Månatliga arkiv: juli 2015

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg.…

Putins våldsmonopol

av Bo Hugemark ”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en […]

Begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll

av Bo Richard Lundgren Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för att planeringen av ett nytt civilt försvar måste komma igång så fort som möjligt. I det här inlägget hävdar jag att begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll. Orosmolnen som nu tornar upp sig österut ger oss starka skäl att fundera över hur […]

Gästinlägg: Alliansfriheten har tjänat oss väl

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll
—

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”. Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: ”Alliansfriheten har tjänat freden väl”, men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning – med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar – eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan – solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare – trots svårt ekonomiskt läge – och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination – en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila – flera gånger antalet innevånare i Sverige – dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede – om Hitler vunnit – och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa – för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Vänligen,

Mikael Grev

Följ på Twitter för liknande tankar.

Follow @mikaelgrev

Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism

Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.


/C


Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.

Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.

Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.

Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?

Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.

Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.

David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi

Sannolikt ingen rysk kränkning av svenskt vatten!

Enligt uppgifter från en privatperson till bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia) så har ett rysk skolfartyg som genomfört transit i Öresund nordvart på svenskt vatten. Enligt uppgiftslämnaren så ska fartyget ha uppträtt onormalt och girat utanför Malmö hamn där spekulationer om ett brott mot oskadlig genomfart kan ha förekommit.

Det ryska örlogsfartyget RFS Smolny med bognummer 210 är ett skolfartyg i ryska flottan. Fartyget blev känt i media så sent som i vintras då man utgjorde förläggningsfartyg för den besättning som skulle bemanna det franskbyggda ryska fartyget av Mistral-klass Vladivostok. När Frankrike nekade leverans var det även Smolny som tog hem besättningen till Ryssland.

I fredags lämnade Smolny Kronstadt i inre finska viken för att först gå till Baltijsk och i går påbörja man en planerad resa med 34 marinkadetter ombord från Östersjön via Atlanten och Medelhavet upp till Svarta havet och Sevastopol.

Enligt en privatperson (jag har fått ta del av förstahandsuppgifter) så ska Smolny ha girat kraftigt utanför Malmö hamn. Spekulationerna som har figurerat under kvällen rör huruvida det ryska örlogsfartyget har begått ett brott mot havsrättskonventionens regler för oskadlig genomfart.

I Öresund gäller särskilda regler för genomfart. Alla länder, inklusive ryska örlogsfartyg har rätt att genomföra så kallad oskadlig genomfart genom Öresund. I nordlig riktning på svenskt vatten och i sydlig riktning på danskt vatten. Passage behöver inte föranmälas.

Enligt konventionen skall en sådan passage ske skyndsamt utan att störa ordningen. D.v.s. ett fartyg ska passera snabbaste vägen från punkt A till punkt B. Det innebär att man ska gå kortaste vägen och det är inte tillåtet att stanna upp, sjösätta båtar eller helikoptrar, eller genomföra någon form av övningsverksamhet motsv. Det är således inte heller tillåtet att avvika från kortaste vägen mellan punkt A och B. Endast en nödsituation, som ska anmälas till aktuellt land, kan medge ett annat uppträdande.

Min bedömning av situationen, enbart baserat på uppgifterna från uppgiftslämnaren är dock att inget brott har begåtts. 

Enklaste sättet att komma fram till den slutsatsen är att (om man inte är sjöman och kan sitt sjökort) titta på sjökortet över Öresund och området runt Malmö.

Om man går nordvart i flintrännan, huvudfarleden genom Öresund och under Öresundsbron så återfinns den första girpunkten rakt utanför Malmö hamn. Giren är förhållandevis kraftig, runt 80 grader vilket från land kommer att märkas påtagligt. Efter giren så håller man precis som uppgiftslämnaren gör gällande en kurs som leder upp mot och förbi Ven.

Min samlades bedömning av uppgifterna är således att Smolny har följt gällande regler för oskadlig genomfart under sin transit genom Öresund.

Bild från bloggen Cornucopia tagen av uppgiftslämnaren.


Uppdaterat 22:10: Nu bekräftar även SjöC Gbg min analys till Sydsvenskan.

Almedalen med mera

De rapporter jag tagit del av rörande Almedalen ger vid handen att Försvarsmakten lyckats tämligen väl med sina frågor och de seminarier man deltog i. Trenden verkar dock vara att allmänhetens fokus på Almedalen minskar – även om detta just i år kanske beror på att det var valår förra året och att en jämförelse därför inte blir helt rättvis.

HMS Karlskrona var utbytt mot HMS Belos – detta var enligt uppgift en klar förbättring eftersom HMS Belos erbjuder bättre lokaler för olika möten. Högre är hon också!

Nu tar denna blogg sommarledigt, om inget särskilt händer. Vi som jobbar med bloggen önskar alla läsare en riktigt trevlig sommar och hoppas på en intensiv och framåtriktad försvarsdebatt i höst – i vårt fall med inriktning på personalförsörjning.

Innan dess är det dock att peka på ett beslut som enligt många jag pratat med var felaktigt – nämligen informationsstabens ”ukas” att Försvarsmaktens personal inte skulle bära uniform under Almedalen.

Enligt min mening så är det viktigt att arbeta utifrån sina komparativa fördelar, dvs. nyttja verktyg som andra saknar. I Almedalen hade Försvarsmakten två potentiella verktyg för att synas i vimlet: HMS Belos och bärande av uniform. Det ena spelkortet användes, det andra var nästintill förbjudet.

Försvarsmaktens författningsstöd är entydigt (förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal) – militär personal ska bära uniform i tjänsten. Vad jag vet kan inte informationsstaben ensidigt upphäva regeringens förordningar.

Om Försvarsmaktens personal var i tjänst i Almedalen är det alltså självklart att uniform ska bäras. Det är grundregeln. Gör om och gör rätt!

Trevlig sommar önskas från hyddan vid Nilens strand – i höst tar vi nya tag!

GMY

Sinuhe 

Exit Almedalen

av Tommy Jeppsson Så var 2015 års upplaga av Almedalsveckan slut. Avseende intrycken från Försvarspolitisk Arena som stod som arrangör för en fullspäckad seminarievecka är intrycken många, mestadels positiva utgående ifrån ett brett anslag på de ämnen som behandlades. De försvarspolitiska morgonpassen har tidigare varit och var också i år bra uppstarter på respektive seminariedag. […]

Ryssland och Kina – en oroväckande allians

av Jan Leijonhielm   I takt med att Ryssland fjärmar sig från västvärlden ökar också samarbetet med Kina på ett antal områden. Detta är i sig inte enbart en följd av det ryska aktuella agerandet, de båda länderna har sedan mitten av 1990-talet glidit allt närmare varandra av främst geopolitiska skäl. Moskva och Peking har […]

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är ”arv och miljö” som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har ”en 200-årig historia av alliansfrihet” framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar”.

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.

Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.

The Indispensable Nation och Dilemmorna i Mellanöstern

av Michael Sahlin   Klockan tickar för president Obama och hans administration, och talet om ”lame duck” bland dem som nu, inom respektive parti, fokuserar på alla förändringar i amerikansk utrikespolitik post-Obama som man hoppas och kanske t o m tror på blir vanligare och uttryckligare. Så frågan blir nu vad team Obama trots detta […]

Skuggan av Baltikum Del 3

Sammanfattning
Finlands nekande av inresetillstånd för den Ryska delegationens deltagande i mötet med OSSE Parlamentariska församling, 05-09JUL2015, utifrån EU inreseförbud mot individer på dess sanktionslista. Kommer troligtvis få påverkningar på de Finsk-Ryska relationerna, likväl kommer detta troligtvis utnyttjas som en språngbräda för hårdare retorik mellan Ryssland och EU.
Analys
Det Finländska Utrikesministeriet har beslut om att neka inresetillstånd1 för sex (6) av totalt 15 delegater ur Rysslands delegation till OSSE möte i Helsingfors 05-09JUL2015.2Beslutet skall ha fattats efter konsultationer med dels andra EU länder dels OSSE, varav enligt ryska uppgifter det enbart skall ha varit tre (3) till fyra (4) nationer inom OSSE som motsatt sig deltagandet av parlamentarikerna som står på EU sanktionslista.3De sex (6) som nekats inresetillstånd står på EU sanktionslista.
Bland de som nekats inresetillstånd är bl.a. Ryska Dumans talman, SergejNarysjkin, Ordföranden för Dumans kommitté i internationella frågor, Alexey Pushkov, och Dumans ordförande i kommittén för Oberoende Staters Samvälde, Eurasiska integration och förbindelser med landsmän, Leonid Slutsky,4såldes är det väldigt högt uppsatta individer som nekats inresetillstånd.
De Ryska delegaterna skulle delta i ett möte med OSSE Parlamentariska församling i Finland.5 Ser man till det beslut som EU tagit avseende inreseförbud, för ett antal individer i Ryssland, så stipulerar texten att OSSE verksamhet är undantaget inreseförbudet.6Om det nu omfattar all OSSE verksamhet eller enbart del av, framgår ej av texten. Dock menar Finland på att möten med OSSE Parlamentariska församlingen ej omfattas av undantaget.7
En omedelbar Rysk konsekvens av det nekade inresetillståndet, för sex (6) av de 15 delegaterna, blev att ingen ur delegationen kommer åka till Finland.8 OSSE mötet kommer av Ryssland representeras med dess Finländske ambassadör. Likväl kommer man ej deltaga med någon delegation vid 40 års jubileet för undertecknandet av Helsingforsöverenskommelsen, som en konsekvens av det nekade inresetillståndet.9
De ryska reaktionerna har inte låtit sig vänta. Ordföranden i kommittén för utrikesfrågor i Ryska Parlamentets överhus, Konstantin Kosachev, jämför beslutet med att ej skicka någon delegation överhuvudtaget, med Rysslands Premiärminister 1998-99, Jevgenij Primakov, välkända vändning över Atlanten och inställande av statsbesök i USA 1999, i protest mot NATO bombningar av bl.a. Serbien.10Likväl så anser han att i framtiden så bör internationella organisationers konferenser ej genomföras i nationer som är en del i sanktionerna riktad mot Ryssland.11
Ryska Utrikesministeriet delgav även sin syn på beslutet, till Finlands Ambassadör. Där man menar på, att det Finska beslutet är, enl. TASS ”Russia regarded such moves as openly unfriendly” medan YLE säger att ambassadören delgivits att ”beslutet var illvilligt”. Likväl ansåg man att detta skadar de Finsk-Ryska relationerna.12
Ordförande i Rysslands federala råd (Ryska Parlamentets Överhus), ValentinaMatvijenko, har även uttalat sig i frågan. Dels menar hon på att detta visar hur stater som är medlemmar i EU har förlorat all sin suveränitet och självständighet. Dels menar hon även på att detta är ett sätt av EU för att tysta Rysslands röst vid OSSE mötet.13 Här åsyftar hon troligtvis de två (2) förslagen som skulle framläggas, varav den ena var förbud mot sanktioner mot parlamentariker och den andra var åtgärder för att motverka spridning av nazism.14
Ryska utrikesministeriets talesman för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatliga principer, Konstantin Dolgov, har även uttalat sig i frågan. Enl TASS så skall han bl.a. sagt, ”This is a highly unfriendly step in Finnish-Russian relations, a step that won’t facilitate their fruitful development and that’s obvious” och ”In line with international law, the Finnish authorities have definite obligations while hosting events sponsored by international organizations – the OSCE in this case”.15
Rysslands representant i OSSE, Andrej Kelin, menar på att det Finländska beslutet underminerar grundfundamenten för europeisk säkerhet och samarbete. Likväl menar han på att ett prejudikat nu har skapats, där man kan välja att frysa ut nationer eller delegater vid internationella konferenser.16Duman har även fördömt det Finländska agerandet och menar på att beslutet kan få negativa konsekvenser för säkerheten och det politiska klimatet på den Europeiska kontinenten.17
Den Ryska Duman förefaller även övervägt och överväger fortfarande införande av sanktioner mot Finland p.g.a. det fattade beslutet.18 Enligt uppgifter skall det röra sig om möjliga restriktioner mot virkeshandeln mellan Finland och Ryssland.19 Realiseras restriktionerna mot Finland, så är det ett tydligt tecken på ett markant förändrat politiskt klimat mellan de båda länderna.
Vad vi således har är en rad kraftfulla uttalanden från den Ryska sidan, vad som är särskilt intressant att notera, är hur TASS refererar till ordet ”unfriendly” medan YLE istället använder ordet ”illvilligt”, för en som hastigt läser texten, kanske det ej har någon större betydelse. Dock i ordbrytandes verkliga konst, diplomati, vägs varje ord tungt, varpå ”unfriendly” och ”illvilligt” korrelerar ej med varandra, om ”unfriendly” har utnyttjas så har ett verkligt tungt budskap skickats. Det man särskilt bör notera är att det från den ryska sidan inte var vilka parlamentariker som helst, man hade valt att skicka.
   Bild 1. Ryska Karelen.
Om vi ser till helheten, så kan detta beslut ej kommit som en överraskning för Ryssland. Dels förefaller det tagit osedvanligt lång tid för att lämna besked om inresetillstånd från Finland till Ryssland, varpå man redan där från Rysk sida bör annat något. Dels så var sex (6) av de 15 delegaterna uppsatta på EU-sanktionslista och Finland hade genomfört konsultationer både med EU och OSSE i frågan, varpå Ryssland genom sina kanaler bör ha blivit varse om vad som var på gång.
Ser vi ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv så råder det ej, i dagsläget, någon spänd situation mellan Ryssland och Finland. Dock lät sekreteraren i det ryska statliga säkerhetsrådet, NikolajPatrusjev, meddela under våren 2015, att man såg revanschistiska tongångar och aktiviteter hos finländska organisationer, som via icke-statliga organisationer, försöker påverka situationen i det Ryska Karelen.20
  Bild 2. Rysk ”intressesfär” mht BMF förmåga.
Därtill skall även tilläggas att Rysslands tidigare Generalstabschef, Nikolaj Makarov, redovisade, 2011, en hotbildskarta,21där bl.a. länder som man ansåg gjorde territoriella anspråk på Ryssland var redovisade. Finland utpekades där som ett av de länderna, varav Karelen var det landområde man ansåg de gjorde anspråk på. Utöver detta var han även mycket tydlig i ett statsbesök 2012 i Finland med att, Finska övningar tillsammans med NATO men även det Nordiska militära samarbetet utgjorde ett militärt hot mot Ryssland, likväl som han kritiserade militära övningar i östra Finland.22 Dock det mest kända, är den kartbild som han visade under sitt statsbesök, 2012, där en tydlig Rysk intressesfär framgick, där NATO under inga omständigheter fick utplacera BMF, Ballistiskt Missilförsvar, där Finland och stora delar av Sverige ingick.23
Ett Finländskt närmande eller medlemskap i NATO har Ryssland ett flertal gånger24 förklarat kommer mötas upp med motåtgärder, dock är det oklart vad som åsyftas med detta, vid den Finske Presidentens, Sauli Niinistö, senaste statsbesök till Ryssland, så framlade Rysslands President, VladimirPutin, att Finland gjorde bäst i att vara militärt alliansfri.25
Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, förefaller det vara tydligt att Ryssland ser Finland som en del av sin intressesfär, möjligtvis även som en del av sitt s.k. ”nära utland”. Detta har sina historiska rötter, i modern tid, i den politik Finland tvingades föra under efterkrigstiden, gentemot Sovjetunionen, som främst yttrade sig genom den s.k. VSB-pakten, Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, men även Paasikivi–Kekkonen-linjen.
En faktor som även måste vägas in i detta är att Finland sedan 29MAJ2015 har en ny regering.26 Det är således en väldigt ny regering med ett flertalet nya ministrar på sina poster, främst inom den säkerhetspolitiska delen av den finska regeringen.27 Likväl måste man väga in att de facto är det styrande partiet, Sannfinländarna, i Finland är ett EU-kritiskt parti.28Dock har man i sin regeringsförklaring valt att skriva att man skall iaktta, EU gemensamma riktlinjer i förhållande till Ryssland.29
Inleder vi med det Finska beslutet, så förefaller en diskussion skett med dels EU dels OSSE, hur man skall tolka begreppet EU har fastslagit, rörande OSSE, i sitt beslut rörande inreseförbud till EU-länderna av vissa ryska medborgare. En tolkning, av antingen den finska regeringen eller EU, måste således ha skett att OSSE parlamentariska församling ej omfattas av inresetillståndet.
Ser vi då på den uppkomna situationen så ställdes Finland helt enkelt inför ett moment 22. Antingen så går man emot EU sanktionslista och därmed skapar en tydlig splittring inom EU, eller så går man emot Ryssland genom att följa EU sanktionslista, med risken att skapa ett kärvare politiskt klimat mellan Finland och Ryssland som konsekvens. Oaktat för Finland så blir konsekvensen negativ i vilket av valen man väljer.
Likväl blir situationen en s.k. ”win-win” situation för Ryssland. Hade Finland valt att släppa in delegaterna som stod på EU-sanktionslista hade en tydlig splittring uppstått inom EU, vilket man hade tjänat på. Likväl nekas delegaterna inresetillstånd, så öppnas möjligheten att föra en helt annan diplomatisk retorik gentemot främst Finland men även Europa som helhet.
Inom Rysk militär teoribildning så kan man ofta läsa om begreppet reflexiv kontroll, detta kan givetvis även utnyttjas i ej militära sammanhang. Grunden i reflexiv kontroll är att man tvingar ens motpart att agera utifrån en egen arrangerad spelplan. Ser man till militära sammanhang handlar det ofta om att förleda en motståndare, till att agera på ett specifikt sätt, så att man själv kan uppnå sina målsättningar.30
  Bild 3. Finlands ”moment 22”.
En möjlighet blir således att Finland avsiktligt ställdes inför ett val, släpp in våra delegater eller inte. Dels som en prövning av den nya Finska regeringen dels för att framtvinga en reaktion. Ser vi till det rådande säkerhetspolitiska klimatet, så skulle det ej vara omöjligt att Ryssland ”prövat” den nya finska regeringen.
Möjligheten finns även för Ryssland att höja det retoriska tonläget gentemot Europa som helhet, utifrån det fattade beslutet. Vilket förefaller vara det mest troliga alternativet som kommer ske, om man ser till de, till dags datum, genomförda uttalandena. Det Finländska beslutet förefaller utnyttjas som en ”språngbräda”.
Kommer detta påverka de Finsk-Ryska relationerna? Utan tvekan, väger man samman det säkerhetspolitiska läget tillsammans med det Finska beslutet, så kommer detta på ett eller annat sätt påverka relationerna. Lägg därtill att man övervägde/överväger sanktioner mot Finland kring beslutet. Restriktioner och sanktioner har vid flertalet tillfällen utnyttjas mot de Baltiska staterna av Ryssland för att påvisa sitt missnöje i olika frågor, varpå det är mycket intressant att detta även har uppkommit mot Finland, som likt de baltiska staterna är ett direkt grannland till Ryssland. Jag är således inte lika övertygad som Finlands President, som bedömer att detta ej kommer sätta några djupare spår i relationerna mellan Finland och Ryssland. Då detta måste ses som en av de mest tydliga politiska markeringarna mot Ryssland av Finland sedan andra världskrigets slut.
Slutsatser
  1. Inledningsvis kan vi rätt säkert slå fast att arvet från Paasikivi–Kekkonen-linjen, troligtvis, har ett väldigt begränsat handlingsutrymme i Finländsk utrikes- och säkerhetspolitik. Hade den linjen varit mer tongivande hade det finländska beslutet, troligtvis, varit av en annan art.
  2. Därefter bör detta ses som en första prövning, ”sondering av terrängen”, från Rysk sida av den nya finska regeringen och hur den har tänkt att agera i de Finsk-Ryska relationerna, eller om man så vill, i det utrikespolitiska ”spelet” mellan länderna.
  3. Avslutningsvis kommer detta troligtvis påverka de långsiktiga relationerna mellan Finland och Ryssland, till vilken grad är oklart, men som minst kommer det retoriska och politiska klimatet mellan de två nationerna bli en aningen kallare och kärvare.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Finlands Utrikesministerium 1(Engelska)
Hufvudstadsbladet 1, 2, 3, 4, 5(Svenska)
Journal of Slavic Military Studies 1(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Rysslands Röst 1(Svenska)
Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)
Sannfinländarna 1(Svenska)
Statsrådet 1, 2(Svenska)
SvD 1(Svenska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Västra Nyland 1(Svenska)
YLE 1, 2, 3(Svenska)
Slutnoter
1Finska Utrikesministeriet. Twitter, Juli 01, 2015, https://twitter.com/Ulkoministerio/status/616199125512646656
2YLE. Brunell, Eva. Ryssland kallade finländsk ambassadör till samtal. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/01/ryssland-kallade-finlandsk-ambassador-till-samtalHämtad 2015-07-01
3YLE. Dahlström, Sebastian. Ryssland deltar inte i OSSE-mötet i Finland. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/01/ryssland-deltar-inte-i-osse-motet-i-finlandHämtad 2015-07-01
TASS. Finland sides with Baltic States when it imposes entry bans on Russian deputies — lawmaker. 2015. http://tass.ru/en/russia/805267Hämtad 2015-07-01
4TASS. Finland’s decision to deny entry to Russian delegates is ill-intentioned — OSCE envoy. 2015. http://tass.ru/en/russia/805357Hämtad 2015-07-01
5TASS. Russia will not participate in OSCE session in Helsinki despite calls from the PA head. 2015. http://tass.ru/en/russia/805426Hämtad 2015-07-02
6Europeiska unionen. RÅDETS BESLUT 2014/145/GUSP om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Europeiska unionens officiella tidning No. 78 (2014): 16.
7Hufvudstadsbladet. ”Rysslands reaktion väntad”. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-07-02/761488/rysslands-reaktion-vantadHämtad 2015-07-03
Rysslands Utrikesministerium. Twitter, Juli 03, 2015. https://twitter.com/mfa_russia/status/616971212326072320
8Ibid.
9TASS. Finnish ambassador in Moscow summoned to the Russian Foreign Ministry. 2015. http://tass.ru/en/russia/805366Hämtad 2015-07-01
10TASS. Finland’s decision to deny entry to Russian delegates is ill-intentioned — OSCE envoy. 2015. http://tass.ru/en/russia/805357Hämtad 2015-07-01
11TASS. Countries organizing international events should not take part in sanctions — senator. 2015. http://tass.ru/en/russia/805394Hämtad 2015-07-02
12TASS. Finnish ambassador in Moscow summoned to the Russian Foreign Ministry. 2015. http://tass.ru/en/russia/805366Hämtad 2015-07-01
YLE. Brunell, Eva. Ryssland kallade finländsk ambassadör till samtal. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/01/ryssland-kallade-finlandsk-ambassador-till-samtalHämtad 2015-07-01
13TASS. Finland’s move to deny entry to top Russian MP pushed by EU — upper house speaker. 2015. http://tass.ru/en/russia/805276Hämtad 2015-07-01
14TASS. Russia will not participate in OSCE session in Helsinki despite calls from the PA head. 2015. http://tass.ru/en/russia/805267Hämtad 2015-07-02
15TASS. Finland’s denial of entry to Duma speaker short-sighted, says diplomat. 2015. http://tass.ru/en/russia/805396Hämtad 2015-07-02
16TASS. Finland sets dangerous precedent denying entry to Russian delegation — Russia’s OSCE envoy. 2015. http://tass.ru/en/russia/805755Hämtad 2015-07-03
17TASS. State Duma condemns Finland’s decision to deny entry to Russian delegation. 2015. http://tass.ru/en/russia/805779Hämtad 2015-07-03
18 Hufvudstadsbladet. Ryska duman övervägde sanktioner mot Finland. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-07-03/761658/ryska-duman-overvagde-sanktioner-mot-finlandHämtad 2015-07-04
19 Hufvudstadsbladet. Ryssland kan införa restriktioner på virkeshandeln. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-07-04/761668/ryssland-kan-infora-restriktioner-pa-virkeshandelnHämtad 2015-07-04
20SvD. Laurén, Anna-Lena. Rysk säkerhetstopp varnar för Finland. 2015. http://www.svd.se/rysk-sakerhetstjanst-varnar-for-finland_4423363Hämtad 2015-07-02
Rysslands Röst. Finska nationalister utövar inflytande på Karelens befolkning. 2015. http://se.sputniknews.com/swedish.ruvr.ru/news/2015_03_19/Finska-nationalister-utovar-inflytande-pa-Karelens-befolkning-1666/Hämtad 2015-07-02
21Thomas, Timothy L. Recasting The Red Star. Fort Leavenworth: Foregin Military Studies Office. 2011. E-bok. Sida 102-103
22Hufvudstadsbladet. Lydén, Marianne. Niinistö: Makarovs analys var felaktig. 2012. http://hbl.fi/nyheter/2012-06-07/niinisto-makarovs-analys-var-felaktigHämtad 2015-07-02
Västra Nyland. Jansén, John-Erik. Muller från öster. 2012. http://vastranyland.fi/opinion/ledare/2012-06-07/muller-fran-osterHämtad 2015-07-02
23Forss, Stefan. Kiianlinna, Lauri. Inkinen, Pertti. Hult, Heikki. The Development of Russian Military Policy and Finland. Helsinki: National Defence University. E-bok. Sida 14
24Reuters. Koranyi, Balazs. NATO expansion in Nordics would force Russian response: Medvedev. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/06/04/us-russia-nato-idUSBRE9530UH20130604Hämtad 2015-07-02
Hufvudstadsbladet. Laurén, Anna-Lena. ”Vill ni vara med och starta ett tredje världskrig?”. 2014. http://hbl.fi/nyheter/2014-06-08/616261/vill-ni-vara-med-och-starta-ett-tredje-varldskrigHämtad 2015-07-02
Reuters. Soldatkin, Vladimir. Rosendahl, Jussi. Russia says concerned by Finland, Sweden moves toward closer ties with NATO. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/04/12/us-russia-crisis-nato-idUSKBN0N30D220150412Hämtad 2015-07-02
25YLE. Lehmus, Liisa.Putin: Alliansfrihet är den bästa garantin för Finlands säkerhet. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/06/16/putin-alliansfrihet-ar-den-basta-garantin-finlands-sakerhetHämtad 2015-07-02
26Hufvudstadsbladet. Finland får ny regering. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-05-29/757202/finland-far-ny-regeringHämtad 2015-07-02
27Statsrådet. Statsminister Juha Sipiläs regering. 2015. http://valtioneuvosto.fi/sv/sipila/regeringenHämtad 2015-07-02
28Sannfinländarna. På Svenska. 2015. https://www.perussuomalaiset.fi/kielisivu/pa-svenska/Hämtad 2015-07-02
29Regeringens publikationsserie 11/2015. Strategiskt program för statsminister Juha Sipiläs regering. Helsingfors: Statsrådets Kansli. E-bok. Sida 36
30Thomas, Timothy L. Russia’s Reflexive Control Theory and the Military. Journal of Slavic Military Studies 17. no 2 (2004): 237.

Gästinlägg: En medborgerlig skyldighet

Cynismer har blivit anförtrodda ett gästinlägg från Förvaltare Håkan Lindberg. De som följt försvarsdebatten genom åren vet vem Håkan är. För er andra kan jag berätta att han har tjänstgjort inom samtliga arenor och på många olika håll inom Försvarsmakten, inkluderande några internationella insatser.
/C

En medborgerlig skyldighet?

Jag har under ett par år följt debatten om värnpliktens vara eller inte vara. Mestadels har jag gjort detta för att lära mig argumentationen hos dem dem som förespråkar att försörja Försvarsmakten med personal genom plikt då jag själv har varit av helt motsatt åsikt.
När jag läser det som skrivs i ämnet på debattsidor, bloggar och övriga sociala media ser jag tre huvudlinjer i argumentationen:

1. Värnplikten behövs som en för ungdomen fostrande funktion och för den samhälleliga integrationens skull. Till denna linje sluter sig huvuddelenen av alla skribenter i frågan. Anmärkningsvärt är att det är oerhört få kvinnor som framträder i debatten trots att vi nu har en könsneutral vilande pliktlag.

2. Värnplikt behövs för att fylla främst markförband med personal. Här framträder främst militär personal i debatten.

3. Behovet av personal till det civila försvaret. Några få skribenter berör det som kanske är den allra viktigaste funktionen för ett pliktsystem.

Särskilt den sista punkten har fångat mitt intresse då jag själv och min familj med jämna mellanrum får uppleva hur sårbart vårt moderna samhälle är och då kan jag säga att vi är både vana och förberedda vilket jag inte tror är så vanligt framförallt bland den huvuddel av rikets befolkning som bor i tätorter.

Jag vill i detta inlägg lansera ett utkast på ett förslag som skulle kunna lösa de behov som samhället har av personal vid katastrofer och krig. Ett förslag som är genomförbart och visserligen innebär plikt men ändå med en god chans för individen att välja hur den skall göras.

När jag har läst argumentationen för värnplikt och hur den skulle vara utformad ser jag ett antal problem som måste lösas för att detta skall bli till nytta, vara någorlunda rättvist och vara logistiskt och utbildningsmässigt hanterbart, dessa är:

1. För att värnplikt/medborgarplikt skall vara allmän måste huvuddelen av de ungdomar som uppfyller kraven genomföra den.

2. Det måste finnas förläggningar, bespisning, utbildare, lokaler, övningsterräng etc.

3. Dessa skall krigsplaceras i någon form av förband/enhet som även innehåller modern och fungerande materiel, leds av kompetent personal samt repetitionsövas regelbundet.

Militärt fokus

Genom åren har fokus varit på det militära försvaret men jag kan nu till min glädje konstatera att diskussionen om behovet av civilt försvar börjar dyka upp. Enligt mitt förmenande så behöver Sverige bygga upp en civilförsvarsorganisation igen som kan nyttjas vid översvämningar, skogsbränder, evakueringar p.g.a. naturkatastrofer samt krig. Samtidigt inser jag behovet av personal till framförallt markstridskrafterna och till vissa andra militära förband. Att det inte är lätt att rekrytera några massor till Armén förstår jag med tanke på den ångest jag själv kände när jag klev ut från mönstringsförrättaren med en lapp i näven som det stod Norrbottens Pansarbataljon på.

Mitt förslag går ut på att allmän mönstring genomförs för tjejer och killar. Vid mönstringen tas huvuddelen av de som befunnits fysiskt och psykiskt dugliga ut till en kortare(ca 2-3 veckor) civilförsvarsutbildning i syfte att kunna krigsplacera dem i det lokala civilförsvaret. De som önskar samt de som behövs för att fylla upp ev. brister i frivilligheten tas ut till militär utbildning som ser ut som det kommande GMU Ny-systemet med krigsplacering och repetitionsövningar som följd.

De som önskar kan stanna i FM som GSS T/K eller genomgå officersutbildning. Skall denna typ av medborgarplikt på något sätt kallas allmän så måste minst 50% av den dugliga delen av årsklassen inkallas till någon form av tjänstgöring annars ter sig systemet mest som ett straff för de mest dugliga medborgarna

Civilförsvarsutbildning
Rörande civilförsvarsutbildningen ser jag framför mig mellan 15-20 dagars intensivutbildning i brandteori, hantering av handbrandsläckare, hantering av vattensläckningsutrustning, sjukvård motsv. sjukvårdsmannautbildningen, utbildning i hur att hantera strömavbrott och vattenbrist, hur evakuering går till samt information från de frivilligorganisationer som stöder den civila delen av totalförsvaret(Civilförsvarsförbundet, FRO, Blå Stjärnan etc.)

Utbildningen genomförs av den lokala räddningstjänsten som förstärks med särskilda utbildningsgrupper som förutom att genomföra denna typ av utbildning stöttar ordinarie räddningstjänst vid utbildning och större insatser. En sådan utbildningsgrupp skulle kunna bestå av ca 10 personer för en kommun om ca 50 000-60 000 innevånare och fler eller färre beroende på kommunens storlek och den lokala räddningstjänstens organisation. Detta torde dessutom öka lokal räddningstjänst förmåga att hantera stora katastrofer och krig.

Eleverna bor hemma men erhåller förplägnad och viss utrustning som overaller, T-tröjor och kängor mm. Eleverna lyder under disciplinära bestämmelser och engagemang, tidspassning, samarbetsförmåga belönas med en premie. Brist på något av det uppräknande innebär avsaknad av premie.

Effekter

Vad skulle då detta innebära? Som jag ser det vinner samhället följande:

1. Krigsplaceringsbar personal till militärt och civilt försvar.

2. En ökad integration mellan olika samhällsgrupper.

3. En ökad medvetenhet om krisberedskap.

4. Möjlighet att rekrytera till frivilliga försvarsorganisationer.

5. Ökade resurser för att hantera svårartade påfrestningar på samhället.

Det negativa för samhället blir givetvis kostnaden för att bygga upp ett nytt och fungerande civilförsvar med kapacitet för riktigt svårartade anspänningar på samhället.

Detta är som jag inledningsvis sade ett utkast på ett system som skulle givet att ekonomiska medel tillförs i stor omfattning skulle kunna uppfylla de praktiska och moraliska kraven på en form av medborgarplikt. Jag vill på intet sätt sätta detta emot behovet av stående välutbildade och välutrustade militära förband utan civilförsvarsutbildningen skall ses som personalförsörjning till annan vital del av Totalförsvaret.

Skall man vara dessutom vara lite pragmatisk och handlingskraftig när det gäller integrationen låter man även ungdomar med permanent uppehållstillstånd genomföra mönstring samt civilförsvarsutbildning för att sedan kunna krigsplaceras när de erhåller medborgarskap.

Jag tror fortfarande på att femhundra soldater på rätt plats inom några timmar vid ett överraskande anfall är bättre än 5000 som skall mobiliseras och övas för att sättas in två veckor senare. Vi behöver stående förband och Hemvärnet men vi behöver också uppfyllda arméförband och vi behöver ett civilförsvar värdigt namnet.

Håkan Lindberg

”Vad döljer sig under ytan” – undervattenskränkningar i går och i morgon

Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02 

Live: 
https://www.youtube.com/watch?v=fDn1do2w3bc

 
Manus:
Paradoxalt nog kan vi vänta oss fler ubåtskränkningar i framtiden jämfört med Kalla kriget.
Vi har idag en annan säkerhetspolitisk geografi i Östersjöområdet.
Under det Kalla kriget var Baltikum en del av Sovjetunionen, idag är de självständiga stater och medlemmar i Nato och EU.
Det innebär att även om det tidigare hade inneburit fördelar för Nato att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för operationer mot Sovjet så var det inte absolut nödvändigt.
Idag är man förpliktigad att försvara de baltiska staterna – att Nato kan utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium har en avgörande betydelse för att alliansens säkerhetsgarantier skall vara trovärdiga.
Omvänt gäller att om Ryssland kan hindra Nato att använda svenskt luftrum och sjöterritorium så skulle eventuella ryska militära operationer mot Baltikum underlättas kraftigt.  
Skulle man kunna gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på Gotland och delar av fastlandet t ex Vikbolandet eller Blekinge skulle det vara svårt för Nato att operera på eller över Östersjön.
Ryssland skulle ha skapat en ”mur” bakom vilken man kan genomföra operationer i Baltikum.
Hur kommer ubåtskränkningarna in här?
Redan under det Kalla kriget var den ryska misstänksamheten mot Sverige stor. Skulle vi trots alla stolta deklarationer om neutralitet i händelse av krig i vår omgivning verkligen hålla oss utanför? 
Skulle Sverige med vapenmakt försöka hindra Nato att utnyttja svenskt territorium? Mycket tveksamt.
Bäst därför att trots allt förbereda sig för att genomföra operationer mot Sverige – vilket man gjorde.
En viktig del av dessa förberedelser var att försöka hindra den svenska marinen att operera i och från de svenska skärgårdarna. 
De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.
Bl a för att:
–        Förbereda minutläggning i farleder
–        Kartlägga våra mineringar som skulle kunna försvåra ryska operationer
–        Kontrollera hur effektiva våra sensorer och motåtgärder skulle kunna var i en krigssituation
–        Förbereda dolda landsättning av sabotageförband
En faktor som sällan nämns, men som ur sovjetisk synvinkel var minst lika viktig som att hindra svenska marina operationer, var att hindra den dåtida västtyska marinen att utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.
Den var beroende av ett litet antal extremt sårbara hamnar i södra Östersjön. Jag skulle vilja hävda att om den skulle kunna bedriva någon typ av uthålliga operationer så var förutsättningen att den kunde utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.  Det var ingen tillfällighet att man satsade på en sjöburen logistikorganisation som var oberoende av fasta hemmabaser.
Det här begrep självfallet de sovjetiska planerarna också.
De sovjetiska ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdarna under det Kalla kriget var därför lika mycket riktade mot Nato som mot Sverige. 
Att de sovjetiska misstankarna var befogade vet vi idag. Det är osannolikt att man i dag har annorlunda tankar om på vilken sida Sverige kommer att stå i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Snarare har de förstärkts, det samtidigt som Natos behov av att kunna utnyttja svenskt territorium ökat kraftigt.
Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt.
Alternativet i dag, precis som tidigare, är att utnyttja de svenska, och finska, skärgårdarna, vilka skulle ge mycket bättre möjligheter till en skyddad basering.
Genom att Nato idag är tvingat till att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar och där möjligheterna att göra det beror på att man har operationsfrihet på och över Östersjön så är optionen att kunna utnyttja de svenska skärgårdarna nu än viktigare än förr.
Omvänt gäller att fördelarna för Ryssland med att kunna hindra sådana operationer också blivit större.
Sammantaget; vi står sannolikt inför ökade undervattensaktiviteter i svenska vatten och paradoxalt nog, ju duktigare vi blir att jaga ubåtar desto större kommer incitamentet vara för Ryssland att bedriva undervattensverksamhet i svenska vatten.
Vill man kan man också dra slutsatsen att ju bättre vi är på att jaga ubåtar desto mer bidrar vi till Natos trovärdighet när det gäller att försvara Baltikum och därmed också till ökad stabilitet i Östersjöområdet.

                                                           *****