Inga norska resurser att avvara Sverige

I Sälen i början av januari meddelade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte automatiskt kan förvänta sig att få militär hjälp från NATO i händelse av en konflikt i närområdet som berör Sverige. En fråga som aktualiserats med anledning av ÖB:s uttalande vid nyår om ”en-veckasförsvaret” år 2019, då Sverige efter att under en vecka ha värjt sig mot ett begränsat militärt angrepp måste få utländskt militärt stöd.

Några veckor senare meddelades från finskt håll att Finland inte har några militära resurser att avvara Sverige i händelse av en konflikt i närområdet. Ett naturligt uttalande då Finland har en omfattande landgräns mot det troligaste säkerhetspolitiska hotet i närområdet.

Idag kom så samma besked från Norge. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen meddelar i SR Ekot att Norge inte har något försvar som är dimensionerat för att bistå grannländerna militärt.

Låt oss börja med att konstatera att en väpnad konflikt med Ryssland ter sig föga trolig. Likväl är detta det nationella scenariot norsk försvars- och säkerhetspolitik har att ta höjd för. Hur världen utvecklas på 5-10 års sikt är omöjligt att sia om.

Strøm-Erichsens fastställande  är egentligen inte så konstigt. Om Norge mot förmodan inledningsvis inte skulle vara direkt inblandat i en konflikt i närområdet, skulle landet ändå befinna sig i precis samma situation som Sverige gjorde då Norge angreps av Tyskland 9 april 1940: Varje uns av militär förmåga åtgår till att freda det egna territoriet i den händelse ett angrepp kommer.

Norges geografiska läge är sådant att man i det närmaste kan avgränsa sig från den södra landsdelen, då denna i hög grad redan är avklarad genom tysk och dansk förmåga i Öresund, samtidigt som Östersjömarinens förmåga kraftigt nedgått sedan det Kalla Kriget. Luftvägen är heller ej framkomlig, inte minst tack vare Sveriges geografiska utsträckning.

Intressantast för norsk del är således landets nordligaste delar, till vilka de militära mark- och flygförbanden alltmer koncentrerats sedan decennier. Huvuddelen av de norska markstridskrafterna organiseras inom Brigade Nord med centrum kring Bardufoss (grön rektangel). Det norska flygvapnets stridsflyg utgörs idag av två divisioner F-16 på Bodø och en division på Ørlandet. När F-35 ersätter F-16 kommer Bodø att utgå som bas och istället blir Ørlandet huvudflygbas och Evenes en framskjuten bas för incidentberedskap och förstärkning. (Blå linje norr om Norge utgör NATO:s intresse av att hindra marin- och flygstridskrafternas tillträde till Atlanten)

Det norska försvaret är dimensionerat för att utgöra NATO:s nordliga broms och ej mer än så. Förhållandevis små markstridskrafter beräknas kunna föra en framgångsrik fördröjningsstrid i den starkt kanaliserande och väglösa norska terrängen till dess förstärkningar från andra NATO-länder kan nå fram, vilket också regelbundet förövas. De senaste åren har detta skett i form av övningsserien Cold Response.

Alla svenska förhoppningar om att något grannland ska sköta det svenska försvaret är förgäves. Det finns idag inget europeiskt land som har den kapaciteten att man både kan sköta sitt eget försvar och någon annans samtidigt som det egna territoriet riskerar att beröras av en konflikt.

Däremot som synes av kartan är de nordiska länderna mycket beroende av varandra i sin försvarsplanering, även om ingen formell sådan kan ske då Sverige och Finland än så länge avser hålla sig utanför NATO. Norges och därmed NATO:s fördröjningsstrid är förgäves såvida inte Sverige och Finland håller sina respektive områden och det bör vara i skenet av detta man ska uttolka vikten av ett nordiskt försvarssamarbete. Alla nordiska länder kommer att beröras av en regional konflikt. Ingen kommer dock att ha någon reell förmåga att stötta någon annan annat än med flyg- eller möjligtvis marinstridskrafter. Läget kräver därför att respektive land håller sig med en så pass god försvarsförmåga att grannländerna ej behöver oroa sig för att man inte ska ta ansvar för sin del av det nordiska försvarspusslet. Förhoppningsvis är det också ovanstående tolkning försvarsminister Karin Enström refererar till i sitt uttalande i Ekot. Det framstår dock som om hon trots allt tror att Norge kommer att skynda till svensk hjälp för att täcka upp för de svenska bristerna.

Såväl Anders Fogh Rasmussens tidigare uttalande, såväl som Anne-Grete Strøm-Erichsens uttalande idag kan tolkas som att man inom NATO anser att det är dags för Sverige att bestämma sig för om man fortsatt ska stå utanför NATO eller om det inte är dags att ansöka om medlemskap.

Frågan kvarstår dock än så länge för svensk och även finsk del – vem ansvarar för förstärkningen när den vid det här laget världsberömda veckan år 2019 har gått?

Läs även om de omfattande försvarsneddragningarna som Frankrike sannolikt står inför. Det är bekymrande både ur ett europeiskt såväl som ett globalt perspektiv.

Bloggar: Peter Hammarberg, Johan Westerholm
Media: Exp, VG, Db

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp. Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra […]

Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den […]

Ny säkerhetspolitisk blogg

I väntan på nästa inlägg här på WW om rekrytering (vilket tvyärr verkar dröja) är det läge att passa på att tipsa om en ny säkerhetspolitisk blogg, Säkerhetspolitiska Reflektioner, som vi är många som har stora förväntningar på efter att ha följt skribenten ett bra tag på Twitter. Det första inlägget avhandlar Sveriges förhållande till NATO och utövande av formell och informell makt mellan Sverige och NATO. Bra detta, eftersom det finns många NATO-spöken som behöver jagas undan.

En titt i den försvarspolitiska spåkulan

Man kan hoppas att det rådande kaoset inom försvarspolitiken har nått sin kulmen. Kan det bli tokigare än vad det är just nu, och har varit ända sedan årsskiftet? Mikael Holmström och Claes Arvidsson på SvD sammanfattar den senaste tidens turer på ett alldeles lysande sätt. Även Wolodarski på DN skriver i dag en bra artikel i ämnet.

Men hur kommer framtiden att utveckla sig inom försvarspolitiken?
Ja, det kan man enbart spekulera i vilket kommer att göras i detta inlägg. Sannolikheten för att det kommer att ske något positivt inom försvarsområdet före nästa riksdagsval är i stort sett obefintlig, så därför måste vi se hur läget skulle kunna utveckla sig efter riksdagsvalet 2014 utifrån ett partipolitiskt perspektiv.

Om vi för enkelhetens skull utgår från Novus senaste väljarundersökning som presenterades i dag ser det politiska läget ut enligt följande där Socialdemokraterna nu är det största partiet:

M: 29,7
FP: 6,1
KD: 3,9
C: 3,8
Totalt: 43,5%
 

S: 32,6
MP: 8,8
V: 5,2
Totalt: 46,6%
 

SD: 9,2

Det politiska läget i stort är minst sagt knivigt. Ingen av de gamla grupperingarna erhåller i dag  tillräckligt med röster för att kunna bilda en majoritetsregering. Socialdemokraterna skulle som det största parti i dag inte kunna bilda regering med sina gamla bundsförvanter Vänsterpartiet och Socialdemokraterna utan att söka stöd från ytterligare ett parti. Man skulle kunna leka med tanken att Den Nya Centern (a.k.a. Stureplanscentern) skulle kunna tänka sig att byta politisk sida för att undvika en parlamentarisk storkris. Men Centern brottas just nu med ett större problem, nämligen riksdagsspärren på 4%.

Om vi rent hypotetiskt ändå leker med tanken att alla fyra allianspartierna klarar riksdagsspärren så kräver det ändå att Fredrik Reinfeldt sträcker ut en hand till något annat parti. Det enda tänkbara alternativet skulle då vara Miljöpartiet vilket då knappast skulle förbättra oddsen för en mer realistisk nivå på försvarspolitiken. Men nu ser ju läget minst sagt svårt ut för såväl Centern som Kristdemokraterna.

Sverigedemokraterna som nu seglat upp som rikets tredje största parti har såväl Socialdemokrater genom Mona Sahlin som Moderaterna genom Reinfeldt tidigare deklarerat att man aldrig någonsin kommer att bilda regering med. Ett socialdemokratiskt regeringsalternativ med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle sannolikt vara en politisk omöjlighet.


En fortsättning med Alliansen efter nästa val skulle innebära oförändrat läge, vilket kommer att leda till ett katastrofalt läge för Försvarsmakten där den beslutade organisationen är grovt underfinansierad. Oavsett om man byter parti från Moderaterna till ett annat alliansparti så skulle läget knappast förändras så länge Moderaterna är det största allianspartiet och Fredrik Reinfeldt får fortsatt förtroende som statsminister. En röst på Fp, C eller Kd leder i praktiken till samma slutläge som att lägga sin röst på Moderaterna. Vi har nu fått det vi redan visste bekräftat. Det vill säga att statsministern betraktar försvarpolitiken som ett ”särintresse” på samma sätt som han tidigare uttalat sig om svenskt näringsliv. Uttalanden som han inte har backat i från trots att chansen har funnits. Slutsatsen är således att det verkligen är så han betraktar saken. Ett ökat anslag till Försvarsmakten kan man därför utesluta och skönmålningen kommer att fortsätta med grundlösa uttalanden om satsningar och stärkt försvarsförmåga när det i praktiken handlar om den raka motsatsen.

Ett regeringsskifte till en socialdemokratisk regering ser vid en första anblick ut som ett bättre försvarspolitiskt alternativ än en ny runda med Alliansen. Detta baserat på att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist gått ut hårt när Moderaterna gång på gång trampat i klaveret. Hultqvist har (med all rätt) anklagat Moderaterna för skönmålning och falskspel, vilket tyder på att Socialdemokraterna nu insett att något måste göras, även om man själva lagt grunden till förfallet. Även partiledare Stefan Löfvén har deklarerat att försvaret av Sverige inte är att betrakta som ett ”särintresse” utan som en nationell angelägenhet. Från alla dessa uttalanden och utspel får Socialdemokraterna svårt att backa om man hamnar i regeringsställning. Det skulle i ett sådant läge få ännu större konsekvenser för Socialdemokraternas trovärdighet än hur förtroendet inom försvarssfären nu är för Moderaterna.

Men vid en närmare analys så ser ett socialdemokratiskt alternativ inte heller så särskilt bra ut ur ett strikt försvarspolitiskt perspektiv då partiet måste söka stöd från andra partier så som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Båda dessa partier är som bekant inte särskilt försvarsvänliga och har i sina respektive tidigare skuggbudgetar aviserat reduceringar i försvarsanslaget. Hur firma Löfven/Hultqvist ska kunna ro hem en budget där stödpartierna går med på en ökning av försvarsanslaget ser onekligen problematiskt ut. Men den största utmaningen är att hitta ytterligare ett stödparti som krävs för att erhålla majoritet i riksdagen utan att bryta mot tidigare uttalanden/löften att inte bilda regering med Sverigedemokraterna.


Sett utifrån ett rent försvarspolitiskt perspektiv, vilket man kan tillåtas göra när man spekulerar så skulle den optimala regeringen för en mer realistisk försvarspolitik utifrån dagens siffror och förutsättningar se ut så här:

S: 32,6
SD: 9,2
FP: 6,1
KD: 3,9 (Under förutsättning att man klarar riksdagsspärren)
Totalt: 52,8%

En sammansättning som självklart är fullkomligt orealistisk i ett större sammanhang, och som skulle skapa en oreda utan dess like i andra politiska frågor än just försvarspolitiken. Men faktum är att dessa fyra partier är de som uttryckt störst missnöje med dagens försvarspolitik och mot det nymoderata sättet att hantera ”särintresset” Försvarsmakten. Alla ovanstående partier har deklarerat att man ser behovet av ett utökat försvarsanslag. Ett problem med ovanstående kombination runt försvarsfrågan är synen på NATO där det spretar ordentligt.

NATO-frågan är för övrigt en ovanligt märkligt hanterad fråga inom politiken. Moderaterna är för NATO, men vill inte ens utreda frågan? Socialdemokraterna är mot och hävdar att en analys inte ens behövs? Sverigedemokraterna är mot då man anser att Sverige kommer klara sig med ett eget försvar, om SD får som man vill i försvarspolitiken? De enda som öppet är för NATO, och dessutom vill utreda frågan är Folkpartiet, och det räcker ju tyvärr inte när de stora drakarna hanterar frågan på det märkliga sätt man gör.

Samanfattningsvis kan man då konstatera att det ser problematiskt ut även inför kommande val. Om nuvarande siffror står sig så kan vi idag inte ens se något hållbart regeringsalternativ!

Ett fortsatt styre genom Alliansen kommer inte att förbättra läget inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett socialdemokratiskt alternativ kan leda till en kompromiss där försvarspolitiken kan komma att hamna i kläm till förmån för andra nödvändiga uppgörelser. Sverigedemokraterna vill som bekant tillföra stora resurser inom försvarsområde, men vilket av de stora partierna vill bryta mot sina tidigare utspel och bjuda in SD i regeringen? Kanske kommer just detta att bli knäckfrågan som måste lösas?

Inte ens med den bäst putsade spåkulan så kan man skåda hur utfallet av riksdagsvalet 2014 kommer att se ut och än mindre hur försvarspolitiken kommer att påverkas efter detta val.

Vi går en mycket osäker framtid till mötes!

KS bibringade viss lärdom…

Statsministern talar om särintressen, ÖB är förlängt sjukskriven efter bandkrängning vid inbrytningspunkten, åklagare vet inte riktigt vad som gäller och frågar SÄPO och JK, försvarsmininstern svamlar i riksdagen och ledarsidorna i rikets tidningar har helt plötsligt upptäckt att vi (inte) har ett försvar och att det för(t)s en levande försvardebatt i bloggosfären. Allt detta samtidigt […]

Vad vill Sverige?

Jag liksom många andra har under lång ifrågasatt vad den svenska regeringens och Försvarsmaktens ”Exit strategy” är i Afghanistan? Vilka mål är det vi vill ha uppfyllda för att kunna lämna landet?`I dagsläget så verkar det vara tidslinjen och USA:s dåliga ekonomi som driver fram det planerade uttåget 2014. Samtidigt så talar man om en förlängd närvaro i form av utbildningsinsatser. Men hur länge ska det pågå? Vilka risker kommer dessa soldater att ta då talibanerna med stor sannolikhet kommer att på ett eller annat sätt försöka ta tillbaka makten?

Libyen var en mer begränsad insats där Sverige militärt uppfyllde alla mål, och det med råge. Men vilket var egentligen det ursprungliga syftet? Frankrike drev på insatsen och Sverige hängde i slutändan på. För den som kommer ihåg så var det under mycket stor politisk vånda som Sverige skickade iväg de Gripenflygplan som stått i beredskap som del av EU Battlegroup. Vilket syfte hade Sverige? Var det bara att knyta banden närmare till NATO? Den stora frågan är kanske vilket syfte hade Frankrike? Gamla koloniala band? Franska medborgare i fara? Civilbefolkning som behövde hjälp? Olja? Kom ihåg att Frankrike bara något år innan insatsen legat i förhandling med Khadaffi om att sälja Rafale till Libyen.

Just nu står Mali på tur. Liksom i Libyen så har Frankrike tagit lead och bombat rebeller innan övriga nationer hinner vakna till. Sverige ställer sig snällt in ledet och skickar C-17 för att bistå med transporter. Men vilka är det vi i praktiken stöder?

I december 2012 antog FN:s säkerhetsråd en resolution att upprätta en afrikanskledd stödinsats i Mali. FN:s medlemsstater uppmanades då att stödja insatsen bland annat med utbildning, utrustning och logistik. Sverige har beslutat att lämna stöd i form av transportflyg. Stödet ställs till medlemsländerna i det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas.

På papperet är det Ecowas vi stöder, men är det inte lite märkligt att det svenska stödet kommer först när Frankrike ökat trycket på rebellerna? Ecowas har heller inte imponerat i sina försök att ta ansvar för närområdet.

For about eight years, efforts have been made to establish an effective Ecowas Standby Brigade as part of the AU’s African Standby Force. Nigeria ought to be able to play a key role because of its experience.

Nigeria, som är den stora spelaren inom Ecowas, är kända för att använda metoder som kanske inte är fullt förenliga med FN-uppdrag.

The Nigerian force in Sierra Leone in the late 1990s, known as Ecomog, faced a daunting challenge: Preventing marauding, brutal rebels from seizing power in a broken country.

They played a major role in pulling Sierra Leone back from the brink, although the tactics were often heavy-handed and included summary executions.

The same accusations are being made today as the Nigerian military fights the Islamist militant group popularly known as Boko Haram in the north of the country.

Amnesty International says people are caught between the military and the Islamists. An Amnesty report entitled Nigeria: Trapped In The Cycle Of Violence says the army’s tactics are even boosting support for Boko Haram.

Omvärldens deltagande i insatsen kan t.o.m. förvärra läget.

”In my view though it is not going to be a cakewalk. My biggest fear is that could attract fellow Islamists from elsewhere as we saw in places like Iraq or Afghanistan,” says Abuja-based Mr Aderemi.

If there is a military fight, the Islamists’ rallying call would be given extra impetus by the fact that the United States, France and other European countries are offering support to the Ecowas mission – in every way possible except boots on the ground.

Vad är Ecowas drivkraft att ställa upp med trupp? Är det verkligen för att hjälpa civilbefolkning i nöd, eller är det för att stoppa de islamistiska rörelserna från att spridas till de egna länderna? Man kan likna detta vid USA:s dominoteori från Kalla Kriget. Faller ett land för islam (kommunism) så faller snart grannlandet.

De svenska politikerna börjar sluta upp bakom ÖB i hans kritik om att Försvarsmakten inte längre har förmåga att försvara Sverige. Frågan är vad detta kan leda till? Ett svenskt medlemsskap i NATO eller satsningar på nationellt oberoende. Minskningarna på det svenska försvaret har faktiskt ökat behovet av att Försvarsmakten används i strid. Insatserna utomlands och då särskilt mot islamistisk terrorism ökar sannolikt hotbilden mot Sverige. Nu säger jag inte att Sverige ska ge upp och låta terroristerna vinna, men vi måste också vara fullt medvetna om potentiella konsekvenser av våra insatser.

Tyvärr så pekar reaktionerna på ÖB:s uttalande att Regeringen inte vill ha en offentlig debatt om vad Försvarsmakten kan eller inte kan.

Jag tycker att det första politikerna borde göra är att analysera våra internationella insatser. Kanske inte enbart det militära värdet, utan framför allt det politiska. Vad är egentligen syftet med vårt deltagande och vilket mål vill/kommer vi att nå? I stället för att bara ställa upp när omvärlden ber oss så borde vi fråga vad är syftet med insatsen och vad vill vi egentligen själva?

DN1, DN2

All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

– Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 – Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 – Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara ”all in” som gäller!

DN

Vårt krig mot Norge

Sammanfattning av vårt nästa år 200 år gamla krig mot Norge.

Av flera skäl (Gripen, ÖB, Sälen mm) är försvarsdebatten just nu intensiv och det är intressant vilka tidsperspektiv olika debattörer har.

Sven Hirdman och Jerker Schmidt har kommit till olika slutsatser om vilken säkerhets- och försvarspolitik Sverige borde bedriva. Oavsett åt vilket håll man själv lutar är deras inlägg nog värda att läsas både en och två gånger. Till Jerker Schmidts ord måste jag dock tillfoga att han har missat flera svenska krig. Han skriver att ”vi inte har varit i krig sedan 1809”. Jag antar att Schmidt, liksom många andra, tror att det var finska kriget 1808-1809 som var Sveriges sista. I själva verket följdes det dock av fyra till: kriget mot Danmark som också avslutades 1809 men lite senare på året; kriget mot England 1810-1812; kriget mot Napoleon 1813-1814 och slutligen kampanjen mot Norge 1814.

Ja, nästa år blir det alltså, om vi har tur, möjligt att fira 200 år av fred. Hur många länder är det egentligen som har upplevt så långa fredsperioder? Det vet jag inte på rak arm men det kanske några av läsarna gör?

I övrigt finns det skäl att anmärka på den grafik om Rysslands väpnade styrkor som igår trycktes i DN tillsammans med artikeln ”Den ryska björnen visar musklerna igen”. Där åskådliggörs, som så ofta, de största ländernas försvarsutgifter (2011). På grund av de väldigt olika löne- och produktionskostnaderna i USA, Kina och Ryssland är det mer givande att jämföra antalet kärnvapen, ubåtar, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar och inte minst brigader. Bilden blir då en annan. Lika märkligt är att DN:s grafiker enbart tar upp de beställda 3000 pansarbilarna (”lätta pansarfordon”) men inte nämner beställningen av 2300 stridsvagnar av modell Armata, som utgör en ny generation.

Ewa Stenbergs intressanta kommentar ”Vill Ryssland verkligen bråka med oss?”, publicerad intill ovan nämnda nyhetsartikel, är inte online men dess första två meningar lyder: ”Jag siktade det svenska fastlandet första gången genom ett ubåtsperiskop 1981. Redan då visste jag var ni hörde hemma, även om ni sade att ni var neutrala”. Orden uttalades 2011 av Michail Nenasjev, medlem av ryska parlamentets försvarsutskott.

Dags att betala grenfeeavgift?

Idag börjar Folk och Försvars konferens i Sälen. Under de senaste veckorna har behovet av svenskt medlemskap i NATO diskuterats i pressen och på försvarsbloggar. Många ifrågasätter Sveriges förmåga att försvara sig själv utan medlemskap.

Nu börjar även NATO att ifrågasätta att Sverige åker snålskjuts på NATO. Vi betalar inget medlemskap, men vi deltar i alla aktiviteter.

En diplomat från en av Sveriges Natogrannar förklarar för SvD:

–Är man inte med i klubben så är man inte. Då får man lämna klubblokalen klockan 22, sedan är det bara för medlemmar. Det vill säga: Vi uppskattar att Sverige tar del i olika krisövningar och fredsoperationer – men det finns gränser för hur långt samarbetet kan drivas med icke-medlemmar.

Inom NATO så har medlemmarna inte bara fördelar av medlemsskapet, utan även skyldigheter.

Article 5 är kanske den mest kända. NATO-medlemmar skall ställa upp och skydda andra medlemmar som utsätts för angrepp. Anfallet på Afghanistan var första gången det användes skarpt och Sverige ställde upp. Men är det givet att vi ställer upp nästa gång? Visst så har Sverige en solidaritetsförklaring, men det är inget som de andra länderna skrivit på utan en ensidig förklaring från svensk sida som möjligtvis kan kopplas ihop med EU:s Lissabonfördrag. Dock så skall man i detta sammanhang komma ihåg att t.o.m. ÖB klassar EU som en ”icke militärallians”. Med tanke på att t.ex. Georgien som anfölls av Ryssland 2008 är en potentiell NATO-medlem så innebär Article 5 ett ökat åtagande för Sveriges del.

– Försvarsbudget. NATO:s rekommendation är att försvarsbudgeten skall vara 2% av BNP. I dagsläget med rådande ekonomisk kris är det dock inte många av medlemsländerna som når denna nivå. 2011 var den svenska BNP 3 499 914 miljoner. Försvarsbudgeten var samma år 45 306 miljoner . D.v.s. Försvarsbudgeten låg på 1,3% av BNP. Skulle försvarsbudgeten legat på NATO:s kravnivå så skulle den varit ca 70 miljarder! Vår försvarsminister har tidigare gått ut med information om att grannländerna i Norden rustar ned. Detta skulle med stor sannolikhet innebära att ett svenskt NATO-medlemsskap skulle resultera i att Sverige fick ta större ansvar för det nordiska området. Här är NATO statistik över åren 1990-2011.

NATO-avgift. Detta går bl.a. till att rusta upp länder i NATO:s utkant. Bl.a. så betalar det satsningen på luftförsvar över Baltikum där bl.a. Tjeckien deltagit med sina Gripen. Det går till gemensam infrastruktur som t.ex. rusta upp baser, vapenförråd, radarstationer, ledningsflygplan m.m. Sverige nyttjar dessa resurser under sitt deltagande i internationella insatser, men betalar inget för detta. Hur mycket Sverige skulle få betala är oklart, men eftersom Sverige just nu är ett av Europas länder med bäst ekonomi så skulle det inte vara gratis. Precis som med EU så skulle vi få betala mer än NATO skulle satsa hos oss. Detta skulle vara en del av den 2% NATO försvarsbudgeten, men jämfört med nuvarande försvarsbudget så är det givetvis en tillkommande kostnad som vi inte skulle komma ifrån. 2% försvarsbudget är en stark rekommendation, men medlemsavgiften betalar man alltid!

Det är nog dessa skyldigheter som övriga NATO-medlemmar anser att Sverige borde ställa upp på och betala sin del av kakan. Det är också dessa skyldigheter som finansminister Anders Borg försöker att förhindra, men kanske inte lyckas med så länge till. Givetvis så är NATO förtjusta över att Sverige ställer upp med trupp och materiel, men pengar är alltid pengar.

Det är därmed kanske dags att gå från ”Hang Around” och ”Prospect” till att bli fullvärdig medlem?

Jämför med andra medlemskap. T.ex. vilken golfklubb finns det som tillåter att man spelar på deras bana utan att betala medlemsavgiften alternativt greenfee? Att bara betala greenfee för varje gång man spelar brukar i golfvärlden i förlängningen ofta dyrare än ett års medlemsskap. Det intressanta är att än så länge så har NATO inte krävt Sverige på greenfeeavgift vid insatser, men det lär nog inte dröja länge innan någon medlemsstat inser likheterna mellan golf och krigföring.

P.S: Kung James II förbjöd golf då han tyckte att det konkurrerade för mycket med just militär träning.

PUFF, där sprack den…

Det kommer åtminstone ett litet PUFF då någon sticker hål på en ballong. Det normala är dock inte en PUFF utan ett rejält PANG, och så slits ballongen sönder i gummitrasor av varierande storlek som faller till marken och lägger sig platta. Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga […]