Förbereder Ryssland en invasion i Ukraina?

Förbereder Ryssland en invasion i Ukraina? [1] Säkerheten i Europa påfrestas hårt och är kanske rentav på väg att urarta, men har skymts av klimatfrågans dominans i den offentliga debatten. En gemensam nämnare är Ryssland, kanske den aktivaste och mest destruktiva aktören på de flesta håll där kriser blossar upp eller där krig redan råder. Den [...]

Uppdragstaktik – fler infallsvinklar

 Nedanstående inlägg publicerades förra veckan även på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg.

I det senaste numret av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 3/2021, finns fem artiklar som belyser olika aspekter på uppdragstaktik. Här några reflektioner.

Överstelöjtnant Ola Palmqvist, tidigare chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan, ger i sin mycket läsvärda översikt över olika komponenter som konstituerar en fungerande uppdragstaktik en tämligen pessimistisk bild av taktikutvecklingen i Försvarsmakten. Efter att ha läst hans analys av skrivningarna i nyare handböcker som t ex DGO 20 (Doktrin för Gemensamma Operationer) får jag intrycket att någonstans i processen tycks det helt fundamentala motivet för uppdragstaktik, stridens oförutsebarhet, försvunnit i hanteringen. I stället verkar tänkandet blivit starkt metodstyrt och där genomförandet av taktiska planer till del liknar checklistor där olika, i förväg fastställda, händelser ska prickas av.

När uppdragstaktiska honnörsord som initiativ, självständigt tänkande, gripa tillfällen i flykten med flera, ska omsättas till praktiska metoder tycks handboksförfattarna haft svårt att hålla fast vid ett grundläggande och mycket enkelt orsakssammanhang, nämligen: eftersom det inte går att förutse hur striden kommer att utvecklas är det också måttligt meningsfullt att försöka utforma planer som förutsätter ett visst händelseförlopp.

Dock, det kan finnas en ganska enkel förklaring till denna tankens oklarhet. Samarbetar man nära och under lång tid med ett land, USA, vars resursmässiga överlägsenhet i olika stridssituationer ofta varit så stor att man kunnat framtvinga ett önskat förlopp, det oberoende vad motståndaren gör, så finns risken att man anammar metoder som passar i denna samverkansmiljö. Det även om de kan vara kontraproduktiva i en svensk kontext. Denna tendens till att okritiskt anamma andras sätt att tänka har sannolikt förstärkts av vår ”strategiska timeout” där vi under lång tid inte ägnade oss åt att fundera på krigföring i större skala i ett svenskt sammanhang.

Kapten Christian Wester, Skaraborgs regemente, som för närvarande genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS, har i en läsvärd artikel sett på de samhälleliga förutsättningarna att tillämpa uppdragstaktik i Sverige. En aspekt han lyfter fram som en god grund för uppdragstaktik är det svenska samhällets demokratiska gener. Faktorer som press- och yttrandefrihet, vana till medinflytande och måttlig rädsla för chefer och auktoriteter borde bidra till att forma personer som ser det som naturligt att agera uppdragstaktiskt. Han drar här paralleller med den israeliska försvarsmakten. En organisation med en utpräglat uppdragstaktisk kultur. Christian Wester pekar här på dess rötter i en icke-hierarkisk, delvis gerillabetonad, militär organisation, Palmach, som en tänkbar förklaring.

Det väcker hos mig frågan: kan demokratiska stater därmed förväntas ha bättre förutsättningar att tillämpa uppdragstaktik än auktoritära stater?  Eller om man så vill: har vi här en konkurrensfördel gentemot Ryssland? Ger historien eventuellt någon ledtråd? Ja, tyvärr.

Den tyska krigsmakten under andra världskriget är nog den organisation som historiskt sett varit mest framgångsrik i tillämpningen av uppdragstaktik i större sammanhang. Var den sprungen ur ett samhälle som präglades av att underlydande såg det som naturligt att ifrågasätta chefer och andra auktoriteter? Knappast. Det oberoende av det nazistiska styrets inflytande från 1933. Dåtidens tyska arbetsplatser, skolor, föreningar, hem, var nog generellt sett inte platser där ifrågasättande av auktoriteter sågs som något positivt eller naturligt. Ändå var cheferna (på alla nivåer – korpral till general) i Wehrmacht oftast avsevärt mer initiativkraftiga och flexibla än de hos motståndarna.

Med den utveckling vi ser i Ryssland mot en rörligare krigföring, i kombination med målmedvetna åtgärder för att skapa chefer på bataljons- och brigadnivå som förväntas agera självständigt, bör vi nog vara försiktiga med att dra alltför stora växlar på att vårt demokratiska samhälle med automatik skulle ge oss en konkurrensfördel i kriget. Det finns nog alla skäl, som Christian Wester påpekar, att systematiskt öva vår förmåga till att leda uppdragstaktiskt. Att lita till svensk samhällskultur kanske inte räcker.

Major Peter Lindberg, Norrbottens regemente, analyserar uppdragstaktiken i två intressanta artiklar. Först en där han gör en analys om uppdragstaktikens relevans i en högteknologisk stridsmiljö. Han pekar där på både de för- som nackdelar vilka kan finnas i att utnyttja artificiell intelligens i beslutsstödsystem. Han lyfter också fram människans avgörande roll i en verksamhet, strid, där initiativkraft, beslutsvillighet, fantasi och risktagning är avgörande faktorer. Egenskaper som det kan vara svårt att skapa algoritmer för.

Peter Lindberg pekar även på svårigheten hur avgöra på vilket sätt medel och motmedel kommer att påverka varandra. Ett tidlöst problem som får mig att tänka på en episod under andra världskriget. Under den tyska bombkampanjen mot Malta 1942 lyckades tyskarna störa ut, i praktiken förblinda, de brittiska radarstationerna på ön. Britterna lät dock radarstationerna fortsätta att sända trots att de inte såg något. Tyskarna drog av det slutsatsen att de inte lyckats med sina störinsatser (då borde ju britterna slutat sända) och ansåg sig därför tvungna att vidta resurskrävande åtgärder för att skydda sina bombflygplan mot vad man antog skulle vara ett effektivt lett brittiskt luftförsvar. Inte ens den bästa informationsteknik hjälper om man väljer fel kriterier mot vilka man värderar informationen.

I sin andra artikel diskuterar Peter Lindberg stabens, kontra chefens, roll vid operativ beslutsfattning. Han uttrycker där en farhåga att vår strategiska och operativa planeringsmodell (SPL) överbetonar stabsarbetets betydelse för att skapa tillräckligt beslutsunderlag. Något som bland annat leder till sen beslutsfattning. Jag har aldrig arbetat med SPL varför jag inte kan uttala mig om just den modellen. Dock, mina erfarenheter som brigadchef och senare som operationsledare vid dåvarande Milostab Mitt gör att jag gärna ansluter mig till de som varnar för komplicerade bedömande- och beslutsfattningsmodeller på såväl taktisk som operativ nivå.

I en artikel med signaturen J R slår en svensk officer som just nu studerar vid Naval Postgraduate School ett kraftfullt slag för att Försvarsmakten måste bli bättre på att tillgodogöra sig ny teknik. Exempelvis beväpnade drönare. Han pekar speciellt på de möjligheter det skulle ge jägarförband att bestrida en angripare kontroll över ytan. Det decentraliserade och okonventionella uppträdande som väpnade rörelser som Hezbollah och Fedayeen framgångsrikt tillämpade mot traditionellt uppträdande krigsmakter skulle kunna tjäna som inspiration. Ett som koncept som skulle utvecklas med stöd av modern teknik. Det är inte utan att man, jag, kan börja undra om cirkeln inte är på väg att slutas? Det var i Palmach (se Christian Wester ovan) många ledande israeliska officerare präglades i ett uppdragstaktiskt tänkande. Något som de bar med sig och framgångsrikt tillämpade även med andra typer av förband 1956, 1967 och 1973.  Operationer varifrån kalla krigets svenska pansartrupper till stor del hämtade inspiration till en utpräglat uppdragstaktiskt kultur. Är det våra jägarförband som ska vara de som vitaliserar det uppdragstaktiken i Sverige?   

Sammantaget inger artiklarna förhoppningen att Ola Palmqvist inte ska bli en ensam ropande röst i öknen när han varnar för att det just nu pågår en process som riskerar utarma det uppdragstaktiska tänkandet och agerandet i Försvarsmakten. Artiklarna visar att yngre kamrater, som nyligen genomgått eller just nu genomgår högre utbildning, ser uppdragstaktik som grundstenen i Försvarsmaktens sätt att leda. Och där de pekar på metoder hur den kan utvecklas med hjälp av modern teknik, förenklade stabsarbetsprocedurer, förändrad organisation och övningsverksamhet som stärker officerarnas initiativkraft och beslutsvillighet.

En avslutande reflektion är att militärhistoria borde ges en avsevärt mer framträdande roll i all militär chefsutbildning. Det skulle på ett avgörande sätt bidra till att öka förståelsen för uppdragstaktikens tillämpning i praktiken, och inte bara som någon typ av teoretiskt begrepp.  Nej, inte mer om Guderians eller Rommels agerande i Ardennerna 1940. Visserligen visar det på två höga chefer som framgångsrikt agerar inom ramen för en uppdragstaktisk kultur men har ett begränsat värde för att förklara uppdragstaktikens väsen, hur det genomsyrar en hel organisation. Uppdragstaktikens nytta för oss skulle antagligen illustreras bättre genom studier av ett (tämligen stort) antal exempel som visar hur chefer på alla nivåer agerar utifrån situationens möjligheter eller krav när det oväntade inträffar. Plutonchefen som på eget bevåg ändrar anfallsriktning när grannplutonen blivit hängande, och därmed reder ut situationen. Kompanichefen som avvärjer en hotande katastrof genom att omedelbart, utan att vänta på order, genomför ett motanfall när fienden överraskande brutit igenom grannkompaniets försvar. Bataljonchefen som når framgång genom att avbryta det beordrade anfallet och istället genomför en omfattning genom att utnyttja en lucka i fiendens gruppering som han upptäckt. Underhållsbataljonchefen som snabbt och utan order omdirigerar sina foror och får fram extra ammunition till ett förband i trångmål mm.

Det vore heller inte fel, utan antagligen mycket nyttigt, att studera ”skarpa” order som framgångsrika uppdragstaktiker i olika sammanhang givit sina underlydande. Det skulle kunna ge en fingervisning om hur uppdragsinriktade chefer skapar handlingsfrihet för sina underlydande att agera utifrån vad som händer, och inte utifrån det man tror, eller hoppas ska hända.

 

Karlis Neretnieks                                     

Uppdragstaktik – fler infallsvinklar

I det senaste numret av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 3/2021, finns fem artiklar som belyser olika aspekter på uppdragstaktik. Här några reflektioner. Överstelöjtnant Ola Palmqvist, tidigare chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan, ger i sin mycket läsvärda översikt över olika komponenter som konstituerar en fungerande uppdragstaktik en tämligen pessimistisk bild av taktikutvecklingen i Försvarsmakten. Efter [...]

Om konsten att inte se omvärlden som den är

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för [...]

Den positiva akademiseringen av officersutbildningen – må den fortsätta hitta konstruktiv utveckling

Varför har – återigen – omtanken om den militära akademiska skolningen hamnat i vissa professorers fokus? Det är inte helt enkelt att förstå, då rättsläget kan tyckas entydigt, och har så varit sedan 2008. Högskolelagen (HL) och Högskoleförordningen (HF) gäller och ska inte och kan inte rundas, det har väl heller aldrig varit tanken hos FHS ledning. Men det går samtidigt inte att bortse ifrån att FHS, likt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), har en egen förordning som också ska tillämpas.  

Vi får alla hoppas att FHS ledning med sina kollegiala existerande organ hittar en bra lösning så att de professorer som anmält sitt lärosäte och sin arbetsgivare, kan lägga energi på att marknadsföra sitt unika lärosäte, istället för att beivra dess verksamhet. Försvarshögskolan är allt för viktig för att vara tummelplats för akademiska subtiliteter – FHS är viktigt för svensk säkerhet och för den militära förmågan.

När det gäller officersutbildningen har den strategiska planen lagts för länge sedan – valet att akademisera officersutbildningen fattades för decennier sedan, och har utvecklats allt eftersom. FHS har som akademiskt lärosäte mognat och det finns en närmast unik smältdegel av skolade practitioners och traditionella akademiker som i många fall har en unika kunskaper om military power. Den vetenskapliga kompetensen har därmed ökat sedan 2008 – med full examensrätt, eget doktorandprogram och ökad mängd lektorer och bitr. lektorer.

Behovet att förstå det samtida och framtida slagfältet kräver både skolning & bildning i relevanta ämnen. Skolningen och bildningen vid akademin – FHS, är en viktig del i detta.

Vad beträffar syftet med att akademisera officersutbildningen ber jag att få referera till den avlidne professorn, fd prorektorn och ordf. i FHS FoUN – Berndt Brehmer. Hans text i Krigsvetenskapsakademins tidskrift (nr 2 2011) säger det mesta om varför vissa ämnen vid FHS står den militära professionen särskilt nära:

Det första steget mot en professionsutbildning blev därför att förändra officersutbildningen till en ämnesbaserad sådan. Det krävde att FHS inrättade ämnen som kunde bilda basen för en sådan utbildning. Resultatet blev bl a två ämnen som är unika för FHS, nämligen krigsvetenskap och militärteknik. Avsikten med båda dessa ämnen var att de skulle utvecklas till professionsämnen och utgöra kärnan i den högre officersutbildningen. Att de skulle vara professionsämnen innebar, och innebär att de inte bara skulle utmärkas av sina speciella studieobjekt: krig respektive teknik, utan också av ett speciellt perspektiv: officersperspektivet.

En professionsutbildning skiljer sig från en akademisk utbildning vid en samhällsvetenskaplig eller humanistisk fakultet i det att den innehåller inte bara teoretiska moment, utan också praktiska sådana. Det beror på att den inte bara ska förbereda för fortsatt karriär inom ett akademiskt ämne, utan ytterst för professionell verksamhet. Sålunda innehåller också en akademisk officersutbildning bedömandemetoder, stabstjänst, o s v men den skiljer sig från en renodlad yrkesutbildning i det att man också kräver av de studerande att de skall ha förmåga att reflektera över de metoder de får lära sig och deras grundvalar. Det är ett sätt att skapa en beredskap för förändring och frigöra från det litet krampaktiga fasthållandet vid metoder för vilka man inte känner grunden och som lätt blir följden i traditionella yrkesutbildningar.

Vi hoppas alla att Försvarshögskolans unika ställning som ett centralt lärosäte fortsätter utvecklas. Mina egna utbildningar vid FHS är tillsammans med den årslånga utbildning vid Geneva Center for Security Policy (GCSP) – också med handgripliga och sociala utbildningsmoment – det mest givande jag genomgått under en snart slutförd karriär.

Världsordning eller världsoordning?

Efter det kalla krigets slut för trettio år sedan fördes en omfattande debatt, inte minst bland politiska kolumnister och samhällsvetare vid tankesmedjor och universitet om vad det egentligen var som tagit slut och vad som börjat eller skulle komma. Det fanns många olika tolkningar av innebörden av Berlinmurens fall. I ”Från kallt krig till ljummen [...]

Mogadishu, onsdag

Jag har nu varit på plats i några veckor och det är tid att reflektera. Somalia är ett trasigt land. Oavsett var man börjar berättelsen och vad man beskriver så lider människor och våldet är ständigt närvarande. Det är en paradox för att landet runt Afrikas horn och dess människor tillhör en av Afrikas mest [...]

Den positiva akademiseringen av officersutbildningen hämmas av flankerande och nu frontal eld – ingress

Sedan 1999 har jag i perioder haft en mer eller mindre professionell relation till Försvarshögskolan (FHS) – fram till 2019. År 1999/2000 utsågs jag i rollen som dåvarande militärhögskolornas gemensamma studierektor (med placering vid MHS Ö), till Försvarsmaktens representant i FHS Forsknings- och utbildningsnämnd (FoUN). Den avlidne professorn Berndt Brehmer var då ordf.  Under de gångna decennierna har jag studerat vid FHS under tre längre program/kurser samt varit anställd vid tre tillfällen; vid rektors kansli, vid militära programledningen och vid MVI som avdelningschef för Op avd. Under tiden som studerande vid dåvarande chefsprogrammet var jag invald som studeranderepresentant vid FHS styrelse. Mina egna studier vid universitet och högskola har resulterat i några enklare examina; en fil kand i krigsvetenskap från FHS, en fil kand i statsvenetenskap från Umeå universitet och en fil mag i statsvetenskap från Mittuniversitetet.

Jag tycker därmed att jag har relativt god insyn i FHS och förståelsen för FHS resa och akademisering av officersutbildningen de senaste 20 åren.

Min första reflektion när jag läser SvD ledare 2021-11-16 och professorernas anmälan till UKÄ 2021-02-18 är; varför är det just dessa professorer som gjort denna anmälan? Jag tror mig förstå att det underliggande gnagande akademiska tjafset nått nya höjder…

Sex av de nio professorerna är professor i ämnet och disciplinen statsvetenskap. Ingen av dem är i någon nämnvärd omfattning involverad i utbildningen vid de militära programmen, förutom möjligen lite handledning av uppsatser på mastersnivå. Så varför är engagemanget så stort hos just dessa? Vid FHS finns ett 20-tal professorer och där de som inte skrivit under har ett närmare engagemang vid de militära programmen – hos dem förefaller det inte finnas någon oro för kvalitetsbrister.

I ämnet krigsvetenskap – som är ett huvudämne och disciplin vid de militära programmen – finns fyra professorer, där de två som skrivit under (Ångström och Widén) har bakgrund som doktorander utanför det svenska högskoleväsendet (Kings College och Åbo Akademi). Professorn och överstelöjtnant Peter Thunholm som disputerade i en högst relevant professionsdiskurs; beslutsfattning – har under lång tid varit den skolade tillskyndaren av den militära professionens förankring i akademin. Den andra professorn i krigsvetenskap är den mycket kompetente och framgångsrike brittiske forskaren och professorn Alastair Finlan som beforskat militära företeelser.  

Det närbesläktade ämnet och disciplinen historia, särskilt militärhistoria, med två professorer, två docenter och ytterligare tre disputerade har mycket hög vetenskaplig densitet och nära koppling till de militära utbildningarna. Dock har historikerna varit ganska illa sedda av de professorer som står bakom anmälan. Den enda rimliga förklaringen till detta är att statsvetare ofta har en mycket snäv och rigid syn på vetenskaplig produktion. Därmed finns en inneboende mer eller mindre tydlig konflikt i synen på krigsvetenskap, där statsvetare gör sitt bästa för att definiera ämnet krigsvetenskap som ett strikt samhällsvetenskapligt ämne. Och här uppstår konflikten, då krigsvetenskap måste vara så mycket mer än en teoretisk samhällsvetenskaplig disciplin och ämne – det måste vara ett inkluderande ämne som beforskas av företeelser som står den militära professionen och officersprofessionen nära. Likt att ämnet och disciplinen omvårdnad är sjuksköterskors akademiska professionsämne.

Så återigen – varför har de sex professorerna i statsvetenskap en sådan behjärtansvärd omtanke om den militära akademiska skolningen?   Till detta ska jag försöka återkomma med rimliga bedömningar.

Ps

Hur kan FHS statsvetare ha sju professorer i sina led? Det borde särskilt granskas vad gäller konkurrens, sakkunnigutlåtanden etc.

Ds

Värnkraft med pyspunka?

Jubel för nya fredsförband! – men är det inte krigsförband vi behöver? Euforin över våra nya fredsförband, med modernt språkbruk utbildningsplattformar, är stor inte minst hos ett antal kommunalråd. Arbetstillfällen och fler kommuninnevånare (skattebetalare) är skälen. Tyvärr har vi redan sett hur entusiasmen dalar när man skall godkänna tillstånd för skjutfält och andra störande aktiviteter. [...]

Finländskt pansar

Pansartrupper är inget man i första hand förknippar med Finland – talande är att Slaget vid Honkaniemi järnvägsstation, den enda egentliga pansardrabbningen under vinterkriget, slutade i ett finskt fiasko där hälften av de finska vagnarna blev kvar på slagfältet. Men historien kom inte att sluta där, utan det finska pansarvapnet utvecklades sedan till en professionell [...]

The Trump card – ett säkerhetspolitiskt mardrömsscenario (ett av flera)

När detta skrivs i början av november 2021 pågår COP26 i Glasgow om den domedagspräglade klimatfrågan och det multilaterala samarbete som enligt nästan alla tydligt och klart krävs för att världen ska ha en chans att uppnå Paris-överenskommelsens mål om högst 1,5 graders temperaturhöjning. Alla, nästan alla, vet numera att även detta garanterat svåruppnådda mål [...]

Ytterligare perspektiv på Afghanistan

”Never in the field of human conflict has so much money been spent so stupidly for so little”. Max Boot [1] Efter vad som bara kan beskrivas som en kaosartad evakuering av Kabuls flygplats har det mediala intresset för Afghanistan snabbt avtagit. Men detta innebär inte att Försvarsmakten eller statsmakten får glömma Afghanistan. Efter att [...]

USA vill att Väst kraftsamlar och fokuserar på Stilla havet

Ledarna för alla världens demokratiska länder väntas bli inbjudna av USA:s president till en virtuell videokonferens den 9 december. För Sverige är den transatlantiska länken en livlina mot rysk aggressivitet. Vilken roll har Väst idag och vad är Väst? Hemliga avskjutningsramper och hypersoniska missiler Förra månaden avslöjades att amerikansk satellitspaning hade upptäckt att Kina i [...]

Alltid räkna med – och lita på – USA

I varenda svensk säkerhetspolitisk fundering finns en konstant: USA – räddaren. Skulle Ryssland komplettera sin destabilisering i väst med att nyttja sina militära muskler och ofärden drabba de baltiska staterna finns det ingen tillräcklig väpnad hjälp i närområdet. USA måste komma till undsättning med i först hand flyg och flotta och, om tiden medger det, [...]

Är världens mest tekniktunga underrättelsetjänst blind?

Det är med förundran jag följde västvärldens uttåg ur Afghanistan. Hur kunde man så fundamentalt missa stämningarna i landet trots världen mest tekniktunga inhämtningsorganisation. Inte minst på dessa sidor har man kunnat läsa hur modern teknik kan förbättra underrättelseinhämtningen och analysen. Inte minst AI skall höja analyskvaliteten. Egentligen är jag inte så förundrad. Vid sekelskiftet [...]

De tusen sjöarnas land

Sammanfattning

Sedan mitten av 2010-talet har det förts en rätt omfattande debatt om ryska fastighets- och markköp i Finland kan tänkas utgöra stödpunkter för ryska militära förband i händelse av en väpnad konflikt. Denna debatt måste sättas in i en större kontext avseende vart ryska markstridsförband finns i förhållande till operationsriktningar något som möjligen skulle kunna indikera att ryska jägar- och specialförband utgör ett mer sannolikt handlingsalternativ i både Finland och Sverige än användande av så kallade manöverförband inom ramen för en snabbt eskalerande incident vilket får ses som den mest sannolika orsaken till att en väpnad konflikt uppstår i vårt närområde jämfört med ett planerat väpnat angrepp.

Analys

Den 02OKT2021 publicerade den finska kvällstidningen Iltalehti uppgifter att ett byggnadskomplex som ägs av en rysk oligark vid Kotasaari i Puumala kommun hade identifierats som eventuell stödpunkt för så kallad rysk hybridverksamhet.1 Dylika nyheter har kommit löpande från Finland sedan mitten av 2010-talet,2 och i den finska säkerhetspolitiska debatten får det för en utomstående betraktare, som undertecknad, anses utgöra ett kontinuerligt inslag. Iltalehti har i skrivande stund av detta inlägg publicerat ytterligare två artiklar kring den eventuella stödpunkten i Kotasaari, där den andra artikeln publicerad den 09OKT2021 kommer utgöra grunden för detta inlägg.

Iltalehtis artikel från den 09OKT2021 framkommer det att finska militära experter analyserat informationen som publicerats. Enligt dessa experters synpunkt är byggnadskomplexet i Kotasaari uppbyggt enligt ryska militära normer och kan vara väl lämpat för att användas av ryska jägar- och specialförband i syfte att lösa uppgifter på finskt territorium. Byggnadskomplexet är även lokaliserat i anslutning till den viktigaste så kallade inre vattenvägen i Finland. Men placeringen lämpar sig även väl för att kunna agera bakom naturliga försvarslinjer som Finland eventuellt skulle kunna tänkas använda i händelse av ett väpnat angrepp från Ryssland.3

Det framkommer även i Iltalehtis artikel att delar av den ryska 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast specifikt utbildas för att lösa uppgifter på finskt territorium, delar av personalen skall även erhållit utbildning i det finska språket. Det framkommer även i artikeln hur en så kallad innästling inför en väpnad konflikt kan genomföras. Enligt artikeln kommer ryska jägar- och specialförband innästla i antingen stridspar (2 personer) eller trissar (3 personer) under täckmantel som civila ryska medborgare i form av turister. Enligt artikeln skall materiel förhandslagras i så kallade upplag på finskt territorium som dessa stridspar eller trissar kan hämta. Därefter skall de återsamlas vid en specifik plats, såsom vid byggnadskomplexet i Kotasaari, för att slutligen påbörja lösandet av sin specifika uppgifter innan de väpnande konflikten officiellt påbörjats. Intransport förutsätts även kunna genomföras med helikopter inom ramen för ett så kallat skymningsläge det vill säga precis innan en väpnad konflikt startar, vilket bland annat härrörs till hur helikopterlandningsplatsen i Kotasaari är utformad.4

Metoden att genomföra innästling såsom turister, eller motsvarande, är inget nytt i till exempel en underrättelsetjänsts repertoar än minst de ryska underrättelsetjänsterna. I sammanhanget är det intressant att belysa en uppgift som Professor Wilhelm Agrell framför i sin bok Sprickor i järnridån. I den boken framkommer det att underrättelseofficerare i den sovjetiska underrättelsereserven planerade att genomföra innästling som civila genom Finland över Norrbotten eller med färja, för att ta sig till Sverige alternativt landsättning med hjälp av ubåt mot svensk kust. Uppgiften de hade i slutet av det kalla kriget var att inhämta underrättelser till sovjetiska jägar- och specialförband i händelse av en väpnad konflikt. För att kunna genomföra sin rapportering var underrättelseofficeren beroende av i förväg utplacerad radiomateriel. Enligt den sovjetiska källan, till den svenska underrättelsetjänsten, skulle cirka 1,000 individer ur de sovjetiska spetsnazförbanden vara avdelade mot Sverige under slutskedet av det kalla kriget.5

Ur en svensk kontext bör det noteras att minst en nedgrävd radiosändare för underrättelsesyfte förefaller hittats under slutet av 1960-talet i Sverige med koppling till Warszawapakten.6 Sovjetunionen förefaller även haft en omfattande mängd med upplag av vapenmateriel men även radiosändare utplacerade i Västeuropa och i Nordamerika, vilket framkommer i det så kallade Mitrochinarkivet vilket baseras på uppgifter från den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrochin.7 Att upplag med materiel även förutsattes vara utlagda i Sverige under 1980-talet, framkommer tydligt i bland annat boken Krig i fredstid av Charlie Nordblom.8 Vilket innebär att, dels metoden för innästling som framförs av Iltalehti kan antas vara giltig, dels att upplag som även berörs i artikeln faktiskt kan finnas i Finland utifrån ett historiskt perspektiv.

Att försöka göra en uppskattning på hur många ryska jägar- och specialförbandssoldater som kan tänkas insättas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, blir en gissningslek. Däremot kan en uppfattning skapas avseende hotbilden genom att belysa, dels ryska operationsriktningar, dels mängden ryska jägar- och specialförband men även reguljära markstridsförband som finns i Finlands och Sveriges närområde för att försöka tolka hur de kan tänkas användas.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten skall det västra militärdistriktet (MD V) 2016 omfatta sex stycken operationsriktningar, bland annat en arktisk operationsriktning.9 Den lettiska underrättelsetjänsten offentliggjorde även 2016 tre stycken operationsriktningar i form av den ukrainska, belarusiska och baltiska för MD V. Där den sistnämnda operationsriktningen även förefaller omfatta delar av Finland.10 Totalt blir det fyra stycken operationsriktningar. Dock kan det utläsas som att Kaliningrad utgör en egen operationsriktning i den estländska underrättelsetjänstens årsrapport,11 vilket skulle innebära en femte operationsriktning.

Detta skulle geografiskt, och logiskt, kunna innebära att den avslutande sjätte operationsriktningen torde beröra delar av Finland. Vart en gränsdragning mellan en eventuell finländsk operationsriktning samt den arktiska kan tänkas dragits är oklar. Dock torde det upprättade norra militärdistriktet (MD N) i Ryssland,12 övertagit den arktiska operationsriktningen av MD V. Varvid det kan tänkas att den nuvarande gränsdragningen mellan MD N och MD V även kan indikera vilken del av Finland som MD V samt MD N har operationsansvar över.13 Det skulle till del även korrelera med hur det så kallade bastionsförsvaret förutsätts upprättas av Ryssland på Nordkalotten i händelse av en väpnad konflikt, för skyddet av dess nukleära andraslagsförmåga.14

MD V har således ett flertal operationsriktningar. Inom MD V finns två renodlade Spetsnazbrigader den 2. och 16. Därtill finns den 561. Marina spetsnazbrigaden inom Östersjömarinen. Inom den arktiska operationsriktningen finns enbart 420. Marina spetsnazbrigaden.15 Den 2. och 16. Spetsnazbrigaden omfattar troligtvis 500 individer vardera.16 De marina spetsnazbrigaderna förefaller även omfatta cirka 500 individer vardera.17 Det skulle teoretiskt kunna innebära att 2,000 Spetsnazsoldater kan avdelas. Dock torde inte alla individer i brigaderna ingå i de stridande enheterna, varvid mängden kan reduceras. Därutöver med tanke på den omfattande yta som operationsriktningarna täcker kan distriktet anses ha en begränsad mängd av jägar- och specialförband.

Därtill skulle det kunna antas att alla de nämnda spetsnazenheterna inte enbart inriktas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, då en sådan händelseutveckling torde ingå i en större kontext med flera involverade parter i både Sverige och Finlands närområde.18 Däremot bör det beaktas att centrala specialförband såsom 45. Spetsznasbrigaden inom de ryska luftlandsättningstrupperna men även de specialförband som finns hos den ryska säkerhetstjänsten samt den civila utrikesunderrättelsetjänsten även kan tänkas användas. Tillsammans omfattar de cirka 1,700 individer. Därtill finns även den ryska generalstabens specialförband SSO som även skulle kunna användas, vilket omfattar cirka 1,500 individer.19 Dock torde inte heller alla dessa individer användas enbart mot Finland i händelse av en väpnad konflikt.

För att rekapitulera, en konflikt som uppstår i Finland och Sveriges närområde kommer sannolikt involvera flera andra länder. Detta skulle logiskt sett innebära att mängden ryska jägar- och specialförband som skulle kunna insättas mot Finland, men även Sverige, utgör en marginell företeelse då de även kommer krävas på en rad andra platser. Dock skulle detta kunna vara ett felaktigt antagande, vilket kommer utvecklas nedan.

Utgående från vart den övervägande mängden markstridsförband finns inom MD V blir det tydligt att de är koncentrerade mot den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen. Mängden förband som är direkt placerade mot en finsk operationsriktning inom MD V får anses vara marginell.20 Mängden markstridsförband gripbara för att genomföra offensiva operationer inom den arktiska operationsriktningen inom MD N gentemot Finland får även anses vara marginell.21

Här skall dock beaktas att olika typer av förband inom de ryska väpnande styrkorna snabbt kan förflyttas till andra geografiska platser för att förstärka en operationsriktning, vilket till exempel genomfördes under den ryska operativa-strategiska övningen Zapad-2017 på Nordkalotten.22 I dessa markstridsförband finns även inom MD N sex stycken och inom MD V 54 stycken bataljonsstridsgrupper,23 som kan påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24 till 48 timmar från det att en order givits.24 Dessa bataljonsstridsgrupper får antas utgöra den främsta förmågan Ryssland har för att kunna verka i det mest sannolika konfliktscenariot i form av en incident som eskalerar utom kontroll,25 där tidsförhållandena är korta. Men de skulle även kunna användas för att genomföra ett överraskande angrepp vilket åtminstone initialt skulle kunna skapa ett övertag.

I och med att det mest sannolika konfliktscenariot utgörs av en incident som eskalerar utom kontroll skulle det vid första anblick kunna ses som att de ryska jägar- och specialförbanden sannolikt inte skulle kunna hinna agera. Detta med anledning av att reaktionstiden för dessa förbandstyper ofta är längre, i och med att taktiken som tillämpas ofta kräver mer tid än för manöverförband såsom bataljonsstridsgrupper.26

Frågan kring tidsförhållanden skulle kunna omhändertas med särskilt avdelade patruller redan i fredstid som övar mot redan fastställda mål, vilket medger en kortare reaktionstid vid uppkomna händelseförlopp något uppgifterna i Iltalehtis skulle kunna indikera är ett vägval som genomförts av Ryssland. En variant av denna metod kan även tänkas vara att höja beredskapen för jägar- och specialförbanden i syfte att förkorta reaktionstiden om det skulle kunna misstänkas att ett överraskande angrepp kan tänkas genomföras inom ramen för en omfattande övningsverksamhet, vilket Sovjetunionen tillämpande under inledningen av 1980-talet i samband med Nato övningar.27

Dock kvarstår ett avgörande problem, trots att reaktionstiden med ovanstående åtgärder kan sänkas måste personalen innästla det vill säga dolt ta sig in till den plats där uppgiften skall lösas. Utifrån den beskrivning som framkommer i Iltalehtis artikel förefaller det modus operandi som Finland ser framför sig utgöras av innästling med tillsynens civila individer. Denna metod kan tänkas fungera vid en förhandssituation det vill säga tidpunkten är vald, dock torde den vara mindre gynnsam vid en efterhandssituation det vill säga tidpunkten är ej vald för innästling. Anledningen till detta kan jämföras med vad som inom sambandstjänst benämns fyllnadssignalering. Enkelt beskrivit innebär det att man signalerar tillsynes korrekt radiotrafik, men den innehåller ingen egentlig information. Utan det kan bytas ut när behov föreligger, fördelen med detta är att en motståndare som avlyssnar ser enbart en och samma trafikbild över tiden.28

Appliceras då detta på innästling som turister, krävs det att mängden ryska turister till Finland inte faller utanför normalbilden. Normalbilden kan även tänkas omfatta ålder, kroppsbyggnad, frisyrer med mera, inträffar en kraftig avvikelse i normalbilden kan det tänkas ge upphov till att myndigheter med säkerhetsansvar i Finland noterar detta och börjar undersöka avvikelsen vilket i förlängningen kan tänkas innebära att beredskapen höjs och därmed påverka möjligheterna till framgång. Således lämpar sig en dylik innästlingsmetod främst i en förhandssituation och att den kan genomföras under en längre tid. Där tidsåtgången för att all personal skall vara på plats blir avhängt mängden individer som skall innästla och återsamla innan uppgifter skall börja lösas.

Ur det perspektivet torde snarare innästling via till exempel olika former av luftfarkoster vara att föredra. Dock identifierade redan de sovjetiska spetsnazförbanden på frontnivå, vilket till exempel 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast tillhörde, under mitten på 1980-talet att tillgången på flygplan var för begränsad för att möjliggöra innästling via fallskärm men även att det västliga luftförsvaret hade blivit för utvecklat för att kunna garantera säkerheten. Detta fick till konsekvens att de började studera alternativa metoder såsom innästling i fredstid.29 Ett annat alternativ skulle kunna utgöras av helikopter för innästling, vilket ej förefaller varit vanligt förekommande för 1980-talets spetsnazförband,30 då de kan flyga på mycket låg höjd och därmed undvika radartäckning. Vilket till exempel skulle kunna förklara helikopterlandningsplatsen i Kotasaari.31 Dock förefaller den finska radartäckningen även på lägre höjder vara god, vilket en incident från 2015 indikerar.32

Ett annat alternativ för att korta ned innästlingstiden kan utgöras av frambasering, vilket kan genomföras på två sätt. Den första metoden kan till exempel vara att marina spetsnazförband redan befinner sig på fartyg och ligger nära en gräns. Vilket stundtals förefaller varit fallet med de så kallade sovjetiska vakthundsfartyg som låg i Östersjön under det kalla kriget.33 Detta förefaller även genomförts på mark av Sovjetunionen under den mer spända perioden av 1980-talet.34 Med tanke på Finlands långa landgräns mot Ryssland och främst dess ödemark, skulle en hypotetisk metod kunna vara att till exempel patruller utplaceras nära den finska gränsen och på order genomför en dold gränsövergång och vid en punkt möts upp av personal som redan finns i Finland som sedermera förflyttar dem med hjälp av fordon.

Den andra metoden vad avser frambasering innebär att personalen redan finns på plats och är beredd att lösa sina uppgifter, det vill säga en innästling har redan genomförts innan en väpnad konflikt inträffat. Denna metod har bland annat framförts som en av anledningarna till den främmande undervattensverksamheten som genomfördes på svenskt inre vatten under framförallt 1980-talet i samband med större övningar av Nato.35 En sådan metod skulle kunna förklara byggnadskomplexen som ägs av ryska medborgare i Finland, såsom det i Kotasaari. Dock förefaller Finland ha en relativt god kännedom kring dels vilka fastigheter, dels vilka markområden som köpts av ryska medborgare vilket kan innebära en svaghet. Däremot kan det stora antalet fastigheter och mark som köpts av ryska medborgare,36 innebära en svårighet i att kunna fastställa vad som skulle kunna användas som en stödpunkt för ryska jägar- eller specialförband. Trots det förefaller tankarna kring stödpunkter vara så pass spridda i Finland att en annan möjlighet kan vara att dylika förband istället använder sig av mindre iögonfallande lösningar såsom boende på helt finskt ägda hotell eller hyrda stugor, där det sistnämnda misstänkts genomförts i Norge 2018 av rysk underrättelsetjänst under övningen Trident Juncture.37

Således i ett snabbt eskalerande händelseförlopp utifrån en incident får det ses som troligt att ryska jägar- och specialförband snabbt kan innästla med relativt kort reaktionstid. Därutöver får det ses som möjligt att dessa förbandstyper även kan tänkas framgruppera på finskt territorium i händelse av att Ryssland misstänker att västlig övningsverksamhet utgör en maskering för ett överraskande angrepp. Dock finns en avvikelse avseende det mest sannolika konfliktförloppet som ovanstående resonemang bygger på.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten förefaller Ryssland se framför sig att Nato kan komma använda sig av infrastruktur i Sverige samt Finland vid en väpnad konflikt, och genomför därför förberedelser för att angripa mål inom de båda länderna trots de ej är medlemmar i Nato.38 Utgående från att Rysslands markstridsförmåga är kraftsamlad till den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen måste således en annan lösning finnas hos Ryssland för att påverka finskt och svenskt territorium.

Vilket gör uppgifter från ett vittnesseminarium under 2007 avseende överraskande angrepp mot Sverige väldigt intressanta. Uppgifterna framfördes av den numera pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson, han skall ha erhållit information från en tidigare sovjetisk Amiral att någon renodlad sovjetisk invasion mot Sverige inte var tänkt att genomföras. Utan snarare skulle sovjetiska spetsnazförband samt luftstridskrafter påverka Sveriges luftförsvar och marina stridskrafter för att, dels möjliggöra att Sovjetunionen kunde genomföra överflygning av svenskt territorium, dels att de marina stridskrafterna inte skulle kunna stödja Nato men även påverka Nato möjlighet att använda svenskt territorium.39

Ur ett sådant perspektiv blir mängden eller avsaknaden av fredsförband och därmed även bataljonsstridsgrupper i den möjliga finska samt i den arktiska operationsriktningen logisk. Det vill säga ryska jägar- och specialförband tillsammans med fjärrbekämpning i form av ballistiska missiler och kryssningsrobotar men även flygangrepp och sannolikt olika former av IT-angrepp kan tänkas utgöra den primära metoden för att kunna påverka Finland och Sverige i händelse av en konflikt i Östersjöregionen. Varvid mängden jägar- och specialförband som används kan vara större i den arktiska och finska operationsriktningen än i de övriga operationsriktningar för MD V.

Denna tes skulle givetvis snabbt kunna förändras genom förflyttning av förband till den arktiska eller finska operationsriktning. Dock kommer det sistnämnda innebära en kraftsplittring kontra kraftsamling från den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen som får ses som det troliga till sannolika konfrontationsområde mellan Nato och Ryssland. Givetvis kan även bataljonsstridsgrupper ur det centrala militärdistriktet (MD C) används, vilket förefaller utgöra Rysslands strategiska reserv.40 Dock kan det antas att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, såsom vid en eskalerande incident, kommer underrättelseresurser prioriteras för att bevaka Ryssland. Vilket innebär att olika former av förflyttningar kan tänkas upptäckas, varvid till exempel stridsberedskap i sådant fall kan höjas men även olika mobiliseringsåtgärder kan påbörjas. Vilket kan kräva att dessa förband som förflyttas till MD V snarare blir ianspråktagna mot den baltiska och belarusiska operationsriktningen.

Avslutningsvis, det finns markant mer att teoretisera kring detta ur olika perspektiv och därmed skriva. Vad som till exempelvis inte berörts är logistik frågan för manöverförband i syfte att underbygga ovanstående tes i större omfattning, men enbart den skulle göra att detta inlägg skulle växa än mer än vad det redan gjort. Förhoppningsvis tar någon annan vid den tråden, utifrån den framförda tesen.

Slutsats

Den pågående debatten i Finland avseende ryska fastighets- och markköp bör ses i en större kontext men även diskussionen om hur ett väpnat angrepp kan tänkas utspelas. Det får ses som möjligt att i händelse av en konflikt som uppstår ur en incident med ett snabbt eskalerande förlopp kan den gestalta sig med olika former av fjärrbekämpning samt stridsföretag som genomföras av ryska jägar- och specialoperationsförband kontra manöverförband om Finland och Sverige involveras. Dock skall inte sannolikheten förbises att manöverförband kommer användas, däremot får det ses som troligt att det i sådant fall rör sig om mindre förband med begränsade uppgifter med tanke på avstånd vilket kommer påverka främst logistik och därmed uthålligheten, och i Finlands fall med en stor Försvarsmakt kan det antas att stora markstridsresurser kommer krävas för att nå ett övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Naval Analyses 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Finnish Institute of International Affairs 1 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

House of Commons 1 (Engelska)

Iltalehti 12 (Finska)

Lietuvos Respublikos valstybės saugumo departamentas 12 (Engelska)

National Security Archive 1 (Engelska)

Nato 1 (Engelska)

Oslo Militære Samfund 1 (Norska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

TASS 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 12 (Svenska)

U.S. Army War College 1 (Engelska)

Valisluureamet 1 (Engelska)

YLE 123 (Finska/Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988.

Slutnoter

1 Iltalehti. Nurmi, Lauri. Puolustusministeriö huolestui venäläisoligarkin jättiprojektista Saimaalla: ”Rakennushanke on seurannassamme”. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/892e1624-deda-4b4d-9278-a51247e84db2 (Hämtad 2021-10-26)

2 YLE. Skypo misstänker att främmande makt kan ha köpt fastigheter till soldater. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/01/skypo-misstanker-att-frammande-makt-kan-ha-kopt-fastigheter-till-soldater (Hämtad 2021-10-26)

3 Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

4 Ibid.

5 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.

6 Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204.

7 Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 16, 360, 364-365.

8 Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.

9 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 14, 16.

10 State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2016, s. 14.

11 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

12 TASS. Putin signs decree to transform Northern Fleet into military district. 2020. https://tass.com/defense/1238053 (Hämtad 2021-10-26)

13 Nato. Russian Federation Military Districts. 2016. https://www.nato.int/docu/review/files/3570.jpg (Hämtad 2021-10-26)

14 Finnish Institute of International Affairs. Mikkola, Harri. The Geostrategic Arctic: Hard security in the High North. 2019. https://www.fiia.fi/sv/publikation/the-geostrategic-arctic (Hämtad 2021-10-26)

15 Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

16 Smith, Ben. Russian intelligence services and special forces. London: House of Commons, 2018, s. 10.

17 Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 14.

18 Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 27, 39, 59, 60, 68.

19 Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 15.

20 Muzyka, Konrad. Russian Forces in the Western Military District. Arlington, VA: Center for Naval Analyses, 2021, s. 5.

Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

21 Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 45-46.

22 Oslo Militære Samfund. Etterretningstjenestens årlige statusoppdatering - Fokus 2018. 2018. https://oslomilsamfund.podbean.com/e/oms-etterretningstjenestens-arlige-statusoppdatering-fokus-2018/ (Hämtad 2021-10-26)

23 Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 36.

24 State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2017, s. 6-7.

25 Svenska Dagbladet. Wallberg, Peter. Must: Risken för militär konfrontation ökar. 2020. https://www.svd.se/must-risken-for-militar-konfrontation-okar (Hämtad 2021-10-26)

26 McRaven, William H. Spec ops: case studies in special operations warfare: theory and practice. Novato, CA: Presidio, 1995, s. 8-23.

27 President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

28 Försvarsmakten. Handbok Totalförsvarets Signalskyddstjänst: Grundläggande regler för signalskyddstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2007, s. 46.

29 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 9.

30 Ibid.

31 Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

32 YLE. Suomen ilmatilassa tunnistamatonta helikopteriliikennettä – matalalla lentävä voi vältellä valvontaa. 2016. https://yle.fi/uutiset/3-8616356 (Hämtad 2021-10-26)

33 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 27, 31, 342-343.

34 President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

35 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 166, 169, 211.

36 YLE. Rappe, Axel. Sommarstugor kan vara gömställen för utländska makter – i Kimito väcker ryskägd fastighet förundran. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/02/18/sommarstugor-kan-vara-gomstallen-for-utlandska-makter-i-kimito-vacker-ryskagd (Hämtad 2021-10-26)

37 The New York Times. Cooper, Helene. ‘Cold War’ Takes New Meaning for U.S. Marines at a NATO Exercise. 2018. https://www.nytimes.com/2018/10/31/world/europe/nato-russia-marines-cold-war.html (Hämtad 2021-10-26)

38 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

39 Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.

40 Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 74.

De tusen sjöarnas land

Sammanfattning

Sedan mitten av 2010-talet har det förts en rätt omfattande debatt om ryska fastighets- och markköp i Finland kan tänkas utgöra stödpunkter för ryska militära förband. Denna debatt måste sättas in i en större kontext avseende vart ryska markstridsförband finns i förhållande till operationsriktningar något som möjligen skulle kunna indikera att ryska jägar- och specialförband utgör ett mer sannolikt handlingsalternativ i både Finland och Sverige än användande av så kallade manöverförband inom ramen för en snabbt eskalerande incident som får ses som den mest sannolika orsaken till att en väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Analys

Den 02OKT2021 publicerade den finska kvällstidningen Iltalehti uppgifter att ett byggnadskomplex som ägs av en rysk oligark vid Kotasaari i Puumala kommun hade identifierats som eventuellt stödpunkt för så kallad rysk hybridverksamhet.1 Dylika nyheter har kommit löpande från Finland sedan mitten av 2010-talet,2 och i den finska säkerhetspolitiska debatten får det som utomstående betraktare anses utgöra ett kontinuerligt inslag. Iltalehti har i skrivande stund av detta inlägg publicerat ytterligare två artiklar kring den eventuella stödpunkten i Kotasaari, där den andra artikeln publicerad den 09OKT2021 kommer utgöra grunden för detta inlägg.

Iltalehtis artikel från den 09OKT2021 framkommer det att finska militära experter analyserat informationen som publicerats. Enligt dessa experters synpunkt är byggnadskomplexet i Kotasaari uppbyggt enligt ryska militära normer och skulle kunna vara väl lämpat för att användas av ryska jägar- och specialförband i syfte att lösa uppgifter på finskt territorium. Byggnadskomplexet är även lokaliserat i anslutning till den viktigaste så kallade inre vattenvägen i Finland. Men placeringen lämpar sig även väl för att kunna agera bakom naturliga försvarslinjer som Finland eventuellt skulle kunna tänkas använda i händelse av ett väpnat angrepp från Ryssland.3

Det framkommer även i Iltalehtis artikel att delar av den ryska 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast specifikt utbildas för att lösa uppgifter på finskt territorium, delar av personalen skall även erhållit utbildning i det finska språket. Det framkommer även i artikeln hur en så kallad innästling inför en väpnad konflikt kan genomföras. Enligt artikeln kommer ryska jägar- och specialförband innästla i antingen stridspar (2 personer) eller trissar (3 personer) under täckmantel som civila ryska medborgare i form av turister. Enligt artikeln skall materiel förhandslagras i så kallade upplag på finskt territorium som dessa stridspar eller trissar kan hämta. Därefter skall de återsamlas vid en specifik plats, såsom vid byggnadskomplexet i Kotasaari, för att slutligen påbörja lösandet av sin specifika uppgifter innan de väpnande konflikten officiellt påbörjats. Intransport förutsätts även kunna genomföras med helikopter inom ramen för ett så kallat skymningsläge det vill säga precis innan en väpnad konflikt startar, vilket bland annat härrörs till hur helikopterlandningsplatsen i Kotasaari är utformad.4

Metoden att genomföra innästling såsom turister, eller motsvarande, är inget nytt i till exempel en underrättelsetjänsts repertoar än minst de ryska underrättelsetjänsterna. I sammanhanget är det intressant att belysa en uppgift som Professor Wilhelm Agrell framför i sin bok Sprickor i järnridån. I den boken framkommer det att underrättelseofficerare i den sovjetiska underrättelsereserven skulle genomföra innästling som civila genom Finland över Norrbotten eller med färja för att ta sig till Sverige alternativt landsättning med hjälp av ubåt på svensk kust. Uppgiften de hade i slutet av det kalla kriget var att inhämta underrättelser till sovjetiska jägar- och specialförband i händelse av en väpnad konflikt. För att kunna genomföra sin rapportering var underrättelseofficeren beroende av i förväg utplacerad radiomateriel. Enligt den sovjetiska källan, till den svenska underrättelsetjänsten, skulle cirka 1,000 individer ur de sovjetiska spetsnazförbanden vara avdelade mot Sverige under slutskedet av det kalla kriget.5

Ur en svensk kontext bör det noteras att minst en nedgrävd radiosändare för underrättelsesyfte förefaller hittats under slutet av 1960-talet i Sverige med koppling till Warszawapakten.6 Sovjetunionen förefaller även haft en omfattande mängd med upplag av vapenmateriel men även radiosändare utplacerade i Västeuropa och i Nordamerika, vilket framkommer i det så kallade Mitrochinarkivet vilket baseras på uppgifter från den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrochin.7 Att upplag med materiel även förutsattes vara utlagda i Sverige under 1980-talet, framkommer tydligt i bland annat boken Krig i fredstid av Charlie Nordblom.8 Vilket innebär att, dels metoden för innästling som framförs av Iltalehti kan antas vara giltig, dels att upplag som även berörs i artikeln faktiskt kan finnas i Finland utifrån ett historiskt perspektiv.

Att försöka göra en uppskattning på hur många ryska jägar- och specialförbandssoldater som kan tänkas insättas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, blir en gissningslek. Däremot kan en uppfattning skapas avseende hotbilden genom att belysa, dels ryska operationsriktningar, dels mängden ryska jägar- och specialförband men även reguljära markstridsförband som finns i Finlands och Sveriges närområde för att försöka tolka hur de kan tänkas användas.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten skall det västra militärdistriktet (MD V) 2016 omfatta sex stycken operationsriktningar, bland annat en arktisk operationsriktning.9 Den lettiska underrättelsetjänsten offentliggjorde även 2016 tre stycken operationsriktningar i form av den ukrainska, belarusiska och baltiska för MD V. Där den sistnämnda operationsriktningen även förefaller omfatta delar av Finland.10 Totalt blir det fyra stycken operationsriktningar. Dock kan det utläsas som att Kaliningrad utgör en egen operationsriktning i den estländska underrättelsetjänstens årsrapport,11 vilket skulle innebära en femte operationsriktning.

Detta skulle geografiskt, och logiskt, kunna innebära att den avslutande sjätte operationsriktningen torde beröra delar av Finland. Vart en gränsdragning mellan en eventuell finländsk operationsriktning samt den arktiska kan tänkas dragits är oklar. Dock torde det upprättade norra militärdistriktet (MD N) i Ryssland,12 övertagit den arktiska operationsriktningen av MD V. Varvid det kan tänkas att den nuvarande gränsdragningen mellan MD N och MD V även kan indikera vilken del av Finland som MD V samt MD N har operationsansvar över.13 Det skulle till del även korrelera med hur det så kallade bastionsförsvaret förutsätts upprättas av Ryssland på Nordkalotten i händelse av en väpnad konflikt, för skyddet av dess nukleära andraslagsförmåga.14

MD V har således ett flertal operationsriktningar. Inom MD V finns två renodlade Spetsnazbrigader den 2. och 16. Därtill finns den 561. Marina spetsnazbrigaden inom Östersjömarinen. Inom den arktiska operationsriktningen finns enbart 420. Marina spetsnazbrigaden.15 Den 2. och 16. Spetsnazbrigaden omfattar troligtvis 500 individer vardera.16 De marina spetsnazbrigaderna förefaller även omfatta cirka 500 individer vardera.17 Det skulle teoretiskt kunna innebära att 2,000 Spetsnazsoldater kan avdelas. Dock torde inte alla individer i brigaderna ingå i de stridande enheterna, varvid mängden kan reduceras. Därutöver med tanke på den omfattande yta som operationsriktningarna täcker kan distriktet anses ha en begränsad mängd av jägar- och specialförband.

Därtill skulle det kunna antas att alla de nämnda spetsnazenheterna inte enbart inriktas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, då en sådan händelseutveckling torde ingå i en större kontext med flera involverade parter i både Sverige och Finlands närområde.18 Däremot bör det beaktas att centrala specialförband såsom 45. Spetsznasbrigaden inom de ryska luftlandsättningstrupperna men även de specialförband som finns hos den ryska säkerhetstjänsten samt den civila utrikesunderrättelsetjänsten även kan tänkas användas. Tillsammans omfattar de cirka 1,700 individer. Därtill finns även den ryska generalstabens specialförband SSO som även skulle kunna användas, vilket omfattar cirka 1,500 individer.19 Dock torde inte heller alla dessa individer användas enbart mot Finland i händelse av en väpnad konflikt.

För att rekapitulera, en konflikt som uppstår i Finland och Sveriges närområde kommer sannolikt involvera flera andra länder. Detta skulle logiskt sett innebära att mängden ryska jägar- och specialförband som skulle kunna insättas mot Finland, men även Sverige, utgör en marginell företeelse då de även kommer krävas på en rad andra platser. Dock skulle detta kunna vara ett felaktigt antagande, vilket kommer utvecklas nedan.

Utgående från vart den övervägande mängden markstridsförband finns inom MD V blir det tydligt att de är koncentrerade mot den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen. Mängden förband som är direkt placerade mot en finsk operationsriktning inom MD V får anses vara marginell.20 Mängden markstridsförband gripbara för att genomföra offensiva operationer inom den arktiska operationsriktningen inom MD N gentemot Finland får även anses vara marginell.21

Här skall dock beaktas att olika typer av förband inom de ryska väpnande styrkorna snabbt kan förflyttas till andra geografiska platser för att förstärka en operationsriktning, vilket till exempel genomfördes under den ryska operativa-strategiska övningen Zapad-2017 på Nordkalotten.22 I dessa markstridsförband finns även inom MD N sex stycken och inom MD V 54 stycken bataljonsstridsgrupper,23 som kan påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24 till 48 timmar från det att en order givits.24 Dessa bataljonsstridsgrupper får antas utgöra den främsta förmågan Ryssland har för att kunna verka i det mest sannolika konfliktscenariot i form av en incident som eskalerar utom kontroll,25 där tidsförhållandena är korta. Men de skulle även kunna användas för att genomföra ett överraskande angrepp vilket åtminstone initialt skulle kunna skapa ett övertag.

I och med att det mest sannolika konfliktscenariot utgörs av en incident som eskalerar utom kontroll skulle det vid första anblick kunna ses som att de ryska jägar- och specialförbanden sannolikt inte skulle kunna hinna agera. Detta med anledning av att reaktionstiden för dessa förbandstyper ofta är längre, i och med att taktiken som tillämpas ofta kräver mer tid än för manöverförband såsom bataljonsstridsgrupper.26

Frågan kring tidsförhållanden skulle kunna omhändertas med särskilt avdelade patruller redan i fredstid som övar mot redan fastställda mål, vilket medger en kortare reaktionstid vid uppkomna händelseförlopp något uppgifterna i Iltalehtis skulle kunna indikera är ett vägval som genomförts av Ryssland. En variant av denna metod kan även tänkas vara att höja beredskapen för jägar- och specialförbanden i syfte att förkorta reaktionstiden om det skulle kunna misstänkas att ett överraskande angrepp kan tänkas genomföras inom ramen för en omfattande övningsverksamhet, vilket Sovjetunionen tillämpande under inledningen av 1980-talet i samband med Nato övningar.27

Dock kvarstår ett avgörande problem, trots att reaktionstiden med ovanstående åtgärder kan sänkas måste personalen innästla det vill säga dolt ta sig in till den plats där uppgiften skall lösas. Utifrån den beskrivning som framkommer i Iltalehtis artikel förefaller det modus operandi som Finland ser framför sig utgöras av innästling med tillsynens civila individer. Denna metod kan tänkas fungera vid en förhandssituation det vill säga tidpunkten är vald, dock torde den vara mindre gynnsam vid en efterhandssituation det vill säga tidpunkten är ej vald för innästling. Anledningen till detta kan jämföras med vad som inom sambandstjänst benämns fyllnadssignalering. Enkelt beskrivit innebär det att man signalerar tillsynes korrekt radiotrafik, men den innehåller ingen egentlig information. Utan det kan bytas ut när behov föreligger, fördelen med detta är att en motståndare som avlyssnar ser enbart en och samma trafikbild över tiden.28

Appliceras då detta på innästling som turister, krävs det att mängden ryska turister till Finland inte faller utanför normalbilden. Normalbilden kan även tänkas omfatta ålder, kroppsbyggnad, frisyrer med mera, inträffar en kraftig avvikelse i normalbilden kan det tänkas ge upphov till att myndigheter med säkerhetsansvar i Finland noterar detta och börjar undersöka avvikelsen vilket i förlängningen kan tänkas innebära att beredskapen höjs och därmed påverka möjligheterna till framgång. Således lämpar sig en dylik innästlingsmetod främst i en förhandssituation och att den kan genomföras under en längre tid. Där tidsåtgången för att all personal skall vara på plats blir avhängt mängden individer som skall innästla och återsamla innan uppgifter skall börja lösas.

Ur det perspektivet torde snarare innästling via till exempel olika former av luftfarkoster vara att föredra. Dock identifierade redan de sovjetiska spetsnazförbanden på frontnivå, vilket till exempel 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast tillhörde, under mitten på 1980-talet att tillgången på flygplan var för begränsad för att möjliggöra innästling via fallskärm men även att det västliga luftförsvaret hade blivit för utvecklat för att kunna garantera säkerheten. Detta fick till konsekvens att de började studera alternativa metoder såsom innästling i fredstid.29 Ett annat alternativ skulle kunna utgöras av helikopter för innästling, vilket ej förefaller varit vanligt förekommande för 1980-talets spetsnazförband,30 då de kan flyga på mycket låg höjd och därmed undvika radartäckning. Vilket till exempel skulle kunna förklara helikopterlandningsplatsen i Kotasaari.31 Dock förefaller den finska radartäckningen även på lägre höjder vara god, vilket en incident från 2015 indikerar.32

Ett annat alternativ för att korta ned innästlingstiden kan utgöras av frambasering, vilket kan genomföras på två sätt. Den första metoden kan till exempel vara att marina spetsnazförband redan befinner sig på fartyg och ligger nära en gräns. Vilket stundtals förefaller varit fallet med de så kallade sovjetiska vakthundsfartyg som låg i Östersjön under det kalla kriget.33 Detta förefaller även genomförts på mark av Sovjetunionen under den mer spända perioden av 1980-talet.34 Med tanke på Finlands långa landgräns mot Ryssland och främst dess ödemark, skulle en hypotetisk metod kunna vara att till exempel patruller utplaceras nära den finska gränsen och på order genomför en dold gränsövergång och vid en punkt möts upp av personal som redan finns i Finland som sedermera förflyttar dem med hjälp av fordon.

Den andra metoden vad avser frambasering innebär att personalen redan finns på plats och är beredd att lösa sina uppgifter, det vill säga en innästling har redan genomförts innan en väpnad konflikt inträffat. Denna metod har bland annat framförts som en av anledningarna till den främmande undervattensverksamheten som genomfördes på svenskt inre vatten under framförallt 1980-talet i samband med större övningar av Nato.35 En sådan metod skulle kunna förklara byggnadskomplexen som ägs av ryska medborgare i Finland, såsom det i Kotasaari. Dock förefaller Finland ha en relativt god kännedom kring dels vilka fastigheter, dels vilka markområden som köpts av ryska medborgare vilket kan innebära en svaghet. Däremot kan det stora antalet fastigheter och mark som köpts av ryska medborgare,36 innebära en svårighet i att kunna fastställa vad som skulle kunna användas som en stödpunkt för ryska jägar- eller specialförband. Trots det förefaller tankarna kring stödpunkter vara så pass spridda i Finland att en annan möjlighet kan vara att dylika förband istället använder sig av mindre iögonfallande lösningar såsom boende på helt finskt ägda hotell eller hyrda stugor, där det sistnämnda misstänkts genomförts i Norge 2018 av rysk underrättelsetjänst under övningen Trident Juncture.37

Således i ett snabbt eskalerande händelseförlopp utifrån en incident får det ses som troligt att ryska jägar- och specialförband snabbt kan innästla med relativt kort reaktionstid. Därutöver får det ses som möjligt att dessa förbandstyper även kan tänkas framgruppera på finskt territorium i händelse av att Ryssland misstänker att västlig övningsverksamhet utgör en maskering för ett överraskande angrepp. Dock finns en avvikelse avseende det mest sannolika konfliktförloppet som ovanstående resonemang bygger på.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten förefaller Ryssland se framför sig att Nato kan komma använda sig av infrastruktur i Sverige samt Finland vid en väpnad konflikt, och genomför därför förberedelser för att angripa mål inom de båda länderna trots de ej är medlemmar i Nato.38 Utgående från att Rysslands markstridsförmåga är kraftsamlad till den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen måste således en annan lösning finnas hos Ryssland för att påverka finskt och svenskt territorium.

Vilket gör uppgifter från ett vittnesseminarium under 2007 avseende överraskande angrepp mot Sverige väldigt intressanta. Uppgifterna framfördes av den numera pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson, han skall ha erhållit information från en tidigare sovjetisk Amiral att någon renodlad sovjetisk invasion mot Sverige inte var tänkt att genomföras. Utan snarare skulle sovjetiska spetsnazförband samt luftstridskrafter påverka Sveriges luftförsvar och marina stridskrafter för att, dels möjliggöra att Sovjetunionen kunde genomföra överflygning av svenskt territorium, dels att de marina stridskrafterna inte skulle kunna stödja Nato men även påverka Nato möjlighet att använda svenskt territorium.39

Ur ett sådant perspektiv blir mängden eller avsaknaden av fredsförband och därmed även bataljonsstridsgrupper i den möjliga finska samt i den arktiska operationsriktningen logisk. Det vill säga ryska jägar- och specialförband tillsammans med fjärrbekämpning i form av ballistiska missiler och kryssningsrobotar men även flygangrepp och sannolikt olika former av IT-angrepp kan tänkas utgöra den primära metoden för att kunna påverka Finland och Sverige i händelse av en konflikt i Östersjöregionen. Varvid mängden jägar- och specialförband som används kan vara större i den arktiska och finska operationsriktningen än i de övriga operationsriktningar för MD V.

Denna tes skulle givetvis snabbt kunna förändras genom förflyttning av förband till den arktiska eller finska operationsriktning. Dock kommer det sistnämnda innebära en kraftsplittring kontra kraftsamling från den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen som får ses som det troliga till sannolika konfrontationsområde mellan Nato och Ryssland. Givetvis kan även bataljonsstridsgrupper ur det centrala militärdistriktet (MD C) används, vilket förefaller utgöra Rysslands strategiska reserv.40 Dock kan det antas att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, såsom vid en eskalerande incident, kommer underrättelseresurser prioriteras för att bevaka Ryssland. Vilket innebär att olika former av förflyttningar kan tänkas upptäckas, varvid till exempel stridsberedskap i sådant fall kan höjas men även olika mobiliseringsåtgärder kan påbörjas. Vilket kan kräva att dessa förband som förflyttas till MD V snarare blir ianspråktagna mot den baltiska och belarusiska operationsriktningen.

Avslutningsvis, det finns markant mer att teoretisera kring detta ur olika perspektiv och därmed skriva. Vad som till exempelvis inte berörts är logistik frågan för manöverförband i syfte att underbygga ovanstående tes i större omfattning, men enbart den skulle göra att detta inlägg skulle växa än mer än vad det redan gjort. Förhoppningsvis tar någon annan vid den tråden, utifrån den framförda tesen.

Slutsats

Den pågående debatten i Finland avseende ryska fastighets- och markköp bör ses i en större kontext men även diskussionen om hur ett väpnat angrepp kan tänkas utspelas. Det får ses som möjligt att i händelse av en konflikt som uppstår ur en incident med ett snabbt eskalerande förlopp kan den gestalta sig med olika former av fjärrbekämpning samt stridsföretag som genomföras av ryska jägar- och specialoperationsförband kontra manöverförband om Finland och Sverige involveras. Dock skall inte sannolikheten förbises att manöverförband kommer användas, däremot får det ses som troligt att det i sådant fall rör sig om mindre förband med begränsade uppgifter med tanke på avstånd vilket kommer påverka främst logistik och därmed uthålligheten, och i Finlands fall med en stor Försvarsmakt kan det antas att stora markstridsresurser kommer krävas för att nå ett övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Naval Analyses 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Finnish Institute of International Affairs 1 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

House of Commons 1 (Engelska)

Iltalehti 12 (Finska)

Lietuvos Respublikos valstybės saugumo departamentas 12 (Engelska)

National Security Archive 1 (Engelska)

Nato 1 (Engelska)

Oslo Militære Samfund 1 (Norska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

TASS 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 12 (Svenska)

U.S. Army War College 1 (Engelska)

Valisluureamet 1 (Engelska)

YLE 123 (Finska/Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988.

Slutnoter

1 Iltalehti. Nurmi, Lauri. Puolustusministeriö huolestui venäläisoligarkin jättiprojektista Saimaalla: ”Rakennushanke on seurannassamme”. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/892e1624-deda-4b4d-9278-a51247e84db2 (Hämtad 2021-10-26)

2 YLE. Skypo misstänker att främmande makt kan ha köpt fastigheter till soldater. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/01/skypo-misstanker-att-frammande-makt-kan-ha-kopt-fastigheter-till-soldater (Hämtad 2021-10-26)

3 Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

4 Ibid.

5 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.

6 Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204.

7 Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 16, 360, 364-365.

8 Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.

9 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 14, 16.

10 State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2016, s. 14.

11 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

12 TASS. Putin signs decree to transform Northern Fleet into military district. 2020. https://tass.com/defense/1238053 (Hämtad 2021-10-26)

13 Nato. Russian Federation Military Districts. 2016. https://www.nato.int/docu/review/files/3570.jpg (Hämtad 2021-10-26)

14 Finnish Institute of International Affairs. Mikkola, Harri. The Geostrategic Arctic: Hard security in the High North. 2019. https://www.fiia.fi/sv/publikation/the-geostrategic-arctic (Hämtad 2021-10-26)

15 Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

16 Smith, Ben. Russian intelligence services and special forces. London: House of Commons, 2018, s. 10.

17 Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 14.

18 Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 27, 39, 59, 60, 68.

19 Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 15.

20 Muzyka, Konrad. Russian Forces in the Western Military District. Arlington, VA: Center for Naval Analyses, 2021, s. 5.

Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

21 Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 45-46.

22 Oslo Militære Samfund. Etterretningstjenestens årlige statusoppdatering - Fokus 2018. 2018. https://oslomilsamfund.podbean.com/e/oms-etterretningstjenestens-arlige-statusoppdatering-fokus-2018/ (Hämtad 2021-10-26)

23 Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 36.

24 State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2017, s. 6-7.

25 Svenska Dagbladet. Wallberg, Peter. Must: Risken för militär konfrontation ökar. 2020. https://www.svd.se/must-risken-for-militar-konfrontation-okar (Hämtad 2021-10-26)

26 McRaven, William H. Spec ops: case studies in special operations warfare: theory and practice. Novato, CA: Presidio, 1995, s. 8-23.

27 President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

28 Försvarsmakten. Handbok Totalförsvarets Signalskyddstjänst: Grundläggande regler för signalskyddstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2007, s. 46.

29 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 9.

30 Ibid.

31 Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

32 YLE. Suomen ilmatilassa tunnistamatonta helikopteriliikennettä – matalalla lentävä voi vältellä valvontaa. 2016. https://yle.fi/uutiset/3-8616356 (Hämtad 2021-10-26)

33 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 27, 31, 342-343.

34 President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

35 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 166, 169, 211.

36 YLE. Rappe, Axel. Sommarstugor kan vara gömställen för utländska makter – i Kimito väcker ryskägd fastighet förundran. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/02/18/sommarstugor-kan-vara-gomstallen-for-utlandska-makter-i-kimito-vacker-ryskagd (Hämtad 2021-10-26)

37 The New York Times. Cooper, Helene. ‘Cold War’ Takes New Meaning for U.S. Marines at a NATO Exercise. 2018. https://www.nytimes.com/2018/10/31/world/europe/nato-russia-marines-cold-war.html (Hämtad 2021-10-26)

38 Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

39 Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.

40 Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 74.

Makt och försvaret av Europa

Vad är makt, varför har vi européer så svårt att diskutera och hantera makt? Vika slutsatser kan man dra och vilka konsekvenser leder det till? Succesivt har vi i väst fått allt svårare att diskutera och hantera makt, detta trots att makt har ett tidlöst inflytande på oss och att maktbasen för väst succesivt eroderar [...]

3BS i skuggan av tjänsteställningsreformen 1972

Efter några månader vid officersförbundet så har de frågor och spörsmål som har hög impact och vilka innebär ett särskilt engagemang utkristalliserat sig. Utvecklingen av trebefälssystemet (3BS) och frågor om lön och lönebildningen är ett område som är högt upp på den fackliga agendan. När jag reflekterar över 3BS tänker jag tillbaka på tjänsteställningsreformen. Året var 1972 då den omfattande tjänsteställningsreformen genomfördes den 1 juli i dåvarande Krigsmakten – samlingsnamnet på svenska militära myndigheter fram till årsskiftet 1974-75. Reformen 1972 blev ett steg på vägen mot den då så kallade nya befälsordningen (NBO) som verkställdes den första juni 1983, och med det övergången till vårt tidigare enbefälssystem.

Men låt oss begrunda reformen 1972 lite djupare, vad var det som hände och hur gick det till? Ett viktigt incitament för reformen var att skapa större tydlighet och samband mellan uppgifter i krigsorganisationen och krigsplaceringen med tjänsteställning och grad. Innan reformen kunde det t.ex. finnas krigskompanichefer som var; aktiv officer och löjtnant, reservofficer och kapten, underofficer och förvaltare eller fanjunkare – men även värnpliktiga kaptener. Efter reformen skulle som exempel krigs-kompanichefen mer synkront inneha graden kapten, oavsett befälskategori. Som en röd tråd i utredningen löper frågan om tjänsteställningen och dess inbördes ordning med rätt och skyldighet att ta befäl. Det internationella perspektivet fanns också tydligt med.

Det riktigt intressanta med reformen var att den föregicks av en mycket grundlig statlig utredning: ”Tjänsteställning inom Krigsmakten” Betänkande avgivet av tjänsteställningsutredningen. Stockholm 1967. (SOU 1967:15). Utredningen är på 281 sidor och innehåller 20 bilagor där man studerade äldre befälsordningar och förhållanden likväl som specifika sådana för de olika försvarsgrenarna, men även internationella jämförelser inkluderat NATO belystes. I övrigt lyssnade utredningen in och tog emot ett brett spektrum av principiella synpunkter från dåvarande bredd av arbetstagarorganisationer[1]. Beakta också att det dröjde till 1972 innan reformen gick i mål och verkställdes. Sålunda var omgaloneringarna sommaren 1972 grundligt utredda och väl underbyggda.

Det som i praktiken skedde var att kategorierna underbefäl, underofficer och officer ersattes med plutonofficer (sergeant och fanjunkare), kompaniofficer (fänrik, löjtnant och kapten) och regementsofficer (fänrik till general/amiral). De dåvarande underofficerarna (sergeant, fanjunkare och förvaltare) blev således fänrik, löjtnant respektive kapten beroende på tidigare grad och antal tjänsteår. T ex blev en fanjunkare med >7 tjänsteår kapten, likväl som alla förvaltare. En fanjunkare med 3-7 tjänsteår blev löjtnant, och under tre tjänsteår blev man fänrik. Hela omgaloneringen 1972 grundades följaktligen på såväl formell kompentens och utbildning som på innehavd reell kompetens och praktik i form av tjänsteår.  

Införandet av ett nytt flerbefälssystem i Försvarsmakten på 2010-20-talet har varit välkommet men också inneburit en viss otydlighet. Det har varit mödosamt – och är det delvis fortfarande – att mejsla fram våra nuvarande befälskategoriers huvudsakliga göromål, varför många specialistofficerare och taktiska officerare har placerats på befattningar som inte motsvarar grad och kompetens. Till detta kommer det mycket viktiga området som berör lönebildning och löneinplacering samt lönebild – den är inte helt tydlig och skapar många frågetecken när man ska beskriva officerares löneutveckling. Detta är särskilt viktigt – jag tänker främst på att specialistofficerarna måste erkännas och tillmätas en relevant och faktisk löneutveckling som responderar med respektive specialistofficers kompetensdjup.

Den stundade omgaloneringen av NBO-löjtnanter och NBO-kaptener har skapat vånda och frustration på en hel del håll, förståeligt för den som inte vill. Man bör också beakta att det är svårt att t ex dra alla NBO-kaptener över en kam – vissa kaptener har mycket stor bredd och har många års erfarenhet av att vara just kapten, en klassisk officersgrad. De kan ha varit båda stf kompanichef och i vissa fall kompanichef och motsvarande, men även haft ganska krävande stabsbefattningar i taktiska staber etc. Men andra kaptener och löjtnanter har kanske skaffat sig en unik och djup kompetens och därför kanske känner sig mer bekväma med att ta steget över till att bli specialistofficer. Vi vet ju också att finns flera som redan gjort resan att tagit steget över till specialistofficers-kategorin och är nöjda med det.

En implikation som införandet av trebefälssystemet är dess selektivitet – det berör inte alls reservofficerare. Det innebär att det kommer att finnas reservkaptener framgent som är fortsatt krigsplacerade och som under övningar och insatser står skuldra vid skuldra med yrkesofficerare med mångårig tjänst, vilka emellertid kommer att ha en lägre tjänsteställning.

Fortsatt utveckling och av de båda yrkesofficerskategorierna är essentiellt. Seniora specialistofficerare har en viktig roll att som föregångsmän och arbetsgivarföreträdare vara med och driva utveckling och gemenskap för specialistofficerarna – det innebär också att jobba med långsiktiga tankar och planer om kompetensutveckling och hur karriären ska kunna blir bättre och tydligare tillsammans med en relevant och positiv löneutveckling.


[1] ”Under utredningsarbetet har vissa sammanslutningar, vilkas medlemmar berörs av utredningens förslag, fått tillfälle att inför utredningen redovisa sina principiella synpunkter på lösningen av tjänsteställningsfrågan. Utredningen har därvid sammanträffat med representanter för Svenska officersförbundet, Svenska under-officersförbundet. Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska arméns och flygvapnets reservofficers-förbund, Svenska flottans reservofficersförbund, Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska reserv-underofficersförbundet, Värnpliktiga officerares riksförbund, Värnpliktiga underofficerares riksförbund samt Centralförbundet för befälsutbildning. Den sistnämnda organisationen och Reservofficerarnas Central-organisation har även skriftligen redovisat sina synpunkter för utredningen. Vidare har chefen för försvarsdepartementet till utredningens kännedom bringat ett till honom ställt uttalande (dagtecknat den 21 maj 1963) från Svenska officersförbundet.” (sid 13-14).