stridsvagn – Försvarsbloggare

Fritt fall för arméns övningsverksamhet?

För exakt en vecka sedan publicerade Johan Wiktorin sin artikel om ”den oövade armén” som var en uppföljare till Wisemans inlägg om det konstant minskande flygtidsuttaget i Försvarsmakten. För att komplettera bilden har jag påbörjat motsvarande arbete och tittat på hur det har sett ut för Marinen mellan 2001-2013. Det arbetet är inte klart riktigt ännu. I väntan på detta så avser jag i detta inlägg komplettera Johan Wiktorins bild rörande Armén.

I Försvarsmaktens årsredovisningar har man sedan 2001 redovisat antal körmil för de tunga armésystemen. Det har man gjort ända fram till 2011. Tyvärr redovisas inte körmil därefter. Det är inte omöjligt att anledningen kan vara att minskningen är så kraftig att det inte är lönt att redovisa. Riksrevisionen har tidigare haft synpunkter på hur man har redovisat ex. gångtimmar för fartyg. Man har haft önskemål om mer detaljerna ner till varje fartygstyp. Det är därför märkligt att Försvarsmakten under de senaste åren inte alls har behövt redovisa körmil.

Tittar vi på statistiken för perioden 2001-2011 (11 år) så framträder en mycket skrämmande och oroväckande bild. Inte nog med att Johan Wiktorin i sin text förmedlar budskapet att Armén blir mer och mer oövad så ser vi här att det är helt och hållet med sanningen överensstämmande.

Klicka på bilden för att förstora

Bilden här ovan visar de fem tunga systemen i Armén. Stridsvagn 121/122, Stridsfordon 90 samt PBV 302, 401 och 501. Den sammanställda bilden av läget erhålls när antal körmil med dessa system summeras och presenteras som orange linje.

Nör man läser statistiken här ovan ska man vara medveten om att 2001 var ett dåligt år för Försvarsmakten med reducerad ekonomi varför det börjar på en lägre nivå. Det framgår även om man tittar på verksamheten inom övriga försvarsgrenar. Året efter (2002) var ett normalår med den tidens mått mätt. Men därefter börjar det fria fallet och den vikande trenden i övningsverksamheten är ett faktum.

År 2002 körde man närmare 52000 mil med de tunga vagnarna. År 2006 när regeringsskiftet skedde och nuvarande regering tillträdde så har antalet körmil halverats till 26000 mil. Sen rasar det rejält och år 2011 så är antalet totala körmil i Armén för de tunga vagnarna nere på rekordlåga 8000 mil och då ska man komma ihåg att det egentligen är 2008 som är känt som det riktigt svarta året i Försvarsmakten då man övade mindre än någonsin. Men när det kommer till körmil så är alltså 2011 ännu sämre!

Nivåerna är nu rekordlåga både vad avser nyttjandet av stridsvagnar som under 2011 endast kördes till en nyttjandegrad som motsvarar 20% jämfört med under 2004. Samma sak med Stridsfordon 90 som 2011 endast nyttjades till 15% jämfört med vad man gjorde under 2004.

Det blir då väldigt märkligt när företrädare för sittande regering trots detta hävdar att vi idag övar mer än tidigare och att vår försvarsförmåga är bättre än 2006 då alliansregeringen tillträdde. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren hävdar dessutom att vår försvarsförmåga är bättre i dag än på 20 år och hänvisar till att ÖB ska ha påstått detta, något jag har väldigt svårt att tro. Eller?

Jag tror inte att någon försvarsdebattör längre kan hävda något sådant efter att ha läst inläggen om vikande trend i övningsverksamheten hos Wiseman och Wiktorin som nu kompletteras med detta underlag. Det räcker att titta på trenden från 2006 och fram till i dag så talar grafiken sitt egna språk. Försvarsförmågan kan omöjligt bli bättre om övningstid (i det här fallet mätt i antal körmil) reduceras i den omfattning vi här kan se svart på vitt.

Så frågan är hur om fler bevis behöver läggas på bordet innan företrädare för Moderaterna ska sluta att skönmåla läget och fortsätta hävda att man ”satsar på försvaret”? Moderaternas så kallade satsningar täcker inte ens Försvarsmaktens årliga kostnadsökningar avseende löner, hyror och teknik. Ännu mindre så täcker det anskaffningen av JAS 39E.

Återigen så uppmanar jag alla att sluta skönmåla och ta tag i detta istället. Ett bra sätt att börja är att häva FM Org 18 så att vi får behålla nuvarande persomalramar. Nästa är att omgående omfördela från anslaget för internationella insatser till förbandsanslaget och börja öva hela Försvarsmakten hela året. Resten är upp till försvarsberedningen.

Gotland – Logistikerns mardröm del 1

Inledningsvis vill jag ursäkta mig att det har tagit sådan lång tid mellan inläggen här på bloggen. Betongblandaren ursäktar sig genom att skylla på vardagspussel i allmänhet och semmelätande i synnerhet 🙂

Detta är ett av flera inlägg som kopplar till något jag har valt att kalla i tidigare inlägg för ”den politiska parkeringen på Gotland”. något som jag tidigare har försökt att koppla ihop med stridens grunder här på bloggen. På inrådan av kunniga personer som kommenterat på bloggen lämnar jag den idén för stunden. (Du finner inläggen här 1, 2, 3 samt 4.) Syftet med detta och de kommande inläggen är dock fortfarande att visa på att parkeringen av stridsvagnar på Gotland är i huvudsak en politisk markering. Denna markering ger enligt mig inga direkta utökade möjligheter för att öka försvarsförmågan på Gotland.

Inläggen syftar till att belysa i huvudsak de praktiska logistiska bristerna, och kommer därmed lämna ute vissa aspekter som är viktiga ur ett holistiskt perspektiv.

Gotland står ofta i fokus när den svenska försvarsförmågan diskuteras. Gotland, som jag tidigare här på bloggen har benämnt som ”Östersjöns hangarfartyg”, genom dess strategiska läge i Östersjön. Gotland är centralt vid en ”upphetsat läge” i Östersjön (Jan Björklund använder termen här) Genom att Sverige är alliansfritt måste vi kunna uppvisa en proportionell styrka i jämförelse med en motståndare på exempelvis Gotland vid ett ”upphetsat läge”. Kungliga krigsvetenskapsakademin (KKRVA) med studien ”Det operativa dilemat” resonerar att Gotland är ett primärt mål om Sverige skulle angripas. KKRVA´s studie ligger till grund för mina resonemang i detta inlägg.

Min personliga reflektion kring KKRVA´s studie är att man har gjort analysen på ett genomtänkt sätt, men samtidigt cirkulerar den kring en konfliktbild som närmast kan liknas med en fullskalig invasion. Något jag anser vara ett något missriktat utgångsperspektiv, då trenden inom krigföring utvecklas allt mer mot att begränsa konflikten. Man vill med andra ord enbart genomföra de mest nödvänliga åtgärderna med militära styrkor.

Rent spekulativt kan då Gotland komma att utsättas för i någon mån begränsade militära insatser från en fientlig aktör. Ön är samtidigt ett tacksamt mål då ingen kvalificerad militär närvaro finns att tillgå utan att en beredskapshöjning är genomförd och driftsatt på ön. En pessimistisk tolkning av Insatsorganisationen 2014 kan läsas här.

I denna serie blogginlägg avser jag beröra de rent praktiska aspekterna om Gotland skulle behöva förstärkas med militära styrkor i ett upphetsat läge i Östersjön.

Då bloggens huvudsakliga syfte är att skapa en ökad förståelse kring försvarsfrågor för en bred publik så väljer jag att inte fördjupa mig i vilka aktörerna kan vara i ett potentiellt scenario. Jag vill visa på ett begripligt sätt vilka potentiella brister som kan uppstå i en krissituation i vårt närområde

Jag väljer att bygga mina resonemang på en serie antaganden om hur en fientlig aktör skulle kunna agera. Dessa antaganden är endast sannolika efter en ganska kraftfull säkerhetspolitisk eskalering. Jag har valt att spekulera kring ett scenario, som är extremt. Scenariet skulle i dagsläget sakna motsvarighet i svensk efterkrigshistoria, detta är minst sagt ett ”worst case scenario”.

Anledningen att jag väljer ett ”worst case scenario” har sin bakgrund i att jag inte tror att den svenska regeringen skulle våga beordra en omfattande förflyttning av kvalificerade militära styrkor (exempelvis manöverbataljoner) till Gotland innan läget är väldigt allvarligt i ett ”upphetsat läge”. Detta för att inte agera provokativt ur ett politiskt perspektiv.

Den enda historiska händelsen som kan ge uppslag hur en sådan kris skulle kunna hanteras utan en samlingsregering är U137 incidenten 1981. Relationerna mellan öst och väst var i början på 1980-talet mycket ”frostiga”, och relationerna mellan alla länder i vår närområde idag, 2013 är knappt jämförbara. Men samtidigt så kan fastställas att relationer mellan länder kan komma att förändras snabbt, och detta är ganska oförutsägbart på längre sikt.

Nedan följer mina antaganden i ett presumtivt scenario.

Antagande 1) Min definition av ett ”upphetsat läge” inte är en fullskalig konflikt, utan mer en militär maktuppvisning från de involverade aktörerna, detta kan benämnas ”Power projection”. Denna riktas mot östra Gotland. Operationerna som en eller flera fientliga aktörer genomför mot svenskt territorium kan då benämnas diplomatiskt som ”säkerhets- och stabiliseringsoperationer”. Just benämningen tydliggör syftet med operationen, och kan däregenom få en starkare förankring till folkrättsliga aspekter. Ingen krigsförklaring deklarerad av någon av aktörerna.

Den fientliga aktören genomför dessa operationer i huvudsak för att försvara egna intressen samt att i största möjliga mån dämpa konflikteskaleringen, genom att skapa underlag för ett ”dödläge”.

Antagande 2) Den fientliga aktören proklamerar en s.k. Maritime Exclusion Zone (MEZ) med gränsdragning från Gotland till fastlandet i öst. MEZ innebär i praktiken att en tillfällig försvarszon upprättas ett havsområde. Försvarszonen fyller både en diplomatisk och militär funktion, då man vill i huvudsak begränsa rörligheten för andra länders stridskrafter. En ännu strängare variant benämns TEZ, Total Exclusion Zone, som i praktiken innebär att aktören som proklamerar denna även avser sänka och avge eld på alla farkoster inom zonen.

Antagande 3) Den fientliga aktören har upprättat en temporär bas i Slite på östra Gotland. Basen har i huvudsakligt syfte möjliggöra upprätthållande av MEZ. Basområdet är ytterst avgränsat och försvaras av högst en bataljon med lättare vapen. På basområdet finns fientligt luftvärn. De försvarande enheterna har strikta ”rules of engagement” (ROE), och genomför inga som helst offensiva operationer utanför hamnområdet. Luftvärnet i basområdet används endast mot direkta angrepp från svenskt flyg, och därmed endast i självförsvarssyfte. Slite skyddas från havet genom den fientliga aktörens flotta, som formerar en blockad till hamninloppet. Dessa enheter har deklarerat att ha en ROE endast i självförsvarssyfte.

Antagande 4) Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Flygfältet kontrolleras under samma förutsättningar som Slite hamn. Den fientliga aktören har luftvärn på platsen.

Antagande 5) Den svenska regeringen har av politiska skäl valt att inte besluta kring användandet av mark- och amfibieförband som motåtgärd innan MEZ och den temporära basen är upprättad av den fientliga aktören. Mindre skärmytslingar har dock skett till sjöss och i luften, för att hävda det svenska territoriet. Man har från den svenska regeringens sida dragit sig in i det sista för att undvika en konflikteskalering, och därmed inte förstärkt den militära förmågan på Gotland med detta som skäl.

Hemvärnet på Gotland är mobiliserat, men har inte beordrats att bedriva någon som helst strid mot den fientliga aktören för att inte eskalera konflikten. Hemvärnet spanar och rapporterar kring eventuella truppförstärkningar eller förflyttningar.

Antagande 6) Insatsorganisation 2014 (IO2014) är operativ och driftsatt enligt plan. Detta innebär att stridsvagnar för ett stridsvagnskompani finns på Gotland, men inte övriga delar i vapensystemet. Stridsvagnarna är uppställda på Tofta skjutfält. Det saknas bärgningsfordon samt underhållsfordon, för exempelvis tankning och laddning av stridsvagnarna. I övrigt finns enbart hemvärn på ön, som har begränsad förmåga och resurser att lösa faktiska offensiva stridsuppgifter. Hemvärnet är inte samövat med stridsvagnskompaniet, vilket stärks av artiklarna här och här.

Antagande 7) NATO deklarerar att de inte kan avdela några resurser, varken ur ett militärt eller ett logistikperspektiv till Sverige. Baltstaterna samt Norge och Danmark fogar sig efter NATO´s beslut. Nato är redan uppbundet i det ”upphetsade läget”. Sverige har ej ett NATO medlemskap, och kan därmed inte åberopa något militärt stöd.

Sammanfattningsvis, Sverige har ingen tillgång till Natos transportresurser, och måste därmed förlita sig på civil sjöfart och civila aktörer för att transportera materiel. Fyra svenska militära transportplan finns tillgängliga, samt den svenska marinen har inget fartyg som kan transportera den materiel som behövs på Gotland i detta läge.

För att genomföra dessa transporter måste militära fartygs- och flygstridskrafter avdelas för att försvara transporterna mot fienden. Det är även rimligt att anta att det pågår en omfattande militär verksamhet ute på Östersjön. Vilket binder svenska militära resurser parallellt med att transporterna skall genomföras.

I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att visa på hur svårt det är med dagens försvarsmakt att flytta större mängder materiel under en kort tidsperiod, med mitt antagna scenario som bakgrund. Allt blir svårare när man måste undsätta en ö.

Stay tuned!

/HW

När Tjelvar och elden lämnade ön, stridsvagnarna på Gotland del 4

”..Gutland fann allra först en man, som hette Tjelvar. Då Gutland var bundet av mörka makter, så att den på dagen sjönk (i havet), och om natten var den uppe. Men denne man bar först av alla eld till landet och sedan sjönk det aldrig”

Citerat ur Gutasagan

Detta är det fjärde av fem inlägg (här finner du 1, 2, 3 ) som syftar till att påvisa att stridsvagnarna på Gotland är en politisk parkering snarare än ett militärt dito. Detta påvisas genom, dels presentera samt att använda stridens grundelement som ett enkelt analysredskap för att kunna tolka och värdera huruvida en sammansättning av ett militärt förband är tillfredställande eller inte. Till dig med förförståelse, jag är medveten att exemplet är lite endimensionellt, och flera aspekter kan behöva läggas till för att en total och flerdimensionell förklaring.

Gutland, eller Gotland som vi idag benämner ön har i dagarna blivit föremål för debatt i försvarspolitiken. Exempelvis vill Jan Björklund vill placera ett luftvärn av nyare modell på ön. En ö som är strategiskt belägen i Östersjön, en ö som i militära sammanhang ibland benäms som ”Östersjöns hangarfartyg”. Det ligger mycket i det påståeendet, eftersom om man kontrollerar Gotland och kan placera flygplan där, likt ett hangarfartyg, kontrollerar man hela Östersjön. Detta genom att man kan använda flygstridskrafterna från Skåne till Baltikum och upp till Finland.

Gotland är en viktig, om inte den viktigaste platsen att försvara i hela landet ur en säkerhetspolitisk aspekt. Säkerhetspolitiskt måste vi kunna hävda vårt territorium om så krävs, med militära medel. Det första en fiende försöker att göra är att minimera vår möjlighet att hävda vårt territorium, och det är rimligt att anta Gotland står högt upp på dennes lista.

Björklund säger: ”..En isolerad framstöt mot Sverige är orealistisk, men i ett upphetsat läge kan Sverige och svenskt territorium beröras.”

Vilka aktörerna är som kan skapa ett upphetsat läge lämnar jag för stunden. Men i östlig riktning finner vi ett konstant ostabilt lågtryck ur ett politiskt perspektiv.

Till Björklunds uttalande bör även vissa sakliga klargöranden göras:

1) Ett uttalande som Björklunds kan leda till en motion i riksdagen.
2) En motion kan diskuteras, analyseras och kritiseras av andra partier.
3) En motion kan bifallas, eller nekas.
4) En bifallen motion behöver nödvänligtvis inte ha samma direkta innebörd som den motionen som lämnades in. I detta fall kan exempelvis val av vapen, och dess antal vara ett exempel.
5) Efter en bifallen motion skall beslutet implementeras i Försvarsmaktens materialplan, finansieringen måste vara klar, och sedan skall vapnet upphandlas.

Sammanfattningsvis tar detta en väldigt lång tid, och kan genom trösklandet bli ganska tandlöst när det skall driftsättas.

En motion som har trösklats färdigt är beslutet att placera 14 stridsvagnar på Gotland. Just siffran är lite skakig men, efter en snabb googling handlar det om mellan 12-14 stycken.

Detta var färdigt genom inriktningsbeslutet som togs för försvarsmakten 2009. Inriktningsbeslutet gäller för åren 2010 – 2014. I den föranledande propositionen ”Ett användbart försvar” går att läsa,

Sid 11: ”..På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett

stridsvagnskompani för att underlätta tidig tillgång till tung materiel”

Och i regeringsbeslutet från 2010 går det att läsa:

Sid 3-4: ”..Stridsvagnskompanierna ska organiseras utanför manöverbataljonerna och förberedas för att normalt förstärka vissa på förhand utpekade manöverbataljoner, men ska även kunna förstärka andra förband vid behov. På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett stridsvagnskompani.”

Observera att det handlar enbart om Stridsvagnar. För den oinsatte, för den utan förförståelse, låter detta natuligtvis som ett väldigt bra beslut, då stridsvagnarna finns på Gotland, ön som är så strategiskt viktig.

Men själva stridsvagnen är bara en del i ett större s.k. vapensystem. Ordet vapensystem refererar till att själva vapnet, stridsvagnen utgör basen, men är beroende av stödfunktioner för att kunna användas. Alla dessa funktioner bildar tillsammans ett vapensystem. Stridsvagnen behöver exempelvis tankbilar, ammunitionstransporter, och en så kallad ”bärgningsvagn”. Detta är en specialstridsvagn som har utrustning för att bogsera och dra loss en stridsvagn.

För att lägga till en ytterligare ”dimension” till detta behövs ytterligare vapensystem som samverkar med stridvagnssystemet i själva striden. Även s.k. förmågor måste finnas, en förmåga är förutsättningen för att ett vapensystem ens skall kunna användas. Exempel på en förmåga är en spaning och underrättelseenhet, denna förmåga använder i sin tur olika vapensystem för att genomföra sin uppgift.

Exempel på hur en kombination av ett modernt armeförband kan se ut, när de olika vapensystemen och förmågorna, är integrerade:

Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten.
Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepasrade sådana.
Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.

Nu närmar vi oss slutklämmen, men du som har hängt med den början förstår nog på ett ungefär hur stridens grundelement kan kopplas ihop med de militära förutsättningarna som enbart ett gäng stridsvagnar faktiskt ger. Det är även här ett antal antaganden kring konfliktypen som dessa skall verka inom kommer in i bilden, för att verkligen konkretisera det hela.

Stay tuned!

/HW