Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)

Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nose is marked 9M331, fins & other markings confirm is TOR which indicate TOR system fired in Nizhnyaya Krynka @OSINT pic.twitter.com/yvGbT04FbB
— Nathan J Hunt (@ISNJH) 26 januari 2015

Нижняя крынка. Предположительно ЗУР от ЗРК ”ТОР-М1” pic.twitter.com/BeiRGgqLHe
— Kirjali (@Kirjali) 26 januari 2015

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Российские зенитно-ракетные комплексы ”Панцирь” и ”Тор” у границы с Украиной. pic.twitter.com/UNzwc9g7Su
— Askai (@askai707) 23 januari 2015

Only 300 meters away from the Ukrainian border: ’Panzir-S1 air and missile defense’. #Russia pic.twitter.com/KRiwrWuQfe
— Onlinemagazin (@OnlineMagazin) 23 januari 2015

«Панцирь С-1», «Тор» и чурки приехали к нам в гости. Подлежат уничтожению. pic.twitter.com/qeUBIDkyvH
— DEN (@kmtznk) 24 januari 2015

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Панцирь-с1 в #макеевка pic.twitter.com/qIUH7kRpiX
— Дно Макеевки (@MordorOutdoor) January 29, 2015

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

ЗРПК ”Панцирь-С1” російських загарбників в #Макіївка(локація-> @ZORDEXXX) https://t.co/bqJZNl8Am4 pic.twitter.com/lfrweHyJMe
— Антирежим Йолки (@murderotica_) 28 januari 2015

Why is one of most modern RU army air defense systems in Makeevka? http://t.co/z4VYyOI1Po pic.twitter.com/2wNFDfxPur via @Conflict_Report
— Robert Paul (@RobertPaul1) 30 januari 2015

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna. 

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl. 

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.


Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan. 


Se även uppföljning 2/2

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget
Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och ”folkomröstningar” genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.

Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder

Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

A distinction without a difference

This article was originally published on Medium, on the 21st of November 2014.
 
The expression “a distinction without a difference” means that if I tell you the consequence of an action and then tell you the cause, and you correct me, because you and I know that there can be multiple causes for that consequence or the cause is irrelevant — then I could say “that is a distinction without a difference”. It does not really matter what the cause is och who is causing it because the consequence is what we should be worrying about. It is particularly used when consequences has connotations associated with it that one party to an argument prefers to avoid…
 
The saying is very relevant to the Swedish society in the civil contingency perspective today. Sweden has during the eight years of conservative regime and the twelve years of social democrats before that reduced national robustness, resilience and readiness for crisis to such an extent that whatever the reason or whoever is trying to affect the country — distinctions are without a difference.
Even if that sounds strange, if you take a deeper look in to Sweden, one of the most stable democracies on earth, you will find numerous examples of areas where peace-loving, blue-eyed, naïve and short-sighted political leaders, for different reasons, mainly due to micromanagement and compromises, started to deconstruct the Swedish civil and military defence from being one of the best examples of comprehensive robustness throughout any social and civil institution down to being a high-tech drenched, highly fashionable and advertising-bureau-staged paradise balancing on a very sharp edge.
 
The legitimacy of the State is the most important pillar of the Rule of Law. A community based on rule of law has a correlational bond to the population regarding on one hand asking or demanding that the citizens pay their taxes and on the other hand providing the security and in the end — civil contingency. Of course a lot more goes in to the term “Rule of Law” but in this context, national civil contingency is of particular interest.
 
How do you gain the trust of the population? How does the state maintain its legitimacy?
 
First of all the taxes must be fair and collected in a manner that is understandable for the people. Secondly the police must do their work in manners that seem efficient and reasonable for the law abiding citizen. Thirdly medical and social care must be managed and performed to the public’s satisfaction. And fourthly emergencies e.g. firefighting and environmental hazards must be taken care of properly. Last but not least the financial transactions e.g. pensions and sick leave allowances must be handled correctly.
 
The next level of governmental commitment regards the long term perspective. There is a large number of areas where the government support the nation’s and the people’s welfare but let us focus on security and civil contingency.
 
The Swedish armed forces and the arms industry was some fifty years ago part of the backbone of the private sector, as well as a large portion of the publicly owned enterprises. A company like Ericsson has the armed forces to thank for being the perfect environment for R&D and testing new technologies. The radio division at the national telephone company together with Ericsson and the armed forces developed technologies for military use, later exploited to reach huge success for Swedish cell phone products.
 
In the 50’s the Swedish air force was one of the largest in the world (at least per capita) and in the 60’s and 70’s the army included 4–5 divisions, more than 30 brigades. In the Swedish navy you could find some of the best submarines ever built — and they were constructed and manufactured in Sweden. The Swedish fighter jets were all constructed and built in Sweden and were also regarded as some of the best in the world. The armed forces were well trained and especially the air force and the navy had a high level of integration training. On top of that the coastline was fortified and armed with hundreds of coastal artillery cannons with very high readiness levels. All of them are gone.
 
In the 90’s all coastal artillery facilities were dismounted
 
After the cold war ended there was a period of hesitation. Was Russia really defeated? The main part of the armed forces remained untouched for a decade and some say we have never been better than we were in 1997. But around the millennium things started to deteriorate. Today there are embryos of two brigades, there are approx. 100 JAS 39 Gripen, 4–5 submarines and a number of very small functional units in the armed forces like logistic battalions, engineers, CBRN, rangers etc. We have no air defence or artillery systems at all. At least not to make any difference on an operational level.
The civil readiness and robustness was slowly deteriorating and today most of the shelters are abandoned, there are no gas masks for the population, very few are informed about and even less trained in how to handle a crisis situation.
 
This might to a large extent be explained by the reduced threat but the side effects of dismantling a whole area of expertise are aggravating. Some 20–30 years ago the phonebook, distributed to all households by the state owned telephone company, included a manual of how to behave in case of war or crisis. Hospitals that used to be prepared for mass casualty scenarios were closed and deconstructed. The stockpiling of food and oil has been reduced to a minimum in the era of lean production. Transport resources and organisations specifically for public needs are dissolved, all transports are performed by private corporations — outsourcing it to cheaper foreign firms.
 
 
Now back to the header — “a distinction without a difference”. If the population of a country learn from media and from friends and relatives working within the armed forces, civil contingency agencies, medical care or the energy or transport sectors about the disastrous management of these imperative areas of interest — what will that lead to?
 
It is inevitable to ask yourself these disturbing questions: What part of the country will be protected? Who will be protected? Who will take these decisions?
 
If this continues we will experience an escalation of the citizen’s discontent with their political leaders and a decline in the legitimacy of the state. It is yet not at an alarming level but it is a clear signal to politicians and citizens when almost 30% voted for non-traditional political parties. Almost 13% voted for the far-right party; the Sweden democrats. More than 3% voted for the single-issue party, The feminist party, almost 6% on the former communist party, nowadays named “The left” and 7% voted for the Green party.
 
On top of that the far-right Sweden democrats are on the balance of power and are able to stop the government bills in the parliament. This creates particular distress since it is a well-known fact that Putin is flirting with a majority of the far-right political parties of Europe. And they are flirting with him.
 
If you have the some understanding of Russian intelligence strategies you will quite soon come to the conclusion that looking in to the parliamentary, security policy and civil contingency situation in Sweden — it is a sitting duck.
 
Vladimir Putin has indirectly and through his representatives stated that it is an imported goal for Russia that the expansion of NATO stops. In several different statements Russia has sent some clear messages to the governments of Finland and Sweden that if they join NATO the tension in the Baltic sea area will rise. And that is from a level that is almost back at the same as it was during the cold war.
 
The foreign minister of Sweden, Mrs Margot Wallström, proudly presented a new foreign policy for Sweden. It is to be the world’s first feministic foreign policy. It means that soft power is to be used as a foreign policy tool at least on the same level as hard, traditional power. The problem is that Russia sees soft power as absence of power.
 
Don’t get us wrong, Putin and the Russian intelligence community along with parts of the armed forces are well trained and capable using soft power themselves. But not to support peace and trade but to project power. The mind-set of the Swedish leaders reminds a bit of the naivety among the students on Tiananmen Square in 1989.
 
Lately the tone has changed a bit. Recently the prime minister, the defence minister and the supreme commander arranged a press conference stating that the Swedish navy had proof of a foreign submarine trespassing Swedish territorial waters. The message was clear and harsh. Next time — you will be bombed. But not a word about who the trespasser might have been, even though the former foreign minister, a right-wing hawk, immediately claimed it was Russia.
 
Defence minister Peter Hultqvist, Prime Minister Stefan Lövfen and the Supreme Commander Sverker Göransson
 
Even if the government and the military leadership have a big dog attitude everyone can see it is a small knee dog in the lap of the United States. The conclusion for Russia is that as long as no direct kinetic energy is used, virtually any other use of power projection will not cause any intervention from the US. NATO is of course not an option since Sweden is not a member. Leaving the field open for Russian sixth generation hybrid warfare — with the purpose to keep Sweden (and Finland) outside NATO and at best make us doubt the peace-keeping effectiveness of the European Union.
 
If, what and why Russia does what it does is a distinction without a difference. Russia will project power and go as far as possible to protect its economy and vital interests. It is aggressive, revisionist, expansionist and is very much driven by interior problems. Most part of Russia’s foreign activities are aimed at the own population. When Putin invades Ukraine the popularity rates are off the chart. When Putin acts like a naughty boy at the G-20 meeting in Australia it is not to gain popularity abroad — but at home. And it works.
 
So when Putin wants to keep the gas pipeline in the Baltic Sea open, when he wants to weaken and divide EU and NATO, when he wants ice-free harbours and coastlines and when he wants to find new customers for the Russian arms and energy industry — he will affect everyone and everything in his way — but in the most cost effective way possible.
 
Sweden is nowadays a very cheap target for him. To influence Swedish leaders he only has to hint what he is capable of with military jets and submarines. He can let SVR agents infiltrate extreme organisations, criminal networks or even political parties in the parliament. He can let illegal residents use undercover and clandestine methods to target the civilian population and the private sector. In short — he can show force without firing one shot. And thus making policy makers receptive for his power, his will and work for his goals, maybe even without knowing it.
 
Putin executing soft power
If Sweden is to counter this threat as a robust and resilient society the civil readiness must be raised, Sweden must join NATO and increase the defence budget. Exercises and training events must occur much more often. Volumes must increase as well as depth and width regarding personnel, materials and support covering the whole of Sweden and the whole population. A robust defence against propaganda and psychological operations must also be re-established. Information- and communication technology must be resistant to computer network attacks. We must be able to store food and oil in case the country is cut off. We must be able to protect water supply systems and the power grid in case of crisis. The trauma care must be able to handle mass casualties.
 
Why? Is it because Putin is threatening us? Or is it because we otherwise jeopardize the legitimacy of the state?
 
That is a distinction without a difference.
 
By the way – we recommend that Sweden joins NATO.

Stridsflyg 2030 – förutsättningar

Detta är en artikelserie i ett ännu okänt antal delar. Syftet är att beskriva hur de flygande och stridande delarna i ett framtida flygvapen kan se ut för att möta de förutsättningar jag anser vara viktigast. Idén är min egen och inget jag arbetat med under mina 17 år som Gripenpilot. Vissa teknikaliteter som kan…

Gästinlägg: Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Debatten och försvarslogistik fortsätter och här kommer ytterligare ett gästinlägg från användarperspektivet eller i det här fallet perspektivet som fartygschef. Debattören den här gången är ingen mindre än ”Skipper”, men den här gången som fartygschefen Niklas Wiklund.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

Gästinlägg: Ursäkta röran, vi bygger om!

Här kommer det fjärde gästinlägget i den pågående debatten om försvarslogistiken. Tidigare inlägg:

– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––

Ursäkta röran, vi bygger om!

Jag har deltagit i den debatt som uppstod på Twitter om Omdaning försvarslogistik och hur framförallt verksamhetsövergångar till FSV påverkar Försvarsmakten. Det har tidigare publicerats tre gästinlägg på denna blogg och även jag vill ta chansen att ge min syn. Jag instämmer i det mesta som @DDrilog säger i sitt gästinlägg och kommer här snudda vid delvis samma punkter.
Jag vill dock inleda med att säga att det är glädjande att både chefen för FSV och Försvarslogistikchefen deltar i debatten och ger sin syn via blogginlägg. Jag har haft mailväxling med Tomas Salzmann och även om jag inte håller med om hans svar så har han svarat utförligt på mina frågor. Han har även tagit initiativ till att vi ska träffas IRL vilket uppskattas.

Bakgrund
Sedan 2013 pågår en stor förändring av försvarslogistiken. Stora delar av den bakre logistiken har förts över från Försvarsmakten till FMV, där de nu finns i enheten FSV (förråd, service och verkstäder). Dessutom har huvudelen av FM resurser för driftstyrning av befintliga materielsystem samt kravställning på nya materielsystem förts över till FMV. Tanken är att FMV ska ta ett helhetsansvar från materielinköp, via nyttjande, till avveckling. På något sätt ska detta bli effektivare och det ska årligen spara 760 miljoner/år. Dessa pengar ska gå tillbaka till Försvarsmaktens förbandsverksamhet. Detta är naturligtvis lovvärt och jag välkomnar ekonomiska förstärkningar till förbandsverksamheten. Precis som Engewall säger så beror många av dagens problem inom logistiken på tidigare felbeslut och nedprioriteringar och är inte knutna till Omdaning försvarslogistik. Jag kommer beröra båda sakerna och påstår att så kallade effektiviseringar ofta leder till suboptimering och att arbetsuppgifter och kostnader i stor utsträckning bara flyttas, samt hur utvecklingen på området påverkar vår förmåga vid kris/krig. Jag har tidigare delvis berört detta i ett annat gästinlägg hos Cornucopia.

Materielanskaffning
Anskaffning av nya materielsystem ingår normalt inte i begreppet logistik men har nu i och med FMV utvidgade ansvar bakats in i det delvis nya begreppet försvarslogistik, förkortat FLOG. Anskaffning av materielsystem är FMV kärnverksamhet, men det som nu är nytt är att de flesta som tidigare var FM kravställare mot FMV, Materielsystemansvariga vid HKV och Teknikkontor/Materielsystemkontor, nu också förts över till FMV! Jag har i mitt jobb regelbundet kontakt med ett antal av dessa som numera tillhör FMV och de allra flesta är frustrerade och kan inte själva förklara hur detta ska fungera. Försvarslogistikchefen skriver i sitt inlägg att FM ska definiera behov och ställa krav på FMV som sen ska lösa dessa. Exakt hur detta ska gå till och vem som kontrollerar så att FM får materiel som uppfyller våra behov är, åtminstone för mig, fortfarande höljt i dunkel. Delar fullt ut uppfattningen att FM behöver bli bättre på detta, men vem ska göra det när många av de som tidigare gjort det nu flyttats över till FMV?

Övertro till civila lösningar
Under den så kallade ”strategiska time-outen” fanns en tro på att det ”inom överskådlig framtid” inte skulle finnas några militära hot mot Sverige. Därför var det lockande att snegla på den utveckling som skett inom den civila logistiken. Vi avvecklade den spridda mobiliseringsprincipen, begrepp som just-in-time och centrallager poppade upp. Det man då missar är att det finns en väsentlig skillnad mellan civil och militär logistik och det är hotbilden. I den moderna asymmetriska krigföringen är logistikförband och depåer särskilt utsatta. Vi har dessutom gjort den potentiella fienden tjänsten att samla våra resurser på ett fåtal platser. Vem skyddar Försvarsmaktens centrallager i Arboga vid skymningsläge? Vid mobilisering ska det i princip tömmas och all materiel ska ut till förbanden. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi definierat en kritisk sårbarhet.

En annan effekt av just-in-time-tänket är att snabbköpen på förråden till stor del försvann. Där kunde man förr snabbt få tag på de förbrukningsartiklar som man erfarenhetsmässigt visste går åt, allt från blyertspennor till arbetshandskar. Snabbköpen togs bort, lager var fult och band kapital. Istället skulle var och en beställa detta i IT-systemet PRIO med motivet att alla kan ju handla på nätet idag. Alla som använt PRIO/handla inser att den webshop som använt detta system snabbt hade gått i konkurs. Gränssnittet är inte användarvänligt och man vet inte intuitivt hur man ska göra. Detta är inget problem om man är administratör som ofta jobbar i systemet, då lär man sig. Men när man som vanlig användare några gånger om året ska in och beställa något tar det orimligt mycket tid. Dessutom är det inte leverans dagen efter. Konsekvensen blev att alla byggde upp egna lager på kompanier och avdelningar. Med andra ord gav effektiviseringen möjligtvis en besparing på ett ställe men orsakade merarbete och band kapital på många andra ställen i organisationen. Precis tvärt emot intensionen. Tyvärr finns det många liknande exempel.

FUS
Om jag backar bandet ett antal år så fanns vid mitt förband en kundmottagning i anslutning till verkstaden. Den var en del av mitt förband och hit gick brukare från hela garnisonen för att bland annat lämna in sitt fordon på besiktning eller reparation. Deras uppgift var att företräda kunden gentemot arbetsledningen på verkstaden, prioritera, skriva beställningar och kontrollera utförda jobb. Man var kort sagt kundens representant som såg till att verkstaden utförde det de skulle i rätt tid. Detta arbete utfördes av två personer och verkstaden till hörde då FMLOG men fanns inom samma myndighet, Försvarsmakten. Dessa tjänster fördes över till FUS (Främre underhållsstöd) som var en del av FMLOG och man dubblerade personalstyrkan eftersom man fick vissa ytterligare arbetsuppgifter. 2013 fördes huvudelen av personalen (återigen utökade) över till FSV, men chefen och hans ställföreträdare blev kvar i FM! Nu vid nyår skulle hela verksamheten föras över till FSV och kallas LKY (Lokal kundyta). Nu har inte FM och FMV lyckats komma överens om hur detta ska fungera så därför är införandet skjutet till 31/1. Vi vet som sagt inte hur detta kommer bli men tanken är alltså att FSV på något sätt lägger beställning till sig själva. Vem som blir ”kravställare” på FSV och håller tummen i ögat på dem är oklart. Antingen får alla brukare företräda sig själva eller så får förbanden åter sätta samman en funktion för detta, synd bara att personalraderna förts över till FMV….

FSV ekonomiska modell
De tidigare gästinläggen har till största delen handlat om FSV verkstadsdrift och deras ekonomiska modell. Jag håller med om att det här funnits viss effektiviseringspotential, men jag undrar hur man mäter sin effektivisering. Salzmann, som har ett civilt ekonomiskt perspektiv, säger att man ökat sin debiteringsgrad. Det betyder att kunden direkt betalar för en större del av mekanikern totala arbetstid. FSV är ju intäktsfinansierat så kunden betalar ju ändå i slutändan hela mekanikerns lön, det kommer ju inte pengar någon annanstans ifrån. När jag frågar hur mycket man producerat svarar man hur många timmar man jobbat. Det är inte svar på frågan! Jag som kund är intresserad vilken uteffekt verkstaden ger mina förband. Här finns kärnan i problemet. FSV fokus är på att i ekonomiskt avseende effektivisera sin produktion. Det ska gå att fakturera så mycket som möjligt ur så få personer som möjligt. Det finns inget bra sätt att mäta hur mycket en verkstad producerat och framförallt inte om det är tillräckligt för att möta förbandens behov. För att hålla debiteringsgraden hög anpassar sig verkstaden så att de alltid har fullt upp. Min fråga blir: hur ska vi kunna hantera ökad verksamhet vid förbanden eller i värsta fall en mobilisering? Lägg därtill att det finns ca 1000 fordon inom försvarsmakten som står i repkö och har ett reparationsbehov.

Krigets krav
Jag har vid flera tillfällen, nu senast förra veckan till Tomas Salzmann, ställt frågorna: Vilken uppgift har verkstäderna under och efter mobilisering? Vilken planering finns för detta? Det finns idag inget svar på den första frågan. På den andra finns det ett svar, tyvärr är det ingen. I princip alla specialverktyg till FM materielsystem tillhör FM och behövs i FM insatsorganisation. Det innebär att vid en mobilisering kan FSV verkstäder inte reparera FM materiel längre. Anskaffning finns inte heller med i de nya materielprojekt jag är inblandad i. FSV anger att ska man anskaffa detta måste det belasta FM låneram i Riksgälden och då minska utrymmet för FM materielanskaffningar.

Folkrätt
Som tidigare sagts flyttades stora delar av FM bakre logistik över till FMV 2013. Detta innebär i praktiken att det nu är den civila myndigheten FMV som lagerhåller FM förnödenheter på bakre nivån. Vissa hävdar att detta inte är något nytt, FM har alltid fått sina förnödenheter från civila leverantörer. Det är förvisso sant, FM har varken egna oljekällor eller potatisåkrar. Utan att vara folkrättsexpert hävdar jag ändå att det är en stor skillnad på detta område. ICA:s centrallager kan knappast betraktas som ett militärt mål för att de levererar mat till FM. Däremot råder det nog inga tvivel om att FMCL som den civila myndigheten FMV driver är ett militärt mål. Vilket folkrättsligt skydd har de som arbetar där? Det samma gäller FSV:s verkstäder som oftast ligger inom garnisonsområden. Dessa går enligt min mening inte jämföra folkrättsligt med civila företag som underhåller militär materiel som en del av sin verksamhet.

PRIO
Under 2014 fördes vissa mindre delar av förnödenhetsförsörjningen över i affärssystemet PRIO. Med början i maj 2015 och tidsförskjutet under ca 1,5 år kommer i princip all logistik inom FM och FSV lyftas över i PRIO. Det sägs vara en av de största datamigreringarna som gjort till ett SAP-system. Många har, med rätta, farhågor om hur detta kommer bli. Den information jag hittills fått tyder på att man lärt sig av tidigare misstag och jag tror att själva införandet kommer gå bra men det kommer självklart att märkas när det sker nedstängningar och när över 5000 personer ska gå utbildning. Det intressanta blir inte i första hand hur gränssnittet är utformat utan vad man kommer kunna göra och vem som ska göra det. Det vill säga vilka verksamhetsregler och arbetsmetoder som införs med systemet. Mer info är på gång men det verkar som att även här läggs ett större ansvar på den enskilde. Risken är alltså att vi inom logistiken går mot samma utveckling som bland annat plutonchefer upplever, att man fastnar vid datorn med administration. Jag hoppas jag har fel!

Basplatta
Det går nästan inte att uttala sig om Försvarsmakten idag utan att tala om den så kallade ”basplattan”. Detta nya modeord har mig veterligen inte definierats ordentligt. De flesta är dock överens om att det försvarsministern och ÖB menar är att få grundläggande saker att fungera, sådant som redan borde fungera. Jag menar att detta är mycket viktigt, MEN får inte misstas för en förmågeutveckling. Basplattan kommer förbättra vår förmåga, men bara till en nivå vi redan borde haft. En av de saker som nämnts i sammanhanget är tillgången till reservdelar. Jag kan ta två konkreta exempel. Ett är de nya bildförstärkarna. Dessa har nu funnits i bruk ett tag och slits precis som all annan utrustning när den används. Problemet är när det inte finns reservdelar att tillgå. När reservdelar inte levereras och tvingas vi återkalla utrustningar från brukare för att kunna dela ut till andra som är högre prioriterade. Ett annat exempel är införandet av den nya bandvagnen, Bv 410. Detta system är under införande och de första vagnarna har nu rullat i ca ett år vid mitt förband. Tillsammans med den första omgången införskaffades ett initialt behov av reservdelar. Resterande behov skulle hanteras senare. Nu står vi med stora brister på så enkla saker som blinkersglas och backspeglar för ingen hade tänkt på att det sker körskador.

Avslutning
Om nu någon tolkar detta inlägg som ett påhopp på Tomas Salzmann eller övriga som arbetar inom försvarslogistiken så är det inte min mening. Jag vet att de allra flesta gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra. Arbetsuppgifter flyttas bara och utförs istället av många som tillsammans gör det sämre. Detta verkar vara sjuka i all offentlig förvaltning just nu. Läs gärna detta debattinlägg.
En tillnyktring håller nu på att ske. Det var glädjande att höra försvarsministern under försvarsföretagsdagarna i december säga: Fredstida rationalitet kan inte vara utgångspunkten för logistikförsörjningen. Logistikförsörjningen måste fungera vid alla typer av kris och konfliktsituationer. Även Försvarslogistikchefens inlägg talar om återtag av förlorad kompetens och förmåga. Det är bra, det första som krävs för en förändring är insikt om ”sjukdomsläget”. Ser med viss tillförsikt framtiden an. Vi är ganska många som välkomnar dessa förändringar och är villiga att arbeta i en ny riktning. Till och med snabbköpen verkar nu vara på väg tillbaka, nu under namnet säkerhetslager! Men det finns mycket att göra, även på detta område. Jag anser att det nu är dags att pendeln börjar svänga tillbaka ordentligt. Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?

Mattias Lagerqvist
@MaLagerqvist

PS
Delvis off-topic men jag kan inte låta bli. Följande nyhet låg 150126 på FMV:s hemsidas förstasida. Man kan här lätt få intrycket att FMV bygger en Camp i Mali. Det är inte riktigt den bild jag har eller som förmedlas på Malibloggen. Det är sant att FMV har ansvaret och det finns förvisso sex personer från FMV på plats tillsammans med de 125 från MALI00. Jag hoppas inte detta ska ses som ett lyckat exempel på Omdaning försvarslogistik, där FMV är ansvariga men FM får göra jobbet.
DS

Sveriges försvarsförmåga – Ur takt med tiden

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I I fredags lämnade så Försvarsmakten in sitt svar på regeringens följdfrågor efter redovisningen av underlaget för inriktningspropositionen i december. Med tanke på den strukturella underfinansieringen av 2009 års beslut och Rysslands aggressionskrig i Ukraina, så är det viktiga papper vi talar om. Tyvärr var underlaget som lämnades in 2009 […]

Putins handlingsalternativ

Många utrikespolitiker, underrättelsetjänster och försvarsmakter sitter just nu med frågan: ”Vad skall Putin göra nu?”

Förutom riskerna med spegeltänk så är det i sista änden så att nationalekonomi inte är något som går att trolla bort. Putin är dessutom smärtsamt medveten om orsakerna till Sovjetunionens kollaps. Det är därför rimligt att anta att det räknas en del i Kreml just nu.

Rysslands BNP var 2014 ca 2000 miljarder dollar. För att greppa om den siffran kan vi konstatera att västvärldens sex största oljebolag (Royal Dutch Shell, ExxonMobil, BP, Total, Chevron och Philips 66) omsätter ganska precis lika mycket. Notera alltså att hela Rysslands samlade ekonomi är lika stor som sex av västvärldens oljebolag. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man titta på Apples marknadsvärde som är ca 1/4 av Rysslands BNP.

EU och USA:s gemensamma ekonomi är sjutton (17) gånger större än Rysslands. Kinas ekonomi är fem gånger större än den ryska. Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Brasilien och Italien har var och en för sig större ekonomier än den ryska.

Rysslands ekonomi är inte särskilt väl diversifierad. De tre största bolagen Gazprom, Lukoil och Rosneft sysslar alla med olja och gas. Därefter följer sparbanken Sberbank, konglomeratet Sistema och sedan ytterligare några energiföretag.

Den ryska vapenindustrins totala export är ca 13 miljarder USD. Som jämförelse har det amerikanska företaget Lockheed Martin en total försäljning på 35 miljarder USD. Jämförelsen haltar eftersom de ryska väpnade styrkorna köper mycket av den total ryska produktionen vilket gäller även i USA. Men det är ändå intressant att konstatera att den ryska exporten av vapen och militär materiel inte är större än så. Rysslands största krigsmaterielföretag är Almaz-Antey. De omsätter lite drygt fyra (4) miljarder dollar.

Ryssland har på pappret fått igång energihandel med Kina men den är på lång sikt och den hjälper inte för dagen. USA genomför i dagarna ett viktigt statsbesök i Indien som tidigare var Rysslands största vapenkund. Att döma av media har det gått ganska bra och Narendra Modi har uttalat sig mycket positivt om USA som handelspartner.

EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland har ökat i omfattning stadigt under 2014, något som tyvärr inte beskrivits särskilt väl i svenska media. Detta har resulterat i att Ryssland nu stramar åt på alla områden utom rustning och informationsoperationer. Utöver det har oljepriset sjunkit drastiskt. Detta är kanske den enskilt viktigaste faktorn.

 
 
När det ryska MinFin lade budget för 2015 i september 2014 låg oljepriset på 90 USD. Idag är det halverat. Mot bakgrund av det som står ovan så torde detta slå stenhårt mot den ryska ekonomin.
 
Den som köpte Rysslandsfonder i januari 2014 fick se värdet på innehavet halveras fram till december 2014. Moskvabörsen har återhämtat sig något, sannolikt orsakat av att börsen handlas mindre och mindre av utlänningar och mer och mer av ryska finansaktörer som har en koppling till Kreml.
 
Värdet på rubeln har sedan september 2014 halverats mot USD.
 
 
 
För att försvara rubeln chockhöjde den ryska centralbanken räntan till 17% i mitten av december 2014. Det har dock inte hjälpt och den sjunkande rubeln slår främst mot import av varor och tjänster från väst. Tyvärr har rubeln halverats även mot kinesiska Yuan så det är ingen lösning att importera från Kina.
 
Det är sannolikt att fortsatt aggressivt ryskt agerande i Ukraina men även i Kaukasus och Moldavien ytterligare kommer att försämra den ryska ekonomin främst pga utökade sanktioner. Den största släggan har väst sparat – att blockera Ryssland från SWIFT-systemet, alltså den internationella clearingstandarden och systemet för transaktioner mellan banker och handelsplatser. Detta prövades mot Iran 2012 med god framgång.
 
Den enskilt viktigaste drivkraften i den ekonomiska krigföringen mot Ryssland är den amerikanska kongressens Ukraine Freedom Support Act som klubbades i december 2014. Som kuriosa kan nämnas att där adresseras också för första gången formellt hur USA skall förhålla sig till de ryska informationsoperationerna.
 
Så vad skall Putin göra nu?
 
Än så länge har Putin stöd hos det ryska folket. Hans popularitet är ograverad vilket bäst förklaras med att ”man vet vad man har men inte vad man får”. Detta gäller i viss mån också västvärlden. Om Putin faller finns det en risk för att inbördes spänningar mellan olika grupperingar kommer i dager och en ny kamp om kontroll över tillgångar startar – liknande den som utkämpades i början av 90-talet. Detta kan i värsta fall leda till en kollaps där Ryssland övergår i ett ”failed-state” scenario. Eftersom Ryssland har världens största kärnvapenarsenal är detta ett scenario som väst till varje pris vill undvika.
 
Frågan är bara hur länge Putin kan spela med det kortet? Just nu går tankarna till fabeln om haren och sköldpaddan där Putin likt haren skryter om sina framgångar och visar upp det han och ryska folket uppfattar som styrkor medan den västliga demokratiska sköldpaddan långsamt kryper mot målet. Frågan är bara om det finns en exit för Putin som inte är en prestigeförlust för honom eller någon annan ryss?
 
Just nu är det bara frusna konflikter så långt ögat når men om ett par år kanske man kan skönja en ”ärofull” exit genom att diskussionerna inför den 7 maj 2018 kommit igång. Vem som skall efterträda Putin OM han nu väljer att avgå är fullständigt höljt i dunkel idag. Den enda som kan anses vara ställföreträdare är försvarsminister Shoigu men det speglar snarare dagens situation. 
 
Sommaren 2018 kanske vi ser tillbaka på Ukraina som en frusen konflikt med en tillräckligt stabil fred och en Putin som vid invigningen av fotbolls-VM från läktaren på Luzhniki stadion i Moskva vinkar till folket i egenskap som avgången president med det bästa track record en rysk ledare någonsin visat upp i form av välfärdsutveckling och trygghet för det ryska folket.
 
Men för oss som arbetar med säkerhet och försvar så kan vi inte planera för det ”bästa” och mest bekväma scenariot utan mot värsta tänkbara händelseutveckling – en rysk statskollaps och ett inbördeskrig som drabbar våra grannländer och kanske även oss. Kom ihåg att när utvecklingen väl rullar ingång så kan det gå mycket fort. Jämför med Hugemark, Dörfer och Christianssons konstateranden i efterhand – när de skrev slutet av Operation Garbo del III så hade de stora farhågor om en mycket farlig utveckling i Sovjet och WP. Något år senare föll imperiet samman som en falnande glöd efter en brasa.
 
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen går inte att förutspå. Och när det gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland och dess närområde så är det hart när omöjligt.
 
Det är bland annat därför vi för övrigt anser att vi bör gå med i NATO.
 


"Journalismen", oberoendet och folkrätten

Följande videoklipp är inte så trevligt att titta på eftersom det involverar övergrepp på hjälplösa personer. 

I denna video misshandlas och förnedras tillfångatagna ukrainska soldater och paraderas sedan inför civilbefolkningen där dessa ges möjlighet att fortsätta slå dem. Deltar i videon och paraderandet gör också ledaren för ”Folkrepubliken Donetsk”, Alexander Zachartjenko, som dagen efter det inspelade beordrar att inga ukrainska fångar längre ska tas som hämnd för de döda i beskjutningen av en buss i Donetsk.

Det är illa nog att ”krigets banditer” ignorerar folkrätten och begår dessa övergrepp. Det som är allvarligare och något man måste reagera mot, oavsett om man tycker att den ena sidan är värre än den andra i konflikten, är att ryska nationella tv-kanaler deltar i förnedringen och sedan använder materialet i ”nyhetsreportage”. 

Ryssland säger sig stå utanför konflikten i östra Ukraina och borde då agera därefter. Likaså torde det ligga i den journalistiska etikens grund att inte göra sig till brottsling enligt Génèvekonventionernas skydd för krigsfångar och personer som ”upphört att delta i fientligheterna” eller ”på annat sätt berövats sin frihet” (III:e Génèvekonventionen alternativt Tilläggsprotokoll II till Génèvekonventionerna beroende på om man anser att det pågår en mellan-statlig eller intern väpnad konflikt i Ukraina).

Det man får se i filmklipppet är att jämföra med hur Saddam Husseins tv-kanaler filmade och ”intervjuade” misshandlade allierade krigsfångar under Gulfkriget. Det är oerhört svårt att tänka sig att SVT eller TV4 någonsin skulle få för sig att börja ställa frågor till fångar som nyss misshandlats, men det är just det som tre av de ryska tv-kanalerna gör i detta filmklipp.

Stealth-elefanten få vill låtsas om

Det är svårt att beskriva dagens jaktstrid mellan stridsflygplan. Den är inte alls som man intuitivt tror den ska vara. En kanske förbluffande korrekt liknelse är en boxningsring på 100x100m där två lag går omkring i totalt mörker med var sin mini-ficklampa och genom att titta på sin smartphone försöker kasta pil på motståndaren med…

Gästinlägg: Försvarslogistik i förändring

Debatten om försvarslogistiken fortsätter. Här ger Försvarsmaktens försvarslogistikchef, konteramiral Thomas Engevall, sin syn på frågan.

Tidigare inlägg i ämnet:
Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––

Försvarslogistik i förändring
Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av förändringen.
I min befattning som Försvarslogistikchef och ansvarig för denna verksamhet i Försvarsmakten är det på tiden att kommentera den pågående förändringen även på denna typ av media i en större omfattning än hitintills. Inte minst de senaste veckornas inlägg kring FMV förmåga och prissättning av underhållstjänster gör att det känns som hög tid.

Det skulle leda till en alldeles för lång artikel att i detalj gå igenom hela förändringen här på WW (och på FM egen blogg) i ett inlägg men jag vill ändå göra några nedslag.

Syfte och metod
Det grundläggande syftet med hela omdaningen av logistiken är att frigöra pengar, 760 miljoner per år, och i stället använda pengarna för övningar, utökad flygtid, utökad gångtid med fartygen etc. för att på det viset skapa en ökad operativ förmåga för Försvarsmakten som helhet.

Den huvudmetod som har valts (och även beslutats politiskt) är en omfattande ansvarsförändring mellan Försvarsmakten (FM) och Försvarets materielverk (FMV), där i korthet FM ska fokusera på att ställa krav på materiel, logistik och logistiktjänster och FMV ska fokusera på att leverera detta.
Innebörden av detta är att Försvarsmaktens uppgift och ansvar är att: Ansvara för anslagen, äga materielen och definiera behovet av logistik, genomföra insatsnära logistik (oberoende av insatstyp), ställa operativa och funktionella krav, ange tillgänglighetskrav och lagerhanteringskrav samt besluta om var, när och av vem som materielen ska användas.

FMV å sin sida har uppgift och ansvar för tillgänglighet och support genom hela livscykeln för materielen, svara för alla inköp till FM, ansvara för att de komplexa system vi har fungerar tillsammans (system av system), svara för driftstyrning, upprätthålla beredskap, svara för lagerhållning och lagerhantering samt omvandla FM operativa och funktionella krav till upphandlingskrav för att också upphandla och leverera tjänster och produkter.

Allt detta utgör ramverket för den förändring som sedan ett antal år pågår och de första stora personalövergångarna från FM till FMV ägde rum för dryga två år sedan när stora delar av dåvarande FMLOG övergick till FMV och enheten FSV (Förråd, Service och Verkstäder) bildades. Sedan dess har ytterligare personal övergått från FM till FMV, såsom personal ur Teknik- och Materielkontor, Materielsystemansvariga från Högkvarteret och nu senast i januari personal från Materielsystemkontor FLYG (MSK FLYG).

Att detta tar tid att få på plats och också fungera som ett väloljat maskineri tror jag alla inser. Å andra sidan var det var inte så väloljat när verksamheten var kvar inom FM (bl.a. i FMLOG) heller, även om alla så klart var vana med hur saker hanterades och därför var trygga i den verkligheten.

En personlig reflektion jag själv har gjort är att mycket av den lösning som vi nu är på väg in i har funnits förr i en väldigt likartad lösning, även om Försvarsmakten då var betydligt större. När jag tog min officersexamen 1985 fick jag mitt första jobb på FMV. Vid den tiden tryckte FMV upp telefonkataloger som omfattade alla avdelningar och all personal minst en gång om året. På den telefonkatalog jag fick som en del av ”startkitet” för nyanställda fanns det avdelningar såsom FMV:Verkstad, FMV:Förråd, FMV:RESMAT och FMV:Intendentur (sammantaget väldigt likt dagens FSV). Tvärs över Gärdet i de huskomplex som idag rymmer bostäder, kontor och HR-Centrum låg bl.a. Marinens Underhållsavdelning (och kanske även flygets och arméns motsvarigheter). Alla tre var personalrika avdelningar som svarade för driftstyrning, materieluppföljning mm och som hade stora likheter med vad som idag håller på att byggas upp inom FMV:s avdelning ”Anskaffning och Logistik” (AL) med den personal som kommit över från teknik- och materielkontor. Att personalen på FMV var krigsplacerad och att verksamheten skulle fortsätta vid kris/krig var det inget snack om och inte heller någon som tyckte var konstigt. När jag något år senare kom ut i förbandstjänst på dåvarande 1.ytattackflottiljen på Berga fanns det i fartygslagens (”reparationsplutonernas”) krigsorganisation civila motormontörer från de centrala motorverkstäderna för dieselmotorer (patrullbåtar) och gasturbiner (robotbåtar).

Nu ska vi inte tillbaka till 80-talet utan in i framtiden, men jag har väldigt svårt för de argument som i princip ”inkompetensförklarar” FMV eller hävdar att det ”aldrig skulle gå att lita på” FMV:s förmåga att stödja verksamheten i högre konfliktnivåer hela vägen upp till krig. Den förmågan finns redan idag med den personal som finns på plats. Det vi behöver göra är att formalisera FMV del av insatsorganisationen genom att kravställa den, bygga upp den och också öva den samordnat med Försvarsmakten så att alla kan vara trygga med att den verkligen fungerar.

Något om kravställning
Något som gäller i alla kundrelationer är att du aldrig får en bättre leverans än vad du förmår kravställa som kund. Royal Navy (brittiska flottan) har en devis vid deras stridsträningsanläggning som certifierar örlogsfartyg för operativ tjänst (FOST) som säger; ”You get what you inspect – not what you expect”. Bägge dessa yttranden kommer också över tiden att gälla FM som kravställare och beställare av produkter och tjänster av FMV. FMV finns ju därför att FM finns, inte tvärtom. Och även om vi nu sitter ihop som ler- och långhalm inom försvarslogistiken så vill inte jag se något kravlöst ”velouräktenskap” myndigheterna emellan. Vi kommer enbart att kunna utveckla vår verksamhet om vi ställer tuffa men relevanta krav på varandra. Och, vilket kanske är det viktigaste, att när problem uppstår, vi förmår lösa dem tillsammans, utan att gräva skyttegravar och skylla problemen på den andre.

När det gäller frågan kring FSV pålägg på fakturapriser som debatterats flitigt nu på slutet, bl.a. genom gästinläggen från Tomas Salzmann (CFSV inom FMV) och ”DDrilog” här på WW så vill jag klargöra vad jag ser som målbild i sammanhanget. När vi är ”klara” med förändringen så ska det på fakturor som kommer från FMV (där FSV är en del) tydligt framgå vad som är reservdelar, vad som är förbrukningsartiklar, vad som är timpris och hur stora eventuella pålägg är. Att ta fram detta kräver ingen ”raketforskning” då samma typ av information fås från vilken ”Mekonomen-ansluten bilverkstad” som helst när man lämnar in sin privata bil på service. Vi har tagit ett antal steg i vår kravställning relativt FMV för att komma närmare målbilden, exempelvis genom att FM inför 2015 krävde att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle ske direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV och på så vis få leveransspecificerade fakturor utan procentmässiga påslag.

Att vi inte kommit hela vägen ännu när det gäller övrig underhållsverksamhet är att beklaga men det är helt klart att vi ska dit, så snart det bara är möjligt.

Vad gäller påläggens storlek så är det viktiga för mig att de blir tydliga och transparenta så att det över tiden går att följa och också värdera (inte minst av FMV själva) för att kunna fortsätta att effektivisera verksamheten och också kunna jämföra med andra likartade leverantörer.
Förhållandena mellan FM och FMV vad gäller ekonomiuppföljning är reglerade i det samordningsavtal som finns mellan myndigheterna och som i sin senaste utgåva fastställdes så sent som 2014-12-18. För den intresserade har det beteckningen FM2014-6942:4 och 14FMV11589-1:1 beroende på myndighetsbeteckning. Ekonomihanteringen beskrivs i § 5 i avtalet samt i Annex A.

Samordningsavtalet gäller för 2015 och ett nytt avtal kommer att överenskommas för 2016 där vi tar ytterligare steg i ett antal områden, inte bara i ekonomihänseende.

Gamla synder blir som nya

I samband med omdaningen har också gamla synder hos såväl FM som FMV kommit upp i dagen och blivit synliga för betydligt fler än de närmast berörda.

Några exempel på detta är;

1. En växande reparationskö och reparationsskuld
Underhållsbudgeten på anslaget 1.1 (förbandsverksamhet) och till del även på anslaget 1.4 (vidmakthållande) under en lång rad av år använts som ”budgetregulator” för att få verksamheten i övrigt att fungera. Det går så klart att göra vid ett enstaka tillfälle men sker det för ofta och regelmässigt blir effekten en växande underhålls- och reparationsskuld som blir allt svårare att hantera. Där är vi nu och det måste vi göra någonting åt, men det finns inga ”snabbfix” i detta utan min bedömning är att det kommer att ta ett antal år att komma beta av köerna till en rimlig nivå. Jag med mina medarbetare och snart även FMV jobbar för närvarande med att identifiera vilka åtgärder som i detta hänseende ska ha förtur och var vi ska börja ”beta i problemet” för att få ut mest effekt relativt förbanden och deras verksamhet.

2. Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten i sig, dels måste personalen ha utbildning, verktyg och tillgång till relevanta lokaler för arbetet och dels handlar det om inställningen hos alla inblandade, från regements- och flottiljchefer ner till enskild soldat/sjöman att detta är viktigt. Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand. Jag är också helt övertygad om att alla berörda kommer att kunna känna en ökad stolthet kring sin egen insats och del i helheten när vi får genomslag av detta. När vi genomdrev en likartad förändring på 90-talet i dåvarande Kustflottan, kallad ”EKA” (Effektivisering av Kustflottans A-underhåll), fick vi alla tre effekterna för de enheter som var del av förändringsarbetet. De ”hinder” som vissa underhållsavtal kan utgöra, som begränsar FM egen personals möjligheter att reparera egen materiel, måste successivt omförhandlas. Även här gäller det för FM att vara tydlig i kravställningen till FMV.

3. Bristande underhållsberedningar och reservdelsanskaffningar
Under en lång rad av år har förmågan till underhållsberedningar och initiala reservdelsanskaffningar sakta men säkert tillåtits att degenerera. Det har varit viktigare att få fram systemen i sig till önskat antal än att ta ett mindre antal färdiga system men med mer kompletta reservdelsförråd. Motivet har varit att reservdelar alltid ”kan köpas sen”. Problemet är bara att detta ”sen” aldrig inträffar. Mycket av de senaste årens reservdelsproblematik har förklarats med/skylts på PRIO:s införande men det är bara en del av sanningen. En stor del av de problem vi har upplevt kommer sig också av att vi inte anskaffat reservdelar på ett ordnat sätt och att de beredningar som ligger bakom anskaffningarna har nedprioriterats i förhållande till mycket annat. Det måste ändras.

Syndernas förlåtelse
Dessvärre så räcker det inte när det gäller gamla synder att kliva in i biktbåset och komma ut efter en kvart som en ny människa utan här kommer det att krävas ett hårt och fokuserat jobb under flera år. Det jobbet behöver FM och FMV göra tillsammans. Att skylla gamla synder på ”omdaningen” eller på den ena av de bägge myndigheterna leder in i en återvändsgränd där det bara är frustrerande att vara.

Personal och kompetens
En annan av de absolut viktigaste frågorna vi måste jobba med inom försvarslogistiken är den långsiktiga personal- och kompetensförsörjningen.

Vi har ett högt åldersläge som vi måste hantera. Jag har för vana att skriva gratulationstelegram till alla inom FMLOG, Försvarmaktens Tekniska Skola, Trängregementet samt Försvarsmedicincentrum som fyller 50 respektve 60 år. För att identifiera dessa får jag in listor på alla i FM som fyller 50 och 60 och sedan är det bara att sätta igång och bocka av. På vissa uppslag är det hälften av FM personal som kommer från något av dessa fyra förband. Möjligen inte en helt optimal analysmetod men den säger tillräckligt mycket och det står helt klart att vi står inför en stor omsättning de kommande åren.
När man går lite djupare ner och tittar i de olika logistikfunktionerna, exempelvis kommunikationstjänst, så blir det också väldigt tydligt att det inte finns speciellt många individer (officerare och civila) som verkligen kan det aktuella området utan och innan. Att vi har en hel del att ta igen som ett resultat av den så kallade ”strategiska timeouten” är helt klart.

Även inom detta område kommer vi att behöva jobba nära mellan FM och FMV för att hitta långsiktiga och hållbara lösningar men även för att kunna attackera mer närtida uppgifter som kan kopplas till omvärldsläget.

Gemensam inställning
Jag tycker det är bra att de problem och frågeställningar vi har debatteras och diskuteras. Det är bara genom att lyfta upp problemen i dagen som de går att åtgärda.

Att problemen lyfts upp tyder också på att det finns ett stort engagemang och en stor lojalitet mot uppgiften att bygga en fungerande och effektiv lösning för Försvarsmakten som helhet.

Jag tillsammans med mina avdelningar i Högkvarteret och förbandscheferna på logistikförbanden kommer i en rad frågor mer tydligt ge oss in och leda och så att säga ”ta befälet” över försvarslogistiken i de frågor som jag pekat på i detta inlägg och i många fler.

Det jag förväntar mig av alla som vill vara med i bygget av dagens och morgondagens försvarslogistik (såväl inom FM som FMV) är ni tar aktiv del i detta arbete och såväl lyfter de problem ni ser som att därefter gör något åt dem – tillsammans. Det är nämligen där vi kommer att vara – Försvarsmakten och Försvarets materielverk – tillsammans inom försvarslogistiken – under överblickbar tid framöver.

Thomas Engevall
Konteramiral
Försvarslogistikchef

10 tips vid observation av ubåt

Observationer av främmande föremål – där ubåtar är mest aktuellt just nu – har ofta en sak gemensamt, de är otydliga och ibland tvetydiga. Det finns åtgärder man kan göra för att minska detta. Jag tänkte bara snabbt nämna några. När man gjort en observation så ska man snarast höra av sig till Försvarsmakten (08 –…

Ubåtar och försvarsanslag



Fredag jämna veckor innebär att jag skriver i Svenska Dagbladet. Från och med i dag skriver jag även i BLT var sjätte vecka, vilket är nog så viktigt eftersom långt ifrån alla läser de rikstäckande tidningarna. Försvarsdebatten måste föras på bred front och jag hoppas kunna bidraga till den på detta sätt.

I Svenska Dagbladet valde jag att skriva om ubåtsfrågan. Den känns mer angelägen än någonsin att belysa. Att främmande makt kränker våra vatten tas inte på på det allvar som situationen kräver. I oktober när Försvarsmakten genomförde Operation Örnen i Stockholms skärgård så var det en världsnyhet. Rapporteringen fick omåttliga propotioner där media förvisso gick långt över gränsen för vad som är ok, vilket är något jag kommer att avhandla i ett framtida inlägg.

Men nu verkar nyhetsvärdet plötsligt vara mindre, och det känns nu som att frågan inte tycks tas på samma allvar. Att hitta balans i rapporteringen verkar vara en utopi.

Men vari ligger då allvaret? Betänk att någon faktiskt genomför operationer långt inne i vår skärgård. Föreställ dig att det åkte runt främmande örlogsfartyg i vår skärgård, eller att det flög attackflygplan från främmande makt över Stockholms stad. Det här är samma sak, men skillnaden är att det till huvuddelen sker dolt. Det här är givetvis extremt allvarligt och ett problem som måste hanteras.

I min artikel i SvD nämnde jag ubåtsjaktstudien som pågått sedan 2013. Att genomföra studier inom Försvarsmakten är viktigt av flera skäl. Dels ger den en god bild på vår nuvarande förmåga, och dels ges möjlighet att analysera de framtida behoven och var insatserna måste sättas in för att öka förmågan. Studien är av naturliga skäl sekretessbelagd och jag hade när jag skrev artikeln i SvD enbart tagit del av en öppen redovisningi samband med KÖMS sammanträde i måndags. Men den gav ändå en god fingervisning åt vilket håll resultatet pekade. Men det var å andra sidan ingen överraskning eftersom det mesta är avvecklat. Senare i veckan genomfördes de årliga Marinstridsdagarna i Karlskrona där andra intressanta föreläsningar i ämnet ubåtsjakt genomfördes.

Den alltid lika entusiasmerande Christian Allerman föreläste som vanligt om Ryssland. Alltid lika viktigt och därmed även mycket uppskattat. Den här gången fokuserade han en del på Spetznazförbandet norrom  Baltijsk i Kaliningradenklaven, d.v.s. 561. OMRP där det konstaterats att man opererat med miniubåtssystemen Triton-1 och Triton-2. Möjligen opererar man i dag med den nyare Triton NN. Huruvida det finns andra farkoster och miniubåtar ska man nog låta vara osagt.

Kommendören av första graden, Nils-Ove Jansson som skrivit den nyutgivna boken ”Omöjlig Ubåt” var också på plats och föreläste i ämnet. Han berättade om att det tidigare har förekommit flera kränkningar av Stockholms inre vatten, d.v.s. innanför förträngningen Oxdjupet. Hans åsikt var dessutom även att det var fullständigt riskfritt att uppträda på detta sätt, något jag dock inte håller med om fullt ut. Givetvis finns det en risk med att uppträda i ett område med bara en enda väg in och ut även om ubåtsskyddskompaniet i Vaxholm är avvecklat sedan länge och Marinens resurser är begränsade jämfört med vad som fanns på 80- och 90-talet.

Kopplat till ubåtshotet och vår egen ubåtsjaktkapacitet som noggrant monterats ned bit för bit så kommer det givetvis att krävas en stor summa pengar för att bygga upp den igen. Intressant är det då att Försvarsmakten i dag inlämnar sitt kompletterande underlag som är ett svar på ett antal frågor ställda av regeringen. Svaren är kopplade till ekonomin och vad den omtalade ”basplattan” kommer att kosta. Svaret blev 4 miljarder.

I skrivande stund har jag inte tillgång till försvarsdepartementets frågeställning varför det blir svårt att analysera svaren i detalj. Vad vi kan konstaterar är att prognosen rörande behoven tycks ha reducerats. Tidigare har Försvarsmaktens, men även FOI analyser pekat på att behovet för att kunna slutföra den politiska beställningen från 2009 är 5 miljarder (4-6 enligt FOI). Nu pratas det stället om basplattor och förmågeökning i fem steg till en kostnad av fyra miljarder.

Man skriver i termerna av att detta kommer att öka försvarsförmågan. Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat. Att fylla upp befintliga förband med personal är extremt viktigt, men det innebär i bästa fall att den förmåga som redan förväntas finnas kan förverkligas. Nya Moderaternas försvarspolitiker talade gärna om att försvaret före Alliansens försvarsreform enbart var ”pappersförband”. Som jag ser det handlar basplattan till stor del om att förvandla IO14 från just pappersförband till riktiga förband.

Men nu är verkligheten sådan att händelser och uttalanden som ”en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim och ökad rysk aktivitet ställer högre krav än att beslutet från 2009, d.v.s. IO14 slutförs. Det krävs mer än att bara gå från minus till noll. Försvarsförmågan måste stärkas och då handlar det om att gå från noll till plus.

Det var bland annat detta som jag avhandlade på BLT ledarsida i min krönika – Omvärlden bryr sig inte om politiskt prat. Det krävs således betydligt mer än 5 miljarder om året för den faktiska förmågeökningen. Omvärlden väntar inte heller på att de politiska kvarnarna ska mala klart i det vanliga långsamma tempot.

Men för att avsluta där jag började, d.v.s. med ubåtsjaktförmågan, så är den givetvis också kopplad till försvarsanslaget och nödvändiga ökningar. I Försvarsmaktens underlag där kostnaden för steg ett till fem ansätts till 4 miljarder antyddes det i korta ordalag om ökad ubåtsjaktförmåga.

Vidare föreslås resurser till kvalificerade ytfartyg, liksom till verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga, där ubåtsjakt utgör en del.

Dessvärre så finns det en risk att det enbart är omsättning av RBS-15 och Torped 45där den sistnämnda komponenten har bärighet mot just ubåtsjaktförmågan. men båda komponenterna är omsättningsprojekt som redan ligger i materielplanen och har så gjort länge. Med andra ord vidmakthållande av förmågor. Tittar man vidare så kan jag konstatera att ytstridsfartyg också nämns. Men här ser det inte ljust ut.

Vi föreslår att den operativa förmågan primärt ska höjas genom de fem stegen. Därefter bör, om resurserna räcker, ytterligare materiel som fler stridsflygplan och ubåtar anskaffas enligt Försvarsberedningens förslag, säger generaldirektör Peter Sandwall. 

Försvarsberedningen föreslog bland annat anskaffning av ytterligare tio stycken JAS 39E, ett långräckviddigt robotsystem för precisionsbekämpning av markmål, fyra nya taktiska transportflygplan, en utökning av antalet ubåtar till fem, utökade åtgärder mot korvett typ Gävle, ett kustrobotsystem samt nytt bataljonsartilleri. Försvarsmakten bedömer merkostnaden för dessa åtgärder till cirka 15 miljarder kronor och de utfaller i huvudsak i perioden från 2020.

Modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall i enlighet med ursprungsplanen ligger således utanför den omtalade ”basplattan” som kostar 4 miljarder. Läser man mellan raderna i Försvarsmaktens decemberunderlag så fokuseras åtgärderna på att hålla fartygen vid liv. HMS Gävle är sedan länge tyvärr avrustad i väntan på den planerade omfattande modifieringen. Nu tycks det enbart handla om att med hjärtstartare försöka få igång henne och att hålla systerfartyget Sundsvall vid liv med mindre materielåtgärder. Några marina förmågeökningar är det med andra ord inte tal om.

Försvarsmakten avser i närtid genomföra remodifiering av två korvetter av typ Göteborg för att medge tillgänglighet några år in på 2020-talet. Korvetterna benämns därefter korvett typ Gävle. Att i närtid modifiera och livstidsförlänga korvetterna för att medge tillgänglighet efter 2030 har inom givna ekonomiska ramar operativt prioriterats lägre än andra systemförändringar.

I dag ligger försvarsanslaget på 1,15% som andel av BNP. När Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen tillträdde 2006 låg försvarsanslaget på 1,5% som andel av BNP. Det har således reducerats med hela 0,35% sedan dess. Skulle dagens besked om siffran 4 miljarder infrias så skulle vi återigen nå strax över 1,2%.

För att återgå till nivån från 2006, d.v.s 1,5% av BNP så skulle det krävas en ökning på 12 miljarder. Ska vi nå upp till den eftersträvade ”NATO-nivån” 2% så krävs det en ökning på 32 miljarder. Så långt ifrån verkligheten befinner vi oss idag.

Gästinlägg: Försvarsmaktens skriande behov av forskning

Mikael ”Duke” Grev Follow @mikaelgrev_sve är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.

Hög operativ effekt med få stupade
Avvägning mellan kvalitet (här syftande till hög operativ effekt) och kvantitet är känslig när det handlar om militär materiel. Avvägningen innebär nämligen en nära koppling till värdet på soldatens liv.

Om 100 lågkvalitativa stridsvagnar har samma operativa effekt som 25 högkvalitativa så kommer en strid mellan dessa generellt innebära fyra gånger fler stupade på sidan som satsat på kvantitet. Notera att detta gäller avvägningen mellan kvalitet och kvantitet för samma operativa effekt. Även med hög kvalitet så måste man ha tillräcklig mängd för att uppnå avsedd totaleffekt och flexibilitet.

För Sverige är denna avvägning enkel. Här värderas människoliv högt och svenska militärer förväntas få den bästa utrustning man kan upphandla inom budgetramen. Sedan krävs budgetmässiga beslut för att köpa rätt mängd.

Varför ska Försvarsmakten forska?
Hög kvalitet är svårt att uppnå. Det är inte bara att köpa de bästa prylarna och tro att man får motsvarande totaleffekt. Likt en motor har alla delar sin uppgift och måste passa in i ett större system. Delarna måste inte bara passa ihop, de måste även ingå i en bra grundidé – en helhetssyn. För att uppnå detta måste olika sammansättningar utvecklas och inte minst utvärderas. Det är detta som är forskning.

När Försvarsmakten ger pengar till FOI/FLSC (Flygvapnets luftsimuleringscentrum i Kista) för att utvärdera ett antal olika system till framtida Gripen E så är det pengar som kommer tillbaka tiofaldigt för att man kan beställa system som passar in i helheten. Forskningen möjliggör en intelligent och kunskapsbaserad dialog med leverantören.

När forskningspengar stryps så ersätts dessa så viktiga insikter med tyckanden och alternativa agendor, som sällan leder till operativ effekt. Datalänkar kanske saknas, system pratar inte med varandra, funktioner beställs med undermåliga specifikationer, och så vidare.

Även utan kunskap om vad som ska beställas så beställs likväl system för samma mängd pengar, kanske till och med något mer då medel frigjorts från forskningen. Men när de kommer tillbaka så kanske det visar sig att man inte tänkte hela vägen och effekten uteblir. Industrin har inte – och ska inte ha – ansvar för Försvarsmaktens operativa effekt. Det kan enbart Försvarsmakten ha. Men om FM inte kan axla denna beställarroll, vad blir resultatet? Dyrt och ogenomtänkt.

Forskning och teknikutveckling
FoT är anslag 1:5 i Försvarsmaktens budget. När Försvarsmakten med ständigt minskade anslag har tvingats hyvla funktioner för att betala skogsbränder, ockerhyror och regeringsflyg så har FoT få stå tillbaka. Rejält.

Bild från Försvarsföretagsdagarna 2014
https://ffd14.files.wordpress.com/2014/12/pontus-de-laval-rev1.pdf

2005 var FoT 3,9 % av försvarsbudgeten. 2013 var den nere på 1,4 %. Idag är nivån ännu lägre och det blåser försvarsministerinducerade vindar för ytterligare minskningar till förmån för ”bottenplattan”. Detta får stora konsekvenser. Till exempel har forskning på radar gått från 75 miljoner per år 2005 till 5 miljoner 2013. Ja, det är sant! Detta i en tid när radar är i stort behov av ett tekniksprång för att vårt luftförsvar inte ska bli överkört av flygplan med stealth-teknik som fienden bevisligen utvecklar, och kanske kommer att sälja.

Någon vill kanske hävda med att FM lagt ut forskningen på entreprenad genom att köpa COTS och att industrin därmed ska stå för forskningen. Tyvärr är det inte bra om det blir en kraftig snedfördelning på forskning – och därmed kunskap – varken för industrin, FMV eller FM. För pennor, och kopieringsapparater fungerar COTS så länge man förstår kundvagnen i PRIO. För system som ska integreras i andra system är det svårare och blir ofta dyrare och sämre.

Den som gjort ett större inköp av någon teknikpryl är medveten om hur mycket tid som måste läggas på research om man vill göra ett bra köp. Visst kan man gå på försäljarens rekommendationer, men risken är då stor att man får en produkt som gagnar säljaren i första hand. Till viss del beroende på egenintresse men även för att det är svårt att förstå en kund som inte förstår sitt eget behov. För säljaren är en kunnig kund ovärderlig domänkunskap. Det är en symbios och alla vinner på om kunskap finns i alla läger.

Exempel – beställning av flygplan
När en uppgradering av ett flygplan ska beställas så sker en dialog mellan brukaren (FM) och leverantören, med FMV som mellanhand. De system som avhandlas är ofta mycket komplexa och få förstår vad de egentligen gör. Antingen är man pilot och vet vad man vill ha, eller så är man tekniknerd och förstår vad funktionen är. Få förstår båda sidorna.

Det har visat sig i de simuleringar som tidigare gjorts vid FLSC att det är svårt att förutse ett nytt systems påverkan på stridseffekten. Ofta är givna förbättringar – som ökat radarupptäcksavstånd – nästan omärkbara i resultatet. Samtidigt behövs beslut om vilka system som ska beställas och det är alltid så in åt h-lvete bråttom att det är försent att göra något seriöst när väl beslut avkrävs. Detta upptäcks på nytt – varje gång.

Det är här forskningen kommer in. Om det bedrivs en effektiv grundforskning på nya funktioner i försvarsmaktens regi så kommer rätt system att kunna beställas. Samtidigt byggs både en organisation för utvärdering och en kunskapsbas upp över tiden. Görs inte detta så kommer många system som helt saknar operativ relevans att beställas baserat på en schyst animerad PowerPoint-presentation, med extra ljudeffekter. Detta blir dock kostsamt på riktigt först när ofreden knackar på dörren. Pengar till FoT sparas tiofalt över tid.

SMS-lånet av tid
Just nu lever vi på lånad tid. Idag ser vi frukten från när FoT fortfarande var på över fyra procent. De produkter och kunskaper som forskades fram för 5-20 år sedan är de vi använder idag.

Genom redovisad nerdragning på FoT så kommer de system som borde ha forskats på idag att skapa kunskapshål om 5-20 år. Och snart är vi där. Nyss var det 2008 och krig i Georgien. Det var sju år sedan.

Den rosaskimrande önskebubbla av evig fred som precis brustit möjliggjorde besparingar på det som går snabbt att återställa. Tyvärr sparades på fel saker och alldeles för mycket så. Forskning skapar resultat bortom ’överskådlig tid’ och därför kan man aldrig dra ner på forskningen baserat på nuläget. Det är så enkelt och helt enkelt så.

Vänligen,
Mikael Grev

Mediaklimatet och säkerhetspolitiken

Har man haft med Sovjetunionen och Ryssland att göra under närmare 50 år som några av oss haft så har man lite svårt att ta små näthatare och troll från respektive ytterkant på allvar. Under veckan har några höger- respektive vänsteraktivister hemsökt oss och försökt beslå oss med rysshat eller ryssfobi. Det är därför på sin plats att meddela att vid tycker mycket bra om rysk kultur, rysk vodka och stora delar av det ryska landskapet. Bolsjojteatern är världens bästa och förnämsta balettscen. Sjostakovitj 7:e symfoni! Eller Scen 9, Akt 1 ur Tjajkovskijs Opus 20 (Svansjön) som är en av världens mest kända klassiska stycken. Moskvas tunnelbana är världens vackraste! Några av världens främsta författare som Solzjenitsyn, Turgenjev, Tjechov, Pusjkin, Gogol, Dostojevskij och givetvis den största: Tolstoj – var ryska! Eller Michail Sjolchovs ”Stilla flyter don” – detta mästerverk! Sergej Eisensteins Potemkin och Storm över Ryssland. Det finns mycket fantastisk kulturhistoria i Ryssland och faktiskt även från Sovjet-tiden, mot alla odds.

Så, en gång för alla, nej vi är inte rysshatare och nej det är inte Ryssland som ligger bakom all ondska i hela världen. Och nej – svenska extremister och aktivister dansar inte efter Putins pipa. Tvärtom vore det fullständigt kontraproduktivt om rysk underrättelsetjänst skulle börja tvinga sig till tjänster. Det skulle göra det otroligt mycket lättare för vårt kontraspionage. Det fungerar inte heller att rakt av köpa tjänster. Men däremot kan det dyka upp någon likasinnad på mötet som säger sig ha en rik släkting som vill lämna en donation men pga sin affärsverksamhet så kan han inte förknippas med extremisterna. Etc. Vi kan inte utbilda alla troll eller extremister i hur rysk underrättelsetjänst arbetar men vi vill ändå förtydliga att vi inte alls deltar i höger och vänsterdebatten, vi diskuterar rikets försvar och nationell samt global säkerhetspolitik med stöd av rationella kriterier utifrån aktuell och framtida hotbild.

Idag sitter en maffiagruppering bestående KGB-män och skrupelfria affärsmän i ledningen för Ryssland och de har bestämt sig för att återvinna det ”bästa” från förr och tillföra det allra senaste. Resultatet blir en mycket kompetent underrättelse och säkerhetstjänst och ett propagandamaskineri som får allt annat att blekna i jämförelse. Detta måste man förstå. Vare sig man är aktivist, politiker, journalist eller skattebetalare. Eller alltihop samtidigt (Göran Greider).

USA är inget perfekt land. Där finns massor med fel och brister. Dock tror vi inte att det pågår någon avsiktlig massövervakning av amerikanska medborgare. Det tror vi är en myt som förvisso amerikanska medborgare själva vårdat ömt men som späs på rejält av skickliga påverkansoperationer. Det finns avlyssningstekniker och det finns övervakningstekniker men ingen underrättelsetjänst i världen skulle frivilligt lyssna av och övervaka varenda medborgare. Det finns inget som helst rationellt skäl till det.

Det amerikanska militärindustriella komplexet i kombination med amerikansk energiindustri och dollarsystemet är en olycklig kombination som orsakat en hel del ont. Men det hade kunnat vara värre. USA hade kunnat vara ett stängt samhälle, en ren diktatur i likhet med Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran. Men USA är öppet och det pågår en vass granskning av politiker och makthavare. Koncentrationen av mediaägandet är olycklig men den trenden är global och inte amerikansk.

Vill man lära sig lite mer om säkerhetspolitik och förstå vart den är på väg, globalt, så skall man INTE titta på dagens svenska riksdagsdebatt om det säkerhetspolitiska läget. Den höll vid några tillfällen pinsamt #lågnivå när Dalunde, Linde och Söder tävlade om vem som kunde skåda djupast i naveln. Man blir bara ledsen. Det borde vara lag på att man läser in sig på ämnet innan man går in i plenisalen och öppnar munnen.

Nej, avsätt en stund åt att beskåda ”The senate hearing on National Security Threats” från igår. Herrarna Zbigniew Brzezinski och Brent Scowcroft är blytunga namn inom #säkpol. Scowcroft efterträdde Kissinger som national security advisor och Brzezinski efterträdde sedan Scowcroft och båda har därefter verkat i Washington genom Think tanks och diverse kommittéer. De har en extremt omfattande erfarenhet av global säkerhetspolitik.

Under dagen har vi åter noterat några svenska mediahaverier. T.ex. bestämde sig Love Benigh på SVT för att ”försvaret KRÄVER tre miljarder EXTRA” istället för att försvarsbudgeten balanseras eller att regeringen tillskjuter medel man tidigare plockat bort. Usel journalistik – särskilt när det kommer från public service. Vem sätter agendan? Vem skall Benigh skylla på? Eller tycker han att formuleringen speglar verkligheten?

Efter morgonens bussprängning (som nu blivit så normalt att det knappt blir en krusning på Twitter) i Buhas, sydväst om Donetsk så upptäcktes att Aftonbladet tråkigt nog endast angivit ryska statsmedia som källor, dessutom okommenterat. Det kunde vi inte låta passera varför nedanstående dialog utspelade sig. En lite solskenshistoria eftersom Aftonbladet sökte upp och adderade några källor efter påpekande. Bra!

 
En annan diskussion som vi måste reda ut innan publiceringen av #journalistan är det här med kriterierna. Det är inte möjligt för oss att sitta och gradera journalister. Det blir en subjektiv bedömning som gäller där och då men kan ändras snabbt och då måste listan revideras.
 
Vi kommer att använda antal följare på Twitter som gradering av två skäl 1) Tycker man att en journalist är bra, objektiv och källkritisk – då följer man denne, tycker man det inte så avföljer man. Många följare betyder åtminstone till del att journalisten gör ett bra jobb. 2) Vi vill ”tvinga ut” journalisterna på Twitter. Vi vill att de skall möta sina läsare och det gör de bäst där. Vi vill att de söker källor och gör research med hjälp av experter som de möter på Twitter. Vi vill att de länkar till sina alster där. På så sätt blir journalistiken lite bättre och vi läsare slipper artiklar som lyder t.ex. rysk agenda. Eller någon annan agenda.
 
Ovanstående gäller förstås de som är MED på listan. Det finns ju ett antal som gjort bort sig så pass att de inte får delta alls.
 
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Sveriges försvarsbehov 2015-2020

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag om Sveriges försvarsbehov. Ovan finns ett klipp med de 5 minutrarna: Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Tiden för för försvarsbeslutet är 2016-2020, […]

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess. Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt […]