Brandbekämpning sommaren 2015?


I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar sina helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att ”det inte var ett möjligt alternativ”, vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser
Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 
Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.
Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal vid helikopterflottiljen.
————-

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att ”ett begränsat antal Hkp 16-besättningar” ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet  med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.

—————-
Vi kan då konstatera ett antal faktorer:
– Försvarsmakten gör sig nu av med sina Hkp 10 som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta, men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) nedgår.
– Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdrag att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder.
– Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker bygga upp en begränsad förmåga till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.
Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren tre inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället

Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.

Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten

Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).

Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.

Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35

Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.

Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.

Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.

Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

Svensk försvarsindustri – good or bad?

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en…

Fritt spelrum


Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden.
Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.

I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ….  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 

I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?
Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.
Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?
Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.
Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga ”vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi”. Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.

Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.


I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.
I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.
Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 
Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.
Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att ”Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan”. Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.
Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.

Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att ”Försvaret satsar på jämställd design”
Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!
Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla – exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv?  Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?

Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så ”tyst” som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.

Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

 

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                      *****

 

 

 

 

Dags att höja tröskeln del 4 – ubåtsbaserad andraslagsförmåga

Såsom regeringen tidigare meddelat kommer man bara att avsätta motsvarande 4,2 mdr kr ytterligare för det kommande försvarsbeslutet, vilket är långt ifrån det Försvarsmakten begärt för att fylla de allvarligaste bristerna i det förra försvarsbeslutet. I veckan meddelade också finansminister Magdalena Andersson att det trots det mycket dynamiska läget i omvärlden inte blir några pengar till försvaret i vårbudgeten. Det är inte utan att man funderar på vad som skulle behöva hända i omvärlden för att få svenska politiker att betala mer för försvaret.

Situationen är nog så allvarlig nu, men det hindrar inte att man måste se framåt. I måndags kom FOI med en ny och läsvärd rapport om tröskelförmåga. Det finns därför god anledning att återuppta förra vårens påbörjade serie om tröskelförmåga med det inlägg som då stod näst i tur. Tröskeleffekten syftar till att skapa en så hög tröskel att en angripare ska anse att det vore för dyrbart att påbörja ett angrepp. Tyvärr är tröskeln idag i mångt och mycket rullstolsanpassad, men det finns ett antal åtgärder som skulle kunna vidtas för att markant höja den och om detta handlar även inläggsserien.

En reaktiv strategi
Studerar man svenskt säkerhets- och utrikespolitiskt agerande de sedan 200 åren, finner man att det kännetecknas av reaktivitet. Det är ett utpräglat defensivt försvar som är byggt utifrån att motståndaren ska komma till Sverige och på så sätt inleda ett krig. Som motsats kan nämnas Israel som har en tradition av offensivt försvar, med exempel som sexdagarskriget, Osirak-räden och nu senast anfall mot mål i Syrien.

En reaktiv strategi innebär att man kommer att ta förluster. Friheten att som försvarare agera militärt kommer av att angripare genomfört förstaslaget. Denna strategiska reaktivitet ställer därmed stora krav på förmågan att ta emot det första angreppet och därefter fortsatt kunna föra en meningsfull strid. Saknar man den förmågan, har man heller ingen trovärdig tröskel.

Tröskeln kan därefter vara byggd kring att ta striden med angriparens förband som sätts in mot oss på ett sådant sätt att ett angrepp blir svårt att genomföra eller kring en förmåga att kunna tillfoga angriparens resurser i hemlandet sådan skada att ett angrepp inte skulle löna sig. Denna förmåga benämns också andraslagsförmåga och tvingar också en angripare att avdela resurser till det egna landets försvar. Helst innehåller en tröskel bägge dessa komponenter, men i Sverige har traditionen sedan 60-talet varit den förstnämnda lösningen.

Exempel på den andra lösningen skulle kunna vara anskaffning av kryssningsrobotar, vilket är något som nu flera av våra grannländer genomför. Först Finland, sedan Norge och nu även Polen som jag kommer att återkomma till längre fram i inlägget. Tyskland har sedan tidigare förmågan både på flygplan och fartyg. Mål för kryssningsrobotar är då i regel sedan tidigare inmätta och förberedda mål som flygbaser, hamnar, logistiknoder och infrastruktur som är kritisk för den militära förmågan.

I fallet med en luftburen andraslagsförmåga med kryssningsrobotar krävs det naturligtvis att förmågan inte slagits ut i angriparens inledande förstaslag. Det ställer stora, men fullt rimliga krav på logistik, basering och skydd av flygstridskrafterna.

En ubåtsbaserad andraslagsförmåga
Ett annat sätt att försäkra sig om en uthållig andraslagsförmåga som därtill har en betydligt högre skyddsnivå, är att ha en ubåtsbaserad andraslagsförmåga, d.v.s. ubåtar med kryssningsrobotar. Bilden man spontant får framför ögat är sannolikt ryska och amerikanska ballistiska robotubåtar men det är väl fördomsfullt.

Ubåtar har den stora fördelen att från att de går till sjöss är de mycket svåra att upptäcka. Att så särskilt är fallet i Östersjön, är vid det här laget välkänt. När en ubåt nått sitt patrullområde kan den förbli oupptäckt under lång tid. Under det kalla kriget nyttjades t.ex. Östersjön (Sovjet) och möjligtvis också Västerhavet (USA) som avfyrningsområde för robotubåtar.

Tomahawk Block IV. Använd av bl.a. US Navy och Royal Navy

Hur skulle då en sådan lösning se ut för svensk del?

För det första är inte ubåtsavfyrade kryssningsrobotar något banbrytande. Ser man till den standardiserade amerikanska Tomahawkroboten finns den i två versioner för ubåtar. Dels en vertikalstartande avsedd för amerikanska robotubåtar, men också i en torpedtubsavfyrad version konstruerad för den internationella standardtorpedtuben 53 cm som även Sverige nyttjar. Med andra ord skulle det redan nu gå att utrusta befintliga svenska ubåtar med kryssningsrobotar. För att ytterligare höja operationssäkerheten och skyddet av andraslagsförmågan skulle man exempelvis kunna nyttja Bottenhavet som skyddat avfyrningsområde. Det har tidigare varit föga känt, särskilt inte bland allmänheten, men genom Mikael Holmströms Den dolda alliansen och Anders Jallais Landsförrädaren finns nu kunskapen ute om den sonaranläggning Sverige med amerikansk hjälp placerade ut mellan Roslagen och Åland och som därmed ger en utomordentlig koll på undervattenstrafik (och sjötrafik) in och ut ur Bottenhavet. Det går därmed att ha en mycket god uppföljning på vilka hot som skulle finnas mot en svensk ubåtsbaserad andraslagsförmåga som opererade där. Med sina 1700 km räckvidd når Tomahawk från Bottenhavet alla de mål som skulle kunna vara intressanta samtidigt och en med en ubåtsbaserad andraslagsförmåga skulle en angripare aldrig kunna vara säker på att inte själv bli utsatt för ett uppföljande anfall.

Regeringen meddelade i för två veckor sedan att Sverige ska beställa två nya ubåtar av Saab Kockums, vilket är stor vikt för det svenska försvaret. Då Sveriges geografiska situation är sådan att en angripare har att tilltransportera sig via luften eller över havet, är förmågan till undervattensstrid en av de främsta vad gäller att skapa en tröskeleffekt. Tidigare har tanken med den nya ubåtsklassen varit specialisering mot internationella operationer med en del särlösningar som bl.a. Skipper har diskuterat (Han är för övrigt också inne på samma tankegångar som jag om ubåtsbeväpning). Det skulle bl.a. innebära att man reducerar beväpning till förmån för transport av specialförband. Med andra ord en reduktion av de klassiska egenskaperna för undervattensstrid till förmån för den typ av uppgifter som skulle kunna vara aktuella vid i andra områden än Östersjön. Förhoppningsvis tar man nu sitt förnuft till fånga och ändrar inriktningen. Risken är annars stor att Sverige om 10 år sitter med en fantastiskt bra och specialiserad ubåt, men som är mindre lämpad för de förhållanden där svenska ubåtar alltid kommer att uppträda – nämligen i Östersjön.

Konceptbild av nästa generations svenska ubåt och dess tidigare tänkta huvuduppgift. Bild:Saab Kockums

Jag anser dock att det ändå vore dumt att stanna vid tidigare konventionella lösningar, utan givet dagens massiva och breda återtagningsbehov vad gäller försvarsförmåga vore det av godo att ytterligare höja tröskeln. Jag anser därför att den nya ubåtsklassen borde göras större och mer uthållig än tidigare ubåtar och redan från början designas kring torpedavfyrade kryssningsrobotar.

En ytterligare fördel med en sådan lösning utöver de rent nationella skulle vara att det skulle öppna upp för ett djupare försvarssamarbete med Polen. Polen är nämligen just nu i färd med att titta på anskaffning av just konventionella ubåtar där man sätter beväpning med kryssningsrobotar (och just Tomahawk) som grundkrav. Leveranstiden sammanfaller också med de svenska planerna. Ett ubåtssamarbete skulle både stärka svensk försvarsindustri, skapa en hel del nya jobb, men också bidra till att stärka det svensk-polska försvarssamarbetet, vilket Polen länge önskat. En gemensam anskaffning skulle också stärka Sveriges/Saab Kockums möjligheter till ett nytt ubåtskontrakt i Australien.

Möjligheten att agera finns nu och den bör man ta på en gång i det kommande försvarsbeslutet. På samma gång som man skulle begränsa nackdelarna med Sveriges strategiska reaktivitet, skulle man också höja tröskeleffekten rejält och även gynna försvarssamarbete och näringsliv. Kan det bli bättre?

Tidigare delar:
Del 1 – Varför tröskelförmåga?
Del 2 – Förmåga till luftoperativ kontroll (inkl. grunder BVR-strid)
Del 3 – Luftburen offensiv förmåga

SvD Kolumn: Har vi ett nytt kallt krig?

Veckans SvD kolumn publiceras tyvärr bara i eSvD och på Webben pga av att det är långfredag och papperstidningen uteblir. Kolumnen kan läsas här.

Jag har länge varit förvånad att allvaret i situationen har beskrivits så oerhört olika beroende på vem man lyssnar på. Hur kan analyser landa i så pass olika slutsatser? Det handlar om hela spektrumet. Allt från att tona ner det hela till de värsta alarmisterna som börjat gräva skyddsrum i trädgården inför det stundande kärnvapenanfallet. Vem som hade rätt och vem som hade fel kan man aldrig veta förrän i efterhand.

Personligen anser jag att nuvarande läge i vissa avseenden är betydligt farligare än under ”kalla kriget”. Jag bedömer att vi i skrivande stund ligger närmare gränsen mellan kallt krig och krig i vårt närområde än vad vi gjorde i perioden 1945-1991. Krim och Ukraina signalerar att Ryssland är beredda att använda sin militärmakt. 

Den tidigare maktbalansen var mer förutsägbar. Dessutom förekom inte öppna hot med kärnvapen, de fanns hela tiden i bakgrunden, men det var inget man pratade om. 

Det stora problemet idag är att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka situationer. Risken för att olika agerande och uttryck tolkas fel har också ökat i likhet med under kalla kriget. Något som i sin tur kan leda till oönskad utveckling!
Den nya kärnvapenretoriken oroar! För någon vecka sedan hotades Danmark. Nu hotas även Baltikum med kärnvapen. I DN kan man finna en läsvärd kommentar, så även i SvD. Det stora problemet är att ingen vet var den röda linjen går. Just detta faktum är möjligen det farligaste av allt!

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:

– Konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.
– Att det gamla ”Marinflyget” skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 
– Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.
– Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

– Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…

– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. 🙂
————————–
Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!
Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.
Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 
Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 
Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.
Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.
Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!

Aningslöshet då och nu

Att historien inte upprepar sig är nog sant, men människan tycks inte ändra sig. Nedanstående analys av varför det gick som det gick i Norge 1940, publicerad i Svensk Tidskrift 1946, kan därför eventuellt vara av intresse för de som är intresserade av svensk försvarspolitik av i dag.
Lite långt men läsvärt och borde mana till viss eftertanke.

Se det som ett ”gästinlägg” från de som var med förra gången det blev fel.

(Svensk Tidskrift 1946)

ANSVAR OCH LÄRDOMAR
NORGES tragiska öde den 9 april och därefter under kriget har
följts i Sverige med allt det intresse, som härrört ur vetskapen att
samma öde även skulle ha kunnat hemsöka vårt land. I Norge
ha 1940 års händelser lidelsefullt diskuterats, dock kanske något
mera återhållsamt än det norska temperamentet skulle kunna låta
förmoda. En preliminär redogörelse för de politiska instansernas
omstridda uppträdande under förhandlingarna med tyskarna efter
den 9 april fram till Quislings återinträde på hösten samma år
lämnade stortingets presidentskap i stortingets Dokument nr. l,
utgivet i somras. Dokumentet har givetvis prägeln av en apologi.
Quislingprocessen bragte nytt ljus även över de s. k. riksrådsförhandlingarna. Åtskilliga memoarer eller sammanställningar om
den 9 april sågo kort efteråt dagen, och efter frigörelsen ha flera
betydelsefulla skildringar utgetts om månaderna därefter; de viktigaste av de sistnämnda äro väl E. Berggrav »Da kampen kom»,
F. Castberg »Norge under okkupasjonem, C. J. Rambro »De förste
måneder», F. Schjelderup »Fra Norges kamp for retten», D. A. Seip
»Hjemme og i fiendeland», J. Skeie »Forhandlingene med tyskerne», J. Worm-Miiller »Til Norge» och Det norske Arbejderpartis broschyr »Krigen i Norge och riksrådsforhandlingene». I
början av december månad offentliggjordes så den särskilda undersökningskommissionens mycket omfattande »innstilling». Egentligen var kommissionen redan den 20 september färdig med sitt
betänkande, som då överlämnades till stortingets presidentskap,
men det förelåg tryckt först den 4 december. Kommissionen tillsattes i augusti 1945 av konungen på stortingets begäran och sammansattes av icke parlamentariker. Ordförande har varit höyesterettsadvokat Heiberg och som ledamöter förordnades professorerna
Bergsgård, Hallesby och Steen, höyesterettsadvokat Eckhoff, direktör Holmboe och fylkesman Thune.
Det ligger i sakens natur att händelserna före och under den
9 april fånga det största intresset. Det är en mycket hård dom,
som kommissionen avkunnar härvidlag, trots alla reservationer
mot efterklokhetens tvärsäkra utslag.
640
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Själva grunden till Norges svaghet i motståndet vid blixtanfallet på morgonen den 9 april ser kommissionen i den allmänna
norska inställningen till utrikespolitik och försvarspolitik under
mellankrigsåren. Å ven sedan Norge liksom övriga nordiska länder
1936 uppgivit den gamla optimistiska N.F.-politiken, underlät regeringen och stortinget att dra de militära konsekvenserna härav.
De flesta regeringsmedlemmar och särskilt statsminister Nygaardsvold vidblevo sin gamla, mer eller mindre traditionellt pacifistiska ståndpunkt, trots att de inte minst efter händelserna 1938
bort inse faran för att diktaturstaternas aggressiva imperialism lätt
skulle kunna framkalla ett nytt stormaktskrig. Regeringen försummade att utnyttja de psykologiska betingelser för en försvarsvänlig »folkereisning», som uppstodo efter nationalsocialismens
maktövertagande i Tyskland. Den mera »försvarsvänliga» gruppen
inom det regerande arbetarpartiet, närmast företrädd av Torp och
försvarsminister (nuvarande stortingspresidenten) Monsen, bildade
blott en minoritet inom regeringen och förmådde föga uträtta; Monsen hade dock tidigare inom partiet varit den ledande vid nedrustningen. Kommissionen understryker dock, att regeringens utrikesoch försvarspolitik hela tiden stöddes av stortinget; om utrikespolitiken rådde knappast några delade meningar alls, medan endast
Höyre och från1939 i viss mån Bondepartiet krävde förstärkningar
av försvaret. »Höyre sto i stadig opposisjon, men også dets krav lå
langt under de militrnre sjefers. Innen Höyres menige rekker
hersket ikke full enighet om forsvarsbevilgningene.» Kommissionen
ger en mycket mörk bild av försvarets tillstånd i slutet av 1930-
talet och hävdar med mycken skärpa, att det i första hand var
regeringen och dess ledande män som buro ansvaret härför. Den
hänvisar till upprustningen i andra europeiska stater, även de nordiska; regeringen borde, då den förstod att storkriget närmade sig,
ha satt in hela sin auktoritet för de försvarspolitiska åtgärder, som
landets frihet och självständighet krävde. Regeringen kände bättre
än stortinget till försvarets brister och regeringen underlät att
lyssna till de militära sakkunnigas krav.
Efter storkrigets utbrott övervärderade regeringen enligt kommissionens uppfattning Tysklands intresse av norsk neutralitet.
Regeringen borde subsidiärt ha övervägt möjligheten att gå i krig
på Englands sida, om Norge drevs ut ur neutralitetskursen. statsminister Nygaardsvold, främst fångad av inrikespolitiken, överlät
utrikespolitiken alltför tillitsfullt åt utrikesminister Koht. Visserligen vidtogos vissa smärre försvarsanstalter efter september 1939
641
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdornar
men de voro alldeles otillräckliga som stöd för regeringens neutralitetspolitik. Sålunda blevo kustfästningarna inte helt mobiliserade, besättningen var alltför liten och minspärrningar företogos
inte. Regeringen tänkte sig helt enkelt inte, att landet kunde angripas utan varsel; denna optimistiska syn delades dock, framhåller kommissionen, både av Hambro och Mowinckel, högerns
resp. vänsterpartiets ledare. Kommissionen finner det oförståeligt, att varken den kritiska situationen i januari 1940, Altmarkaffären i februari, västmakternas krav på genommarsch till Finland i början av mars eller deras hotelser med anledning av tyskarnas bruk av de norska farvattnen »skaket regjeringen opp slik
at den tok landets militrnre stilling opp til alvorlig overveielse>>.
Vid fördelningen av skulden för dessa underlåtenhetssynder vill
kommissionen inte rikta någon starkare kritik mot den kommenderande generalen Laake men däremot mot den kommenderande
amiralen Diesen. Huvudkritiken drabbar dock regeringen och särskilt den i december 1939 efter den sjuke Monsen utnämnde opolitiske försvarsministern överste Ljungberg, vilkens jämförelsevis
passiva verksamhet präglades av den uppfattning, som han själv
gav uttryck åt: »vi felte oss ikke trueb. Ytterst vilade dock det
tyngsta ansvaret på statsministern, vilken enligt kommissionen
bort vara den samlande och koordinerande kraften men synts ha
slagit sig till ro med att allt inom försvaret befann sig i ordning
sedan vissa extra militäranslag beviljats.
För den bristande vaksamheten och beredskapen dagarna omedelbart före den 9 april lägger kommissionen huvudansvaret på
utrikes-, stats- och försvarsministrarna. I detalj redogöres för hur
Berlinministern Scheel första gången den 29 mars sände utrikesledningen i Oslo varningar för tysk militär eruption, varvid bland
andra minister Richert åberopades som sagesman. Truppsamlingarna i Stettin omnämndes, men i rapporterna angavs än så länge
aldrig Norge som det troliga anfallsmålet. Av stort intresse är
uppgiften att legationsrådet Stang vid Berlinlegationen redan den
4 april skulle av den holländske militärattachen major Sas ha underrättats om att ett angrepp på Norge planlades till den 9 april;
i rapporten samma dag från Berlin lämnades den norska regeringen dock utan denna information. Kommissionen frågar, om
Stang till följd av sina tyska sympatier avsiktligt hemlighållit
Norges namn för utrikesministeriet eller om underlåtenheten berott på Stangs »gränslösa likgiltighet». Fr. o. m. den 5 april utpekades dock Norge som direkt hotat i varningar från Stockholm,
642
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Köpenhamn och Berlin, varvid den danske marinattachen i Berlin
kommendörkapten Kj0lsen synes ha varit den mest initierade och
ivrigast varnande. Den 8 april rapporterades i en serie meddelanden den tyska armadans rörelser i de danska farvattnen, och
även från London och Admiralty sändes ihärdiga varningar för
den tyska flottans fart mot Narvik. Trots sänkningen av »Rio de
Janeiro» på eftermiddagen den 8 april utanför Kristiansand gjorde
sig regeringen icke »noen tanke om det som skulle hende».
Utrikesminister Koht underlät att orientera sina kolleger om
meddelandena angående de tyska truppsamlingarna och anfallsplanerna; senast den 5 april borde regeringen, hävdar kommissionen, ha uppfordrats att lägga ut minor, mobilisera kustbefästningarna och inbåda armen. Koht tycks ha haft hela sin uppmärksamhet inriktad på den samtidiga brittiska utläggningen av
minor i norska farvatten, men detta kan enligt kommissionen icke
ursäkta honom för att regeringen hölls ovetande om signalerna
söderifrån. Kohts orienteringar inför stortinget blevo därför både
»bristfälliga och missvisande».
statsminister Nygaardsvold, som den 4 april fått del av minister
Scheels rapport av den l april, försummade sin plikt att ta den
nya utrikespolitiska situationen under samlat övervägande inom
regeringen. Han borde ha tillkallat de militära cheferna och i sin
hand samlat utrikes- och försvarspolitiken. Detta skedde inte
förrän den 8 april, men desorienterad som han var förnötte han
denna dag till föga nytta i långdragna, föga givande debatter i
utrikesutskottet och stortingets plenum.
Försvarsministerns passivitet under dessa dagar karakteriseras
såsom »ofattelig», trots att generalstabschefen Hatledal flera
gånger från den 5 april bl. a. vid besök hos försvarsministern
krävde mobilisering. Frågan om minering togs ej upp förrän på
förmiddagen den 8 april, men beslut fattades först sent på kvällen
samma dag och ordern avsåg endast Oslofjorden. Då ordern nådde
vederbörande hade de tyska krigsskeppen redan passerat. I Bergen
lade därvarande marinchef på egen hand ut minor samma dag
men även där för sent för att det skulle få någon betydelse. Varken
den 8 eller 9 april beordrades mobilisering av kustbefästningarna.
Av hären var i Nordnorge 6. brigaden mobiliserad. I södra Norge
var inte någon av de fem brigaderna mobiliserade, men i spridda
styrkor låg det omkring 7,000 man inne på exercisplatserna; ingenstans vid kusten hade någon styrka placerats som vakthållning.
Först natten mellan den 8 och 9 april träffade regeringen beslut
643

,- .
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
om mobilisering av armen. I strid emot regeringens uppfattning
att beslutet avsåg allmän inkallelse hävdar kommissionen att mobiliseringen endast gjordes partiell med den 11 april som första
inryckningsdag. I denna form har regeringshelutet i vart fall
bragts till militärmyndigheternas kännedom. Vidare skulle mobiliseringen enligt regeringens beslut ske »stille», d. v. s. i hemlighet.
Försvarscheferna däremot krävde allmän och öppen mobilisering.
Mobiliseringsbeslutet träffades dock alldeles för sent, eftersom tyskarna redan den 9 april landsatt trupper på olika platser i hela
landet samt erövrat alla kustbefästningar och flygplatser.
I sitt betänkande behandlar kommissionen därefter regeringens
och stortingets hållning omedelbart efter den 9 april samt förhandlingarna med tyskarna om kreerandet av ett riksråd. I dessa
delar erbjuder undersökningen inte så mycket nytt utöver vad som
redan är känt. Det är därför kommissionens omdömen och värderingar, som mest intressera.
Kommissionen ger regeringen ett oreserverat erkännande för
dess fasta hållning under själva kampen, och i synnerhet regeringens beslut att fortsätta striden från England betecknas som
hedrande. Likaså ger kommissionen sitt godkännande av den s. k.
Elverumsfullmakten — höyesterett har ju redan enligt den prövningsrätt, som Grundloven tillerkänner Norges högsta domstol,
givit indemnitet för de åtgärder, som regeringen med stöd av denna
fullmakt vidtagit under krigsåren. Fullmakten utrustade regeringen med obegränsade befogenheter i och för landets försvar.
Den saknade varje stöd i Grundloven och den har rättfärdigats
helt med den nödrätt, som en nations självbevarelsedrift grundar.
Fullmaktsbeslutet den 9 april tillkom f. ö. utan någon utskottsbehandling och utan att stortinget delade upp sig i odelsting och
lagting. Trots detta och trots att det var en blankofullmakt tycks
den inte ha framkallat någon debatt i tinget. Den har emellertid
bildat det rättsliga underlaget för alla fria norska insatser under
de fem krigsåren och allmänt accepterats såsom den enda tänkbara lösningen av de konstitutionella problemen i kampen mot
inkräktarna. Enligt kommissionen var fullmakten i första hand
att tillskriva Rambros »forutseenhet og ro denne dag».
Kommissionen ger också sitt erkännande åt administrationsrådet
och dess verksamhet under den tid från mitten av april till slutet
av september, då det fungerade. Det kan enligt kommissionen inte
sägas, att enskilda medlemmar eller rådet som kollegium trätt
konungens författningsenliga rättigheter för när. Rådets verk- 644
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
samhet tillvann sig också förtroende uti alla läger i Norge, medan
tyskarna undan för undan blevo allt mindre belåtna med dess arbete och till slut också lät det Quislingska kommissariestyret avlösa rådet. Efter den 9 april var det inte möjligt att avvisa allt
samarbete med tyskarna och slå in på sabotage och guerilla, yttrar
kommissionen och fortsätter: administrationsrådet skänkte det
norska folket en nödvändig paus, som var en betingelse för att motståndet efter den 25 september gradvis kunde resas. I annat sammanhang kritiseras dock administrationsrådets ordförande fylkesman Christensen för alltför stor iver att under riksrådsförhandlingarna söka nå en modus vivendi med tyskarna – en hållning
som tydligen dikterades inte bara av hänsyn till det efter Frankrikes kapitulation förtvivlade läget utan även av hans bristande
tro på det norska folket och dess försvarsvilja.
Förhandlingarna om ett riksråd initierades av tyskarna den 13
juni. stortingets presidentskap under ledning av den socialdemokratiske veteranen Magnus Nilssen och med företrädare för olika
partier (Moseid, Thorvik, Valen och Lykke) uppträdde härvid som
det norska folkets ombud. Presidentskapet drevs att till sist gå
med på en överenskommelse med Terboven, enligt vilken bl. a.
kungen skulle förklaras ur stånd att utöva sina funktioner, Nygaardsvoldregeringen avsättas, Elverumsfullmakten upphävas och
ett riksråd insättas för att överta konungens och regeringens funktioner. Vidare skulle stortinget inkallas för att träffa närmare
beslut om fullmakt åt riksrådet, och presidentskapet förpliktade sig
att försöka utverka stortingets beslut om kungahusets tillbakaträ-
dande, därest kungen inte inom fjorton dagar hade tillmötesgått
önskemålet om abdikation. Ytterligare förklarade sig presidentskapet villigt att sluta fred med Tyskland, »hvis» -som det hette
i skrivelsen till Hitler – »det tyske rikes Farer mener att tiden
därtill är kommet». Som bekant korsades dessa planer av kung
Haakon, som i en mycket välturnerad, konstitutionellt oemotsäglig
skrivelse blankt vägrade att träda tillbaka. Givetvis bör presidentskapets uppträdande ses mot bakgrunden av Frankrikes samtidiga
kapitulation och kanske också de ännu så länge relativt oskyldiga
ockupationsförhållandena i Danmark, som nog frestade som förebild. Det framgår av redogörelsen, hur presidentskapet blott steg
för steg pressades till dessa eftergifter. Kommissionen betvivlar
inte, att presidentskapet handlade »under falelse av ansvar for
landets skjebne og av plikt til å verge landets interesser». Av
intresse att konstatera är, att presidentskapets eftergiftspolitik fick
645
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
i juni »länge» ett visst stöd från norska legationen i Stockholm och
regeringens två ledamöter där, statsråden Mowinckel och Frihagen; enligt kommissionen hade det efteråt varit naturligt om
»de to statsråders opfatning hadde fått konsekvenser for deres
stilling som medlemmer av Nygaardsvolds regjering».
Kommissionen förklarar kategoriskt, att presidenskapets förslag
under riksrådsförhandlingarna var grundlagsstridigt; stortinget
kunde inte med stöd i konstitutionell nödrätt vidta sådana omvälvande förändringar som överenskommelsen med tyskarna innefattade, och dessa förändringar voro icke heller i sig själva politiskt
försvarliga. Kommissionen synes däremot inte ta ställning till den
fråga, som höyesterettsdommer Schjelderup fört på tal i sin ovan
citerade bok, där han i viss motsägelse till professor Frede Oastberg hävdar att varje stortingssammanträde under ockupationen
vore grundlovsvidrigt redan därför att förutsättningen för ett stortingsbeslut måste vara att »alle Stortingsmenn alltid må vrere fri».
I detta sammanhang fäster kommissionen stort avseende vid höyesteretts utlåtande till presidentskapet på ett mycket tidigt stadium
av riksrådsförhandlingarna, enligt vilket kungens avsättning m. m.
förklarades strida mot Grundloven; debatten i Norge har rört sig
om, huruvida detta utlåtande, som bort avkyla presidentskapets
villighet att ge efter för tyskarnas krav, genom justitiarius Berg
verkligen kom presidentskapet till handa, något som Magnus Nilssen bestämt förnekat men som uppenbarligen skett ehuru blott
i muntlig form. Presidentskapets ansvar kvarstår givetvis oberoende härav. Magnus Nilssen – vilken liksom övriga medlemmar i 1940 års presidentskap utom bondepartisten Moseid ej
längre tillhör stortinget – har begärt riksrätt för att fria sig och
sina kolleger.
Förhandlingarna mellan presidentskapet och tyskarna vilade under högsommaren men togos upp i början av september på nytt.
stortingets partier inkallades med kort varsel till den 10 september,
då de förelades fyra spörsmål att rösta om:
l. Kan en gå med på en ordning gjennom en avtale med de tyske
myndigheter, selv om en må noye seg med de tilsagn som er gitt
av dr. Dellbriigge angående forholdet mellom reichskommissar og
liksrådet, og med den antydede sammensetning av riksrådet, og
selv om en må stemme for et stortingsvedtak om at Kongen og
Kongehuset trer tilbake~
2. Kan en gå med på en ordning som under l nevnt dersom stortingsvedtaket går ut på at Kongen og Kongehuset trer tilbake
intil fredsslutningen.
646
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
3. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under l
dersom det er alminnelig flertall i Stortinget for deU
4. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 2
dersom det er alminnelig flertall i stortinget for deU
Resultatet av disse voteringer var:
Sp. l Sp. 2 Sp. 3 Sp.4
Ja Nei Ja Nei Ja Nei Ja Nei
Arbeiderpartiet o • • • • • • o 33 27 35 25 51 9 stemte ikke
Bondepartiet ………. 8 8 16 o 8 8 16 o
H0yre ……………. 8 23 15 16 stemte ikke
Kristelig folkeparti ….. o 2 o 2 o 2 l l
F0rre …………….. l o l 12 o 20 12 8
Venstre …………… o 20 8 o l o l o
Sum 50 80 75 55
Kommissionen anför vissa förklaringar till den hållning, som de
desorienterade stortingsmännen lade i dagen, men konstaterar att
det var »et sorgelig faktum» att mellan 90 och 100 stortingsledamöter gåvo efter; »Stortinget i 1940 ble ikke noe nedanker i farens
stund.» Särskilt anmärkningsvärd är ja-majoriteten i arbejderpartiet; redan tidigare under ockupationen hade vissa grupper på
arbetarhåll, särskilt bland kommunistsympatisörer, av pacifistiska
eller andra skäl intagit en tvetydig hållning till ockupanterna. Slutet på riksrådsförhandlingarna blev emellertid att presidentskapet
vägrade att acceptera flera än tre medlemmar från Nasjonal Samling som ledamöter av det tilltänkta riksrådet. Terboven bröt då
förhandlingarna och kastade masken. Till detta avbrott av förhandlingarna medverkade främst Quisling, som Terboven i sitt
eget intresse skjutit åt sidan men som i Berlin under sommaren
direkt hos Hitler bedrev sitt landsförrädiska intrigspel och befäste
dennes tro på N. S:s storgermanska mission.
*
Det är främst tre lärdomar, som kunna hämtas från Norge och
dess öden under kriget.
För det första har det norska folket givit ett sällsynt och strongt
exempel på, hur ett folk, vars territorium till följd av en serie
olyckliga och till någon del även självförvållade omständigheter
härtagits, efter en tids tvekan och avvaktande till sist samlar sig
självt till ett hårdnackat och allt offrande motstånd. Den heroism,
vari striden mot ockupanterna slutade, blir säkerligen en outtömlig
nationell tillgång för det norska folket under långliga tider.
För det andra ha händelserna i Norge dragit upp det nödvän- 48- 46896 Svensk 1’idskrift 1946 647
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
diga tuschstrecket mellan vad de lagliga myndigheterna i ett ockuperat land kunna tillåta sig och icke tillåta sig i konstitutionellt
hänseende under de exceptionella förhållanden, som uppstå när
främmande herrskap regerar. Lika behövlig som Elverumfullmakten var, lika orimligt vore det att tänka sig att förändringar
av statsskicket och dynastien skulle kunna legitimeras såsom nationens önskan genom att en handfull män, som sakna varje laglig
befogenhet att tubba på konstitutionen, ger efter när ockupationsmakten sätter kniven på strupen. Detta gäller så mycket mera, som
tyskarnas ingripanden sommaren 1940 stodo i klaraste strid mot
Haagkonventionens regler för ockupation. Även om den svenska
författningen i flera avseenden är tänjbarare än Grundloven,
skulle även en svensk regering i samma situation som den norska
åtminstone i längden inte ha kunnat fullgöra sina plikter utan en
generalfullmakt av samma typ som den som stortinget beviljade
i Elverum – vare sig en sådan fullmakt hunnit ges eller blott
postulerats. Men längre räcker ej nödrätten, och i själva nödrättens begrepp ligger just att den inte får utsträckas en tum längre
än som är oundgängligen tvingande.
För det tredje ha händelserna före och under den 9 april på det
obevekligaste sätt inskärpt en stats skyldighet att i tid sörja för
sitt försvar och sin beredskap Ä ven om mobilisering i tid skett,
är och förblir det nog alltid en öppen fråga, om Norges svaga försvar varit tillräckligt som värn mot den tyska krigsmaskinen, när
denna släpptes lös- utrikesminister Unrlen har som bekant i New
York velat besvara denna fråga nekande, medan generalerna Keitel och Jodl under Niirnbergprocessen tillkännagivit en motsatt
åsikt. Det kan anföras skäl för bägge ståndpunkterna. Men intet
kan vara mera oförnuftigt och hopplöst än att först försumma att
i tid bygga upp ett rimligt försvar och sedan när faran blir akut
underlåta att mobilisera det lilla försvar som ändock finnes. Och
detta är det norska exemplet, varav norrmännen själva säkerligen
äro de första att för framtiden dra lärdom. Så långt det står i en
liten nations makt vilja de förvisso inte ännu en gång ta risken
att låta folket underkastas ett krigs alla lidanden. Också i Danmark har det företagits en liknande officiell undersökning av omständigheterna kring den 9 april. Å ven Sverige behöver rannsaka
sig självt. Fastän den svenska politiken kort före kriget fick en
starkt försvarsvänlig accent och fastän vårt försvar aldrig så barskrapats som Norges och Danmarks, är det inte på den svenska inställningen till försvaret under mellankrigstiden, som man nu
648
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
helst blickar tillbaka. Och även graden och arten av vår beredskap i början av april, när de alarmerande underrättelserna från
Berlin började inlöpa, vore förtjänta av en opartisk officiell undersökning. Det finns väl ingen, som i partipolitiskt nit ropar på
syndabockar – samlingsregeringen hade ju då varit installerad
sedan fyra månader. Men det svenska folket har samma rätt som
brödrafolken att få klart besked om myndigheterna i de dagarna
gjort allt som kunde göras för att möta tyskarna, ifall dessa i
denna Nordens ödestimma funnit för gott att rikta sitt angrepp
mot oss.
                                                             *****

Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt. Det finns en typ av kärnvapenkrig som man…

Ubåtsjaktförmåga här och nu!



Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal. 

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.


Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014

För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14,  så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för ”Marinflyget”. Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade ”miljöpengen” som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum