Månatliga arkiv: mars 2015

Isolerat angrepp mot Sverige – varför inte?

 

Under lång tid har ledande svenska politiska och militära företrädare med emfas hävdat att risken för ett isolerat angrepp mot Sverige inte finns på kartan. Jag skulle vilja hävda att den tesen är felaktig. Ett isolerat angrepp mot Sverige kan vara en mycket attraktiv option för Ryssland.

Ser man på de baltiska staterna med ryska ögon så skulle de kunna användas av Ryssland för att uppnå det kanske viktigaste målet av alla för rysk utrikes och försvarspolitik; att splittra NATO och EU. Därmed skulle Ryssland få ett drastiskt ökat inflytande internationellt och inte minst över grannländerna i sitt närområde. Sveriges militära svaghet kan vara en avgörande faktor som gör det möjligt för Ryssland att utnyttja de baltiska staternas utsatta position i syfte att bryta upp båda de västliga allianserna.

Problemet för Moskva är att så länge NATO kan göra det trovärdigt att alliansen kan och avser att försvara Baltikum så kommer utrymmet för ryska påtryckningar och hot riktade mot de baltiska staterna vara begränsat. En fråga som då på rysk sida inställer sig är: går det att på något sätt minska trovärdigheten i NATO:s säkerhetsgarantier? Antingen när det gäller NATO:s fysiska möjligheter att ingripa militärt och/eller som påverkar NATO:s vilja att agera till stöd för de baltiska länderna?

NATO är starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium, och gärna också landterritorium (för basering), för att kunna göra det trovärdigt att man tillräckligt snabbt kan ingripa med flyg- och marinstridskrafter till försvar av Baltikum. De är enda typer av resurser NATO har till förfogande med kort varsel – dagar, veckor. Att enbart operera från Centraleuropa för att skydda Baltikum är i praktiken omöjligt. Det skulle ta lång tid för NATO att nedkämpa de luftvärnssystem och markstridskrafter som skulle skydda en eventuell rysk operation i Baltikum. De baltiska länderna skulle vara ockuperade långt innan hjälpen nått fram. Dessa ryska system finns för övrigt på plats redan idag.

Självfallet är ryska planerare medvetna om svenskt territoriums betydelse för NATO. Som en liten utvikning – det är ingen tillfällighet att Ryssland genomför undervattensoperationer på svenskt vatten. Det är inte bara svenska marinoperationer som skall förhindras i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Sannolikt är det framförallt förberedelser för att försvåra för NATO att utnyttja våra skärgårdar som baseringsområden. Basering i Sverige skulle avsevärt öka effekten av NATO:s marinoperationer samtidigt som fartygen skulle kunna ges en avsevärt säkrare basering än i de öppna polska och tyska hamnarna i södra Östersjön.

Den riktigt stora vinsten för Ryssland skulle dock vara om man redan innan eller tidigt i en konflikt skulle kunna framgruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem till svenskt territorium, t ex Gotland, Vikbolandet eller Blekinge. Det skulle sannolikt på ett avgörande sätt kullkasta NATO möjligheter att försvara sina baltiska alliansmedlemmar på ett effektivt sätt.

Lösningen att i samband med ett angrepp på Baltikum genomföra en operation syftande till att ta, ”låna”, delar av svenskt territorium har dock en avgörande nackdel. Den är en del av en operation där Ryssland angriper en eller flera NATO medlemmar.  Det skulle sannolikt, nästan med automatik, utlösa förberedda motåtgärder från NATO, det för att alliansen inte ska hamna i efterhand. Det kan trots allt finnas en chans att ”rädda” Baltikum om man reagerar tillräckligt fort. Eventuellt kan Ryssland vara berett att ta den risken i hopp om att NATO trots allt skulle tveka eller sakna förmåga att vidta så kraftfulla motåtgärder att de skulle kunna leda till ett storkrig – svaret på den frågan kan man dock bara få i efterhand. Finns det andra, mindre riskfyllda, optioner?

Den mest optimala vore att, utan att behöva direkt angripa något NATO land, försätta alliansen i en situation där det är uppenbart att den inte kan försvara sina baltiska medlemmar. Kommer då NATO vara berett att starta ett storkrig i Europa för att upprätthålla principen att angrepp mot en alliansmedlem automatiskt utlöser ett krig mot Ryssland även om man är medvetna om att det angripna landet kommer besättas innan det är möjligt att göra något åt det? Kommer alliansens alla medlemmar ställa upp för denna princip, eller riskerar alliansen att splittras? Sannolikheten för det senare är nog inte försumbar, snarare tvärtom.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik de senaste 10-15 åren har skapat förutsättningar för Ryssland att överväga just en sådan option. Försätta NATO i en omöjlig militär situation utan att direkt angripa ett NATO land. Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ”låna”, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för NATO att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option.

Den ryska resursinsatsen skulle vara begränsad, man skulle inte behöva ta några större risker genom att tunna ut sina stridskrafter i andra riktningar. Man skulle uppnå ett avgörande militärt övertag i Östersjöområdet gentemot NATO utan att behöva riskera ett krig med alliansen. Att NATO snabbt och med kraft skulle ingripa till försvar för en icke alliansmedlem är mer än osannolikt (det oberoende av vad vissa i Sverige eventuellt hoppas och tror). Att Sverige ensamt skulle föra krig mot Ryssland efter att inledningsvis förlorat smärre delar av sitt territorium, t ex genom att försöka sänka ryskt tonnage i Östersjön eller angripa militära anläggningar i Kaliningrad får nog betraktas som osannolikt. Risken är i vart fall väl värd att tas med hänsyn till de vinster som finns att hämta och de begränsade skador som Sverige skulle kunna åsamka Ryssland. Skulle man dessutom göra det helt klart att ockupationen av t ex Gotland bara är en tillfällig historia kopplad till att man på diplomatisk väg löst Baltikumproblemet med NATO och EU så kanske den svenska viljan till att föra krig med Ryssland blir än mindre.

Sveriges militära svaghet har gjort oss till ett presumtivt verktyg för rysk maktpolitik som skulle kunna utnyttjas för att förstöra NATO:s trovärdighet som garant för Baltikums och i förlängningen Europas säkerhet. Det isolerade angreppet går inte att avskriva – tvärtom.

                                                                 *****

 

”Hotet” från Finland

Ryska luftburna styrkor (VDV) har under den oanmälda övningen omgrupperats norrut. Inslag från början av denna vecka.

Ryska arktiska Franz Josefs land, intill Svalbard, framhävs under beredskapsövningen. Missa inte detta klipp.

Putin satte i måndags igång en oanmäld beredskapsövning, till stor del intill Norden, som hunnit fördubblas och nu omfattar bland annat 80,000 soldater och 220 flygplan och helikoptrar. Samtidigt pekas finländare ut som farliga för ryska Karelen.

Hittills verkar inga svenska medier ännu ha uppmärksammat det nydanande med den ännu inte avslutade oanmälda ryska övningen. Förutom storleken och dubbleringen är det påfallande hur man i stor skala, sannolikt oöverträffat, med inget (?) varsel alls uppenbarligen har lyckats omgruppera stora delar av flera luftlandsättningsförband till olika platser i Arktis. Man har i norska staber antagligen särskilt noterat betoningen på Franz Josefs land, den ryska ögrupp som ligger öster om den norska ögruppen Svalbard.

Det som står klart om norsk hållning till övningen är att man från högsta ort i Norge nu är öppet negativ till den, särskilt hur den har växt. Norska myndighetspersoner har vid tidigare ryska övningar varit sparsamma med offentlig kritik.

Om vi växlar till relevanta finska nyheter på svenska så finns det en högintressant SvD-artikel, ”Rysk säkerhetstopp varnar för Finland”. Men artikeln saknar en uppgift som verkligen borde ha varit med. Känner man inte till vem Nikolaj Patrusjev är skulle man kanske kunna tro att han är pensionerad, eftersom det bara står att han är före detta FSB-chef (FSB = säkerhetstjänsten). Patrusjev är dock i högsta grad i arbete – han är sedan 2008 den som håller ihop Rysslands säkerhetsråd. Putin hade samma position fram till dess att han blev tillförordnad president.

För den som vill läsa om när det senast var fullskaligt krig i Norden rekommenderas den nya boken Churchills elitsoldater av Ross Kemp, som lyfter fram särskilt två brittiska operationer i Norge, ”Archery” och ”Gunnerside”. Den senare var mot Hitlers kärnvapenprogram och värdet av operationen överskattas av Kemp. Men värdet av kapitlet om ”Archery” och flera andra kapitel gör att boken dock är mycket läsvärd för den som är intresserad av våghalsiga operationer. Boken går nu att skaffa genom Pennan & Svärdet.

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M


Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna. 

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit ”fredsskadade” vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).

När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om  de satt med i Alliansen under tiden för alla ”satsningar” som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men….

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette ”5,5 miljarder till försvaret”. I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare…  I DN skriver Erik Helmersson om detta som ”pinsamt”.

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:

–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.

Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in – trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition. 

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat

”Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande…” och ”Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag.”

Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen ”Ny normalbild eller nytt kallt krig”. Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.

Cyberattackförmåga – gästinlägg av Jan Kallenberg

Gästskribenten, reservofficeren, Jan Kallenberg på Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas, skriver idag om cyberattackförmåga – högaktuell sedan försvarsminister Peter Hultqvist aviserat att Sverige skall inneha den förmågan.

Artikeln är tidigare publicerad på C4ISR & Networks, därav språkvalet.

Vi inleder dock med en liten film.

THE TIME TO ACT – IS BEFORE THE ATTACK

In my view, one of the major weaknesses in cyber defense planning is the perception that there is time to lead a cyber defense while under attack. It is likely that a major attack is automated and premeditated. If it is automated the systems will execute the attacks at computational speed. In that case no political or military leadership would be able to lead of one simple reason – it has already happened before they react.

A premeditated attack is planned for a long time, maybe years, and if automated, the execution of a massive number of exploits will be limited to minutes. Therefore, future cyber defense would rely on components of artificial intelligence that can assess, act, and mitigate at computational speed. Naturally, this is a development that does not happen overnight.

In an environment where the actual digital interchange occur at computational speed, the only thing the government can do is to prepare, give guidelines, set rules of engagement, disseminate knowledge to ensure a cyber resilient society, and let the coders prepare the systems to survive in a degraded environment.

Another important factor is how these cyber defense measures can be reversed engineered and how visible they are in a pre-conflict probing wave of cyber attacks. If the preset cyber defense measures can be ”measured up” early in a probing phase of a cyber conflict it is likely that the defense measures can through reverse engineering become force multiplier for the future attacks – instead of bulwarks against the attacks.

So we enter the land of ”damned if you do-damned if you don’t” because if we pre-stage the conflict with artificial intelligence supported decision systems that lead the cyber defense at computational speed we are also vulnerable by being reverse engineered and the artificial intelligence becomes tangible stupidity.

We are in the early dawn of cyber conflicts, we can see the silhouettes of what is coming, but one thing becomes very clear – the time factor. Politicians and military leadership will have no factual impact on the actual events in real time in conflicts occurring at computational speed, so focus have then to be at the front end. The leadership is likely to have the highest impact by addressing what has to be done pre-conflict to ensure resilience when under attack.

Jan Kallberg is a researcher at the Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas

SÄPO: Ryssland förbereder militära operationer i Sverige

På dagens presskonferens i området ”Ingenting” i Solna höll SÄPO idag presskonferens om sin nyligen släppta rapport, eller årsbok som de kallar den. Läsning rekommenderas, den är fyllig och snyggt formgiven dessutom.

Man får också handgripliga tips i hur man skall bete sig om man uppfattar att främmande makts underrättelsetjänst gör närmanden.

På presskonferensen sammanfattades det viktigaste innehållet och vi fokuserar av naturliga skäl på de delar som rör det militära försvaret och totalförsvaret och hotet från Ryssland.

I rapporten skriver SÄPO bl a:

”Det största underrättelsehotet mot Sverige utgörs av Ryssland. Rysslands spionage i och mot Sverige är mycket omfattande. Det har dessutom ökat i anslutning till krisen i Ukraina. På olaglig väg
– och i skydd av diplomatiska skenbefattningar – samlar ryska underrättelseofficerare in information om det svenska försvaret, politik, ekonomi, teknik, vetenskap och politiska flyktingar.
Ett exempel är den militära underrättelsetjänsten, GRU, som är en del av den ryska krigsmakten.

GRU har funnits och verkat i Sverige sedan 1930-talet. GRU försöker köpa utrustning som endera omfattas av embargo eller är hemlig. Syftet är att öka den tekniska nivån inom den ryska krigsmakten. Säkerhetspolisen har stoppat flera försök till anskaffning av exportlicensbelagda produkter. De försöker också värva agenter och utföra dataintrång med mera. GRU intresserar sig dessutom för militär-, polisiär- och annan personal i utlandstjänst.

Personalen i de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna består ofta av välutbildade, yrkeskunniga och ambitiösa tjänstemän. För en underrättelseofficer inom exempelvis den civila underrättelsetjänsten, SVR, är utbildningen lång och bred. Ämnen som psykologi, språk, litteratur,
konst och informationshantering står på schemat.

Den färdigutbildade underrättelseofficeren har en god kompetens att fullgöra sina uppgifter med hjälp av konspirativa metoder och genom att skapa förtroende hos de agenter de har till uppgift att värva samt andra de möter. Som tidigare nämnts, verkar underrättelseofficeren väldigt ofta bakom en diplomatisk skenbefattning. I och med detta ges underrättelseofficeren, utöver de privilegier som följer av en diplomatisk befattning, även ett skydd mot åtal.”

På presskonferensen idag ställde journalister frågor som besvarades av olika experter, t.ex. Wilhelm Unge, chefsanalytiker.

En mycket intressant fråga var:
– Vad har rysk underrättelsetjänst för uppgift i Sverige?
Varpå Unge svarade:
– Förbereder militära operationer

Man berättade också att var tredje rysk diplomat i Sverige egentligen är underrättelseofficer och att GRU, SVR och FSB finns på plats i Sverige idag. De civila tjänsterna (SVR) är nästan tillbaka på KGB-nivå. Dessa kränker vårt territorium varje dag.

Och mot denna bakgrund föreslår regeringen alltså en sänkning av Försvarsmaktens förmåga. Dessutom säger man blankt nej till ett NATO-medlemskap och man vill inte ens utreda frågan.

Vi anser dock, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.

Moderatplakat?

Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari måste redan vara färdigt eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor. I samband med att den säkerhetspolitiska […]

Över ytan

Analys
Klockan 08:00 (Moskvatid) 16MAR15 beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en selektiv beredskapskontroll omfattande delar ur Militärdistrikt (MD) Norr (N), MD Väst (V) och Luftlandsättningstrupperna (VDV). Beredskapskontrollen kommer omfatta ca 38,000 man, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster samt 3,360 andra typer av materielslag såsom fordon, pansarskyttefordon, artilleripjäser o dyl.1
Mängden 38,000 soldater innebär i praktiken att drygt hälften av MD V har intagit stridsberedskap, då man bedömer att omobiliserat består MD V av drygt 65,000 man.2 VDV deltagande kan även innebära att övningen är större, då man hänvisar till siffran 38,000 man ur MD V, VDV som egen försvarsgren räknas ej in i MD V stridskrafter, då dessa sorterar direkt under Generalstaben och ej MD V stab. Därutöver så ingår nästintill samtligaytfartyg ur Norra marinen i övningen och drygt 1/3 av det totala ubåtsbeståndet, bedömt ligger även ett antal strategiska ubåtar sedan tidigare ute på avskräckningspatrull.3
Bild 1. Operationsriktningar inom MD V/N
Beredskapskontrollen kommer pågå mellan 16-21MAR15, inledningsvis kommer förbanden utgångsgruppera därefter kommer grundläggande färdigheter kontrolleras och slutligen kommer förbanden övas i olika taktiska situationer. Övningsmoment som kommer ingå i beredskapskontrollen är försvar av landgräns, åtgärder mot jägar-/specialförband, sjö- och luftstrid, förflyttning av specialförband över långa avstånd.4
Styrketillförsel till de arktiska baserna vid Novaja Zemlja samt FransJosefs land kommer specifikt övas under beredskapskontrollen.5 Den 17MAR15 kommer även en strategisk ledningsövning påbörjas d.v.s. de högre beslutande delarna inom de ryska väpnande styrkorna kommer övas.6Parallellt med detta delgavs även, att inom MD Ö har, 16MAR15, en större sambandsövning påbörjats som kommer täcka in stora delar av dess geografiska område.7
Kraftsamlingsriktningen förefaller vara den karelska samt arktiskaoperationsriktningen för beredskapskontrollen. Bedömt kommer luftlandsättningsförbanden vara de förband som utnyttjas för styrketillförsel till Novaja Zemlja och FransJosefs land. Luftlandsättningsförbanden kan, bedömt, som tidigast utnyttjas under det andra kvartalet 17MAR15. Övriga förband kommer bedömt påbörja taktiska övningar i förband som tidigast 18MAR15 intill 21MAR15. Vissa övningsmoment kan bedömt ske inom den baltiska operationsriktningen, då man även nämner att specifika förband inom MD V ingår i beredskapskontrollen.
En särskild faktor man bör beakta är inom MD Central (C) förra veckan, 13MAR15, påbörjades en beredskapskontroll med en reducerad mekaniserad brigad samt en reducerad artilleribrigad, varvid en reducerad brigadstridsgrupp, förstärkt med artilleri, kan finnas att tillgå i övningen.8 Därutöver har man under de senaste 7-14 dagarna inom flertalet MD genomfört luftförsvarsövningar och vissa fortgår fortfarande,9varvid man generellt förefaller höjt förmågan/stridsberedskapen under den senaste tiden inom luftförsvaret.
Samordnat eller ej med beredskapskontroll, så genomförde det Ryska Utrikesministeriet ett uttalande, 16MAR15, där man ansåg att den ökade mängden med NATO övningar i Norra Europa destabiliserar en av världens mest stabila regioner.10 Dock uttalade sig Kreml, via dess presstalesman Dmitry Peskov, att beredskapskontrollen som genomförs inom MD V/N ej har något att göra med den ansträngda situation mellan Ryssland och Väst.11
Totalt sett med dels beredskapskontrollen inom MD V dels med övriga övningar som genomförs inom de övriga MD just nu, har man höjt stridsberedskapen hos de ryska väpnande styrkorna. Detta kan antingen vara riktat som ett budskap mot Väst eller ett rent inrikespolitiskt budskap, kopplat till Vladimir Putins frånvaro i dryga två veckor, vilket skapat vilda spekulationer inom Ryssland.
En djupare analys rörande beredskapskontrollen inom MD V kommer publiceras senare på bloggen då, beredskapskontrollen är avklarad.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BBC 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5 (Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
TvZvezda 1, 2(Ryska)
Military Balance 2014. IISS. 2014.
Slutnoter
3IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 187
5Ibid.

Vad var det som hände?

Putin är åter och ordningen är återställd.

Under de gångna veckorna har den viktigaste oppositionspolitikern i Ryssland mördats, Putin har varit frånvarande i 10 dagar, ett kloster i Moskva har brunnit, Ryssland medgav att man hade beredskap att nyttja kärnvapen vid annekteringen av Krim (vad det nu betyder?) och idag så sätts Norra Flottan (40 000 man) i högsta beredskap i samband med en övning.

Det mesta som Ryssland företar sig följer en ganska proportionell eskalering sedan några år. Övningsomfattningen ökar, invasionen av Ukraina följer vad man skulle kunna uppfatta som en plan även om det föreligger viss osäkerhet där. Kränkningar av andra länders luftrum eller territorialvatten ökar stegvis och informationsoperationer inklusive statsmedia mot främst grannländer tilltar i styrka sakta men säkert.

På senare tid har nyckelpersoner i den ryska ledningen uttalat sig något mer spetsigt än för bara några månader sedan. De trotsar öppet USA, de underkänner EU, de pekar ut länder (t.ex. Sverige och Polen) som drivande antiryska krafter och diplomatin liknar mer och mer ett rent bedrägeri där rökridåer, lögner och brutna löften är mycket större inslag än konstruktiv förhandling. Det känns nästan som att diplomatin blir ytterligare ett psyops-verktyg.

Och just det sistnämnda kan eventuellt skvallra om vad som i själva verket är bekymret…

När Kreml vill att vi skall titta långt bort, då är det nära vi skall titta. När de vill att vi skall höja blicken, då skall vi sänka den. Detta har vi beskrivit i ett inlägg som heter ”Den store illusionisten”.

Rysk strategi är baserad på Sun Zu. För den som inte känner till Sun Zu är det läge att låna hem boken ”The art of war”. I kapitel 1 vers 18 återfinns följande strof:

All warfare is based on deception. Hence, when we are able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must appear inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near.

Detta är grundregeln i rysk strategi. Och inte bara i strategi, hela vägen via operation ned till taktiska förband används metoden. Många svenskar som gjorde lumpen under 70- och 80-talet fick lära sig ordet Maskirovka. Detta är den ryska termen för det som Sun Zu beskriver.

Om man då försöker omsätta de senaste veckornas utveckling med hjälp av Sun Zu så är frågan hur man skall tolka aktiviteterna? Att hota med kärnvapen och att sätta Norra flottan i högsta beredskap borde då snarare tolkas som ett tecken på svaghet – om man skall tro på Sun Zu.

Att Boris Nemtsov mördas är inte ett tecken på att regimen gör som den vill – tvärtom! Det är ett tecken på att någon gör som den vill, trots regimen. Enklare uttryckt – den som vill visa att Putin har förlorat makt genomför ett mord som normalt bara Putin med hjälp av FSB och FSO kan utföra, nära Putins arbetsplats och innanför FSO perimeter.

Att Putin är borta i 10 dagar är – om vi tänker som Sun Zu – inte alls ett tecken på svaghet. Tvärtom kan det vara ett sätt för Putin att visa att han trots händelseutvecklingen kan göra precis vad han vill, om det nu är att plastikoperera sig, vara pappaledig, rehabilitera sig eller – hemska tanke – förhandla med Iranierna om stöd till ISIS.

Han kan göra som han vill, komma tillbaks med ett leende och prata affärer med Atambayev som om ingenting hänt. Det om något är ett oerhört styrkebesked till de som eventuellt tisslat bakom hans rygg.

För slutsatsen av allt ståhej är rimligen att det pågår en maktkamp i Moskva. Nyckelformuleringen här hittar vi hos Rysslands-experten Anders Åslund.

Who is likely to lose first: Medvedev (irrelevant). Next, both Putin and coup makers. But who will win? Russian power lies in the street.
— Anders Aslund (@anders_aslund) 14 mars 2015

Makten i Ryssland finns på gatorna, ordagrant översatt. I stabila demokratier med tydliga politiska block som är vanligt i nordvästra Europa så betyder inte den typen av inrikes maktfrågor särskilt mycket. Men för ryska härskare gäller det att hålla i makten stenhårt. Den utmanas ständigt och den som inte har folket med sig har inte en chans.

Åslund målar upp en bild av en maktkamp där Putin har MVD på sin sida, Ramzan Kadyrov (Tjetjeniens starke man) och Igor Sechin mot en gruppering ledd av Sergei Ivanov påhejad av Alexander Dugin och Igor Girkin (även känd som Strelkov) och Ivanov har dessutom FSB och FSO på sin sida.

Vem är då denne Sergei Ivanov, chef för presidentadministrationen? Han var redan vid valet 2008 en av presidentkandidaterna men han blev också snuvad på premiärministerposten av Dimitri Medvedev. Han har alltså skäl att vara lite bitter. Känner sig dessutom sådana hardliners som Dugin och Girkin trampade på och har dessutom FSB och FSO:s generaler fått mindre pengar och makt till förmån för Shoigu och de väpnade styrkorna – då har vi en riktig häxblandning.

Det är bara att instämma i Åslunds beskrivning – Serious!

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Övning, Desinformation eller Inhämtningsoperation?

Sammanfattning
Den 28JAN15 meddelade det Ryska Försvarsministeriet i ett pressmeddelande att man påbörjat en större marinövning som skulle beröra mer eller mindre hela Östersjömarinen. Den övningen har därefter blivit flitigt diskuterad och till del sedd som en ”ickeövning” och desinformation. Varav ett fördjupningsinlägg krävs kring själva händelsen då debatten förefaller blivit kraftigt infekterad rörande vad som skett och icke skett. Någon form av övning förefaller genomförts av den Ryska Östersjömarinen under det aktuella tillfället, dock förefaller ingen sjöstridsövning genomförts, varav själva övningen i sig även kan ha haft ett annat syfte.
Analys
Allmänt.Den 12MAR15 beskrev chefen för det Nordamerikanska luftförsvarskommandot samt det Norra kommandot, AmiralWilliam E. Gortney, vilken hotbild som finns inom hans geografiska ansvarsområde för den Amerikanska senatens försvarsutskott. Den hotbild han beskrev omfattade dels ickestatliga hot dels statliga hot som riktas mot hans geografiska ansvarsområde.1
Vad som är intressant i denna redovisning inför senatens försvarsutskott ur ett svenskt hänseende är givetvis Rysslands agerande mot dels NORAD dels NORTHCOM. Inledningsvis konstaterar man att den ryska flygverksamheten riktad mot NORAD under 2014, varit den högsta sedan kalla krigets avslut. Därefter har man konstaterat att flygningarna ofta har genomförts i samverkan med inhämtningsresurser för att kunna lagra och bearbeta NORAD agerande mot de ryska flygföretagen.2 Avslutningsvis konstaterar man även att det Ryska agerandet även varit av sådant art som man ej sett under det kalla kriget, såsom flygning med strategiskt bombflyg i den internationella flygkorridoren över den Engelska Kanalen.3
Vad som är mest intressant ur ett svenskt hänseende i denna öppna redovisning, är utnyttjandet av inhämtningsresurser parallellt som man genomför flygföretag med de strategiska bombflyget längs med USA luftrum. Detta innebär rent praktiskt att varje övning Ryssland genomför kan i sig även vara till del en inhämtningsoperation, i syfte att klarlägga olika former av informationsbehov, i allt från utnyttjande av tekniska system till en presumtiv motståndares agerande i olika skeden.
Den 28JAN15 meddelade den ryska marinen att man skulle påbörja en större övning, informationen delgavs bl.a. på det ryska Försvarsministeriets hemsida,4 denna nyhet slogs upp snabbt och stort, troligtvis p.g.a. att den s.k. ”RyskaAdventen” fanns färskt i minnet hos de flesta som följer de ryska väpnande styrkornas utveckling.
Omfattningen av marinövningen skulle bl.a. vara: förberedelser förstrid, skadekontroll, åtgärder motsabotageförband detta skulle genomföras i hamn. Därefter skulle fartygen löpa ut i Östersjön för att genomföra sjöstridsövningar. Både marinbasen i Kaliningrad, Baltijsk, men även i St. Petersburg, Khronstadt, skulle beröras av övningen uppgav man, från Försvarsministeriets sida.5
Enligt det Ryska försvarsministeriet skulle hela Östersjömarinen delta i övningen,6 vilket skulle inneburit en återupprepning av den s.k. ”Ryska Adventen” i storlek av flottövningen. Vad som dock talade mot en återupprepning av den övningen, var det vinterinryck av värnpliktig personal som hade genomförts några månader innan.7 Vilket i praktiken innebar att personalen vid den aktuella tidpunkten för övningen, som mest hade påbörjat sin befattningsutbildning.
Relativt omgående när övningen påbörjades fångade privata signalspanare upp radiotrafik från Östersjömarinen, totalt identifierade man tjugotvå (22) anropssignaler som är knutna till den Ryska Östersjömarinen.8 Vilket blev ytterligare en indikator på att den annonserade övningen ej berörde hela Östersjömarinen.
Vad som hände senare var att några större fartygsformationer förflyttade sig ej ut i Östersjön, den första egentliga bekräftelsen på att Ryska örlogsfartyg fanns i Östersjön blir 06FEB15 då en ubåt samt ett fartyg identifieras tio (10) nautiska mil från Lettisk territorialvatten.9 Viss rysk flygverksamhet förekom dock mellan 28JAN15 intill 06FEB15.10Dock gjorde den Litauiska Försvarsministern, Juozas Olekas, ett uttalande 01FEB15 att man hade kontroll över vilken verksamhet som Ryssland genomförde inom ramen för den annonserade övningen, vilket i sig talar för att någon form av övningen genomfördes, vilket man utannonserat.11
Därefter har man dels inom Försvarsmakten dels från Försvarsmakten tydligt preciserat att någon marinövningen genomfördes ej i Östersjön, utan det hela var de facto desinformation, för att nyttja ett ordval. Vilket blir själva essensen i detta inlägg, var det desinformation, var det en övning eller var det möjligtvis en inhämtningsoperation som genomfördes av Ryssland under några dygn i slutet av januari 2015?
Övning.Inledningsvis bör det klarläggas, var det en övning som genomfördes eller ej? Studerar vi det första uttalandet från Östersjömarinen så är man tydlig med att delge att övningen dels skall ske vid kaj dels i ett senare skede, ske till havs. Litauens Försvarsminister förefaller anse att en övning har genomförts, några omfattande flottrörelser genomfördes dock ej, varpå det förefaller enbart vara det första skedet som genomfördes av övningen.
Ser man till radiotrafiken under den aktuella perioden så förefaller man som minst övat sambandstjänst, varpå det logiska blir att man övat grundövningar vid kaj, vilket man även skriver man skall öva, för att i ett senare skede kunna gå till sjöss. Då den vinterinryckande personal precis bör har varit klar med sin grundläggande utbildning vid den aktuella tidpunkten, är detta logiskt att man då påbörjar sin befattningsutbildning med olika former av grundövningar vid sina respektive fartyg till kaj.
Fortsätter man att studera original uttalandet, så specificeras inte i tid närfartygen skall gå till sjöss, utan enbart när dess övningar, vilket bör läsas som grundövningar, är klara så kommer fartygen släppas ut till sjöss för olika former av stridsövningar. Det mest troliga svaret blir, ja en övning genomfördes, dock vid kaj för att öva grundläggande färdigheter med nya besättningar för att i ett senare skede kunna gå till sjöss med en fungerande besättning.
Dock finns ytterligare en faktor som kan ha förorsakat att man ej gick till sjöss, under den aktuella perioden var det stundtals dåligt till mycket dåligt väder, varvid man helt enkelt kan ha valt momentet med att gå till sjöss p.g.a. utbildningsståndpunkten hos besättningarna kopplat till vädret.12 Det intressanta är dock att detta uttalande förefaller utlöst ett antal reflexivabeteenden, vilket kan ha varit ett bakomliggande syfte till publiceringen.
Desinformation.Var det desinformation som Ryssland genomförde med sin publicering avseende marinövning den 28JAN15? Först och främst måste man ha klart för sig att för att en lögn, vilket i grunden desinformation är, skall fungera så måste den innehålla en hög grad av sanningar, annars genomskådar mottagaren av lögnen det relativt omgående, därefter måste det finnas ett syfte med desinformationen.
Vad var sanningarna då i detta pressmeddelande? Den första sanningen förefaller vara att man de facto genomförde någon form av övningsverksamhet vid fartygen som låg vid kaj, den andra är att radiotrafiken tilltog under den aktuella tidpunkten, vilket i sig kan styrka att någon form av övningsverksamhet genomfördes. Vad var lögnen i sådant fall? Det var att fartygen ej gick till havs.
Vad var syftet i sådant fall med denna desinformation? I grunden syftar desinformation till att förleda en motståndare, i detta fall skulle inte det troligtvis upptäckas förrän efter något dygn då inga fartyg gick till sjöss, då bör syftet med denna desinformation i sådant fall varit att studera vilka åtgärder vidtar man i händelse av att vi går ut med sådan här information.
Återigen krävs det att man studerar uttalandet, vill man hårdra det hela så är det snarare hur vi i väst valt att tolka ett pressmeddelande, hade man från rysk sida istället skrivit ”när besättningarna behärskar dessa grundövningar kommer fartygen släppas till sjöss för att påbörja stridsutbildning, vilket är om drygt en månad”, då hade ingen höjt på ögonbrynen.
Det som skede nu, var att man förefaller utlöst ett antal reflexivabeteenden dels hos media dels hos Försvarsmakterna runt Östersjöregionen med detta pressmeddelande. Jämför vi med den ”Ryska Adventen” då inget pressmeddelande gick ut kring övningen från det Ryska Försvarsministeriet förrän drygt en vecka efter övningen hade avslutas,13 så blev effekten betydligt större denna gång rent massmedialt.
Var det då desinformation? På det blir svaret både jag och nej. Ja vid en hastig genomläsning av pressmeddelandet så kan man se det som det, då man får uppfattningen att flottan skall gå till sjöss efter grundövningarna är genomförda. Nej då man de facto inte skriver någon tidpunkt för att man skall gå till sjöss, förutom att när grundövningarna är genomförda så kommer man påbörja stridsövningar, vilket kan vara från det att pressmeddelandet gick ut intill tids ände.
Inhämtningsoperation.En inhämtningsoperation syftar främst till att besvara en frågeställning som uppstått inom sin organisation. Metoden man väljer för att besvara denna frågeställning är själva inhämtningsoperationen, dessa metoder kan variera både i storlek och om det sker öppet eller dolt. Denna form av operationer genomförs av alla och har genomförs under en lång tid så det är inget nytt eller unikt.
Det mest kända exemplet, post kalla kriget i Sverige, vad avser inhämtningsoperation, inträffade 2011 vid en svensk flygflottilj som även vid det aktuella tillfället ansvarade för incidentberedskapen. En utländsk militärattaché hade fattat posto vid den aktuella flottiljen, samtidigt påbörjade främmande makt anflygning mot Svenskt luftrum, beslut om insättande av incidentroten fattades, varvid den lyfte, parallellt med detta bedrev även främmande makt signalspaning inom det aktuella geografiska området.14
På detta sätt klarlade främmande makt troligtvis ledtider, d.v.s. hur lång tid tar det från det att svensk förvarning i form av radar upptäcker ett företag, till det att stridsledning fattar beslut om insättande av incidentrote till det att incidentroten är luftburen och kan avvärja en kränkning. Likväl kartlades med stor sannolikhet även s.k. sambandsvägar, d.v.s. hur radiotrafiken till ansvarig flottilj vidare till incidentroten går tillväga, till hur signalmeddelandena är uppbyggda.
Då den s.k. ”Ryska Adventen” inträffade, genomfördes ett antal beredskapsåtgärder hos staterna runt Östersjön, bl.a. Sverige ökade sin inhämtningsförmåga under den aktuella tidpunkten både till sjös och i luften för att följa den ryska verksamheten,15 Litauen höjde sin markstridsberedskap hos de förband som är predestinerade att inneha en snabbare reaktionstid mot hot,16 alla dessa åtgärder grundades troligtvis på informationsinhämtning på ett eller annat sätt mot Ryssland för att anpassa sin egen beredskap. Vilket i sig, ej är konstigt, Ryssland agerar på liknande sätt då länder i dess närområde genomför olika former av övningar.
I en intervju med den tidigare chefen, Amiral IgorKasatonov, för Svartahavsmarinen i RIA Novosti, 13MAR15, så kommer annekteringen av Krimhalvön upp i intervjun, varpå han menar att den till stor del möjliggjordes tack vare att man lyckades dupera NATO underrättelsetjänst, läs även övriga västliga underrättelsetjänster, genom att man med olika metoder lyckades dölja förberedelserna samt agerandet.17
I händelse av en konflikt mellan Ryssland och någon nation i Östersjöregionen, krävs likt på Krimhalvön en förmåga att dolt kunna genomföra sina förberedelser, i Östersjöregionen i en än högre grad än vad som var fallet på Krimhalvön mot Ukraina. Förmågan att dolt kunna genomföra dessa förberedelser kan enbart byggas upp genom att studera hur en presumtiv motståndare reagerar på olika former av agerande och därmed kan metoder utvecklas för att dölja förberedelserna.
Likväl kan man dupera sin motståndare till att vidta felaktiga åtgärder om man känner till hans åtgärder i olika skeden, s.k. reflexivkontroll. Men för att man skall kunna agera dolt, dupera sin motståndare m.m. så måste man iscensätta olika former av ”övningar” i olika storlek för att kunna observera och inhämta information kring hur en presumtiv motståndaren agerar.
Genom att öppet gå ut med att man skulle genomföra en flottövning med stora delar av Östersjömarinen dels vid kaj dels till havs, drygt två (2) månader efter man genomfört en i storlek liknande flottövning samt påbörjade omfattande signalering med sina fartyg, så utlöste man mest troligt ett antal åtgärder hos samtliga Östersjöstater som man kunde studera. Såsom vilka beredskapsåtgärder vidtas, hur snabbt agerar man, hur inhämtas information rörande vår verksamhet såsom HUMINT, SIGINT, OSINT m m.
Slutsatser
Vad blir slutsatsen då av allt detta?
  1. Bedömt genomfördes en övning, dock genomfördes enbart delar av vad som sas skulle övas, i det pressmeddelande som gick ut via det Ryska försvarsministeriet, anledningen till varför samtliga delar ej genomföras kan vara många.
  2. Planerat eller oplanerat fick ryska underrättelseorganisationer troligtvis en god insyn i vilka åtgärder Östersjöstaterna avser vidta i händelse av ett liknande agerande som under den ”Ryska Adventen” d.v.s. ett snabbt kraftsamlat agerande av de ryska väpnade styrkorna, utifrån det pressmeddelande man skickade ut 28JAN15.
  3. Samtliga Östersjöstater förefaller på ett eller annat sätt reagerat på det pressmeddelande som släpptes av det Ryska Försvarsministeriet, varpå man troligtvis startat ett antal reflexmässiga beteenden för ett agerande i sådana situationer som pressmeddelandet beskrev. Genom att studera dessa reflexmässiga beteenden kan man i ett senare skede utöva reflexiv kontroll.
  4. Bedömt fick ryska underrättelseorganisationer även en god insyn i vilka förmågor Östersjöstaterna förfogar över att genomföra inhämtning mot de ryska väpnade styrkorna i Östersjöregionen, varpå metoder kan utvecklas för att dupera dessa förmågor som Östersjöstaterna förfogar över.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
CNN 1(Engelska)
DELFI 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Lettlands Försvarsmakt 1, 2, 3(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3(Ryska)
Senatens Försvarsutskott 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
TASS 1(Engelska)
Weather Underground, 12(Engelska)
Slutnoter
1Senate Armed Services Committee. Statement of Adm William E. Gortney. 2015. Sid 4
2Senate Armed Services Committee. Statement of Adm William E. Gortney. 2015. Sid 5
5Ibid
6Ibid
8Delgivet underlag av privata signalspanare, vars uppgifter under lång tid visat sig vara korrekta, såsom under den Ryska Adventen, då dessa uppgiftslämnare långt innan officiella bekräftelser delgav flygningar med TU-22/95 i Östersjön.

Fortsatt underfinansiering, ubåtsjakt och Gotland

En av Försvarsmaktens BevB 80 som FM vill avveckla, men som regeringen nu vill rädda för att öka ubåtsjaktförmågan.



Sveriges försvar har aldrig tidigare varit så litet som det är idag. Försvarsförmåga är dessutom alltid relativ, och relativt vår dimensionerande motståndare så är vi nu nere på en absolut bottennivå avseende försvarsförmåga. Jag kan även konstatera att i stort sett samtliga politiska partier, efter Rysslands pågående härjningar i Europa, ställt stora krav på ökad försvarsförmåga.  Nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna likaså. När DN häromdagen kunde avslöja att tillskottet endast blir 6,2 miljarder under en femårsperiod varav 4,2 miljarder är nya friska disponibla medel så tar man sig för pannan. Det här är en smärre katastrof som tyvärr ånyo visar på den politisk oviljan att betala för ett trovärdigt försvar.

Jag konstaterar att regeringen och Försvarsmakten står mycket långt ifrån varandra när det kommer till finansieringen. Man har enbart löst ca 20% av det som Försvarsmakten har begärt. Det är ett  framställt behov som redan från början är lågt satt i förhållande till de verkliga behoven. Försvarsmakten har begärt 4 mdr/år eller 16 miljarder under perioden 2016-2019. Regeringens bud uppgår endast till 6,2 mdr varav 2 miljarder är en omfördelning från internationella insatser till nationell verksamhet samt täckning för ökade hyror och arbetsgivaravgifter. Således blir det endast +4,2 miljarder i nya friska pengar under de kommande fem åren.


Regeringens bud innebär i snitt ett årligt tillskott om 840 miljoner. Utfallet blir således endast 20% av den lägstanivå som Försvarsmakten begärt!

Vi har således här ett dubbelfel. För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitisk ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.

Andra prioriteringar

Regeringen har i två avseenden dessutom gjort helt andra prioriteringar än Försvarsmakten. Det rör primärt frågan om Gotland, men även ubåtsjaktförmågan. Man går helt enkelt mot ÖB:s bästa råd genom att prioritera annorlunda. Om man ska dra det hela till sin spets så har regeringen i praktiken underkänt delar av Försvarsmaktens underlag och rekommendationer.
En anledning till detta kan vara att den ”basplatta” i fem steg som Försvarsmakten har begärt finansiering för INTE tillför någon ny eller utökad förmåga. Den fyller enbart (till del) de befintliga luckorna i det militära försvaret. Försvarsmakten har valt att prioritera finansieringen för det som allmänheten redan förutsätter fungerar, d.v.s. det som beställdes av riksdagen 2009.

Regeringens nya bud tillför till del utökad förmåga, primärt inom området ubåtsjakt vilket är glädjande. Men det sker på bekostnad av att andra problemområden förblir olösta och i det stora hela så innebär detta i praktiken att försvarsförmågan kommer att fortsätta att reduceras, inte ökas.

Ubåtsjaktförmåga

Att stärka ubåtsskydd- och ubåtsjaktförmågan är helt nödvändigt. Vi har haft en konstaterad kränkning av minst en, kanske flera ubåtar så sent som i oktober förra året. Ett sådant offensivt och provokativt uppträdande har vi inte sett sen kalla kriget. Jag är mycket förvånad över att Försvarsmakten inte redan tidigare har prioriterat om vissa resurser för att stärka ubåtsjaktförmågan. En förmåga som till stor del är helt nedmonterad efter de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004, något som myndigheten själva konstaterat i ett antal tidigare rapporter till regeringen. Bland annat i de öppna budgetunderlagen.
Försvarsmakten har nyligen sagt att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle leda till lägre operativ effekt och försämrad förmåga att möta ett väpnat angrepp. Här anser jag att man är från Försvarsmaktens sida har intagit ett mycket farligt förhållningssätt. Att skydda territoriet mot kränkningar – även under vattnet – är en del av förmågan till att kunna möta ett väpnat angrepp. Nu har man i praktiken skalat bort detta faktum.

men oavsett det, så måste grunden ändå vara att vi inte kan acceptera att annan makt kränker vårt territorium utan att vi gör något åt det. Vi bör dessutom överväga hur vi kommunicerar. Att använda begreppet ”underättelseoperation”anser jag är fel. En kränkande ubåt måste jagas med alla till buds stående medel, även om det finns brister i förmågan. Således anser åtminstone jag att vi bör bedriva ”ubåtsjaktoperationer” varje gång vi får indikationer på främmande undervattensverksamhet. Den skillnaden sänder nämligen viktiga signaler till den kränkande nationen.

Men för att återgå till det faktum att inga konkreta, åtminstone inga kända åtgärder, har vidtagits för att redan nu öka ubåtsjaktförmågan så kan man dra en intressant parallell här. Om vi leker med tanken att utländska stridsflygplan hade kränkt svenskt luftrum och flugit runt över centrala Stockholm så hade det direkt ställts oerhörda krav på snabba åtgärder för att med alla till buds stående medel förhindra detta. De flesta minns ”Ryska Påsken” när Ryssland enligt uppgift övade anfall mot Sverige, och vi inte kunde skicka upp våra egna flygplan. Då blev det en omfattande storm i media, och då handlade det inte ens om någon kränkning, utan övning i internationellt luftrum. Nu har vi konstaterat att vi har en främmande makt som opererar långt INNE på svenskt territorium. Ända inne i Stockholms stad enligt minst två oberoende observationer. Detta utan att några större åtgärder har skett. Jag vill dessutom hävda att främmande undervattensverksamhet är betydligt farligare än att Ryskt bombflyg övar mot oss. Detta eftersom det finns ett syfte med att befinna sig i våra vatten. Ett syfte som vi inte känner till, och med en målsättning som kan vara mycket farlig. 
Men regeringen gör nu alltså en annan bedömning och verkar ta detta på stort allvar. Under presskonferensen efter Operation Örnen i oktober så lovade statsministern att ubåtsjaktförmågan skulle stärkas. Nu uppfyller man detta löfte, även om vi ännu inte vet i vilken exakt detaljeringsgrad det kommer att ske. Det här är bra och helt nödvändigt.

Gotland

När det kommer till permanenta förband på Gotland så är det i grunden ett mycket bra förslag och helt i linje med vad många militära experter påtalat under en längre tid. Men problemet är att satsningen är alldeles för liten. Ett kompani är inte alls tillräckligt, och har inofficiellt redan fått det mindre smickrande namnet ”kamikaze-kompaniet”. Ett minimum hade givetvis varit att inledningsvis basera en bataljon på ön. men till det räcker inte pengarna på långa vägar.

Men vill man se positivt på det hela så kan åtgärden betraktas som ett första steg på vägen mot att – på riktigt – återmilitarisera Gotland. Det som verkligen hade behövs på Gotland för att åstadkomma nödvändig försvarsförmåga är luftvärn och kustrobotar. Redan 2012 skrev jag ett förslag på vad jag då ansåg skulle behövas i en Gotlandsbrigad, och förra året skrev jag om vilken tröskeleffekt ett kustrobotbatteri på Gotland skulle kunna åstadkomma med relativt små medel. Jag kan dessutom ånyo konstatera hur fullkomligt idiotiskt det var att avveckla det toppmoderna tunga kustrobotbatteriet i samband med att KA 2 lades ned. I skrivande stund ligger de gamla robotbilarna till försäljning på blocket med tillägget – NYSKICK – i rubriken. Mätarställningen är 1474 mil…. Man tar sig för pannan över vad som tillåtits ske! 

När det kommer till Gotland så har regeringen även här gjort en helt annan bedömning än vad Försvarsmakten flera gånger tidigare har redovisat. ÖB menar att han inte vill binda upp resurser på Gotland och att investeringarna i infrastruktur skulle bli för dyra. Moderaterna har tidigare varit av samma uppfattning. Man har hävdat att förband ska transporteras till Gotland vid behov.
Men enligt många experter så kommer det bli svårt att hinna transportera förband till ön i tid samtidigt som det i ett krisläge skulle binda upp näst intill hela Marinen och även delar av Flygvapnet för att säkert eskortera en transport över havet.
Anledningen till att regeringen kan ha gjort en annan bedömning är den omfattande kritik som förts fram av andra grannländer. Sverige är tidigare utpekat som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president, som uttryckt att ett oförsvarat Gotland oroar de baltiska staterna. Förutom att Gotland är en del av Sverige som vi givetvis måste kunna försvara så är Gotlands läge i Östersjön av stor militärstrategisk betydelse. Den som sitter på Gotland kan kontrollera Östersjön, och om Ryssland skulle ”låna” Gotland så omöjliggör man för NATO att förstärka ex. Baltikum

Sammanfattning

Vad som i sammanhanget är anmärkningsvärt är att regeringen nu går in och detaljstyr prioriterade områden och materielanskaffningar. Min uppfattning är att ju mindre försvaret blivit, destå mer har detaljstyrning från våra politiker ökat. Möjligen är det möjligheten till överblick som har möjliggjort det. Antalet förband och materiel är helt enkelt mycket begränsade.

Det positiva i sammanhanget är att regeringen nu är mycket tydlig med att det nationella försvaret nu måste stå i fokus. Efter FB04 var det uttalat att Försvaret primärt skulle verka utomlands, nu vänder man på den steken igen. Regeringen ökar i samband med det även överföringen av medel från anslaget för internationella insatser till nationell verksamhet. Medel som tidigare varit helt låsta, och som under Alliansregeringen gick tillbaka till statskassan..

Ökning av ubåtsjaktförmåga och att återmilitarisera Gotland är helt nödvändigt. Dels med tanke på omvärldsläget i stort, men också på grund av det som har skett i vår skärgård. Vissa bedömare anser att det dessa åtgärder enbart vidtas för att samla politiska poäng hos väljarna. I den bedömningen håller jag inte alls med.

Det stora problemet är dock anslagsnivån. Att skjuta till 20% av de äskade 4 miljarderna är dock ytterst ansvarslöst. Att regeringen dessutom gör en annan prioritering än Försvarsmakten innebär att de tidigare stora hålen från försvarsbeslutet 2009 kommer att finnas kvar, och på sikt kommer de att växa ytterligare samtidigt som den totala försvarsförmågan urholkas allt mer.

Man undrar vad som ska krävas för att politiken ska förstå att det är allvar nu?

Kommentarer


I tordags intervjuades jag och Wiseman kort i SR ekot. 

I fredags deltog jag och Annika Nordgren Christensen i en längre intervju i SR Studio1 där vi fick kommentera regeringens bud. Inslagen finns här nedan. Inledningsvis intervjuas försvarsminister Peter Hultqvist, och från 09:30 in i klippet kommentarar jag och Annika.

Försvarsförhandlingar

Ja, sådana pågår nu som bäst. Mot bakgrund av regeringens öppningsbud har jag idag skickat ut följande pressmeddelande:

Försvarsmakten har under flera år framhållit att inriktningsbeslutet 2009 varit underfinansierat med 3-4 miljarder. Med andra ord har den insatsorganisation riksdagen beslutat om inte varit möjlig att åstadkomma inom given ekonomisk ram. Myndighetens egen bedömning är att det krävs en förstärkning med fyra miljarder kronor per år under nästa inriktningsperiod.

I torsdag presenterade regeringen sitt bud i de pågående försvarsförhandlingarna. Förslaget innebär bland annat anställning av fler heltidssoldater, permanent militär närvaro på Gotland och ytterligare en manöverbataljon i insatsorganisationen. Dock är regeringen bara beredd tillskjuta en knapp miljard per år i ökat försvarsanslag.

De svenska försvarsbesluten har under lång tid lidit av underfinansiering. Skillnaden mellan beslutade ambitioner och ekonomiska medel har ofta varit betydande. För att vi – i ett mycket allvarligt säkerhetsläge – inte ska hamna i en situation där det kommande inriktningsbeslutet omedelbart havererar har jag idag meddelat Peter Hultqvist att Försvarsmakten nu bör ges möjlighet att yttra sig över regeringens framlagda förslag.

 

Allan Widman

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot […]

Regeringens förslag i nettosiffror

De uppgifter som släpptes igår från regeringen avseende förslag till budget för Försvarsbeslutet 2015 var bruttosiffror. Under presskonferensen framkom det att de 6,2 miljarder kr som nämndes i själv verket inte blir mer än 4,2 mdr kr när man räknat bort 300 mkr i omfördelning inom ram, 500 mkr i höjda hyror till Fortverket och slutligen 1,2 mdr kr i kostnad på grund av höjningen av arbetsgivaravgifter för unga.

Finansieringen av ”basplattan” som de facto inte innebär någon förmågehöjning utan endast livstidsförlängning

Det blev alltså än mer av en tummetott än vad det framstod som igår. De uppgifter som läckte till SvD i februari talade om 4 mdr kr under perioden 2016-2019. Resultatet blir nu alltså 4,2 mdr kr 2016-2020. Det blir därmed i än högre grad fråga om vad som egentligen kommer att kunna ågärdas av bristerna i den så kallade ”basplattan”.

Den som sammanfattat den försvarspolitiska processen bäst är förmodligen Stefan Olsson.

Regeringens ambition stannar vid något minskad försvarsförmåga (uppdaterat 13/3 08.00)

DN meddelar nu att Regeringen kommer att anslå 6 miljarder kr till Försvaret de kommande fem åren. För den oinvigde innebär detta en stor satsning, men för den insatte identifieras det snabbt som ett mycket stort tillkortakommande.

Summan 6 miljarder kr är nämligen mycket långt ifrån den summa som krävs för att realisera den ”basplatta” som varit regeringens försvarspolitiska ambitioner. ”Basplattan” är inte något som tillför någon ny förmåga, utan i själva verket att man försöker täta luckorna inom de områden i det militära försvaret som allmänheten redan förutsätter fungerar – och det i den organisation som beställdes av Riksdagen 2009, men som levereras först ca 2023 (om pengar finns). 

”Basplattan” handlar om basala saker som personlig utrustning (uniformer, hjälmar, skyddsvästar), ammunition, radioapparater, lastbilar med mera. Kort sagt fullständigt grundläggande områden där det idag råder brister antingen i antal eller på grund av att materielen håller på att bli för gammal och måste ersättas eller renoveras. I dagsläget finns också en reparationskö om ca 1000 fordon som står i väntan på pengar.

Försvarsmaktens svar till regeringen i januari (villkorat till 2019, ej 2020) var att det behövs 4 mdr kr/år för att genomföra åtgärderna enligt basplattan. Det vill säga inte att höja någon förmåga, utan att täta luckorna i den beställning som Riksdagen lade 2009. För 2020 som inte ingick i regeringens fråga får behovet förutsättas vara detsamma eftersom Försvarsberedningen inte tog upp bottenplattan.

Under den period som Regeringen nu talar om skulle i så fall underskottet för att uppnå 2009 års beställning bli inte mindre än 14 miljarder kr. 70 % av finansieringen saknas med andra ord.

Uppdaterad bildtext: 6,2 mdr netto. Av dessa ska räknas bort 300 mkr som är omfördelning, 1,2 mdr i höjda arbetsgivaravgifter och 500 mkr i höjda hyror till Fortverket

Sedan 2009 års försvarsbeslut har världen och framförallt Europa blivit åskådare till ett paradigmskifte i säkerhetsordningen i och med Rysslands annektering av Krim och krigföring i Ukraina. Fokus för den ryska upprustningen ligger just nu utöver Krim på Östersjön och Barentsområdet, det vill säga två områden som involverar Sverige.

Många hade säkert trott att det nya försvarsbeslutet skulle innebära en höjd svensk ambition och försvarsförmåga gentemot det tidigare beslutet som togs i en annan tid och med ett annat fokus, men så blir alltså inte fallet.

Två positiva saker går dock att utläsa i det som läckt om Regeringens förslag till försvarsbeslut. Det ena är att Gotland åter får en permanent militär närvaro, om så bara med ett kompani. Detta ökar både svensk beredskap på ön samtidigt som det höjer tröskeln för en fiende att angripa. Det andra är att korvetterna Gävle och Sundsvall får genomgå renovering och modifiering för att fortsatt kunna användas för bl.a. ubåtsjakt. Tyvärr nämns inget om att korvetterna Stockholm och Malmö får dela denna framtid, då dessa just nu är tänkta att bli av med sin ubåtsjaktförmåga.

Vad som bekymrar är också regeringens prioritering och ambitionsförändringar jämfört med Försvarsmaktens kalkyl i den mening att något annat kommer att få stryka på foten. Det eventuella uppsättandet i Stockholm av en åttonde manöverbataljon enligt DN, kommer att kosta ordentligt i verksamhetsbudgeten på både löner och för övning, för att inte nämna fordon till bataljonen. Eller är det så att en annan bataljon kommer att läggas ner för att ge plats? Frågan blir dock allmänt med tanke på underskottet vilka soldater som inte ska få fullständig personlig utrustning? Vilka blir utan fordon? Vilka förband blir utan ammunition?

Utöver den omtalade summan som enligt DN verkar vara helt vikt till det militära försvaret återstår frågan vad som avsätts till det civila försvaret, då samhällets uthållighet mot påfrestningar är en lika stor komponent i vår försvarsförmåga mot utländska militära påtryckningar som vårt militära försvar.

Ett lands försvarsambition brukar mätas i procent av BNP. Här låg Sverige på 2,5 % 1989, 2 % vid millennieskiftet och med dagens uppgifter och förväntat BNP-ökning kommer Sverige att ligga runt 1,1 % de kommande åren. Försvarsalliansen NATO:s rekommendation är ≥2 %.
Det är med anledning av ovanstående svårt att se regeringens ”tillskott” som något annat än ytterligare ett svenskt haveri i försvars- och säkerhetspolitiken. Indikator på indikator har under de senaste åren visat att vägen är på vägen åt helt fel håll, särskilt i vårt närområde där Rysslands besked om CFE-avtalet i förrgår hör till de allvarligaste (som om det inte vore nog med anfallsövningar mot svenskt territorium, ubåtskränkningar och hot och invasioner av grannländer…). Likväl låter nu regeringen fallet i försvarsförmåga att fortsätta eftersom man inte en finansierar lucktä. Frågan blir vad som ska behövas för att Finansdepartementet ska vakna?

Läs även Officersförbundets ordförande Lars Freskers kommentarer till försvarsdebatten
Återblick till 2009 och min debatt med dåvarande försvarsministern

Den försvarspolitiskt orienterade grodan i kastrullen

av Lars Holmqvist Som de flesta vet har den svenska försvarsförmågan stadigt minskat sedan det kalla krigets slut. Utvecklingen har inte på något vis varit spontan, utan är en följd av en ordnad politisk process, där de styrande försvarsbesluten har haft bred förankring i sittande riksdagar. Några av de senaste försvarsbesluten har dessutom föregåtts av […]

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. ”Moskvafreden” som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli ”folkrepublik”. Men priset var högt – och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om – smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: ”Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling”.

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium – viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en ”preventiv aktion” mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Rustningskontroll ej i Rysslands intresse

Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända ”lackmustest”, vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.

Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå. 

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. ”Våra lador är tomma”, har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).

Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015