Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Brandbekämpning sommaren 2015?


I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar sina helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att ”det inte var ett möjligt alternativ”, vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser
Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 
Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.
Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal vid helikopterflottiljen.
————-

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att ”ett begränsat antal Hkp 16-besättningar” ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet  med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.

—————-
Vi kan då konstatera ett antal faktorer:
– Försvarsmakten gör sig nu av med sina Hkp 10 som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta, men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) nedgår.
– Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdrag att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder.
– Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker bygga upp en begränsad förmåga till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.
Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren tre inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället

Fritt spelrum


Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden.
Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.

I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ….  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 

I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?
Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.
Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?
Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.
Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga ”vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi”. Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.

Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.


I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.
I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.
Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 
Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.
Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att ”Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan”. Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.
Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.

Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att ”Försvaret satsar på jämställd design”
Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!
Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla – exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv?  Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?

Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:

– Konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.
– Att det gamla ”Marinflyget” skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 
– Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.
– Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

– Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…

– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. 🙂
————————–
Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!
Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.
Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 
Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 
Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.
Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.
Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist
– ”Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?” av Niklas ”Skipper” Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

Gästinlägg: Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Debatten och försvarslogistik fortsätter och här kommer ytterligare ett gästinlägg från användarperspektivet eller i det här fallet perspektivet som fartygschef. Debattören den här gången är ingen mindre än ”Skipper”, men den här gången som fartygschefen Niklas Wiklund.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef

Gästinlägg: Ursäkta röran, vi bygger om!

Här kommer det fjärde gästinlägget i den pågående debatten om försvarslogistiken. Tidigare inlägg:

– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––

Ursäkta röran, vi bygger om!

Jag har deltagit i den debatt som uppstod på Twitter om Omdaning försvarslogistik och hur framförallt verksamhetsövergångar till FSV påverkar Försvarsmakten. Det har tidigare publicerats tre gästinlägg på denna blogg och även jag vill ta chansen att ge min syn. Jag instämmer i det mesta som @DDrilog säger i sitt gästinlägg och kommer här snudda vid delvis samma punkter.
Jag vill dock inleda med att säga att det är glädjande att både chefen för FSV och Försvarslogistikchefen deltar i debatten och ger sin syn via blogginlägg. Jag har haft mailväxling med Tomas Salzmann och även om jag inte håller med om hans svar så har han svarat utförligt på mina frågor. Han har även tagit initiativ till att vi ska träffas IRL vilket uppskattas.

Bakgrund
Sedan 2013 pågår en stor förändring av försvarslogistiken. Stora delar av den bakre logistiken har förts över från Försvarsmakten till FMV, där de nu finns i enheten FSV (förråd, service och verkstäder). Dessutom har huvudelen av FM resurser för driftstyrning av befintliga materielsystem samt kravställning på nya materielsystem förts över till FMV. Tanken är att FMV ska ta ett helhetsansvar från materielinköp, via nyttjande, till avveckling. På något sätt ska detta bli effektivare och det ska årligen spara 760 miljoner/år. Dessa pengar ska gå tillbaka till Försvarsmaktens förbandsverksamhet. Detta är naturligtvis lovvärt och jag välkomnar ekonomiska förstärkningar till förbandsverksamheten. Precis som Engewall säger så beror många av dagens problem inom logistiken på tidigare felbeslut och nedprioriteringar och är inte knutna till Omdaning försvarslogistik. Jag kommer beröra båda sakerna och påstår att så kallade effektiviseringar ofta leder till suboptimering och att arbetsuppgifter och kostnader i stor utsträckning bara flyttas, samt hur utvecklingen på området påverkar vår förmåga vid kris/krig. Jag har tidigare delvis berört detta i ett annat gästinlägg hos Cornucopia.

Materielanskaffning
Anskaffning av nya materielsystem ingår normalt inte i begreppet logistik men har nu i och med FMV utvidgade ansvar bakats in i det delvis nya begreppet försvarslogistik, förkortat FLOG. Anskaffning av materielsystem är FMV kärnverksamhet, men det som nu är nytt är att de flesta som tidigare var FM kravställare mot FMV, Materielsystemansvariga vid HKV och Teknikkontor/Materielsystemkontor, nu också förts över till FMV! Jag har i mitt jobb regelbundet kontakt med ett antal av dessa som numera tillhör FMV och de allra flesta är frustrerade och kan inte själva förklara hur detta ska fungera. Försvarslogistikchefen skriver i sitt inlägg att FM ska definiera behov och ställa krav på FMV som sen ska lösa dessa. Exakt hur detta ska gå till och vem som kontrollerar så att FM får materiel som uppfyller våra behov är, åtminstone för mig, fortfarande höljt i dunkel. Delar fullt ut uppfattningen att FM behöver bli bättre på detta, men vem ska göra det när många av de som tidigare gjort det nu flyttats över till FMV?

Övertro till civila lösningar
Under den så kallade ”strategiska time-outen” fanns en tro på att det ”inom överskådlig framtid” inte skulle finnas några militära hot mot Sverige. Därför var det lockande att snegla på den utveckling som skett inom den civila logistiken. Vi avvecklade den spridda mobiliseringsprincipen, begrepp som just-in-time och centrallager poppade upp. Det man då missar är att det finns en väsentlig skillnad mellan civil och militär logistik och det är hotbilden. I den moderna asymmetriska krigföringen är logistikförband och depåer särskilt utsatta. Vi har dessutom gjort den potentiella fienden tjänsten att samla våra resurser på ett fåtal platser. Vem skyddar Försvarsmaktens centrallager i Arboga vid skymningsläge? Vid mobilisering ska det i princip tömmas och all materiel ska ut till förbanden. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi definierat en kritisk sårbarhet.

En annan effekt av just-in-time-tänket är att snabbköpen på förråden till stor del försvann. Där kunde man förr snabbt få tag på de förbrukningsartiklar som man erfarenhetsmässigt visste går åt, allt från blyertspennor till arbetshandskar. Snabbköpen togs bort, lager var fult och band kapital. Istället skulle var och en beställa detta i IT-systemet PRIO med motivet att alla kan ju handla på nätet idag. Alla som använt PRIO/handla inser att den webshop som använt detta system snabbt hade gått i konkurs. Gränssnittet är inte användarvänligt och man vet inte intuitivt hur man ska göra. Detta är inget problem om man är administratör som ofta jobbar i systemet, då lär man sig. Men när man som vanlig användare några gånger om året ska in och beställa något tar det orimligt mycket tid. Dessutom är det inte leverans dagen efter. Konsekvensen blev att alla byggde upp egna lager på kompanier och avdelningar. Med andra ord gav effektiviseringen möjligtvis en besparing på ett ställe men orsakade merarbete och band kapital på många andra ställen i organisationen. Precis tvärt emot intensionen. Tyvärr finns det många liknande exempel.

FUS
Om jag backar bandet ett antal år så fanns vid mitt förband en kundmottagning i anslutning till verkstaden. Den var en del av mitt förband och hit gick brukare från hela garnisonen för att bland annat lämna in sitt fordon på besiktning eller reparation. Deras uppgift var att företräda kunden gentemot arbetsledningen på verkstaden, prioritera, skriva beställningar och kontrollera utförda jobb. Man var kort sagt kundens representant som såg till att verkstaden utförde det de skulle i rätt tid. Detta arbete utfördes av två personer och verkstaden till hörde då FMLOG men fanns inom samma myndighet, Försvarsmakten. Dessa tjänster fördes över till FUS (Främre underhållsstöd) som var en del av FMLOG och man dubblerade personalstyrkan eftersom man fick vissa ytterligare arbetsuppgifter. 2013 fördes huvudelen av personalen (återigen utökade) över till FSV, men chefen och hans ställföreträdare blev kvar i FM! Nu vid nyår skulle hela verksamheten föras över till FSV och kallas LKY (Lokal kundyta). Nu har inte FM och FMV lyckats komma överens om hur detta ska fungera så därför är införandet skjutet till 31/1. Vi vet som sagt inte hur detta kommer bli men tanken är alltså att FSV på något sätt lägger beställning till sig själva. Vem som blir ”kravställare” på FSV och håller tummen i ögat på dem är oklart. Antingen får alla brukare företräda sig själva eller så får förbanden åter sätta samman en funktion för detta, synd bara att personalraderna förts över till FMV….

FSV ekonomiska modell
De tidigare gästinläggen har till största delen handlat om FSV verkstadsdrift och deras ekonomiska modell. Jag håller med om att det här funnits viss effektiviseringspotential, men jag undrar hur man mäter sin effektivisering. Salzmann, som har ett civilt ekonomiskt perspektiv, säger att man ökat sin debiteringsgrad. Det betyder att kunden direkt betalar för en större del av mekanikern totala arbetstid. FSV är ju intäktsfinansierat så kunden betalar ju ändå i slutändan hela mekanikerns lön, det kommer ju inte pengar någon annanstans ifrån. När jag frågar hur mycket man producerat svarar man hur många timmar man jobbat. Det är inte svar på frågan! Jag som kund är intresserad vilken uteffekt verkstaden ger mina förband. Här finns kärnan i problemet. FSV fokus är på att i ekonomiskt avseende effektivisera sin produktion. Det ska gå att fakturera så mycket som möjligt ur så få personer som möjligt. Det finns inget bra sätt att mäta hur mycket en verkstad producerat och framförallt inte om det är tillräckligt för att möta förbandens behov. För att hålla debiteringsgraden hög anpassar sig verkstaden så att de alltid har fullt upp. Min fråga blir: hur ska vi kunna hantera ökad verksamhet vid förbanden eller i värsta fall en mobilisering? Lägg därtill att det finns ca 1000 fordon inom försvarsmakten som står i repkö och har ett reparationsbehov.

Krigets krav
Jag har vid flera tillfällen, nu senast förra veckan till Tomas Salzmann, ställt frågorna: Vilken uppgift har verkstäderna under och efter mobilisering? Vilken planering finns för detta? Det finns idag inget svar på den första frågan. På den andra finns det ett svar, tyvärr är det ingen. I princip alla specialverktyg till FM materielsystem tillhör FM och behövs i FM insatsorganisation. Det innebär att vid en mobilisering kan FSV verkstäder inte reparera FM materiel längre. Anskaffning finns inte heller med i de nya materielprojekt jag är inblandad i. FSV anger att ska man anskaffa detta måste det belasta FM låneram i Riksgälden och då minska utrymmet för FM materielanskaffningar.

Folkrätt
Som tidigare sagts flyttades stora delar av FM bakre logistik över till FMV 2013. Detta innebär i praktiken att det nu är den civila myndigheten FMV som lagerhåller FM förnödenheter på bakre nivån. Vissa hävdar att detta inte är något nytt, FM har alltid fått sina förnödenheter från civila leverantörer. Det är förvisso sant, FM har varken egna oljekällor eller potatisåkrar. Utan att vara folkrättsexpert hävdar jag ändå att det är en stor skillnad på detta område. ICA:s centrallager kan knappast betraktas som ett militärt mål för att de levererar mat till FM. Däremot råder det nog inga tvivel om att FMCL som den civila myndigheten FMV driver är ett militärt mål. Vilket folkrättsligt skydd har de som arbetar där? Det samma gäller FSV:s verkstäder som oftast ligger inom garnisonsområden. Dessa går enligt min mening inte jämföra folkrättsligt med civila företag som underhåller militär materiel som en del av sin verksamhet.

PRIO
Under 2014 fördes vissa mindre delar av förnödenhetsförsörjningen över i affärssystemet PRIO. Med början i maj 2015 och tidsförskjutet under ca 1,5 år kommer i princip all logistik inom FM och FSV lyftas över i PRIO. Det sägs vara en av de största datamigreringarna som gjort till ett SAP-system. Många har, med rätta, farhågor om hur detta kommer bli. Den information jag hittills fått tyder på att man lärt sig av tidigare misstag och jag tror att själva införandet kommer gå bra men det kommer självklart att märkas när det sker nedstängningar och när över 5000 personer ska gå utbildning. Det intressanta blir inte i första hand hur gränssnittet är utformat utan vad man kommer kunna göra och vem som ska göra det. Det vill säga vilka verksamhetsregler och arbetsmetoder som införs med systemet. Mer info är på gång men det verkar som att även här läggs ett större ansvar på den enskilde. Risken är alltså att vi inom logistiken går mot samma utveckling som bland annat plutonchefer upplever, att man fastnar vid datorn med administration. Jag hoppas jag har fel!

Basplatta
Det går nästan inte att uttala sig om Försvarsmakten idag utan att tala om den så kallade ”basplattan”. Detta nya modeord har mig veterligen inte definierats ordentligt. De flesta är dock överens om att det försvarsministern och ÖB menar är att få grundläggande saker att fungera, sådant som redan borde fungera. Jag menar att detta är mycket viktigt, MEN får inte misstas för en förmågeutveckling. Basplattan kommer förbättra vår förmåga, men bara till en nivå vi redan borde haft. En av de saker som nämnts i sammanhanget är tillgången till reservdelar. Jag kan ta två konkreta exempel. Ett är de nya bildförstärkarna. Dessa har nu funnits i bruk ett tag och slits precis som all annan utrustning när den används. Problemet är när det inte finns reservdelar att tillgå. När reservdelar inte levereras och tvingas vi återkalla utrustningar från brukare för att kunna dela ut till andra som är högre prioriterade. Ett annat exempel är införandet av den nya bandvagnen, Bv 410. Detta system är under införande och de första vagnarna har nu rullat i ca ett år vid mitt förband. Tillsammans med den första omgången införskaffades ett initialt behov av reservdelar. Resterande behov skulle hanteras senare. Nu står vi med stora brister på så enkla saker som blinkersglas och backspeglar för ingen hade tänkt på att det sker körskador.

Avslutning
Om nu någon tolkar detta inlägg som ett påhopp på Tomas Salzmann eller övriga som arbetar inom försvarslogistiken så är det inte min mening. Jag vet att de allra flesta gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra. Arbetsuppgifter flyttas bara och utförs istället av många som tillsammans gör det sämre. Detta verkar vara sjuka i all offentlig förvaltning just nu. Läs gärna detta debattinlägg.
En tillnyktring håller nu på att ske. Det var glädjande att höra försvarsministern under försvarsföretagsdagarna i december säga: Fredstida rationalitet kan inte vara utgångspunkten för logistikförsörjningen. Logistikförsörjningen måste fungera vid alla typer av kris och konfliktsituationer. Även Försvarslogistikchefens inlägg talar om återtag av förlorad kompetens och förmåga. Det är bra, det första som krävs för en förändring är insikt om ”sjukdomsläget”. Ser med viss tillförsikt framtiden an. Vi är ganska många som välkomnar dessa förändringar och är villiga att arbeta i en ny riktning. Till och med snabbköpen verkar nu vara på väg tillbaka, nu under namnet säkerhetslager! Men det finns mycket att göra, även på detta område. Jag anser att det nu är dags att pendeln börjar svänga tillbaka ordentligt. Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?

Mattias Lagerqvist
@MaLagerqvist

PS
Delvis off-topic men jag kan inte låta bli. Följande nyhet låg 150126 på FMV:s hemsidas förstasida. Man kan här lätt få intrycket att FMV bygger en Camp i Mali. Det är inte riktigt den bild jag har eller som förmedlas på Malibloggen. Det är sant att FMV har ansvaret och det finns förvisso sex personer från FMV på plats tillsammans med de 125 från MALI00. Jag hoppas inte detta ska ses som ett lyckat exempel på Omdaning försvarslogistik, där FMV är ansvariga men FM får göra jobbet.
DS

Gästinlägg: Försvarslogistik i förändring

Debatten om försvarslogistiken fortsätter. Här ger Försvarsmaktens försvarslogistikchef, konteramiral Thomas Engevall, sin syn på frågan.

Tidigare inlägg i ämnet:
Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––

Försvarslogistik i förändring
Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av förändringen.
I min befattning som Försvarslogistikchef och ansvarig för denna verksamhet i Försvarsmakten är det på tiden att kommentera den pågående förändringen även på denna typ av media i en större omfattning än hitintills. Inte minst de senaste veckornas inlägg kring FMV förmåga och prissättning av underhållstjänster gör att det känns som hög tid.

Det skulle leda till en alldeles för lång artikel att i detalj gå igenom hela förändringen här på WW (och på FM egen blogg) i ett inlägg men jag vill ändå göra några nedslag.

Syfte och metod
Det grundläggande syftet med hela omdaningen av logistiken är att frigöra pengar, 760 miljoner per år, och i stället använda pengarna för övningar, utökad flygtid, utökad gångtid med fartygen etc. för att på det viset skapa en ökad operativ förmåga för Försvarsmakten som helhet.

Den huvudmetod som har valts (och även beslutats politiskt) är en omfattande ansvarsförändring mellan Försvarsmakten (FM) och Försvarets materielverk (FMV), där i korthet FM ska fokusera på att ställa krav på materiel, logistik och logistiktjänster och FMV ska fokusera på att leverera detta.
Innebörden av detta är att Försvarsmaktens uppgift och ansvar är att: Ansvara för anslagen, äga materielen och definiera behovet av logistik, genomföra insatsnära logistik (oberoende av insatstyp), ställa operativa och funktionella krav, ange tillgänglighetskrav och lagerhanteringskrav samt besluta om var, när och av vem som materielen ska användas.

FMV å sin sida har uppgift och ansvar för tillgänglighet och support genom hela livscykeln för materielen, svara för alla inköp till FM, ansvara för att de komplexa system vi har fungerar tillsammans (system av system), svara för driftstyrning, upprätthålla beredskap, svara för lagerhållning och lagerhantering samt omvandla FM operativa och funktionella krav till upphandlingskrav för att också upphandla och leverera tjänster och produkter.

Allt detta utgör ramverket för den förändring som sedan ett antal år pågår och de första stora personalövergångarna från FM till FMV ägde rum för dryga två år sedan när stora delar av dåvarande FMLOG övergick till FMV och enheten FSV (Förråd, Service och Verkstäder) bildades. Sedan dess har ytterligare personal övergått från FM till FMV, såsom personal ur Teknik- och Materielkontor, Materielsystemansvariga från Högkvarteret och nu senast i januari personal från Materielsystemkontor FLYG (MSK FLYG).

Att detta tar tid att få på plats och också fungera som ett väloljat maskineri tror jag alla inser. Å andra sidan var det var inte så väloljat när verksamheten var kvar inom FM (bl.a. i FMLOG) heller, även om alla så klart var vana med hur saker hanterades och därför var trygga i den verkligheten.

En personlig reflektion jag själv har gjort är att mycket av den lösning som vi nu är på väg in i har funnits förr i en väldigt likartad lösning, även om Försvarsmakten då var betydligt större. När jag tog min officersexamen 1985 fick jag mitt första jobb på FMV. Vid den tiden tryckte FMV upp telefonkataloger som omfattade alla avdelningar och all personal minst en gång om året. På den telefonkatalog jag fick som en del av ”startkitet” för nyanställda fanns det avdelningar såsom FMV:Verkstad, FMV:Förråd, FMV:RESMAT och FMV:Intendentur (sammantaget väldigt likt dagens FSV). Tvärs över Gärdet i de huskomplex som idag rymmer bostäder, kontor och HR-Centrum låg bl.a. Marinens Underhållsavdelning (och kanske även flygets och arméns motsvarigheter). Alla tre var personalrika avdelningar som svarade för driftstyrning, materieluppföljning mm och som hade stora likheter med vad som idag håller på att byggas upp inom FMV:s avdelning ”Anskaffning och Logistik” (AL) med den personal som kommit över från teknik- och materielkontor. Att personalen på FMV var krigsplacerad och att verksamheten skulle fortsätta vid kris/krig var det inget snack om och inte heller någon som tyckte var konstigt. När jag något år senare kom ut i förbandstjänst på dåvarande 1.ytattackflottiljen på Berga fanns det i fartygslagens (”reparationsplutonernas”) krigsorganisation civila motormontörer från de centrala motorverkstäderna för dieselmotorer (patrullbåtar) och gasturbiner (robotbåtar).

Nu ska vi inte tillbaka till 80-talet utan in i framtiden, men jag har väldigt svårt för de argument som i princip ”inkompetensförklarar” FMV eller hävdar att det ”aldrig skulle gå att lita på” FMV:s förmåga att stödja verksamheten i högre konfliktnivåer hela vägen upp till krig. Den förmågan finns redan idag med den personal som finns på plats. Det vi behöver göra är att formalisera FMV del av insatsorganisationen genom att kravställa den, bygga upp den och också öva den samordnat med Försvarsmakten så att alla kan vara trygga med att den verkligen fungerar.

Något om kravställning
Något som gäller i alla kundrelationer är att du aldrig får en bättre leverans än vad du förmår kravställa som kund. Royal Navy (brittiska flottan) har en devis vid deras stridsträningsanläggning som certifierar örlogsfartyg för operativ tjänst (FOST) som säger; ”You get what you inspect – not what you expect”. Bägge dessa yttranden kommer också över tiden att gälla FM som kravställare och beställare av produkter och tjänster av FMV. FMV finns ju därför att FM finns, inte tvärtom. Och även om vi nu sitter ihop som ler- och långhalm inom försvarslogistiken så vill inte jag se något kravlöst ”velouräktenskap” myndigheterna emellan. Vi kommer enbart att kunna utveckla vår verksamhet om vi ställer tuffa men relevanta krav på varandra. Och, vilket kanske är det viktigaste, att när problem uppstår, vi förmår lösa dem tillsammans, utan att gräva skyttegravar och skylla problemen på den andre.

När det gäller frågan kring FSV pålägg på fakturapriser som debatterats flitigt nu på slutet, bl.a. genom gästinläggen från Tomas Salzmann (CFSV inom FMV) och ”DDrilog” här på WW så vill jag klargöra vad jag ser som målbild i sammanhanget. När vi är ”klara” med förändringen så ska det på fakturor som kommer från FMV (där FSV är en del) tydligt framgå vad som är reservdelar, vad som är förbrukningsartiklar, vad som är timpris och hur stora eventuella pålägg är. Att ta fram detta kräver ingen ”raketforskning” då samma typ av information fås från vilken ”Mekonomen-ansluten bilverkstad” som helst när man lämnar in sin privata bil på service. Vi har tagit ett antal steg i vår kravställning relativt FMV för att komma närmare målbilden, exempelvis genom att FM inför 2015 krävde att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle ske direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV och på så vis få leveransspecificerade fakturor utan procentmässiga påslag.

Att vi inte kommit hela vägen ännu när det gäller övrig underhållsverksamhet är att beklaga men det är helt klart att vi ska dit, så snart det bara är möjligt.

Vad gäller påläggens storlek så är det viktiga för mig att de blir tydliga och transparenta så att det över tiden går att följa och också värdera (inte minst av FMV själva) för att kunna fortsätta att effektivisera verksamheten och också kunna jämföra med andra likartade leverantörer.
Förhållandena mellan FM och FMV vad gäller ekonomiuppföljning är reglerade i det samordningsavtal som finns mellan myndigheterna och som i sin senaste utgåva fastställdes så sent som 2014-12-18. För den intresserade har det beteckningen FM2014-6942:4 och 14FMV11589-1:1 beroende på myndighetsbeteckning. Ekonomihanteringen beskrivs i § 5 i avtalet samt i Annex A.

Samordningsavtalet gäller för 2015 och ett nytt avtal kommer att överenskommas för 2016 där vi tar ytterligare steg i ett antal områden, inte bara i ekonomihänseende.

Gamla synder blir som nya

I samband med omdaningen har också gamla synder hos såväl FM som FMV kommit upp i dagen och blivit synliga för betydligt fler än de närmast berörda.

Några exempel på detta är;

1. En växande reparationskö och reparationsskuld
Underhållsbudgeten på anslaget 1.1 (förbandsverksamhet) och till del även på anslaget 1.4 (vidmakthållande) under en lång rad av år använts som ”budgetregulator” för att få verksamheten i övrigt att fungera. Det går så klart att göra vid ett enstaka tillfälle men sker det för ofta och regelmässigt blir effekten en växande underhålls- och reparationsskuld som blir allt svårare att hantera. Där är vi nu och det måste vi göra någonting åt, men det finns inga ”snabbfix” i detta utan min bedömning är att det kommer att ta ett antal år att komma beta av köerna till en rimlig nivå. Jag med mina medarbetare och snart även FMV jobbar för närvarande med att identifiera vilka åtgärder som i detta hänseende ska ha förtur och var vi ska börja ”beta i problemet” för att få ut mest effekt relativt förbanden och deras verksamhet.

2. Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten i sig, dels måste personalen ha utbildning, verktyg och tillgång till relevanta lokaler för arbetet och dels handlar det om inställningen hos alla inblandade, från regements- och flottiljchefer ner till enskild soldat/sjöman att detta är viktigt. Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand. Jag är också helt övertygad om att alla berörda kommer att kunna känna en ökad stolthet kring sin egen insats och del i helheten när vi får genomslag av detta. När vi genomdrev en likartad förändring på 90-talet i dåvarande Kustflottan, kallad ”EKA” (Effektivisering av Kustflottans A-underhåll), fick vi alla tre effekterna för de enheter som var del av förändringsarbetet. De ”hinder” som vissa underhållsavtal kan utgöra, som begränsar FM egen personals möjligheter att reparera egen materiel, måste successivt omförhandlas. Även här gäller det för FM att vara tydlig i kravställningen till FMV.

3. Bristande underhållsberedningar och reservdelsanskaffningar
Under en lång rad av år har förmågan till underhållsberedningar och initiala reservdelsanskaffningar sakta men säkert tillåtits att degenerera. Det har varit viktigare att få fram systemen i sig till önskat antal än att ta ett mindre antal färdiga system men med mer kompletta reservdelsförråd. Motivet har varit att reservdelar alltid ”kan köpas sen”. Problemet är bara att detta ”sen” aldrig inträffar. Mycket av de senaste årens reservdelsproblematik har förklarats med/skylts på PRIO:s införande men det är bara en del av sanningen. En stor del av de problem vi har upplevt kommer sig också av att vi inte anskaffat reservdelar på ett ordnat sätt och att de beredningar som ligger bakom anskaffningarna har nedprioriterats i förhållande till mycket annat. Det måste ändras.

Syndernas förlåtelse
Dessvärre så räcker det inte när det gäller gamla synder att kliva in i biktbåset och komma ut efter en kvart som en ny människa utan här kommer det att krävas ett hårt och fokuserat jobb under flera år. Det jobbet behöver FM och FMV göra tillsammans. Att skylla gamla synder på ”omdaningen” eller på den ena av de bägge myndigheterna leder in i en återvändsgränd där det bara är frustrerande att vara.

Personal och kompetens
En annan av de absolut viktigaste frågorna vi måste jobba med inom försvarslogistiken är den långsiktiga personal- och kompetensförsörjningen.

Vi har ett högt åldersläge som vi måste hantera. Jag har för vana att skriva gratulationstelegram till alla inom FMLOG, Försvarmaktens Tekniska Skola, Trängregementet samt Försvarsmedicincentrum som fyller 50 respektve 60 år. För att identifiera dessa får jag in listor på alla i FM som fyller 50 och 60 och sedan är det bara att sätta igång och bocka av. På vissa uppslag är det hälften av FM personal som kommer från något av dessa fyra förband. Möjligen inte en helt optimal analysmetod men den säger tillräckligt mycket och det står helt klart att vi står inför en stor omsättning de kommande åren.
När man går lite djupare ner och tittar i de olika logistikfunktionerna, exempelvis kommunikationstjänst, så blir det också väldigt tydligt att det inte finns speciellt många individer (officerare och civila) som verkligen kan det aktuella området utan och innan. Att vi har en hel del att ta igen som ett resultat av den så kallade ”strategiska timeouten” är helt klart.

Även inom detta område kommer vi att behöva jobba nära mellan FM och FMV för att hitta långsiktiga och hållbara lösningar men även för att kunna attackera mer närtida uppgifter som kan kopplas till omvärldsläget.

Gemensam inställning
Jag tycker det är bra att de problem och frågeställningar vi har debatteras och diskuteras. Det är bara genom att lyfta upp problemen i dagen som de går att åtgärda.

Att problemen lyfts upp tyder också på att det finns ett stort engagemang och en stor lojalitet mot uppgiften att bygga en fungerande och effektiv lösning för Försvarsmakten som helhet.

Jag tillsammans med mina avdelningar i Högkvarteret och förbandscheferna på logistikförbanden kommer i en rad frågor mer tydligt ge oss in och leda och så att säga ”ta befälet” över försvarslogistiken i de frågor som jag pekat på i detta inlägg och i många fler.

Det jag förväntar mig av alla som vill vara med i bygget av dagens och morgondagens försvarslogistik (såväl inom FM som FMV) är ni tar aktiv del i detta arbete och såväl lyfter de problem ni ser som att därefter gör något åt dem – tillsammans. Det är nämligen där vi kommer att vara – Försvarsmakten och Försvarets materielverk – tillsammans inom försvarslogistiken – under överblickbar tid framöver.

Thomas Engevall
Konteramiral
Försvarslogistikchef

Gästinlägg: Försvarsmaktens skriande behov av forskning

Mikael ”Duke” Grev Follow @mikaelgrev_sve är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.

Hög operativ effekt med få stupade
Avvägning mellan kvalitet (här syftande till hög operativ effekt) och kvantitet är känslig när det handlar om militär materiel. Avvägningen innebär nämligen en nära koppling till värdet på soldatens liv.

Om 100 lågkvalitativa stridsvagnar har samma operativa effekt som 25 högkvalitativa så kommer en strid mellan dessa generellt innebära fyra gånger fler stupade på sidan som satsat på kvantitet. Notera att detta gäller avvägningen mellan kvalitet och kvantitet för samma operativa effekt. Även med hög kvalitet så måste man ha tillräcklig mängd för att uppnå avsedd totaleffekt och flexibilitet.

För Sverige är denna avvägning enkel. Här värderas människoliv högt och svenska militärer förväntas få den bästa utrustning man kan upphandla inom budgetramen. Sedan krävs budgetmässiga beslut för att köpa rätt mängd.

Varför ska Försvarsmakten forska?
Hög kvalitet är svårt att uppnå. Det är inte bara att köpa de bästa prylarna och tro att man får motsvarande totaleffekt. Likt en motor har alla delar sin uppgift och måste passa in i ett större system. Delarna måste inte bara passa ihop, de måste även ingå i en bra grundidé – en helhetssyn. För att uppnå detta måste olika sammansättningar utvecklas och inte minst utvärderas. Det är detta som är forskning.

När Försvarsmakten ger pengar till FOI/FLSC (Flygvapnets luftsimuleringscentrum i Kista) för att utvärdera ett antal olika system till framtida Gripen E så är det pengar som kommer tillbaka tiofaldigt för att man kan beställa system som passar in i helheten. Forskningen möjliggör en intelligent och kunskapsbaserad dialog med leverantören.

När forskningspengar stryps så ersätts dessa så viktiga insikter med tyckanden och alternativa agendor, som sällan leder till operativ effekt. Datalänkar kanske saknas, system pratar inte med varandra, funktioner beställs med undermåliga specifikationer, och så vidare.

Även utan kunskap om vad som ska beställas så beställs likväl system för samma mängd pengar, kanske till och med något mer då medel frigjorts från forskningen. Men när de kommer tillbaka så kanske det visar sig att man inte tänkte hela vägen och effekten uteblir. Industrin har inte – och ska inte ha – ansvar för Försvarsmaktens operativa effekt. Det kan enbart Försvarsmakten ha. Men om FM inte kan axla denna beställarroll, vad blir resultatet? Dyrt och ogenomtänkt.

Forskning och teknikutveckling
FoT är anslag 1:5 i Försvarsmaktens budget. När Försvarsmakten med ständigt minskade anslag har tvingats hyvla funktioner för att betala skogsbränder, ockerhyror och regeringsflyg så har FoT få stå tillbaka. Rejält.

Bild från Försvarsföretagsdagarna 2014
https://ffd14.files.wordpress.com/2014/12/pontus-de-laval-rev1.pdf

2005 var FoT 3,9 % av försvarsbudgeten. 2013 var den nere på 1,4 %. Idag är nivån ännu lägre och det blåser försvarsministerinducerade vindar för ytterligare minskningar till förmån för ”bottenplattan”. Detta får stora konsekvenser. Till exempel har forskning på radar gått från 75 miljoner per år 2005 till 5 miljoner 2013. Ja, det är sant! Detta i en tid när radar är i stort behov av ett tekniksprång för att vårt luftförsvar inte ska bli överkört av flygplan med stealth-teknik som fienden bevisligen utvecklar, och kanske kommer att sälja.

Någon vill kanske hävda med att FM lagt ut forskningen på entreprenad genom att köpa COTS och att industrin därmed ska stå för forskningen. Tyvärr är det inte bra om det blir en kraftig snedfördelning på forskning – och därmed kunskap – varken för industrin, FMV eller FM. För pennor, och kopieringsapparater fungerar COTS så länge man förstår kundvagnen i PRIO. För system som ska integreras i andra system är det svårare och blir ofta dyrare och sämre.

Den som gjort ett större inköp av någon teknikpryl är medveten om hur mycket tid som måste läggas på research om man vill göra ett bra köp. Visst kan man gå på försäljarens rekommendationer, men risken är då stor att man får en produkt som gagnar säljaren i första hand. Till viss del beroende på egenintresse men även för att det är svårt att förstå en kund som inte förstår sitt eget behov. För säljaren är en kunnig kund ovärderlig domänkunskap. Det är en symbios och alla vinner på om kunskap finns i alla läger.

Exempel – beställning av flygplan
När en uppgradering av ett flygplan ska beställas så sker en dialog mellan brukaren (FM) och leverantören, med FMV som mellanhand. De system som avhandlas är ofta mycket komplexa och få förstår vad de egentligen gör. Antingen är man pilot och vet vad man vill ha, eller så är man tekniknerd och förstår vad funktionen är. Få förstår båda sidorna.

Det har visat sig i de simuleringar som tidigare gjorts vid FLSC att det är svårt att förutse ett nytt systems påverkan på stridseffekten. Ofta är givna förbättringar – som ökat radarupptäcksavstånd – nästan omärkbara i resultatet. Samtidigt behövs beslut om vilka system som ska beställas och det är alltid så in åt h-lvete bråttom att det är försent att göra något seriöst när väl beslut avkrävs. Detta upptäcks på nytt – varje gång.

Det är här forskningen kommer in. Om det bedrivs en effektiv grundforskning på nya funktioner i försvarsmaktens regi så kommer rätt system att kunna beställas. Samtidigt byggs både en organisation för utvärdering och en kunskapsbas upp över tiden. Görs inte detta så kommer många system som helt saknar operativ relevans att beställas baserat på en schyst animerad PowerPoint-presentation, med extra ljudeffekter. Detta blir dock kostsamt på riktigt först när ofreden knackar på dörren. Pengar till FoT sparas tiofalt över tid.

SMS-lånet av tid
Just nu lever vi på lånad tid. Idag ser vi frukten från när FoT fortfarande var på över fyra procent. De produkter och kunskaper som forskades fram för 5-20 år sedan är de vi använder idag.

Genom redovisad nerdragning på FoT så kommer de system som borde ha forskats på idag att skapa kunskapshål om 5-20 år. Och snart är vi där. Nyss var det 2008 och krig i Georgien. Det var sju år sedan.

Den rosaskimrande önskebubbla av evig fred som precis brustit möjliggjorde besparingar på det som går snabbt att återställa. Tyvärr sparades på fel saker och alldeles för mycket så. Forskning skapar resultat bortom ’överskådlig tid’ och därför kan man aldrig dra ner på forskningen baserat på nuläget. Det är så enkelt och helt enkelt så.

Vänligen,
Mikael Grev

Gästinlägg: Replik FSV ekonomiska modell

Innan Folk och Försvars rikskonferens i Sälen skrev FMV:s chef för Förråd, Service, Verkstäder (FSV), Tomas Salzmann, ett gästinlägg här med anledning av en diskussion som uppstått på Twitter rörande påslag som FSV gjorde på tjänster som säljs till Försvarsmakten. Ursprungsuppgifterna som fick Tomas Salzmann att reagera kom från signaturen @DDrilog, som inkommit med en replik. Detta gästinlägg skulle egentligen ha publicerats tidigare under den gångna veckan, men Sälen och uppslammade uppgifter hos mig gjorde att så ej blev fallet. 

Debatten lär fortsätta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Replik FMV/FSV ekonomiska modell

Jag blev för ett par dagar sedan tillfrågad av Wiseman om jag var villig att replikera på C FSVs gästinlägg angående myndighetens ekonomiska modell.

Här kommer nu min inledande syn på vilka problem som föreligger med nuvarande lösning med FMV/FSV som underhållsleverantör till Försvarsmakten samt ett förslag på vad jag anser kan vara ett första steg för att komma tillrätta med problemen.

FMV= http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/
FSV= Förråd Service och Verkstäder är en del av FMV http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/Organisation/Verksamhetsomraden/FSV/
FM= Försvarsmakten http://www.forsvarsmakten.se/sv/ ”Kärnverksamheten”

Effektivisering?

Försvarslogistik skall närmast ses som en mängd långa kedjor av händelser och verksamhet som möts vid flera tillfällen innan leverans sker till den som har behov av effekt. Att som C FSV endast effektivisera sin egen del av logistikkedjan och dessutom effektivisera främst i monetära termer ger dessvärre stora svängningar och skapar ineffektivitet någon annanstans i Försvarsmaktens organisation. Detta blir speciellt märkbart om resurser förändras utan helhetssyn som tex nedläggning av en flygverkstad eller outsourcing av militär reservdelsförsörjning.

C FSV talar gärna om ökad debiteringsgrad som ett mått på effektivisering.
Debiteringsgrad är oerhört lätt att manipulera – Ett enkelt sätt är att säga till all personal att redovisa så mycket tid som möjligt mot en kundorder. Så länge det inte finns någon med uppgift att kontrollera eller granska går det även att redovisa egna kvalitétsbrister, reservdelsproblem, utbildningar mm mot arbetsorder. FM har från och med 2015-01-31 ingen personal kvar som detaljgranskar genomförda åtgärder och FMV-FM fakturaflöde är till viss del automatiserat. För mig talar växande repköer ett tydligt språk om att detta handlar om något annat än effektivisering – nämligen suboptimering.

Incitamentet för repkön är olika beroende på om man tillhör FM eller FMV. FM vill helst uppnå 100% tillgänglighet och FMV ser gärna att man har materiel i repkön för att få så hög orderingång som möjligt eftersom man då garanterar avbrottsfri produktion.
En annan aspekt är att det är enklare att få en eventuell extern leverantör att ta över verksamhet om det finns en garanterad orderingång.

Mer pang för pengarna – För vem?

Eftersom FMV är en intäktsfinansierad myndighet kan FMV per definition inte spara någonting åt Försvarsmakten – bara åt sig själva. Däremot kan FMV se till att ha mer intäkter än utgifter och på så vis få ett överskott som går att lämna tillbaka till Försvarsmakten som en så kallad ”besparing”.

Andra verksamheter som överskottspengarna kan användas till:
• köpa in konsulter som kan lösa de uppgifter FMV/FSV inte kan, hinner eller vill göra själv.
• skicka FMV personal på utbildning/möten/kurser för att bättre förstå kunden Försvarsmakten.
• skicka FMV/FSV chefer på utbildningar. Lean-kurser verkar populärt.
• skicka konsulter på utbildning – Trodde i min enfald att det var kompetens som gjorde att man fick jobb på FMV?
• flyga in FMV personal till Stockholm och äta julbord på Globen Annexet.
• genomföra helt irrelevanta infrastrukturåtgärder på Fortverkets fastigheter som man hyr i andra hand av Försvarsmakten!
• troligtvis kan man också flytta överskott till projekt som av någon anledning blivit dyrare än vad man på FMV räknat med.

I ett civilt företag kan ovanstående nyttjande av medel vara helt normalt – men betänk att FMV fick uppgiften att utveckla logistiken för att de av politiker bedömdes kunna göra detta bättre och billigare än Försvarsmakten själva för att i slutänden spara skattemedel!

Exempel
250 chefer inom FMV lär sig att förstå ”kunden” – Säkert ett jättebilligt och effektivt möte?

FMV behöver hjälp med den krångliga ekonomin och köper in fler ekonomikonsulter.

Det märkliga är att FMV har lämnat tillbaks en hel del pengar till Försvarsmakten och genomfört en hel del annat med sina intäkter också men ändå lät FMV meddela att man inte kunde klara av besparingen redan i april 2014.

FMV och Försvarsmakten talar ofta om att besparingen skall användas till ökad insatsverksamhet vilket naturligtvis är ett välkommet tillskott för övningsverksamheten. Problemet är att effektiviseringen hämtas hem i effektivisering av logistik inklusive reparationer och övrigt underhåll på materiel. Detta innebär i förlängningen att Förbanden som skall övas ofta saknar materiel. När brister uppstår lånar förbanden materiel av varandra eller hyr materiel som tex fordon – Vilket belastar FM ekonomi ytterligare.

Läs gärna Försvarets forum Nr 6 2014 s.20 om reparationskön på ca 1000 fordon till ett beräknat underhållsvärde på ca 500 Miljoner kronor (enligt Tomas Salzmann på FMV intranät)

Är det effektivt och billigt att skjuta underhåll på framtiden? Notera att det är materiel i bruk som avses.

Kostnaderna ska vara tydliga

Jag påstår att det är stora otydligheter i både kostnad och vad som levereras från FMV till FM avseende materielunderhåll på grund av följande:

• Fakturorna från FMV till FM saknar specificerat innehåll – Granskning är i princip omöjlig om man inte lägger ännu mer administrativ tid i flera stödsystem och personalen som tidigare genomförde detta tillhör till största del FMV/FSV idag vilket skapar en jävsituation.
Det är fullständigt oacceptabelt att FSV inte rättat till detta sedan 2013-01-01, detta är C FSV ansvar som Överdirektör på FMV, inga ursäkter accepteras!
Anser inte Statskontoret att FMV behöver följa bokföringslagen?
• FSV kan i och med verksamhetsövergången numera beställa tjänster av sig själva eller av extern leverantör i FM system mot FM konto och ta betalt helt utan FM inblandning! Detta har förekommit och vid enstaka tillfällen upptäckts av en tillfällighet. Är det rimligt att FMV skall kunna detta och eventuellt i framtiden placerar en resurskonsult att arbeta med detta?
• FSV fakturerar i viss mån även egna kvalitétsbrister med motivet att de har rätt till detta på grund av att de skall ha full kostnadstäckning.
Detta har av mig påtalats i en avvikelse som fortfarande efter ett år inte blivit besvarad av FSV.
• En del leverantörers fakturor är mycket bristfälliga och genomfört arbete redovisas endast på mycket övergripande nivå vilket medför att dessa inte kan granskas och jämföras mot gällande avtal.

Påslag på externt underhåll

Olyckligtvis var jag otydlig när jag uttryckte mig på Twitter om ökade FMV/FSV ökade påslag under 2015 vilket fick en annan känd bloggare att göra en kalkyl som förhoppningsvis inte stämmer.

Jag själv kan inte svara på FMV:s totala påslag eftersom jag bara haft insyn i ekonomin i underhållsflödet. De påslag jag sett tillämpas är främst på underhåll av materiel.

Normalflödet innebär att den externa leverantören skickar faktura för genomfört arbete till FMV som i sin tur skickar fakturan till Försvarsmakten efter att FMV lagt på sitt pålägg.

Jag anser at det är orimligt att FSV har ett påslag på inköp av externa leverantörers underhåll och reservdelar oavsett om det handlar om 3,5%, 6% eller 9% eftersom:
• FSV levererar i detta fall (extern entreprenad) inte någon tjänst som de inte redan tagit betalt för. Se FMV myndighetsinstruktion (påslag på egen verksamhet är godkänt – inte påslag på annans verksamhet). Vanligtvis brukar C FSV hänvisa till att det finns administrativ tid kopplat till externa entreprenader men eftersom FM lägger en annan beställning till FMV på detta anser jag att FMV inte kan ta betalt en gång till för samma arbete.
• FMV/FSV får enligt gällande samordningsavtal inte ta mer betalt för beredskapsvaror, reservdelar och förnödenheter än leverantörens ursprungspris – men eftersom FMV fakturor inte särredovisar vad som köpt är det i princip omöjligt att granska.
• Avgiftsförordningen reglerar bland annat vilka påslag som anses rimliga myndigheter emellan. Att ta betalt flera gånger för samma arbete eller påslag på någon annans arbete är inte tillåtet.

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Svar-pa-skriftliga-fragor/Interna-paslag-pa-av-FMV-till-_H212101/

Ännu intressantare blir ekvationen om man ser FSV som FMV:s interna tjänsteleverantör… Tänk om påslaget finns även där?

Om C FSV är emot påslag förstår jag ännu mindre hur han kan gå med på att höja dem?
Kanske kan detta vara en anledning:
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-sanker-priserna/?p=6
Jag misstänker att det inte fått samma mediala effekt att sprida nyheten ”FMV sänker timpriset och ökar påslagen!” – Vad tror du?

Andra påslag
Ett annat exempel från en annan del ur FMV:
När Försvarsmaktens Materielkontor med totalt 17 personer gick över till FMV så ökade årskostnaden för Försvarsmakten över en natt från 18 till 24 miljoner!?!?! Vad blev dyrare? Samma personal, samma kontor, samma fordon, samma datorer osv… Ja förvisso fick de en FMV-dator extra per person…

Mitt förslag på hur FM kan komma tillrätta med del av nuvarande logistikproblem

Materielproblemen på basal nivå skall ses som att det har införts begränsningar av personer som inte fullt förstår Försvarsmaktens behov. Dessa personer har medvetet eller omedvetet effektiviserat logistikflödet i en riktning som innebär att kärnverksamheten blir ineffektiv.

Jag påstår att det är fel väg att låta civila ”experter” förändra Försvarsmaktens processer, metoder och att leda militär logistik. Försvarslogistik är absolut inte att jämföra med civil logistik, framförallt för att den militära logistiken har avsevärt mer mångfacetterat innehåll och fler påverkande yttre faktorer än civil logistik.

Ett exempel är Försvarsmaktens Centrallager FMCL. Säkerligen mycket fredsrationellt och anpassat för internationella insatser men i händelse av nationell kris eller konflikt inte riktigt lika ändamålsenligt eftersom man då ”lägger många ägg i samma korg”.

Mitt förslag för att få bukt med materielproblemen börjar med fokus på gränsytan mellan främre och bakre logistik.
En enkel och snabb åtgärd som kan ge omedelbar positiv effekt för kärnverksamheten är att återföra gränsytan mellan Försvarsmakten och FMV till Försvarsmakten.

Oavsett var i Försvarsmaktens organisation gränsytan återupprättas bör den minst innehålla följande:

• Mandat, personal och kompetens att välja underhållsleverantör för reparation eller reservdelar – efter avtal eller akuta behov.
Skall också ansvara för gemensamma vårdanläggningar där förbanden genomför sitt förebyggande och avhjälpande underhåll.
• Mandat, personal och kompetens att prioritera och omprioritera underhåll utifrån förbandens planerade och aktuella insatskrav.
• Mandat, personal och kompetens att genomföra kontrollbesiktning och kvalitétskontroll på underhåll – både internt FM samt FMV/FSV eller mot extern leverantör.
• Mandat, personal och kompetens att tillsammans med FMV och ytterligare sakkunniga från FM genomföra materielöverlämning/kvalitétskontroll eller driva reklamationsärenden mot leverantörer.

Skyndsamt agerande
För att få stopp på nuvarande negativa logistikspiral bör ansvariga politiker agera skyndsamt innan FMV gått för långt i ineffektiva enpartsavtal eller alltför mycket personal tröttnat på dagens situation eller sagts upp.

Ett exempel på enpartsavtal -Service management där anbudstiden går ut om en vecka och omfattar beställning på över en halv miljard kronor. Notera att FMV upphandlar även sådant som normalt ligger på Fortifikationsverket – Ska FM betala två utomstående myndigheter för samma tjänst i framtiden?
https://www.e-avrop.com/fmv/e-Upphandling/Announcement.aspx?id=23750

Andra exempel är upphandling av kompletta system inklusive supportavtal som innebär att Försvarsmakten inte får genomföra underhåll själva (pga designansvar och garantier) och behöver skicka iväg system för att genomföra underhåll vilket under långa perioder begränsar nyttjande.

Slutord
Man skall inte glömma att det fortfarande finns en hel del personal som ofrivilligt lämnat Försvarsmakten. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla inom FSV/FMV som arbetar på FUS:ar, fordonsbesiktningar, reservdelslager och verkstäder på golvnivå och ett par enstaka chefer och verkmästare på FSV verkstäder som lyckats behålla fokus på vad som är viktigt för Försvarsmakten.

Det finns säkert de som anser att jag är felaktigt underrättad, önskar bevis /detaljinformation eller har frågor eller andra ärenden som berör brister i nuvarande logistiklösning. Ni är välkomna att kontakta mig på ddrilog[at]gmail.com eller twitter @DDrilog eller om jag eventuellt behöver förtydliga ytterligare i fler inlägg.

/Specialistofficer inom militär logistik.

Försvaret av Sverige

Som utlovat kommer här den sista artikeln i den artikelserie som har bäring på Folk och försvars riksonferens i Sälen som börjar i morgon. I slutet på artikeln finns ”instruktioner” om hur man bäst deltar på distans.

Rubriken på denna artikel är ”Försvaret av Sverige”. Den första artikeln behandlade de tio största riskerna globalt, den andra beskrev närområdet, den tredje avsaknaden av en svensk säkerhetspolitisk idé. Nu har vi zoomat så långt ned vi kan, ända ner på enskild svensk medborgare.

Vem försvarar Sverige? Många svarar reflexmässigt ”Försvarsmakten”. Men det är inte sant. Sverige försvaras av Totalförsvaret. Men tyvärr existerar inte Totalförsvaret längre. Åtminstone inte i den bemärkelse som avsågs när begreppet myntades. Försvarsmakten kan försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. I en rikting. I en vecka. Åtminstone i teorin. Låt oss därför granska försvaret av Sverige.

Inledningsvis kan nämnas att vi under våren kommer att producera en artikelserie om Totalförsvaret med utgångspunkt från hur och varför staten förlorade greppet om Totalförsvaret och därvidlag också föreslå hur lösningen skulle kunna se ut givet dagens förutsättningar.

Åter till kärnan i Totalförsvaret, nämligen Försvarsmakten. Vi uppfattar att det finns några fokusområden kräver särskild belysning. Antingen pga att de är gravt eftersatta eller bortglömda eller pga att de är dimensionerande för övriga förmågor.Dessa är (utan prioritetsordning):

  • Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen
  • Brigadsystemet
  • Logistiken
  • Luftförsvaret
  • Helikoptersystem
  • Territoriellt skydd till havs
  • Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Utmaningarna kommer inte beskrivas av oss i någon större utsträckning utan vi kommer nedan att hänvisa till andra som redan har beskrivit problematiken och utmaningarna på ett bra sätt. Du kan sedan själv välja vad du vill fördjupa dig i.

Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen

Styrelsen för psykologiskt försvar lades ned 2009 och gick tillsammans med KBM och Räddningsverket samman i det som blev MSB. Idag är det några få individer på MSB som har rätt bagkrund och tydliga arbetsuppgifter inom det ämnesområde som förr kallades det psykologiska försvaret. Försvarsmakten har ett PSYOPS-förband i Enköping men det används endast för internt bruk och togs fram för internationella insatser.

Reservofficeren Lars Holmqvist skrev på Kungl Krigsvetenskapsakademins hemsida i förrgår. Mycket angelägen läsning: http://kkrva.se/aterskapa-det-psykologiska-forsvaret/. Lars tar upp det otroligt aktuella och angelägna problemet med blåögdheten i svenska media och den enorma lucka i informationsmiljön som bara delvis täcks upp av försvarsbloggare.

Johan Kylander är Creative Director och grundare av Stratoform. Han skriver bl a om rysk psyops och informationsoperationer här: https://goupillon.wordpress.com/. Han twittrar också mycket skickligt och lyckas på ett bra sätt blottlägga inflytelseagenters och/eller nyttiga idioters påverkan eller försök till påverkan.

Wiseman, eller snarare Carl Bergqvist skriver om vilka värderingar vi vill försvara här: http://www.expressen.se/kronikorer/carl-bergqvist/vilka-varderingar-vill-vi-forsvara/

Det som är svårast och farligast i informationsarenan är när ”våra egna” går motståndarens ärenden. Som t.ex. professor Stefan Hedlund eller f.d. ambassadören Sven Hirdman.

Öppenheten och folkförankringen är två sidor av ett mynt. När alla män gjorde lumpen och fick information om ryska stridskrafter (för att det var relevant) på 80-talet så var detta inget problem. Idag är det betydligt färre som tjänstgör i Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret och dessutom är Försvarsmakten hemligare än någonsin. Varför? Det är fullt begripligt att man inte avslöjar positioner, avstånd, ytor, tider och kapacitet. Men nu har vi hamnat i ett hemlighetsmakeri som bara drabbar oss själva. För handen på hjärtat – det motståndaren vill veta tar han reda på. Det enda som idag möjligen är dolt för motståndaren är det som aldrig trycks på papper eller skrivs på en dator. Det är sådant som är ”above top secret”.

Brigadsystemet

Sverige hade en gång i tiden en massa brigader. Det har vi hört till leda nu. Men den viktigaste lärdomen från förr är inte numerärer utan viljan, kunskapen och förmågan att öva med kompletta brigader. Idag kan vi inte ens öva med en (1) brigad. Ett annat bekymmer är vår markoperativa doktrin kontra reglementen och utbildningen på MSS kopplat till erfarenheter från insats. Den iterationen behöver förfinas. Om man uttrycker sig vänligt.

Intressant läsning finner man hos Johan Hansson på Ledningsstaben. Hans blogg finns här: https://ltcollibbo.wordpress.com/

Det behövs faktiskt också en fundering på brigadsystemets existensberättigande. Det finns en anledning att strida i brigader och det är det som britterna kallar ”combined arms”, vilket inte låter sig förklaras i en bisats men det finns goda taktiska skäl att strida så. Det förutsätter dock att motståndaren är av en typ som tar stryk av sådan strid. Frågan är hur (svenska) 2. eller 3. brigaden hade stått sig i Donbass?

Sätt dig in i den ukrainske brigadchefens situation en stund. Du slåss mot en fiende som dels består av landsmän, dels av ”gröna män” från i första hand Ryssland och någonstans där bakom den ryska armén, uppblandat med civila, barn och gamla. Är det verkligen så lyckat att genomföra brigads anfall då? Eller övergår du ganska raskt till ”Afghanistan-mode” med patruller, eldöverfall och CAS. Försöker binda fienden och stegvis skapa lokal överlägsenhet. Tills motståndaren kastar dig tillbaka till första världskriget som i slaget om flygplatsen i Luhansk. Ja, du fattar vinken. Hur skulle de svenska brigadernas motståndare se ut i Sverige? Kommer de urlastande i djuphamn i marschgrupperingsordning, redo att slås ut av våra brigader som givetvis är ”på förhand”? Väl märkta i matchande färger? Hur ser den ideala brigadmotståndaren ut kontra vilken motståndare är sannolik på svenska mark?

Logistiken

Den svenska försvarslogistiken var för 30-40 år sedan ett sammanhållet system. Inte ett system av system utan ett enda system. Volvo, Ericsson, Scania, Hägglunds och Bofors hörsammade statens önskemål och gick statens ärenden. Staten ordnade så att industrin fick en kreativ tummelplats där de kunde testa allsköns idéer och därmed utvecklades en rad teknologier som Sverige fortfarande tjänar massor med pengar på. Nackdelen med detta var att det födde småpåveri, nepotism och insynen minskade för varje år. Dödsryckningen var NBF och slutstationen var GLC (läs gärna Borneos gästinlägg hos Wiseman). Sen tog penningrullningen slut. Eller den ströps åtminstone avsevärt.

I sin iver att fortsätta det ”lyckade” projektet att skapa transparens inom materielanskaffningen och logistiken tillsatte regeringen en enmansutredning där förre GD för FM, Marie Hafström, kom fram till att det mesta av stödet till Försvarsmakten skulle läggas ned och ersättas med en ny myndighet. Det hade så här i efterhand kanske varit det bästa för alla parter. Men så blev det inte utan istället genomfördes under 2012 och 2013 s.k. ”Omdaning logistik”. Nu är alla organisationer kvar, de har separata ledningar och deras ansvar och uppgifter går i varandra. Insynen och transparensen är sämre än någonsin. Men värsta av allt – stödet till Försvarsmakten är så dåligt att det sedan lång tid tillbaka fått operativ påverkan.

Vi har nu en systemkollaps av systemkollapser. Istället för en enda stödmyndighet hanteras nu totalförsvarets logistiksystem inkl materialanskaffning och livscykler, infrastruktur för logistik, utredning och utveckling samt beställning och genomförande av följande organisationer: FMV, FMLOG, PROD FLOG, LEDS, INSS J4, ATS/MTS/FTS, FOI, MSB, FortV, TrängR, FömedC, FMTS, FMTM,  Energimyndigheten, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Trafikverket samt ett mycket stort antal företag (det finns ca 1000 registrerade leverantörer i PRIO).

För en soldat som skall riskera livet i Mali och som kommer till Servicecenter inne på Karlsborgs fästning som drivs av FMLOG (som ingår i Försvarsmakten) är det obegripligt att hen inte kan få ut rätt utrustning i rätt tid. För ingenjören på Mali 00 ur Ing2 i Eksjö som bygger camp i Timbuktu är det svårt att förstå varför avtal inte är tecknade och varför FMV skickar ner fel person vid fel tidpunkt. För skattebetalarna är det mycket svårt att förstå varför materiel som är fullt fungerande och som använts i Afghanistan inte kan användas i Mali. Det finns ett oräkneligt antal exempel på hur systemkollapsen slår mot enskilda soldater och bränner skattepengar utan att nå någon effekt.

Luftförsvaret

Förutom Gripen-systemet så lämnar försvaret av det svenska luftrummet en hel del att önska. Främst gäller det luftvärn, långräckviddiga bekämpningssystem och UAV. Gripen-systemet har bevisat sin interoperabilitet flera gånger och är en enabler om vi vill öka vårt samarbete med andra länder, .t.ex. genom ett NATO-medlemskap.

Gripen News är en välkänd försvarstwittrare som hängt med länge och har många följare. Han driver också en utmärkt blogg. Han publicerade i torsdags en angelägen artikel om Luftförsvarsutredningen som du kan läsa här: http://gripennewsthread.blogspot.se/2015/01/luftforsvarsutredningen-2040-slutrapport.html

Wiseman skriver här om Flygvapnets krigsflygbaser: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/12/julkalender-2014-lucka-21.html

Det finns även en bra sammanfattning av förra årets diskussioner om kryssningsrobotar här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/04/mer-om-kryssningsrobotar.html

Gripen-systemet är sannolikt garanten för att en angripare avstår från att angripa Sverige. Men garantin har begränsningar främst beträffande beväpningen men också det faktum att det om ett antal år måste uppgraderas i takt med att Ryssland utökar sin arsenal och anskaffar nya och bättre system.

Helikoptersystem

De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har ersatts av helikopter 1415 och 16. Enligt tidsplanen ska samtliga 18 exemplar av HKP 14 vara levererade till Försvarsmakten under 2019. Projektet har präglats av kraftiga förseningar. Se ovan om logistik och materielinköp. Var det rätt att avveckla Hkp 4 och 10? Skipper har skrivit en del om det här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/12/att-gora-om-samma-misstag-gang-efter_6.html

Man bör ställa sig frågan vad vi skall använda helikoptrarna till? Ett tag skulle vi ha en US Marines-liknande enhet i Karlsborg som kallades LBB, Luftburen Bataljon. Helikopter 4 utgjorde därvid en svensk ålderstigen lågbudgetvariant på Boeings V-22 Osprey eller möjligen CH-47 Chinook. Även faktiskt just US Marines använda CH-46 Sea Knight som är tillverkarnamnet på Hkp 4. LBB avvecklades 2013.

Specialförbanden använder sig av Hkp 15 och 16 och har ett stödförband som heter Särskilda helikoptergruppen. MEDEVAC är ett annat viktigt användningsområde för helikoptrar. Några av Hkp 16 inreddes för MEDEVAC på förbandet SAE i Afghanistan men de har avvecklats och hemtransporterats. Vad som händer med dem nu är för oss okänt. Helikoptrar ingår också i NBG och några är på väg till Adenviken just nu inom ramen för ME 04.

Det finns också en lång och infekterad debatt om Försvarsmakten kan och skall stödja polis och räddningstjänst. Bra sammanfattning av Skipper här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/08/en-nationell-helikopterstrategi-ar.html

Även detta inlägg som en replik på ett blogginlägg av Sten Tolgfors är läsvärt: http://navyskipper.blogspot.se/2014/11/sten-tolgfors-och-helikopterformagan.html

Territoriellt skydd till havs

Marinen och Kustbevakningen samt Flygvapnets förmåga till sjömålbekämpning kommenteras inte alls av oss. Läs istället följande inlägg för att samla underlag inför Rikskonferensen:

http://navyskipper.blogspot.se/2014/07/den-standigt-minskande-marinen.html

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/saab-koper-kockums_3463120.svd

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/01/gastinlagg-marinen-behover-mer-pang-for.html

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/12/tio-ar-senare-under-askan-glimmar-gloden.html

http://annikanc.com/2014/10/24/undervatten/

Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Ta en titt på vårt inlägg ”Krigets första timmar”. Fundera lite på hur väl förberedda vi är för ett Ukraina-liknande scenario. Byt ut Krim mot Gotland och Donbass mot Skåne. Inte för att det just nu finns någon rimlig händelseutveckling som talar för att Ryssland skulle angripa oss på land men använd det som ett exempel för att få en bild av krigets första timmar och dagar. Fokusera därvidlag på det som normalt sett inte kallas krig. Det som skildras i filmen ”Förebudet”. Det som går att ge en rimlig förklaring. Händelser i cyberarenan eller i den ”biologiska och kemiska arenan”.

Läs gärna inlägget ”Hotbilden” om subversion, sabotage och informationsoperationer i ett förkonfliktstadium.

Utöver ovanstående skulle även följande problemområden behöva beskrivas närmare:

 

Nu är det dags att förbereda sig för morgondagens Rikskonferens. 

Rikskonferensen 2015 inleds, av Folk och Försvars ordförande, Göran Arrius. Första talare är utrikesminister Margot Wallström. Statsminister Stefan Löfven, vars medverkan vid Rikskonferensen bestämdes i och med beskedet om extra val, befinner sig under söndagen i Paris, med anledning av händelserna i Frankrike.

Börja med att titta i programmet som förenklat ser ut så här:

12:30 Välkomstord

12:35 Svensk säkerhetspolitik 2015 
Margot Wallström, utrikesminister

13:05 Sveriges säkerhetspolitik: tre perspektiv
Annie Lööf, partiledare (C)
Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jan Björklund, partiledare (FP)

14:05 Ryssland: ambition och förmåga
Gudrun Persson, forskningsledare FOI
Johan Norberg, förste forskare FOI
Torbjörn Becker, föreståndare Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), Handelshögskolan1

14:45 Mellanöstern: en region i konflikt
Bitte Hammargren, journalist, författare, mellanösternkännare

15:35 Ebola: hot mot fred och säkerhet
Björn Olsen, professor infektionssjukdomar Uppsala universitet – inledning 10 min
Mats Karlsson, direktör Utrikespolitiska institutet
Ann-Charlotte Zackrisson, chef enheten för insatser MSB

16:15 Perspektiv
Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF
Ellinor Eriksson, förbundsordförande SSU
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF

16:45 Utrikespolitik i en förändrad miljö 
Margot Wallström, utrikesminister
Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland

17:15 Paneldiskussion: framtida verktyg för fred
Fredrik Löjdquist, OSSE-ambassadör
Sven-Eric Söder, generaldirektör FBA
Linda Nordin, generalsekreterare Svenska FN-förbundet

17:50 Paneldiskussion: slutsatser för oss
Karin Enström, vice ordf utrikesutskottet (M) – inledning 5 min
Kenneth G Forslund, ordf utrikesutskottet (S)

Håll sedan koll på den här sidan efter livesändningar på webben: http://folkochforsvar.se/rikskonferensen.html

Följ hashtaggen #fofrk på Twitter.

Och se till att du följer alla på Försvarstwittrartoppen

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Mellan raderna i de försvarspolitiska krumbukterna

Av Johan Wiktorin, avdelning I I veckan kom så Försvarsmaktens underlag till regeringen (Här bil 1) inför inriktningsbeslutet 2015. Försvarsmakten svarar givetvis på regeringens frågor, men våra försvarsbehov lyser med sin frånvaro. Det närmaste myndigheten kommer är: ”Relativt Försvarsmaktens nuvarande operativa förmåga (Låg – min värdering) sker en ökning av förmåga i perioden fram till […]

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett […]

Trender och utvecklingar – En analys av 2015

Sammanfattning
I skrivande stund, 141207, så pågår och har sedan i fredags, 141205, den sk ”Ryska Adventen” pågått i Östersjöregionen, detta inlägg kommer försöka bedöma händelseutvecklingen under främst kvartal (KV) I och II under 2015. Vilken form av händelseutveckling kan vi se framför oss? Bedömt kommer vi se en försämrad säkerhetssituation mellan Ryssland och Väst (EU och NATO) varav konfliktytan kommer vara mellan Ryssland och NATO. En hög sannolikhet råder under KV II för incidenter och/eller mindre skärmytslingar mellan NATO och Ryssland om nuvarande händelseutveckling fortgår. En låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i Östersjöregionen är mycket trolig vid slutet av KV II 2015. Bedömt kan liknande negativ säkerhetspolitiska utveckling som skede under 2013 i Östersjöregionen ske under KV II även i Barentsregionen.
Ur ett Svenskt perspektiv som militärt alliansfri stat inklämd mellan två antagonister, Ryssland och NATO, så kommer det krävas ett tydligt framdrivningsprogram av de egna säkerhetspolitiska medlen om en låst förkonfliktsituation uppstår mellan Ryssland och NATO under 2015. Detta för att ej bli ett offer för påtryckningar. Tillförsel av ytterligare ekonomiska medel till Försvarsmakten som möjliggör ett framdrivningsprogram för att nå god till hög operativ effekt med de innestående förband som finns här och nu är ett måste.
Analys
Allmänt.I en djuplodande artikel av Reuters, 141125, så framkommer det att de tyska diplomaterna känner att man tömt ut alla möjligheter att resonera dels med Putin dels med Ryssland, varpå man erkänner att man ser framför sig en lång låst konfliktmellan Väst och Ryssland i ett säkerhetspolitiskt tillstånd liknande det kalla krigeti. Tyskland är det land som har främst utvecklade handelsrelationer med Ryssland av medlemsländerna i den Europeiska Unionen (EU)ii, likväl får Tyskland ses som den diplomatiska och ekonomiska motorn/stormakten i EUiii. Tyskland kommer trots denna resignation hålla dörren öppen för diplomatiska samtal med Ryssland.
Tysklands Utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, anser även att NATO och Ryssland måste ha sambandsmedel mellan sig så att man kan dels kontrollera uppgifter dels minska riskerna för eskalering i händelse av incidenter. Risken för incidenter har markant ökat i och med den markanta ökningen av Rysk flyg- samt fartygsverksamhet runt om i Europaiv, vilket visades tydligt utanför Norges kust då ett ryskt jaktplan, MIG-31, plötsligt lägger sig framför ett norskt F-16 plan, varpå piloten är tvungen att vidta undanmanöverv.
Storbritanniens Utrikesminister, Philip Hammond, är mycket oroad över vad han anser är ett mycket aggressivt ryskt agerande mot brittiskt luftrum av Ryssland. I Slutet av november har NATO incidentberedskap varit tvungen att lyfta cirka 400 gånger under 2014, vilket är 50% mer än under 2013, pga av Rysk flygaktivitet i anslutning till dess luftrum, detta beror oftast pga att Ryska flygplan, flyger utan färdplan ej transponder påslagen samt svarar ej på civila flygledares anrop. Utöver detta säger sig NATO även uppleva en ökad marin aktivitet, vilket även visat sig i Östersjönvi.
Rysslands syn på väst å andra sidan är att man försöker försvaga och isolera, med en ny järnridå, Ryssland. Där retoriken förefaller vara att varje gång Ryssland har börjat bli starkt så försöker Väst att kväva det. Detta sker bl a genom påverkan av den ryska inrikespolitiken dvs man påverkar Ryssland inifrån. Den rådande bilden förefaller vara att man genom denna påverkan skall försöka uppnå en splittring likt i forna Jugoslavien, således ett sönderfall av Ryssland inifrån. För att visa sin styrka, möta detta hot, förefaller den ryska metoden vara att tala om sina väpnade styrkor som en stridsbered och mycket kvalitativ organisation som är beredd på att möta de hot som de kan ställas inför.vii
NATO oro över den markant ökade ryska verksamheten dels på internationellt vatten dels i internationellt luftrum är något som Ryssland ej förnekar att man genomförviii. Däremot så säger varken NATO eller Ryssland vad det är de ryska marin- och luftstridskrafterna övar. Detta kan jämföras med den mest kända ryska övningen på internationellt luftrum, som visade sig vara en angreppsövning mot Sverigeix, den sk ”Ryska Påsken”, enligt obekräftade uppgifter var det en insats med kärnvapenxman simulerade mot svenska mål.
Det intressanta med det Ryska agerandet är att man kan få uppfattningen att detta övningsmönster är, som kommer bli tydligare längre fram i inlägget, en omvänd psykologisk operation, likt den USA genomförde mot Sovjetunionen under 1981-83 som ledde fram till den Sovjetiska underrättelseoperationen RYaN, Raketno-yadernoye napadeniye, mellan 1981-84xi. Väst med NATO förefaller vara lika oroad nu, som Sovjetunionen var då.
Dessa utspel rörande den säkerhetspolitiska situationen, bör ses som den definitivaspiken i kistan för den säkerhetspolitiska ordningen efter 1991 i Europa, oaktat vad som än händer i konflikten mellan EU, NATO, Ryssland och Ukraina. Kommer vi inte se en återgång till den tidigare Europeiska säkerhetspolitiska ordningen som varit, förtroendekapitalet länderna och organisationerna emellan är förbrukat. Men vad kan vi förvänta oss och vad kan vi se på kort sikt och hur påverkar det de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland situation?
Rysk militärutvecklingen. Rysslands Försvarsminister, SergejShoigu, delgav den 1 December 2014, årsredovisning för den genomförda verksamheten hos de Ryska Väpnade Styrkorna i stora drag. I huvudsak skall de väpnade styrkorna uppnått de satta målen för 2014 vad avser utbildningsståndpunkt, eg. krigsduglighet(KDU), tillförseln av ny materiel skall även i huvudsak ha genomförts enligt planxii.
Under 2015 har man för avsikt att öva en hög nivåmed de Väpnade Styrkorna, bedömt något som 2014 års övningsverksamhet har möjliggjortxiii. Den föreslagna budget för de Ryska Väpnade Styrkorna mellan 2015-17 är av bruttonationalprodukten (BNP) för 2015 – 4.2%, för 2016 – 3,7% och för 2017 – 3.6%, under 2014 avdelades 3.4% av BNP. Ser man till den federala budgeten så innebär detta att man kommer avsätta för de väpnade styrkorna under 2015 – 21.2%, under 2016 – 19.6% och under 2017 – 19.9% av budgetenxiv. Denna budget möjliggöra övningsverksamhet i en änstörre omfattning än 2014 års budget medgav.
Vad avser övningsverksamhet under 2015, har viss information redan framkommit. De under 2013-14 genomförda beredskapskontrollerna kommerfortsätta under 2015. Totalt sett kommer man genomföra över 4 000 övningar under 2015, vilket skall jämföras med de cirka 3 000 övningar som genomfördes under 2014. Det kommande årets, 2015, strategiska övning, Center, genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Denna skall enligt utsago genomföras på flertalet platser samtidigt i Ryssland och i utlandetxv. Utöver dessa övningar kommer man hålla ett flertal övningar inom ramen för CSTO, Collective Security Treaty Organization, samt en (1) större övning inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitrysslandxvi.
Bedömt kommer man nå de uppsatta målen även under 2015 trots en stundande recession i den ryska ekonominxviidels har man tydligt demonstrerat viljan att driva igenom det påbörjade rustningsprogrammetxviiidels har Ryssland fortfarande en stor valutareserv som förefaller säkras upp med stora guldinköp under 2014 och en mycket låg statsskuld, varvid man bedömt kan tänkas utnyttja valutareserven för att nå rustningsmålen intill 2020xix.
Utöver de renodlade militära övningarna som börjar visa på en god till hög rysk förmåga att föra väpnad strid mot en reguljär motståndare samt ett rustningsprogramm förefaller nå uppsatta målsättningar vid 2020, finns ytterligare två (2) faktorer som bör belysas avseende den ryska militära utvecklingen. Den första (1) faktorn är det nya mönstret sedan 2014 att samhällets beslutande organ för att möjliggöra den väpnade striden i en allt högre omfattning inkluderas i de större övningarna, lägg därtill den mycket stora civilförsvarsövningen som genomfördes under KV III 2014, så ser man en vilja att förbereda samhället för svåra påfrestningar.
Den andra (2) faktorn man bör ta hänsyn till är den Ryska försvarsministerns uttalande att han vill utbilda samtligaryska guvernörer i mobiliseringsförberedelser samt hur deras region skall ledas i händelse/tider av mobilisering. Detta skall även gälla för chefer inom federala myndigheter. Utbildningen skall genomföras vid den ryska Generalstabsakademin. För att genomföra denna verksamhet krävs dock ett presidentdekret vilket Shoigu har anhållit omxx.
Bedömt kommer de uppsatta målen för de väpnande styrkorna under 2015 att uppnås. En ökad grad av förberedelser av det civila samhället för dels mobilisering dels krig kommer bedömt genomföras under 2015 i Ryssland. Vad som blir oroväckande med denna trend är att man förefaller förbereda det civila samhället för en väpnad konflikt, således kommer en omfattande konfliktförberedelse över hela ytan genomföras under 2015 i Ryssland.
NATO militärutveckling. NATO, North Atlantic Treaty Organization, har under de senaste två decennierna främst varit inriktad på lågintensiv krigföring inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarande internationella insatser. Dessa har främst genomförts mot sönderfallande stater. Detta har fått organisationen att gå ifrån att vara inriktad på högintensiv väpnad strid mot en reguljär motståndare, till väpnad strid mot oftast en irreguljär motståndarexxi.
Denna inriktning har även gjort att medlemsländerna gradvis sedan 1992 har minskat sina försvarsutgifter samt skurit ned på de förband som man tidigare bedömde vara nödvändiga för att möta ett angrepp från Warszawapakten. Under perioden har t ex NATO ledningsstruktur minskat från 22,000 till 9,000 individer antalet stridsvagnar har minskat från 33,000 till 7,000. Investeringar har skjutits fram på tiden och övningsverksamheten har nedgått markantxxii.
Ser man då till övningar så blir detta tydligt då man t ex under Steadfast Jazz 2013, vilket NATO ser som den största övningen sedan 2006, då övningen omfattade enbart ca 6,000 man varav 3,000 var stridande personal resterande 3,000 var stabspersonal som genomförde stabstjänstövning inom ramen för Steadfast Jazz samt 40 luftfarkoster samt 15 örlogsfartygxxiii. Vilket då kan jämföras med Zapad’13 som med alla sidoövningar som pågick parallellt uppgick till som minst 70,000 man, den föranmälda siffran till OSCE var 22,300 man, och visade prov på god till hög förmåga i att genomföra mekaniserad strid med understöd av luftstridskrafter samt landstigningsföretag med understöd av luftstridskrafterxxiv.
Här är då det vanliga argumentet att NATO har en högre förmåga m m vilket gör att man kan göra ”mer med mindre”, kvalitet före kvantitet o dyl, detta förefaller ej vara ett gångbart argument längre för NATO, utifrån NATO Generalsekreterares, Jens Stoltenberg, uttalande, 141124, ”We cannot do morewith less indefinitely”. Detta uttalande stärks utav att han påtalar att det ej längre går att skära i försvarssektorn utan en seriös upprustning krävs av NATO medlemsländerna för att kunna möta de hot man ställs införxxv. Något som även medlemsländerna enades om vid Toppmötet i Wales, September 2014, då samtliga medlemsländerna enades om att avbryta alla neddragningar i dess försvarsbudgetar och inom en tio (10) års period möta upp 2% kravet av BNP till försvarsutgifterxxvi.
Vid samma toppmöte enades man om att sätta upp en ny snabbinsatsstyrka med hög beredskap, denna styrka skall kunna vara på plats inom dagar från det att en möjlig konflikt uppståttxxvii. Denna styrka skall vara upprättad i slutet av 2016 och vara en brigadstridsgrupp i storleksordningen upptill 5,000 man. Intill dess kommer man upprätta en ”övergångsstyrka” som kommer bestå av cirka 3-4,000 man. Den slutliga snabbinsatsstyrkan bedömer man kommer upprätthållas med rotationsbasis på ett år mellan medlemsländerna. Bedömt kommer dess stridande delar bemannas främst av de Europeiska länderna medan de stödjande delarna kommer bemannas av USAxxviii.
Övergången till den ”Post Krimska” verkligheten förefaller bli en mycket svår och lång process för NATO, då dess fokusering på lågintensiv krigföring mot främst en irreguljär motståndare har gjort dem mycket svaga i att klara av högintensiv krigföring mot en reguljär motståndare. Några exempel är t ex avsaknad av förmåga att transportera större mängder pansarskyttefordon på järnväg, decennier sedan större kombinerade övningar genomföras, decennier sedan politiska beslutfattare övadesxxix. Kort och gott det är cirka två decennier sedan NATO övades och genomförde verksamhet på en rimlig nivå mot en reguljär motståndare i högintensiv krigföring.
Bedömt kommer det ta två (2) till fyra (4) år innan NATO som organisation har återfått en minsta godtagbar förmåga att genomföra högintensiv strid mot en reguljär motståndare. Förmågan att uppnå en god till hög förmåga är bedömt sex (6) till åtta (8) år bortom i tid. NATO processen kan liknas med den Svenska omställningsprocessen som genomförts, man har helt enkelt tappat och prioriterat bort förmågan till väpnad strid mot en högteknologisk reguljär motståndare.
Sverige och Finland. Den Svensk – Finska situationen är någorlunda likvärdig, dock skiljer den sig åt på punkten förmåga till väpnad strid mot en reguljär motståndare, där Finland har valt att bibehålla ett tröskelförsvar mot en reguljär motståndare, medan Sverige helt övergått till ett expeditionärt koncept för att främst kunna verka mot en motståndare i lågintensiv strid av irreguljär karaktärxxx.
Dock kommer inom en snar framtid Finlands situation vara snarlik den Sverige ställdes inför under början av 2000-talet, antingen höj försvarsbudgeten för att kunna bibehålla ett tröskelförsvar med modern utrustning eller minska storleken på den Försvarsmakt man har och tillför modern utrustning. Således har man även i Finland hamnat i en vägvalsituation. Finlands parlamentariska försvarsutredningsgrupp förespråkar dock en höjning av den finska försvarsbudgetenxxxi.
Sverige och Finland är som militärt alliansfria strategiskt viktiga för både Ryssland och NATO, givetvis av olika skäl. Ser vi till Ryssland handlar det främst om en övergripande faktor som bryts ned i två underfaktorer. Ryssland har ett strategiskt övertag så länge Sverige och Finland är militärt alliansfria i Östersjö- och Barentsregionen, vilket är de två underfaktorerna. Barentsregionenmed Arktis kommer på sikt bli Rysslands ekonomiska motor, Östersjöregionen är det område där dess export främst passerar ut viaxxxii.
NATO som organisation ser bedömt om Sverige och Finland förblir militärt alliansfria att de har sådan förmåga att de kan hävda och försvara sitt eget territorium. Därmed kan Ryssland inte utnyttja varken Sverige eller Finlands territorium som en språngbräda för att genomföra offensiva operationer mot något av de NATO anslutna länderna i Östersjö- eller Barentsregionen. Har inte Sverige eller Finland denna förmåga är det en faktor som NATO måste ta hänsyn till varvid en kraftsplittring uppstår och dess förmåga att försvara sina medlemmar i Sverige eller Finlands närområde nedgårxxxiii.
Således ligger det i Rysslands intresse att Sverige och Finland förblir militärt alliansfria, då detta utgör en kraftsplittring för NATO, vilket skulle underlätta Ryska militära operationer i händelse av en konflikt med NATO. Givetvis ligger det även i dess intresse att varken Sveriges eller Finlands militära förmåga ökar, då ett säkerhetsvakuum är att föredra för dem. Ur NATO perspektiv blir det givetvis tvärtom en ökad militär förmåga är att föredra för de två militärt alliansfria staterna, Sverige och Finland.
Det som skett i Östersjö- och Barentsregionen är att under 2014 har både Sverige och Finland blivit ”särskilda samarbetspartner” med NATO samt ingått ett värdlandsavtal med samma organisationxxxiv. Ur ett Svenskt hänseende skulle jag vilja påstå att vi nu har nått lika långt i vårt NATO samarbete som vi gjorde dolt under det kalla kriget, det enda Sverige inte har är en säkerhetsgaranti, vid händelse av ett angrepp mot Sverige skulle USA komma till vårt försvatxxxv.
Det som uppstått i Östersjöregionen är en ytterst instabil situation, denna situation beror på ett flertal faktorer. Dels möter Ryssland och NATO varandras gränser direkt i Östersjöregionen, frontlinjen i de retoriska konflikterna befinner sig där, varvid även de konkreta medlen möter varandra där. Dels har Finland och Sverige ett fördjupat NATO samarbete och avslutningsvis är Sverige och Finland militärt alliansfria. Denna kombination tillsammans gör att egentligen ingen av de involverade parterna vet vart man exakt har varandra i Östersjöregionen och Sverige samt Finland är de två stater som kommer bli mest utsatt för påtryckningar, .
Östersjöregionen.Rysslands President, Vladimir Putin, höll ett anförande inför Rysslands nationella säkerhetsråd, 140722, där han tydligt påtalar att varje form av styrkeuppbyggnad av NATO stridskrafter mot Ryssland kommer mötas upp, varav Östersjöregionen tas upp som en platsxxxvi. Östersjöregion förefaller således vara ett särskilt fokusområde för Ryssland, vilket i sig inte är märkligt för där möter NATO, EU och Rysslands landgränser varandra.
European Leadership Network (ENL), publicerade i November, 141110, en sammanställning på incidenter mellan Väst och Ryssland under 2014, utifrån en tregradig, gradering, högrisk incidenter, allvarligaincidenter, rutin incidenter. Högriskincidenter anser man är möjliga incidenter där sannolikheten för förluster och direkt militär konfrontation mellan Väst och Ryssland har förelegat. Allvarligaincidenter är sådana som har frångått tidigare mönster och har en mer aggressiv och provokativ prägel. Rutinincidenter är sådana som mer eller mindre faller innanför tidigare etablerat mönsterxxxvii.
Efter President Putins tal, 140722, kan man utifrån ENL sammanställning se i Östersjöregionen, en (1) högrisk incident (här vill man även tillskriva undervattenskränkningen i Stockholmsskärgård, denna inräknar jag ej mht att ingen nationalitetsbestämning genomförts av vem den kränkande staten var), tre (3) allvarligaincidenter och tre (8) rutin incidenter, vad avser rutin incidenterna är det över en längre period ett flertal incidenter, varav siffran åtta (8) blir något missvisandexxxviii. Således har vi i Östersjöregionen totalt tolv (12) incidenter som faller utanför normalbilden sedan slutet av Juli månad. Sett över hela 2014 enligt ENL har vi tjugofem (25), här är undervattenskräkningen i Stockholmsskärgård ej inräknad, incidenter i Östersjöregionenxxxix.
Ytterligare en indikator är mängden tillfällen som NATO luftstridskrafter, ur Baltic Air Policing Mission populärt benämnt BAP, tvingats gå upp för att genomföra identifiering av flyg, denna siffra kan dock vara missvisande då man identifierar flygplan utan transpondrar påslagna eller som avviker från sin föranmälda rutt i huvudsak rör det sig dock om oannonserade ryska flygningar utan transponder påslagenxl. Under 2010 genomförde man fyra (4) identifieringar, under 2011 trettiosju (37), under 2012 fyrtiofyra (44), under 2013 fyrtiosju (47). Enligt det lettiska Försvarsministeriet så har BAP under 2014 framtill och med vecka fyrtiosju (47) genomfört hundratolv (112) identifieringarxli. Mellan Januari och September 2014, genomförde BAP sextioåtta (68) identifieringarxlii.
Vad avser incidenter i Östersjöregionen har nära hälften inträffat efter President Putins uttalande om Östersjöregionen i slutet av Juli månad, avseende antalet tillfällen som NATO incidentberedskap har varit tvungen att lyfta under 2014 i Östersjöregionen så har vi nästan en tredubbling av antalet starter jämfört med 2013, samt nästan hälften av starterna är efter September månad, varvid vi kan nästan säkert förutsätta att över hälften av de 112 starter är genomförda efter President Putins tal i slutet av Juli. Likväl tyder detta även på en tredubbling av den ryska verksamheten med luftfarkoster över Östersjön sedan 2013. Vilket stärker bilden av att Östersjöregionen är ett tyngdpunktsområde för Ryssland.
Litauens President, DaliaGrybauskaitė, gjorde den 20 November 2014 ett uttalande om Ryssland i en lokal radiostation som fått relationerna mellan de två staterna att bli än mer nedkylda än vad de varit tidigare, hon ansåg att Ryssland var en ”terrorist stat” utifrån sitt agerande i Ukrainaxliii. Hennes uttalande kom att bemötas av det Ryska utrikesdepartements talesperson, Alexander Lukashevih, med att, ”hennes uttalande vida översteg de mest extrema från nationalistiska radikaler i Kievxliv. Det kom även föranleda att delar ur det kommunistiska partiet i Duman ville införa sanktioner och bryta de diplomatiska förbindelserna med Litauen som en konsekvensxlv.
Dagen efter, 141121, Grybauskaitė uttalande, införde Ryssland kraftiga restriktioner vid inpasseringarna till Ryssland, Kaliningrad Oblast, enligt Litauens inrikesminister, Saulius Skvernelis, tilläts mer eller mindre inga fordon med Litauiska registreringsskyltar in i Rysslandxlvi. Enligt den litauiska transportorganisationen, Linava, skall den ryska tullen erhållit instruktioner om noggrannare kontroll av litauiska fordon, på obestämd tid, med hänvisningen till att dessa fordon för in, ”olovliga embargo varor” från EU, till Rysslandxlvii. Detta kom att föranleda ett nytt uttalande från Grybauskaitė, 141125, då hon dels såg dessa restriktioner och det ryska uttalandet som en anklagelse mot hela EU dels såg Ryssland som en opålitlig handelspartner och ett opålitligt land. Varpå hon påkallade att EU skulle ta tag i den uppkomna problematiken med handeln mellan Ryssland och Litauenxlviii.
Kidnappningen av den Estniske säkerhetsofficeren, Eston Kohver, vid gränsen mellan Estland och Ryssland, får ses som ett av de mest anmärkningsvärda händelserna under 2014, som mycket väl hade kunnat eskalera till något markant större, vilket det troligtvis hade gjort om det just nu inte var så att det rörde sig om en säkerhets-/underrättelseofficer. Kring detta har jag skrivit tidigareoch det är något som jag bedömt som ett paradigmskifte i de öst/västliga relationerna och något som ENL bedömt som en händelse som mycket väl hade kunnat övergå till en militär konflikt. Händelsen visar tydligt på hur skör och infekterad relationerna mellan väst och öst just nu är i Östersjöregionen.
Den mest allvarliga kränkningen av NATO luftrum sedan kalla krigets avslut, har även skett i Östersjöregionen. Denna incident inträffade den 22 Oktober 2014, då ett Ryskt signalspaningsflygplan, IL-20, flög in över öarna Hiiumaa och Saaremaa vid den Estniska kusten. Intrånget varade cirka en (1) minut och rörde sig om ca 500 meterxlix. Detta kan då jämföras med den allvarligaste kränkningen av svenskt luftrum under de senaste åren som skedde i September 2014, då två (2) SU-24 kränkte svenskt luftrum ett antal kilometer innan de vek avl.
NATO har som en konsekvens av initialt händelserna på Krimhalvön därefter i Östra Ukraina tillfört dels ökade luftstridsresurser dels markförband till de Baltiska staterna och Polen. Ser man till mängden stridsflygplanlioch markstridsförbandliisom tillförts av NATO till området så är de i klart underläge mot de redan i fredstid grupperade Ryska förbanden som finns mot de Baltiska staternas gränsliii.
Detta axplock av incidenter återspeglar väl hur skör den säkerhetspolitiska situationen är just nu i Östersjöregionen, varje ord måste vägas tungt, ett felsteg och dammluckorna rent bildligt kommer öppnas och ingen vet vad vattenmassorna kan ställa till med. Detta blir än tydligare för de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Där Sveriges position vill jag påstå är merutsatt än Finlands. Med hänsyn till de svaga säkerhetspolitiska medlen Sverige besitter blir man ett mycket enkelt offer för påtryckningar, dolda såväl som öppna.
Med hänsyn till den markant ökade militära aktiviteten i Östersjöregionen, som uppstått som en konsekvens av först den initiala utvecklingen på Krimhalvön därefter i östra Ukraina. Förefaller den militära aktiviteten och den stundtals hätska retoriken mellan Ryssland och de Baltiska staterna öka. Då även en uttalad tyngdpunktscentrering i Östersjöregionen finns av Ryssland. Kommer detta innebära att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen kommer försämras under första kvartalet 2015. Vilket kan sluta med en låst förkonfliktsliknande situation under andra kvartalet 2015 mellan Ryssland och NATO.
Barentsregionen.Den 20 December 2001, inlämnade Ryssland en skrivelse till FN där man ville utöka sin ekonomiska zon i Arktisliv. Svaret Ryssland fick av FN Havsrättskommision, i mitten av 2002, var att åter inkomma med ytterligare forskningsunderlag som skulle kunna styrka en utökning av dess ekonomiska zonlv. Sedan 2007 har Ryssland genomfört ytterligare kartläggning av de havsryggar i Arktis som skulle kunna medge en ökning av dess ekonomiska zon i Arktislvi.
De olje- och naturgasreserver som finns i Barentsregionen samt den Ryska delen av Arktisk och vid en bedömd utökning av dess område, kommer utgöra Rysslands ekonomiska reserv i framtidenlvii. Eftersom istäcket i Arktis smälter så kommer dessa reserver öppna upp sig för exploatering, likväl kommer fartygstrafiken i regionen ökalviii. Utvinningen av dessa reserver är dock inte problemfri och av många bedömare ser man själva utvinningen som en kostsam och möjligt avskräckande verksamhetlix. Detta förefaller dock inte hindra Ryssland för att påbörja en exploatering av området, för att säkerställa sin ekonomiska säkerhet på sikt.
Det är vad ytterst den fördjupade kartläggningen handlar om av Arktis regionen av Ryssland. Oaktat om utfallet blir positivt eller negativt för Ryssland då de i början av 2015 kommer inlämna en ny skrivelse om utökning av sin ekonomiska zon, så kommer en kamp påbörjas inom Arktis om tillgången till de fossila bränslen som finns därlx. Lägger man då in det påbörjade återtagandet av militärförmåga i Barentsregionen samt Arktis av Ryssland, så är sannolikheten hög att det kommer bli en maktkamp med militära maktmedel i bakgrunden.
Från och med den 1 December 2014 upprättas ett nytt militärdistrikt (MD), dock kommer det ej benämnas som det men det har statusen som det, i Ryssland, det är Norra Strategiska Kommandot, kommer av mig benämnas MD N, detta distrikt kommer omfatta hela Arktis och bedömt den ryska delen av Barentsregionen. Stommen till detta distrikt kommer utgöras av Norra Flottanlxioch som minst de övriga förbandstyper som finns inom Murmanskområdet bedömt tillförs även förband från MD Väst, Central och Östlxii.
I och med införandet av ett nytt militärdistrikt har man aktivt påbörjat ett återtagande av sin militära närvara i det arktiska området under 2014. Som ett led i detta kommer man påbörja upprättandet av bl a tretton (13) flygfält (varav några rustas upp), tio (10) radarstationer, navigeringsfyrarlxiii. Utöver detta kommer sex (6) stycken mindre garnisonerar anläggas, varav platserna för tre har offentliggjorts, WRANGELS Ö, KAP SCHMIDT och AMDERMAlxiv, garnisonen vid WRANGELS Ö är operativlxv. Vad avser flygplatser som skall kunna utnyttjas för basering av stridsflyg är följande kända, ALYKEL, ANADYR, KOTELNY, ROGACHYOVA, TIKSI och VORKUTAlxvi.
Två (2) motoriserade brigader för Arktisk strid avser man sätta upp, detta har man talat om under ett antal år. Den ena brigaden skall vara stationerad i MURMANSK området och skall vara operativ under 2015, den andra brigaden skall vara operativ under 2016 och upprättas i YAMAL-NENETS området. Brigaderna skall ha översnöförmåga dels med bandvagnar dels med terrängskotrar. Utöver detta skall även brigaderna ha amfibisk förmågalxvii. För att möjliggöra detta förefaller man ha upprättat en utbildningsenhet, liknande Försvarsmaktens Vinterenhet (FMVE), vid Fjärran Österns Högre Militära Akademi i BLAGOVESHCHENSK. Under hösten 2014 utbildades de första trettio (30) instruktörerna i Arktisk krigföringlxviii.
En annan viktig indikator att man tillmäter Arktisk och Barentsregionen en väldigt strategisk betydelse är tillförseln av Rysslands mest moderna luftvärnssystem, ett (1) regemente S-400lxix. I dagsläget, 141126, finns totalt åtta (8) S-400 regementen i Ryssland. Varav fyra (4) runt Moskvalxx. Utöver tillförseln av kvalificerat luftvärn, uppger Rysslands Försvarsministerium att man innan 2014 utgång kommer ha full radar täckning över hela Arktis för att under 2015 kunna möta en motståndare både från norr och öster inom Arktisk regionenlxxi. Utöver radartäckningen, så har Ryssland utvecklat ett övervakningssystem för Arktis som skall täcka samtliga nivåer, ovan, på och under vattenytan. Punkter som nämnts i övervakningssystemet är NOVAJA ZEMLJA – FRANS JOSEFS LAND – NYSIBIRISKA ÖARNA – WRANGELS Ö. Bedömt är detta stödpunkter för systemet, vilket skall ha en räckvidd på cirka 300 km från respektive sensorpunktlxxii.
I Barentsregionen finns sedan tidigare följande luft- och markstridsförbandlxxiii:

FÖRBAND GRUPPERING
61. Avdelta Marininfanteribrigaden Sputnik/Pechenga
200. Avdelta Motoriseradebrigaden (blir Arktisk brigad) Pechenga
536. Kustartilleribrigaden Olenya Guba
420. Avdelta Marina Spetsnazbrigaden
7050. Flyggruppen:

  • 73. Ubåtsjakts skvadronen (TU-142M/MR)
  • 279. Jaktflygsregementet (SU-33, SU-25)
  • 420. Blandade flygregementet
  • 830. Helikopterregmentet. (KA-27, KA-29, MI-8)
Severomorsk
6964. Flyggruppen:

  • SU-24M, SU-24MP
Monchegorsk
Vad avser Rysk flygaktivitet så har den gradvis ökat sedan 2009 i Barentshav samt Norska Havet, incidentrapportering från den Norska Försvarsmakten visar tydligt på detta, då man genomfört under, 2009 – 38 st, 2010 – 36 st, 2011 – 34 st, 2012 – 41 st, 2013 – 41 st, 141130 – 42 st identifieringar av Ryskt flyglxxiv. Mängden identifieringar är ej lika hög som i Östersjöregionen, dock rör det sig enbart om ett NATO land, Norge, samt Ryssland som främst genomför flygaktivitet i området, så utifrån detta bör man kunna bedöma den som relativt hög trots allt.
Således kan man inte säga att det pågår en militarisering av Arktis och Barentsregionen utan snarare ett återtagande av den tidigare förmågan som Sovjetunionen hade i regionen. Dock ser man till den avrustningen som genomfördes efter Sovjetunionens upplösning så kan man rent semantiskt säga att det är en militarisering av regionen i och med att den i stort saknat militärinfrastruktur en längre tid. Men det rör sig inte om stora mängder förband som flyttas/upprättas, som man kan förknippa ordet militarisering med.
Det påbörjade ryska återtagandet av militär förmåga i Arktisk kommer bedömt föranleda en ökad militär aktivitet under andra (II) kvartalet (KV) 2015, kopplat till väderförhållanden. Dels kommer en fortsatt rysk uppbyggnad av militära förmåga ske dels kommer bedömt västliga länder främst NATO anslutna att påbörja informationsinhämtning rörande Ryska sensor kedjor i Arktisk. Detta kommer bedömt från västlig sida innebär utnyttjande av örlogsfartyg samt signalspaningsflygplan i det arktiska området. Detta kommer bedömt svaras upp av Ryssland med egna örlogsfartyg i området samt uppföljning av signalspaningsflygplan med eget jaktflyg.
Varpå man bedömt under utgången av KV II och intagandet av KV III 2015, kommer märka att det skett en markant ökning av den militära aktiviteten i Barentsregionen samt Arktis. Denna aktivitet kommer troligtvis föranleda en ökad aktivitet även i andra områden, samt en liknande nedåtgående trend i säkerhetssituationen som uppstod under 2013 i Östersjöregionen.
Bedömt händelseförlopp. Den retoriska konflikten mellan de Baltiska staterna samt Ryssland kommer under KV I 2015 att eskalera. Den militära övningsverksamheten hos dels NATO dels Ryssland kommer bedömt även öka något under KV I i Östersjöregionen, främst utifrån att en ny årsbudget finns att tillgå vilket är högre hos båda parterna. Den retoriska konflikten samt den ökade övningsverksamheten hos båda parter kommer innebära en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget.
Under KV I eller II kan vi påräkna minst en beredskapskontroll inom MD V som är av större karaktär. Bedömt kommer denna beredskapskontroll sammanfalla med den beskrivna valideringsövningen av den första Arktiska brigaden. Detta kommer innebära dels tillförsel av förband till det arktiska kommandot dels övning inom andra delar av MD V troligtvis från St Petersburgs området i söder vidare norrut mot det Arktiska kommandot, således kommer Finland främst beröras av denna övning.
I Barentsregionen kommer bedömt en större övning genomförs, främst för att verifiera den nya arktiska brigadens förmåga, under slutet av KV I början KV II 2015, nästa sådant övningstillfälle kommer bedömt ej vara före slutet av KV IV 2015 vad avser snöförhållanden och andra klimatologiska förhållanden, vilket får ses som försent för en validering av brigadförmåga som skall vara intagen under 2015. Likväl kommer detta bedömt vara en konkret första övningstillfälle för det arktiska kommandot varvid både sjö och luftstridskrafter kommer deltaga, varvid slutet av I KV alternativt början II KV 2015 är det troligaste tillfället utifrån väderförhållanden.
Vid KV II ingående kommer bedömt en ökad underrättelseaktivitet, främst avseende informationsinhämtning, påbörjas i Barents- samt Arktisregionen. Oaktat utslag hos FN rörande den kommande Ryska propån om utökad ekonomisk zon så kommer den militära aktivitet öka efter detta hos båda parter, då detta är ett moment 22, den part som bedömer man kommer förlora områden kommer utöka sin forskning och försöka visa makt i området vilket kommer mötas upp hos den andra parten. Detta kommer föranleda ökad övningsverksamhet, utöver den bedömt redan planlagda i Barentsregionen.
Detta kommer resultera i ”spilleffekter” över till Östersjöregionen, där en redan hög övningsaktivitet råder, då verksamheten ökar i ett område brukar generellt aktiviteten öka i de övriga också, för att möta upp, detta kommer föranleda att i slutskedet av KV II 2015 kommer övningsverksamheten vara mycket hög i Östersjöregionen samt det finns en tydlig risk för att det säkerhetspolitiska läget har gått in i ett låst förkonfliktsskede likt under kalla kriget. Sannolikhet för skärmytslingar, likt kidnappningen av EstonKohver, får ses som hög längs den Baltisk-Ryska gränsen i slutet av KV II 2015. Sannolikheten för att en flygincident i den ”katt och råttalek” som just nu försiggår i Östersjön får även ses som hög redan under KV I 2015, men som trolig under KV II 2015.
Bedömt kommer vi under slutet av KV II eller inledningen av KV III 2015, få se en större landstigningsövning i Östersjöregionen utifrån det faktum att landstigningstonnage tillförts under KV IV 2014 och ytterligare tillförsel under 2015 till Östersjömarinen. Landstigningsövningen kommer troligtvis vara liknande den som genomfördes under Zapad’13 dvs samverkan mellan luftlandsättningsförband samt marininfanteri men i en större omfattning.
Denna landstigningsövning kommer troligtvis sammanfalla med 2015 års strategiska övning, Center, troligtvis kommer man öva förfarandet med styrketillförsel till de olika depåer som finns i övriga MD i Ryssland. Tyngdpunkt kommer troligtvis ligga inom MD V på denna styrketillförsel, utifrån det försämrade säkerhetspolitiska läget inom dess ”krigsteater”. Med hög sannolikhet kommer vi även få se en större mobiliseringsövning under denna övning. Då man bedömt vill validera de erfarenheter man drog under 2014 mobiliseringsövningar.
Dessa övningsmoment är troligtvis de större vi kommer få se från Rysk sida i vårt närområde, bortsett från normal övningsaktivitet som vi sett sedan ca 2012 i Östersjöregionen som de facto kan omfatta rätt stora övningar. Dessa övningar kommer troligtvis mötas upp från NATO med motövningar, bedömt kommer dessa ej sammanfalla i tid för att ej eskalera en situation.
Sammantaget kommer alla dessa övningar totalt sett öka den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen och troligtvis ge en låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i slutet av KV II 2015.
Vad avser fortsättningen (KV III-IV) av 2015 så blir händelseförloppet mer oklart men en trolig händelseutveckling om situationen i Ukraina ej har stabiliserats och en lösningar har nåtts, är att ökade sanktioner mot Ryssland kommer införas av dels USA dels EU. Vilket kommer kunna ge socioekonomiska spänningar inom Ryssland, vilket kan göra att händelseutvecklingen efter KV II 2015 blir mycket svår att bedöma och väldigt instabil både internt inom Ryssland och externt mot grannländerna till Ryssland.
Fortsätter dock oljepriset att sjunka samt sanktionerna kvarstår, så föreligger viss sannolikhet för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland under KV III eller IV 2015, då bedömt dessa faktorer påverkat den relativt stora medelklassen påtagligt i Ryssland. Här uppstår ett vägval för Ryssland antingen tillåta stora massprotester med den omöjliga händelseutveckling som kan uppstå till följd av det, eller slå ned protesterna. Den kommande militära doktrinen för Ryssland ger dock en fingervisning om hur man ser på den inrikespolitiska problematiken och att man bedömt med militära styrkedemonstrationer avser att slå ned en sådanlxxv. Kvarstår både sanktioner samt ett lågt oljepris vid utgången av KV IV 2015, så är sannolikheten medel till hög för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland som följd under KV I-II 2016.
Slutsatser
Generella slutsatser:
  1. Den militära aktiviteten kommer gradvis öka i Östersjöregionen under KV I 2015, för att tydligt öka under KV II för att under slutet av KV II början av KV III nå en maxpunkt under 2015 med hög till mycket hög militär aktivitet. Sannolikheten för incidenter får bedömas som hög till mycket hög under slutet av KV II i Östersjöregionen.
  2. Barentsregionen kommer bedömt under andra kvartalet 2015 bli nästa geostrategiska högriskområde där Väst och Ryssland kommer mötas, en liknande säkerhetspolitisk situation som Sverige stod inför under 1980-talet kommer uppstå, utifrån det faktum att vi är inkilad mellan två (2) för Väst och Ryssland strategiskt viktiga områden dels Östersjöområdet dels Barentsområdet.
Särskilda slutsatser för Sverige:
  • Den nu av riksdagen genomröstade budgeten medger för litet handlingsutrymme för Försvarsmakten att snabbt återta operativ förmåga vilket krävs utifrån ovanstående dels faktisk händelseutveckling dels bedömt kommande händelseutveckling under 2015. Ytterligare medel bör således tillföras under 2015 för att kunna öka övningsverksamheten för hela Försvarsmakten.
  • Minst bör de i Armén krigsplacerade värnpliktiga ur personalreserven inkallas för repetitionsutbildning samt krigsförbandsövning under Arméövning 15 för att kunna öva större förband samt höja den operativa förmågan på arméförbanden och framför allt medge praktisk övning och ej datoriserad för arméns chefer på samtliga nivåer.
  • Minst en beredskapsövning för armén inom ramen för den tillfälliga bataljonsstridsgruppen bör genomföras och omfatta tillförsel av förband till Gotland, denna bör genomföras under 2015 KV I-II, för att dels identifiera brister inom den egna organisation dels begränsat öva beredskapssteget ”Givakt!” för den högre ledningen, delar av riksledningen bör även ingå i denna beredskapskontroll.
Avslutningsvis detta är en bedömning, delar kanske inträffar, inget kanske inträffar eller allt kanske inträffar, att förutspå framtiden är oerhört svårt, framför allt i den snabba värld vi lever i idag, operationslinjerna är många och vilken som blir den som faller in är svårt att sia i.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning

Barentsobserver 1, 2, 3(Engelska)
Blomberg 1(Engelska)
Centre For Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)
Chatam House 1(Engelska)
CIA 1(Engelska)
DELFI 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)
Expressen 1, 2(Svenska)
Finlands Riksdag 1(Svenska)
Financial Times 1(Engelska)
FOI 1, 2(Svenska)
Forsvaret 1(Norska)
Förenta Nationerna 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Janes 1, 2(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Rysslands Röst 1(Svenska)
Russia Today 1(Engelska)
Ryska utrikesdepartementet 1(Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3
Stars And Stripes 1(Engelska)
The American Interest 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
European Leadership Network 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
Sputniknews 1, (Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Svenska)
Svt 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
UK Defence Committee 1(Engelska)
Verdens Gang 1(Norska)
Världsbanken 1(Engelska)
Holmström. Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Noter

i http://www.reuters.com/article/2014/11/25/us-ukraine-crisis-germany-insight-idUSKCN0J91EN20141125 Läst 141125
http://www.janes.com/article/46600/nato-approves-interim-rapid-response-force-for-2015 läst 141203
ii http://www.chathamhouse.org/expert/comment/16320 Läst 141125
iii Eellend, Johan. ASEK – Tysk utrikespolitik: Gamla sp&

Just Too Late

av David Bergman Påsen med vattenreningstabletter står på mitt skrivbord och väntar när jag återvänder från övningen där jag hade behövt dem. Under mer än två månaders tid jagade jag aktivt min beställning genom den logistiska labyrinten men vid övningens början hade de ännu inte kommit, jag tvingades anpassa mig efter förutsättningarna och genomföra min […]

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott ”Godmorgon snäckan!”. Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från ”snabbisar i hytten” till ”stora problem med sambandet”.

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.

Utbildning 
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.

Normglidning 
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.

Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande – år 2014 – inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske ”i nästa version”, men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden – det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i ”Strategiskt projekt Gripen”, vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.

Erfarenhetshantering 
I Marinen finns ”Marinens erfarenhetshantering” (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa ”Lessons identified” som ska bli till ”Lessons learned”. Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på ”fungerande” underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.

ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till ”senare”. Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för ”linking protection”.

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel – denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu – innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.

Marcus Dansarie
Systemteknisk officer

[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, ”IT-chef”
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria

Släpp inte taget

Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst […]