Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare ”littorals”, ”brown waters”).

Resonemanget bygger på följande antaganden:

  • Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
  • Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
  • Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
  • Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 

Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:

  1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
  2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
  3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
  4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.

En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:

  • Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
    • Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
    • Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
    • Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
    • Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
    • Passiva sonarbojar.

Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.

    • Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
    • Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
    • Talkrypto för telefoni.
  • Framdrivning:
    • Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
  • Vapensystem:
    • Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
    • Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
    • Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
    • Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
  • Övrigt:
    • För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
    • Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
      • Chef
      • 2x Vaktchefer
      • 2x Ledningssystemoperatör
      • 2x Radar/stridsledningsoperatör
      • 2x Ubåtsjaktofficer
      • 2x HMS/passiv sonaroperatör
      • 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
      • 3x Maskinister, inkl Chief
      • 3x Systemtekniker
      • 2x Kockar/sjukvårdare
      • 2x Manöverofficerare
      • 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare

Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

    Sälen – ett par reflektioner

    Ett av de områden som var mest debatterat under Sälen var personalförsörjningen som jag kommenterade här inför Rikskonferensen. I konferensens slutskede fick jag klart för mig att Försvarsmakten har en annan definition av rekryteringen till Försvarsmakten än vad jag använde. Försvarsmakten menar att rekryteringen pågår till dess den enskilde påbörjar den Grundläggande Militära Utbildningen (GMU), […]

    Sälen

    Gott Nytt år. Under Sälen fick undertecknad några minuter att sammanfatta försvarspolitiska prioriteringar.

    Frågan om personalförsörjning kom upp. Den hade dagen innan berörts av Jan Björklund. Han nämnde att nuvarande system, efter justeringar, borde kompletteras med reservister, som med plikt inställer sig till repetitionsövningar efter avslutad tjänst.

    Det finns inget som hindrar att den anställde vid slutande av anställningsavtal förpliktas att inställa sig till övning tre eller fyra år efter att tjänsten avslutats. Precis som för reservofficerare kan incitamentet för sådan tjänstgöring vara återbetalningsskyldighet avseende tidigare utbetald premie.

    Detta är ingen allmän värnplikt, men det är en plikt grundad i den starka samhälleliga föreställningen om allas skyldighet att bidra till det egna landets försvar.

    Håkan Syrén yttrade vid ett tillfälle under plikttiden att han inte ville utbilda en enda soldat som inte kunde användas vid internationell insats. Folkpartiets uppfattning är att inte en enda soldat heller ska utbildas, om han eller hon inte kan nyttjas för vårt nationella försvar. 

    Allan Widman

    Värnplikt igen – ja eller nej?

    Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

    Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

    Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som ”dom” håller på med. Det är alla ”vi” som utgör landet.

    En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

    Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

    Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

    Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.

    Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

    Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

    Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges ”ringa” befolkning.

    Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.

    Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

    Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer

    Som bekant pågår just nu Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och försvarsfrågorna tar stor plats i media. Normaltillståndet inom svensk försvarspolitik har varit eftersläpning jämfört med situationen i omvärlden och när vi idag har ett försvar närmast helt inriktat och organiserat för internationella insatser, visar omvärldssituationen att det finns anledning att det i stället finns anledning att också se om det nationella försvaret. Ett ämne som kan sägas ha dominerat agendan i Sälen.

    Mikael Grev, även känd som Duke från sin tid i Flygvapnet, har skrivit ett antal gästinlägg tidigare på WW. I det här inlägget applicerar han reglerteknik för att förklara den svenska försvarspolitiken.

    Wiseman
    ––––––––––––––––––––––––––––––––––––

    “So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.
    If you only know yourself, but not your opponent, you may win or may lose.
    If you know neither yourself nor your enemy, you will always endanger yourself.”

    Sun Tzu, The Art of War

    Reglerteknik – hur man följer
    Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.
    Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

    Exempel på in- och följesignal. Notera område A och B, mer om dessa nedan

    I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
    Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:
    1) Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
    2) Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.


    Säkerhetspolitik vs reglerteknik
    Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

    Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

    Jag har redan nämnt att Sverige följer – och inte leder – när det gäller militär förmåga. Det är inte en kontroversiell ståndpunkt. Många andra länder använder sin offensiva förmåga för att vinna politiska fördelar. Det gör inte vi. Men vi måste kunna värja oss mot dem som gör. Genom att vara så uttalat inriktat på försvar (inte anfall) som Sverige är så har man genom hög militär förmåga en dämpande effekt på säkerhetsläget i närområdet, inte tvärt om som vissa argumenterar för.

    Förmågan att observera
    Det kan tyckas vara mycket enkelt att följa en förmågeutveckling. I ett öppet samhälle med avtal och Open Skies vet vi nästan exakt hur mycket materiel alla har, hur mycket de övar och hur mycket pengar de satsar. Vi upplever felaktigt att vi inte har någon fördröjning i analysen annat än tiden det tar att skriva en rapport.

    Fördröjningen uppstår då det inte finns en prestigelös mottagare av analyserna. Människor behöver tid för att ändra sin åsikt om ett budskap. Först ska de som analyserar (MUST, FRA) ha tillräckligt med tid för att göra en trendanalys. Det är enkelt och går fort när det överensstämmer med mottagarens önskan om resultatet. Det är dock alltid känsligt att hävda förändring. Ingen vill ropa varg. Mottagandet av de första förändringsanalyserna leder enbart till en beställning av fler analyser tills det är klarlagt att det sker det sker en förändring hos dem man observerar. Varje människa i kedjan mellan analytiker och politiker lägger till en ofrivillig psykologisk fördröjning som inte ska underskattas i sin helhet. Notera att det inte finns en ”objektiv” nivå att jämföra mot.

    När väl analysen tydligt pekar på en förändring så måste mottagaren ta till sig budskapet. Här uppstår en ytterligare fördröjning eftersom Försvarsmakten inte har till uppgift att övertala. FM lämnar kallt sina hemliga analyser. Om mottagaren inte vill lyssna på det örat – vad skälet än må vara – så sker ingen övertalning.

    När hotbild och egen förmåga börjar gå i otakt lämnar Försvarsmakten konsekvensanalyser. Men de stämplas lätt som särintressen eftersom mottagaren ännu inte anser att den observerade nivån nämnvärt förändrats.

    Om resultatet av analysen inte resonerar med vad man önskar lägga medel på (vilket sällan är Försvaret) så leder konfirmationsbias till att budskapet tolkas åt det håll man tycker. Det finns alltid källor som har samma åsikt som sig själv och vi människor tenderar att läsa och ta till oss dessa. Få lägger ner lika mycket tid på att läsa saker man inte håller med om. Enbart externt tryck (bloggare, media osv) och rejält med tid kan svänga skutan så att mottagaren uppfattar det ”sanna” budskapet, eller i alla fall såsom avsändaren menar det. Desto mer dogmatisk mottagaren är desto längre tid tar det dessutom att ta till sig meddelandet. Även extern påverkan som valår, opinionslägen, budgetunderskott, personligheter (på alla sidor) för in komplicerade beroenden i detta steg.

    För en faktisk förändring i säkerhetsläget kommer det således att ta flera år innan de som ytterst styr försvarsförmågan verkligen anser att en förändring skett och är beredda att agera. Om detta råder ingen tvekan.

    Förmågan att styra
    Att styra är inte så enkelt som det kan verka. Jag tror det är många som hört orden: ”Hur svårt kan det vara?!”. Det är alltid svårare än man tror. Mycket beror på att man inte inser i hur komplext ett system är och vilka beroenden som finns. Det ser enkelt ut från utsidan. Samma sak gäller för Försvarsmaktens verksamhet. Kanske mer än för andra områden då det är en både komplicerad och nödvändigt svårpenetrerad verksamhet.

    Många tror att om man tillför pengar så ökar man direkt försvarsförmågan. Det är dock en väsentlig fördröjning mellan ökade anslag till erhållen försvarsförmåga, åtminstone om det är lite mer än justeringar av övningstid. Fördröjningen mellan beslut och effekt blir dessutom längre och längre för varje år eftersom vapensystemen blir mer avancerade, med längre utvecklingstider som följd. Amerikanska F-35 Joint Strike Fighter är ett exempel. Det flög första gången 2006, beställdes långt innan dess (MOU med Storbritannien 1995) och bör få operationell effekt om några år. Således över 20 år från vilja till effekt.

    Vi sätter oss dessutom själva i en allt större knipa genom att i djupaste fred skapa komplicerade regelverk för upphandlingar och materielbeställningar som snarast verkar vara optimerade för advokatarvoden än effektivitet, eller för den delen bästa resultat.

    Att styra sin egen förmåga innebär även att nyktert kunna utvärdera den. Det finns idag – vilket är tydligt från partiledarnas föredrag i Sälen – diametralt olika uppfattningar om vår egen förmåga. Detta kan tyckas märkligt eftersom de har tillgång till all information. ÖB, och i princip hela Försvarsmakten, tillsammans med sakkunniga utanför politiken målar upp en mycket dyster bild. De som leder och är ytterst ansvariga ser något helt annat. Man kan inte styra om man inte ens känner – eller vill känna – sig själv.

    Minska fördröjningarna
    Det går till viss del att minska fördröjningarna genom punktinsatser. Till exempel använda oberoende expertgrupper (med tillräcklig tyngd) och införa ett tydligare ledarskap. Men man kommer ändå alltid att ligga efter om man följer, frågan är bara hur mycket. Att ligga efter skapar en obalans som inte är önskvärd och blir destabiliserande faktor. Om ingen har ett militärt övertag så är risken mindre för en väpnad konflikt eftersom kostnaden blir högre och utgången oviss.

    Om vi ser på område A i figuren ovan så är det en farlig tid. Initiativtagaren har initiativet och ökar snabbt förmågan. Avsikten att använda den kan ändras över en natt, till exempel för att hantera interna uppror genom en extern fiende.

    Ser vi tillbaka på andra världskriget så är det i detta område som dåligheterna började. Utfallet hade förmodligen varit fredligare om länderna runt omkring Tyskland bättre följt med i upprustningen. Då hade det aldrig skapats ett betydande militärt övertag som senare kunde utnyttjas.

    Om vi nu befinner oss i det farliga område A, vilket vi vet om runt 10 år, så är vi nu några år förbi 1925 års försvarsbeslut (stor nedrustning i Sverige, likt de senaste försvarsbesluten). Man ska vara helt på det klara med att även om vi beslutar om betydligt mer medel till försvaret idag så kommer inte avsedd effekthöjning förrän om 10-20 år.

    Ser vi istället på område B så är det en dyr period. Vi har precis haft en sådan överkapacitet 10-20 år tillbaka i tiden. Då var nivån hos den dimensionerande fienden låg medan vi höll oss kvar med en kostsam överkapacitet.

    Vi ska vara glada att vi – löst uttryckt – är på samma sida som USA. De har under 20 år haft ovan nämnda militära övertag, något som de opportunt utnyttjat för att tillskansa sig fördelar på olika ställen i världen. Vem tror att den andra sidan inte skulle göra detsamma om rollerna blir ombytta? Vår världspolis är kraftigt på dekis och drar sig tillbaka från Europa. Att byta sida och se detta som en fördel när faktum står för dörren skulle kunna vara en enkel lösning. Men jag vägrar att tro att detta är vad regeringen är ute efter med sin politik.

    Mikael ”Duke” Grev



    Rikskonferensen i media: SvD, 2, 3SVT, 2AB, AB DebattHbl, BLT, DI, SR intervju med försvarsministern, BT, PJ, SkipperYA, SMP, TV 4, Fb, DA

    Folk & Försvar 2014 – Dag 2



    Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag – en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.

    Stefan Löfvén inledde dagen – men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, – Stödja försvarsindustrin – Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

    Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

    Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen – att ”återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna”. Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

    I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för ”regeringens svar på Lucky Luke – den mest triggerhappy vi har i regeringen”.

    PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter  med Göran Hägglund som humorist. ”Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt” sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna….

    Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar – framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret ”i de stängda rummen vi inte har tillträde till” så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

    Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till ”pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut” genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och ”som skulle vara Rysslands högsta dröm”. Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

    Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

    För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste… Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

    Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med  luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest – ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

    För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet – gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

    Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt! 

    Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

    Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

    Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl – att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

    För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att ”Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen”. Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

    Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
    Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen…


    Skipper under Folk & Försvar
    Folk & Försvar – Dag 1
    Det är (m)otigt för regeringen nu
    Helt om!
    Inför Folk & Försvar

    Folk & Försvar
    Program
    Sändningar i efterhand
    Debattartikel

    Media:
    SvD – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
    SvD – Utbrett tvivel på försvarspolitiken
    SvD – Populism eller realism runt försvaret?
    DN – Splittring hos de rödgröna om JAS
    DN – Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
    DN – Björklund vill återinföra värnplikt
    DN – Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
    DN – Logiken talar för NATO
    Expressen – Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
    Expressen – Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
    Expressen – KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
    Expressen TV – Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
    Expressen TV – Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
    Expressen TV – Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
    Expressen TV – Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
    Aftonbladet TV – Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
    Aftonbladet TV – Sverige med i NATO senast 2020
    Aftonbladet TV – Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
    Aftonbladet TV – Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
    Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
    Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
    Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
    Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
    Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
    SR – Försvaret i fokus
    SR – Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
    SR – Löfvén vill göra om Sveriges försvar
    SR – Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
    SR Studio 1 – Försvarspolitik och samhällets säkerhet
    Frivärld – Statsministern spänner hästen efter vagnen
    GP – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
    Sydsvenskan – Det krävs två för tango
    SVT – Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
    SVT – Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
    SVT – Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
    SVT – Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
    SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
    SVT Agenda – Intervju med Karin Enström (39.00)
    SVT Forum – Intervju med Peter Hultqvist
    TV4 – Lågt förtroende för Sveriges försvar
    TV4 – Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
    DT – Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna – och med vem?
    DT – Han tippas som nästa försvarsminister
    DT – Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
    BLT Ledare – Paret som vill vara en familj
    Arbetarbladet – Folk utan försvar
    Helagotland – Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
    ST – Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
    HBL – Inget parti vinner val på försvaret
    NyTeknik – Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
    Riksdag & Departement – Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

    Försvarsmakten:
    Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
    Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

    Bloggar:
    Wiseman
    APOW
    Åsa Lindestam
    Stefan Löfvén
    Lantvärnet
    Carl Bildt

    Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

    Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

    Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

    Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

    Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

    Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

    De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

    Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

    Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

    Sändningarna från Rikskonferensen

    Folk & Försvar 2014 – Dag 1



    Första dagen på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är till ända. Inga direkta överraskningar eller politiska utspel utöver det väntade. Dock har det ändå varit en intressant att följa debatten, i synnerhet att lyssna till statsminister Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö.

    Jag avser inte skiva något längre inlägg om dagen. Istället har jag samlat de mest intressanta artiklarna och blogginläggen här nedan. Länkar till Folk & Försvar sändningar återfinns också här.

    Kort sammanfattat kan jag konstatera att det som väckt mest uppmärksamhet är Fredrik Reinfeldts syn på försvarspolitiken och utvecklingen i vårt närområde (läs Ryssland). Inte på något sätt divergerade statsministern från den bild som av Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl. målat upp rörande den lyckade försvarspolitiken signerat Moderaterna. De enda som fortfarande verkar hålla med Moderaterna om att regeringen stärker svensk försvarsförmåga är Moderaterna själva. Ryssland avfärdades av Reinfeldt på flera sätt, bland annat använde han Open Skies-avtalet som ett exempel på ett svenskt försvarssamarbete med Ryssland, vilket givetvis inte är helt korrekt.

    I kvällens SVT Agenda så grillas försvarsminister Karin Enström av SVT:s Mats Knutsson med kritik mot just detta – huruvida regeringen veklingen stärker försvarsförmågan eller inte och om hur lyckade de nordiska samarbetena verkligen är och tog upp haveriet med Archer m.m.

    Lika väntat så framförde försvarsminister Karin Enström sina standardfraser om att Alliansregeringen på olika sätt stärker försvaret , att försvarsförmågan i dag är bättre än 2006 och att man nu genomför satsningar på försvaret. Intet nytt under solen med andra ord. Frågan är hur många anställda i Försvarsmakten som känner igen sig i den beskrivningen? Varje gång man ser och hör vår försvarsminister så kan man inte låta bli att fundera på huruvida hon själv tror på det hon säger, eller om det är plikten och lojaliteten mot ”partiet” som går före de egna åsikterna?

    I morgon fortsätter rikskonferensen där Stefan Löfven(s) och Jan Björklund(fp) inleder. Den riktigt intressanta dagen blir dock på tisdag.

    Avslutningsvis en eloge till Folk & Försvar för en bra rikskonferens med betydligt mer spets i debatten och frågorna än föregående år. Detta beror till stor del på den briljanta moderatorn Pernilla Ström.

    Här nedan återfinns länkar till artiklar och inlägg från dagen….


    Skipper under Folk & Försvar
    Det är (m)otigt för regeringen nu
    Helt om!
    Inför Folk & Försvar

    Folk & Försvar
    Program
    Sändningar i efterhand
    Debattartikel

    Media:
    SvD – Dåligt betyg till försvarspolitiken
    SvD – Finskt intresse av starkt svenskt försvar
    SvD – Reinfeldt: Militärt hot osannolikt
    SvD – Försvaret har blivit svagare
    SvD – Stockholm ska prioriteras under krig
    SvD – Experter sågar försvarssamarbete
    SvD – S & M vill hålla försvaret hemma
    SvD – Analys: Ska bli intressant att se reaktionerna i Sälen
    SvD – ÖB i intervju: Stockholm ska prioriteras vid militärt hot
    DN – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
    DN – Dåligt betyg till försvarspolitiken
    Aftonbladet: Lena Mellin – Försvarsdebatten är infekterad
    Aftonbladet: Försvarsministern sågar MP:s utspel
    Aftonbladet: Miljöpartiet kräver fredskårled av EU
    Aftonbladet: Reinfeldt om den ryska upprustningen
    Aftonbladet: Reinfeldt – Militärt hot osannolikt
    Expressen: TV från Folk & Försvar
    Expressen: Dåligt betyg till försvarspolitiken
    Expressen: Övade med kärnvapen mot svenska mål
    Expressen – ÖB: Läsarna ska inte vara oroliga
    DI – Reinfeldt ger NATO kalla handen
    SVT – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
    SVT – Försvaret fortsatt huvudvärk för Reinfeldt
    SVT – Finsk expert: Svenskt försvar avskräckande exempel (Se inslaget!)
    SVT – Salonius-Pasternak – Tvivlet på svensk försvarsförmåga ökar (Se inslaget!)
    TV4 – NATO-frågan vinns inte med feltryckning i riksdagen
    TV4 – Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige
    TV4 – Försvaret har blivit svagare
    TV4 – (m) försvarsutspel kritiseras
    SR – Godmorgon världen – Försvaret i går, idag, i morgon (Lyssna!)
    SR – Reinfeldt försvarade sin försvarspolitik
    SR – Svenskarna mer positiva till NATO
    SR – Nordiskt försvarsarbete döms ut av experter
    HD Ledare – Kriget om hotbilden

    Försvarsmakten:
    Videoblogg: Infodir
    Videoblogg: ÖB
    Videoblogg: C INS

    Bloggar:
    Försvar & Säkerhet
    Wiseman
    Wiseman
    Sjätte mannen
    Staffan Danielsson
    Johan Westerholm
    James Mashiri
    Rolf K Nilsson
    Åsa Lindestam
    Annicka Engblom
    Cornucopia?
    Johan Forssell

    Övrigt:
    MSB Pressmedelande om förtroende för svensk försvarspolitik

    Det är (m)otigt för regeringen nu!

    Ingenting, absolut ingenting går regeringens väg när det kommer till försvars- och säkerhetspolitik just nu. Rapport efter rapport visar på att det mesta tyvärr går åt fel håll inom ett mycket turbulent politikområde. Moderaterna kommer inte att få det lätt under Folk & Försvars rikskonferens som startar nu.


    Innan jul släppte riksrevisionen sin rapport som totalsågade försvarets förmåga och försvarsreformen. Ungefär samtidigt havererade det nordiska materielsamarbetet avseende det gemensamma artillerisystemet Archer där Norge drog sig ur för att systemet var undermåligt och att leveranstiden ej kan hållas. Som lök på laxen verkar även samarbetet med Norge avseende lastbilsupphandlingen, en mångmiljardaffär vara i farozonen.
    Fler motgångar skördades så sent som i går. Moderaterna, men även Socialdemokraterna har förespråkat en samnordisk incidentberedskap med stridsflyg. Ett förslag som långt tidigare har avfärdats av samtliga experter som orimligt och ogörligt. I går avfärdade Norge mer eller mindre officiellt ett sådant samarbete vilket är ytterligare ett bakslag. Det nordiska samarbetet urholkas mer och mer, och det är tydligt att de olika länderna har helt skild ambitionsnivå när det handlar om detta.   
    Expressen berättar i dag att påskflygningarna under benämningen ”ryska påsen” hade haft inslag av kärnvapen mot mål i Sverige. Piloterna erhöll enligt uppgift avfyringskoder för kärnvapen (övning skall särskilt tilläggas för att undvika alla missförstånd) medan flygplanen var i luften. Samtidigt stod Sveriges incidentbereskap med jaktflyg stilla och personalen var på påskledighet.
    Utöver detta har Wiseman räknat fram egna siffror på att försvarsanslaget (inflationskompenserat) sjunkit med 3% sedan regeringen tillträdde 2006. Detta har tydligt bevisats av SvD som i dagens artikel redovisar drifttid för flygplan, fartyg, ubåtar och stridsvagnar m.m. Inom alla områden har drifttidsuttaget sjunkit. Inom vissa områden väldigt drastiskt vilket entydigt visar på att försvarsförmågan inte ökar som regeringen påstår. 2014 ser dessutom att bli ett mycket svårt ekonomiskt år för Försvarsmakten med ytterligare minskad övningstid.
    För regeringen levereras möjligen det värsta budskapet av allt MSB. I dag lagom till Folk & Försvar släpper man en rapport som påvisar katastrofala siffror avseende förtroendet för svensk försvarspolitik. 2013 har hela 52% dålig eller mycket dåligt förtroende för svensk försvarspolitik.
    Det är ytterst bekymmersamt att utvecklingen har gått åt det här hållet. Det positiva är att det knappast kan bli sämre. Har vi nått en vändpunkt nu?
    I skrivande stund äntrar Fredrik Reinfeldt scenen på Folk & Försvar. Det ska bli mycket intressant att höra vad han har att säga om regeringens försvars- och säkerhetspolitik.

    Hej Matematik! – Kapitel Effektivitet

    Debattemperaturen har stigit kraftigt de senaste dagarna inför Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. I veckan följde ÖB upp exemplet från förra året och uttryckte sig denna gång mycket tydligt om det rumsliga perspektivet och hans råd till regeringen. Ett slags sekventiellt försvar alltså. Idag kunde vi läsa i SvD om den minskade användningen av […]

    "Försvaret har blivit svagare"

    Försvaret har blivit svagare konstaterar SvD i en artikel nu på morgonen. Flygtimmar, körmil och sjödygn har sjunkit markant för alla Försvarsmaktens viktigare materielsystem, vilket rimmar illa med retoriken om att vi idag har ett starkare försvar än för 15 år sedan, menar SvD. Ej heller detta kommer som någon överraskning. För den som läst Försvarsmaktens årsredovisningar har det varit uppenbart.

    Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser.

    Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

    Ett oövat försvar är inte trovärdigt. SvD:s bilder talar för sig själva.