Robotbrist och kärnvapen

Reflektion 

I olika sammanhang har det sedan i slutet av april 20221 framförts att Ryssland kan tänkas erhållit en brist på långräckviddiga precisionsbekämpningsmedel såsom den ballistiska roboten till det så kallade Iskander systemet, men även kryssningsroboten Kalibr.2 Detta med anledning av dess användande utav dylika system under den nu pågående andraryska invasionen av Ukraina som påbörjades den 24FEB2022. 

Denna brist förefaller uppstått, dels på grund av låg produktionskapacitet för dylika system i Ryssland, dels på grund av en avsaknad av avancerade tekniska komponenter som krävs för produktionen av dessa system. Där det sistnämna blir ännu svårare att införskaffa för Ryssland, i och med de införda sanktionerna som en följd utav den andra ryska invasionen av Ukraina.3 Detta inlägg kommer försöka belysa några aspekter kring denna brist, om det råder någon brist, och hur Ryssland möjligen kan komma att förändra sin övergripande säkerhetspolitiska inriktning. 

Vad avser den ryska produktionskapaciteten framförde Roger N. McDermott & Tor Bukkvoll i en artikel publicerad hos The Journal of Slavic Military Studies 2018 att den antogs vara kring 50–100 Kalibr kryssningsrobotar per år. Pavel Luzin framför i en artikel hos The Jamestown Foundation i juni 2022 att den ryska produktionskapaciteten sammantaget inte kan vara högre än totalt 225 Onik, Kalibr, Kh-101, 9M729 och Kh-59 kryssningsrobotar samt taktiska ballistiska robotar till Iskander per år.4 Således förefaller den antagna akademiska analysen ge i hand att den ryska produktionskapacitet för konventionella långräckviddiga precisionsbekämpningssystem är låg. 

En intressant aspekt kring rysk långräckviddig konventionell precisionsbekämpning är att dess förmåga att utveckla dylika system kom i ett väldigt sent skede, det var inte förrän 2010 som kryssningsrobotar med konventionella stridsspetsar började utvecklas. Därefter tog det fem år intill det användes av Ryssland i Syrien,5 vilket i sig får anses utgöra en relativt snabb progression. En intressant aspekt kring avsaknaden utav denna konventionella förmåga, är att det utgjorde/utgör ett av skälen till att taktiska kärnvapen har bibehållits i en större omfattning hos Ryssland än hos andra länder.6 

Vad avser de taktiska kärnvapnen som Ryssland kan använda till Iskander systemet antas det utgöra cirka 70 kärnvapenladdningar och till den mer långräckviddiga markbaserade kryssningsroboten SSC-8, det vill säga det system som bröt mot INF-avtalet, antas det finnas cirka 20 kärnvapenladdningar. Vad avser mängden kärnvapenladdningar till exempelvis Kalibr systemet framgår det inte i den mest trovärdiga källan i form av Hans M Kristensen sammanställning avseende rysk kärnvapenförmåga för 2022. Ser man dock till den ryska marinen som helhet, där Kalibr systemet finns, förefaller de ha en tilldelning om cirka 935 taktiska kärnvapenladdningar.7Varvid säkerligen en del av dessa är avdelade för användande med Kalibr systemet. Därmed kan det antas att Ryssland kommer säkerställa en mindre mängd robotar alltid kommer finnas kvar att kunna använda för insättande utav taktiska kärnvapen. 

En något märkvärdig avvikelse kring diskussionen avseende robotbrist utgörs dock av Rysslands President, Vladimir Putin, uttalande att denne kan tänkas förse Belarus med Iskander systemet vilket Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, efterfrågat tidigare. Vad som även är värt att notera, är att Rysslands President även uttalade sig om att modifierade attackflygplan av typen SU-25 som Belarus förfogar över för att kunna bära kärnvapen, vilket innebär taktiska kärnvapen.8 Antagandet från inledningen av 2022 är att Belarus förfogar över 22 attackflygplan av typen SU-25,9 huruvida samtliga eller enbart ett antal flygplan eventuellt kan komma att modifieras för denna typ av uppgift har ännu inte framkommit. 

Detta skulle således kunna innebära att produktionskapaciteten för robotar hos Ryssland i dagsläget är högre än vad som antas, alternativt att det hela utgör ett propagandaagerande och att Ryssland inte kan förse Belarus med robotarna men med övriga delar till Iskander systemet. Men det innebär även att Ryssland tydligt signalerar att de vill utöka förmågan att kunna insätta taktiska kärnvapen i och med användande av belarusiska SU-25. 

Några säkra uppgifter i den akademiska diskursen kring Rysslands totala tillgång på robotar för långräckviddig precisionsbekämpning förefaller ej finnas att tillgå. Vad som dock kan konstateras är att USA hävdar att Ryssland avfyrat mer än 1,900 robotar av olika modeller mot Ukraina mellan 24FEB2022 och den 29APR2022.10Detta i sig skulle kunna innebära att en större mängd robotar än tidigare antagits kan ha producerats utav Ryssland. 

Att Ryssland kan tänkas inneha fler robotar än en minsta nivå som krävs för insättande utav taktiska kärnvapen, det vill säga det råder per se ingen robotbrist, skulle även kunna bekräftas i och med att Estland framfört att Ryssland övat fjärrbekämpning mot dem i närtid, under vad som förefaller vara juni månad 2022.11 Detta skall dock inte tas som intäkt för att Ryssland har ett överskott på robotar, då det är simulerade elektroniska avfyrningar som övats, vilket ej kräver skarpa robotar. 

En annan faktor som kan tänkas styrka att Ryssland fortfarande har kvar robotar utöver minsta nivån för användandet av taktiska kärnvapen utgörs av den ryska synen på konventionell fjärrbekämpningsförmåga som delgavs 2017. Vilket bland annat förordade en ansats att fyrdubbla denna förmåga. Ett annat uttalande var att förmågan till långräckviddig precisionsbekämpning var tvungen att ökas framtill 2021, vilket om det uppnåddes skulle innebära att Ryssland kunde lämna nukleär avskräckning till förmån för konventionell avskräckning.12 

Vägs dock uttalanden, produktionskapacitet samt användande av robotar mot Ukraina från och med den 24FEB2022, får det ses som sannolikt att Ryssland har börjat uppnå en robotbrist för att kunna genomföra långräckviddig konventionell precisionsbekämpning. 

Varför är då denna robotbrist intressant i ett större perspektiv? Frågan besvaras sannolikt i att om inte konventionell avskräckning kan uppnås kommer nukleär avskräckning bli än viktigare för Ryssland. Som tidigare skrivits har Ryssland historiskt satt stor vikt vid taktiska kärnvapen då de inte haft förmågan till långräckviddig konventionell precisionsbekämpning. En annan viktig faktor som även måste beaktas är att innan den andra ryska invasionen utav Ukraina ansågs tröskeln för att Ryssland skulle kunna tänkas använda taktiska kärnvapen vid en väpnad konflikt vara låg.13 Vilket blir synnerligen beaktansvärt med tanke på det kraftigt försämrade säkerhetsläget som inträtt efter den 24FEB2022.14 

Avslutningsvis, det kraftigt försämrade säkerhetsläget tillsammans med en sannolik robotbrist för genomförande av konventionell långräckviddig precisionsbekämpning och en tidigare låg tröskel för användande av kärnvapen hos Ryssland kan medföra att tröskeln för användande av taktiska kärnvapen utav Ryssland har sänkts ytterligareutifrån den nuvarande utvecklingen. Detta är således något som måste bejakas i en än högre omfattning i den nuvarande svenska säkerhetspolitiska diskursen, då det ryska kärnvapenhotet fortfarande förefaller vara något det blundas för. Trots simulerade kärnvapenangrepp mot Sverige vid minst ett tillfälle sedan 2000-talets inträdde, i form av påsken 2013.15 

Have a good one! // Jägarchefen 

Källförteckning 

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Bloomberg 1(Engelska)

Regeringskansliet 1(Svenska)

Reuters 1 (Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

The Department of Defense 1 (Engelska)

The Financial Times 1 (Engelska)

The Jamestown Foundation 1(Engelska)

The New York Times 1, 2(Engelska)

Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Russian nuclear weapons, 2022. Bulletin of the Atomic Scientists, 2022. vol. 78 no.2, s. 98-121. DOI: 10.1080/00963402.2022.2038907

McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 191-213. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

The International Institute for Strategic Studies. The Military Balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2022.

Ven Bruusgaard, Kristin. Russian nuclear strategy and conventional inferiority. Journal of Strategic Studies, 2021. vol. 44, no. 1, s. 3-35. DOI: 10.1080/01402390.2020.1818070

Zysk, Katarzyna. Nonstrategic nuclear weapons in Russia’s evolving military doctrine. Bulletin of the Atomic Scientists, 2017. vol. 73, no. 5. s. 322-327. DOI: 10.1080/00963402.2017.1362908 

Slutnoter 

1 The Financial Times. Foy, Henry. Schwartz, Felicia. Russia running short of precision missiles, say western officials. 2022. https://www.ft.com/content/f81234cc-cd05-45e8-9dc0-3219b8886490(Hämtad 2022-06-28)

2 The New York Times. Ismay, John. Russian Guided Weapons Miss the Mark, U.S. Defense Officials Say. 2022. https://www.nytimes.com/2022/05/09/us/politics/russia-air-force-ukraine.html (Hämtad 2022-06-28)

3 Ibid.

The Jamestown Foundation. Luzin, Pavel. Russian Challenges in Missile Resupply. 2022. https://jamestown.org/program/russian-challenges-in-missile-resupply/(Hämtad 2022-06-28)

4 Ibid.

McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 203. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

5 McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 203. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

6 Zysk, Katarzyna. Nonstrategic nuclear weapons in Russia’s evolving military doctrine. Bulletin of the Atomic Scientists, 2017. vol. 73, no. 5. s. 323. DOI: 10.1080/00963402.2017.1362908

7 Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Russian nuclear weapons, 2022. Bulletin of the Atomic Scientists, 2022. vol. 78 no.2, s. 99. DOI: 10.1080/00963402.2022.2038907

The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Deploys Missile, Violating Treaty and Challenging Trump. 2017. https://www.nytimes.com/2017/02/14/world/europe/russia-cruise-missile-arms-control-treaty.html(Hämtad 2022-06-28)

8 British Broadcasting Corporation. Russia promises Belarus Iskander-M nuclear-capable missiles. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-61938111(Hämtad 2022-06-28)

Reuters. Belarus leader says he wants Russian nuclear-capable missile systems. 2021. https://www.reuters.com/business/aerospace-defense/belarus-leader-says-he-wants-russian-nuclear-capable-missile-systems-2021-11-13/(Hämtad 2022-06-28)

9 The International Institute for Strategic Studies. The Military Balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2022, s. 183.

10 The Department of Defense. Senior Defense Official Holds a Background Briefing. 2022. https://www.defense.gov/News/Transcripts/Transcript/Article/3015570/senior-defense-official-holds-a-background-briefing/(Hämtad 2022-06-28)

11 Bloomberg. Tammik, Ott. NATO Member Estonia Says It’s Targeted by Russian Missile Simulations. 2022. https://www.bloomberg.com/news/articles/2022-06-21/nato-s-estonia-says-it-s-targeted-by-russian-missile-simulations(Hämtad 2022-06-28)

12 McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 197. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

13 Ven Bruusgaard, Kristin. Russian nuclear strategy and conventional inferiority. Journal of Strategic Studies, 2021. vol. 44, no. 1, s. 6. DOI: 10.1080/01402390.2020.1818070

14 Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 7.

15 Sveriges Television. Larsson, Thomas. Olsson, Jonas. Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige. 2016. https://www.svt.se/nyheter/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige(Hämtad 2022-06-28)

Bosnien i backspegeln –Intervju med en bataljonchef

intervjuare: Christian Braw Göran Arlefalk har haft en lång och aktiv bana i försvaret och senare även inom utbildning och näringsliv. Hans nordiska bataljon befann sig vid Tuzla Air Base vid tiden för massmorden i Srebrenica 1996 och förbandet gjorde en betydande insats för flyktingarna från den drabbade staden. Den dagbok som Göran Arlefak förde [...]

Kärnvapnen ska skrämma väst till eftergifter

Interkontinentala RS-24 Jars missiler paraderar på Röda torget den 9 maj 2022. Foto: Lehtikuva/Aleksander Nemenov Rysslands Washingtonambassadör Anatolij Antonov gav perspektiv på Rysslands ”specialoperation” i Ukraina i april. Han sa (Politico, 18.4) att det ”är alltför inskränkt att tala om invasionen i Ukraina. Vi talar om att förändra världsordningen …” Kärnvapnen är det främsta verktyget [...]

Stig Nilsson – 50 år i fångenskap

Håll ut Stig. Vi glömmer dig inte, vi kommer aldrig sluta leta. Den dagen kommer att gry när du väcks av helikopterljudet från den annalkande fritagningsstyrkan. Illustration: Fredrik Norell. I år har han suttit 50 år i fångenskap. Menige Stig Nilsson har varit krigsfånge i varje upplaga av Soldaten i fält (SoldF) sedan 1972. Han [...]

Nu behövs innovativa krafter mer än någonsin

Vårt land har länge dragit nytta av sin stabilitet grundad på avsaknaden av direkta militära konflikter, begränsade effekter av de två världskrigen och ett gynnsamt läge efter dessa för att bygga upp en blomstrande industri. I kombination med en ambitiös, ihärdig och lojalt arbetande befolkning har Sverige år efter år placerat sig i tätklungan i [...]

Sveriges roll i Nato

 

Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022

Sverige har hittills betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt, perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.

Våra möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.

Nordkalottens betydelse är främst en funktion av de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten. Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.

Att här möta ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis, och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas i stort sett över hela Nordkalotten.

Norra Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit förnödenheter.

De tre viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra Finland.

Östersjöns roll kommer ur ett svenskt perspektiv förändras radikalt.  Från att ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum. De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i Östersjöområdet.  Vårt viktigaste bidrag är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för omfattande svenska åtaganden.

En kraftigt ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna, och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt avgörande förmågorna.

Ytterligare två betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i tid, än med mycket för sent”.

Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde. Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.  

Luftrummeti vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste samordnas. 

Ytterligare ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym. Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.

Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks

Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Striden på ett utökat djup om rörligheten

I och med den svenska ansökan om medlemskap i Nato öppnar sig ett utökat djup för svenska förband upp sig inom ramen för ett större militärt operationsområde på Nordkalotten. Nedan kommer jag att diskutera några utmaningar som detta för med sig. Den grundläggande svenska strategin i Arktis har varit att bidra till och verka för [...]

Materielförsörjnings­utredningen har lämnat sitt betänkande

Torsdagen den 19 maj överlämnade regeringens särskilde utredare Gunnar Holmgren Materielförsörjningsutredningens betänkande till statsrådet Peter Hultqvist. Utredningens huvuduppdrag har varit att redovisa en materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret. Utöver att utarbeta en strategi har utredningen också haft uppdraget att klarlägga förutsättningarna för materielförsörjningen, analysera försvarsmarknaden och utveckla statens relation till försvarsföretagen. Här ges en översikt [...]

Att takta det civila försvaret med det militära

Nedan återges ett föredrag som hölls för deltagarna vid Moderaternas försvarspolitiska seminarium i riksdagshusets förstakammarsal den 18 maj 2022. Inledning och sammanfattning Det är alltid en utmaning att veta vad som bör lyftas i resonemang om det civila försvaret. Det är en oerhört bred och djup verksamhet. Antingen riskerar man att hamna i precis allt, [...]

Vaksamhet är av största vikt

Det finns tyvärr en mer eller mindre naiv eller from förhoppning att om bara kriget i Ukraina kan få ett slut så kan Europa återgå till ett mer fredligt tillstånd och bättre relationer etableras med Ryssland. Med stor sannolikhet är en sådan utveckling inte vad som går att hoppas på. Skälen till att vi i [...]

An International Operation to Address the Impact of the Ukraine War on Global Food Security: Finding a way forward

Rapidly escalating food prices are already becoming the trigger for social unrest in multiple locations. When combined with the simultaneous increase in the price of fuel, the probability of social unrest leading to violence is growing. Finding solutions to global food insecurity has moved from being a humanitarian crisis to become an international security imperative. [...]

An International Operation to Address the Impact of the Ukraine War on Global Food Security: Finding a way forward

Rapidly escalating food prices are already becoming the trigger for social unrest in multiple locations. When combined with the simultaneous increase in the price of fuel, the probability of social unrest leading to violence is growing. Finding solutions to global food insecurity has moved from being a humanitarian crisis to become an international security imperative. [...]

Ett cyberhemvärn i allt utom namnet?

I samhällsdebatten har det under de senaste åren till och från lyfts fram uppmaningar om att ett svenskt cyberhemvärn behöver skapas. Den breddade insikten om behovet av stärkt cybersäkerhet är glädjande, men det gäller att ha rimliga förväntningar på vad som kan åstadkommas med frivillighet. Frivilliga krafter kan förstärka – inte ersätta – den cybersäkerhetskompetens [...]

Putin’s falska narrativ och hur det hjälper oss förstå invasionen av Ukraina

Russia, whiter art thou speeding? … She gives no answer. The jingle bells pour forth their wonderful pearl, the air, torn to shreds, thunders and runs in the wind. Nikolaj Gogol, Döda Själar [1] Vad innebar Sovjetunionens kollaps för Ryssland? Denna väsentliga fråga är central när vi ska försöka förstå dagens Ryssland och svaret kan [...]

Genom utbildning uppnås förändring

Reflektion

I den svenska säkerhetspolitiska utredningen som genomförts efter den andra ryska invasionen i Ukraina med start den 24FEB2022, framförs ett intressant stycke vilket utgör ingressen till denna inlaga. Enligt den säkerhetspolitiska utredningen kommer, ”President Vladimir Putin, eller en efterföljande likartad regim, sannolikt att leda Ryssland under överskådlig framtid. Även om visionen att på sikt ett fritt, öppet och icke-aggressivt Ryssland måste bibehållas, visar tidigare erfarenheter att förändringar i demokratisk riktning kan reverseras. Detta är något som måste tas i beaktande i den fortsatta säkerhetspolitiska hanteringen av Ryssland”.1

Att den andra ryska invasionen utav Ukraina utgör både ett strategiskt men även, operativt och taktiskt misslyckande får anses vara klarlagt i skrivande stund.2 De ryska väpnande styrkorna har trots att exempelvis nästintill den samlade amerikanska underrättelsekapaciteten, det amerikanska utrikesdepartementets underrättelseavdelning utgör undantaget, ansåg innan invasionen att de skulle kunna uppnå en snabb seger i Ukraina blivit motbevisade i sin förmåga till väpnad strid.3 Vilket utgör ett väldigt intressant akademiskt studieområde de kommande åren inom fältet underrättelsetjänst, i form av hur kunde slutsatsen bli som den blev?

Det ryska strategiska, operativa och taktiska misslyckandet har givetvis blivit ett samtalsämne i den allmänna debatten, märkligt vore annars. Häri ligger nu en överhängande risk, i form av att den ryska militära förmågan hädanefter kommer nedvärderas. Den debatten har inte riktigt kommit i gång än, men den ligger sannolikt runt hörnet. Varvid det kan vara lämpligt att studera historien och hur fort ett utbildningsprogram kan förändra ett lands väpnade styrkor till att bli mer effektiva, även i autokratier, och därmed förändra situationer.

Det tyska fälttåget 1939 i Polen anses i den allmänna diskursen utgöra ett framgångsrikt fälttåg. Så var dock inte fallet, utan en rad brister uppdagades kring de tyska stridskrafternas förmåga att genomföra väpnad strid.4 Konsekvenserna av detta kom att föranleda ett omfattande utbildningsprogram som i mångt fortfarande saknar motstycke i militärhistorien. Tyskland kom att inrätta ett utbildningsprogram för dess militära chefer som var mellan tre och fyra veckor lång. Därtill utbildades förbanden specifikt mot dess kommande uppgifter på västfronten främst strid mot befästningar men även vattenövergångar. Det så kallade ”låtsatskriget” som genomfördes mellan invasionen av Polen och Frankrike, Belgien och Nederländerna kom således utgöra en framgångsfaktor för Tyskland då inget angrepp genomfördes mot Tyskland utan de fick bygga upp sin militära förmåga inför ”Fall Rot”.5

Ett annat historiskt exempel är Egypten och Operation Badr. Den egyptiska förmågan att genomföra väpnad strid motbevisades kraftigt av Israel under det så kallade sex dagars kriget.6 Däremot kom Egypten att motbevisa det antagande som sannolikt rådde innan Yom-Kipur kriget 1973 avseende dess förmåga till väpnad strid. Återigen skedde detta genom att omfattande utbildningsinsatser genomfördes och specifik träning även genomfördes för alla deltagande förband innan den väpnande konflikten påbörjades. Att den inledande striden var en framgång för Egypten får anses utgöra ett faktum, vad som är intressant att notera är hur pass sent ordern för angreppet delgavs för frontförbanden var det bara några timmar innan angreppet påbörjades. Däremot hade inte Egypten förmågan att följa upp de initiala framgångarna efter Israel hade återhämtat sig efter det initiala angreppet.7

Paralleller i det sistnämnda fallet kan dras till hur planeringen för den andra ryska invasionen verkar genomförts. De ryska förbanden förefaller erhållit sin angrepps order väldigt sent exempelvis fick luftlandsättningstrupperna sin uppgift tre dygn innan emedan andra enheter förefaller erhållit order mindre än ett dygn innan,8 trots att en stor mängd ryska förband befunnit sig i gränsområdena intill Ukraina under en längre tid.9 Vad som dock förefaller vara något tvetydigt är mängden utbildning som genomförts för förbanden under tiden de befunnit sig i anslutning till Ukrainas gräns. Här kan det tänkas att Ryssland antagit att dess anställda förband, främst de som ingår i arméförbandens bataljonsstridsgrupper (BSG),10 haft sådan utbildningsståndpunkt att det ej skall krävas någon specifik utbildningsinsats för att påbörja ett angrepp utan de skall redan innehaft den nivån som krävdes.

Att Ryssland kommer uppnå en strategisk seger i Ukraina får i skrivande stund ses som mindre troligt,11 där den enda genombrottsfaktorn som skulle kunna vända på stridsfältet troligen är användande av kärnvapen vilket även ses som mindre troligt i dagsläget.12 Vad som däremot kan komma att inträffa med tanke på att den ryska statsledningens inriktning oaktat om Vladimir Putin fortsatt kommer vara President eller inte13 är att det får ses som högst sannolikt att någon form av omdaning utav de ryska väpnande styrkorna kommer påbörjas där den nu troliga förlustens misstag kommer tillrättaläggas, framförallt hos dess BSG14 då det främst är de som varit involverade i striderna men även dess luftstridskrafters brister torde åtgärdas.15

Avslutningsvis, även om ett underrättelsehaveri sannolikt inträffat i analysen avseende rysk militär förmåga både inom underrättelsevärlden men även den akademiska världen inför den andra ryska invasionen av Ukraina bör, eller snarare måste, vi förbereda oss på att den ryska militära förmågan troligen kommer öka efter vad som i skrivande stund förefaller bli ett strategiskt nederlag Ryssland går tillmötes i Ukraina. Denna ökning kommer uppnås genom analys av den genomförda operationen och riktade utbildningsinsatser på taktisk, operativ och strategisk nivå för att förändra det ryska militära agerandet. Det troliga strategiska nederlaget i Ukraina kan även innebära ett mer revanschistiskt Ryssland i förlängningen, vilket med ett förändrat militärt uppträdande kan bli mer farligt än vad det är i skrivande stund.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 12 (Engelska)

Cable News Network 1 (Engelska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Royal United Services Institute 1234 (Engelska)

The Wall Street Journal 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Yom Kippur-kriget och Sverige 1973. Stockholm: Medströms bokförlag, 2021.

Frieser, Karl-Heinz. Greenwood, John T. The blitzkrieg legend: the 1940 campaign in the West. Annapolis: Naval Institute, 2005.

Dunstan, Simon. Lyles, Kevin. The Yom Kippur War 1973 Vol. 2 The Sinai. Oxford: Osprey, 2003.

Åselius, Gunnar. Krigen under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2007.

Slutnoter

1 Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 11.

2 British Broadcasting Corporation. Poole, Thom. Ukraine war: Russia's invasion not going to plan, Nato says. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-61457622 (Hämtad 2022-05-22)

3 Cable News Network. Lillis, Katie Bo. Bertrand, Natasha. US intelligence community launches review following Ukraine and Afghanistan intel failings. 2022. https://edition.cnn.com/2022/05/13/politics/us-intelligence-review-ukraine/index.html (Hämtad 2022-05-22)

4 Frieser, Karl-Heinz. Greenwood, John T. The blitzkrieg legend: the 1940 campaign in the West. Annapolis: Naval Institute, 2005, s. 23.

5 Ibid., s. 24-25.

6 Dunstan, Simon. Lyles, Kevin. The Yom Kippur War 1973 Vol. 2 The Sinai. Oxford: Osprey, 2003, s. 7.

7 Agrell, Wilhelm. Yom Kippur-kriget och Sverige 1973. Stockholm: Medströms bokförlag, 2021, s. 79, 94,

Åselius, Gunnar. Krigen under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2007, s. 278-291.

8 Watling, Jack. Reynolds, Nick. Operation Z: The Death Throes of an Imperial Delusion. London: Royal United Services Institute, 2022, s. 3.

9 British Broadcasting Corporation. Brown, David. Ukraine conflict: Where are Russia's troops?. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-60158694 (Hämtad 2022-05-22)

10 Royal United Services Institute. Grau, Lester W. Bartles, Charles K. Getting to Know the Russian Battalion Tactical Group. 2022. https://rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/getting-know-russian-battalion-tactical-group (Hämtad 2022-05-22)

11 The Wall Street Journal. Mauldin, William. NATO Chief Says Ukraine Can Win Against Russia. 2022. https://www.wsj.com/livecoverage/russia-ukraine-latest-news-2022-05-14/card/nato-chief-says-ukraine-can-win-against-russia-NQ2nHm6eSXt3KqR8LjFB (Hämtad 2022-05-22)

12 Royal United Services Institute. Chalmers, Malcolm. This War Still Presents Nuclear Risks – Especially in Relation to Crimea. 2022. https://www.rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/war-still-presents-nuclear-risks-especially-relation-crimea (Hämtad 2022-05-22)

13 Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 11.

14 Royal United Services Institute. Grau, Lester W. Bartles, Charles K. Getting to Know the Russian Battalion Tactical Group. 2022. https://rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/getting-know-russian-battalion-tactical-group (Hämtad 2022-05-22)

15 Royal United Services Institute. Bronk, Justin. Is the Russian Air Force Actually Incapable of Complex Air Operations?. 2022. https://rusi.org/explore-our-research/publications/rusi-defence-systems/russian-air-force-actually-incapable-complex-air-operations (Hämtad 2022-05-22)

Lärdomar för svensk elförsörjning från kriget i Ukraina

Inför 2022 års ryska invasion av Ukraina trodde många bedömare att landets elförsörjning skulle vara ett prioriterat mål för angriparen. Redan 2015 utsattes landets elsystem för ett avancerat cyberangrepp med omfattande strömavbrott som följd. Under det långdragna lågintensiva kriget i östra Ukraina har båda sidor systematiskt försökt förstöra motståndarens energiinfrastuktur, exempelvis genom artillerield mot transformatorstationer. [...]

NATO-anslutning har en asiatisk dimension

Under våren 2022 har den strategiska världsbilden undergått en snabb förändring, inte bara i Europa, utan även i Asien och Stilla havet. Motsättningar mellan stormakter skärps och resulterar i kapprustning. En knapp fjärdedel av jordens befolkning visar fortsatt ovilja mot att behöva dras in i ett nytt kallt krig utan att tillfrågas om sin mening. [...]

Ny försvarsberedning – dags att tänka annorlunda

 Inlägget finns också på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg.

En svensk och finsk anslutning till Nato innebär att Försvarsberedningens betänkande Värnkraftoch försvarspropositionen från november 2020 kan läggas till handlingarna.  Rådande planering avseende Försvarsmaktens struktur och inriktning kommer då till stora delar inte längre vara ändamålsenlig. Likaså kommer Sveriges (och Finlands) integrering i alliansen med stor sannolikhet leda till nya militära ledningsförhållanden i det nordisk-baltiska området. I alla fall om man vill utnyttja de fördelar ett svenskt och finskt medlemskap kan ge när det gäller att stärka ländernas egen säkerhet och alliansens avskräckningsförmåga.

Förändringarna är av den digniteten att de kommer kräva en bred politisk förankring. Det finns därför starka skäl att så snart som möjligt kalla in Försvarsberedningen för att hantera den processen. Dessutom, våra försvarspolitiker kommer ha ett stort behov av att bygga upp sin kunskap om alliansens sätt att fungera. Få en fördjupad kunskap om lednings- och beslutsprocesser och hur Sverige kan bidra för att stärka alliansens förmågor i olika avseenden. Alliansen ger också möjligheter till en arbetsfördelning mellan olika länder, något som Sverige hittills bara kunnat dra nytta av i mycket begränsad omfattning. Faktorer som alla borde påverka Försvarsmaktens struktur och uppgifter. Enbart utbildningsbehovet för ledamöterna, förutom sakfrågorna som ska behandlas, är ett starkt skäl till att en ny försvarsberedning bör sammankallas och påbörja sin verksamhet omedelbart efter valet i höst. 

Nedan några tankar om en del av de utmaningar en ny försvarsberedning kan ställas inför och några förslag om hur de skulle kunna hanteras. Tonvikten i artikeln ligger på tänkbara ledningsstrukturer utformade för att samordna militära insatser i det nordiska området, i såväl fred som krig. Antagligen det sakområde som kommer kräva den största mentala omställningen hos svenska militärer och politiker. Lite som kuriosa kan man fråga sig om inte acceptansen för den nedan skissade modellen kommer vara större i Finland?  Den historiskt bevandrade kommer se stora likheter med ledningsstrukturen, i och kring Finland, från fortsättningskriget 1941-44. Då som nu med grund i tämligen oföränderliga militärgeografiska realiteter.  Utöver ledningsaspekterna diskuteras också några organisatoriska förändringar i Försvarsmakten vilka skulle kunna bidra till att öka alliansens gemensamma förmåga i det nordisk-baltiska området, och därigenom bidra till en ökad stabilitet och säkerhet i vår del av världen.  

Sverige kommer inte längre vara en måttligt stor, tämligen utsatt, stat som ser försvaret av landet ur ett i huvudsak snävt nationellt perspektiv. I stället kommer Sverige bli en viktig kugge i en större gemensamskap där vi, förutom att vara garanterade stöd, också kommer kunna bidra till att öka alliansens gemensamma avskräckningspotential i norra Europa. Något som borde minska Rysslands lust att ge sig in på militära äventyr i vårt närområde.

Här nedan några av de utmaningar vi bör ha tänkt igenom och bör ha en mening om i de förhandlingar som kommer bli aktuella i samband med en anslutning till Nato.

 Nordkalotten där det vid en kris kan finnas ett starkt ryskt intresse av att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön är ett gemensamt norskt, svenskt och finskt problem. De där baserade strategiska atomubåtarna, och de flyg och marinstridskrafter som är avsedda för att avskära Natos atlantförbindelser, gör att även andra Natostater, främst USA, också kan se skäl att agera. Områdets stora betydelse och de omfattande stridskrafter av olika slag vilka kan bli engagerade talar för att det redan i fredstid bör finnas en kvalificerad ledningsorganisation på plats i norra Skandinavien. Den bör ha förmåga att samordna och leda styrkor från flera länder som genomför gemensam strid på marken, i luften och på havet samt också leda en omfattande och komplicerad logistikverksamhet. Vi talar här om något som skulle likna en multinationell kårstab förstärkt med extra kapacitet att leda tämligen omfattande flyg- och sjöstridsverksamhet.

Operationsområdet bör vara avdelat på förhand för att underlätta förberedelser i fred och undvika gränsdragningsproblem och kompetenstvister vid en allvarlig kris eller vid ett krigsutbrott. Lösningen är antagligen en COMSCANORTH (Commander Scandinavia North) med stab. När det gäller förberedelser för, och ledning av, övningar och operativ verksamhet skulle stabens uppgifter till delar kunna jämföras med våra tidigare milostaber. Krigsplanläggning och övningsverksamhet för svenska, norska och finska fältförband, territoriella enheter samt marin- och flygförband vilka är planerade att uppträda i norra Skandinavien bör i stor utsträckning styras av COMSCANORTH.

Ur svensk synvinkel skulle en sådan ordning, förutom att vi skulle bidra till bemanningen av COMSCANORTH stab innebära att huvuddelen av de svenska markstridsförband som idag främst är avsedda för försvar av norra Sverige även bör ha förmågan att uppträda såväl i Norge som Finland. Det innebär höga krav på såväl taktisk som operativ rörlighet och att logistikorganisationen måste utvecklas för att kunna verka över långa avstånd samt att den kan samordnas med övriga länder i området. Bara för att ge ett begrepp om avstånden; det är landvägen 660 kilometer mellan Boden och Tromsö och 400 kilometer mellan Boden och Salla (finsk-ryska gränsen).

Det kan också övervägas att alla tre länderna till del skaffar samma typer av vapensystem till de förband som har sina uppgifter i norra Skandinavien. Det för att underlätta gemensam logistik, likartat uppträdande och gemensam upphandling. Kanske ger den planerade utökningen av det svenska artilleriet där vissa möjligheter redan i närtid. Med inspiration av den helintegrerade tysk-holländska stridsvagnsbataljonen i Bergen-Lohheide, skulle norra Skandinavien kunna vara platsen där det första nordiska helt blandade, gemensamma, förbandet organiserades? Kanske en ”drönarbataljon” på grund av de mycket stora landytor som ska hanteras? Svenska och finska Lappland och Troms fylke tillsammans omfattar en yta som är större än hela Baltikum.

Flygstridsledningen i regionen bör samordnas fullt ut för att optimalt kunna utnyttja flygsystemens, JAS och F-35, olika egenskaper och beväpningsalternativ på bästa sätt. MR N (Militärregion Norr) skulle i denna ledningsmodell eventuellt behöva delas, där den norra delen skulle bli operativt direkt underställd COMSCANORTH. Här finns en direkt koppling till vilka delar av Norge som skulle lyda under COMSCANORTH.   

Östersjön som vi hittills betraktat som en vallgrav vilken skyddar Sverige skulle i stället bli en förbindelselänk med avgörande betydelse för försvaret av alliansens baltiska medlemmar. Sverige skulle där ha en viktig roll för att säkerställa sjö- och luftförbindelser över Östersjön. Något som rimligtvis borde påverka hur Marinen bör utvecklas och också hur vi utformar vår militära närvaro på Gotland. I Gotlandsfallet bör perspektivet ändras från att i första hand försvara ön (vilket självfallet också måste göras) till att göra ön till en plattform för att skydda förbindelserna till Baltikum.  Robot 103 Patriot, kustrobotar och ubåtsjaktsystem baserade på ön skulle där vara viktiga komponenter.  

När det gäller flottans utformning och storlek i Östersjön beror det i stor utsträckning på hur det går att göra en arbetsfördelning mellan olika alliansmedlemmar.

Naturligt vore att Sverige som störste strandägare i Östersjön, innehavare av Gotland och med de goda baseringsmöjligheter som de svenska skärgårdarna ger, samt övriga östersjöländers annorlunda hotbilder, fick en ledande roll när det gäller sjöoperativ verksamhet i Östersjön. Det borde leda till en kraftig ökning av antalet svenska marina enheter i Östersjön jämfört idag. Det både för att kunna uppträda på fler platser samtidigt som för att skapa en ökad uthållighet, samt för att ge andra alliansmedlemmar möjligheter att prioritera andra, för dem viktigare, förmågor. Övriga östersjöländer (utom eventuellt Tyskland, se nedan) skulle därmed kunna inrikta sin marina verksamhet på mer kustnära aktiviteter.  Sett i ett större sammanhang skulle en sådan svensk inriktning i Östersjön frigöra medel hos våra allierade på andra sidan Östersjön till att investera i vad de behöver mest, markstridsförband och luftförsvar.

Lika viktigt som att bidra till att sjö- och luftförbindelserna till Baltikum hålls öppna är uppgiften att säkerställa Finlands förbindelser med omvärlden, genom luften och över havet. Huvuddelen av Finlands handel sker med sjötransporter. Det blir därför en viktig gemensam uppgift för de svenska och finska marinerna att säkerställa säkra transportleder till havs. Då inte bara i egentliga Östersjön utan också över Bottenhavet. 

För att samordna och leda den marina verksamheten Östersjön krävs en chef med stab. En COMBALT (Commander Baltic).

Västkusten med dess hamnar, främst då Göteborg, är avgörande för såväl svensk som norsk handel och försörjning. Även en stor del av Finlands export och import sker via Göteborg. Det är därför viktigt att sjöfarten i Nordsjön och Skagerrak kan skyddas. Hotbilden är komplicerad. Den omfattar ubåtar med torpeder, ubåtslagda eller flygfällda minor, långräckviddiga sjömålsrobotar avfyrade från ytstridsfartyg, ubåtar eller flygplan. Det krävs därför såväl kvalificerade flygburna förmågor, bland annat ubåtsjaktflygplan, som uthålliga och mångsidiga fartyg som kan uppträda över mycket stora ytor – från brittiska kusten till den svenska västkusten och upp till norra Norge. Här finns det skäl att notera att det inte bara är en fråga om flera länders försörjning, utan också om att tillföra militära förstärkningar till Skandinavien och även till Baltikum, i den mån det ska ske sjövägen. Det senare en nödvändighet om vi talar om tyngre förband och mer omfattande logistik.

Här kan det finnas skäl att överväga en arbetsfördelning, bland annat av ekonomiska skäl. Den skulle kunna innebära att Tyskland med sin stora ekonomiska potential, tillsamman med Norge, Danmark och eventuellt Storbritannien, skulle kunna ta på sig en ledande roll för att säkerställa de skandinaviska ländernas sjöförbindelser med omvärlden. Därmed skulle östersjöstaterna, utom Tyskland, kunna ta på sig huvudansvaret för marin verksamhet i Östersjön. Medan andra alliansmedlemmar hanterar problematiken med sjöfartsskydd västerut.

De baltiska staterna kommer aldrig ha möjligheter att med egna resurser avvärja ett ryskt angrepp. De kommer alltid vara beroende av stöd från andra alliansmedlemmar. De markstridsförband från olika Natoländer som idag finns i Baltikum fyller främst en snubbeltrådsfunktion. Det vill säga att säkerställa att hela alliansen blir indragen i händelse av ett ryskt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Skulle hotet bli akut krävs därför att Nato tillför ytterligare förband för att höja tröskeln för ett angrepp. Eller om så krävs avvärja ett angrepp. Tidsfaktorn kommer här vara av stor betydelse. Ju tidigare det kan tillföras förstärkningar till Baltikum desto mindre risk att ett hot övergår till ett angrepp, alternativt att angreppet kan avvärjas.

Det är uppenbart att Sveriges geografiska läge ger oss goda möjligheter att vara det land som först, kanske tillsamman med Danmark, skulle kunna föra över mer betydande resurser till Baltikum. Då jämfört med USA, Storbritannien eller Frankrike. De tre andra länderna med möjligheter att ge något substantiellt bidrag, men där transporttiden är avsevärt längre. En tidsskillnad som kan vara avgörande. Här finns också ett mycket tydligt svenskt egenintresse. Kan vi bidra till att Baltikum inte angrips så minskar också risken radikalt för att Ryssland skulle försöka ta delar av Sverige för att skapa ett ”flankskydd” för en operation mot Baltikum.

En sådan svensk inriktning skulle tala för att minst en av våra brigader i de södra delarna av landet borde bestå av i huvudsak fast anställd personal och vara organiserad, utrustad och övad för att uppträda i Baltikum. Förutom den rent militära nyttan som en svensk brigad skulle innebära för försvaret av i Baltikum så skulle en sådan inriktning också vara en konkret signal att vi tar vår uppgift som alliansmedlemmar på allvar. Vi skulle visa att vi har viljan och också förmågan att hjälpa till om en annan alliansmedlem hotas. Sannolikt skulle det även vara en starkt motivationshöjande faktor för andra att ge Sverige substantiell hjälp om så skulle behövas.

Flygstridskrafters förmåga att snabbt flytta sig över stora avstånd och momentant utveckla mycket hög effekt talar för att de bör ledas centralt för hela det nordiska området. Hotet om samordnade insatser med stora delar av de nordiska flygvapnen, sammanlagt drygt tvåhundra mycket moderna och potenta stridsflygplan, är en avskräckningsfaktor av högsta dignitet. Skulle någon av alliansmedlemmarna i regionen angripas kommer flygstridskrafter vara en av det tidigast gripbara resurserna att sätta in för att påverka en angripares operationer på marken, havet eller i luften. Det såväl på Nordkalotten, i Östersjön och kanske också i Baltikum. Här måste även hela komplexet av luftrumssamordning vägas in. Faktorer som där måste kunna hanteras är bland annat: utnyttjande av långräckviddigt luftvärn, insatser av egna flygplan, kryssningsrobotar och drönare samtidigt som fiendens motsvarande system kanske också finns i luften. Eventuellt ska det också ske en samordning med insatser av hangarfartygsbaserat amerikanskt flyg och flygtransporter till Baltikum.  Skälen för en COMSCANAIR (Commander Scandinavian Air) är starka. Sammantaget kommer det kräva en långtgående samordning, till del integration, av olika verksamheter hos de nordiska ländernas flygvapen. Men vinsterna är för stora för att man skulle avstå.

De lednings- och lydnadsförhållanden som här skissats för Nordkalotten, Östersjön, Västerhavet och det skandinaviska luftrummet, är betingade speciella av operativa och militärgeografiska faktorer. Därutöver finns det skäl att fundera på hur militär verksamhet på övriga delar av svenskt, finskt, danskt och norskt territorium ska integreras i en alliansgemensam, nordisk, ledningsstruktur.  

När det gäller svenskt, finskt och norskt landterritorium, förutom de nordligaste delarna som skulle lyda under COMSCANORTH, bör de bilda var sitt kommando COMSWED, COMFIN och COMNOR. Även ett COMDEN känns naturligt. Alla ska ha förmågan att leda de nationella resurser som finns i inom deras område samt sådana styrkor som eventuellt kan tillföras från andra alliansmedlemmar. Att ledningen av sjö och flygstridskrafter är centraliserad till egna kommandon innebär inte att övriga kommandon, t ex COMFIN, inte kan tilldelas flyg- eller marinstridskrafter för vissa uppgifter eller för viss tid. 

 För att leda verksamheten i hela det nordiska operationsområdet krävs en överordnad instans. Det kan vara dags att återuppliva den tidigare Natobefattningen CINCNORTH (Commander in Chief Allied Forces Northern Europe).

Sammanfattningsvis skulle då ledningsstrukturen för försvaret av regionen kunna se ut enligt nedan. Chefer med staber:

CINCNORTH leder försvaret av hela det nordiska området med angränsande delar av Arktis, t ex Svalbard, genom nedanstående direkt underlydande chefer med staber.

COMSCANORTH – leder operationer i norra Skandinavien och angränsande delar av Arktis

COMSWED- leder territoriell verksamhet i Sverige, utom övre Norrland.

COMFIN – leder territoriell verksamhet Finland utom finska Lappland

COMNOR – leder territoriell verksamhet i Norge, söder Nordland fylke

COMDEN – leder territoriell verksamhet i Danmark.

COMSCANAIR – leder luftövervakning, flygverksamhet och luftrumssamordning över hela regionen,

COMBALT – leder marin verksamhet i Östersjön och Bottenhavet.

COMNORTHSEA – leder marin verksamhet för att hålla förbindelserna till Skandinavien öppna.

Alla staber är självfallet multinationella, dock i varierande omfattning. COMSWED stöds av en stab som antagligen till största delen är bemannad med svensk personal medan COMSCANORTH och COMSCANAIR stöds av fullt ut multinationella staber och där chefskapet sannolikt roterar mellan olika länder.   

Lokaliseringen av de olika staberna kommer, förutom platsens ändamålsenlighet, sannolikt avgöras av vad presumtiva värdländer har att erbjuda i form av faciliteter, bra miljö för personalen med familjer etc. Det kommer att krävas en ansträngning om ett land vill ha någon av staberna hos sig.

Även om försvaret av södra Skandinavien till stor del är kopplat till behovet av att kunna försvara Baltikum är det sannolikt mest ändamålsenligt att operationer på andra sidan Östersjön leds av Multinational Corps North East i Szczecin som redan idag har det ansvaret. Dock, alla ledningslösningar har sina styrkor och svagheter. Det kan finnas skäl att undersöka hur de baltiska beroendeförhållandena ser ut i praktiken, Vad är viktigast för deras försvar, det som sker på och över Östersjön eller det som sker i Polen och Centraleuropa? Är nuvarande ledningsförhållanden ett resultat av att Sverige och Finland inte är med i Nato, eller vad?

Förbandsproduktion och materielanskaffning förblir som idag nationella angelägenheter. En ökad samordning bör dock eftersträvas. Det såväl av interoperabilitetsskäl som för att olika länders vapensystem ska kunna komplettera varandra.

Det finns självfallet fler områden som till exempel officersutbildning och stabsarbetsmetodik som till delar skulle kunna samordnas i en Natoram, eller sannolikt ännu bättre i en gemensam nordisk ram. Det är ju trots allt våra nordiska grannar som vi i första kommer att verka ihop med.  Det är dock frågor som kan lösas efterhand då de inte i närtid påverkar hur en anslutning till Nato ska hanteras.

Det kommer ta åtskilliga år innan det som skissats ovan kan förvekligas, men det är viktigt att goda lösningar inte förfuskas på grund av bristande politisk enighet, okunskap eller nationell prestige. Chansen att skapa bra lösningar för hur försvaret av det nordiska området ska organiseras kommer bara finnas en gång. Strukturella lösningar som implementerats i stora mellanstatliga organisationer har en tendens att bli ”eviga”.

Vid en svensk ansökan om medlemskap i Nato blir därför en av regeringens viktigaste uppgifter att omedelbart efter valet i höst tillsätta, och låta utbilda, en ny försvarsberedning. Beredningens uppgift ska vara att skapa en bred politisk enighet kring en inriktning för Försvarsmakten som är anpassad till ett Natomedlemskap.

                                                                 *****