Det framfördes flera intressanta tankar om vår säkerhetspolitiska framtid vid akademiens sammankomst den 4 oktober, men fortfarande verkar det vara ohanterligt att det är statens huvuduppgift att säkra medborgarnas och samhällets säkerhet. Något av den…
Kategoriarkiv: Marinen
Höga förväntningar på marinen – men tillväxten uteblir
Foto: Försvarsmakten/Jimmie AdamssonFolk & Försvar har just nu en artikelserie om försvaret med fem olika skribenter, där undertecknad skriver om försvarsbeslutets innebörd för marinen. Min artikel återfinns här.Kommande försvarsbeslut närmar sig. …
Gästinlägg: Kustförsvar som sjöfartsskydd
Foto: FörsvarsmaktenPublicerar idag ett angeläget och mycket läsvärt inlägg av Peter Thomsson. I artikeln diskuterar Thomsson de marina operationstyperna Sjöfartsskydd och Kustförsvar, och hur man bör se på, och hantera dessa i dagens kontext med en ho…
Lucka 13: Hydrofonbojfartyg
Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/FörsvarsmaktenLucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen …
Lucka 10: Antiubåtsgranater
ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMVDen tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgra…
Lucka 9: Målubåt
Spiggen II på museum i Töre. Foto: David BergmanI spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Dett…
Lucka 8: Kustrobot
Provskott med Robot 15 KA 2016. Foto: FMVLiksom fallet med Gotland i förra inlägget är kustrobot ett område där det glädjande nog har hänt mycket sedan lucka 8 i julkalendern 2014. Kustrobotsystemet robot 15 KA lades liksom det övriga kustartilleriet n…
Gästinlägg: Möte Hejda Slå
I onsdags lanserades boken ”Möta Hejda Slå – Så skulle Sverige försvaras” på Armémuseum.Boken utgör en del av forskningsprojektet FoKK (Försvaret och det kalla kriget) och är en uppföljning på den tidigare utgivna boken ”Den stora invasionen” som skild…
Gästinlägg: Verkligheten är skäl nog för återinförande av hjälpfartyg
Fartyg ur 047-serienFoto: KustbevakningenTillräcklig militär närvaro i ett marint operationsområde kan uppnås på fler sätt än vad dagens marina förband är organiserade och bemannade för. Eftersom det inte är särskilt troligt att Marinen i närtid kan fö…
Ytstridsfartygens flexibilitet – Inte antingen eller, utan både och!
Foto: Jimmie Adamsson / FörsvarsmaktenTexten är ett gästinlägg författat av chefen för Tredje sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling. Under senare tid har en intensiv debatt förekommit avseende svenska ytstridsfartygs möjligheter och begränsningar. …
Med 270 mil kust behöver vi fler än sju ytstridsfartyg
Läs ovanstående krönika i BLT!
Gästinlägg: Perspektiv på kvalificerade sjöstridsfartyg – en kritisk förmåga i det nationella luftförsvaret
Nedanstående inlägg anser jag utgör ett viktigt bidrag till debatten om vår framtida marin i allmänhet och ytstridsfartyg i allmänhet. I synnerhet då det behandlar synergieffekter (joint) mellan försvarsgrenarna. / Skipper———–De senaste åre…
FLEXIBILITET
Foto: FörsvarsmaktenMed start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är det centrala. Utöver detta ske…
FLEXIBILITET
Foto: FörsvarsmaktenMed start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är det centrala. Utöver detta ske…
Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet
Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.
Vad hände sen?
![]() |
(Källa: DN) |
Den marina numerären
Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.
Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten
Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.
Vad krävs?
Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik
Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.
Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.
Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.
”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.
…
Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”
Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.
Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.
Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.
Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).
Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).
En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?
Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114 |
De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.
I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, ”Vad gjorde de här?”, Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?
All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.
Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.
En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.
I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.
Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.
Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.
Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.
Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.
Det är dyrt att vara fattig
Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114 |
”Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten”
Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.
Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.
Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.
Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.
Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.
Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.
I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.
Det är som sagt dyrt att vara fattig, och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.
Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?
Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.
Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.
I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi. Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu…
Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen?
Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen. När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.
– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.
Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.
Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.
Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.
Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift…
Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här. Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:
– Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.
– Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen. Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.
– Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).
Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.
KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.
Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg – åt fel håll – genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet ”att sila mygg och svälja kameler” har sällan varit mer passande.
————————————–
Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.
”Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ….. Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats.”
Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.
”Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet.”
”Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning.”
Vår framtida marin
Avgörande materielsystem i vår framtida Marin
Sammanfattning
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.
Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.
Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.
Miniubåten som skänktes till Kalix
![]() |
Försvarsmaktens sorgligaste handbok? |
Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.
Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.
Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.
Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.
I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.
När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.
När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?
Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…