Med anledning av DN Debatt 10 feb 2024 ”Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”

Jag vänder mig starkt emot slutsatsen i texten som menar att svenska soldater, sjömän och officerare på grund av låg kunskap skulle begå krigsbrott. Vi är många i Försvarsmakten som har erfarenhet av att verka i internationella insatser och jag vet att svenska förband har varit djupt respekterade för sitt uppträdande i svåra situationer inom ramen för Nato- EU- och FN-ledda insatser.  Förutom den viktiga utbildningen i folkrätt och krigets lagar så har vi vår värdegrund som genomsyrar vår verksamhet och organisation och som vägleder våra medarbetare i att agera förnuftigt.

Folkrätten och krigets lagar har en helt central betydelse för Försvarsmakten. Vår uppgift är att genom väpnad strid försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, där folkrätten är ett tydligt grundfundament för de order- och regelverk som styr och inriktar verksamheten i krig. Även i den planering som genomförs inför internationella insatser är folkrätten en viktig parameter och det säkerställs och inarbetas med stöd av våra folkrättsjurister vid den juridiska avdelningen på Försvarsstaben.

Försvarsmakten har en utbildningsskyldighet i folkrätten, något vi tar på största allvar. Vi utbildar myndighetens medarbetare i samtliga anställningskategorier och på de allra flesta förband finns folkrättsföreträdare som följer upp det arbetet. Vi har också ett stort utbildningsstöd genom Försvarshögskolans centrum för operativ juridik och folkrätt som bl.a. ansvarar för utbildningen i officersprogrammet.

Men det finns mer saker att göra och sådant som kan göras ännu bättre. I min roll som Försvarsmaktens utbildningschef är jag ytterst ansvarig för att säkerställa kvalitén och kompetensen i utbildningarna och jag är djupt involverad i uppföljningen som sker löpande och sammanställs i en årlig rapport. I förra årets rapport identifierades några områden där Försvarsmakten behöver göra ytterligare satsningar och investeringar vad gäller både utbildningen i folkrätten men kanske framförallt tillämpningen i övningsverksamheten, som jag kan hålla med om behöver bli bättre.

Som en följd av rapporten initierade jag i oktober förra året ett arbete med att se över dessa områden för att utveckla utbildningen ytterligare. Det pågår också ett arbete med att systematiskt implementera moraliska faktorer i övningar på samtliga nivåer.
Vi kommer att se över hur uppföljningen genomförs för att se om vi kan förbättra det och vad gäller de förband som idag saknar folkrättsföreträdare (11 förband av 46 har vakanser) så arbetar vi dedikerat med att fylla det tomrummet.

Folkrätten bygger ytterst på de värden vi är satta att värna och försvara.

Generalmajor Michael Cherinet
Försvarsmaktens utbildningschef
C FST GEN

Alla behöver arbeta för försvarsvilja och motståndskraft

”Den, som i krigets räknekonst endast använder synliga värden, räknar falskt.” Orden slog mig när jag läste Överbefälhavarens råd till regeringen inför nästa försvarsbeslut och dessutom tagit del av den därpå följande debatten. Det jag i första hand syftar på är hur dokumentet räknar antalet stridskrafter och dess krigsduglighet som det utslagsgivande när försvaret skall [...]

Will Strategic Stability Between the West and Russia Require Arms Control?

Arguably, there is a need to connect the dots between four somewhat separate discourses: military rearmament in Russia, conditions for peace in Ukraine, rebuilding defense in the West and prospects for future arms control. A recent article posted by the Foreign Policy Research Institute argued:“A formal dissolution of the (CFE) Treaty would undermine Western normative commitments to [...]

Svensk försvarsindustri blir en viktig tillgång i NATO

Det kommande NATO-inträdet öppnar en mängd nya affärsmöjligheter för den svenska försvarsindustrin. Som Ukrainakriget har visat gäller det för NATO att ligga steget före i den högteknologiska utveckling som nu går med rekordfart. *                    *                    * Försvarsindustrin var tidigare något som man rynkade på näsan åt i de fina salongerna. Att tillverka och [...]

Nytt ytstridsfartyg – här och nu

Dagens omvärldssituation är känd av alla. Det är också känt att den anorektiskt (o)utvecklade svenska Försvarsmakten måste upprustas. Försvarsmakten får en hastigt fördubblad budget, vilken till stor del äts upp av en svag svensk krona samt ökade priser från leverantörer av försvarsmateriel bl a p g a kriget i Ukraina. Men, det är inte hela [...]

Ukraina i topp på NATOs agenda

I NATO handlar det mesta just nu om Ukraina som många hoppas ska bli nästa medlemsland efter Sverige. Jämfört med det framstår den svenska medlemskapsprocessen faktiskt som en rätt enkel match. Vid toppmötet i Vilnius i juli rundade man frågan genom en elegant kringmanöver. Men till NATO:s 75-årsfirande i Washington, DC nästa sommar lär det [...]

Personnel Recovery and Unmanned Systems – Some examples from Ukraine

When I was writing my article[1] about unmanned systems and personnel recovery during the summer of 2021, I couldn’t imagine that we, not even a year later, would experience a war between states in Europe - in particular, being able to witness the use of unmanned systems to support and recover military personnel. While I’m [...]

Makt och försvaret av Europa, 2.0.

Allt förändras, eller åtminstone nästan allt. I oktober 2021 skrev jag en essä med ovanstående rubrik i KKrVA:s blogg. Nu lever vi i en helt ny värld med förutsättningar som vi måste förhålla oss till, mentalt, politiskt och praktiskt. Den renodlade ”makt” jag skrev om; ”möjlighet och förmåga att förändra andras beteenden med tvång”, i [...]

Näringslivets försörjningsberedskap. Del 1: tillfälligt miljötillstånd

Kungl. Krigsvetenskapsakademien kommer under 2024 publicera en serie korta artiklar på sin blogg rörande Utredningen om näringslivets försörjningsberedskap. Detta är den första i serien och introducerar utredningen samt beskriver förslagen om tillfälligt miljötillstånd för samhällsviktig verksamhet. Utredningen Vid regeringssammanträdet den 7 juni 2022 beslutade regeringen att tillsätta en utredning med syfte att stärka Sveriges förmåga [...]

Om kriget ändå kommer

Hur ska man vara tillräckligt rustad när kriget kommer? Alltid vara militärt stark (”grundläggande försvarsförmåga”) eller rusta i kapp när hotbilden stärks (”anpassningsdoktrinen”)? Ingendera tycktes vara realistisk för två decennier sedan enligt min bedömning i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2004 (se texten nedan). Hur löser vi problemet idag och i framtiden? ”Ett enskilt militärt [...]

Får man tala om kriget i Finland

Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen kom och gick, och sin vana trogen gav det upphov till rubriker. Vän av ordning kunde tycka att den officiella bekräftelsen på spekulationer och rykten om att Sverige planerar att stationera markförband i Baltikum som en del av Natos Enhanced Forward Presence i den av Kanada ledda Stridsgrupp Lettland [...]

Attacks against International trade – who can afford them?

Among all global and regional powers, the US is least dependent on international trade. China, Russia, and Iran, are much more dependent, measuring trade in proportion to GDP. Still, the US shoulders the most important role in trying to keep sea lanes open. That a potential second Trump administration would agree to pay for this [...]

Den svenska pickelhuvan

Kommentar till Lukas Hildingssons bok Den svenska pickelhuvan, Books on Demand, 2023, 109 sidor. Översergeant Lukas Hildingsson vid Livgardet gav under 2023 ut boken Den svenska pickelhuvan, som är en detaljerad genomgång av utvecklingen av denna uniformsdetalj. Boken kanske inte hade väckt någon större uppmärksamhet eller intresse, utom för militariasamlare, om den inte visade sig [...]

”Ryktet om min död är starkt överdrivet” – Stridsvagnen

Det som framförs av Fredrik Thisner på denna blogg 27/12 finns inte så mycket att invända mot. Däremot kan mycket tilläggas. När vi förberedde anskaffningen av det som i dag är Stridsvagn 122 beskrev vi ett vapensystem med specificerade förmågor. Det stod inte stridsvagn någonstans i målsättningen. Även då ifrågasattes stridsvagnen. För dyr, för stor [...]

En armé utan artilleri är bara en milis

”En armé utan artilleri är bara en milis.” Så uttalade sig Michael Claesson som chef MSS (Markstridsskolan) under den tid då Sverige befann sig i den märkliga situationen att artilleriet saknade artilleripjäser. Uttalandet vann gillande inte bara bland artilleristerna som tjänstgjorde på MSS utan också bland alla andra som överhuvudtaget har minsta förståelse för taktik [...]

Bokrecension: Svensk pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936

Recensionen är också publicerad i Militärhistorisk Tidskrift vilken ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademien och Försvarshögskolan gemensamt (väldigt läsvärd för övrigt)

Svensk pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936

Författare

Christer Badstöe

Tommy Nilsson

Thorleif Olsson

Kjell Svensson

Måns Thuresson

Förlag/Utgivare

Svensk Pansarhistorisk Förening

Milipress AB

 

Åter ser vi bilder och filmsekvenser med stridsvagnar som framrycker över fält och ger eld mot olika mål eller där de står som utbrända vrak i något vägskäl. Den här gången i Ukraina. Visserligen ser stridsvagnarna annorlunda ut än 1916 då de för första gången uppträdde på slagfältet, men det vi ser skulle lika gärna kunna illustrera situationer från nästan vilket krig som helst sedan dess och fram till våra dagar. Stridsvagnen har sedan sin tillkomst varit ett regelmässigt, ofta dominerande, inslag i markstriden.

Att det skulle bli så var inte på något vis självklart. Ett tal av fältmarskalken Douglas Haig, brittisk högste befälhavare på Västfronten 1915-1918, som han höll strax efter första världskriget refererades av tidningen The Times enligt föjande  ”He was all for using aeroplanes and tanks, but they were only accesories to the man and the horse”.

De som såg en mer framträdande, kanske avgörande, roll för stridsvagnen hade en lång en lång och krokig väg att vandra innan de lyckades övertyga sin omgivning om potentialen i det nya vapensystemet. Boken Pionjärtiden 1918-1936 är en fascinerande och mycket väldokumenterad berättelse om stridsvagnens väg in i den svenska armén. Det ska på en gång sägas att boken inte bara är läsning för ”pansarnördar”. Genom att den beskriver såväl de svenska stridsvagnarnas tekniska utveckling, deras plats i organisationen och taktiska användning, och inte minst de människor som var delaktiga i en process där enskilda initiativ ofta var avgörande, gör boken till intressant läsning för både pansarexperten och även den militärhistoriskt intresserade lekmannen.

Som så ofta i militära organisationer fanns det ett tidigt intresse för nymodigheter, medan ett införande på större bredd dröjde. Redan 1919 skrev chefen för generalstaben, generallöjtnant K.G. Bildt till Kungl. Majt. att han önskade att anskaffa en ”engelsk s.k. tank” för utprovning.  Nu blev det inte riktigt så. Den första vagnen som kom till Sverige var en fransk stridsvagn av typen Renault FT, inte den tyska LK II, som varit den vedertagna sanningen. En av de myter författarna lyckats vederlägga genom att studera tidigare oanvänt källmaterial.

Som ett litet kuriosa, dåtidens processer behöver inte skämmas för sig jämfört med dagens när det gäller snabbhet i att anskaffa ny materiel för utvärdering inför eventuell anskaffning. Den 11. januari 1921 beviljade riksdagen pengar för anskaffning av stridsvagnsmateriel. Den 22. januari skickade Arméförvaltningen brev till militärattachéerna i bland annat London, Berlin och Paris där de ombads undersöka möjligheterna att köpa stridsvagnar. Attachén i Paris meddelar den 22. februari att Frankrike sannolikt är berett att sälja en vagn med ammunition och andra tillbehör. Den 21. juni avgår leveransen från Rouen och Sveriges första stridsvagn anländer till 17. juli till Stadsgården i Stockholm.  Processen i Tyskland var obetydligt långsammare. De första delarna, som skulle monteras ihop i Sverige, till de tyska vagnar som i Sverige med tiden blev Stridsvagn fm/21 anlände i september samma år. Som det verkar av korrespondensen tycks det inte ha förekommit några mer omfattande underhandskontakter med till exempel potentiella leverantörer före den 22. januari. 

Beskrivningen av försöken med de första fem tillgängliga vagnarna, både i form av dagboksanteckningar, försöksprogram, avdelad personal och materiel leder onekligen till tanken ”där hade jag velat vara med”.  Styrningen från högre chefer och förvaltning till major Bertil af Burén som var försöksledare var i stort sett ”Här har du grejorna (fem vagnar), du disponerar fyra officerare, tre underofficerare och ett trettiotal soldater. Du har två månader på dig”. Rapporten efter försöken är imponerande i sin bredd av frågor som behandlas, såväl tekniska som taktiska, och i sina förslag. Efterhand genomfördes också försök där vagnarna deltog i fälttjänstövningar (civilt språkbruk ”manöver). Beskrivningarna från dessa övningar ger ofta en intressant tidsbild och kan även vara dråpliga. Vid en fälttjänstövning i Skåne 1923 greps den skyttetrupp som angreps av stridsvagnarna av panik och en underofficer drar i förtvivlan sin sabel för att värja sig mot de anfallande stridsvagnarna. Kapten Gösta Hahr beskriver senare episoden i en artikel i Göta Livgardes kamrattidning.

Det omfattande avsnittet om hur Strv fm/21 bidrog till kunskaps- och taktikutveckling under 20-talet innehåller ett unikt bildmaterial från den då enda svenska stridsvagnsbataljonen, utrustad med blygsamma tio stycken vagnar. Bilderna visar verksamhet i vintermiljö, överskeppningar, materieltjänst, uniformer framtagna speciellt för stridsvagnstjänst, människorna som var med – framställningen blir levande.

Dock, ganska snart blev det uppenbart att de tidiga och primitiva stridsvagnar som inköpts omedelbart efter första världskriget måste ersättas. Början på 1930-talet innebar därför en period som kan beskrivas som experimentens tid. Beskrivningen av utvecklingen och utprovningen av olika prototyper, utländska som svenska, är också en fascinerande berättelse om svensk industrihistoria. Företag som Landsverk och Bofors visar där på en imponerande innovationsförmåga. Bara för att nämna en unik teknisk lösning som utvecklades i Sverige. Landsverks modell L-60 från 1935 var den första stridsvagnen i världen att använda torsionsfjärdring. Ett fjädringssystem som sedan användes hos de tyska stridsvagnstyperna Tiger och Panter, den ryska T 54 och dagens Leopard 2.  Här beskrivs också den koppling som bland annat Landsverk hade till tysk stridsvagnsutveckling under en period där Tyskland enligt Versailles-fördraget var förbjudet att inneha stridsvagnar.  

Den globala ekonomiska krisen under början av 1930-talet innebar att det inte skedde någon anskaffning av nya stridsvagnar under den perioden. Trots magra budgetar fortsatte man dock med att pröva olika prototyper, svenska som utländska. Även beredskapsaspekten, krigstillverkning av stridsvagnar i Sverige, var med som en parameter vid utvärdering av olika koncept. Något som onekligen leder till reflektioner om dagens diskussion om önskvärdheten av att ha inhemsk produktion av viss krigsmateriel, och vår förmåga att lära av historien.

Försvarsbeslutet 1936 var olyckligt för stridsvagnvapnets utveckling. En fungerande organisation, där omfattande kompetens som hade byggts upp under lång tid slogs sönder genom beslutet att lägga ned Göta Livgarde. Som för övrigt lades ned hösten 1939 strax efter andra världskrigets utbrott.

Förutom värdet av den kunskap som skapats genom det mycket omfattande arbete som författarna lagt ned på att söka och hitta nya källor och tidigare inte publicerade fotografier ger boken en lättillgänglig helhetsbild av stridsvagnsvapnets utveckling i Sverige under dess först tjugo år. Det utan att den vetenskapliga kvalitén eftersatts. Ett trevligt grepp, men som sällan förekommer i böcker av den här arten, är att man också lagt vikt vid att presentera de personer som spelade viktiga roller vid stridsvagnens införande och användning i den svenska armén under denna tid. Boken har också utförliga källhänvisningar och ett omfattande personregister. Ett extra plus är att det i slutet av boken finns förklaringar av olika militära fackuttryck, uttryck som av nödvändighet måste förekomma i en bok som denna. Men även där har författarna på ett bra sätt lyckats balansera texten på ett sätt som gör att den är lättläst även för en lekman.

Som det framgår av flera bilder, och även i texten var det stridsvagnsbesättningar som var först i Sverige med att använda basker, då i form av stridsvagnsmössa m/30. Den diskussion som nyligen förts på sociala media, bland annat Twitter, i den frågan kan därmed anses vara avslutad.

Sammantaget, en väl läsvärd bok.

Det är glädjande att författarna avslutningsvis flaggar upp för en eventuell uppföljare; Beredskapstiden 1939 -45.

För den som efter att ha läst boken vill se och känna på de svenska pansartruppernas utveckling fysiskt, inte bara söka information i form av bilder och text, kan ett besök på Sveriges stridsfordonsmuseum Arsenalen i Strängnäs rekommenderas.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för FHS, chef MekB 18 mm

Vad om Ukraina skulle förlora kriget mot Ryssland

 

Inlägget har tidigare publicerats på KKrVa blogg (2023-12-18) och i en något förkortad form i SvD (2024-01-14)

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om att Ryssland eventuellt skulle kunna vinna sitt angreppskrig mot Ukraina. ISW (Institute for the Study of War) har genom att lägga upp kartbilder med bland annat roboträckvidder (The High Price of Losing Ukraine) försökt klargöra för västliga beslutsfattare vilka följderna skulle bli. Nedan redovisar jag min syn rörande konsekvenserna inom tre specifika områden, i det fall Ryssland skulle lyckas besegra Ukraina: rysk självbild och krigföringspotential samt militära operativa konsekvenser. Slutsatsen är mer än tydlig; det är obegripligt, gränsande till självmordsbeteende, att västliga politiker kan överväga, eller av partitaktiska skäl hamna i, en politik som skulle kunna leda till att Ryssland ges ens hypotetiska möjligheter att lyckas med sitt anfall mot Ukraina.

 

Begreppet ”väst” som används i texten ska ses som ett grovt samlingsbegrepp för den europeiska och nordamerikanska kultursfären och de värderingar som präglar dess politiska system.

 

Rysk självbild och synen på väst

Ur rysk synvinkel, både hos den politiska eliten som hos stora delar av befolkningen, skulle ett vunnet krig sannolikt styrka uppfattningen att militärt våld fungerar som ett medel för att ta tillbaka landområden som man anser sig orättvist ha förlorat. Krig är därmed ett berättigat och användbart instrument för att återställa Rysslands rättmätiga gränser, vilka de nu är: Sovjetunionens, Tsarrysslands eller något annat, beroende på den för ögonblicket styrande regimens tolkning. Detta skulle innebära skrämmande perspektiv för de baltiska staterna, Belarus och Moldavien, men också för länder som Georgien och Armenien i Kaukasus. Även Finland skulle ha goda skäl att överväga hur långt Rysslands ambitioner kan tänkas sträcka sig. Länderna i Centralasien skulle hamna i ett besvärligt dilemma i valet mellan att eventuellt försöka hantera ryska imperieambitioner på egen hand eller närma sig Kina.

 

Den i ganska breda kretsar i Ryssland rådande uppfattningen att väst är degenererat och styrs av konflikträdda politiker vilka inte kommer stå upp mot Ryssland kommer att befästas.

Sammantaget, risken för en än mer aggressiv rysk utrikes- och säkerhetspolitik, där militära maktmedel är en avgörande komponent, kommer att öka.

 

Det är heller inte omöjligt att ryska framgångar i Ukraina, kopplat till ett lamt västligt agerande, kan leda till att även Kina uppfattar sig ha fått ökad handlingsfrihet, till exempel rörande Taiwan och för att med vapenmakt hävda sina intressen i Sydkinesiska sjön. Dessutom, vad innebär det för västs image och trovärdighet som samarbetspartner i resten av världen i en tid när såväl ekonomiskt som militärt samarbete spelar en allt större roll?

 

Rysk militär potential

Ett ockuperat Ukraina, om än med en till stor del mot Ryssland fientligt stämd befolkning, kommer leda till att rysk militär potential kommer att öka rejält. Att få tillgång till ytterligare cirka 35 miljoner (innevånare i Ukraina 2024) människor innebär potentiellt cirka två miljoner fler ”ryska” soldater. Med ryska metoder för utskrivning, inriktad mot ”icke ryssar”, och genomförd med brutala medel, så kommer det vara många ukrainare som kommer tvingas att slåss för Ryssland i ett framtida krig.

 

Ukraina är relativt industrialiserat, fabrikerna kommer inte att försvinna vid en ockupation. Kompetensen att producera krigsmateriel är tämligen hög. Arvet från tidigare när det gäller att tillverka flygmotorer, flygplan, robotar finns till del kvar, men även nya viktiga sektorer har tillkommit, bland annat produktion av drönare. Kapaciteten för att producera ammunition har på senare tid också ökat drastiskt. I händelse av en ockupation kommer fabrikerna övergå till att producera materiel för den ryska krigsmakten. Det är verklighetsfrämmande att tro att produktionen skulle upphöra på grund av strejker eller sabotage. Det är bara fromma förhoppningar av sådana som inte själva riskerar, eller har upplevt, hänsynslös repression. Erfarenheterna från andra världskriget är tydliga. Industrin i ockuperade länder fortsatte att producera sådana produkter som Nazityskland behövde. Människorna behövde en utkomst av något slag. Andra tvingades att arbeta under hot, mot dem själva eller deras familjer. Det kommer inte vara annorlunda här.

 

Militära konsekvenser

I det fall Ukraina skulle inkorporeras i Ryssland så kommer det ryska behovet av att ha en stark gard i söder att försvinna vid ett angrepp mot exempelvis Baltikum och eller Finland. Mer resurser kommer att kunna avdelas i den riktning man väljer att agera. Ryssland kommer dessutom totalt sett också disponera större resurser än vad väst hittills har haft skäl att planera för.

 

Nato kommer behöva höja garden i de flesta riktningar: Svarta havsområdet, Östersjön, Baltikum, Nordkalotten, Östeuropa generellt, Sverige och Finland. Om det inte genomförs en mycket kraftig upprustning kommer alliansen, relativt sett, vara svagare på varje plats där man kan komma behöva möta ett ryskt angrepp.

 

Förutom att styrkeförhållandena generellt kommer påverkas till Natos nackdel så kommer även de ryska praktiska krigföringsmöjligheterna att förbättras. Logistikorganisationen kommer att bli robustare genom att antalet användbara järnvägslinjer och landsvägar i öst-västlig riktning blir fler. Antalet flygfält som kan disponeras, både för transporter och för spridning av stridsflygplan kommer att öka. Systemet med flodkanaler i Ukraina kommer att kunna utnyttjas för att öka redundansen i det ryska transportsystemet. Möjligheterna att ”sälja terräng” i en riktning för att kunna kraftsamla i en annan kommer att förbättras. Luftförsvarszonen över södra Ryssland och i Svarta havet kommer bli djupare och luftförsvaret därmed mera effektivt. Antalet garnisoner i södra Ryssland kommer kunna minskas och resurserna i stället koncentreras till andra mer prioriterade riktningar.  Något som ökar möjligheterna att påbörja angrepp överraskande på dessa platser. Behovet av att inför ett anfall genomföra omfattande och avslöjande truppförflyttningar kommer att minska.     

 

I den mån den estniska underrättelsechefens, överste Margo Grosbergs, hypotes från september i år stämmer så kommer det ta tre till fem år för Ryssland att återupprusta efter det att kriget i Ukraina är avslutat. Att det kan ske så snabbt beror bland annat på att den ryska industrin redan till stor del ställt om till krigsproduktion, till skillnad från västliga producenter av krigsmateriel.

 

Om medlemsländerna i Nato önskar parera en sådan utveckling, speciellt då om Rysslands militära potential skulle öka med resurser från ett ockuperat Ukraina, talar vi om mångåriga satsningar på kanske 5 % av BNP, sannolikt mer. Polen är redan på väg mot den nivån, medan länder som Tyskland, Holland, Danmark, Sverige med flera, ännu inte nått 2 %. När Sverige försökte rusta i kapp, för att möta händelseutvecklingen i början av andra världskriget satsades drygt 10 % av BNP på försvarsändamål. Det tog ändå mer än fem år att genomföra många av de åtgärder som beslutades 1941 och 1942. Sveriges och andras utgångsläge idag är inte bättre, snarare sämre. Den övervägande delen av Natos europeiska medlemmar saknar idag förmågan att föra krig i större skala. Antalet förband är för litet, förbanden och ledningsfunktionerna är dåligt övade för storskalig strid, tillgången på ammunition och andra förnödenheter är otillräcklig. Tidningen Der Spiegel angav i somras att tillgången på artilleriammunition i Tyskland skulle räcka för endast några dagars strid. De upprustningsplaner som finns i olika Natoländer är i de flesta fall inriktade mot att avhjälpa de allvarligaste bristerna till år 2030, eller senare. De baltiska länderna och Polen har högre ambitioner när det gäller att i närtid stärka sina försvarsmakter. Sannolikt är det inte av en tillfällighet. Det är också de länder som i förhållande till sina ekonomiska resurser ger mest stöd till Ukraina.

 

Den motståndare väst kommer ha att möta kommer vara en annan än den som legat till grund för nuvarande planering och rustningsåtgärder. Ryska förband, främst deras chefer, kommer ha en omfattande krigserfarenhet. Metoder kommer ha utvecklats för att möta moderna västliga system. Existerande materiel och egna metoder kommer ha förbättrats. Nya teknologier kommer att ha introducerats. Exempelvis har den ryska förmågan att störa en motståndares drönare och precisionsstyrda ammunition utvecklats drastiskt bara under det senaste året. Den ryska krigsmakten kommer helt enkelt ha blivit större och farligare.

 

Slutsatser

De potentiella följderna av en rysk seger i Ukraina skulle innebära att hoten mot länder som tidigare var delar av de tsarryska och sovjetiska imperierna skulle öka drastiskt. Något som skulle framtvinga, med dagens ögon sett, extrema rustningsbehov för att balansera det ökade ryska hotet. Det skulle gälla såväl de direkt hotade staterna som länder vilka på grund av sin geografiska belägenhet riskerar att bli indragna i en konflikt. Sverige är där ett tydligt exempel.

 

Sannolikt skulle även den globala stabiliteten påverkas genom att väst låtit en demokrati gå under i ett krig mot en auktoritär maktspelare. Framtida deklarationer om att väst står för, och är berett att försvara, en lag- och fördragsbunden internationell rättsordning, skulle klinga ihåliga.

 

Att säkerställa att Ukraina inte förlorar kriget är en mycket billig investering jämfört med de risker och kostnader som ett uteblivet stöd skulle leda till.

                                                                

                                                                 *****

 

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan,

ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

2024 – farornas år

Inte på länge har vi vid nyåret stått inför så stora faror och osäkerheter. 2024 är det stora valåret. Någon har räknat att det rör sig om cirka 25. Antalet möjliga utfall är mycket stort och antalet kombinationer som grund för scenarioskrivning nästan oändligt. Alla val är givetvis inte lika viktiga. Taiwan inleder – vinner [...]

Är mekaniserade förband på väg att dela det tunga kavalleriets öde?

Efter varje modernt krig brukar stridsvagnen dödförklaras som vapensystem. Lika ofta brukar kritiken avfärdas med vanligtvis goda argument. Emellertid kan det finnas skäl att ompröva denna hållning, även av mig, som vanligen brukar dra en lans för pansarvapnet. Hitintills har krigföringen i Ukraina sedan februari 2022 nämligen inte uppvisat några exempel på särskilt framgångsrik användning [...]