I september 2009 buklandade en JAS 39 C på F17 i Ronneby. I dagarna, drygt tre år senare, är utredningen klar. Den kan läsas på SHK hemsida. Utredningen är grundlig och välgjord och dess slutsatser logiska med kloka rekommendationer….men. Ett haveri där man har tillgång till en fullt frisk pilot, ett ganska helt flygplan samt att dataparemtrar från flygplanet inklusive radioterminologi finn tillgängliga, lägg därtill ögonvittnen, ska det ta en sådan lång tid? Naturligtvis inte! Tre månader borde vara en ansats för att klara enklare utredningar. Större och svårare, typ den norska Hercules vilken havererade på Kebnekaise, tar naturligtvis mycket längre, här kan år accepteras, men inte en buklandning. Man kan också ställa sig frågan hur grundlig behöver en utredning vara. I buklandningsfallet var orsaken egentligen klarlagd på ett par dagar och lämpliga rekommendationer var i princip formulerade någon vecka senare, i stort vad som nu står i rapporten! Det kan inte vara kostnadseffektivt. SHK har ont om personal, rekryterar förtvivlat och sliter hårt. All respekt för det….men. En utredning av den här dimensionen får anses vara buklandad. Vore intressant att utreda den också!
Månatliga arkiv: november 2012
Military Work
Det finns ett nytt företag som fokuserar på att hjälpa till att hantera de personalflöden in och ur Försvarsakten som kommer att uppstå i framtiden (och som även har funnits i flera hundra år för övrigt. Magnus Stenbock gick under det stora nordiska kriget över från att ha varit en uppskattad kårbefälhavare i Karl XII:s polska armé till att bli guvernör i Skåne).
Företaget heter Military Work i Sverige AB och har sin hemvist i Stockholm (www.militarywork.se).
Det har nog egentligen i flera år funnits ett behov av en mötesplats för all den personal som flödar in och ut ut Försvarsmakten. Men – nu är det så att ett flödesresonemang också måste bygga på en förståelse att det inte är onormalt att byta jobb. Hur många gånger har jag inte hört, när man frågat efter en gammal känd kollega, att ”hon har lääääämnat Försvarsmakten”. Vad ger ett sådant synsätt för signaler till en modern flexibel arbetsmarknad? Hon har inte alls ”lämnat Försvarsmakten” – hon har bytt jobb. De flesta svenskar byter jobb massor av gånger under sitt liv. Är det ett axiom att Försvarsmaktens arbetstagare skulle vara undantagna och hänvisade till en livslång karriär hos en enda arbetsgivare?
Jag vill inte på min blogg gärna reklam för ett företag som jag knappt känner till, men tycker ändå att det finns anledning att beröra några av de orsaker som kan finnas att inrätta en marknadsplats som denna.
Jag är faktiskt inte speciellt orolig att våra GSS/K inte ska kunna finna en vettig sysselsättning när deras längre tidsbegränsade anställningar löper ut. Vi måste ju på något sätt själva tro på att det är som vi säger: detta är ovanligt duktiga män och kvinnor som bör göra ett bra jobb hos vilken arbetsgivare som helst. De har god fysisk spänst. De är uttagna och testade på ett sätt som få andra svenska arbetstagare är.
Detsamma gäller yrkesofficerare. Av de officerskurser som startade sin utbildning till officer på 70-talet finns det oftast färre än hälften kvar nu när det lackar på pensionering. De som har bytt jobb är alltså en stor andel av varje kurs. Det finns kurser där ingen av de ursprungliga kadetterna återstår.
Men – trots allt tror jag att ett nischat företag av den typ som Military Work i Sverige AB står för kan göra en mycket god nytta på svensk arbetsmarknad – om inte annat för att vara ytterligare en kontaktpunkt mellan Försvarsmakten och alla civila arbetsgivare.
GMY
Sinuhe
CPRIO: Hela Försvarsmakten nu i PRIO!
Den 5 november ökades antalet medarbetare i Försvarsmakten som hanteras i PRIO på ett högst dramatiskt sätt då hela Hemvärnet ”lades in” i systemet. Samtidigt skapades möjligheter att i PRIO hantera alla de nya personalkategorier (GSS/T, GSS/K, Specialistofficerare, etc). som … Continue reading →
Gästinlägg: Straff eller säkerhet?
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.
/C
_________________________________________________________________________________
Straff eller säkerhet?
Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.
Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro.
Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget.
I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen.
Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen.
Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får.
Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera.
Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet.
Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser?
En kommentar
Hos bloggkollegan Cynismer kan man idag hitta ett tankeväckande gästinlägg från signaturen En i den ökande skaran cyniker. Från att ha varit en hängiven dygnetruntofficer har situationen i dagens FM förvandlat vederbörande till en cynisk 07-16-tjänsteman utan andra ambitioner än att ”sitta av tiden”. Jag berördes av vad som skrevs och skrev en lång kommentar. […]
Gästinlägg: Över gränsen
Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre.
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.
I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.
/Cynisk
_______________________________________________________________________________
Över gränsen
I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.
Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.
Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.
Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.
Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.
Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.
/En i den ökande skaran cyniker
Ömsesidighet
I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.
Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.
Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?
Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.
Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.
Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.
För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.
Allan Widman
PUFF, där sprack den…
Det kommer åtminstone ett litet PUFF då någon sticker hål på en ballong. Det normala är dock inte en PUFF utan ett rejält PANG, och så slits ballongen sönder i gummitrasor av varierande storlek som faller till marken och lägger sig platta. Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga […]
Beredning
Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.
Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs ”Flyg- och Rymdindustrin – En del av det innovativa Sverige” uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:
”Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning”.
Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.
Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.
För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).
För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om ”skarpa” flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.
En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.
Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.
Allan Widman
Regeringsbeslut 7
Regeringen har i regeringsbeslut 7 (daterat 2012-10-04) givit Försvarsmakten en lång rad uppgifter kopplade till den långsiktiga ekonomin. Själva uppdraget heter ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.
Internt inom HKV är det många som uppskattar att omfattningen av detta uppdrag är av samma dignitet som det arbete som sedermera ledde till den berömda ”30 januari-underlaget”.
Uppdraget omfattar vad jag förstår två olika deluppgifter. Dels ska Försvarsmakten redovisa vilka konkreta åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att utföra myndighetens uppgifter och upprätthålla den operativa förmågan inom ramen för prolongerade anslagsramar (min kursivering), dels ska Försvarsmakten redovisa en precisering avseende bedömningen av kostnadsutvecklingen 2008 – 2019.
Försvarsmakten åläggs i ganska bryska ordalag att redovisa arbetsläget avseende uppdraget den 22 oktober 2012, den 10 december 2012 och den 11 februari 2013. Hela uppdraget ska slutredovisas som en del av budgetunderlaget för år 2014.
Om jag ska sammanfatta hela regeringsbeslutet så innebär min sammanfattning i korthet att Försvarsmakten nu ska titta under varje sten för att kunna säkra den långsiktiga ekonomin utan att regering och riksdag ska behöva skjuta till ökade anslag i någon form.
Självklart innehåller regeringsbeslutet ett större avsnitt som är relaterat till materielförsörjningen. Den av regering och riksdag beslutade strategin för materiel-försörjning ska implementeras. Försvarsmakten får också en klapp på axeln rörande internationella samarbeten – dessa ska nyttjas i ökad omfattning för att uppnå kostnadsdelning och bibehållen eller ökad operativ effekt. När jag läser detta stycke får jag en konstig känsla av att tjänstemännen på departementet verkar tro att Försvarsmakten medvetet håller tillbaka och bromsar materielsamarbeten som skulle kunna spara pengar. Så har jag dock inte uppfattat situationen alls. Problemet är enligt min bedömning snarare att vi nog redan deltar i de samarbetsspår som är realistiska. Det finns ju trots allt en hel del svenska arbetstillfällen att väga in i vågskålen om samarbetena skulle öka i omfattning.
Ett intressant avsnitt är det som innehåller skrivningen att Försvarsmakten ska försöka minska kostnaderna genom att förändra rekryteringsverksamheten.
Detta förstår jag tyvärr inte alls. I en situation där Försvarsmakten i ökad omfattning ska rekrytera sin personal (och sedan behålla den) ska vi minska kostnaderna för rekryteringen. Skrivningen får ju säkert ”värnpliktskramarna” att piggna till – i en personalförsörjning baserad på plikt så blir det ju billigare att rekrytera.
Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det är som regeringen vet om våra rekryteringskostnader som vi inte vet själva. Visst har det varit en och annan misslyckad annonskampanj (exempelvis den som riktad mot det som då benämndes aspirantutbildning), men i det stora hela tycker jag nog, från min plats på läktaren, att det känns som att rekryteringsverksamheten i stort hanteras rimligt bra. Möjligen skulle rollspelet mellan krigsförband – organisationsenhet – INFOS – FM HRC kunna blir tydligare, men det innebär inte med automatik att det skulle bli billigare.
Det som jag tycker är mest intressant i regeringsbeslutet är det avsnitt där regeringen verkligen siktar in sig på frågor relaterade till den reformerade personalförsörjningen.
Regeringen vill bland annat att Försvarsmakten ska överväga möjligheterna att:
- Ta fram alternativa metoder (billigare antagligen) för att rekrytera och utbilda officerare genom:
- Varierande utbildningsvägar
- Internationella samarbeten
- Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning
- Ha en högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila
- Ha en lägre andel officerare
- Genomföra andra ändringar av balansen mellan olika personalkategorier
I princip tycker jag att regeringens uppdrag är spännande men mindre bra formulerat. Även regeringen bör använda begrepp som är korrekta avseende den reformerade personalförsörjningen.
Där det inledningsvis står ”officerare” menar sannolikt regeringen ”yrkes- och reservofficerare”. Skriv det då.
Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning låter för mig som en lysande idé, klart väl värd att prova igen. Det är ju så att den ”anpassade officersutbildning” som genomfördes för några år sedan inte var en generell utbildning utan mer inriktad mot ett fåtal individer.
Det jag skulle vilja se är ett storskaligt prov, där cirka 50 unga akademiker (dvs. med en akademisk examen på grundnivå) ges möjlighet att genomgå en kortare utbildning (inomverksutbildning) för att sedan anställas som fänrikar (YO eller RO). Faktum är att vad jag vet finns redan denna möjlighet beskriven i FM PersI. Hur svårt kan det vara att faktiskt använda de möjligheter som redan finns idag?
”Högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila” är för mig en mindre bra skriven uppgift. För det första har regeringen tydligen glömt att det även finns specialistofficerare, gruppbefäl och sjömän, för det andra borde även regeringen känna till att det inte existerar några tidvis tjänstgöra civila. Eller vad menar man med civila egentligen? Däremot tror jag att det vara en god idé att verkligen fundera inom varje typ av krigsförband om det verkligen är en optimal blandning av kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande.
Regeringen vill tydligen också minska andelen ”officerare” (jag förmodar att man menar kontinuerligt tjänstgörande officerare) och mellan raderna kompensera detta med att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare. Vad jag vet har snarare det motsatta inträffat under senare tid, andelen kontinuerligt tjänstgörande officerare har ju genom arbetet i Ag BoK snarare ökat. Det ska bli mycket intressant att se om Försvarsmakten verkligen djärvt vågar lyfta på alla stenar i dessa frågor.
Slutligen innebär regeringsbeslutet också att Försvarsmakten ska redovisa den planerade personella statusen i ”insatsförbanden” (vilket är ett felaktigt begrepp) för år 2014 respektive 2019. I fråga om personal ska redovisningen även fördelas per personalkategori (jag förmodar att vad regeringen åsyftar är per grupp, enligt de grupper av militär personal som definieras i Förordning för Försvarsmaktens personal).
Min sammanfattning av regeringens beslut och det stora arbete som pågår inom Försvarsmakten är att jag tycker det är bra att Försvarsmakten ges i uppgift att titta under stenarna efter kostnadsbesparingar. Det jag tycker är mindre bra är dels att regeringen åtminstone kunde formulerat sig i enlighet med den reformerade personalförsörjningens grunder, dels att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan stor analys i en situation där organisationen egentligen ropar efter en period av arbetsro.
Här i min hydda vid Nilens strand är det dock lätt att missa några detaljer. Jag är trots allt glad att Faraos budbärare kunde ge mig en på papyrus utskriven kopia av Faraos (regeringens) beslut.
GMY
Sinuhe