NATO, nyttan för Sverige

Nu efter sex veckors krig där Ryssland försökte först med ett strategiskt överfall, Jägarchefen reder ut begreppet i sitt inlägg ”Något om strategiskt överfall”, mot Ukraina som avvärjdes och sedan följdes av en mer konventionell invasion. Att det senare har haft sina problem har varit uppenbara och reds ut av Jägarchefen här med inlägget ”Anomalier”. Det behöver inte avhandlas djupare nu så jag avser att övergå till en diskussion om ett eventuellt svenskt medlemskap i NATO. 

Jag har i inlägget ”Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap pratat om tre invändningar mot svenskt medlemskap. Den tredje invändningen var om att ”Vi riskerar att utkämpa andras krig”, exemplet i debatten har varit att man inte vill komma till Turkiets försvar. Är det moraliskt rätt att vi tar på oss skyldigheten att försvara Erdogans Turkiet mot att vi är garanterad hjälp av andra länder? 

Vad jag sett i svenska debatten så diskuteras alltid fullbordat faktum med krig, något som Robert Dalsjö försökt nyansera flera gånger utan att det verkar lämna intryck, senaste tillfället var i SVT.s ”Agenda” 2022-03-27. Det är alltså läge att i lugnare former redovisa och diskutera djupare det Dalsjö försökt framföra. 

Det Nordatlantiska fördragets (Natos grundstadga) första fem artiklar anger i stigande grad organisationens krigsförebyggande arbete. Medlemmarna åtar sig att arbeta för att fredligt lösa konflikter (art 1), att bidra till utvecklingen av fredliga internationella relationer (art 2), att rusta sig själv och varandra så att de enskilt och tillsammans kan motstå ett anfall (art 3), att konsultera med varandra närhelst någon av medlemmarna anser sig vara hotad (art 4) och till slut det militärt avskräckande där en angripare får räkna med den kollektiva styrkan hos de fördragsanslutnas militära förmåga, med kärnvapen som yttersta avskräckning, i artikel 5. Vi ser alltså att första delen av fördraget är i enlighet med FN-fördragets andemening om medlemmarnas åtaganden om konfliktförebyggande och artikel 51.s konfliktavskräckande. 

För att dessa åtaganden inte ska bli tomma ord och arbete i enskilda staters intresse organiserades år 1951 det politiska samarbetet vid ett politiskt högkvarter i Bryssel under ledning av det för syftet inrättande Nordatlantiska rådet (Natorådet). Samtidigt inrättades en kommandostruktur för att samordna en gemensam försvarsplanering samt samordna och styra operationer som medlemsländerna i konsensus har beslutat om. 

För att åskådliggöra betydelsen av de fem första artiklarna i Nordatlantiska fördraget så beskriver jag ett förlopp vad det skulle innebära för Sverige vid en anslutning till Nato och hur det gynnar den svenska säkerheten och samtidigt ytterligare bemöter invändningen om försvar av Turkiet. 

Sverige är som bekant medlem i FN, vi har alltså redan åtaganden enligt Atlantfördragets två första artiklar, Natos medlemmar är också medlemmar i FN så där får vi ytterligare ett forum för samarbete. Vi är också partnerland i Natos samarbete ”Partnerskap för Fred” där vi och Natos medlemmar arbetar tillsammans för att öka förtroendet mellan alliansens medlemmar och oss som är utanför alliansen men deltar i Partnerskap för Fred. Vid ett svenskt medlemskap så kommer vi att få och ge stöd enligt artikel 3 för att stärka vår och våra allianskamraters säkerhet. Det påstås att vi är bäst integrerade i alliansen med avseende materiellt och med att följa standarder och procedurer. Men som icke medlemmar är vi inte med och delar underättelser som skulle göra att vi bättre kan uppfatta och tolka skeenden i vår omvärld. Trots att vi nu både har datalänk och igenkänningsutrustning som medger att vi kan dela vad våra Gripenflygplan ser med samt kan identifieras av polska, tyska, danska och norska stridsflygplan så får vi som icke medlemmar inte krytpokoder till denna utrustning utan vi tillverkar med stöd av USA dessa kryptokoder själva. Vi har ett antal bilaterala avtal med Natos medlemmar Estland, Lettland, Litauen, USA, UK och Frankrike, vi har också ett särskilt djupt avtal med Finland. Vi har också ett avtal med Norge, Danmark och Finland om att bedriva täta regelbundna gemensamma flygvapenövningar. Avtalet Nordefco avser att stärka försvarsmaterielsamarbetet med Norge och Finland. Dessa samarbeten sker på nåder med de olika staterna, vi inkräktar på våra vänners samarbete inom Nato, de gör uppoffringar för vår skull. Ett medlemskap i Nato skulle innebära att våra avtalspartners inom Nato slipper lägga arbetstid och resurser på att separera sådant de kan delge oss från sådant som vi som icke medlemmar inte kan få ta del av. ”Hultqvistdoktrinen” är alltså suboptimerande för både oss och våra vänner, blir vi medlemmar fullt ut slipper vi alla dessa hänsynstaganden. Vi kommer att gå från en partner som innebär extra arbete till en partner som inte kräver extra hänsyn och arbete, vårt anseende kommer att öka. 

Vid ett flertal tillfällen har medlemmar i Nato begärt konsultationer med övriga medlemmar enligt det Nordatlantiska fördragets artikel 4, senast nu i slutet av februari 2022. Marcus Oscarsson redovisar det i sin artikel ”Fyra NATO-länder aktiverar artikel 4 – Sjunde gången sedan 1949”, 2022-02-25. Sverige deltar nu i konsultationer rörande Rysslands krig mot Ukraina, DI ”Nato: Samarbetet ökas med Sverige och Finland” 2022-03-04. I en framtid där det freden kommit mellan Ryssland och Ukraina kan det tänkas att nya kriser och krigshot mot till exempel Polen eller Baltikum, där är det då inte självklart att vi kommer att delta i konsultationer och om svensk hjälp behövs kommer vi mer att bli anmodade att bistå med det som de konsulterande kommer fram till istället för att vi är en part att lyssna på ifrån början. 

Hjälp enligt artikel 5 kommer inte att skickas ad hoc utan det sker i enlighet med i fred genomförd och övad planering. Vi ser detta i allehanda övningar såsom "Saber Strike", "Cold Response". Svenska Försvarsmakten deltar i vissa av dessa övningar där vi blir inbjudna och övar, vi blir bättre integrerade med Natos medlemmar i den teknik och procedurer som används inom Nato men vi blir just inte mer än en osäkerhet om vi kommer att ge hjälp och vi kan som förklarats av flera amerikanska ambassadörer inte få någon hjälp av Nato, USAs sverigeambassadör Mark Brzezinski förklarade det 2014 i SvD "USA: 'Svenskarna bestämmer själva om Nato-medlemskap'" 2014-04-30 vilket upprepades av den nuvarande Sverigeambasadören Eric D. Ramanathan i intervjun "USA:s Sverigeambassadör: 'Inga försvarsgarantier'" av TV4, 2022-04-16 vid flottbesöket av USS Forrest Sherman. Vi har lämnat hjälp enligt EU-stadgans försvarsklausul artikel 42:7 till Frankrike. Sverige och Finland har nyss skrivit brev till EU om denna försvarsklausul och påminner om att Sverige och Finland inte vill lämnas i sticket. Vi är tillsammans med Finland en osäkerhet att exploatera, kommer vi att lämna hjälp enligt EU 42:7 och i så fall vad kommer denna hjälp att bestå av, det finns ingen förhandsplanering och övning för EU 42:7. Denna osäkerhet skulle undanröjas av ett medlemskap i Nato, vi kommer att lämna hjälp i vad som visas på de övningar vi deltar i. Om vi blir medlemmar så kommer vi att omedelbart att delta i Natos försvarsplanering, vi kommer med största sannolikhet att inte göra annorlunda än det som visas på övning nu med att basera stridsflyg i Norge, Finland, Baltikum och eventuellt polen. Arméförband kommer att skickas till Norge och Finland, svenska marinstridskrafter kommer att intimt samverka med finska marinstridskrafter (om de blir medlemmar), o.s.v. Det finns ingen anledning att skicka några förband längre bort än så, principen för Nato är ju först och främst förmågan till självförsvar och som bilderna visar så är det länder i ett bakre område som förstärker närvaro i nord – sydlig riktning efter fronten mot Ryssland, vi nära fronten sänder förband i väst – östlig riktning. Det kan ju tänkas att det uppstår ett sydligt hot mot Europa över Medelhavet samtidigt som Ryssland avstår att exploatera detta måste bedömas som obefintligt. Notera också den ringa förstärkning som finns i Ungern nu.

 


För att förtydliga att vissa länder nära Ryssland ändå skickat i nord – sydlig riktning, de är delar i multinationella stridsgrupper.

 
I praktiken alla fall där krigshandlingar inleds i östersjöområdet kommer Sverige att bli berörd. Antingen att Sverige blir ett mål för att visa rysk förmåga att smälla till någon och då vi är alliansfria finns det inga repressalier att förvänta för Ryssland eller så blir vi ett mål för Ryssland i syfte att hindra förstärkning för att möta ett angrepp mot Baltikum nu eller om Finland blir medlem så behöver Finland hjälp. Svårigheten att möta ett ryskt angrepp utan att stödja sig på Sverige har spelats av RAND och redovisats i rapporten ”Reinforcing Deterrence on NATO's Eastern Flank Wargaming the Defense of the Baltics”. Sveriges Television beskriver det här i inslaget ”I FOKUS: Stormakternas kamp om Östersjön” och Atlantkommiten har sin Webkonferens ”Säkerheten i Östersjöområdet – Sveriges roll och ansvar”. 

 Slutsatsen blir att för vår och andras skull är det mest logiskt att vi blir medlemmar i Nato, vi tar bort osäkerheter och svårigheter som en angripare som Ryssland kan utnyttja. 

J.K Nilsson

Saved by Putin’s Ukraine aggression? Erdogan’s balancing act on tightening rope [1]

The Ukraine crisis threatens an already hard-pressed Erdogan regime with a host of added economic and political burdens, with presidential and parliamentary elections looming. At the same time it is becoming increasingly clear that, nonetheless, the Russia-Ukraine war and Western reactions to it, has also provided Turkey’s embattled and internationally isolated ruler with a welcome [...]

The Basis of Ethics [1]

The two words “morals” and “ethics” have originally the same meaning, “morals” being derived from the Latin “mores” and “ethics” from the Greek “ethos”. The meaning is identical: custom. Moral and ethics are what we are accustomed to do when we act responsibly as men of honour. However, in many modern languages, morals tend to [...]

Rymdseminarium med tema totalförsvar

Den 28 mars genomförde rymdnätverket inom KKrVA ett seminarium med temat ” Svensk totalförsvarsförmåga i rymden.  Vilken rymdförmåga behöver Sveriges civila och militära försvar ha? Hur skapas denna förmåga?” Seminariet var välbesökt och cirka 60 åhörare från såväl inom som utom KKrVA fanns på plats i Sverigesalen på FHS. Seminariet modererades och hölls samman av [...]

Krigsvetenskap – plötsligt en del av vår vardag

Det går nu inte en dag utan att vi i nyhetsflödet som växt fram ur Rysslands invasion av Ukraina möter experter och forskare med krigsvetenskap som sin kunskapsdomän. Det är välgörande i ett fragmenterat och skrämmande nyhetsutbud. Kungl Krigsvetenskapsakademien etablerades formellt 1805, men begreppet krigsvetenskap har inte varit ett ord som synts särskilt ofta i [...]

Ukraine Crisis, the Brussels Summits, Regime Change and Red Lines [1]

President Biden wrapped up his extraordinary European tour, including NATO, EU and G7 summits plus a tour of refugee inundated Poland, with a powerful Warsaw speech – aimed at being on historical par with those of Kennedy and Reagan in Berlin – where he, controversially, added a particular punch to the prepared manuscript: “For God´s [...]

Diplomatin i stöpsleven

Som en följd av Rysslands invasion av Ukraina råder det bred politisk enighet om att Sveriges försvar måste stärkas. Målsättningen är densamma som Natos d v s 2% av BNP. Däremot skiljer sig uppenbarligen meningarna om tidtabell och finansieringsmodell. Frågorna har dryftats i partiöverläggningar och kommer nu att behandlas i Försvarsberedningen. Vad gäller formerna och tidtabell för [...]

Stalins och Putins vinterkrig

Denna sovjetiska T-26 stridsvagn träffades av eld från svenska frivilliga i mars 1940. Bilden togs av min farfars bror Gunnar Gyllenhaal, en av de över nio tusen i Svenska frivilligkåren under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40.  Under fotot har han skrivit "Träffbilden av Boforskanonen är ganska god". Det är mars 2022 och händelsen känns inte längre så avlägsen. Men det finns både likheter och skillnader mellan Stalins och Putins vinterkrig. 

Den vidrigaste likheten har nu fått mig att återuppta bloggandet, som jag nästan hade lagt av med (Twitter i all ära men behöver skriva en längre text utan att dela upp den i flera Twitter-inlägg). Vilken likhet tänker jag på? Jo, de tyvärr trovärdiga uppgifterna om att Putin låtit bomba civila mål med brandbomber. Det gjorde även Stalin i Finland. Men den typ av brandbomber som nu är aktuell är någon form av termitammunition. Vad innebär sådan ammunition? Jo, dess värme är så pass extrem att den bränner igenom metall. Vi pratar alltså om en form av extrema brandbomber, kända från Putins krigande i Syrien.

Som om det inte räckte med att bomba civila och till och med sjukhus. Jag har nu tappat räkningen vad gäller antalet vårdinrättningar som har bombats och beskjutits av ryska styrkor.

En till likhet mellan vinterkrigen är att den ukrainska sidan rätt ofta verkar använda finsk mottitaktik”, dvs skära av de vägfokuserade (vägbundna) invaderande kolonnerna i segment och sedan omringa och nedkämpa dem. 

Vad gäller Stalins tro att han skulle kunna pracka på Finland en ny "folkregering", ledd av hans marionett Otto Ville Kuusinen, så matchas den illusionen rätt bra av Putins djupa villfarelse att han med lätthet skulle kunna "pansar-installera" en ny "ukrainsk" regering. 

Men den största likheten är nog den avgörande, den att Ukrainas motståndsvilja, liksom en gång Finlands, har överträffat angriparens, liksom hela världens, förväntningar.

Skillnaderna är givetvis stora vad gäller vapnen. Robotar och drönare fanns helt enkelt inte i det första vinterkriget. Ett krig i informationsarenan bedrevs redan då men flygblad och radionyheter var småpotatis i jämförelse med dagens möjligheter att blixtsnabbt sprida även rörliga bilder direkt från slagfältet.

En till skillnad är att de ryska styrkorna angrep från två länder, från Ryssland och Belarus. Det märkligaste med Belarus och Putins vinterkrig är dock att järnvägsarbetarna i Belarus förefaller kunna bjuda ett effektivt motstånd mot kriget. 

En skillnad mellan vinterkrigen förklarar varför så många överraskades av att Putin för en månad sedan satte igång en fullskalig offensiv. Jo, 1939 var kunskapen om ideologin i Kreml rätt god och spridd men idag känner här ännu bara få till exempelvis den ovanligt inflytelserika boken Geopolitikens grunder med avsnitt som "Den finska frågan".

Nu verkar en hel del tyckare hysa förhoppningar om att detta krig, liksom vinterkriget mot Finland, ska bli kort. Skulle mot min förmodan en vapenvila snart inträda så är det dock säkrast att ändå inte hysa några större förhoppningar. Låt oss helt enkelt avvakta med att hoppas och istället, med större allvar, både hjälpa Ukraina och förbereda vårt eget land för svårare tider. Vi borde mer intensivt stärka både det militära och civila försvaret och i mycket högre grad se på våra matproducenter som en del av totalförsvaret och verkligen beakta deras allt större svårigheter. För att allt som behöver göras ska kunna ske också med en ny hastighet tror jag statens högsta representanter behöver inse att staten inte räcker till. Både det privata näringslivet och diverse frivilligorganisationer behöver bjudas in i högre grad. Laget behöver bli både vassare, större och mindre stelbent.

Ukraina – en varning om FN:s och folkrättens förfall

Rysslands anfall på Ukraina är ett uppenbart brott mot FN-stadgans förbud mot anfallskrig, men länder med en majoritet av världens befolkning vägrar att fördöma det. Väst borde verka för att återställa respekt för stadgan och folkrätten som rättssystem. FN-stadgans förbud mot anfallskrig Både när Nordkorea anföll Sydkorea 1950 och när Irak anföll Kuwait 1990 användes [...]

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  



 

 

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  



 

 

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  



 

 

Så förhandlar man med Ryssland [1]

När den finländske diplomaten och sedermera Juho Kusti Paasikivi 939 hade han onda aningar om vad som skulle komma att hända. Längs hans färdväg till stationen och på perrongen hade stora människomassor samlats för att ta farväl. De stod tysta och allvarliga tills någon började att sjunga ”Vårt land” och ”Vår Gud är oss en väldig [...]

Avskräckningens dilemma: reflexioner om trovärdiga röda linjer m a a Ukraina-krigets risker

I det läge som skapats av Rysslands aggression fr o m den 24 januari talas i den strida floden av svenska och internationella inlagor mycket om både det andra och det tredje världskriget, chockerande mycket, kunde man tycka. Det handlar ju då dels om allt det som i dagarna minner om det andra världskriget med dettas skrämmande [...]

Vad Samuel Huntington kan lära oss om Rysslands invasion av Ukraina

A war between Russia and Ukraine would be a disaster… A conventional war between Russia and Ukraine would entail vast military casualties and the possible murder of many thousands of civilians. Russians and Ukrainians have a history of mutual enmity; this hostility, combined with the intermixing of their populations, raises the possibility that war between [...]

Anpassa den civila beredskapen[1]

Inlägget syftar till att leda tanken, till att väcka viljan att agera, och att påvisa möjligheter. Det syftar också till att försöka väcka till liv en debatt och ett samtal om den civila beredskapen och det civila försvaret där alltför få deltar. Inte minst på den politiska nivån, där ledarskapet för det civila försvaret idag [...]

Ryska diversionsförband och stödfunktioner i Ukraina

Sammanfattning

Historien återupprepar sig samt hjulet är runt brukar vara ordval som används i många sammanhang för att påvisa att vissa skeden eller ageranden på intet sätt är nya. Vad avser Rysslands användande av diversionsförband i dess andra invasion av Ukraina, faller agerandet i mångt in på hur Sovjetunionen antogs skulle agera. Det ryska agerandet med stödnätverk och stödagenter överensstämmer i mångt även med hur Sovjetunionen antogs skulle agera. Detta accentuerar dock behovet utav en förstärkt säkerhetsorganisation i Sverige för att kunna omhänderta dylika hot på svenskt territorium i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt.

Analys

Den polska tankesmedjan OSW, Ośrodek Studiów Wschodnich, har vid ett antal av sina sporadiska engelskspråkiga dagsrapporter avseende den andra invasionen i Ukraina rapporterat, dels om de ryska jägar- och specialförbandens agerande (kommer hädanefter benämnas diversionsförband), dels avseende det som kan anses utgöra stödagenter och stödnätverk till dessa förband men även för insättande av olika ryska bekämpningsmedel mot Ukrainska mål på av dem behärskat territorium. Detta inlägg kommer fokusera på att försöka finna historiska likheter eller olikheter med vad som antogs kunna vara det sovjetiska agerandet i händelse av en väpnad konflikt under det kalla kriget. Dock skall det beaktas att några generella slutsatser avseende det ryska agerandet med diversionsgrupper just nu får anses vara för tidigt att fastställa.

I OSW rapport för den tredje krigsdagen framkommer det att ryska diversionsförband agerat sedan invasionens början i närheten av och i Ukrainas huvudstad, Kyiv, sedan den andra ryska invasionens början.1 I OSW rapport för den fjärde krigsdagen framkommer det att de diversionsförband som agerar i Kyiv skall bestå av tre (3) till femton (15) soldater.2 I rapporten för det sjätte krigsdygnet framkommer det att stridigheter i Kyiv har inträffat med de ryska diversionsförbanden.3 Således förefaller diversionsförband varit aktiva från invasionens första dag i Ukraina, dock framkommer inget avseende stödnätverk/stödagenter i de ovan berörda dagarna av den engelskspråkiga rapporteringen från OSW.

I rapporten för det åttonde krigsdygnet framkommer det att stödagenter förefaller rapporterat måluttag till ryska förband samt att ett antal arresteringar då genomförts av ukrainsk säkerhetstjänst utav ryska stödagenter men även att åtgärder pågick för att försöka nedkämpa ryska diversionsgrupper på ukrainskt territorium.4 I rapporten för det 20 krigsdygnet framkommer det att mellan den 14 och 15MAR2022 skall 60 kollaboratörer, stödagenter, till den ryska underrättelsetjänsten, oklart vilken eller vilka, gripits och 20 stycken ryska diversionsgrupper även skall ha nedkämpats. Stödagenterna skall främst inhämtat och delgivit information till Ryssland rörande positioner på ukrainska militära förband,5 vilka övriga uppgifter stödagenterna ha företagit sig framkommer ej i rapporten.

I OSW rapport för det 21 krigsdygnet framkommer det att ryska diversionsförband förefaller genomfört innästling via länder tillhörande den Europeiska unionen och vid ett stort antal tillfällen förefaller de även använts sig av presskort under falskt namn, det vill säga utgivit sig för att vara journalister. Enligt det ukrainska inrikesministeriet skall det finnas ryska diversionsgrupper över hela det ukrainska territoriet men en kraftsamling förefaller genomförts till Kyiv, Liviv, Ivano-Frankivsk och Rivne Oblast (län). Aktiviteten hos diversionsgrupperna rapporterades även ha ökat, sannolikt för att försöka identifiera transportrutter och transporter med västerländsk vapenmateriel som utgår från västra Ukraina, men även avseende den fortgående ukrainska mobiliseringen.6

I rapporten för det 23 krigsdygnet framkommer det att en större säkerhetsoperation har påbörjats utav Ukraina för att påverka dels de ryska diversionsförbanden, dels dess stödagenter/stödnätverk. Här framkommer det även att Ryssland har rekryterat stödagenter före den andra ryska invasionen utav Ukraina. Men det framkommer även att stödagenter har innästlat Ukrainskt territorium, från de sedan tidigare rysk ockuperade områdena i östra Ukraina. De individer som innästlat förefaller till huvuddel vara av ukrainsk börd, men har hävdat att de är internflyktingar. I Kyiv, Poltava och Kharkiv skall stödagenter även meddelat dess ryska uppdragsgivare positioner på Ukrainska förband men även var militärutrustning varit placerad. Därtill skall även verkansverifiering genomförts, det vill säga förmedla vilken effekt bekämpning haft på ukrainsk infrastruktur vilket normalt genomförs utifrån ett fördefinierat protokoll. Har ej erfordrad effekt uppnåtts brukar ytterligare bekämpning genomföras. Ett antal stödagenter skall även gripits.7

I ett avhemligat dokument av den amerikanska underrättelsetjänsten, Central Intelligence Agency, som baseras på ett föreläsningsunderlag vid den sovjetiska Generalstabsakademin från 1985, framkommer det att innästling med hjälp av fallskärm eller andra luftfarkoster förefaller varit väldigt svårt att kunna genomföra i slutet av det kalla kriget för sovjetiska diversionsförband. Dels berodde detta på att det sannolikt skulle råda en brist på transportflygplan, dels på grund av att det luftvärnshot som luftfarkosterna skulle utsättas för antogs vara väldigt högt och därmed omöjliggjort innästling. Därför ansågs innästling innan en väpnad konflikt utbrutit utgjort det alternativ som var mest lämpligt och via mark,8 enligt dokumentet.

I Professor Wilhelm Agrells bok Sprickor i järnridån framkommer det även att sovjetiska underrättelseofficerare som var krigsplacerade i dess underrättelsereserv skulle genomföra innästling innan ett väpnat angrepp mot Sverige. Denna innästling skulle genomföras med förfalskade finländska pass antingen in landvägen via Norrbotten eller via färja. Väl i Sverige skulle radiosändare, som redan innan var utplacerade på svenskt territorium, finnas att tillgå för deras rapportering utav den svenska mobiliseringen och eventuell förekomst av Nato förband med dess tillhörande materiel. Efter 1985 förefaller inriktningen ändrats varvid dessa underrättelseofficerare i den sovjetiska militära underrättelsetjänstens krigsorganisation i stället skulle rekognosera mål för sovjetiska diversionsförband strax innan ett väpnat angrepp skulle påbörjas, särskilt viktiga mål var svenska radaranläggningar och flygfält.9

Utifrån ovanstående blir det intressant att notera den Ukrainska uppgiften att ryska diversionsförband har genomfört innästling genom EU-länder under förevändningen att de är journalister för att lösa uppgifter i västra Ukraina. Vad avser denna innästling får det antas att de ej medfört någon vapenmateriel vid genomförandet av innästling med hänsyn till den risk som då råder att kunna avslöjas och därmed omintetgöra de uppgifter de blivit ålagda att lösa, vilket undertecknad kommer återkommande till längre ned hur det kan lösas. Således får det ses som att uppgifterna och antagandena avseende hur sovjetiska diversionsförband skulle genomföra innästling under det kalla kriget, fortsatt är giltiga att anta som en metod bland flera.

Vad avser stödagenter och stödnätverk får uppgifterna ur det så kallade Mitrokhinarkivet anses vara de mest trovärdiga. Huruvida de går att applicera på exempelvis den ryska militära underrättelsetjänstens stödnätverk för diversionsgrupper kontra den ryska utrikesunderrättelsetjänstens vars föregångare uppgifterna baseras på får anses vara något höjt i dunkel. Dock har det visat sig historiskt att både länder men även organisationer inom samma land oftast kommer till samma slutsatser hur dylik verksamhet skall genomföras. Varvid underlaget får anses vara sannolikt hur mer eller mindre samtliga sovjetiska stödnätverk skulle agera under det kalla kriget, vilket sannolikt följt med in i den Ryska Federationens fortsatta agerande.

Enligt det så kallade Mitrokhinarkivet skall sovjetiska stödagenter rekognoserat luftlandsättnings- och landstigningsplatser för diversionsgrupper. Dessa stödagenter skall helst varit mellan 20 och 45 år gamla,10 vilket kan jämföras med uppgifterna avseende G(R)U stödagenter som helst bör ha varit mellan 55 till 65 år gamla.11 En intressant uppgift som framkommer i Mitrokhinarkivet är att bland annat att ett stödnätverk hade till uppgift att, dels förflytta in agenter på amerikanskt territorium genom arbetskraftsinvandring från Mexiko, dels förflytta utrustning till USA för diversionsgrupper som skulle lösa uppgifter där men även upprätta basplatser för dessa.12 Vad som även är intressant att notera är att det även förbereddes så kallade upplag, det vill säga materiel som gömts med olika metoder, men även förberedelser för luftlandsättning av utrustning för dessa diversionsgrupper i olika länder samt för så kallade proxyrörelser som skulle agerat för sovjetunionens sak i händelse av en väpnad konflikt.13 Värt att notera är att det även förefaller genomförts förberedelser utav Sovjetunionen i Sverige för att diversionsgrupper skulle kunna genomföra sabotage. Stödagenter skulle även kunna understödja i sabotageaktioner.14

I ett avhemligat dokument hos den amerikanska underrättelsetjänsten, Central Intelligence Agency, från en föreläsning vid den sovjetiska Generalstabsakademin framkommer det även att agenter rekryterades för att rekognosera olika mål och att en agent antogs kunna rekognosera en till två mål, som skulle rapporteras till en underrättelseofficer.15 Här kan det antas att det antingen var befintliga inom ett land, eller underrättelseofficerare i reserven som Professor Wilhelm Agrell berörde i sin bok som belysts ovan i inlägget. Vad som även är intressant att notera i det ovan nämnda föreläsningsunderlaget är att stödagenter ej skulle ha sådan ålder att de skulle kunna bli inkallad inom ramen för någon form av plikt, en annan fördel var om de hade handikapp eller var kvinnor. Dessa agenter skall även omhänderta så kallade stödpunkter, engelskans ”Safe House” eller det mer moderna ”Mission Support Site”.16 Stödagenterna till diversionsförbanden skall även i fred genomföra förberedelser för att förbandens angrepp skall kunna genomföras, men även själv kunna genomföra vissa åtgärder enligt föreläsningsunderlaget.17

Således går det att konstatera att under det kalla kriget förefaller Sovjetunionen byggt upp en organisationen som skulle stödja diversionsförband i sitt agerande. Detta stöd kunde bestå utav information som överlämnades i fred avseende olika mål, men även att utrustning smugglades in och doldes på ett presumtivt fientligt territorium. Men det fanns även agenter som skulle rapportera om ett lands förbandsrörelser, fasta mål med mera vid en väpnad konflikt till den sovjetiska underrättelsetjänsten eller diversionsgrupper. Det förefaller även funnits stödagenter för att härbärgera de sovjetiska diversionsgrupperna på ett eller annat sätt vid en väpnad konflikt.

Ovanstående blir således väldigt intressant avseende innästling utav ryska diversionsförband under täckmanteln som journalister genom EU-länder till västra Ukraina. Det innebär i förlängningen att sannolikt har upplag med materiel upprättats i god tid för dylika förband innan den andra ryska invasionen av Ukrainskt territorium, syftande till att medge en dold innästling. Men det innebär sannolikt även att stödpunkter finns för dessa förband på Ukrainskt territorium, där stödagenter/stödnätverk finns att tillgå för dessa diversionsförband. Vad som även blir intressant att notera är att under det kalla kriget användes arbetskraftsinvandring från Mexiko för att genomföra innästling av agenter till USA, i Ukraina används interna flyktingströmningar för agenter. Användandet av agenter/stödagenter för att rapportera mål i Ukraina förefaller heller ej vara något nytt med tanke på vad historien påvisar.

En intressant faktor är hur dessa agenter rapporterar. Ur ett historiskt perspektiv förefaller radioutrustning utplacerats. Dock får det ses som mer troligt till sannolikt vad avser den nu pågående väpnande konflikten i Ukraina att internet och mobiltelefontrafik används för olika former av rapporter. Detta med anledning utav att Ryssland ej förefaller påverkat varken det Ukrainska mobiltelefonnätet eller dess internetstruktur i någon nämnvärd omfattning, om man jämför med vad som inträffade vid annekteringen av Krimhalvön 2014 där exempelvis internet trafiken påverkades omgående.18 Detta får ses som ett viktigt utgångsvärde i händelse av andra väpnande konflikter i framtiden där Ryssland kan vara involverad, att den egna infrastrukturen kan användas emot en.

Ur ett svenskt perspektiv blir ovanstående synnerligen intressant, framförallt då Försvarsmaktens doktrin för gemensamma operationer beskriver att det väpnande angreppet kan inledas med sabotage men även likvidering av nyckelpersonal,.19 något som torde involvera diversionsförband. Vilket innebär utifrån ovanstående historiska men även nutida genomgång, att det får ses som troligt till sannolikt att Ryssland även kan ha vidtagit åtgärder vad avser upplag med materiel men även olika former av stödagenter och stödpunkter på svenskt territorium på motsvarande sätt som vi nu ser i Ukraina. Detta med anledning utav att Sverige i händelse av en väpnad konflikt i vårt direkta närområde mellan Ryssland och Nato enligt den senaste Försvarsberedningens rapport Värnkraft, oundvikligen kommer bli involverad i sådant fall. Därtill utgör Östersjöregionen ett av de mest tydliga kraftmätningsområdena mellan Ryssland och Nato, enligt försvarspropositionen från 2020.20

Avslutningsvis, det finns betydligt mer att skriva om ovanstående och betydligt fler exempel samt källor som hade kunnat användas för att exemplifiera olika saker. Dock finns det för det vetgirige ett antal tidigare inlägg på bloggen som det går att fördjupa sig i, samt de källhänvisningar som även finns i dessa inlägg om man vill fördjupa sig ytterligare.

Slutsats

Användandet av ryska diversionsförband och stödagenter samt stödnätverk i Ukraina förefaller överinstämma med tidigare historisk information avseende hur Sovjetunionen skulle agera. Dock får det anses vara för tidigt i skrivande stund att dra för långtgående slutsatser utav detta. Mer information kommer sannolikt framkomma desto längre tiden går, men det är intressant att notera överensstämmelsen mellan Rysslands historiska arv från Sovjetunionen.

Vad som dock, och här vill jag verkligen understryka, accentueras är behovet av en förstärk säkerhetsorganisation i Sverige. Grunden för detta finns redan i form av förslaget till upprättandet av de svenska Militärregionernas säkerhetsförband, detta måste skyndsamt omhändertas och helst förstärkas. Men det accentuerar även behovet av vad som tidigare benämndes den särskilda beredskapspolisen, som främst hade till uppgift att påverka diversionsförband men även annan säkerhetshotande verksamhet i ett så kallat skymningsläge men även vid ett väpnat angrepp som en polisiär resurs. Det är dags att förstärka skyddet mot dylik verksamhet, då det får ses som det troliga aktionsmedlet mot Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 12 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1234567 (Engelska)

Regeringskansliet 12 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

1 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s war against Ukraine: the status after three days. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-02-27/russias-war-against-ukraine-status-after-three-days (Hämtad 2022-03-20)

2 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s war against Ukraine: day 4. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-02-28/russias-war-against-ukraine-day-4 (Hämtad 2022-03-20)

3 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s war against Ukraine: day 6. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-02/russias-war-against-ukraine-day-6 (Hämtad 2022-03-20)

4 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s attack on Ukraine: day 8. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-04/russias-attack-ukraine-day-8 (Hämtad 2022-03-20)

5 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. The Russian attack on Ukraine: day 20. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-16/russian-attack-ukraine-day-20 (Hämtad 2022-03-20)

6 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. The Russian attack on Ukraine: day 21. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-17/russian-attack-ukraine-day-21 (Hämtad 2022-03-20)

7 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. The Russian attack on Ukraine: day 23https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-19/russian-attack-ukraine-day-23 (Hämtad 2022-03-20)

8 Central Intelligence AgencyUSSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 9.

9 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 279-280.

10 Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 360.

11 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 65-68.

12 Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 363.

13 Ibid. s. 364-366.

14 Ibid. s. 364, 382.

15 Central Intelligence Agency. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Agent Reconnaissance in Front Offensive Operations. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1988, s. 11.

16 Ibid. s. 12.

17 Ibid. s. 13.

18 British Broadcasting Corporation. Baraniuk, Chris. Could Russian submarines cut off the internet?. 2015. https://www.bbc.com/news/technology-34639148 (Hämtad 2022-03-20)

19 Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2020, s. 18.

20 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 113-117.

Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 33.

Hur kan Sverige stärka försvarsförmågan i närtid – militärt försvar?

Samma dag som Ryssland attackerade Ukraina höll Allmänna försvarsföreningen en digital lunchpanel på temat ”Hur kan Sverige stärka försvarsförmågan i närtid?” med ledamoten Björn von Sydow, Kristina Syk och undertecknad samt under moderatorskap av Minou Sadeghpour. Hela programmet kan ses här Mina viktigaste budskap för att stärka försvarsförmågan för det militära försvaret som jag lyfte [...]