Kategoriarkiv: NATO

TV-rekrytering och miljardinvestering i norr

Nu har den börjat, den nya ryska TV-rekryteringen.

Denna blogg har tidigare tagit upp de enorma utmaningar Ryssland står inför om man ska kunna bemanna den framtidsarmé som ska stå färdig 2020. Man vill ha så många yrkessoldater som möjligt.

Den nya TV-serien ”Universalnyj soldat”, del 1 ovan, är ett av verktygen man hoppas på. Hm, kommer Dolph gästspela?

Apropå yrkessoldater har det just blivit känt i Norge att landet nu ska skapa ett andra förband inom armén mest bestående av yrkessoldater och att det ska baseras ovanför polcirkeln, i Norges motsvarighet till Boden, Setermoen. Det blir ett snabbinsatsförband med nordlig profil och dess namn är, åtminstone inledningsvis, HRS Nord.

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

  Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk. Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”. I den andra delen ser vi […]

Sveriges radio uppmärksammar bristerna i försvaret

Sveriges Radio uppmärksammar i dag Försvarsmaktens redovisning av perspektivtudien, där myndigheten mycket tydligt konstaterar att IO14 aldrig kommer att kunna realiseras med fortsatt samma (låga) nivå på försvarsanslaget.

Man konstaterar också att Sverige inte längre ensamt kommer att kunna försvara sig mot ett väpnat angrepp. Även om vi sannolikt aldrig har kunnat det, så markerar det ändå ett vägskäl när det uttalas så tydligt som man nu gör.

Mikael Oscarsson (kd) är den av de som intervjuas som drar de kloka och korrekta slutsatserna, d.v.s. att försvarsanslaget måste ökas samtidigt som Sverige nu bör gå med i NATO. Att välja antingen den ena eller den andra av dessa vägar är ingen framgångsfaktor. Det är kombinationen som ger rätt effekt.

Peter Hultqvist (s) sätter sig som vanligt på tvären i NATO-frågan och vurmar för det nordiska samarbetet. Wiseman konstaterade häromdagen följande på twitter i en debatt om NATO kontra modeordet ”nordiskt samarbete”.

Lätt att tro att nordiskt samarbete är lösningen på allt. Så är ej fallet. Börjar få samma vibbar av vurmen för nordiskt samarbete bland #föpol som för NBF för 10 år sedan. 

Så är det onekligen. Än så länge har varken S eller SD påvisat något konkret förslag på nordiskt samarbete som skulle ge motsvarande försvarseffekt som ett NATO-medlemskap skulle ge. Det räcker inte heller med att S och SD har sina egna idéer om hur detta ska gå till, det kräver att de nordiska länderna som redan är medlemmar av NATO är av samma åsikt, och det har vi sedan tidigare fått svar på.

Det är bra att SR lyfter frågan! Det kanske kan vara starten på en offentlig och nödvändig NATO-debatt. Förutsättningarna för en lyckad sådan är att att bristerna avseende nuvarande försvarsförmåga kommer till allmän kännedom. I annat fall kommer mannen och kvinnan på gatan fortfarande tro att vi har en jättearmé, ett av världens största flygvapen, och att det ständigt ligger kryssare och jagare runt hela vår kust. Jag har själv gjort stickprovskontroller, och man häpnar över okunskapen.

Här har media ett stort ansvar att ta.

Media: SR
Direktlänk till inslaget här

Trettio flygsekunder från Ryssland

Den senaste trailern inför Steadfast Jazz 2013.

Enligt Polens näst största tidning kommer en del av den stora Nato-övning i Nordeuropa som inleds denna vecka att genomföras trettio flygsekunder från Ryssland.

Övningen Steadfast Jazz 2013 blir den största hittills för Nato Response Force (NRF). Antalet aviserade övningsdeltagare är 6,000, inklusive några svenska stabsofficerare. Siffran framstår dock inte som särskilt imponerande om man jämför med septembers rysk-belarusiska Zapad-övning som inklusive de samtidiga beredskapsövningarna i området omfattade 50,000 enligt Försvarsmaktens analys. Zapad 2013 skulle ursprungligen innebära 13,000 soldater.

Steadfast Jazz 2013 drar formellt igång nu på lördag den andra november och håller på under en vecka.

Svensk varning från Baltikum

Kommande Nato-övningen i närområdet presenterad av Nato.

I senaste numret av Vårt försvar finns flera högintressanta artiklar om säkerhetsläget i Nordeuropa, men priset tar Jonas Öhman, som är synnerligen baltiskt erfaren.

Vill bara varmt rekommendera alla att ladda ner senaste numret av Vårt försvar och särskilt läsa Jonas Öhmans och Bo Hugemarks analyser av läget i Östersjöområdet just nu.

Tyskland kan ta tillbaka värnplikten

Så här såg det ut för två år sedan när Tysklands ”sista” värnpliktiga visades upp, men nu blåser nya vindar.

Förbundskansler Angela Merkels parti CDU överväger nu att låta återinföra den värnplikt som avskaffades så sent som 2011. Dessa uppgifter publiceras idag i ett av Tysklands ledande nyhetsmagasin, Focus.

Bakgrunden är bland annat att det i förra veckan publicerades nattsvarta siffror om det tyska yrkesförsvaret, en tidigare hög chef i tyska försvarsdepartementet betecknade det till och med som havererat. I Sverige har dessa uppgifter ännu vare sig publicerats eller kommenterats, liksom fallet är med uppgifterna om Norges utökade värnplikt.

Det bör slutligen påpekas att de amerikanska stridsvagnar i Tyskland som syns i klippet ovan också blev historia i mars i år. Då lämnade som bekant (?) den sista amerikanska stridsvagnen tysk mark.

Stort tack för tipset om Focus-artikeln, Rolf!

Sverige och Försvarsmakten in i NRF?


Under Almedalenveckan var en av de försvars- och säkerhetspolitiska nyheterna att Socialdemokraterna nu säger JA till Svenskt deltagande i NATO Response Force (NRF). Det sista steget man som icke medlem kan ta mot NATO är således nu på väg att tas. Nästa naturliga steg vore att bli fullvärdig medlem, men dit är vägen lång och krokig i landet mellanmjölk där vi som vanligt har oerhört svårt att se verkligheten som den är utan har fastnat i föråldrade ideal.

Min bedömning är att frågan om svenskt deltagande på riktigt återuppväckets under årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. Där bjöd NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen muntligen in Sverige att deltaga i NRF något som försvarsminister Karin Enström svarade så här på.

–I ljuset av att de stora freds- insatserna tar slut kommer det bli viktigare att delta. Det här är intressant och absolut värt att överväga, säger försvarsminister Karin Enström (M).

Redan för ett antal år sedan ville regeringen gå med i NRF, men då sade Socialdemokraterna nej. Värt att notera är att Finland gick med i NRF redan i mars 2008. Men nu har även socialdemokraterna svängt i ärendet och redan i vintras sa socialdemokraternas försvarspolitiska talesman Peter Hultqvist så här till SvD.

–Vi avvisar inte detta utan väntar på en skarp förfrågan från regeringen. Jag noterar att Finland är med i NRF. Vi anser det och principiellt viktigt att Sverige och Finland samordnar sina ställningstagande.

Efter Sälenkonferensen i januari flögs NATO-chefen till Stockholm där han innan återresan till Bryssel åt en middag med statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt. Jag håller det inte för osannolikt att det var där riktlinjerna drogs upp för det vi nu ser. D.v.s. att Sverige nu är på väg att ta steget mot att ansluta sig till NRF.

En annan bidragande orsak till detta kan möjligen vara att NATO strax efter Sälenkonferensen höll ett möte (21 feb) med alla sina försvarsministrar där man diskuterade NRF och beslutade att man skulle sätta upp en omfattande övningsserie med start 2015 där ett av målen utöver att öva mer kvalitativt och kvantitativt även är att göra dessa övningar till en ”skola för NATO-samarbete”. Detta är en direkt åtgärd då man minskar sitt engagemang inom ramen för ISAF i Afghanistan.

“This will make the NATO Response Force a cooperation school, as well as a quick-reaction tool. An immediate resource, but also an investment in the future,” he (Fogh Rasmussen) said.

Vad är NRF?
NRF är NATO:s snabbinsatsstyrka som mest uppgår till 25.000 man vid markförband, flyg och marinförband och som ska kunna sättas in med kort varsel över hela världen som en fristående styrka. Man ska även kunna agera som en ”initial entry force” som ska kunna sättas in före huvudstyrkan kan vara på plats i ett operationsområde. För delar av styrkan är beredskapstiden 5 dagar medan den för övriga delar är 30 dagar. 
De uppdragstyper som NRF ska kunna lösa ut är följande:
  • Non-Combatant Evacuation Operations
  • Counter Terrorism Operations
  • Embargo Operations
  • Quick Response Operations to support diplomacy
Vad innebär NRF för Sverige?
Uppgifterna vad detta kommer att innebära för Sverige och Försvarsmakten har divergerat allt i från att bara öva till att deltaga i NRF fullt ut. Men det mest sannolika är att vi likt Finland anmäler oss till NRF:s reservförband (Svensk lagomlösning) och därmed får möjligheter att deltaga i NRF:s övningar.
Enligt uppgifter i media så kan Sverige inledningsvis komma att anmäla minröjningsförband och luftövervakningssystem. Det skulle inte vara alltför orimligt att de förbandsenheter (minröjning) som varit i Afghanistan under en längre tid samt UndE 23 från luftvärnsregementet skulle vara det man avser att anmäla till NRF. Försvarsmakten ska inom kort lämna ett förslag till regeringen vad man föreslår ska utgöra det initiala bidraget.  På längre sikt kan det enligt uppgifter i media även bli aktuellt med fartyg, helikoptrar och stridsflygplan. Arméförband kan enligt samma källa tidigast anmälas 2017. Varför det är så vore givetvis intressant att få höra…
Rimligt är att Sverige som ett partnerland om riksdagen så beslutar då kan bidra även i den skarpa verksamheten. Men att Sverige ändå behåller rätten att själv bestämma om deltagande i insats trots att man har anmält förband till NRF. Det skulle av partier som Socialdemokraterna och Centern, som inte vill gå med i NATO fullt ut, säkerligen ses som att både ha kvar och samtidigt äta kakan. Men man ska givetsvis inte låta sig luras av detta då Sverige trots ett sådant engagemang ändå aldrig kommer att omfattas av artikel 5 (kollektivt självförsvar). Det skulle i praktiken innebära en än mer ensidig solidaritetsförklaring. Vi kommer genom NRF att bidra till skyddet av NATO-länder, men vi kommer inte att erhålla något skydd den dag vi själva verkligen behöver det. Hur dumt kan det bli innan Socialdemokrater och Centerpartister drar upp huvudet ur sanden och inser möjligheter i stället för att se svårigheter baserat på föråldrade ideal?
Framtida svenska marina bidrag till NRF?
Inom ramen för NRF finns fyra olika marina snabbinsatsstyrkor. SNMG 1 och 2 (Standing NATO Maritime Group) som består av större ytstridsfartyg (fregatter och jagare) samt SNMCMG 1 och 2 (sjöminröjningsgrupper). Det primära operationsområdet för respektive grupp 1 är östra delen av Atlanten och för de båda grupp två – Medelhavet.
För Marinens del är ett deltagande i SNMG1 i mina ögon helt uteslutet. Vi har varken fartyg av tillräcklig storlek eller är rätt bestyckade för att vara lämpade för den typen av uppdrag. Vi kan möjligen samöva med styrkan, men i en eventuellt skarp operation skulle våra fartyg vara mer av en belastning för en sjöstyrkechef än en tillgång. Detta grundar sig främst på brister som rör luftförsvarsförmåga där vi inte kan skydda andra enheter än det egna fartyget då våra fartyg saknar lv-robot efter att Anders Borgs genomförandegrupp strök dessa 2008. Huruvida fartygen kan skydda sig själva mot ett kvalificerat lufthot lämnar vi därhän då det dels inte tål att granskas öppet, dels har det tidigare varit föremål för diskussioner på otal andra platser och i media under flera års tid.  
Vad Marinen däremot skulle kunna deltaga med, och där man dessutom skulle kunna utgöra spjutspetsar inom NRF och SNMCMG1 är sjöminröjning. 

Marinens minröjningsfartyg av såväl Kosterklass som Spåröklass har under flera år visat sig vara i absolut toppklass när det kommer till minröjning i svåra vattenförhållanden likt de som råder i Östersjön. Efter moderniseringen av Kosterklassen har man dessutom fått ett egenskydd (arvegods från patrullbåtarna) som få andra minröjningsfartyg i dag har, vilket innebär att man kan uppträda i områden med begränsat (okvalificerat) lufthot utan att binda upp andra resurser i form av ”babysitters”.

Det är min fulla övertygelse att våra två minröjningsdivisioner utan problem skulle kunna gå rätt in i SNMCMG1 utan att behöva lägga en enda timme på att förbereda sig i annat än runt allmänt logistiska spörsmål.
Sammanfattning
Vad beskedet om NRF i praktiken kommer att innebära för Försvarsmakten återstår att se. Det lär inte vara osannolikt om det är enheter ur Ing2 i Eksjö och Lv6 i Halmstad som kommer att bli de första svenska bidragen som noteras på NRF listan. Vad som kommer därefter återstår att se.
Men man kan inte annat än reflektera över den nationella dumhet som råder runt detta. Nu tar vi ytterligare ett steg mot att enbart ge, samtidigt som vi inte kan kräva något tillbaka. NRF kommer inte att leda till att mantrat ”Sverige ska försvaras tillsammans med andra” blir verklighet. Trots NRF kommer vi stå ensamma när det blir skarpt läge.
Visst är det säkert bra att delar av Försvarsmaktens förband får öva med NATO och NRF, men vore det ändå inte av högre prioritet att återuppta försvaret av Sverige och nationella större övningar i första hand? Vore det inte på tiden att åtminstone börja prata i termer av att återuppta Försvarsmaktsövningar (FMÖ) där hela Försvarsmakten får öva tillsammans. Senast en sådan övning genomfördes var 1993 under övningen ORKAN.

Men det är klart, från Arméns sida kan vi i dag läsa på Armébloggen att man nu är glada att efter lång väntan kunnat genomföra övningar och stridsveckor på plutonsnivå och man förhoppningsvis ska kunna få öva på kompaninivå senare under hösten. Är det den organisationsnivån (pluton och kompani) man övar på inom hela Armén(?) så har vi sannolikt en lång väg att vandra mot en ny FMÖ? Av den anledningen vore det ytterst angeläget att prioritera de nationella övningarna före ett deltagande i NRF, åtminstone för större delar av Försvarsmakten. Det man i sammanhanget slås av är från vilket land det av en viss politiker myntade begreppet ”från en mycket låg nivå” härstammar från?

Om Marinen på sikt ska bidra till NRF så vore det mest lämpliga enligt min åsikt att anmäla våra minröjningsfartyg till SNMCMG1. Där hade vi levererat från första stund.
Bloggar: Sjätte mannen
Media: SvD, SvD, DN, HD

Replik på Staffan Danielssons inlägg om Centerns försvarspolitik


Häromdagen gjorde jag en ansats att kortfattat försöka beskriva Centerns försvarspolitik vilket omfatade en historisk tillbakablick och därefter vad som i dag framgår i partiets försvarspolitiska program publicerat på dess hemsida. I går skrev partiets försvarspolitiska talesperson Staffan Danielsson en replik på mitt inlägg vilket är mycket glädjande. All heder åt Staffan som tar debatten med försvarsbloggarna, något som få andra gör, undantaget Allan Widman (fp). Jag respekterar givetvis Staffan Danielsson och hans partis ståndpunkt och åsikter fullt ut även om jag inte håller med i flera sakfrågor. Runt detta avser jag här återkomma till i en replik.


Jag avser att i denna replik fokusera på två huvudsakliga, och för en trovärdig försvarspolitik helt avgörande frågor, nämligen nationell försvarsförmåga och NATO. Till att börja med avser jag att diskutera synen vår nationella försvarsförmåga och Cenetrpartiets i mina ögon märkliga förhållningssätt till frågan.
Nationell försvarsförmågaI frågan om nationell försvarsförmåga skriver Staffan följande

”Centerpartiet vill ha ett tillräckligt starkt försvar som kan försvara hela vårt land, givetvis.”

Detta korta citat från Staffan Danielsson blir ytterst motsägelsefullt om man inte samtidigt verkar för en försvarsbudget som speglar denna oerhört höga ambitionsnivå! Min och många andras bedömning är dessutom att vi aldrig någonsin kommer att kunna uppbringa så stora ekonomiska medel till Försvarsmakten, inte ens om alla partier är överens i frågan, för att vi själva ska kunna försvara hela vårt land. Den tiden är förbi. Man bör i detta sammanhang alltid ha ”nyårslöftet” från ÖB med sig i bakhuvudet.

Vi kan försvara Sverige på en plats under högst en vecka. Detta tidigast 2019 under förutsättningar att de ekonomiska medel som krävs tillförs.

Om Staffan och hans parti på allvar menar att man vill ha ett så pass starkt försvar som kan försvara hela landet krävs aktiva åtgärder om inte trovärdigheten i ett sådant påstående ska urholkas fullständigt. Det kommer både att krävas omfattande ekonomiska tillskott, och vi måste utöver detta även skapa försvarsförmåga tillsammans med andra. Eftersom det trots allt bara finns en aktör som kan skapa försvarsförmåga på ett strukturerat sätt, där man tillsammans upprättar försvarsplaner är det givetvis dit vi måste vända oss. Denna aktör är NATO varför vi osökt kommer in på den frågan.



NATO
Man kan initialt göra en reflektion över hur de fyra Allianspartierna ser på frågan om ett NATO-medlemskap. Folkpartiet är som alla känner till för och nu har även Kristdemokraterna anslutit sig till den linjen. Moderaterna är för, men kommer inte att driva frågan aktivt så länge inte man får stöd från Socialdemokraterna i detta som i sin tur är kraftfullt mot. Centerpartiet har officiellt den mest märkliga inställningen. Man vill utreda frågan, men är samtidigt absolut motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap(!) Så ser det ut inom Alliansen där man tyvärr inte är eniga i frågan på grund av Centerns dubbla budskap och Moderaternas oförmåga. Går man utanför Alliansen och ser på vad övriga politiska partier anser i frågan, så möts man av ett massivt motstånd till NATO. 

Staffan tycker att Centerpartiets ståndpunkt där man verkar för att även i fortsättningen ska vara Alliansfria samtidigt som man förespråkar en utredning av vad ett NATO-medlemskap skulle innebära – är helt logisk. Jag håller fortfarande inte med.

Det är skulle i ett exempel kunna likställas med att ta följande ståndpunkt redan i förväg... 

”Vi förespråkar en försvarsberedning som ska analysera framtidens behov av försvar, men vi tänker inte öka försvarsanslaget oavsett vad utredningen kommer fram till”

eller ännu mer jordnära..

”I kväll ska vi i hela familjen sätta oss ner tillsammans och diskutera var vi ska resa på vår semester, fast bara så alla vet redan från början, vi ska inte genomföra någon resa”

Staffan du får ursäkta, men jag tycker fortfarande inte ert resonemang är logiskt. Anders Fogh Rasmussen uttryckte som bekant vid årets Folk&Försvar i Sälen att Sverige inte kan räkna med stöd från NATO i händelse av kris eller krig. Medlemsländerna hjälper varandra inom ram för den kraftfulla artikel 5. Då hjälper det inte att man är världens bästa partnerland, inte ens genom att ta det sista möjliga steget vi nu gör, d.v.s. att genomföra övningar med NRF. Det går liksom inte att komma NATO närmare än vad vi redan är utan att bli medlemmar. Detta behöver inte utredas, det är fakta.

Staffan hänvisar till att han vill se en förutsättningslös analys av vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära likt vad Finland gjort, en så kallad ”vitbok”. Detta är sunt och helt i linje med vad undertecknad tillsammans med många andra förespråkar. Men frågan är om Finland redan innan man gjorde sin analys bestämt sig för att ett NATO-medlemskap aldrig kommer att vara aktuellt? Min bedömning är att våra finska vänner är klokare än så även om de efter analysen inte valt att gå vidare. Beslutet om att gå vidare eller inte, tar man efter en analys – inte innan analysen ens påbörjats. 
I sammanhanget är det dock mycket glädjande att Staffan själv skriver följande rader på sin blogg. 

Centerpartiets ingång är att en omvärldsanalys värd namnet, som t ex försvarsberedningen just har presenterat, ska beskriva verkligheten som den är, förutsättningslöst. Gör man inte det begränsas värdet mycket kraftigt. 

Den analys av Sveriges militära samarbeten, inklusive det med Nato, som Centerpartiet vill se, utgår naturligtvis från gällande verklighet, Sverige är militärt alliansfritt. Sedan bör Sveriges olika militära samarbeten, som betyder så oerhört mycket för vår säkerhet, noga gås igenom. Hur har de utvecklats, hur fungerar de idag och i vilken riktning bör de utvecklas framöver. Har t ex samarbetet med Nato blivit för närgånget och bör minska, eller är vi redan så nära Nato att ett medlemskap bör övervägas. 

När analysen gjorts har vi förhoppningsvis ett gediget underlag i denna fråga som då kan föras ut till en bred folklig debatt. Jag vet naturligtvis inte heller var denna debatt kommer att landa, men jag tycker det är mycket viktigt att den förs, och att den kan föras utifrån en gedigen verklighetsanalys! 

Idag tar Sverige ständigt allt närmare steg i ökat samarbete med Nato, utan någon större debatt. Både de som förespråkar fortsatt ständig alliansfrihet, eller de som vill se ett svenskt Natomedlemskap, borde bejaka att det verkligen är dags att Sveriges militära samarbeten analyseras.

Det är nu vi kommer till kärnan i ämnet. Centerpartiets syn och Staffans syn skiljer sig helt uppenbart åt. Staffan är till synes öppen för en seriös analys av frågan, och kan tänka sig att överväga ett NATO-melemskap om resultatet av analysen pekar åt det hållet.

Centerpartiets officiella linje är enligt webbsidan att ett medlemskap inte är aktuellt och att Sverige även i fortsättningen ska vara alliansfria. Detta har Centerpartiet på åtskilliga platser cementerat kraftfullt. Trovärdigheten runt frågan skulle däremot öka markant om Staffan tog med sig frågan hem till det egna partiet, kommer fram till vad är det man egentligen vill och därefter reviderar ståndpunkterna på sin webbsida så att de stämmer överens med de åsikter som partiets talesperson i försvarsfrågor uttrycker. I dag finns det en diskrepans däremellan som underminerar trovärdigheten.

Sammanfattning
Centerpartiet lägger fortfarande mer kraft på att förespråka internationella insatser än nationell försvarsförmåga vilket inte rimmar med utvecklingen i vårt närområde. Centern säger att vi ska ha ett starkt försvar samtidigt som man utan att opponera sig helt och fullt står bakom nuvarande alliansbudget som inte på något sätt medger det förstnämnda. Man vill utreda ett medelmskap i NATO samtidigt som partiets officiella linje är att vi ska fortsätta vara alliansfria.
Centerpartiet som parti levererar många oklara budskap utan egentligt innehåll i försvarsfrågan. Men trots detta så är det ändå glädjande att Staffan konstaterar att vi hamnat på efterkälken när det kommer till försvarsanslag och att det måste åtgärdas. Ett lite steg på vägen i rätt riktning. Men Staffan, det krävs mer än så och jag är helt övertygad om att du innerst inne egentligen håller med.
I frågan om de övriga partiernas utspel om ev utökad försvarsbudget inför nästa försvarsbeslut och vad som skulle krävas för att skapa en försvarsförmåga värd namnet i likhet med vad Fp och Kd önskar överlåter jag till kollegan Wiseman att diskutera senare under dagen.
Men oavsett innehåll, all heder till Staffan som tar debatten!

Fullspäckad dag i Almedalen toppad med drönarattack

(Ber om ursäkt för långt inlägg med mycket text och lite bilder)

Ännu en fullspäckad almedalsdag i försvars- och säkerhetspolitikens tecken är till ända. Under dagen har en mängd intressanta seminarier avhandlats. Utöver Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg så höll Swedbank ett tyvärr slutet seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen, Journalistförbundet höll ett seminarium om hur öppet försvaret ska vara och Moderaterna höll ett eget säkerhetspolitiskt seminarium kallat ”Nya hot – nytt försvar”. Det sistnämnda var faktiskt inte alls dåligt och Carl Bildt var i högform. Att seminariet framstod som så bra och budskapet så trovärdigt och faktiskt försvarsvänligt kan förstås ha att göra med delar publiken. Mer om detta i slutet av inlägget.

Morgonpass

Precis som tidigare dagar inledde Försvarspolitisk Arena med en halvtimmes utfrågning av två partier. Dessa var idag Moderaterna respektive Socialdemokraterna, båda intervjuade av Allmänna Försvarsföreningens ordförande Stefan Ring. Jag brukar inte tycka att dessa är så intressanta, men eftersom det nu var de två största partierna blev det undantag. För Moderaterna deltog Cecilia Widegren och Erik Bengtzboe, ordförande i MUF. Jag tyckte Widegren skötte sig rätt bra, medan Bengtzboe framstod som att han råpluggat det moderata reglementet för försvarsfrågor. Man kan undra om han ens själv förstod vad han pratade om. Den enda gången Widegren riktigt hamnade ute på hal is var när Ring började ställa frågor om PARP-rapporten, varvid hon fick göra sitt yttersta för att undvika att rakt ut säga som det var att rapporten avhandlar en målsättning och inte en faktisk status.

En positiv överraskning var sedan motsvarande utfrågning med Socialdemokraterna med Peter Hultqvist och Gabriel Wikström, ordförande i SSU. Med anledning av (s) ja till svenskt deltagande i NATO Response Force så utgjorde NATO en naturlig del av utfrågningen. Den stora positiva överraskningen utgjordes av Wikström som verkade väl påläst i ämnet och med egna teser och analyser. Det bekräftar i viss mån intrycket att från tidigare i våras att (s) satsar i försvarsfrågorna, då SSU hade en försvarspolitisk debattartikel i Uppsala Nya Tidning.

Markoperativ FN-insats i Afrika?

Säkerhetspolitiskt sommartorg inledde dagen med en diskussion mellan försvarsminister Karin Enström, Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer och FN-förbundets Aleksander Gabelic om Afrika som nästa insatsområde för det svenska försvaret och då under FN-ledning. Seminariet kom av naturliga skäl att kretsa kring Maliinsatsen. En intressant nyhet var att insatschefen talade om att det nog behövs en markoperativ insats också. Jag håller det för troligt att Försvarsmakten under FN-flagg snart antingen deltar med markförband i Mali eller på annan plats i Afrika. Den politiska viljan för liknande är mycket tydlig samtidigt som Försvarsmakten tyvärr behöver något nytt för att ”hålla igång” personalen efter Afghanistan.

Gå med, eller inte? Gå med, eller inte?

Härnäst på agendan stod ett seminarium om NATO där deltagarna var Peter Hultqvist, Allan Widman, Karl Engelbrektson och Karlis Neretnieks. Detta måste jag säga var ett av de bästa seminarierna hittills, där debatten gick varm mellan Hultqvist och Widman om varför Sverige inte ska gå med, respektive gå med NATO. Sådant behöver den svenska säkerhetspolitiska debatten mer av. Karlis Neretnieks var också oerhört tydlig och bra när han gav svar på publikfråga rörande vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära för NATO.

Mest intressant var dock moderatorn Stefan Rings direkta fråga till Karl Engelbrektson, där Engelbrektson var tvungen att kliva något utanför det normala svängrummet eftersom frågan var så detaljerad. Frågan rörde det svenska deltagandet med stridsflyg på Island där uppgiften från början var att genomföra air policing, det vill säga motsvarande incidentberedskap. Under hösten ändrades dock detta till air surveillance, vilket inte är en uppgift för stridsflyg, men där andemeningen senare ändrats till att genomföra en längre samövning mellan de norska, svenska och finska flygvapnen motsvarande de som på veckobasis genomförs i norra Sverige. Frågan som ställdes tvingade Engelbrektsson att erkänna att övningsriktningen istället för en insats kommer sig av att flera NATO-länder nu motsätter sig att Sverige ska glida med i NATO på alla fördelar utan att själv behöva göra några åtaganden. Här kan man också dra en parallell till vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade i Sälen om ett svenskt NATO-medlemskap. Sverige kan inte påräkna ett automatiskt stöd i händelse av ett angrepp och man omfattas inte av det kollektiva självförsvaret. ”Antingen är man gravid eller också är man det inte” och så förhåller det sig även med ett NATO-medlemskap. (Informerande artikel i amerikansk media om Islandsövningen)

Denna redogörelse från Engelbrektsson var intressant att ta med sig till Säkerhetspolitiskt Sommartorgs seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys, där Cecilia Widegren bland annat talade om hur NATO vill bygga partnerskap. Att sammanfoga Fogh Rasmussens, Engelbrektsons och Widegrens uttalanden ger en något oklar bild. Hur mycket partner kan Sverige bli?

Det var en gång en försvarsminister, en soldat och en sjöman

och allihop deltog de i Försvarspolitisk Arenas seminarium om det nya personalförsörjningssystemet. Seminariet kom till stor del, precis som väntat, att handla just hur soldaterna/sjömännen uppfattar arbetet i Försvarsmakten, hur länge man tänker sig att stanna, rekrytering av kvinnor. Vad jag saknade i seminariet var deltagande av personal som slutat i Försvarsmakten för att få den bilden också. Nu kunde soldaten och sjömannen rätt bra svara upp på detta i alla fall, men det skulle vara ännu trovärdigare att höra det direkt. Tyvärr var det precis som väntat att ingen verkar vilja stanna de sex år som grunden för att det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop. Att det måste till ytterligare krafttag i personalfrågorna är tydligt.

Försvarsmakten och öppenheten

Vid lunch drog också journalistförbundet igång sitt seminarium om öppenheten i Försvarsmakten (finns att lyssna på som pod – gick tyvärr ej att bädda in). Det var väldigt synd att inte journalistförbundet gjort gemensam sak med Försvarspolitisk Arena kring seminariet om öppenhet i Försvarsmakten. Det var nämligen mycket bra och styrkan var förmodligen att Försvarsmakten inte hade någon egen representant i det utan att deltagandet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker och Folk och försvars förre generalsekreterare Lars Ekeman. Dock måste man ändå säga det var mycket konstigt att inte Försvarsmakten bjudits in att själv kommentera. Nu hade dock Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tagit sig dit i alla fall och kunde som frågeställare ta till orda och kommentera i seminariets slutfas.

Fresker och Ekeman tecknade under en halvtimme en bild av Försvarsmakten som en myndighet som allt mer slutit sig vad gäller information där anställda uppvisar en allt mindre vilja att uttala sig offentligt. Officersförbundet hade till och med sökt efter en officer som kunde uttala sig med anledning av en medlemsundersökning där en mycket stor andel av officerarna upplevde problem med att nå fastställda målsättningar för förbandet. Av de flera tusen som svarat instämmande var det ingen som ville ställa upp. Ekeman jämförde med sin tid i Försvarsmakten under 90-talet där han bl a både jobbade på Högkvarteret och i Försvarsdepartementet att det rådde en mycket mer aktiv dialog mellan media och Försvarsmakten samt att officerare inte räddes att skriva debattartiklar och berättade även om det så kallade översteupproret från 2001 som han ansåg vara det som definitivt satte stopp för ett starkt deltagande i debatten.

Lagersten tog som sagt till orda mot slutet och även om jag håller med honom i vissa aspekter, tycker jag att han var fel ute när han kritiserade Ekeman och avvisade dennes redogörelser med det jag skulle vilja kalla modern försvarspolitiks härskarteknik 1A, nämligen att säga att det är enorm skillnad mot idag och för 20 år sedan och därmed implicit uttrycka att vederbörande inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna att uttrycka sig. Min uppfattning är att Ekeman i mångt och mycket var helt rätt ute. Lagersten svarade dock mycket bra på frågorna rörande sekretess och en eventuell ny sekretesslagstiftning.

Avslutningsvis kontrade Ekeman med att komma in på försvarsbloggandet och tog då bland annat upp denna blogg och såg det anonyma försvarsbloggandet som ett symptom på att något är fel i debattkulturen. Innan Almedalen och våren skulle jag ha varit mer böjd att säga att utvecklingen var på väg åt rätt håll, men efter framförallt de senaste dagarnas händelser är jag tveksam. Det känns tyvärr alltmer som att Försvarsmakten åter är på väg att glida ner i skönmålningen i syfte att inte vara politiskt kontroversiell då polariseringen inom försvarspolitiken är så hård mellan skönmålande Moderater och svartmålande Socialdemokrater (och för den delen andra partier också). Ännu en gång tvingas man ställa frågan – vem gynnar detta agerande?

Apropå svartmålning och bloggande så finns det alla skäl att understryka en kommentar från gårdagen. Som bekant har försvarsbloggarna genom åren fått utstå mycket kritik för svartmålning, negativism och andra liknande uttryck. Att verkligheten allt som oftast visat sig stämma med vad som veckor, månader eller år skrivits på försvarsbloggarna har dock allt fler blivit medvetna om. Signaturen Teaterdirektören fångade styrkan i försvarsbloggarna mycket bra:

” Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

Det stämmer mycket bra.

Andra citat från dagen:

Twitter:
Carl Bildt: Det har varit tidsödande möda att få socialdemokraterna att ge upp sitt motstånd mot Nato:s snabbinsatsstyrka. Men bättre sent än aldrig.

Johan Wiktorin: @CBildt: Bra jobbat! Erfarenheter? Jag och @wisemanswisdoms försöker med tidsödande möda få moderaterna att satsa mer på försvaret.

­­–––

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre på Swedbanks seminarium om säkerhetspoltik i Östersjöområdet, återgivet på Twitter:

”Det viktiga är inte Rysslands fö-budget utan övningarna de genomför. ”

Johan Wiktorin: Oj, vi som hade sista FMÖ 1993!

–––

Carl Bildt: [när Ofog-aktivister som tidigare satt på främsta bänkraden ramlat ihop framför scenen, döda i en ”drönarattack”. Talar om att man behöver kunskap, kontakter och kapacitet] ”… till exempel så att man kan bära ut folk, då måste man ha kontakter på ett eller annat sätt …” och lite senare till publiken som står längst bak ”… och det finns lediga platser här framme om ni vill”, samt i slutet av seminariets frågestund när en av aktivisterna återkommit och sittandes på en stol ska ställa en fråga: ”välkommen upp på stolen”.

Carl Bildt är helt enkelt fantastisk.

Läsvärt från Almedalen

Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

På DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.

Så är det

I tisdags talade utrikesminister Carl Bildt vid NATO:s strategiska partnerkonferens i Stockholm. Det var ett intressant tal som målade upp den svenska säkerhetspolitiska historien såväl som delar av Nordens säkerhetspolitiska historia. När ministern så närmar sig våra dagar blir det mycket tydligt hur dagens svenska säkerhetspolitik fungerar. Genom att ställa upp i internationella insatser hoppas Sverige att andra länder i händelse av krig och kris ska ställa upp för Sverige. Vad avser den ursprungliga insatsen i Bosnien har Bildt tidigare varit tydlig med att detta var Sveriges biljett in i EU. Med tanke på de stora förbehåll Sverige skickat sina militära insatser oavsett om det gällt FN eller NATO, får vi hoppas att inte andra länder resonerar på samma sätt.

Mot talets slut kommer den mest intressanta passagen:

”While not a member, we see the Article V commitment of NATO to all its member countries as of profound importance to the security of our part of Europe.”

Även som icke-medlem ser Sverige NATO:s artikel 5 som fundamental för säkerheten i vår del av Europa. Smaka på de orden.

De är nämligen helt sanna. NATO:s artikel 5, som innebär det kollektiva självförsvaret där övriga medlemsstater åtar sig att stötta en medlem som utsatts för ett militärt angrepp, är vad som utgör den stora bufferten i Sveriges territoriella försvar och vad som ytterst verkar dämpande på den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa. Fram till de baltiska staternas självständighet hade Sverige en lång sjögräns mot Sovjetunionen vilket ställde mycket stora krav på det svenska försvaret.

De baltiska staterna har inte tillbringat många av sin historia under självstyre och starka krafter vill se dem och deras stora andel medborgare av rysk härkomst, återinförlivade i Ryssland. Som tur var tog Estland, Lettland och Litauen möjligheten att bli NATO-medlemmar när fönstret var öpppet, dvs när Ryssland var som säkerhetspolitiskt svagast. Det är inte osannolikt att vi annars i modern tid skulle ha sett en variant på händelserna i Georgien i vårt eget närområde.

Nu verkar de baltiska staternas NATO-medlemskap som en kraftig tröskel för eventuell aggression. Territoriellt sett har Sverige sällan haft ett så säkert läge som idag där vi har förmånen att vara omgivet av NATO-medlemmar, alla förbundna att försvara varandra och i nordöst Finland med dess starka territoriella försvar.

Ja, Carl Bildt har alltså helt rätt i sitt tal avseende vikten av artikel 5 för säkerheten i vårt närområde. Det är bara att beklaga att vi själva inte har modet att själva vara en aktiv del av detta istället för snyltgäster när vi faktiskt fortfarande har möjligheten. Det är också värt att fundera över de övriga av de sista raderna i talet och vad de säger om Sveriges situation just nu. (Retoriskt är det detta som en talare vill ska fastna och att lyssnarna ska ta med sig)

För övrigt vill jag åter slå ett slag för inlägget om att försvarsbloggosfären eller snarare Försvarsmakten blivit fattigare. 

Första doppet för Rysslands första Mistral

Festligt i flottan igår.

I oktober är det meningen att Rysslands första Mistral-fartyg ska vara komplett, ett delmål dokumenterades igår, se ovan. I Sverige har TV4 visat två intressanta inslag om Rysslands upprustning. Klippet om en rysk reaktion på Nato-utvidgning har redan kommenterats i finsk svenskspråkig press.

Det andra TV4-inslaget tyder på att man på TV4 tydligen inte har koll på vare sig svenskt artilleri eller antalet ryska divisioner. Slutligen närmar sig öppnandet av den första permanenta ryska militärbasen i Belarus/Vitryssland.

En Parpersprodukt

Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att ”NATO ger Sveriges försvar högt betyg”. Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.

Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).

PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.

Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:

”Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. ”

Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att  personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.

Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att

”Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet”
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.

Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?

Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och ”utmaningar” saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP – inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.

Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.