FLEXIBILITET

Foto: FörsvarsmaktenMed start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta ske…

FLEXIBILITET

Foto: FörsvarsmaktenMed start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta ske…

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet



Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.


Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!
I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):
– 1 amfibiebataljon
– 1 bevakningsbåtskompani
– 7 korvetter
– 2 patrullfartyg
– 4 ubåtar
– 5+2 minröjningsfartyg
Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?
ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.
(Källa: DN)
Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.
I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.
Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.
Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.
Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?
För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:
Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)
Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)
Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)
Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)
Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 
Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.
Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.

Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, ”Vad gjorde de här?”, Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?

All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.

I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.

Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.

Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.

Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114


”Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten”

Stefan Löfven, 14 november 2014

Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.

Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?



Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.

Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.

I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi.  Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu…

Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen? 

Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen.  När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.

– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.

Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.

Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.

Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.

Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift…

Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här.  Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:

– Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.

– Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen.  Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.

– Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).

Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.

KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.


Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg – åt fel håll – genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet ”att sila mygg och svälja kameler” har sällan varit mer passande.

————————————–

Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.

”Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ….. Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats.”

Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.

”Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet.”

Ytterligare ett och ett halvt år senare, dvs i december 2014 så skrev media att en flytt nu är nära, men inte heller denna gång blev det något av den saken.
Det skulle dröja nästan ytterligare ett år, nämligen till september 2015 innan det hände något. Då skrev media att Amfitrite hade flyttat in till örlogshamnen.
Men den vistelsen blev inte långvarig, trots alla mudderarbeten och trots den för Kustbevakningen nybyggda kajen. För plötsligt kom man på att bottendjupet inte var tillräckligt. man lämnade således sin nybyggda kajplats och gick tillbaka till den gamla i handelshamnen igen.

”Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning.”


Nu förhåller det sig på det viset att det nämnda grundet (på 5,5 meters djup) inte på något sätt var nytt. Det återfinns i alla sjökort, dessutom fritt tillgängligt via Eniro webben. Som navigatör med över 15 års erfarenhet så kan jag inte riktigt se problemet. På bilden nedan (sjökortsutdrag från Eniro) illustreras inseglingen till/från den aktuella kajplatsen. Det ligger även en mätvektor som visar att passgen mellan 6-meterskurvorna är 97 meter bred, och man går där på rak kurs till/från kajplatsen. 
KBV 003 Amfitrite har ett normalt djupgående på fem meter, är 81 meter lång och 16 meter bred. Vid passage på rak kurs har man således 2,5 fartygsbredders marginal på varje sida. Det finns således även utrymme att passera på tvären med åtta meters marginal i för och akter, även om det inte är en manöver att rekommendera.
Min enda bedömning av alla dessa turer, sammantaget med den tidigare uttryckta oviljan till mer samarbete och än mindre till en sammanslagning, är att man från KBV sida helt enkelt har en allmän ovilja att samlokaliserar med marinen. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten lär vi aldrig få veta, men tidigare samordningsförsök avseende lokaler för utbildning har även det runnit ut i sanden.
Jag konstaterar att det verkar vara fritt valt ämne huruvida man ska samordna sig eller inte, eftersom politikerna inte ställer några krav inom just detta område samtidigt som man är väldigt detaljerad i styrningen inom andra områden. Är det ren och skär okunskap?
————————-
För övrigt så passar jag på att tipsa om att läsa mina krönikor från föregående vecka i både BLT och i SvD om ni inte redan har gjort det.