. I höstas genomfördes för andra gången beredskapsövningen Dagny med resultat som visar på att de senaste tio åren varit kostsamma för svensk beredskap. Förra Dagny genomfördes för tre år sedan (frågan varför ingen övning genomförts sedan dess är ju klart intressant). Man måste ju ändå hoppas att det scenario som övades under Dagny anses vara en av de mer troligare hotbilderna, annars har mycket energi och pengar lagts på fel håll. För att genomföra den förstärkning av Gotland som övades under Dagny blottställde man i stort sett övriga Sverige, framförallt avseende kritiska resurser som t ex luftvärn.

      En tusentals år gammal lärdom är att försvara sig med små resurser där fienden är stark och slå där fienden är svag. Det senaste århundradet har man talat om detta som manöverkrigföring och indirekt metod där man för att uppnå ett mål påverkar fienden på ett annat sätt än det han förväntar sig och förberett sig för. Istället för att angripa det hårt försvarade huvudmålet för sin kampanj, angriper man de blottställda sårbarheter som fienden är beroende av. Genom att koncentrera resurserna till Gotland blir övriga Sverige ett fullkomligt smörgåsbord av kritiska sårbarheter.

      Resurser avsevärt mindre än vad Gotland fram till år 2000 hade på egen hand, måste nu skrapas ihop från resten av landet och därmed blottställa detta. Jag står fast vid min fråga: Vilket län ska försvaras?

      Försvarsministern vet att berätta att nuvarande och tidigare ÖB varit entydiga med att Sverige kan försvaras mot de hot som går att se idag. Yngre officerare har i alla tider raljerat om äldre officerare, att FHS är den plats där man slutligen får sin ryggrad utryckt. Det är ytterst svårt att idag hitta en överste som inte håller sig till den officiella versionen av svensk försvarsförmåga när han uttalar sig i offentliga sammanhang. Privat och med kollegor är översten oftast ytterst bekymrad, men den versionen får de flesta oftast inte se förrän efter pensionen eller efter civil karriärsväxling. De få överstar, kommendörer etc som tagit bladet från munnen under sin karriär blev just inte mycket mer än överstar (Ulf Henricsson, Bo Pellnäs, Hans von Hofsten m fl). ÖB har tyvärr inte möjligheten att ta bladet från munnen.

      Vad är överskådlig tid? Det försvar vi bygger idag är det vi har om 10-15 år och det gäller såväl i Sverige som andra länder. Som bekant är det försvar som nu byggs av regeringen avseende IO14 o s v, inte färdigt förrän 2019 enligt ursprunglig plan (att planer aldrig håller torde vara bekant). Vem kan överblicka världssituationen 2019 eller ens 2014?

      Skalbarheten i det nya försvaret är inget jag imponeras av. Ett uppskalat försvar som rimligen minst fördubblas i jämförelse med dagens, är inget man köper på den öppna marknaden. Det finns inte 50 000 soldater redo att utbildas på en månad, ett år eller ens tre. Det finns definitivt inget kompetent ledarskap att plocka fram för att utbilda dem eller framförallt för att leda de nya förbanden. Ej heller finns det någon materiel att snabbt få fram. Som försvarsministern ofta påpekar är det högst otroligt att en kris eller konflikt endast skulle drabba Sverige, utan den kommer att beröra många andra länder och man är sig själv närmast när det gäller krigsmateriel. Krigsmateriel är långsiktiga anskaffningar. För den med kort minne borde Hkp 14 visa det med all önskvärd tydlighet, för oss med längre minne finns det otaliga historiska exempel. Man ger inte 40 personer som aldrig sett hockey annat än på tv, ett par skridskor, några klubbor, en whiteboard och uppgiften att om 3 månader vinna VM-guld i hockey. Att odla fram ett A-landslag är en process som tar minst 15 år för spelarna och betydligt längre för ledarskapet. Uppgiften är helt klart jämförbar med försvaret. Ett lands försvar är dess landslag som ska vara redo att spela den yttersta av landskamper där det inte finns annan prisplats än för segraren.

      Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning.

      Symptomatiskt för Försvarsmakten idag är de luftslott korvett Visby, Hkp 14, NBF och en rad andra materielprojekt utgör. Enorma summor pengar läggs ner utan några konkreta resultat alltmedan tiden springer iväg och decennier går utan att operativ effekt nås. Försvar är inte gratis och resurser är i högsta grad ändliga. Hur pengarna då spenderas är a och o. Har vi då råd med system där Försvarsmaktens hyreskostnader på tio år ökar från 2,1 till 2,4 mdr kr (i årets penningvärde) trots att runt 80 % av förbanden lagts ner? Hur kan man tillåta en materielförsörjning där Försvarsmakten åratal efter sista leveransdatum får nöja sig med att knappt 50 % av kravspecifikationen i kontrakten infriats utan att ansvar utkrävs från leverantören?


      Sitt försvar är ingenting ett land har råd att chansa med. Det är ingen som med någon som helst säkerhet kan förutsäga världssituationen om tio år, inte ens om fem år. Det försvar vi bygger idag är det vi har till 2020 och det nya försvaret verkar inte bli mycket till försvar, ens med dagens mått mätt.


      Tidigare inlägg:
      Kejsarens nya kläder – Wiseman
      Att vända ryggen till – Försvarsministern

      Tio år senare – under askan glimmar glöden

       

      
      Minnesstenen på Berga

      Sista december 2004, på dagen tio år sedan, lades Andra ytstridsflottiljen (2.ysflj) ner. Detta var en följd av det, i mitt tycke, usla försvarsbeslutet, FB04. Flottiljen lades ner, och delar av den fördes över till Berga-delarna av det sidoordnade förbandet Fjärde minkrigsavdelningen (4.minkrigsavd) som var utpekat som utvecklingsförband. Samtidigt flyttades Amfibieregementet (Amf 1) till Berga. I syfte att ”Lagen om anställningsskydd” inte skulle innebära att amfibiebefattningarna skulle bemannas av flottister flyttades den nybildade 4.sjöstridsflottiljen till Muskö. Detta var mycket olyckligt för ytstridspersonalen, men även för minkrigspersonalen, då det innebar att de skulle inplaceras enligt turordningslista mot samma befattningar, vilka till antalet var avsevärt färre än 2.ysflj och 4.minkrigsflj hade sammanlagt. Bland annat hade två korvetter av Göteborgsklass, Göteborg och Kalmar, omgrupperats till systerförbandet i Karlskrona.

      Många kollegor tog de generösa anbud om karriärväxling som erbjöds via Trygghetsstiftelsen. Andra accepterade bud om tjänster på andra platser i organisationen som Militärhögskolan, Amfibieregementet eller Högkvarteret. Många motiverades till beslutet på grund av den långa pendlingssträckan till örlogshamnen på Muskö.
      Sammanfattningsvis tog flottan en rejäl smäll i FB04 och vi var många som var bittra över detta, på grund av en försämrad arbetssituation, upplevelsen att politiker såg försvarsmakten som ett arbetsmarknadsinstrument och att fungerande materiel och besättningar skingrades för vinden.

      Vad var då Andra ytstridsflottiljen?

      Som det står på den fina minnesstenen på Berga var flottiljen sprungen ur Första jagarflottiljen och senare, när den lätta flottan ersatte kryssarna och jagarna, Första ytattackflottiljen.

      1.yaflj hade fram till början av 1980-talet tung torped som huvudbeväpning och allmålskanoner som vapen för luftförsvar och närstrid. Torpedbåtseran är väl beskriven i Curt Borgenstams och Bo Nymans fina bok ”Attack till sjöss”. När först patrullbåtarna kom med sin norska IR-målsökande robot 12 och senare Norrköpings-klassens torpedbåtar bestyckades med den svenskutvecklade robot 15 kom roboten att utgöra huvudbeväpning på flottiljen, i flottan och egentligen i hela invasionsförsvaret i och med att även flygvapnet fick robot 15. Tung torped blev dock kvar som ett mycket kraftfullt vapen för kortare stridsavstånd. Robotbåt av Norrköpingsklass kunde bära tio tunga vapen, sex torpeder och fyra robotar, eller två torpeder och åtta robotar, en eldkraft som egentligen bara matchas av Stockholms-klassens två korvetter (tidigare 2 tp+8 rb).

      När jag 1993 gjorde värnpliktig grundutbildning som torpedmekaniker var min drabbningsplats på HMS Piteås däck, vid de två tunga torpedtuberna. Flottiljen på Berga bestod då av sex robotbåtar, fyra korvetter och sex patrullbåtar. Av robotbåtarna hade tre komplett besättning och en reducerad besättning som räckte till att utgöra flottiljchefens ledningsfartyg i ubåtsjaktstyrkan.


      Vid anfallsföretag (vårt anfall mot fientliga styrkor) sökte ytattacken insätta samordnade salvor mot fartygssamlingar eller enheter med kraftfullt luftförsvar, som fientliga jagare. Slutligen skulle initiativet och effekten av robotinsatsen utnyttjas till att göra processen kort med så kallade ”torpedvärdiga” mål. Till dessa torde landstigningsfartyg, transportfartyg och större ytattackenheter räknas. Vid torpedinsats behövde avståndet minskas till runt 20 km vilket innebar att skjutande enhet kommer inom porté för exempelvis 130 mm artilleri på jagare. Detta underlättades av robotbåtarnas höga fart, som kunde nå upp emot fyrtio knop med hjälp av tre gasturbiner kopplade till propellrar. Det säger sig självt att offensivt handlande, god anda och stor risktagning var helt nödvändiga förutsättningar på dessa enheter och förband och det var heller aldrig någon chef som svävade på målet om vad uppgiften gick ut på eller krävde. Jag minns ännu tjugoett år senare den första uppställning flottiljen hade i januari 1993, för flottiljchefen kmd Göran Frisk. Förbandet hade just fått den lätta ubåtsjakttorpeden 45 tillförd. Ingen behövde sväva i okunskap vad målsättningen var.

       Min värnpliktsomgång ryckte in direkt till robotbåtarna och bodde ombord från första dagen. Vi var tolv sjömän som bodde i hytt 1, med ytterligare tre i en angränsande hytt. Även om det var stundtals monoton tjänstgöring med exempelvis vakttjänst var det fantastiskt att tillhöra ett förband som hade så hög förbandsanda och så spektakulära egenskaper. Jag kom sedan att tjänstgöra tre år som officer och torpedtjänstbefälhavare (eg. underofficer med navigations- och vapenunderhållsuppgifter samt däckstjänst).

      Senare överfördes robotbåtarna till 3.ytstridsflottiljen, som var den nya benämningen på typförbandet. Det innebar att jag själv bytte fartygssystem till Göteborgsklassen, på 2.ytstridsflottiljen. Jag tjänstgjorde som Ytstridsofficer på HMS Gävle i två mycket bra år.

      I samband med min flottiljs nedläggning och personella sammanslagning med minkrigsdelarna från Berga bildades Fjärde sjöstridsflottiljen. Jag fick på egen begäran möjlighet att byta system och var Artilleriofficer på ett minröjningsfartyg av Landsorts-klass under ett år vilket gav mersmak. Jag trivdes mycket bra med de för mig nya arbetsuppgifterna och saknar inte 2.ysflj i min dagliga gärning. Det finns många fördelar med sammanslagningen och det finns samma höga kvalitet och engagemang på vår nu tioåriga flottilj. Men ett fantastiskt starkt förband var det onekligen. Jag är glad och stolt över att ha tillhört det under en del av dess verkansår.

      Trender och utvecklingar – En analys av 2015

      Sammanfattning
      I skrivande stund, 141207, så pågår och har sedan i fredags, 141205, den sk ”Ryska Adventen” pågått i Östersjöregionen, detta inlägg kommer försöka bedöma händelseutvecklingen under främst kvartal (KV) I och II under 2015. Vilken form av händelseutveckling kan vi se framför oss? Bedömt kommer vi se en försämrad säkerhetssituation mellan Ryssland och Väst (EU och NATO) varav konfliktytan kommer vara mellan Ryssland och NATO. En hög sannolikhet råder under KV II för incidenter och/eller mindre skärmytslingar mellan NATO och Ryssland om nuvarande händelseutveckling fortgår. En låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i Östersjöregionen är mycket trolig vid slutet av KV II 2015. Bedömt kan liknande negativ säkerhetspolitiska utveckling som skede under 2013 i Östersjöregionen ske under KV II även i Barentsregionen.
      Ur ett Svenskt perspektiv som militärt alliansfri stat inklämd mellan två antagonister, Ryssland och NATO, så kommer det krävas ett tydligt framdrivningsprogram av de egna säkerhetspolitiska medlen om en låst förkonfliktsituation uppstår mellan Ryssland och NATO under 2015. Detta för att ej bli ett offer för påtryckningar. Tillförsel av ytterligare ekonomiska medel till Försvarsmakten som möjliggör ett framdrivningsprogram för att nå god till hög operativ effekt med de innestående förband som finns här och nu är ett måste.
      Analys
      Allmänt.I en djuplodande artikel av Reuters, 141125, så framkommer det att de tyska diplomaterna känner att man tömt ut alla möjligheter att resonera dels med Putin dels med Ryssland, varpå man erkänner att man ser framför sig en lång låst konfliktmellan Väst och Ryssland i ett säkerhetspolitiskt tillstånd liknande det kalla krigeti. Tyskland är det land som har främst utvecklade handelsrelationer med Ryssland av medlemsländerna i den Europeiska Unionen (EU)ii, likväl får Tyskland ses som den diplomatiska och ekonomiska motorn/stormakten i EUiii. Tyskland kommer trots denna resignation hålla dörren öppen för diplomatiska samtal med Ryssland.
      Tysklands Utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, anser även att NATO och Ryssland måste ha sambandsmedel mellan sig så att man kan dels kontrollera uppgifter dels minska riskerna för eskalering i händelse av incidenter. Risken för incidenter har markant ökat i och med den markanta ökningen av Rysk flyg- samt fartygsverksamhet runt om i Europaiv, vilket visades tydligt utanför Norges kust då ett ryskt jaktplan, MIG-31, plötsligt lägger sig framför ett norskt F-16 plan, varpå piloten är tvungen att vidta undanmanöverv.
      Storbritanniens Utrikesminister, Philip Hammond, är mycket oroad över vad han anser är ett mycket aggressivt ryskt agerande mot brittiskt luftrum av Ryssland. I Slutet av november har NATO incidentberedskap varit tvungen att lyfta cirka 400 gånger under 2014, vilket är 50% mer än under 2013, pga av Rysk flygaktivitet i anslutning till dess luftrum, detta beror oftast pga att Ryska flygplan, flyger utan färdplan ej transponder påslagen samt svarar ej på civila flygledares anrop. Utöver detta säger sig NATO även uppleva en ökad marin aktivitet, vilket även visat sig i Östersjönvi.
      Rysslands syn på väst å andra sidan är att man försöker försvaga och isolera, med en ny järnridå, Ryssland. Där retoriken förefaller vara att varje gång Ryssland har börjat bli starkt så försöker Väst att kväva det. Detta sker bl a genom påverkan av den ryska inrikespolitiken dvs man påverkar Ryssland inifrån. Den rådande bilden förefaller vara att man genom denna påverkan skall försöka uppnå en splittring likt i forna Jugoslavien, således ett sönderfall av Ryssland inifrån. För att visa sin styrka, möta detta hot, förefaller den ryska metoden vara att tala om sina väpnade styrkor som en stridsbered och mycket kvalitativ organisation som är beredd på att möta de hot som de kan ställas inför.vii
      NATO oro över den markant ökade ryska verksamheten dels på internationellt vatten dels i internationellt luftrum är något som Ryssland ej förnekar att man genomförviii. Däremot så säger varken NATO eller Ryssland vad det är de ryska marin- och luftstridskrafterna övar. Detta kan jämföras med den mest kända ryska övningen på internationellt luftrum, som visade sig vara en angreppsövning mot Sverigeix, den sk ”Ryska Påsken”, enligt obekräftade uppgifter var det en insats med kärnvapenxman simulerade mot svenska mål.
      Det intressanta med det Ryska agerandet är att man kan få uppfattningen att detta övningsmönster är, som kommer bli tydligare längre fram i inlägget, en omvänd psykologisk operation, likt den USA genomförde mot Sovjetunionen under 1981-83 som ledde fram till den Sovjetiska underrättelseoperationen RYaN, Raketno-yadernoye napadeniye, mellan 1981-84xi. Väst med NATO förefaller vara lika oroad nu, som Sovjetunionen var då.
      Dessa utspel rörande den säkerhetspolitiska situationen, bör ses som den definitivaspiken i kistan för den säkerhetspolitiska ordningen efter 1991 i Europa, oaktat vad som än händer i konflikten mellan EU, NATO, Ryssland och Ukraina. Kommer vi inte se en återgång till den tidigare Europeiska säkerhetspolitiska ordningen som varit, förtroendekapitalet länderna och organisationerna emellan är förbrukat. Men vad kan vi förvänta oss och vad kan vi se på kort sikt och hur påverkar det de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland situation?
      Rysk militärutvecklingen. Rysslands Försvarsminister, SergejShoigu, delgav den 1 December 2014, årsredovisning för den genomförda verksamheten hos de Ryska Väpnade Styrkorna i stora drag. I huvudsak skall de väpnade styrkorna uppnått de satta målen för 2014 vad avser utbildningsståndpunkt, eg. krigsduglighet(KDU), tillförseln av ny materiel skall även i huvudsak ha genomförts enligt planxii.
      Under 2015 har man för avsikt att öva på en hög nivåmed de Väpnade Styrkorna, bedömt något som 2014 års övningsverksamhet har möjliggjortxiii. Den föreslagna budget för de Ryska Väpnade Styrkorna mellan 2015-17 är av bruttonationalprodukten (BNP) för 2015 – 4.2%, för 2016 – 3,7% och för 2017 – 3.6%, under 2014 avdelades 3.4% av BNP. Ser man till den federala budgeten så innebär detta att man kommer avsätta för de väpnade styrkorna under 2015 – 21.2%, under 2016 – 19.6% och under 2017 – 19.9% av budgetenxiv. Denna budget möjliggöra övningsverksamhet i en änstörre omfattning än 2014 års budget medgav.
      Vad avser övningsverksamhet under 2015, har viss information redan framkommit. De under 2013-14 genomförda beredskapskontrollerna kommerfortsätta under 2015. Totalt sett kommer man genomföra över 4 000 övningar under 2015, vilket skall jämföras med de cirka 3 000 övningar som genomfördes under 2014. Det kommande årets, 2015, strategiska övning, Center, genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Denna skall enligt utsago genomföras på flertalet platser samtidigt i Ryssland och i utlandetxv. Utöver dessa övningar kommer man hålla ett flertal övningar inom ramen för CSTO, Collective Security Treaty Organization, samt en (1) större övning inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitrysslandxvi.
      Bedömt kommer man nå de uppsatta målen även under 2015 trots en stundande recession i den ryska ekonominxviidels har man tydligt demonstrerat viljan att driva igenom det påbörjade rustningsprogrammetxviiidels har Ryssland fortfarande en stor valutareserv som förefaller säkras upp med stora guldinköp under 2014 och en mycket låg statsskuld, varvid man bedömt kan tänkas utnyttja valutareserven för att nå rustningsmålen intill 2020xix.
      Utöver de renodlade militära övningarna som börjar visa på en god till hög rysk förmåga att föra väpnad strid mot en reguljär motståndare samt ett rustningsprogramm förefaller nå uppsatta målsättningar vid 2020, finns ytterligare två (2) faktorer som bör belysas avseende den ryska militära utvecklingen. Den första (1) faktorn är det nya mönstret sedan 2014 att samhällets beslutande organ för att möjliggöra den väpnade striden i en allt högre omfattning inkluderas i de större övningarna, lägg därtill den mycket stora civilförsvarsövningen som genomfördes under KV III 2014, så ser man en vilja att förbereda samhället för svåra påfrestningar.
      Den andra (2) faktorn man bör ta hänsyn till är den Ryska försvarsministerns uttalande att han vill utbilda samtligaryska guvernörer i mobiliseringsförberedelser samt hur deras region skall ledas i händelse/tider av mobilisering. Detta skall även gälla för chefer inom federala myndigheter. Utbildningen skall genomföras vid den ryska Generalstabsakademin. För att genomföra denna verksamhet krävs dock ett presidentdekret vilket Shoigu har anhållit omxx.
      Bedömt kommer de uppsatta målen för de väpnande styrkorna under 2015 att uppnås. En ökad grad av förberedelser av det civila samhället för dels mobilisering dels krig kommer bedömt genomföras under 2015 i Ryssland. Vad som blir oroväckande med denna trend är att man förefaller förbereda det civila samhället för en väpnad konflikt, således kommer en omfattande konfliktförberedelse över hela ytan genomföras under 2015 i Ryssland.
      NATO militärutveckling. NATO, North Atlantic Treaty Organization, har under de senaste två decennierna främst varit inriktad på lågintensiv krigföring inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarande internationella insatser. Dessa har främst genomförts mot sönderfallande stater. Detta har fått organisationen att gå ifrån att vara inriktad på högintensiv väpnad strid mot en reguljär motståndare, till väpnad strid mot oftast en irreguljär motståndarexxi.
      Denna inriktning har även gjort att medlemsländerna gradvis sedan 1992 har minskat sina försvarsutgifter samt skurit ned på de förband som man tidigare bedömde vara nödvändiga för att möta ett angrepp från Warszawapakten. Under perioden har t ex NATO ledningsstruktur minskat från 22,000 till 9,000 individer antalet stridsvagnar har minskat från 33,000 till 7,000. Investeringar har skjutits fram på tiden och övningsverksamheten har nedgått markantxxii.
      Ser man då till övningar så blir detta tydligt då man t ex under Steadfast Jazz 2013, vilket NATO ser som den största övningen sedan 2006, då övningen omfattade enbart ca 6,000 man varav 3,000 var stridande personal resterande 3,000 var stabspersonal som genomförde stabstjänstövning inom ramen för Steadfast Jazz samt 40 luftfarkoster samt 15 örlogsfartygxxiii. Vilket då kan jämföras med Zapad’13 som med alla sidoövningar som pågick parallellt uppgick till som minst 70,000 man, den föranmälda siffran till OSCE var 22,300 man, och visade prov på god till hög förmåga i att genomföra mekaniserad strid med understöd av luftstridskrafter samt landstigningsföretag med understöd av luftstridskrafterxxiv.
      Här är då det vanliga argumentet att NATO har en högre förmåga m m vilket gör att man kan göra ”mer med mindre”, kvalitet före kvantitet o dyl, detta förefaller ej vara ett gångbart argument längre för NATO, utifrån NATO Generalsekreterares, Jens Stoltenberg, uttalande, 141124, ”We cannot do morewith less indefinitely”. Detta uttalande stärks utav att han påtalar att det ej längre går att skära i försvarssektorn utan en seriös upprustning krävs av NATO medlemsländerna för att kunna möta de hot man ställs införxxv. Något som även medlemsländerna enades om vid Toppmötet i Wales, September 2014, då samtliga medlemsländerna enades om att avbryta alla neddragningar i dess försvarsbudgetar och inom en tio (10) års period möta upp 2% kravet av BNP till försvarsutgifterxxvi.
      Vid samma toppmöte enades man om att sätta upp en ny snabbinsatsstyrka med hög beredskap, denna styrka skall kunna vara på plats inom dagar från det att en möjlig konflikt uppståttxxvii. Denna styrka skall vara upprättad i slutet av 2016 och vara en brigadstridsgrupp i storleksordningen upptill 5,000 man. Intill dess kommer man upprätta en ”övergångsstyrka” som kommer bestå av cirka 3-4,000 man. Den slutliga snabbinsatsstyrkan bedömer man kommer upprätthållas med rotationsbasis på ett år mellan medlemsländerna. Bedömt kommer dess stridande delar bemannas främst av de Europeiska länderna medan de stödjande delarna kommer bemannas av USAxxviii.
      Övergången till den ”Post Krimska” verkligheten förefaller bli en mycket svår och lång process för NATO, då dess fokusering på lågintensiv krigföring mot främst en irreguljär motståndare har gjort dem mycket svaga i att klara av högintensiv krigföring mot en reguljär motståndare. Några exempel är t ex avsaknad av förmåga att transportera större mängder pansarskyttefordon på järnväg, decennier sedan större kombinerade övningar genomföras, decennier sedan politiska beslutfattare övadesxxix. Kort och gott det är cirka två decennier sedan NATO övades och genomförde verksamhet på en rimlig nivå mot en reguljär motståndare i högintensiv krigföring.
      Bedömt kommer det ta två (2) till fyra (4) år innan NATO som organisation har återfått en minsta godtagbar förmåga att genomföra högintensiv strid mot en reguljär motståndare. Förmågan att uppnå en god till hög förmåga är bedömt sex (6) till åtta (8) år bortom i tid. NATO processen kan liknas med den Svenska omställningsprocessen som genomförts, man har helt enkelt tappat och prioriterat bort förmågan till väpnad strid mot en högteknologisk reguljär motståndare.
      Sverige och Finland. Den Svensk – Finska situationen är någorlunda likvärdig, dock skiljer den sig åt på punkten förmåga till väpnad strid mot en reguljär motståndare, där Finland har valt att bibehålla ett tröskelförsvar mot en reguljär motståndare, medan Sverige helt övergått till ett expeditionärt koncept för att främst kunna verka mot en motståndare i lågintensiv strid av irreguljär karaktärxxx.
      Dock kommer inom en snar framtid Finlands situation vara snarlik den Sverige ställdes inför under början av 2000-talet, antingen höj försvarsbudgeten för att kunna bibehålla ett tröskelförsvar med modern utrustning eller minska storleken på den Försvarsmakt man har och tillför modern utrustning. Således har man även i Finland hamnat i en vägvalsituation. Finlands parlamentariska försvarsutredningsgrupp förespråkar dock en höjning av den finska försvarsbudgetenxxxi.
      Sverige och Finland är som militärt alliansfria strategiskt viktiga för både Ryssland och NATO, givetvis av olika skäl. Ser vi till Ryssland handlar det främst om en övergripande faktor som bryts ned i två underfaktorer. Ryssland har ett strategiskt övertag så länge Sverige och Finland är militärt alliansfria i Östersjö- och Barentsregionen, vilket är de två underfaktorerna. Barentsregionenmed Arktis kommer på sikt bli Rysslands ekonomiska motor, Östersjöregionen är det område där dess export främst passerar ut viaxxxii.
      NATO som organisation ser bedömt om Sverige och Finland förblir militärt alliansfria att de har sådan förmåga att de kan hävda och försvara sitt eget territorium. Därmed kan Ryssland inte utnyttja varken Sverige eller Finlands territorium som en språngbräda för att genomföra offensiva operationer mot något av de NATO anslutna länderna i Östersjö- eller Barentsregionen. Har inte Sverige eller Finland denna förmåga är det en faktor som NATO måste ta hänsyn till varvid en kraftsplittring uppstår och dess förmåga att försvara sina medlemmar i Sverige eller Finlands närområde nedgårxxxiii.
      Således ligger det i Rysslands intresse att Sverige och Finland förblir militärt alliansfria, då detta utgör en kraftsplittring för NATO, vilket skulle underlätta Ryska militära operationer i händelse av en konflikt med NATO. Givetvis ligger det även i dess intresse att varken Sveriges eller Finlands militära förmåga ökar, då ett säkerhetsvakuum är att föredra för dem. Ur NATO perspektiv blir det givetvis tvärtom en ökad militär förmåga är att föredra för de två militärt alliansfria staterna, Sverige och Finland.
      Det som skett i Östersjö- och Barentsregionen är att under 2014 har både Sverige och Finland blivit ”särskilda samarbetspartner” med NATO samt ingått ett värdlandsavtal med samma organisationxxxiv. Ur ett Svenskt hänseende skulle jag vilja påstå att vi nu har nått lika långt i vårt NATO samarbete som vi gjorde dolt under det kalla kriget, det enda Sverige inte har är en säkerhetsgaranti, vid händelse av ett angrepp mot Sverige skulle USA komma till vårt försvatxxxv.
      Det som uppstått i Östersjöregionen är en ytterst instabil situation, denna situation beror på ett flertal faktorer. Dels möter Ryssland och NATO varandras gränser direkt i Östersjöregionen, frontlinjen i de retoriska konflikterna befinner sig där, varvid även de konkreta medlen möter varandra där. Dels har Finland och Sverige ett fördjupat NATO samarbete och avslutningsvis är Sverige och Finland militärt alliansfria. Denna kombination tillsammans gör att egentligen ingen av de involverade parterna vet vart man exakt har varandra i Östersjöregionen och Sverige samt Finland är de två stater som kommer bli mest utsatt för påtryckningar, .
      Östersjöregionen.Rysslands President, Vladimir Putin, höll ett anförande inför Rysslands nationella säkerhetsråd, 140722, där han tydligt påtalar att varje form av styrkeuppbyggnad av NATO stridskrafter mot Ryssland kommer mötas upp, varav Östersjöregionen tas upp som en platsxxxvi. Östersjöregion förefaller således vara ett särskilt fokusområde för Ryssland, vilket i sig inte är märkligt för där möter NATO, EU och Rysslands landgränser varandra.
      European Leadership Network (ENL), publicerade i November, 141110, en sammanställning på incidenter mellan Väst och Ryssland under 2014, utifrån en tregradig, gradering, högrisk incidenter, allvarligaincidenter, rutin incidenter. Högriskincidenter anser man är möjliga incidenter där sannolikheten för förluster och direkt militär konfrontation mellan Väst och Ryssland har förelegat. Allvarligaincidenter är sådana som har frångått tidigare mönster och har en mer aggressiv och provokativ prägel. Rutinincidenter är sådana som mer eller mindre faller innanför tidigare etablerat mönsterxxxvii.
      Efter President Putins tal, 140722, kan man utifrån ENL sammanställning se i Östersjöregionen, en (1) högrisk incident (här vill man även tillskriva undervattenskränkningen i Stockholmsskärgård, denna inräknar jag ej mht att ingen nationalitetsbestämning genomförts av vem den kränkande staten var), tre (3) allvarligaincidenter och tre (8) rutin incidenter, vad avser rutin incidenterna är det över en längre period ett flertal incidenter, varav siffran åtta (8) blir något missvisandexxxviii. Således har vi i Östersjöregionen totalt tolv (12) incidenter som faller utanför normalbilden sedan slutet av Juli månad. Sett över hela 2014 enligt ENL har vi tjugofem (25), här är undervattenskräkningen i Stockholmsskärgård ej inräknad, incidenter i Östersjöregionenxxxix.
      Ytterligare en indikator är mängden tillfällen som NATO luftstridskrafter, ur Baltic Air Policing Mission populärt benämnt BAP, tvingats gå upp för att genomföra identifiering av flyg, denna siffra kan dock vara missvisande då man identifierar flygplan utan transpondrar påslagna eller som avviker från sin föranmälda rutt i huvudsak rör det sig dock om oannonserade ryska flygningar utan transponder påslagenxl. Under 2010 genomförde man fyra (4) identifieringar, under 2011 trettiosju (37), under 2012 fyrtiofyra (44), under 2013 fyrtiosju (47). Enligt det lettiska Försvarsministeriet så har BAP under 2014 framtill och med vecka fyrtiosju (47) genomfört hundratolv (112) identifieringarxli. Mellan Januari och September 2014, genomförde BAP sextioåtta (68) identifieringarxlii.
      Vad avser incidenter i Östersjöregionen har nära hälften inträffat efter President Putins uttalande om Östersjöregionen i slutet av Juli månad, avseende antalet tillfällen som NATO incidentberedskap har varit tvungen att lyfta under 2014 i Östersjöregionen så har vi nästan en tredubbling av antalet starter jämfört med 2013, samt nästan hälften av starterna är efter September månad, varvid vi kan nästan säkert förutsätta att över hälften av de 112 starter är genomförda efter President Putins tal i slutet av Juli. Likväl tyder detta även på en tredubbling av den ryska verksamheten med luftfarkoster över Östersjön sedan 2013. Vilket stärker bilden av att Östersjöregionen är ett tyngdpunktsområde för Ryssland.
      Litauens President, DaliaGrybauskaitė, gjorde den 20 November 2014 ett uttalande om Ryssland i en lokal radiostation som fått relationerna mellan de två staterna att bli än mer nedkylda än vad de varit tidigare, hon ansåg att Ryssland var en ”terrorist stat” utifrån sitt agerande i Ukrainaxliii. Hennes uttalande kom att bemötas av det Ryska utrikesdepartements talesperson, Alexander Lukashevih, med att, ”hennes uttalande vida översteg de mest extrema från nationalistiska radikaler i Kiev”xliv. Det kom även föranleda att delar ur det kommunistiska partiet i Duman ville införa sanktioner och bryta de diplomatiska förbindelserna med Litauen som en konsekvensxlv.
      Dagen efter, 141121, Grybauskaitė uttalande, införde Ryssland kraftiga restriktioner vid inpasseringarna till Ryssland, Kaliningrad Oblast, enligt Litauens inrikesminister, Saulius Skvernelis, tilläts mer eller mindre inga fordon med Litauiska registreringsskyltar in i Rysslandxlvi. Enligt den litauiska transportorganisationen, Linava, skall den ryska tullen erhållit instruktioner om noggrannare kontroll av litauiska fordon, på obestämd tid, med hänvisningen till att dessa fordon för in, ”olovliga embargo varor” från EU, till Rysslandxlvii. Detta kom att föranleda ett nytt uttalande från Grybauskaitė, 141125, då hon dels såg dessa restriktioner och det ryska uttalandet som en anklagelse mot hela EU dels såg Ryssland som en opålitlig handelspartner och ett opålitligt land. Varpå hon påkallade att EU skulle ta tag i den uppkomna problematiken med handeln mellan Ryssland och Litauenxlviii.
      Kidnappningen av den Estniske säkerhetsofficeren, Eston Kohver, vid gränsen mellan Estland och Ryssland, får ses som ett av de mest anmärkningsvärda händelserna under 2014, som mycket väl hade kunnat eskalera till något markant större, vilket det troligtvis hade gjort om det just nu inte var så att det rörde sig om en säkerhets-/underrättelseofficer. Kring detta har jag skrivit tidigareoch det är något som jag bedömt som ett paradigmskifte i de öst/västliga relationerna och något som ENL bedömt som en händelse som mycket väl hade kunnat övergå till en militär konflikt. Händelsen visar tydligt på hur skör och infekterad relationerna mellan väst och öst just nu är i Östersjöregionen.
      Den mest allvarliga kränkningen av NATO luftrum sedan kalla krigets avslut, har även skett i Östersjöregionen. Denna incident inträffade den 22 Oktober 2014, då ett Ryskt signalspaningsflygplan, IL-20, flög in över öarna Hiiumaa och Saaremaa vid den Estniska kusten. Intrånget varade cirka en (1) minut och rörde sig om ca 500 meterxlix. Detta kan då jämföras med den allvarligaste kränkningen av svenskt luftrum under de senaste åren som skedde i September 2014, då två (2) SU-24 kränkte svenskt luftrum ett antal kilometer innan de vek avl.
      NATO har som en konsekvens av initialt händelserna på Krimhalvön därefter i Östra Ukraina tillfört dels ökade luftstridsresurser dels markförband till de Baltiska staterna och Polen. Ser man till mängden stridsflygplanlioch markstridsförbandliisom tillförts av NATO till området så är de i klart underläge mot de redan i fredstid grupperade Ryska förbanden som finns mot de Baltiska staternas gränsliii.
      Detta axplock av incidenter återspeglar väl hur skör den säkerhetspolitiska situationen är just nu i Östersjöregionen, varje ord måste vägas tungt, ett felsteg och dammluckorna rent bildligt kommer öppnas och ingen vet vad vattenmassorna kan ställa till med. Detta blir än tydligare för de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Där Sveriges position vill jag påstå är merutsatt än Finlands. Med hänsyn till de svaga säkerhetspolitiska medlen Sverige besitter blir man ett mycket enkelt offer för påtryckningar, dolda såväl som öppna.
      Med hänsyn till den markant ökade militära aktiviteten i Östersjöregionen, som uppstått som en konsekvens av först den initiala utvecklingen på Krimhalvön därefter i östra Ukraina. Förefaller den militära aktiviteten och den stundtals hätska retoriken mellan Ryssland och de Baltiska staterna öka. Då även en uttalad tyngdpunktscentrering i Östersjöregionen finns av Ryssland. Kommer detta innebära att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen kommer försämras under första kvartalet 2015. Vilket kan sluta med en låst förkonfliktsliknande situation under andra kvartalet 2015 mellan Ryssland och NATO.
      Barentsregionen.Den 20 December 2001, inlämnade Ryssland en skrivelse till FN där man ville utöka sin ekonomiska zon i Arktisliv. Svaret Ryssland fick av FN Havsrättskommision, i mitten av 2002, var att åter inkomma med ytterligare forskningsunderlag som skulle kunna styrka en utökning av dess ekonomiska zonlv. Sedan 2007 har Ryssland genomfört ytterligare kartläggning av de havsryggar i Arktis som skulle kunna medge en ökning av dess ekonomiska zon i Arktislvi.
      De olje- och naturgasreserver som finns i Barentsregionen samt den Ryska delen av Arktisk och vid en bedömd utökning av dess område, kommer utgöra Rysslands ekonomiska reserv i framtidenlvii. Eftersom istäcket i Arktis smälter så kommer dessa reserver öppna upp sig för exploatering, likväl kommer fartygstrafiken i regionen ökalviii. Utvinningen av dessa reserver är dock inte problemfri och av många bedömare ser man själva utvinningen som en kostsam och möjligt avskräckande verksamhetlix. Detta förefaller dock inte hindra Ryssland för att påbörja en exploatering av området, för att säkerställa sin ekonomiska säkerhet på sikt.
      Det är vad ytterst den fördjupade kartläggningen handlar om av Arktis regionen av Ryssland. Oaktat om utfallet blir positivt eller negativt för Ryssland då de i början av 2015 kommer inlämna en ny skrivelse om utökning av sin ekonomiska zon, så kommer en kamp påbörjas inom Arktis om tillgången till de fossila bränslen som finns därlx. Lägger man då in det påbörjade återtagandet av militärförmåga i Barentsregionen samt Arktis av Ryssland, så är sannolikheten hög att det kommer bli en maktkamp med militära maktmedel i bakgrunden.
      Från och med den 1 December 2014 upprättas ett nytt militärdistrikt (MD), dock kommer det ej benämnas som det men det har statusen som det, i Ryssland, det är Norra Strategiska Kommandot, kommer av mig benämnas MD N, detta distrikt kommer omfatta hela Arktis och bedömt den ryska delen av Barentsregionen. Stommen till detta distrikt kommer utgöras av Norra Flottanlxioch som minst de övriga förbandstyper som finns inom Murmanskområdet bedömt tillförs även förband från MD Väst, Central och Östlxii.
      I och med införandet av ett nytt militärdistrikt har man aktivt påbörjat ett återtagande av sin militära närvara i det arktiska området under 2014. Som ett led i detta kommer man påbörja upprättandet av bl a tretton (13) flygfält (varav några rustas upp), tio (10) radarstationer, navigeringsfyrarlxiii. Utöver detta kommer sex (6) stycken mindre garnisonerar anläggas, varav platserna för tre har offentliggjorts, WRANGELS Ö, KAP SCHMIDT och AMDERMAlxiv, garnisonen vid WRANGELS Ö är operativlxv. Vad avser flygplatser som skall kunna utnyttjas för basering av stridsflyg är följande kända, ALYKEL, ANADYR, KOTELNY, ROGACHYOVA, TIKSI och VORKUTAlxvi.
      Två (2) motoriserade brigader för Arktisk strid avser man sätta upp, detta har man talat om under ett antal år. Den ena brigaden skall vara stationerad i MURMANSK området och skall vara operativ under 2015, den andra brigaden skall vara operativ under 2016 och upprättas i YAMAL-NENETS området. Brigaderna skall ha översnöförmåga dels med bandvagnar dels med terrängskotrar. Utöver detta skall även brigaderna ha amfibisk förmågalxvii. För att möjliggöra detta förefaller man ha upprättat en utbildningsenhet, liknande Försvarsmaktens Vinterenhet (FMVE), vid Fjärran Österns Högre Militära Akademi i BLAGOVESHCHENSK. Under hösten 2014 utbildades de första trettio (30) instruktörerna i Arktisk krigföringlxviii.
      En annan viktig indikator att man tillmäter Arktisk och Barentsregionen en väldigt strategisk betydelse är tillförseln av Rysslands mest moderna luftvärnssystem, ett (1) regemente S-400lxix. I dagsläget, 141126, finns totalt åtta (8) S-400 regementen i Ryssland. Varav fyra (4) runt Moskvalxx. Utöver tillförseln av kvalificerat luftvärn, uppger Rysslands Försvarsministerium att man innan 2014 utgång kommer ha full radar täckning över hela Arktis för att under 2015 kunna möta en motståndare både från norr och öster inom Arktisk regionenlxxi. Utöver radartäckningen, så har Ryssland utvecklat ett övervakningssystem för Arktis som skall täcka samtliga nivåer, ovan, på och under vattenytan. Punkter som nämnts i övervakningssystemet är NOVAJA ZEMLJA – FRANS JOSEFS LAND – NYSIBIRISKA ÖARNA – WRANGELS Ö. Bedömt är detta stödpunkter för systemet, vilket skall ha en räckvidd på cirka 300 km från respektive sensorpunktlxxii.
      I Barentsregionen finns sedan tidigare följande luft- och markstridsförbandlxxiii:

      FÖRBAND GRUPPERING
      61. Avdelta Marininfanteribrigaden Sputnik/Pechenga
      200. Avdelta Motoriseradebrigaden (blir Arktisk brigad) Pechenga
      536. Kustartilleribrigaden Olenya Guba
      420. Avdelta Marina Spetsnazbrigaden –
      7050. Flyggruppen:

      • 73. Ubåtsjakts skvadronen (TU-142M/MR)
      • 279. Jaktflygsregementet (SU-33, SU-25)
      • 420. Blandade flygregementet
      • 830. Helikopterregmentet. (KA-27, KA-29, MI-8)
      		 Severomorsk
      6964. Flyggruppen:

      • SU-24M, SU-24MP
      		 Monchegorsk
      Vad avser Rysk flygaktivitet så har den gradvis ökat sedan 2009 i Barentshav samt Norska Havet, incidentrapportering från den Norska Försvarsmakten visar tydligt på detta, då man genomfört under, 2009 – 38 st, 2010 – 36 st, 2011 – 34 st, 2012 – 41 st, 2013 – 41 st, 141130 – 42 st identifieringar av Ryskt flyglxxiv. Mängden identifieringar är ej lika hög som i Östersjöregionen, dock rör det sig enbart om ett NATO land, Norge, samt Ryssland som främst genomför flygaktivitet i området, så utifrån detta bör man kunna bedöma den som relativt hög trots allt.
      Således kan man inte säga att det pågår en militarisering av Arktis och Barentsregionen utan snarare ett återtagande av den tidigare förmågan som Sovjetunionen hade i regionen. Dock ser man till den avrustningen som genomfördes efter Sovjetunionens upplösning så kan man rent semantiskt säga att det är en militarisering av regionen i och med att den i stort saknat militärinfrastruktur en längre tid. Men det rör sig inte om stora mängder förband som flyttas/upprättas, som man kan förknippa ordet militarisering med.
      Det påbörjade ryska återtagandet av militär förmåga i Arktisk kommer bedömt föranleda en ökad militär aktivitet under andra (II) kvartalet (KV) 2015, kopplat till väderförhållanden. Dels kommer en fortsatt rysk uppbyggnad av militära förmåga ske dels kommer bedömt västliga länder främst NATO anslutna att påbörja informationsinhämtning rörande Ryska sensor kedjor i Arktisk. Detta kommer bedömt från västlig sida innebär utnyttjande av örlogsfartyg samt signalspaningsflygplan i det arktiska området. Detta kommer bedömt svaras upp av Ryssland med egna örlogsfartyg i området samt uppföljning av signalspaningsflygplan med eget jaktflyg.
      Varpå man bedömt under utgången av KV II och intagandet av KV III 2015, kommer märka att det skett en markant ökning av den militära aktiviteten i Barentsregionen samt Arktis. Denna aktivitet kommer troligtvis föranleda en ökad aktivitet även i andra områden, samt en liknande nedåtgående trend i säkerhetssituationen som uppstod under 2013 i Östersjöregionen.
      Bedömt händelseförlopp. Den retoriska konflikten mellan de Baltiska staterna samt Ryssland kommer under KV I 2015 att eskalera. Den militära övningsverksamheten hos dels NATO dels Ryssland kommer bedömt även öka något under KV I i Östersjöregionen, främst utifrån att en ny årsbudget finns att tillgå vilket är högre hos båda parterna. Den retoriska konflikten samt den ökade övningsverksamheten hos båda parter kommer innebära en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget.
      Under KV I eller II kan vi påräkna minst en beredskapskontroll inom MD V som är av större karaktär. Bedömt kommer denna beredskapskontroll sammanfalla med den beskrivna valideringsövningen av den första Arktiska brigaden. Detta kommer innebära dels tillförsel av förband till det arktiska kommandot dels övning inom andra delar av MD V troligtvis från St Petersburgs området i söder vidare norrut mot det Arktiska kommandot, således kommer Finland främst beröras av denna övning.
      I Barentsregionen kommer bedömt en större övning genomförs, främst för att verifiera den nya arktiska brigadens förmåga, under slutet av KV I början KV II 2015, nästa sådant övningstillfälle kommer bedömt ej vara före slutet av KV IV 2015 vad avser snöförhållanden och andra klimatologiska förhållanden, vilket får ses som försent för en validering av brigadförmåga som skall vara intagen under 2015. Likväl kommer detta bedömt vara en konkret första övningstillfälle för det arktiska kommandot varvid både sjö och luftstridskrafter kommer deltaga, varvid slutet av I KV alternativt början II KV 2015 är det troligaste tillfället utifrån väderförhållanden.
      Vid KV II ingående kommer bedömt en ökad underrättelseaktivitet, främst avseende informationsinhämtning, påbörjas i Barents- samt Arktisregionen. Oaktat utslag hos FN rörande den kommande Ryska propån om utökad ekonomisk zon så kommer den militära aktivitet öka efter detta hos båda parter, då detta är ett moment 22, den part som bedömer man kommer förlora områden kommer utöka sin forskning och försöka visa makt i området vilket kommer mötas upp hos den andra parten. Detta kommer föranleda ökad övningsverksamhet, utöver den bedömt redan planlagda i Barentsregionen.
      Detta kommer resultera i ”spilleffekter” över till Östersjöregionen, där en redan hög övningsaktivitet råder, då verksamheten ökar i ett område brukar generellt aktiviteten öka i de övriga också, för att möta upp, detta kommer föranleda att i slutskedet av KV II 2015 kommer övningsverksamheten vara mycket hög i Östersjöregionen samt det finns en tydlig risk för att det säkerhetspolitiska läget har gått in i ett låst förkonfliktsskede likt under kalla kriget. Sannolikhet för skärmytslingar, likt kidnappningen av EstonKohver, får ses som hög längs den Baltisk-Ryska gränsen i slutet av KV II 2015. Sannolikheten för att en flygincident i den ”katt och råttalek” som just nu försiggår i Östersjön får även ses som hög redan under KV I 2015, men som trolig under KV II 2015.
      Bedömt kommer vi under slutet av KV II eller inledningen av KV III 2015, få se en större landstigningsövning i Östersjöregionen utifrån det faktum att landstigningstonnage tillförts under KV IV 2014 och ytterligare tillförsel under 2015 till Östersjömarinen. Landstigningsövningen kommer troligtvis vara liknande den som genomfördes under Zapad’13 dvs samverkan mellan luftlandsättningsförband samt marininfanteri men i en större omfattning.
      Denna landstigningsövning kommer troligtvis sammanfalla med 2015 års strategiska övning, Center, troligtvis kommer man öva förfarandet med styrketillförsel till de olika depåer som finns i övriga MD i Ryssland. Tyngdpunkt kommer troligtvis ligga inom MD V på denna styrketillförsel, utifrån det försämrade säkerhetspolitiska läget inom dess ”krigsteater”. Med hög sannolikhet kommer vi även få se en större mobiliseringsövning under denna övning. Då man bedömt vill validera de erfarenheter man drog under 2014 mobiliseringsövningar.
      Dessa övningsmoment är troligtvis de större vi kommer få se från Rysk sida i vårt närområde, bortsett från normal övningsaktivitet som vi sett sedan ca 2012 i Östersjöregionen som de facto kan omfatta rätt stora övningar. Dessa övningar kommer troligtvis mötas upp från NATO med motövningar, bedömt kommer dessa ej sammanfalla i tid för att ej eskalera en situation.
      Sammantaget kommer alla dessa övningar totalt sett öka den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen och troligtvis ge en låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i slutet av KV II 2015.
      Vad avser fortsättningen (KV III-IV) av 2015 så blir händelseförloppet mer oklart men en trolig händelseutveckling om situationen i Ukraina ej har stabiliserats och en lösningar har nåtts, är att ökade sanktioner mot Ryssland kommer införas av dels USA dels EU. Vilket kommer kunna ge socioekonomiska spänningar inom Ryssland, vilket kan göra att händelseutvecklingen efter KV II 2015 blir mycket svår att bedöma och väldigt instabil både internt inom Ryssland och externt mot grannländerna till Ryssland.
      Fortsätter dock oljepriset att sjunka samt sanktionerna kvarstår, så föreligger viss sannolikhet för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland under KV III eller IV 2015, då bedömt dessa faktorer påverkat den relativt stora medelklassen påtagligt i Ryssland. Här uppstår ett vägval för Ryssland antingen tillåta stora massprotester med den omöjliga händelseutveckling som kan uppstå till följd av det, eller slå ned protesterna. Den kommande militära doktrinen för Ryssland ger dock en fingervisning om hur man ser på den inrikespolitiska problematiken och att man bedömt med militära styrkedemonstrationer avser att slå ned en sådanlxxv. Kvarstår både sanktioner samt ett lågt oljepris vid utgången av KV IV 2015, så är sannolikheten medel till hög för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland som följd under KV I-II 2016.
      Slutsatser
      Generella slutsatser:
      1. Den militära aktiviteten kommer gradvis öka i Östersjöregionen under KV I 2015, för att tydligt öka under KV II för att under slutet av KV II början av KV III nå en maxpunkt under 2015 med hög till mycket hög militär aktivitet. Sannolikheten för incidenter får bedömas som hög till mycket hög under slutet av KV II i Östersjöregionen.
      2. Barentsregionen kommer bedömt under andra kvartalet 2015 bli nästa geostrategiska högriskområde där Väst och Ryssland kommer mötas, en liknande säkerhetspolitisk situation som Sverige stod inför under 1980-talet kommer uppstå, utifrån det faktum att vi är inkilad mellan två (2) för Väst och Ryssland strategiskt viktiga områden dels Östersjöområdet dels Barentsområdet.
      Särskilda slutsatser för Sverige:
      • Den nu av riksdagen genomröstade budgeten medger för litet handlingsutrymme för Försvarsmakten att snabbt återta operativ förmåga vilket krävs utifrån ovanstående dels faktisk händelseutveckling dels bedömt kommande händelseutveckling under 2015. Ytterligare medel bör således tillföras under 2015 för att kunna öka övningsverksamheten för hela Försvarsmakten.
      • Minst bör de i Armén krigsplacerade värnpliktiga ur personalreserven inkallas för repetitionsutbildning samt krigsförbandsövning under Arméövning 15 för att kunna öva större förband samt höja den operativa förmågan på arméförbanden och framför allt medge praktisk övning och ej datoriserad för arméns chefer på samtliga nivåer.
      • Minst en beredskapsövning för armén inom ramen för den tillfälliga bataljonsstridsgruppen bör genomföras och omfatta tillförsel av förband till Gotland, denna bör genomföras under 2015 KV I-II, för att dels identifiera brister inom den egna organisation dels begränsat öva beredskapssteget ”Givakt!” för den högre ledningen, delar av riksledningen bör även ingå i denna beredskapskontroll.
      Avslutningsvis detta är en bedömning, delar kanske inträffar, inget kanske inträffar eller allt kanske inträffar, att förutspå framtiden är oerhört svårt, framför allt i den snabba värld vi lever i idag, operationslinjerna är många och vilken som blir den som faller in är svårt att sia i.
      Have a good one! // Jägarchefen
      Källförteckning

      Barentsobserver 1, 2, 3(Engelska)
      Blomberg 1(Engelska)
      Centre For Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)
      Chatam House 1(Engelska)
      CIA 1(Engelska)
      DELFI 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
      DN 1, 2(Svenska)
      Expressen 1, 2(Svenska)
      Finlands Riksdag 1(Svenska)
      Financial Times 1(Engelska)
      FOI 1, 2(Svenska)
      Forsvaret 1(Norska)
      Förenta Nationerna 1, 2(Engelska)
      Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
      Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
      Jamestown Foundation 1(Engelska)
      Janes 1, 2(Engelska)
      Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)
      RIA Novosti 1(Ryska)
      Rysslands Röst 1(Svenska)
      Russia Today 1(Engelska)
      Ryska utrikesdepartementet 1(Engelska)
      Rysslands President 1, 2, 3
      Stars And Stripes 1(Engelska)
      The American Interest 1(Engelska)
      The Guardian 1(Engelska)
      The Wall Street Journal 1(Engelska)
      European Leadership Network 1(Engelska)
      NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
      TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
      Sputniknews 1, (Engelska)
      SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Svenska)
      Svt 1(Svenska)
      Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
      UK Defence Committee 1(Engelska)
      Verdens Gang 1(Norska)
      Världsbanken 1(Engelska)
      Holmström. Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
      Noter

      i http://www.reuters.com/article/2014/11/25/us-ukraine-crisis-germany-insight-idUSKCN0J91EN20141125 Läst 141125
      http://www.janes.com/article/46600/nato-approves-interim-rapid-response-force-for-2015 läst 141203
      ii http://www.chathamhouse.org/expert/comment/16320 Läst 141125
      iii Eellend, Johan. ASEK – Tysk utrikespolitik: Gamla sp&

      Betydelsen av Gotland

       

      När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

      (Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

      Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

       

      Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

      Gotlands betydelse

      Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

      Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

      Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

      Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

      I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

      Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

      Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

      Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

      Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

      När är Gotland hotat

      En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

      Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

      Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

      Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

       

      Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

      Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

      Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

      Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
      Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

      Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

      Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

      Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

      En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

      Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

      Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

      Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

      Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

      Lösningen

      Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

      Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

      För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

      Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

      Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

      En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

      En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

      Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

       

      Avslutning

      Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

      Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

      Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

      För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

       KN                                                             

      Under ytan del 2

      Sammanfattning
      Främmande makt har bedömt mellan 2009-14 kränkt svenskt territorialvatten med undervattensfarkoster, bedömt även på fler platser än enbart Stockholmsskärgård. Främmande makt bedöms öka sin intensitet i kränkningarna om det nuvarande säkerhetspolitiska läget fortsätter en markant ökning kan ske om det säkerhetspolitiska läget försämras utifrån rådande nivå. Syftet främmande makt har med dessa kränkningar är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser.
      Analys
      Allmänt.Detta inlägg kommer ejberöra den nu genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Utan vi kommer titta på de övriga uppgifterna som framkommit i kölvattnet av denna underrättelseoperation. Genomgående kommer jag använda begreppet främmande makt, för ingen nationalstat har utpekats som den kränkande, härvid krävs även att vi studerar båda parter som vi har runt oss, Ryssland och NATO anslutna länder, och vilka motiv de kan tänkas ha för att genomföra kränkningar. Särskilt skall beaktas att jag skriver NATO anslutna länder, då avser jag ejNATO som organisation utan att vissa av dess medlemsländer innehar förmågan att genomföra dessa typer av operationer.
      Backgrund.Både fd Överbefälhavaren (1986-1994) Bengt Gustafssonsamt författaren och säkerhetsrådgivaren Joakim vonBraun gör gällande att främmande makt har bedrivit undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten sedan 2009 och framåt. Detta sammanfaller även väl med agerandet tiden innan 1980-talets undervattensverksamhet dvs man påbörjar en långsam ökning av verksamheten som sedan när det säkerhetspolitiska klimatet förändras ökar i intensitet. Perioden innan 1980-talets kränkningar var en säkerhetspolitisk lugn period, för att råda under ett kallt krig, likväl har vi mellan 1992 – 2008 haft en lugn säkerhetspolitisk period i Europa.
      Bild 1. Jämförelse med tidigare kränkningar och påståda nya.
      De geografiska områden som främmande makt skall ha genomfört undervattensverksamhet i är enligt von Braun, Göteborgs och Stockholms skärgård, Gotland och vid Sundsvall. Dessa områden var även områden som tilldrog sig intresse från främmande makt under 1980-talets incidenter, se bild 1, mängden kränkningar mellan 2009 – 14 skall vara ett tiotal, vilket jag bedömer som en trolig siffra om främmande makt åter påbörjat undervattensverksamhet i svenska vatten.Men finns det något substantiellt syfte med att under perioden 2009 intill dags datum genomföra undervattensverksamhet i dessa geografiska områden?
      För att förstå varför det finns ett syfte krävs en tillbakablick i den nutidshistoria vi står i nu och konsekvenser av ageranden som skede för bara några år sedan, men som får ett genomslag nu, inledningsvis måste man se ökningen av NATO länder som en del i skapandet av en formativ period. När de Baltiska staterna samt Polen, vunnit sin frihet från Sovjetunionen, tog man beslutet att ett medlemskap i NATO var det enda sättet att garantera denna nyvunna frihet. Ryssland var under hela 90-talet för försvagat, för att kunna genomföra några kraftigare ageranden än retoriska, vilket troligtvis kom att vara en bidragande orsak till att folkomröstningar i de respektive länderna gick att genomföra, där en majoritet av befolkningen kom att välja ett medlemskap i NATO. Vid 2004 när de Baltiska staterna slutligen blev medlemmar i NATO, förefaller det som att Ryssland övergivit den retoriska tonen, i och med en konstant höjning av försvarsutgifterna har skett sedan dess, se bild 2, kontra dels de nordiska länderna dels de ledande europeiska NATO länderna som successivt minskat sina försvarsutgifter, ser man dock totalt så överstiger NATO samlade budget vidaRysslands, vad som även är intressant är att följa Rysslands försvarsbudget kopplat till olika händelser, se bild 3.

      Bild 2. Försvarutgifts jämförelser.
      Bild 3. Rysslands försvarsutgifter kopplat till olika historiska händelser.
      Nästa stora vattendelare kom att bli Ryssland – Georgien konflikten 2008, denna konflikt kom troligtvis cementera ett utanförskap från NATO för Georgien, likväl så gjorde Rysslands dåvarande President Medvedev ett uttalande efteråt att kriget kom att hejda utökningen av NATO medlemsländer i Rysslands närområde. Som en direkt konsekvens av denna konflikt så kom det säkerhetspolitiska agerandet förändras i Västeuropa, varav den tydligaste för NATO blev EagleGuardian och för Sverige en självantagen solidaritetsförklaring som ej har bekräftats av något grannland.
      Eagle Guardian, är NATO operations namn på hur man avser gå tillväga i händelse av ett ryskt angrepp mot Polen samt de Baltiska staterna. Denna plan kom till verket efter den Rysk – Georgiska konflikten 2008, planen kom till allmänhetens kännedom i och med Wikileaks avslöjande av diplomatiska telegram 2010, troligtvis har planen ändrats efter det, likväl som den bör ha ändrats i takt med det försämrade säkerhetspolitiska läget mellan NATO och Ryssland, som varit i en nedåtgående spiral sedan 2008.
      Den svenska solidaritetsförklaringen som tillkom efter det Rysk – Georgiska kriget 2008, bygger i grunden på Lissabonfördraget, här skall särskilt beaktas att EU är ej en militärallians däremot har man ett försök till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), där medlemsstaterna skall ge hjälp i händelse av ett angrepp på ett annat medlemsland enligt FN stadgan artikel 51. Dock skall det särskilt poängteras att ordalydelsen är, ”Stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51”, det är inga utfästelser rörande understöd med väpnad trupp, utan spektrat är oerhört stort i det ordvalet.
      Således har vi ett antal händelser i vårt närområde som kommer leda fram till en ökad spänning mellan å ena sidan Ryssland å andra sidan NATO och mitt i mellan dessa två står de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. En liknelse kan vara att Georgien konflikten 2008 är för oss idag vad Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan var för 1980-talets generation. Likväl ser man till en formativ period avseende främmande makts undervattensverksamhet i svenska vatten så blir liknelsen även mycket slående.
      Formativ period. Vid 2009 står då återigen NATO och Ryssland mot varandra, spelpjäserna är än en gång på plats för att planera och förbereda för att kunna behärska geostrategiskt viktiga delar av Sverige i händelse av en konflikt mellan dem. Häri kommer Bengt Gustafssons och Joakim von Brauns uppgifter in, under denna period skall främmande makt genomfört undervattensverksamhet inne på svenskt inre territorialvatten. Sett till den uppbyggnad av händelser som skett under hela 2000-talet är det fullt rimligt att dessa uppgifter stämmer.
      Sundsvall, denna plats kanske är förvånande för vissa i undervattensverksamhets sammanhang, men tittar man lite närmare på det så blir det mycket förståeligt, dock måste vi se bortom vår egen landgräns för att förstå varför. Mellannorrlands geografiska placering erbjuder goda inflygningsvägar för både Ryssland respektive NATO mot varandra i händelse av en konflikt. Nästintill i höjd med Västernorrland och Jämtland men i Norge finns de bergförråd som skall förse den predestinerade brigaden ur amerikanska marinkåren med den utrustning och underhåll som krävs för 30 dagars strid i händelse av att Norge dras in i en konflikt. Denna brigaden kan således enbart flygas in med mer eller mindre uniform och personligt eldhandvapen, övrig materiel finns på plats. Detta blir ur det Ryska perspektivet ett mycket högintressant mål, likväl blir det strategiskt viktigt för NATO att skydda i händelse av en konflikt. Undervattensverksamheten som skall ha genomförts vid Sundsvall är bedömt riktad mot sensorsystem (läs radar och liknande system) som kan finnas i anslutning till havet. Historiskt stämmer även detta väl då framför allt F 4 var den flygflottilj som hade flest besökare av östliga s k ”försäljare”, vilket är fullt naturligt vill man säkerställa fria inflygningsvägar krävs det att det ej finns något flygförband på platsen.
      Gotland, denna ös strategiska värde har dels belysts på denna blogg dels av andra försvarsdebattörer, så att Gotland har en stor strategisk vikt för dels Ryssland dels NATO är bortom allt tvivel. Undervattensverksamhet blir då än mer trolig att den har genomförts under denna formativa period. I Gotlands fall är det troligt att främmande makt dels har genomfört inhämtning mot de sensor system som finns placerade på ön dels rekognoserat landstigningsplatser för både stora och mindre enheter dels har man bedömt genomfört inhämtning mot sensorsystem i anslutning till havet. Båda parter har intressen av denna information.
      Göteborg, Marinen genomförde 2011 en ubåtsjaktoperation i Göteborg, bedömt är det denna operation som Von Braun hänvisar till i sina uppgifter. Vad som är intressant med denna ubåtsjakt är att den genomfördes parallellt som en marinövning genomfördes i området, likväl ett mindre känt faktum är att Hans Majestät Konungen befann sig på ett av fartygen och kunde ej komma iland för ett dygn senare, bara detta visar på att man bedömde det som mycket troligt att främmande makt genomförde undervattensverksamhet. Försvarsmakten har mig veterligen ej släppt någon öppen rapport rörande vad man de facto kom fram till i efteranalys arbetet av ubåtsjakten i Göteborg. Varför är då Göteborg viktigt? För Ryssland blir det viktigt att kunna hindra NATO förband att utnyttja Sveriges största hamn för intransport av markförband i händelse av en konflikt, för NATO blir det viktigt att kunna ha kännedom om uppbyggnaden kring hamnen och terrängen till den i händelse av ett ryskt angrepp. Likväl kan kränkningar i Göteborgsskärgård syftat till att införskaffa sig kunskap rörande sensorsystem eller utplacering av egna sensorsystem m h t den strategiska vikt Göteborgs hamn har.
      Stockholm, Den strategiska betydelsen av rikets huvudstad säger allt kring varför Stockholmsskärgård är högintressant för främmande makt dels finns rikets ledning i Stockholm dels utanför finns 4. Sjöstridsflottiljen en av två (2) kvarvarande sjöstridsflottiljer och därmed 1/4 av svenska Försvarsmaktens fjärrstridskrafter, inräknat de två stridande flygflottiljerna samt 3. Sjöstridsflottiljen. Härvid är detta område strategiskt viktigt för en motståndare att redan i fredstid rekognosera och föröva i för att möjliggöra stridens förande oaktat om det är NATO eller Ryssland. Undervattensverksamhet har genomförts tidigare i detta område, vilket bekräftades vid en av presskonferenserna. Bedömt har främmande makt genomfört underrättelseinhämtning mot sensorsystem i området, likväl övrig underrättelseinhämtning, utplacering av egna sensorsystem samt inträningsoperationer i syfte att föröva vissa kritiska moment i händelse av en konflikt, båda parter har intresse av detta.
      Mängden kränkningar under vatten mellan 2009 till 2014 har ej bekräftats av Försvarsmakten likväl har man ej heller bekräftat uppgifterna rörande Gotland och Sundsvall, dock tidigare kränkningar i Stockholmsskärgård har bekräftats, likväl den genomförda ubåtsjakten i Göteborgsskärgård 2011 är ju i sig en indirekt bekräftelse på att främmande makt kan ha genomfört undervattensverksamhet i området. Vad som dock gör det troligt att t ex Von Brauns siffra ett tiotal kränkningar stämmer, är att officersförbundet hade i sin medlemstidning i Oktober 2014, ett reportage om undervattensspaningscentralen (UVSC) på Muskö. Där man indirekt ger en bekräftelse att undervattensverksamheten har ökat, då man nämner att mer fasta hydrofonsystem kommer utplaceras på grund av den ökade aktiviteten i Östersjön, likväl beskrev man utplacering av fasta kamerasystem, något som de gamla ubåtsskyddskompanierna även hade spritt över Sverige i syfte att kunna kontrollera ytan, då olika sensorsystem gav utslag och därmed bekräfta eller falsifiera om en undervattensfarkost var på platsen.
      Fakta i målet är att Försvarsmakten har bekräftat undervattensverksamhet av främmande makt har genomförts tidigare som minst i Stockholms skärgård. Är då de övriga uppgifterna troliga att främmande makt även befunnit sig i Göteborgs skärgård, vid Gotland och Sundsvall. Jag bedömer det som mycket troligt att så är fallet, kopplat till de säkerhetspolitiska spänningar som uppstod efter Georgien konflikten samt dess efterföljande konsekvenser, så faller bitarna på plats. Detta kan även vara en del som Säkerhetspolisen (SÄPO) benämner som krigsförberedelser. Kan man nationalitets bestämma vilken den främmande makten är? Svaret på den frågan blir nej, i så fall hade en diplomatisk protestnot redan varit överlämnad till den nationen.

      Förklaringsmodeller.Fyra troliga förklaringsmodeller finns främst till varför främmande makt väljer att genomföra undervattensverksamhet på dels svenskt territorialvatten dels det inre territorialvattnet, dessa är inhämtningsoperationer, avlyssningsoperationer, rekognosering av sensorsystem och avslutningsvis utplacering av egna sensorsystem. Det främsta och övergripande huvudsyftet med främmande makts undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten är och förblir underrättelsedrivna operationer i något syfte, det var det övergripande syftet under 1980-talets kränkningar likväl lär det vara/bli det under de kommande årens.
      Inhämtningsoperationerhar tidigare beskrivits i den ovanstående texten, men en ytterligare förklaring kan krävas. Syftet med renodlade inhämtningsoperationer vid undervattensverksamhet kan vara att finna lämpliga landstigningsplatser, farleder, genomföra inträngning på land i syfte att rekognosera fasta objekt. Detta vet vi genomfördes dels av NATO anslutna länder dels av Ryssland under det kalla kriget, så båda parter har genomfört och besitter förmågan att genomföra sådana operationer. Det är således renodlade krigsförberedelser dessa operationer syftar till, man vill fysiskt på plats inhämta information som bekräftar ens tänkta planer.
      Bild 4. Undervattenskablar i Östersjön.

      En möjlig förklaring till varför främmande makt befinner sig i våra skärgårdar kan vara avlysning av undervattenskablar, både NATO och Ryssland har denna förmåga, se bild 4. Den mest kända avlysningsoperationen är ”Ivy Bells”, då USA avlyssnade en undervattenskabel i Ochotska havet under 1970-talet, i en nyligen publicerad artikel i Ryssland rörande ubåtstypen AC-12 så beskrivs även att avlysningsoperationer har genomförts med denna ubåtstyp. Således båda sidorna har kompetensen och förmågan att genomföra sådana operationer. Vän av ordning ställer sig säkert då frågan varför genomföra det på inre vatten och inte ute på internationellt vatten. Oftast handlar det om dykdjup men även referenspunkter för att enkelt kunna fastställa vart kabeln finns, i fallet med ”Ivy Bells” förutsatte man att det skulle finnas en varningsskylt som indikerade att ankring var förbjuden mellan land, vilket det gjorde, därmed kunde sökandet efter kabeln underlättas. Syftet med en avlysningsoperation i dagsläget är bedömt att få tillgång till rådata i och med att den mesta överföringen numera genomförs digital i dessa kablar.

      En annan förklaring är i redan fredstid genomföra rekognosering av främst sensorsystem för att möjliggöra förstöring av dessa i händelse av krig. Med sensorsystem avses här dels radar dels undervattenssystem såsom bottenfasta sonarsystem o dyl. Försvarsmaktens innehav av dessa system framkommer som senast i officersförbundets medlemstidning, likväl finns det tidigare SOSUS system (benämnt som Ålandsspärren och System-4) beskrivit i Mikael Holmströms bok den dolda alliansen. Förstörs sådana system i ett inledningsskede av en konflikt så skulle vår förmåga att nå ett ledningsövertag mot en motståndare drastiskt försämras. En annan förklaring kan vara kartläggning av dessa system så att dessa kan undvikas. Både Ryssland och NATO länder har under kalla kriget genomfört förberedelser för sådan verksamhet.
      En avslutande förklaring kan vara utplacering av egna sensorsystem samt underhåll av dessa. Både Ryssland och NATO länder genomförde sådana operationer under kalla kriget, förmågan att genomföra dessa operationer lär under del av 1990 och 2000-talet nedgått men tveksamt är om man valt att avsluta ett vidmakthållande i detta. Vilket skulle förklara ett inträngande på inre svenskt territorialvatten.
      Den avslutande frågan är alltid den vanligaste förekommande, varför väljer man att genomföra kränkningar med undervattensfarkoster, det svaret är går att finna i vår oerhört långa kust, Sveriges kust är dryga 270 mil lång. Längs denna kust har vi en stor del av våra sensorkedjor, detta gör att det enklaste sättet att inhämta information rörande dessa är främst genom undervattensverksamhet. Sannolikheten att bli påkommen är mycket låg och blir man påkommen är det näst intill omöjligt att bevisa vilken nation som är den kränkande om man inte lyckas tvinga upp eller sänka farkosten och då bärga den. Häri ligger svaret varför främmande makt väljer att kränka vårt territorialvatten med undervattensfarkoster.
      Bedömt genomförs samtliga fyra typer av operationstyper i och med att det övergripande syftet med dem är informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Sett till den period vi tittar på 2009-2013 så blir det mycket svårt att göra indiciekedjor som kan utpeka någon specifik nationalstat som den kränkande utan teknisk bevisning. Efter 2013 blir situationen enklare, där finns ett större antal variabler att kunna ta hänsyn till samt vägval som Sverige genomfört, men det återkommer vi senare till.
      Slutsatser
      Främmande makt har genomfört undervattensverksamhet på svenskt territorium bedömt kommer även främmande makt fortsätta dessa operationer mht det rådande säkerhetspolitiska klimat i Östersjöregionen. Försämras det säkerhetspolitiska klimatet kommer bedömt intensiteten i undervattensverksamheten tillta.
      Främmande makts övergripande syfte med undervattensverksamhet är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Dessa syftar dels till att bekräfta om tilltänkta planer är möjliga dels till att redan i fred öva kritiska moment som kan nå strategiska avgöranden i krig och därmed rättfärdigar risktagningen redan i fred.
      Have a good one! // Jägarchefen
      Källor
      DN 1, 2(Svenska)
      Expressen 1, 2, 3(Svenska)
      FN 1(Engelska)
      Komsomolskaja Pravda 1(Ryska)
      OSW 1(Engelska)
      Sundsvalls Dagblad 1(Svenska)
      SvD 1(Svenska)
      SIPRI 1, 2(Engelska)
      Submarine Cable Map 1 (Engelska)
      The Guardian 1(Engelska)
      RIA Novosti 1(Engelska)
      Regeringen 1(Svenska)
      Regeringskansliet 1(Svenska)
      Göteborgsposten 1(Svenska)
      Officersförbundet 1(Svenska)
      Deception, Lucas Edward, 2012
      Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
      Blind mans bluff, Sontag Sherry; Drew Christopher; Drew Annette, 1998
      Rising Tide, Weir Gary; Boyne Walter, 2003
      Sanningen i ubåtsfrågan, Gustafsson Bengt, 2010
      Hårsfjärden, Tunander Ola, 2001