Försvarsbloggare

Lön är något som engagerar och skapar debatt i hela samhället. Försvarsmakten är inget undantag. Omvärldsutvecklingen under de senaste åren har för många medarbetare inneburit ett högt arbetstryck och därmed ett alltmer ansträngt livspussel.

Jag hör att många upplever att löneutvecklingen inte speglar det ansvar som många chefer och medarbetare har. Det är en berättigad känsla, och det är viktigt att vi pratar om detta, samtidigt som Försvarsmakten är en stor statlig arbetsgivare, inordnad i den statliga arbetsgivarpolitiken, med krav på samordning inom hela staten. Det är inte möjligt för en enskild myndighet att avvika alltför mycket från den gemensamma normen för löneutveckling.

I Försvarsmakten har vi under flera år lagt tid och resurser på att åstadkomma en logisk och tydligt kommunicerad lönemålbild – lokalt såväl som gemensamt för hela myndigheten. Vi vet att allt inte är perfekt idag, men arbetsgivarens vilja har en tydlig riktning – bland annat gällande framförhållning och förmåner vid utlandsstationering, medföljandestöd och inte minst långsiktighet i yrkes- och karriärutvecklingen. I flera fall ligger besluten inte inom Försvarsmakten och där driver vi på för att medföljandetillägget ska höjas och att medföljande vid utlandstjänstgöring ska behålla sin SIG. Dessa frågor drivs i nära samarbete med Arbetsgivarverket och berörda myndigheter och jag ser fram emot att tillsammans med Arbetstagarorganisationerna jobba vidare för att skapa goda förutsättningar.

Kritiken som jag i allra högsta grad hör – från facket och ibland från oss själva – är inte orimlig. Men det är också viktigt att se hela bilden. De senaste åren har Försvarsmakten gjort extra lönesatsningar – mer än andra myndigheter – och vi har förbättrat tillägg och utlandsersättningar. En del av de satsningar som har genomförts (2022) var just att öka ersättningen för arbete utöver normalarbetstid. Men vi är inte färdiga med lönestrukturen i Försvarsmakten.

Självklart ska arbete utöver normalarbetstid ersättas utöver månadslönen, vilket jag tidigare inte uttryckte tillräckligt tydligt. Tillägg är en kompensation för det merarbete våra medarbetare gör. Siffror på totalen kan ibland uppfattas som felaktiga, utifrån den enskildes situation och jag beklagar att jag valde detta exempel.

Jag vill avsluta med två saker:
För det första – fortsätt säga vad ni tycker. Vi behöver er röst.
För det andra – se det som faktiskt förändras. Det är inte tillräckligt ännu, men vi åstadkommer succesivt förändringar.

Kim-Lena Ekvall Svedenblad
Personaldirektör, Försvarsmakten

I ett debattinlägg i Aftonbladet, 29 mars, skriver Officersförbundet att höjda löner och bättre arbetsmiljö är ett måste när försvaret rustas. Utifrån inlägget ser vi att det  finns risk för att bilden av villkoren och lönerna för officersyrket blir snedvriden. Istället behöver de ses utifrån en större helhet.

Försvarsmakten arbetar utifrån den statliga lönebildningen och har under de två senaste åren gjort betydande satsningar på löner och tillägg. De flesta andra myndigheter har följt löneutvecklingstakten på arbetsmarknaden medan Försvarsmakten har skjutit till ytterligare cirka 1,5 procent i varje revision. Kontinuerligt anställda officerare har fått i snitt 3,4 procent mer i lönekuvertet mellan 2022 och 2023. Mellan 2023-2024 var motsvarande siffra 5,6 procent.

Officerare och annan militär personal uppbär också olika typer av tillägg (Försvarsmaktsdygn, OB, jour, beredskap samt övriga rörliga och fasta tillägg) på sin lön, exempelvis har officerare tillägg i genomsnitt strax över 10 000 kr per månad för 2024. Lönen under utlandstjänstgöring vid en internationell militär insats har även exempelvis höjts från 1,3  x individuell lön + 8 000 kronor till 1,3 x individuell lön + 12 000 kronor per månad tillsammans med ett höjt insatstillägg från 3 000 till 4 500 kronor per månad.  Utöver detta har militär personal, i jämförelse med övriga yrkeskategorier i Sverige, betalt under sin utbildning. Officersutbildningen, är en högskoleutbildning med lön eller kadettersättning, vilket gör att det inte är nödvändigt att studielån, vilket många andra yrkesgrupper behöver. I övrigt har Försvarsmaktspersonal goda förutsättningar för kompetensutveckling inom ramen för sin anställning.

Försvarsmakten har formulerat en arbetsgivarvilja som ger inriktning för utveckling av förutsättningar m.m. för utlandsstationerad personal. Där framgår bland annat att villkoren för utlandsstationering ska vara kända i organisationen för att skapa tydlighet, transparens och förutsägbarhet, i den situation där en planerad medföljande är anställd i Försvarsmakten ska arbetsgivaren, om möjligt, omhänderta dennes kompetens samt att lönesättning vid utlandsstationering ska harmonieras med den hantering som sker i Sverige. Detta är några av flera frågor vi som arbetsgivare arbetar med att förbättra. Att arbeta utomlands med eller utan familj i olika skeden i yrkeslivet kommer vara en naturlig del för Försvarsmaktens personal.

Utöver det som vi i Försvarsmakten själva kan besluta finns det områden som ligger utanför vårt mandat där vi för dialog med andra aktörer inom staten för att åstadkomma förbättringar. Exempel på detta är att vi arbetar för ett höjt och moderniserat medföljandetillägg, att medföljande ska få behålla sin sjukpenninggrundande inkomst efter utstationeringstiden och utökade möjligheter för statsanställda medföljande att distansarbeta från utlandet.

Allt detta är viktiga frågor som vi tar på stort allvar. Vi ser fram emot fortsatt dialog med Officersförbundet och övriga arbetstagarorganisationer om hur vi kan förbättra villkor och arbetsmiljö inom ramen för det partsgemensamma arbetet.

Kim-Lena Ekvall Svedenblad

Personaldirektör,  Försvarsmakten

 Artikeln är en intervju publicerad i tidskriften FMV Teknisk Und mars 2025

Hur påverkas teknikutvecklingen av kriget i Ukraina?

Krigföring har förändrats gradvis under många år där modifiering av system under pågående krig blivit allt viktigare. Redan under Falklandskriget fanns tekniker från industrin med på fartygen, bland annat för att kunna modifiera vapensystemen efterhand.

Nu har informationsteknologin blivit en huvudkomponent. Det innebär att vapensystemen är beroende av mjukvara som förändras i en rasande hastighet. En anpassning till ett nytt hot kan inte längre ske centralt i långdragna processer. Istället måste den till stor del ske på förbandsnivå i en mer experimentell process. Information ska kunna inhämtas och analyseras, som en teknisk underrättelsetjänst, på rätt nivå. För ett system som Iskander betyder det att arbetet bedrivs på en hög nivå. För en mindre obemannad luftfarkost ska det istället vara möjligt att göra det på en låg nivå.

Vad innebär kriget i Ukraina för behovet av luftvärn?

Att vi behöver en förmåga att bekämpa lufthot på alla nivåer. Vi kan jämföra med våra gamla infanteribrigader där chefer på alla nivåer hade tillgång till pansarbrytande vapen. Det fanns pansarskott i skyttegrupperna, granatgevär i plutonerna och pansarvärnspjästerrängbilar i kompanierna. Både på bataljons- och brigadnivån fanns pansarvärnspjäsbandvagnar. Den senare hade också infanterikanonvagnar.

Samtidigt gäller det att inte belasta cheferna och enheterna för mycket. Det upptäcktes redan under det andra världskriget att om man skapar för komplicerade förband med fler system än chefen kan hantera så kommer dessa inte att användas optimalt. Vi såg det själva när vi en gång placerade pansarvärnsrobotar på våra pansarbandvagnar. Vagncheferna blev överbelastade. Jag tror inte heller på att samordna pansarvärn och luftvärn i ett och samma fordon. Det blir för komplicerat och dessutom går två system förlorade om ett enda fordon blir bekämpat av fienden. Lägg inte alla äggen i samma korg. Defensiv förmåga mot obemannade luftfarkoster behöver däremot finnas hos varje enhet. Varje skyttegrupp, varje artilleripjäs och varje drivmedelsupplag behöver en viss själskyddsförmåga.

Vad innebär stridsekonomin för luftvärnet?

Stridsekonomin, att kostnaden för en insats står i proportion till det som uppnås är alltid viktig men extra tydlig för just luftvärnet. Det finns tre prislappar att ta hänsyn till; hotets, det egna motmedlets och det skyddade objektets. Att offra en dyr robot för att skjuta ner en billigare obemannad luftfarkost skulle kunna vara motiverat om det är enda möjligheten att skydda ett högvärdigt mål. Att våra korvetter först nu får eget luftvärn är galet. Samtidigt är det viktigt att vi har system på stor bredd som till en låg kostnad kan bekämpa många mål, typ drönarsvärmar.

Hur ser du på autonomitet?

Vi kommer att bli tvungna att låta vissa av de defensiva systemen, till exempel luftvärnsrobotarna, bli autonoma. Operatörerna får svårt att hinna reagera i tid.

För de offensiva systemen gäller istället att människan ska vara en del av loopen. Här finns lite mer tid och en större risk för vådabeskjutningar. Motståndaren kommer att använda skenmål och då är det bra med mänskligt omdöme som en del av beslutet om en vapeninsats. Artificiell intelligens är bra men löser inte allt.

Vilka bekämpningstekniker behövs i framtiden?

Vi kommer att behöva alla slags tekniker som eldrör, laser och telekrig. Det kommer också att bli aktuellt med nya tekniker som till exempel syntetisk elektromagnetisk puls.

Några slutord?

Att tänka nytt innebär bland annat att förstå att obemannade farkoster för spaning behöver bli lika vanliga som kikare och att indirekt bekämpning nu blivit ett precisionsvapen som kan användas på lägsta nivå. Den höga åtgången av sådana farkoster i Ukrainakriget betyder att enklare typer behöver ses som förbrukningsmateriel, något som i likhet med ammunition tillförs kontinuerligt.

Vi behöver engagera den civila industrin, stora som små företag. Låt dem disponera tid på våra övningsfält för att testa lösningar. Titta gärna på den nya TV-serien om Jan Stenbeck. Personligheter av hans typ måste också kunna ha en plats i processen att hantera och införa ny teknik.

Reservofficerare borde redan idag ha en större plats i systemet. Det är i allt större utsträckning deras civila kompetens som behövs, inte minst det teknologiska kunnandet hos civilingenjörer.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks Pensionerad generalmajor. Tidigare chef för MekB 18 och rektor för Försvarshögskolan. Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

 Artikeln har också publicerats i Officerstidningen i februari 2025.

Försvarsanslaget har fördubblats på några få år. Vi kommer i år med god marginal passera NATO:s mål om 2 % av BNP till försvaret. Vi är medlemmar i NATO. Vi skickar en bataljon till Lettland. Se så duktiga vi är! Eller riskerar vi ändå att behöva säga som Astrid Lindgren skrev i sin dagbok den första september 1939 ”I dag började kriget. Ingen ville tro det.”? Tar vi krigshotet på allvar?

I december förra året fattade Riksdagen ett nytt försvarsbeslut med inriktning mot 2030 och bortom. Trots det ryska fullskaliga angreppet på Ukraina i februari 2022 så innebär beslutet i huvudsak en upprepning av vad som angavs redan i försvarsbeslutet 2020. Betraktar vi fortfarande Ryssland med samma ögon idag som 2020? Tar vi höjd för att Europa kommer behöva ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, det oberoende av administration i Washington. Vad med erfarenheterna från de tre år som kriget pågått i Ukraina? Kommer exempelvis beväpnade drönare och raketartilleri tillföras krigsorganisationen i närtid? Hur avser vi möta hotet från sådana system? De finns ju redan i dag på stor bredd i den ryska krigsmakten.

En annan erfarenhet från Ukraina är behovet av personalreserver. Under Kalla kriget planerade vi med att en brigad som genomförde anfallsstrid skulle få cirka 10 % förluster per dag. Kommer vi inom överskådlig framtid ha tillräckligt med utbildad personal för att kunna reorganisera våra förband efter en tids strider, eller låtsas vi att problemet inte finns? Kommer vi ens ha tillräckligt antal pluton- och kompanichefer för att sätta upp de krigsförband som just nu finns i planerna?

Men det kanske inte är så bråttom? I Polen och i Baltikum är uppfattningen att Ryssland kommer ha förmåga till nya storskaliga militära operationer inom något år efter att kriget i Ukraina är avslutat. Andra bedömare tror att Ryssland kan behöva fem års återhämtning eller mer. Vem har rätt? Indirekt tycks vi ha svarat på frågan.

Försvarsbeslutet från december rimmar väl med antagandet att Ryssland kommer behöva mellan fem och tio år för att bli farligt. Önsketänkande eller inte - det är åtminstone bekvämt då det inte kräver extraordinära, obekväma, åtgärder.

Men är det möjligt att göra mer än det vi redan gör idag?

Den 1 september 1939 hade armén 154 st 40 mm luftvärnskanoner m/36. I maj 1945 fanns det 924 st organiserade i krigsförband. Luftvärnets utveckling inför och under andra världskriget kan också illustreras med att krigsorganisationen växte från 3000 personer år 1937 till 64 000 åtta år senare, 1945. Gissningsvis krävde denna tillväxt, förutom kraftigt ökade anslag, både nytänkande och handlingskraft för att snabba på: industriproduktion, utbildning, tillgång på förläggningar och övningsfält, organisering av krigsförband, politiska och militära beslutsprocesser – finns här något att lära?  

Hur göra med bristen på plutonchefer? Under kalla kriget tog det lite drygt tre år att skapa en officer som kunde placeras som plutonchef i såväl freds- som krigsorganisationen. Kadetter kunde till nöds krigsplaceras som plutonchefer efter 21 månaders utbildning. Idag tar det minst fyra, ofta fem, ibland sex, år.

Är det behovet av krigsplaceringsbara officerare som styr utformningen av officersutbild-ningen eller är det något annat? Dessutom, utnyttjar vi reservofficerssystemet maximalt?

Vad är då svaret på frågan i rubriken ”Lever vi på lånad tid”, risken är stor att svaret är ja. Gör vi allt som är möjligt för att utnyttja den tid vi har – jag är inte helt övertygad om det.

                                                                                  *****

Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för FHS, operationsledare Milo Mitt, brigadchef mm.

Artikeln har också publicerats i webbtidningen Smedjan i februari 2025.

Det finns alltid lärdomar att hämta från ett pågående krig. Den svåra frågan är dock: hur kommer de påverka nästa krig? Det som kan framstå som självklarheter vid ett första påseende behöver inte alltid vara det.

Vad är det vi ser? Striderna har i huvudsak varit stillastående där framryckningar på några kilometer basuneras ut som stora framgångar. Inga kraftsamlade anfall med mängder av stridsvagnar, utan mest enstaka fordon och små grupper av soldater som framrycker till fots. Ett krig som inte alls liknar det som de flesta förknippar med modern krigföring där snabba framryckningar över stora avstånd och snabba avgöranden i mångas ögon är normen. Varför har det då inte blivit så? Som så ofta tidigare har innovativ användning av redan känd teknik ställt vedertagna sanningar på huvudet – inte i första hand helt nya stridsmedel.

Drönare har en lång historia. Spaningsdrönare användes redan under Vietnamkriget på 1960-talet. Det är dock först nu som de har blivit ett massvapen som kan upptäcka och bekämpa mål såväl på marken, till sjöss och i luften. Verkan hos konventionellt artilleri har ökat drastiskt med möjligheterna att leda eld med stöd av spaningsdrönare. Målsökande stridsdelar, till exempel den svensk-amerikanska artillerigranaten Exalibur har funnits i tio år. Minor, också ett sedan länge använt vapen, kan nu skjutas ut på långa avstånd eller läggas ut med drönare. En ökad täthet av olika typer av luftvärnssystem har nästan omöjliggjort frontnära flyginsatser. Civila mobiltelefoner används för att samla in och förmedla underrättelser eller varna för angrepp med kryssningsrobotar mm. Inte mycket av detta är ny, tidigare okänd teknik. Snarare är det sättet hur den vidareutvecklats och används i Ukraina som givit kriget dess karaktär.

Borde inte detta kunnat förutses?

Det kan man tycka, men en historisk tillbakablick kanske kan leda till en viss ödmjukhet. Varför användes inte stridsgas under andra världskriget, något som många antog nästan som en självklarhet efter att den använts i stor skala under första världskriget. Bärbara pansarvärnsvapen som introducerades på stor bredd vid slutet av andra världskriget skulle göra stridsvagnen obsolet. Införandet av luftvärnsrobotar på 1950-talet skulle leda till att flygplan inte längre skulle kunna flyga över områden som var besatta av fienden. Det arabisk -israeliska kriget 1967, Oktoberkriget, vederlade båda dessa prognoser med emfas. Stridsvagnar och flyg var där avgörande för de snabba israeliska framgångarna. Men bara sex år senare i Yom Kippur kriget 1973 så hade båda dessa vapensystem, stridsvagnar och flygplan, påtagliga svårigheter att komma till verkan. I Kuwaitkriget 1991 så var de på nytt slagfältets herrar. Det är sällan existensen av ett vapensystem som avgör dess roll i framtiden utan hur det används, det vill säga den mänskliga fantasin, och hur balansen mellan medel och motmedel utvecklar sig.

Vad sker då i Ukraina? Jag kommer här se närmare på två faktorer, drönare och anpassningsförmåga. Därmed inte sagt att just de två exponenterna för kriget i Ukraina kommer dominera nästa krig, men de kommer med stor sannolikhet vara viktiga komponenter som vi inte kan avstå att ta hänsyn till.

Även om drönare av olika slag funnits tämligen länge i flera försvarsmakter, mer än tjugo år både i Israel och USA, så har de fått en avgörande roll först nu i Ukraina. De finns i många varianter: spaningsdrönare, beväpnade drönare, transportdrönare, jaktdrönare för att jaga andra drönare mm. Räckvidderna varierar från någon kilometer till flera hundra kilometer, i vissa fall ännu mer. De kan uppträda i svärmar eller enskilt. De kan användas i såväl dager som mörker. De kan vara mycket billiga från några tusen kronor till många miljoner. Vissa kostar som ett flygplan. En drönare av typen Global Hawk uppges ha ett pris på omkring 100 miljoner dollar.

Det är dock i första hand de billigare drönarna, upp till några hundra tusen kronor, som haft störst inverkan på stridsfältet. Även det minsta militära förband kan idag se vad som sker på ”andra sidan kullen”. Enskilda soldater som tidigare oftast bara kunde bekämpa ett mål på några hundra meters avstånd kan idag styra drönare mot mål tiotals kilometer bort. Där det tidigare behövdes en soldat med kikare och radio för att leda artillerield så att granaterna hamnade rätt i målet är det idag en drönare som löser samma uppgift. En avsevärt billigare, pålitligare, effektivare och mindre riskfylld metod. Till del har drönare också ersatt artilleriets granater. En kamikazedrönare (en drönare som förstör sig själv när den angriper ett mål) med någon mils räckvidd, och som har avsevärt högre precision än en konventionell granat, kostar idag inte mer än en modern artillerigranat, omkring 30 000 kronor. Resultatet har blivit att drönare i den här prisklassen nu har blivit ett massvapen där tusentals förbrukas varje månad av såväl Ryssland som Ukraina.

Mer kvalificerade drönare har också blivit ett medel med vilket man kan slå mot en motståndares infrastruktur som exempelvis raffinaderier och knutpunkter i elnätet. Ukraina har genomfört drönarangrepp på upp till 1000 kilometers djup in på ryskt territorium.

Uttrycket ”allt kan ses, allt som kan ses kan bekämpas” låter bestickande men bör nog användas med viss försiktighet - medel föder motmedel.

Genom att drönare blivit ett massvapen har det uppstått ett akut behov av att kunna möta hotet. Det går, men kräver tämligen sofistikerad teknik. Något som leder till frågan, hur mycket får det kosta att skjuta ned en drönare? En avancerad kamikazedrönare som till exempel kan användas mot ett raffinaderi på flera hundra kilometers avstånd kan kosta i storleksordningen en miljon kronor, en Patriotrobot med vilken drönaren skulle kunna bekämpas kostar cirka 40 miljoner. Räddas raffinaderiet kan det ha varit en god affär. Men hur många objekt finns det i ett land vilka borde skyddas mot presumtiva angrepp, hur många robotar behövs för det? Samma problem finns även på slagfältet. Ska drönare för tiotusen kronor styck, vilka dessutom kanske uppträder i svärmar, bekämpas med kvalificerade bärbara robotar som ofta kostar en dryg miljon kronor styck? Det är en ohållbar ekvation.

Det är därför ingen tillfällighet att eldrörsluftvärn, det vill säga luftvärnskanoner, som de flesta länder skrotat på grund av deras korta räckvidd, några kilometer, och begränsade verkan mot flygplan, nu åter kommit till heders för att bekämpa drönare. Den stora fördelen är att ammunitionen är billig, några tusenlappar per granat. Det går också att bekämpa flygfarkoster med laser. Fördelarna är enorma: ”skottet” färdas med ljusets hastighet, rikta - tryck av - du träffar; varje ”skott” kostar bara några få kronor; du hinner avlossa många ”skott” på mycket kort tid, en nödvändig egenskap mot drönarsvärmar.  Dock, det krävs mycket energi vilket gör att sådana system hittills främst installerats på fartyg där man har tillgång till mycket energi. Verkan är dock, ännu så länge, osäker då det ofta krävs att laserstrålen belyser målet under en längre stund, några sekunder, för att få verkan. Laser kommer sannolikt att i framtiden vara en viktig teknologi för att bekämpa drönare, men även här utvecklas motmedel som till exempel högreflekterande ytor på drönarna.

Efterhand har även andra metoder utvecklats för att möta hotet från drönare. Viktigast är kanske elektronisk krigföring. Drönare är i stor utsträckning beroende av kommunikation med sina operatörer, till exempel vid artillerieldledning eller för att kunna lösa spaningsuppdrag genom att den styrs till olika intressanta platser. Det kräver någon typ av trådlös förbindelse mellan operatören och drönaren, en sådan kan i princip alltid störas.

Den i början av kriget av ukrainarna med stor framgång insatta turkiska drönartypen Bayraktar TB2 har i dag stora begränsningar då Ryssland utvecklat metoder för att störa den. Självfallet vidtar båda parter efterhand olika åtgärder för att skydda sina drönare mot olika typer av elektronisk krigföring. Att införa frekvenshoppande radiosignaler kan vara en, men det gör drönarna dyrare och mer komplicerade och löser inte det grundläggande problemet, trådlös kommunikation är sårbar. För närvarande verkar det som att tiden mellan introduktion av ny kommunikationsteknik hos en drönare och till det att motståndaren utvecklat rimligt fungerande elektroniska motmedel rör sig kring ett par månader.

En mera våldsam variant att störa kommunikationen mellan drönare och operatör är att bekämpa operatören. En tämligen enkel taktik i de fall operatören måste skicka signaler till drönaren, hans position kan då pejlas. Operatören bekämpas sedan, ofta inom tio till femton minuter, med artillerield eller en attackdrönare. Ett sätt att möta elektronisk störning, och undvika att röja operatören är att ha trådstyrda drönare. Det vill säga använda samma tekniska princip som använts för pansarvärnsrobotar sedan 1950-talet. Dagens teknik, bland annat att använda optisk fiber i stället för koppartråd, tillåter dock att räckvidden kunnat förlängas till över tio kilometer och att roboten kan bära en kamera med vilken operatören identifierar mål som han sedan bekämpar.

Nästa steg, som är under införande, är att drönarna förprogrammeras att flyga vissa banor och med stöd av AI identifiera olika mål som de sedan bekämpar, det utan att ha behov av någon kontakt med en operatör.

Sammantaget, drönare kommer att vara en viktig komponent, och användas i många roller, i framtida krig. Tillgång till egna drönare och förmåga att bekämpa en motståndares drönare kommer vara, är redan, ett måste. Samtidigt vet vi inte hur balansen mellan medel och motmedel kommer att se ut den dagen kriget utbryteter.

Lika viktigt som att disponera olika tekniska system är därför förmågan att fort kunna anpassa systemen till den snabba utveckling som alltid sker under ett krig. I Ukraina har personer som sannolikt aldrig övervägt en karriär i det militära nu blivit nyckelaktörer både när det gäller att utveckla och modifiera drönare och utnyttja civil teknik som exempelvis mobiltelefoner som en del i krigföringen. Det såväl när det gäller att hitta nya applikationer, anpassa mjukvara som att modifiera hårdvara. Entreprenörer som tidigare aldrig haft kontakt med den ukrainska försvarsmakten har också under pågående krig startat företag för att bygga drönare, störutrustning mm.  

 För att uppmuntra en fortsatt sådan utveckling har den ukrainska staten bland annat initierat ett program kallat Brave 1. Syftet är att förenkla processen från idé till användning på slagfältet, minska byråkratiskt krångel samt underlätta kontakterna mellan militära organisationer och privata entreprenörer och uppfinnare. Projektet disponerar speciellt avdelade medel och har till dags dato (feb 2025) sponsrat 135 projekt. Staten ställer också övningsområden till förfogande för försök med olika koncept. Även utländska firmor är välkomna som partners.

Det är också vanligt att drönare eller annan utrustning modifieras direkt vid de stridande förbanden. Exempelvis har kommersiella drönare modifierats för att bära stridsdelar av olika slag och därmed förvandlats till vapen. Genom att medel och motmedel utvecklas så snabbt måste taktikanpassning och vad som skulle kunna kallas teknisk underrättelsetjänst bedrivas även på låga nivåer. I Ukraina har under de tre år som kriget pågått metoder för det utvecklats. Men det vore rimligtvis klokare att man redan i fred engagerade människor med intressanta kompetenser och underlättade för företag med innovativa idéer inom försvarsområdet att komma i kontakt med olika delar av försvarsetablissemanget.

Det svenska flygvapnet har startat ”Flygvapnets experimentkontor”. En åtgärd sannolikt inspirerad av de ukrainska erfarenheterna. Här ytterligare några förslag i linje med vad sker i Ukraina och som eventuellt skulle kunna introduceras i Sverige; uppmuntra och underlätta direktkontakt mellan brukare, det vill säga förbanden, och entreprenörer;  upplåt militära övningsfält för civila firmors experiment utan komplicerade tillståndsprocesser; avdela ett antal miljoner till att sponsra mindre företags utveckling av militärt användbar teknik, och där pengarna fördelas utan långdragna byråkratiska processer; acceptera att investeringar i experiment och idéer inte alltid leder till produkter som införs.

Även i  krigsorganisationen behövs idag, på ett helt annat sätt än under det kalla kriget, kompetenser för att snabbt kunna anpassa olika vapensystem till det som sker på slagfältet. Informationsteknologins allt större, i vissa fall dominerande, roll som en del av striden, kommer kräva att modifieringar av olika system kan genomföras med mycket kort varsel och då ofta direkt hos de stridande förbanden. Det kan till exempel vara ändringar av programvara i olika vapensystem eller modifiera sättet att använda egna medel för elektronisk krigföring, eller något annat. Teknisk kompetens för att hantera detta måste finnas på stor bredd i organisationen. Att målinriktat rekrytera reservofficerare och värnpliktiga med rätt sorts, civila, bakgrundskunskaper kan vara en väg att gå, förutom att även ge officerskåren en generellt sett ökad teknisk förståelse.

Avslutningsvis, det finns många konkreta erfarenheter från kriget i Ukraina som vi bör och kan ta till oss. Det utan att förledas till att tro att vi skådat ”sanningen” och vet hur nästa krig kommer att gestalta sig. Men i ljuset av värdet i de säkerhetsgarantier Ukraina fick av ledande europeiska stater samt USA och Ryssland 1994; flera europeiska staters villkorade stöd under det pågående kriget; och USA:s nu oklara syn på Ukrainas framtid, kanske den viktigaste erfarenheten är devisen som höggs in över Kungsporten på Sveaborg i slutet på 1700-talet ”Eftervard stå här på egen botn och lita icke på främmande hielp”.                                                                                                                                      

*****

Generalmajor (PA) Karlis Neretnieks, tidigare rektor för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt, brigadchef mm.