Drones and ISR (intelligence, surveillance and reconnaissance) have, since “the First Drone Age”[1], become intertwined. In some instances, ISR is used as a synonym for remotely piloted aerial systems using an electro-optical payload, and the military-…
Kategoriarkiv: UAV
Unmanned systems in Kursk – Shaping the Battlespace and denying the enemy access
The Ukrainian offensive into Kursk Oblast has taken many by surprise, especially the Russians. Not only because the operation was daring but also because it may have shown that it is still possible to surprise an adversary on an otherwise transparent b…
Drönare – hot eller möjlighet?
Introduktion Utvecklingen inom drönarområdet fortsätter med ett ständigt ökande tempo, inte minst på det militära området. Vad kan vi göra i Sverige för att förbereda oss för ett krig med ständigt närvarande drönare? Både viljan och kompetensen är på p…
Unmanned systems are more than just a “thing.”
The war between Armenia and Azerbaijan in Nagorno-Karabakh in 2020 and the swift victory by the Azeri military, largely thanks to loitering munitions and tactical UAVs, put the spotlight on how unmanned aerial systems (UAS) could help win not only batt…
Personnel Recovery and Unmanned Systems – Some examples from Ukraine
When I was writing my article[1] about unmanned systems and personnel recovery during the summer of 2021, I couldn’t imagine that we, not even a year later, would experience a war between states in Europe – in particular, being able to witness the use …
Ett framåtlutat Sverige på väg in i Nato
Inför Sveriges medlemskap i Nato är det hög tid att vi alla intar en framåtlutad hållning, men med bibehållen sans och balans. Artikeln tar upp några viktiga steg som kan föra Sverige mot en framtida och central roll för alliansens samlade förmåga avse…
Se upp för drönare!
Sedan KKrVA bok ”Drönare/UAS – teknik och förmågor”[1] gavs ut för drygt ett halvår sedan har utvecklingen fortsatt med rasande fart. Artikeln tar upp några områden som berörs i boken, vidareutvecklar dessa med aktuella artiklar i relevanta tidskrifter…
På DN debatt om drönare
Gunnar Jervas skriver idag på DN debatt om att drönare vore en bra satsning för Sverige att användas för avskräckning och som alternativ till NATO-medlemskap. Jag har bemött detta i en replik på DN debatt. Det finns naturligtvis mer att säga men gränsen är 3000 tecken för en replik. Dock har jag tidigare skrivit en rad inlägg här på bloggen om just drönare.
Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)
Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.
Your browser does not support iframes.
Sammanfattning av seminariet
Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.
Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.
Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.
Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.
Kvalificerade drönare vs flygplan
När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.
Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?
Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.
Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.
Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.
MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h. Det stora ”huvudet” rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia |
Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.
Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.
Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.
Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.
Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.
Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.
En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.
Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.
Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon |
Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.
Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.
Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!
Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.
Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.
Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.
Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?
En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.
Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.
Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)
Å andra sidan
Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?
Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.
Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.
Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.
Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.
FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.
Luftförsvar mot drönare
För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.
Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.
Slutsatser
Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.
Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.
Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.
Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv
Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.
Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.
Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E
I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är ”billigare och bättre” att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.
Debattartikeln fick idag en replik från Mikael ”Duke” Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag
Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.
Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.
Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.
Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.
Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.
Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.
För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.
Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.
Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.
Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.
När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.
Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.
Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?
Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.
Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.
Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.
Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot
Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.
Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.
Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.
Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.
Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.
Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.
Distansarbete
I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV – Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen ”drönare”).
Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.
För det första är själva begreppet ”obemannat” fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI – Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.
Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).
Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.
Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.
Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.
De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.
Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.
Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.
Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.
RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.
Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.
Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.
I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.
Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.
RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.
En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.
Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.
Liknande misstag har gjorts förr. F-4 ”Phantom II” hade i sina första modeller ingen intern kanon. ”Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt”. Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 ”Sidewinder” och AIM-7 ”Sparrow”. Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).
Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.
Se även gästinlägg hos Wiseman.
Exkurs om drönare och UAV:er
Uppdaterad 2013-02-11
Att krigföringens arenor är svåra att definiera helt och hållet är klart. Läs mer om krigföringens arenor i föregående inlägg här, den här exkursen kopplar till det inlägget.
Något som ställer till det ytterligare när det gäller de olika arenorna är UAV:er (unmanned aerial vehicle) som kallas populärt för ”drönare”, en försvenskning av det engelska ordet ”drone”. Det finns två huvudsakliga typer av dessa, beväpnade och obeväpnade. De obeväpnade används för övervakning och spaning.
Ännu kan man inte helt och hållet värdera hur dessa användandet av dessa typer av farkoster påverkar krigföringen under nutiden och framtiden. Men klart är att de bidrar i stor utsträckning möjligheten att föra krig i gråzoner, gråzoner mellan krig och fred. Detta ur både en politiskt och rent militärt perspektiv.
Just användandet av drönare är något som är väldigt omdebatterat i dagsläget, och man kan i princip påstå att denna typ av materiel ger en helt ny dimension i luftarenan. Debatten riktar sig dels mot ett politiskt perspektiv, – hur de används mot länder som inte är krigförande, exempelvis används amerikanska drönare i den samtida konflikten i Afghanistan mot enskilda ”insurgenter”(insurgent är engelska och betyder ungefär rebell eller bråkmakare) som uppehåller sig i Pakistan. Det är ett land som står utanför konflikten. Operationer genomförs även med dessa farkoster i Jemen samt andra delar av den arabiska halvön och i Afrika.
Samtidigt är dess inverkan på dagens och morgondagens krigföring är ett hett debattämne, inte minst ur perspektivet medel – motmedel, läs mer om just det här. En drönare kan dyka upp när som helst, och förberedelserna för att skicka upp en sådan är i regel mindre komplexa än att använda ett vanligt flygplan.
En drönare fjärrstyrs genom avancerade datorsystem, som möjliggör att själva ”piloten” kan vara i en annan världsdel än där den faktiskt används. Detta innebär då att den fysiska hanteringen, som att ladda vapen, tanka och bedriva allmänt underhåll kan genomföras av en tredje part, s.k. ”contractors”. Det i sin tur ger detta helt nya möjligheter. I förlängningen innebär detta att man kan använda genomföra den fysiska hanteringen i en ”proxystat” (förklaring här) för att skicka upp drönaren. Genom detta blir kopplingen allt vagare till staten som faktiskt står bakom angreppet.
Samtidigt är den politiska risken att använda drönare för att ”uträtta” operationer i den militära gråzonen är natuligtvis betydligt mindre än att använda ett bemannat flygplan.
Detta leder till att ett användande av en drönare är mindre politiskt känsligt och kan därmed sänka den politiska tröskeln för våldsanvändning. Motmedlet blir då att vi måste ha en utökad övervakning och beredskap för att motverka detta.
Ett exempel på de extremt svåra politiska konsekvenserna en nedskjutning av ett bemannat spaningsflygplan kan U2 affären 1960 vara (http://en.wikipedia.org/wiki/1960_U-2_incident)
Historien skulle sannolikt upprepas på nästan exakt samma sätt om ett amerikansk bemannat flygplan skulle skjutas ner i exempelvis Iran idag.
Gråzonen blir ännu gråare och diffus när möjligheten att använda drönare i rena transportsyften skapas. Man kan genom detta försörja exempelvis rebeller, som slåss för ”rätt” syfte, med lättare vapen i ett område utan att någon som helst faktisk koppling kan göras till landet som ligger bakom, koppla detta gärna detta till resonemanget kring användandet av en proxystat ovan.
Jag avser belysa drönare/UAV:er i ett längre separat blogginlägg senare här i Betongblandarens försvarsupplysning. Men fram till dess lämnar jag lite lästips för den kunskapshungrige.
Boken ”War made new” av Max Boot
CNN Explains: U.S. drones – mycket läsvärt! Februari 2013
http://edition.cnn.com/2013/02/07/politics/drones-cnn-explains/index.html
Wikipedia ger en mer teknisk aspekt
http://en.wikipedia.org/wiki/Unmanned_aerial_vehicle
Ännu mer teknisk aspekt: How the Predator UAV Works
http://science.howstuffworks.com/predator.htm
Drones and spy planes over Africa and Arabian Peninsula – mycket aktuellt i samband med Frankrikes krig i Mali. Februari 2013.
http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/national-security/drones-and-spy-planes-over-Africa/index.html
Drönare i transportsyfte:
Amerikanska marinkårens nu operativa ”logistikdrönare”
http://www.flightglobal.com/news/articles/unmanned-k-max-operational-in-afghanistan-366340/
http://www.defenseindustrydaily.com/USMC-Looks-for-an-Unmanned-Cargo-Helicopter-06672/
http://defensetech.org/2012/08/07/marine-corps-extends-k-max-afghanistan-deployment-to-2013/
http://www.janes.com/events/exhibitions/farnborough-2012/news/july-11/Marines-K-MAX-UAS.aspx
Drönare i medicinskt syfte
http://www.scidev.net/en/new-technologies/news/idea-for-supply-chains-of-flying-drones-takes-off.html
Jag avslutar denna lilla exkurs om drönare med hälsningen ”…dont drone me bro!” 🙂
Något som framgår av det amerikanska senatsförhöret den sjätte februari med all tydlighet i youtubeklippet nedan:
/HW