Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
För ungefär tio år sedan såg förutsättningarna för europeisk säkerhetspolitik i flera avseenden annorlunda ut. Rysslands annektering av Krim och kriget i östra Ukraina hade redan satt säkerhetsfrågorna högt på dagordningen, men storskaligt manöverkrig i Europa betraktades av många fortfarande som relativt osannolikt. Sverige stod dessutom fortfarande utanför NATO och mycket av försvarsdebatten kom därför att kretsa kring begränsade konflikter, krishantering och internationella insatser, samtidigt som frågor om gråzonsproblematik och hybridkrig fick ett allt större genomslag.
Det var i den kontexten jag skrev en serie inlägg om hur man skulle kunna utveckla en modern svensk brigad.
Sedan dess har mycket förändrats – och i vissa avseenden snabbare än vad många då föreställde sig.
Europa har åter fått uppleva storskaligt konventionellt krig genom Rysslands invasion av Ukraina. Sverige har gått från militär alliansfrihet till medlemskap i NATO. Samtidigt har flera av de tekniska och taktiska utvecklingar som redan då började skönjas – sensorer, drönare och precisionseld – accelererat kraftigt.
Det kan därför vara värt att återvända till brigadfrågan: vad i resonemanget från då håller fortfarande och vad behöver omprövas?
Vad jag argumenterade för då
I den tidigare serien lyfte jag några utvecklingslinjer som då inte stod särskilt högt på dagordningen i brigaddiskussionen. Flera av dem har i efterhand visat sig vara mer träffsäkra än vad som då framstod.
En var att brigaden riskerade att bli alltför tung och logistikkrävande om den nästan helt byggdes kring tunga mekaniserade system. I ett land som Sverige, med stora ytor och begränsad infrastruktur, kan logistiken snabbt bli den verkliga begränsningen i operationer. Erfarenheterna från Ukraina visar hur snabbt detta sker i större markoperationer.
En annan poäng var att brigadens effekt i ökande grad skulle bygga på sensorer och långräckviddig eld. Redan då argumenterade jag för att förmågan att upptäcka motståndaren först och kunna verka mot honom på avstånd sannolikt skulle bli allt viktigare.
Jag argumenterade också för att infanteriets betydelse riskerade att underskattas i en diskussion som ofta dominerades av plattformar och tekniska system. I slutänden är det soldater på marken som kontrollerar terräng och avgör striden i komplex miljö.
Ser man på utvecklingen det senaste decenniet är det också tydligt att flera av de frågor som då diskuterades relativt lite – sensorer, fjärrverkan och infanteriets roll – idag står betydligt mer i centrum för diskussionen om modern brigadstrid. I den meningen har flera av resonemangen från den tidigare serien visat sig vara relativt träffsäkra.
Vad som förändrats
Samtidigt har några saker utvecklats annorlunda än vad som då ofta antogs.
Den kanske viktigaste förändringen är återkomsten av storskalig markstrid i Europa. Kriget i Ukraina visar att brigader och divisioner fortfarande är centrala organisatoriska nivåer i högintensiv konflikt.
Samtidigt framgår att klassiska komponenter som stridsvagnar, pansarskytte och artilleri fortsatt spelar en viktig roll. Tung mekaniserad förmåga har alltså inte blivit irrelevant.
Däremot visar kriget också hur sårbara dessa system är i en miljö präglad av sensorer, drönare och precisionseld. Kombinationen av sensorer, drönare och indirekt eld har dessutom gjort slagfältet betydligt mer transparent än tidigare. Balansen mellan rörlighet, skydd, signatur och uthållighet framstår därför som mer komplex än vad som ofta framställdes i den tidens debatt.
Ukraina – och andra konflikter
Kriget i Ukraina har blivit den främsta referenspunkten i diskussionen om modern markstrid – den största konventionella konflikten i Europa sedan andra världskriget.
Men det är också viktigt att inte låta en enskild konflikt bli modell för framtiden.
Tittar man exempelvis på IDF:s operationer i Gaza framträder både skillnader och likheter. Gaza är ett urbant operationsområde med en irreguljär motståndare, medan Ukraina i huvudsak är ett konventionellt krig mellan två stater.
Trots skillnaderna finns några gemensamma observationer.
Infanteriets centrala roll framträder tydligt i båda fallen. Sensorer och realtidsinformation påverkar i allt högre grad stridens tempo. Skyddade plattformar behövs fortfarande – men oftast som en del av ett större system där infanteri, sensorer, ingenjörsförband och indirekt eld samverkar.
Det talar för att framtidens brigader inte bör optimeras för ett specifikt scenario, utan byggas för robusthet över flera typer av konflikter och operationsmiljöer. För svensk del tillkommer dessutom ytterligare en dimension: förbanden måste kunna verka i ett brett spektrum av terräng- och klimatförhållanden. Särskilt den subarktiska operationsmiljön ställer specifika krav på rörlighet, logistik och uthållighet.
En ny operationsmiljö….
Den kanske största förändringen sedan serien skrevs är Sveriges medlemskap i NATO.
Svenska brigader är därmed inte längre enbart ett nationellt instrument för territorialförsvar utan en del av ett större operativt system där de ska verka tillsammans med andra nationer inom NATO-divisioner.
Det förändrar vissa krav – inte minst vad gäller interoperabilitet, ledning och operativ och strategisk rörlighet. Det innebär samtidigt att svenska manöverförband måste vara interoperabla i ett NATO-sammanhang, samtidigt som de på den taktiska nivån måste kunna verka i mycket skiftande operationsmiljöer.
För svensk del tillkommer dessutom en särskild dimension. En stor del av det nordiska operationsområdet ligger i subarktisk terräng där klimat, infrastruktur och avstånd ställer helt andra krav på rörlighet och uthållighet. Förmågan att verka effektivt i denna miljö kan därför komma att bli en av de viktigaste militära nischerna för Sverige inom NATO. Samtidigt har Sverige fått en särskild roll som framework nation för NATO:s Forward Land Forces i Finland, där svenska förband tillsammans med allierade ska bidra till en multinationell närvaro i norra Finland. Detta stärker NATO:s avskräckning i det subarktiska operationsområdet och ställer ytterligare krav på interoperabilitet och förmåga att verka i tuffa arktiska vinterförhållanden
Brigaden består
Trots tekniska och politiska förändringar finns en sak som inte har förändrats.
Brigaden är fortfarande den nivå där infanteri, pansar, artilleri, luftvärn, underrättelser och logistik integreras till ett fungerande stridsförband. Brigaden är därför i praktiken den lägsta nivå där dessa olika funktioner kan kombineras till ett sammanhängande system av system.
Frågan är därför inte om brigaden behövs.
Frågan är hur den bör utvecklas i nästa steg – och vilken roll den ska spela i framtidens operationsmiljö, från NATO:s gemensamma operationssystem på operativ nivå till mycket skiftande terräng- och klimatförhållanden på taktisk nivå.
I den här serien ska jag försöka...
I de kommande inläggen tänkte jag därför återvända till brigadfrågan utifrån dagens förutsättningar.
Serien kommer att beröra tre huvudfrågor:
Avslutningsvis återkommer jag till frågan hur en realistisk svensk brigad omkring 2030 skulle kunna se ut.
Det är inte ett försök att skriva facit.
Men det är ett försök att fortsätta ett resonemang som påbörjades för ett decennium sedan – i en tid när brigaden återigen blivit central i såväl Försvarsmakten som i ett europeisk säkerhetspolitik