Agera!

Förmodligen ligger det en del i vad den gamle kgbiten Sergej Jirnov i sin bok ”L´Engrenage” (2022) och i franska och svenska medier (SvD 3/11-22) påstås om Putins liksom förberedande Hiroshima/Nagasaki-argumentation… för att alltså senare, med mindre e…

Agera!

Förmodligen ligger det en del i vad den gamle kgbiten Sergej Jirnov i sin bok ”L´Engrenage” (2022) och i franska och svenska medier (SvD 3/11-22) påstås om Putins liksom förberedande Hiroshima/Nagasaki-argumentation… för att alltså senare, med mindre e…

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?” Det är svårt att jämföra den hi…

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges […]

FMÖ Aurora, fredsrörelsen och public service

Bilden är ett mycket tydligt exempel på DESINFORMATION och VILSELEDNING från den så kallade fredsrörelsen!



Igår publicerade BLT min krönika som handlar om desinformation runt försvarsmaktövningen Aurora, om den så kallade fredsrörelsen som tidigare har varit djupt infiltrerad av Sovjet, och om public service ensidiga rapportering.

Läs krönikan här om du inte redan har gjort det.
Den blev både den mest lästa artikeln och mest lästa ledaren i BLT.

Man kan även läsa min tidigare krönika om varför den så kallade fredsrörelsen är knäpptysta när Ryssland övar och flyttar fram både kärnvapen och kärnreaktorer till vårt omedelbara närområde.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här – med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om – man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana – liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en ”kärnvapenfri värld”. Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.


Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU



Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning ”på gränsen Norge-Ryssland”. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen ”vid gränsen” och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen – det som påstods ha hänt – och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: ”Nordlig pivot?”.

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken ”Sverige i NATO”, om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media – som Stefan Olssons nya bok handlar om – samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige – som min bok “Sverige i Nato” utvecklar – inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier – bör få göra det ensamt.

Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten ”Säkerhet i ny tid” släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis – se FOI-rapporten ”Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering”.