Goliat med och utan band

Här ses den Goliat som finns bevarad i Armémuseum i Stockholm.

David mot Goliat är en gemensam nämnare för två nya böcker om andra världskriget som jag varmt vill rekommendera. Bägge imponerar på olika sätt och berikar min kunskap om personligheter och teknik.

Över tolv ton sprängmedel var utplacerade av tyska pionjärsoldater runt om i Paris i augusti 1944. Några av de mest kända kännetecknen för staden skulle sprängas. Men hur många svenska skolbarn har ens hört talas om vilken stor roll som Sveriges dåvarande generalkonsul i Paris, Raoul Nordling, spelade för att rädda staden? Nu har militärhistorikern Margareta Beckman tagit sig an Nordling genom nytt källmaterial och samtal med både Nordlings släktingar och sonen till den tyske general som var Nordlings ”Goliat”, general Dietrich von Choltitz. Kort sagt berättar Beckman på ett nytt sätt varför Paris inte lades i ruiner och om Nordlings märkliga roll i detta – för vilket han fått stor uppskattning i Frankrike.

Den andra nu i Pennan & Svärdet aktuella boken innehåller ett mycket läsvärt kapitel om Tredje rikets bandgående ”mini-stridsvagn” Goliat. Vi har ju ett exemplar av denna tidiga mark-drönare på både Armémuseum i Stockholm och i Arsenalen utanför Strängnäs. Trots mitt intresse för denna maskin så kunde jag i Tredje rikets historia i 100 föremål läsa mig till saker jag inte visste om både Goliat, tyska soldatdroger, Wehrmacht-bensindunken, tyska ID-brickor och mycket, mycket annat. Författaren Roger Moorhouse har förmågan att sammanställa komprimerat vetande genom signifikanta föremål – en del synnerligen kända men en del mer oväntade – som radiomasten i Gleiwitz, som jag själv har skrivit om i en bok med anledning av SS-aktionen där som var en förevändning för att utlösa andra världskriget. Jag hade inte an aning om att den enorma masten står kvar än idag. Bilderna är många, till stor del i färg och texten är högintressant.

Sist men inte minst vill jag flagga för att boken Stasi nu åter finns i Pennan & Svärdet. Den är en av de källor om Stasi som jag använde för att i höstas kunna skriva mina reportage om två vapen- och sprängmedelsfynd i Sverige 1987-88.

Svenska insatsen före Gaza

Skulle den svenska bataljonen hamna mitt i andra världskrigets utbrott?

Att den första svenska FN-styrkan tjänstgjorde i Gaza 1956 känner många till. Men betydligt färre har ens hört talas om föregångarna under en internationell kris på 1930-talet som en tid var i världens fokus.

När den svenska bataljonen på uppdrag för Nationernas förbund (föregångare till FN) 1934 lämnade Svea livgarde och for ner till det omtvistade Saar (nära Belgien) så var det långt ifrån säkert hur det hela skulle sluta. Skulle man hamna mitt i ett nytt krig mellan Frankrike och Tyskland? Ett Tyskland där Hitler sedan två år satt vid makten. Vad med SA- och SS-styrkorna i Saar?

Man skulle kunna tycka att det för länge sedan borde ha skrivits en bok om den svenska Saarbataljonen, men så har inte skett. Förklaringen är väl främst att det faktiska krigsutbrottet dröjde till 1939. Men icke desto mindre är Lars Eriscson Wolkes nya bok synnerligen läsvärd för alla med intresse för andra världskrigets förspel och/eller svenska fredsbevarande insatser. Här har vi ju de verkliga fredssoldat-pionjärerna! Det är imponerande att läsa om hur det hela rent praktiskt gick till – det är nog inget svenskt FN-förband som varit lika snabbt på plats efter ett regeringsbeslutet om insats.

Samtliga 22 dåtida svenska infanteriregementen fanns representerade i Saarbataljonen, som dock antalsmässigt snarare var en halvbataljon. Desto mer ansvar fick den – och rekyteringen var uppenbarligen klockren eftersom man utförde sitt uppdrag så pass bra att man väckte distinkt avundsjuka hos utländska observatörer.

Boken Saarbataljonen innehåller även en rad mycket fina bilder, av vilka jag bara sett en tidigare.

Kaktusdivisionen!

Kaktusdivisionen i Frankrike 1944 belyses nu på svenska.

Tar härmed av mig hatten för mina kollegor som också skriver för Militär Historia. Senaste numret (10/2017) innehåller flera tunga militärhistoriska nyheter, som den nyliga lokaliseringen av amerikanska flottans största förlust ute till havs – orsakad av en enda ubåt.

I samma nummer finns de mest originella svenska artiklar om Frankrike 1944 som skrivits, artikeln om indianhövdingen Joe Medicine Crow i Kaktusdivisionen, samt artikeln ”Invasionen av rivieran”. Vill även särskilt omnämna artikeln om en konflikt som ofta nämns apropå gerillakrig, men som få egentligen känner till, nämligen Malayakrisen 1948-60. Den ger mycket att fundera över.

Sist men inte minst innehåller senaste Militär Historia även en recension av Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten, som jag enbart kan hålla med om.

I nästa nummer presenterar jag en del uppgifter och foton om Europa 1945 som jag hoppas kommer att överraska.

Miniubåtar, Tetrarchs och kustjägare

Luftlandsättningsfordonet Tetrarch debuterade på Madagaskar.

Japanska miniubåtsattacker och debuten för den futuristiska Tetrarch – det är bara två av ingredienserna i den ytterst läsvärda artikeln om den brittiska invasionen 1942 av den Vichy-franska kolonin Madagaskar. Artikeln har i Militär Historia 5/2017 sällskap av tolv (!) sidor om de svenska kustjägarnas nu 60-åriga historia.

I samma nummer finns även den osannolika men sanna historien om fallskärmssoldaten Joe Beyrle, som tjänstgjorde i både 101st Airborne och Röda armén. Jag har tidigare läst två böcker på engelska om Beyrle, senast Behind Hitler´s Lines av Thomas H. Taylor. Detta är första gången som jag läser om Beyrle på svenska. Man kan alltså lugnt säga att amfibieoperationer och luftlandsättning figurerar i senaste numret av Militär Historia, liksom en stark ”Han var med”-intervju som denna gång får mig att vilja bege mig till Wien.

I övrigt, vad gäller nutiden, noterar jag att allvarliga nyheter från Balkan nu kommer i tät följd och att mitt inlägg om läget på Balkan har renderat läsvärda kommentarer. Får man hoppas att det inte blir mer oroligt än så här – säväl på Balkan som kring Korea? Hopp är dock ingen strategi…

Sist men inte minst vill jag här rikta ett offentligt TACK! till alla kustjägare som på olika sätt bidrog till Lennart Westbergs och min gemensamma artikel om kustjägarna.

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.

Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.

Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.

Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Luftlandsättning i Norrbotten

Min upplevelse av en virtuell luftlandsättning, inkl några scener ”inifrån”.

Nu har jag testat det, virtual reality. Jag bjöds in till en exklusiv premiär på Förvarsmuseum i Boden. En makapär spändes fast på mitt huvud och jag kunde sedan i alla riktningar ”uppleva” fallskärmsfällningen över Normandie 1944. Inte som en utomstående utan jag fick en amerikansk fallskärmssoldats kropp och såg allt genom hans ögon.

Ja, det var en lite kuslig upplevelse, fast fallskärmshoppet ”jag” gjorde fick mig inte ur balans. Det var mest en spännande upplevelse och i mina tankar fanns inte minst de två svenska airborne-frivilliga som på riktigt gjorde det jag ”upplevde” och som jag haft kontakt med. Har även varit på plats i Normandie några gånger för att studera inte minst luftlandsättningarna.

Det är svårt att helt återge hur virtual reality funkar, men jag skulle säga att det är lite mer än att man kan se en 3D-film i alla riktningar inklusive bakåt. Man kan ju även få en kropp och ”gå in” i scenariot. Visst kan man tänka sig många spel och spelfilmer i virtual reality (VR), och sådana kommer snarare än vad många tror, men jag tror nu, efter att ha testat det själv, även på det koncept som Luleå-företaget Virtual Light VR utvecklar just nu. Nämligen att detta borde kunna bli en mäktig och tankeväckande upplevelse i olika museum och även kunna kostnadseffektivt simulera situationer i olika utbildningar. Tänk att själv få ”besöka” stenåldern, vikingatiden, medeltiden, Verdun och Stalingrad. Andra VR-scenarios skulle kunna träna, testa reaktioner på soldater, poliser, brandmän och andra yrkeskategorier.

För den som vill se flera stillbilder från produktionen ”Airborne VR 1944” så lägger jag nu ut några sådana på min offentliga Facebooksida. På den berättar jag när och var jag ska hålla föredrag, lägger ut diverse bilder (mest egna) och tipsar om evenemang. Man får uppdateringar den sidan genom att lajka den.

Det bör tilläggas att det jag upplevde ”bara” var en demo och att inget museum i Sverige ännu erbjuder VR-upplevelser, eller man kanske skulle säga VR-tidsresor.