Månatliga arkiv: mars 2015

EU Armé och CFE

Reflektion
Den 08MAR15 genomförde EU kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett utspeldär han förespråkade ett gemensamt mer utvecklat EU försvar, som en konsekvens av konflikten i Ukraina. EU har sedan tidigare ett försvarssamarbete som tydligast kanske visas, rent handfast, med den snabbinsatsstyrka de har uppsatt över tiden, sk ”EU Battlegroup”.
De två tunga staterna i försvarssammanhang inom EU, likväl de enda två kärnvapenmakterna inom EU, Storbritannien och Frankrike och har sedan tidigare motsatt sig en gemensam EU armé. Storbritannien var mycket snabbtill att ta avstånd och ifrågasätta detta utspel, dock föreföll Tysklands Försvarsminister, Ursula von derLeyen, tilltalas av idén i det längre perspektivet.
Av medlemsstaterna i EU och NATO är tjugotvå (22) stater medlemmar i båda organisationerna, EU som organisation har tjugoåtta (28) Europeiska medlemsstater, det innebär att sex (6) stycken stater står utanför NATO som organisation. Med Junckers förslag innebär det att tjugotvå stater (22), skall bidra till ytterligare en militärallians, för sex (6) staters gemensamma säkerhet, man skaffar sig så att säga en dubbelförsäkring, redan här faller hans utspel på sin egenrimlighet.
Dock så är en avgörande faktor som talar mot förslaget, resurser, NATO har påbörjat en effektivisering och en form av upprustning som kommer ställa höga krav på dess medlemsstater, då tjugotvå (22) av EU medlemsstater även är NATO medlemmar, så finns inte resurserna för ytterligare ett säkerhetssamarbete, man kommer inte tillföra medel till både NATO och EU från dessa stater, då de redan har en ”försäkring”.
Utöver detta EU utspel så avbröt Ryssland 10MAR15 allt arbete inom ramen för CFE, Conventional Armed Forces in Europe. Nu hade Ryssland redan under 2008, lämnat de praktiska bitarna i CFE avtalet. Dock är detta utträde förenat med en tydlig symbolik, då CFE avtalet till del kan ses som ett ”fredsavtal” efter det kalla krigets avslut, så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i en allt snabbarenedåtgående trend i säkerhetsspiralen.
Denna faktor, den snabbare nedåtgående trenden, är nog den enskilt största och viktigaste som talar emot förslaget om att nu pga en försämrad säkerhetssituation påbörja ett utvecklat europeiskt försvarssamarbete med gemensamma förband. Den tiden är sedan länge förbi och något man i sådant fall skulle påbörjat redan under slutet av 00-talet. Såsom den säkerhetspolitiska situationen utvecklas i dagsläget, så är det de befintliga säkerhetsstrukturerna som måste förstärkas.
Sett ur ett svenskt och finländskt perspektiv handlar det först och främst om tydliga resursförstärkningar till de respektive Försvarsmakterna, då detta krävs oaktat NATO medlemskap eller ej, vilket kan ge effekt i det korta perspektivet. För de NATO anslutna länderna handlar det om att befästa de redan befintliga strukturerna men även de som är under utveckling.
Då blir det än mer beklämmande hur den säkerhetspolitiska utvecklingen går tydligt nedåt medan den svenska försvarspolitiken förefaller hamnat i ett limbo, där försvarsbeslutet kan försenas till hösten 2015, dock i sig som jag skrivit tidigare inte hindrande då beslutet i sig inte börjar gälla förrän 2016. Men det säger relativt mycket kring hur många förefaller vara oförstående kring utveckling i vårt närområde.
Om man varit fullt medveten kring hur allvarlig situationen är och hur markant försämrad situationen kan bli relativt snabbt, så bör man tagit frågan på större allvar, för den signaleffekt man skickar utåt just nu till våra grannländer är att man i själva verket tar situationen med ro och inte ser så allvarligt på den, då beslutet kan bli fördröjt.
Have a good one! // Jägarchefen

Uniform eller inte

Uniform eller inte uniform, på allmän plats, enskilt eller på fritid? Farligt, provocerande, riskbenäget uppträdande, kräver analys av dig själv eller annan; råd eller anvisningar av arbetsgivare eller säkerhetsföreträdare. Sunt förnuft eller rigoröst regelföljande? Frågor och påstående likt dessa har nu aktualiserats både i diverse Twitterdebatter och i bloggar och åsikterna pendlar mellan total civilism […]

Vart tog pansarofficerarna vägen?

av Olof Santesson Det är mycket möjligt att vi borde förbereda oss för ett nytt slags försvar i hybridkrigets tid och/eller mot sjätte generationens krigföring. Frågan är i så fall vad vi först ska skrota av dagens försvarsmakt. På Krim hade Ukraina onekligen föga nytta av sin reguljära armé mot Putins ”gröna män”. Men sedan […]

Gästinlägg: Uniformen står för säkerhet

I förra veckan sändes reportaget Hotbild mot försvaret i Sveriges Radio. I detta uppgavs en hotbild föreligga mot personal inom Försvarsmakten och att de anställda fått instruktionen att ”tänka efter” om de ska uppträda offentligt i uniform. Som bakgrund hänvisades till en intern diskussion mellan överbefälhavaren och förbandscheferna. Den efterföljande debatten föranledde ett förtydligande från Försvarsmakten angående att bära uniform på allmän plats. Men frågan är tyvärr varken ny eller avslutad.

Även om hotbilder kan variera så vittnar debatten om en splittrad bild inom olika delar av Försvarsmakten, både avseende det faktiska läget samt hur detta skall bemötas. Att från myndigheten säga: ”Nej det saknas specifik hotbild, men ja det kan vara farligt” är i sig motsägande. Att sedan inte konkretisera hotbilden mot medarbetarna men samtidigt råda dem att avgöra själv är olyckligt. Om inte ens våra högsta chefer entydigt kan säga vilken hotbild vi ska bemöta och hur, kan vi då verkligen förvänta oss att enskilda medarbetare skall kunna göra det?

Ett annat argument som stundtals hörs är att enskilda eller grupper kan ”störa sig” eller bli provocerade av att se människor i uniform. Denna del av reportaget togs bort från Sveriges Radios hemsida under onsdagen, men det är tyvärr inte första gången det framförts. Även om det är oklart varför någon skulle bli provocerad av att se sitt eget lands soldater är det desto tydligare att det inte kan vara en anledning för försvaret att anpassa sig.

Det finns två centrala aspekter av uniformsfrågan. Den första rör det faktiska läget. Vi har inte råd att vara naiva, vår personal och vår verksamhet är av intresse både för främmande nationer och för andra grupperingar. Men att gömma sig för hot är inte rätt väg att gå. Tvärtom borde förstärkt skydd av våra anläggningar eller att åter beordra nyckelpersonal att förvara sitt tjänstevapen i hemmet vara mer självklara åtgärder.

Den andra aspekten är en effekt av den första, och ur flera hänseenden ännu viktigare; vilka signaler vårt agerande sänder. Den österrikiske psykologen Paul Watzlawick, en legend inom kommunikationsteori, sade de bevingade orden ”Man kan inte inte kommunicera”. Han underströk att alla former av agerande (eller frånvaron av det) sänder signaler, både inom den egna organisationen men även till allmänhet och omvärld.

Att inte bära uniform offentligt på grund av att rikets fiender kan komma att försöka göra dig illa är en farlig del av en Nederlagsdoktrin. Signalen till omvärlden riskerar att bli ödesdiger; om bara antydan om ett hot är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, hur ska de då reagera vid en verklig konflikt? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Vi lever i en tid av oro där det är avgörande att våra soldater och sjömän utstrålar styrka, säkerhet och trygghet. Rådet till de anställda borde varit omvänt: Bär uniform ofta och med stolthet. Ni utgör den yttersta garantin för landets säkerhet, ju sämre läget i nationen blir desto viktigare är det att ni fortsätter bära uniformen rakryggat.

David Bergman
Kapten / doktorand i psykologi

Försvarsmaktsanställda i hemvärnet

Den författning som i första hand reglerar verksamheten i hemvärnet är hemvärnsförordning (1997:146) (https://lagen.nu/1997:146).

Förordningen reglerar i 4 § följande:

”4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.”

Med andra ord har alltså regeringen bestämt att förutom den personal som tecknat avtal om tjänstgöring i hemvärnet kan också anställda i Försvarsmakten tjänstgöra där – underförstått som en del av deras anställning.

Denna reglering uppfyller inte hemvärnet idag.

Jag vill främst peka på det faktum att reservofficerare som har befattningar som chefer i hemvärnet inte tillåts tjänstgöra där i sin redan existerande reservofficersanställning, utan ”tvingas” teckna ett hemvärnsavtal och alltså bli hemvärnsmän.

Det är också så att många civila arbetstagare i Försvarsmakten tjänstgör i hemvärnet och samma principiella resonemang kan appliceras på dem – de borde alltså tjänstgöra i hemvärnet inom ramen för sina anställningar och inte alls tvingas bli hemvärnsmän.

Hur kunde det bli så här fel då?

Spaning ger vid handen att det verkar vara rikshemvärnsavdelningen som, med någon sorts jämlikhetssträvande som grund, inte vill att det som tydligt framgår av regeringens förordning ska åtlydas. I stället så har man beslutat att inte lyda regeringen.

Att följa förordningen skulle enligt min mening betyda följande.

  • En redan anställd i Försvarsmakten skulle tjänstgöra sina timmar eller dagar i hemvärnet som en del av sin anställning och alltså uppbära lön, övertidsersättning, övningsdygn med mera på samma sätt som man får vid verksamhet med andra typer av krigsförband.
  • Resa till och från övningar skulle ske inom ramen för en förrättning (om det är mer än 50 km från ordinarie tjänsteställe).
  • Individens försäkringsskydd skulle vara kopplat till arbetsskadeförsäkringen i stället för till personskadeskyddet.

Förutom själva strukturfrågan så finns det ett annat inbyggt problem och det är kopplat dagens system med befattningspenningar.  Systemet är kopplat till vilken befattning man tjänstgör i och ger möjlighet att betala ut skattefria ersättningar till exempelvis pluton-, kompani- och bataljonschefer.

Befattningspenning kan dock bara betalas till hemvärnsmän så om förordningen skulle följas försvinner denna möjlighet om alla försvarsmaktsanställda upphör att vara hemvärnsmän. Med tanke på all den tid som många ideellt drivna män och kvinnor lägger ner i sin befattningar under icke tjänstetid vore det orimligt att inte få någon typ av kompensation för detta.

Detta borde dock med lite god vilja kunna lösas med någon typ av schablonersättning som alltså skulle betalas ut som ett tillägg till individens månadslön.  En sådan ersättning skulle bli pensionsgrundande för individen men också dyrare för Försvarsmakten. En förändring av systemet enligt ovan skulle dock innebära att Försvarsmakten skulle följa regleringen i hemvärnsförordningen, vilket torde ha en viss vikt.

Det finns slutligen skäl att fundera över hur den andra personalen i hemvärnet (hemvärnsmän och frivillig personal) skulle reagera om en förändring enligt ovan genomfördes. Någon kommer säkert att uppfatta det som orättvist. Det kan också vara så att HKV kommer att reagera på att det blir dyrare.

Å andra sidan är förordningen inte förhandlingsbar. Försvarsmakten kan som alla myndigheter alltid hemställa hos regeringen om författningsförändringar. Det har Försvarsmakten dock inte gjort – alltså har man indirekt accepterat de nuvarande regleringarna. Då är det bara att lyda.

GMY

Sinuhe

Denna blogg har mycket stor respekt för hemvärnet och de fantastiska män och kvinnor som tjänstgör där. Utgångspunkten för detta inlägg är bara att peka på att Försvarsmakten här och nu inte följer regeringens författningsreglering.

Se upp!

Med anledning av dagens ”Twitter-debatt” eller kanske snarare ”drev” mot Sven Hirdmans minst sagt olämpliga artikel och Bo Theutenbergs avslöjande om att han rakryggat avgick som UDs folkrättssakkunnige i protest mot ”Sovjetpolitiken” på UD under sent 80-tal så är det på sin plats att fundera på vem som säger vad.

Alla har en agenda. Glöm aldrig det. Det spelar ingen roll om man ser sig som en altruistisk kämpe för Sveriges frihet och eviga fred och om man, när man talar i sin sak, anser att en feministisk utrikespolitik är det främsta vapnet eller om det är 30 (eller 100?) miljarder till stridsflygplan, korvetter, ubåtar och stridsvagnar som är den viktigaste faktorn.

Ovanstående är det viktigaste skälet till att vi lagt ut våra faktasidor. För att balansera agendor och för att idka källkritik i strävan efter objektivitet. Man kommer aldrig att nå objektivitet i säkerhetspolitisk och försvarspolitisk debatt. Men man kan sträva dit. Och det gör man bäst genom att ta del av sakkunniga personers kunskaper och insikter. Man gör det också genom att läsa nyheter och ta del av ett brett nyhetsflöde samtidigt som man tillämpar källkritik. Man kan också påverka journalister direkt genom att kontakta dem t.ex. via Twitter och därmed dels visa att man läser vad de skriver, dels också ge konstruktiv kritik om man tycker att de har fel i sak eller att de vinklar nyheter på ett olämpligt sätt.

Det är också – med anledning av diskussioner på Twitter idag – otroligt viktigt att ange vem man är och vilken agenda man har. Att vara anonym är sämre än att inte vara det. Men kanske än viktigare är att ange från vilket håll man kommer. Sven Hirdman mörkar totalt vilka ärenden han går. Tvärtom så framställer han sig utan att skämmas som sakkunnig och expert när han i själva verket driver en rent försvarsfientlig agenda. Många tycker sig också uppfatta att Hirdman går Moskvas ärenden.

Det är precis lika viktigt att de som eventuellt driver en USA eller NATO-vänlig agenda förklarar att de gör det och ibland även varför. Det är också oerhört viktigt att de som går försvarsindustrins ärenden meddelar det. Vårt lands säkerhet, vårt folks frihet och vår välfärd är alldeles för viktig för att köras i diket av särintressen.

Läs gärna våra tidigare inlägg ”För Sverige i tiden” del 1 och del 2. I del 2 ställs några, för våra politiker, synnerligen obekväma frågor. Dessa frågor kommer vi sannolikt aldrig få svar på. Läs även ”Mediaklimatet och säkerhetspolitiken” samt gästinläggen från Prof Bo Theutenberg, Lars Nicander (FHS) och Fredrik Konnander (MSB).

Slutligen – och viktigast – så kan man ta kontakt med och ge feedback till våra politiker. Genom att vara aktiv på Twitter eller om så behövs, maila direkt till politiker, så meddelar du som väljare vad du anser vara viktigt och vilka åsikter du har. Använd dig av vår sida om Försvarspolitik redan idag.

Om politiker aldrig möter väljare utan bara enbart journalister, proffstyckare, PR-folk och lobbyister så blir deras världsbild förvrängd. Genom sociala media som Facebook, Twitter och bloggar eller via mail så kan de få väljarnas och skattebetalarnas syn på världen.

Det är inte klockrent men det är bra mycket bättre. Mindre teknokrati, mer demokrati. Mindre av särintressen, mer av allmänintressen.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato! (se där – en agenda)

(Vår agenda? Vi som skriver här är svenska reservofficerare som anser att Sverige skall ha ett väl avvägt finansierbart försvar som möter hotbilden och vi tror inte att det går med mindre än att vi ingår i den för oss lämpligaste försvarsalliansen vilket vi har förklarat och kommer att förklara igen. Vi strävar efter att vara rationella men är medvetna om att det är en utmaning. Vi vänder oss kraftfullt mot propaganda särskilt den dolda, dvs. inflytelser, påverkan, vilseledning och subversion.)

Lackmustest 2.0?

Reflektion
Den 14NOV14 vid presskonferensen för delgivning av underrättelseoperationeni Stockholmsskärgården mellan 17-24OKT14, delgav Sveriges statsminister, Stefan Löfven, att ett nationellt säkerhetspolitiskt rådskulle inrättas för att hantera säkerhetspolitiska frågor på ett mer sammanhållet sätt.

Vad har hänt sedan statsministerns uttalande? Försvarsmakten lämnade till Regeringen den 23JAN15 en redovisning av hur stora finansiellaresurser som krävs för att uppnå målsättningarna utifrån den försvarspolitiska inriktningspropositionen. Detta underlag från Försvarsmakten bör ses som ett sk ”lackmustest” på vilken vilja och ambition man avser att agera utifrån den negativt förändrade säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.

Detta lackmustest berör inte bara den sittande regeringen, utan alla våra folkvalda politikers vilja och ambition i att dels förstå de förändringar som skett i vårt närområde dels agerautifrån dessa förändringar. För ytterst handlar detta om vårt nationella oberoende, vilket vi återkommer till längre fram i inlägget.

Förståelsen för den negativa säkerhetspolitiska situationen förefaller dock inte trängt in hos den sittande regeringen, än mindre kan det nationella säkerhetspolitiska rådet påbörjat sitt arbete, då en av dess målsättningar är att samverka brett mellan de olika departementen, då Finansdepartementetden 16FEB15 gav ett motbud eller snarare skambud på ökning, vilket blev en åttondel av vad Försvarsmakten ansåg vara ett minimum, fyra miljarder.

Här visas återigen att förståelsen förefaller vara lågvad avser den säkerhetspolitiska aspekten, då Statsministern å ena sidan förklarar att krafttag kommer tas för att hävda den territoriella integriteten å andra sidan är finansdepartementets möjliga budgetökning för försvaret obefintlig. Då det inte enbart är Sverige internt som följer vår egna säkerhetspolitiska utveckling, utan även alla nationer runt oss, så visar detta sk förslag till ökning på att staten Sverige ej tar sin försvars- och säkerhetspolitik på allvar.

Ser vi till statsministerns uttalande att den territoriella integriteten skall hävdas så blir det mer eller mindre en fars, med finansdepartementets förslag till budgetökning. Den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten, som närmast13 km från Stockholms slott, kommer ej se detta som en förmågeökning och avskräckas från sin verksamhet, då de även följer hur den framtida försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige utvecklas.

Likväl förefaller det finns en möjlighet att försvarsbeslutet flyttasfram till hösten 2015, då man ännu ej förefaller påbörjat konkreta förhandlingar. Nu i sig är det inte allvarligt att beslutet tas under hösten, då försvarsbeslutet börjar gälla från och med 01JAN16, men signaleffekten utåt mot våra grannländer och troligtvis den främmande makt som kränkte oss i Oktober 2014, blir att staten Sverige inte ser så allvarligt på varken att den territoriella integriteten kränks men även den negativa säkerhetssituationen i dess närområde.

Då både den nuvarande regeringen och den förra, menar på att säkerhet byggs tillsammans med andra, så kan man inte undandra sig för att ta sitt ansvar, just nu blir effekten att våra grannländer mest troligt ser på staten Sverige som att man vill ha kvar kakan men äta den samtidigt. Man undandrar sig helt enkelt att ta sitt ansvar gentemot sina grannländer att agera utifrån den negativa säkerhetspolitiska situationen som råder i vårt närområde.

Vill den sittande regeringen kunna föra sin politik krävs ett oberoende, detta oberoende grundar sig i grunden på att vi kan hävda vår territoriella integritet på ett trovärdigt sätt, men även att staten Sverige har en trovärdig tröskeleffekt mot en presumtiv motståndare, då är vi i en mindre grad påverkningsbar, säkerställer man ej detta blir man påverkningsbar av främmande makt och kan ej föra en oberoende politik.

Detta försvarsbeslut blir således ett lackmustest förvilket ställningstagande våra grannländerkommer inta mot staten Sverige, blir det substantiella ökningar av Försvarsbudgeten kommer staten Sverige troligtvis åtnjuta en högre grad av gemenskap. Blir ”ökningen” det nuvarande förslaget kommer våra grannländer troligtvis gardera sig för att agera självständigt och ej vara delaktighet i staten Sveriges säkerhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Nu står USA och Ryssland öga mot öga

Nyligen rapporterade vi från firandet av Estlands nationaldag i Narva där amerikanska arméns stridsfordon var en del av paraden – endast hundratalet meter från den ryska gränsen.

Detta kan tjäna som en påminnelse om det oerhört spända läget som uppstått mellan de två kalla kriget-antagonisterna.

Den 6 mars rapporterades också att ryska attackflygplan av typen SU-24 FENCER och multirollflygplanet SU-30 FLANKER använt sig av NATO’s och USA’s örlogsfartyg i Svarta havet för att ”öva” attackscenario.

Man behöver inte vara särskilt bevandrad i militära operationer eller taktik för att förstå vilken anspänning detta innebär. Föreställ dig att vara fartygschef på USS Vicksburg när flera ryska attackflygplan närmar sig på radarn.

Det är inte utan att man kommer att tänka på den här scenen:

Av tillgängliga artiklar framgår inte om NATO’s och eller USA’s jaktflyg finns eller fanns i luften vid tillfället men det är å andra sidan är det några minuters flygtid från Incirlik så det är ingen begränsande faktor.

Även det turkiska fartyget TCG Turgutreis har fått påhälsning.

Su-30 Flanker

Su-24 Fencer

TCG Turgutreis

USS Vicksburg

Utöver ovanstående pågår operation Atlantic Resolve som fått oerhört lite uppmärksamhet i svenska media. Det är ju ingalunda så att varken USA, NATO eller EU enbart yttrar oro (”are concerned”) eller endast använder E:et i PMESII.

Det pågår inom ramen för Atlantic Resolve omfattande övningsverksamhet som i viss mån övergår i krigsförberedelser om man med det avser förberedelser för försvarsstrid i de grupperingar och ställningar som nu etablerats i Estland, Lettland, Litauen och Polen.

173rd Airborne brigade är den amerikanska enhet som varit igång längst med stöd till Östeuropa. De roterade ut från hemmabasen i Vicenza, Italien första gången redan för ca ett år sedan. Nu är de också först in i Ukraina där de från och med mitten på mars 2015 stödjer Ukrainska armén med utbildning och träning. Detta görs på garnisonen i Yavoriv strax utanför Lviv i västra Ukraina. Det är också där som US Army Europe bedrivit övningen Rapid Trident de senaste 10 åren.

Även US Marines och 2nd och 3rd Cavalry division är involverade på marken i ovan nämnda länder. US Marines har dock främst övat i Svarta havsområdet tillsammans med Rumänska armé och specialförband. US Army Europe genomförde för ca ett år sedan operation Saber Guardian med bulgariska armén.

Man skall inte heller glömma den omfattande övningsverksamheten i Grafenwoehr i Tyskland där t.ex. övningen Combined Resolve III genomförts under 2014.

I Storbritannien har det övats lufttankning inom ramen för Atlantic Resolve och vi har sett både B-2 Spirit och B-52 Stratofortress landa på brittisk mark under 2014.

B-52 Stratofortress

B-2 Spirit

Detta är vad vi kunnat läsa om i efterhand. Det lär pågå en hel del just nu som når OSINT-källor långt senare. Och det pågår garanterat verksamhet som aldrig når media…

Saudiarabien och vår moral

Saudiarabien är ett land som vi inte delar många värderingar med. Faktum är att vi anser dem vara fullständigt barbariska med vidrig prygling för aktiviteter som väst betraktar som mänskliga rättigheter. Att Saudiarabien är en diktatur i praktiken är en aspekt. En diktatur i den bemärkelsen att det inte finns fria val och att en elit styr…

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

Förmågeökningen som uteblev?

Senaste veckan har en hel del intressanta dokument i Försvarsmakten fastställts och distribuerats. Försvarsmaktens årsredovisning för 2014, verksamhetsstyrningen för 2015 och budgetunderlaget för 2016. I dessa dokument kan en hel del intressanta saker utläsas för den som orkar plöja igenom flera hundra sidor myndighetstext.

Årsredovisningen för 2014

Till att börja med så kan vi titta på årsredovisningen som innehåller en hel del intressant. Försvarsmakten konstaterar att uppbyggnad av insatsorganisationen, vilket inkluderar övningar, personalförsörjning lider av begränsningar. Framför allt när det kommer till materiel. ÖB har också fastställt att verksamheten lider av begränsningar ”särskilt vid högre konfliktnivåer”. Han säger också att försvaret haft uthållighetsproblem vid långvariga påfrestningar. Det här är givetvis extremt allvarligt, och det är ett mysterium att detta kan tillåtas fortgå när omvärldsutvecklingen blir mer och mer oroväckande för varje dag som går.

Jag har tidigare analyserat gångtidsuttag på fordon och fartyg från 2001 och framåt baserat på alla tidigare årsredovisnigar. Wiseman har tidigare gjort motsvarande för flygstridskrafterna. Nu kan vi lägga till ytterligare ett år till den grafen. Som vi kan se så har gångtidsuttaget för Marinens vapenbärande system (korvetter och ubåtar) ökat med totalt ca 1000 timmar sedan förra året. Vi når således återigen över 10.000 timmar. Det här är ett trendbrott som är mycket bra. Räknar man bort 2006 och 2009 som då drogs upp av insatserna ML i Libanon och ME i Adenviken, så har vi inte haft 10.000 gångtimmar sedan tiden runt FB-04.

Men om man fördjupar sig lite i den genomförda verksamheten under 2014 så kan man konstatera att ökningen beror på två faktorer. Det ena är den utökade verksamhet som genomfördes under sommaren och hösten. Den genomfördes med hjälp av ett tillskott från regeringen omfattande 100 miljoner kronor med anledning av det försämrade omvärldsläget. Inom ramen för detta så genomfördes även en eskort av förband till Gotland. Detta innebar ett utökat gångtidsuttag på fartygen.
En annan faktor som har påverkat ovanstående graf är givetvis Operation Örnen i oktober förra året då främmande undervattensverksamhet pågick långt inne i Stockholms skärgård. Genom ett enkelt överslag kan jag konstatera att dessa två uppkomna verksamheter under året är det som har inneburit att gångtidsuttaget har ökat. Utan det extra tillskottet om 100 miljoner och uppkommen ubåtsjakt så hade gångtidsuttaget (baserat på ursprunglig budget) med stor sannolikhet legat på samma nivå som under 2013.

Skogsbranden i Västmanland som jag skrev mycket om när den pågick kostade Försvarsmakten 30 miljoner kronor.

Det finns väldigt mycket mer att skriva om årsredovisningen, men jag stoppar där och hänvisar i stället till GP ledarblogg och Csaba Bene Perlenberg som gjort en riktigt läsvärd sammanställning. Läs den här!

Verksamhetsmedel 2015

I Försvarsmaktens styrning till de enskilda förbanden som nyligen fastställts så kan man också utläsa en hel del intressant när det kommer till ekonomin för innevarande år. 
Förra året skrev jag ett mycket uppmärksammat inlägg med titeln när sanningen kryper fram. Här sköt jag hål på dåvarande alliansregeringens ständiga påståenden om att regeringen stärkte försvarsförmågan trots att de anställda i Försvarsmakten upplevde en helt annan verklighet. Jag räknade då ut att rörliga disponibla medel för förbandsverksamheten till skillnad från Moderaternas prat om ökningar istället hade minskat med 144 miljoner.
I år har jag gjort motsvarande jämförelse, och jag har för enkelhetens skull använt 2013 som referensår. De summor som är redovisade är alltså förbandens rörliga andel av anslaget. D.v.s. pengar avsedda för övningar (övnings- och sjödygnsersätning, drivmedel och ammunition). Förbanden har ytterligare en pott med pengar som är bundna i fasta lönekostnader, lokal- och anläggningshyror. Den delen är lika stor oavsett om personalen sparkar kottar hela dagarna, d.v.s. ej förmågerelaterad, ej påverkbar och därför ointressant att jämföra.
Med anledning av det kraftfullt försämrade omvärldsäget, som accelererade i början av förra året när Ryssland tog Krim, så hade man kunnat förvänta sig att ökningen åtminstone till del speglade utvecklingen. Men icke.

OBS! Tabellen avhandlar endast insatsförband. Underlag för I 19 saknas och kommer att kompletteras senare.

Enligt ovanstående tabell så kan vi konstatera att det har skett en ökning jämfört med 2014, men ökningen jämfört med 2013 är enbart 58 miljoner kronor. Då kan man fråga sig hur försvarsförmågan vid insatsförbanden ska kunna öka i paritet med omvärldsutvecklingen om anslagsnivån ligger på i stort sett samma som under 2013? Det är för mig helt obegripligt!

Vi kan också konstatera att vissa förband har erhållit en lägre summa för verksamheten jämfört med 2013. P 4 i Skövde sticker ut mest då man erhåller hela 93 miljoner mindre än 2013. Men även F 17, Hkpflj och LSS uppvisar röda siffror, dvs en minskning jämfört med 2013. Det här speglar den politiska oförmågan att se på omvärldsutvecklingen med klarsynthet och gå från ord till handling.

Vad som ovanstående tabell också pekar på är hur förhållandevis liten del av det totala försvarsanslaget som går till verksamhet vid insatsförbanden, dvs det som ger ökning av försvarsförmåga. Det handlar endast ca 6 miljarder av det totala försvarsanslaget som omfattar ca 41 miljarder, vilket ger 15%. Det är också därför som reduceringar under innevarande år, något som tidigare var mer regel än undantag, ger så oerhört stora negativa effekter på verksamheten eftersom det enbart är dessa utgiftsposter som går att reducera. Allt annat är redan bundet i fasta löner, internationella insatser, lokalhyror, materielunderhåll och materielbeställningar.
När det kommer till budgetunderlaget för 2016 så återkommer jag till detta i ett kommande inlägg. Men till dess så rekommenderar jag att ni läser Wiseman som redan skrivit mycket klokt i ämnet. Åderlåtningen av operativ förmåga fortsätter med oförminskad kraft.

För övrigt så är 58 miljoners ökning på insatsförbandens verksamhet givet ett försvarsanslag som omfattar ca 41 miljarder en satsning som motsvarar 0,15%….

  

En viskning från förr

Sammanfattning
Under det kalla kriget, genomförde Sovjetunionen omfattande krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer dels i Västeuropa dels i Nordamerika för genomförande av sabotage av kritisk infrastruktur, så skede även i Sverige. Den Svenska säkerhetspolisen har uppgivet att den Ryska underrättelsetjänsten genomför krigsförberedelser i Sverige, den Tyska säkerhetstjänsten, uppger att man ser framför sig att den ryska underrättelsetjänsten kommer genomföra en återgång till gamla KGB metoder. Varav sabotageförberedelser är ett mycket troligt område, utifrån betoningen i den ryska operationskonsten på dolda insatser med bl a specialförband innan en konflikt öppet utbryter.
Analys
Allmänt.Enligt Reuters, 25FEB15, så har den Tyska säkerhetstjänstens, Verfassungsschutz, chef, Hans-Georg Maaßen, påtalat att Rysslands underrättelseinhämtning har ökat i kölvattnet av händelseutvecklingen i Ukraina. Vad som är oroväckande i hans uttalande är att den tyska säkerhetstjänsten ser framför sig en återgång till användandeav gamla KGB metoder i Rysslands utrikes underrättelsetjänst. Varav han belyser de två mest kända metoderna, riktaddesinformation för att påverka beslutsfattare och stöd/infiltration av olika grupperingar för att destabilisera ett land.1
Vad är det då den Tyska säkerhetspolisens chef avser, då han säger att man kommer se en återkomst av gamla KGB metoder? Vad som förefaller ha skett efter Sovjetunionens sönderfall och under Boris Jeltsins tid som President, är att residenturena både de legala och illegala kraftigt skurits ned, i vissa länder så har t ex GRU enbart bestått av en militärattaché.2 Denna nedskärning framtvingande troligtvis en tydlig prioritering, vilket kom att bli strikt inhämtning inom områden som Ryssland hade behov av såsom teknik- och industrihemligheter o dyl.
Då Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, kom till makten vid sin första mandatperiod, ökade de ekonomiska ramarna markant för de ryska säkerhets- och underrättelsetjänstorganen.3 Troligtvis det den Tyska säkerhetstjänstens chef avser är att underrättelseorganisationerna nu har övergått till krigsläge, vilket innebär att man påbörjat krigsförberedande åtgärder, något som bekräftas indirekt av den svenska säkerhetspolisen (SÄPO).4 De krigsförberedande åtgärderna bör ha varit en av de saker som tydligt bortprioriterades då de ekonomiska ramarna var mindre och den säkerhetspolitiska situationen mer stabil.
Men vad innefattar då krigsförberedelser för en underrättelseorganisation, om vi bortser från de två ovanstående exemplen av den tyska säkerhetspolisens chef, så innefattar det inhämtning av information för att kunna föra strid inom det aktuella landet dels med konventionella resurser såsom flygplan, markrobotar o dyl dels med okonventionella resurser såsom specialförband, sabotageförband o dyl.
Detta inlägg kommer beröra de okonventionella resurserna, dvs de enheter som Sovjetunionens underrättelsestrukturer förfogade över för att genomföra sabotage i händelse av en konflikt. Inledningsvis måste man få klart för sig att både KGB utrikesdirektorat samt GRU genomförde dessa förberedelser, oftast utan samordning trots ett skrivet direktiv från 1960, kring samordning av dessa operationer,5vad avser GRU förberedelser finns ytterst lite bekräftad dokumentation, KGB förberedelser för sådan verksamhet finns dock relativt utförligt beskrivet i det sk Mitrokhin arkivet.
Skede då planering av sabotage mot mål i Sverige av den sovjetiska underrättelsetjänsten? Ja enligt Mitrokhin arkivet skedde det.6 När planeringen aktivt påbörjades framkommer ej, men mest troligt i mitten på 1950-talet, då t ex i ett flertalet övningsscenarion från Warszawapakten under 1950-talet så ingår Sverige som stridande part med NATO och i ett scenario från 1958 så inleds konflikten mellan NATO och Warszawapakten med att en flottstyrka från NATO löper ut från Karlskrona.7 Men dessa scenariobilder, blir 1950-talet en trolig startpunkt för omfattande sabotageförberedelser i Sverige av den Sovjetiska underrättelsetjänsten.
Finns det då ett behov av denna typ av krigföring fortfarande? Onekligen är det så, dock inte i samma omfattning som under det kalla kriget, då många sabotage numera kan genomföras genom elektroniska attacker antingen via nätverk eller på annat sätt. Dock så kommer det fortfarande finnas mål som fysiskt måste påverkas och sett till nuvarande ryska operationskonst som betonar utnyttjande av specialförband o dyl så ligger det än mer i tiden än under det kalla kriget.
Hur var då denna organisation för sabotage uppbyggd? Den förefaller vilat på tre ben, en inhämtningsdel, en stöddel och en verkansdel. Två delar var verksamma redan i fredstid, detta var inhämtningsdelen samt stöddelen. Huruvida verkansdelarna övades i fred, är oklart, men att rekognosering av verkansdelarna av dess mål kan ha sett i fredstid, är fullt möjligt.
Stödorganisation.Till verkansdelarna, fanns en lokal stödorganisation bestående av stödagenter, dessa var bofasta medborgare i de aktuella länderna. Personen man sökte skulle helst vara mellan 20-45 år gammal. Vederbörande skulle helst jobba som elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, tekniker och liknande arbete. Vederbörande skulle helst inneha ett rörligt jobb, dvs resa mycket i tjänsten, äga ett eget hus, sommarstuga eller äga mark. Personer man ej inriktade sig mot inom denna kategori var, djupt kristna, aristokrater, konservativa, personer med alkoholproblem eller sexuella avvikelser. Vederbörande förefaller även vara delaktig i själva operationen utifrån beskrivningen.8
KGB rekrytering av stödagenter blir ett direkt motsatsförhållande till hur GRU rekryterade stödagenter till de professionella spetsnazförbanden, enligt Vladimir Rezun mer känd under synonymen Viktor Suvorov. Enligt honom skulle stödagenten helst vara en person i åldern 55-65 år gammal, inte ha genomfört någon militärtjänstgöring, ej tillgång till hemlig information, äger ej vapen, ingen politisk anknytning, ej träffat Sovjetiska medborgare och helst lever ett ensamt liv. Vederbörande tillförs medel så att t ex ett avsides hus kan införskaffas, där förvaras, mat, drivmedel, vatten o dyl, personen fungerar således som en stödpunkt.9
Vad som framkommer utifrån Mitrokhins uppgifter och Rezun beskrivning är att det mest troligt fanns inom stödorganisationen två typer av stödagenter, den ena som var mer aktiv i en operation dvs en aktiv stödagent den andra fungerande mer som en stödpunkt dvs en möjlighet för enheten att dolt återhämta och höja stridsvärdet s.a.s. en passiv stödagent. Detta styrks även till del ur Rezun beskrivning där han påtalar att vissa stödagenter även skulle kunna spela en mer aktiv roll,10då är åldersspannet 55-65 ej troligt utan mer troligt blir 20-45.
Varken i Mitrokhins uppgifter eller Rezuns beskrivningar, förefaller stödorganisationen aktivt tilldelats några former av vapen eller sprängmedel, utan all denna hantering genomfördes av residenturen i det aktuella landet. Utan stödorganisationen skulle i olika grader stödja verkansdelarna då dessa skulle lösa sina uppgifter. Den aktiva stödagenten kan då t ex stöttat med förflyttning mellan olika punkter, hjälpt in verkansdelarna till sina mål och andra likartade uppgifter.
Detta ger även en tydlig sektionering i händelse av att säkerhetstjänsten i det aktuella landet skulle erhålla indikationer kring en agent i stödorganisationen, likväl om agenten skulle avslöja sitt dolda värv för det aktuella landets säkerhetstjänst, blir skadorna minimala, verkansdelarna kan fortfarande lösa sin uppgift, då enbart en del av den totala planen har avslöjats.
Inhämtning.Denna del för sabotagenätverken löstes både av den legala och illegala residenturen i landet. Tre typer av uppgifter kan man spåra i Mitrokhins uppgifter, den första är klassisk inhämtning av mål genom information och planering, den andra är rekognosering av innästlingsvägar och den tredje avslutande är praktisk underhållstjänst för verkansdelarna vilket främst omfattande upprättande av upplag.
Inhämtningav information för planering av sabotage, genomfördes både med öppna och dolda metoder. Vad avser öppna metoder utnyttjandes officiella studiebesök antingen vid sabotageobjektet eller likartat objekt,11 för att få fram information om sårbara delar för att möjliggöra ett sabotage. Vad avser doldametoder förefaller både illegalister och agenter utnyttjats för att erhålla adekvat information för sabotageplanering.12
Den sammanställda informationen bearbetades därefter och sammanställdes till en uppgiftsfolder, jmf engelskans targetpack. Det objekt som skulle utsättas för sabotage fotograferades oftast i flertalet vinklar, den sårbara delen markerades tydligt, skyddsåtgärder kring objektet beskrevs i detalj, lämpligaste inmarsch- och utmarschvägar till objektet markerades m m. Informationen sammanställdes därefter på mindre kartor som verkansdelen kunde utnyttja.13
Denna inhämtning, bearbetning och planering, tog oerhört lång tid, som ett exempel kan nämnas operation KEDAR, som var täcknamnet på sabotage förberedelserna i Kanada, förberedelserna för detta tog hela tolv (12) år, de inledes 1959 och var färdiga 1971.14Därefter får man förutsätta att planerna reviderades efterhand då nya mål tillkom eller försvann. I Sverige skulle residenturen, genomföra planläggning mot fyra (4) till sex (6) större mål varje år, med större mål avses troligtvis ledningsplatser, hamnar, raffinaderier o dyl.15
Rekognosering av innästlingsvägar genomfördes dels av illegalister dels av civila stödagenter eller Sovjetiska medborgare som fått möjlighet att genomföra en utlandsresa. Innästlingen av verkansdelarna föreföll antingen ske via fallskärm eller från havet via ubåt eller motorbåt. Rekognoseringen som genomfördes kring dessa innästlingsvägar var mycket omfattande.16
Landstigningsplatserna för innästling via vatten, undersöktes noggrant, information rörande tidvatten, bottenförhållanden, möjligheter för antingen ubåt eller motorbåt att utnyttjas på platsen, här får förutsättas dolt, inhämtades.17 Vad avser landsättningsplatser via luften, skulle det vara ett öppet område minst 1,5 km långt och 0,5 km brett, ingen bebyggelse fick finnas i anslutning till platsen.18 Vad avser luftlandsättningsplatser så ger de måtten både möjlighet till fallskärmsfällning eller landning med flygplan, här skall särskilt beaktas att under hela sovjettiden hade man bl a kvar ett stort antal AN-2 flygplan.
Objektet som skulle utsättas för sabotage fanns inom en radie av 120 kilometer (km) från innästlingspunkten, oftast fanns flertalet andra högvärdiga mål (HVM) inom samma område, varvid verkansenheten troligtvis hade en huvuduppgift och ett flertal beredd uppgifter. Kartor framställdes över alla HVM inom denna radie för verkansenheten. Upplag placerades alltid i anslutning till innästlingspunkten.19
Vad avser underhållstjänsten, förefaller det ålegat residenturen att upprätta upplagen samt upplagsnycklarna,20själva intransporten av materielen till upplagen, beskrivs inte i Mitrokhin arkivet, varpå det antingen smugglats in illegalt eller via diplomatpost. Detaljerade upplagsnycklar upprättades för varje upplag.
Upplagen som upprättades av residenturen, placerades i närheten av innästlingspunkten, de bestod oftast av tre beståndsdelar, radio, vapen med sprängmedel samt pengar. Dessa förefaller placerats på tre olika platser dock i närheten av innästlingspunkten. Upplagen förefaller varit försåtsminerade för att inga bevis skulle kunna finnas i händelse av avsiktlig eller oavsiktlig upptäckt, minst ett radioupplag har sprängts då polis försökt omhänderta upplaget under slutet av 1990-talet.21
En annan mycket intressant sak som framkommer i Mitrokhin arkivet, är hur både residenturen i Västtyskland och Italien, instrueras i att införskaffa uniformer till verkansenheterna. Uniformerna är inte enbart kopplad till de respektive ländernas försvarsmakter, utan även andra statliga verksamheter, såsom tillsyningsmän, järnvägspersonal, polis o dyl.22
Har det då funnits liknande upplag likt de ovan beskrivna i Sverige? Några vapenupplag har officiellt ej hittats dock har man i Sverige upptäckt och omhändertagit radioupplag, detta skede dock innan Mitrokhin arkivet avslöjades, dessa har upptäckts i södra Sverige närmare bestämt i Skåne. Så att upplag likt ovanstående har funnits i Sverige även med vapen och sprängmedel, är nog inte otroligt.23
Verkansdelarna.Ytterst lite är beskrivet kring verkansdelarna i Mitrokhin arkivet, de går under benämningen DRG, diversionnyye razvedyvatelnyyegruppy, vilket på svenska blir ungefärligt, sabotage- och spaningsgrupper.24 I en utvärdering från 1969, förefaller man vara mycket nöjd med statusen på dessa delar då utbildningen har utvärderats.25 Utöver detta framkommer det att verkansdelarna i ett område i USA, efter genomfört sabotage skulle ta sin tillflykt till bergsområden.26Detta är dock explicit det enda som nämns om dem bortsett från inhämtningsdelarna och stöddelarna kring dessa sabotage- och spaningsgrupper.
Kopplat till utrustningsdetaljer o dyl så kan vi dock förutsätta att dessa grupper som minst bestod av tre (3) till fyra (4) individer. En chef, en signalist och en fältarbetsspecialist och troligtvis en sjukvårdare. Mest troligt behärskade minst en i gruppen det språk som var aktuellt i det land de skulle verka i, detta utifrån det faktum att i minst två länder har residenturerna införskaffat lokala uniformspersedlar.
Slutsatser
Ser vi till hur den nuvarande Ryska operationskonsten betonar vikten av utnyttjande av underrättelsedrivna operationer samt utnyttjande av specialförband i de förberedande skedena inför en konflikt kan ett antal slutsatser dras av den sovjetiska underrättelsetjänstens tidigare verksamhet, då de nuvarande ryska är direkt arvtagare till dem.
  1. Sannolikt har sabotageförberedelser påbörjats vad avser inhämtning, bearbetning och planering, utifrån ovanstående genomgång, då SÄPO explicit nämner att Rysk underrättelsetjänst genomför krigsförberedelser i Sverige. Vad som dock ej kan klarläggas är om Rysk underrättelsetjänst fortfarande förfogar över liknande grupper såsom DRG eller om man numera enbart delger informationen till det nya ryska specialförbandskonceptet.
  2. En högre grad av medveten och vakenhet krävs av det svenska samhället i dagsläget, mycket åligger SÄPO, Polismyndighet och Försvarsmakten, om att upplysa samhället återigen kring detta. Då man explicit har betonat att krigsförberedelser genomförs, då den nya typen av rysk krigföring tydligt använder sig av ett liknande koncept, så krävs vaksamhet hos ”detektiven allmänheten” för att kunna motverka förberedelserna av denna verksamhet.
  3. Uppbyggnaden av dessa sabotageförberedelser är i sig mycket enkla, men enkelheten gör att de med hög sannolikhet hade lyckats. Dagens öppna gränser och möjlighet till rörlighet, ökar sannolikheten till att ett liknande koncept, har en än högre grad av möjlighet att lyckas.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Foregin Policy 1(Engelska)
Reuters 1(Tyska)
SR 1(Svenska)
Oxford Analytica 1(Engelska)
Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. 2001
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014
Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014
Slutnoter
5Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 361
6Ibid. Sid 364
7Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 255-256
8Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360-361
9Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989. Sid 116-117
10Ibid. Sid 119
11Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360
12Ibid. Sid 360, 366
13Ibid. Sid 364
14Ibid. Sid 364
15Ibid. Sid 364
16Ibid. Sid 360
17Ibid.
18Ibid. Sid 365
19Ibid.
20Ibid. Sid 360, 364
21Ibid. Sid 364-365
22Ibid.
23Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014. Sid 176
Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014. Sid 204
24Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 359
25Ibid. Sid 377
26Ibid. Sid 364

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.