månadsarkiv: maj 2015

Lägga sig i detaljer

av Olof Santesson

Det har sagts att politikerna inte har lagt sig i militära detaljer så som i den senast senaste fempartipartiuppgörelsen. Kritiken ter sig lätt fånig. Dels är påståendet inte riktigt sant. Man kan enklast gå till Per Edvin Skölds beslutsamhet under beredskapsåren och kolla.

Dels borde vi uppskatta att politiker, som vi med rätta klagar för brist på militärt kunnande, faktiskt försöker lägga sig i även i delar av försvarspolitiken och inte bara nickar ja och amen. Hur skulle vi annars få en second opinion? Departementet verkar inte orka, forskarna deltar sällan i dagsdebatten och medier och allmänhet flaxar än hit, än dit – även när som nu intresset har vaknat.

Man ska nog vara blåögd att tro att Sverker Göransson på egen hand skulle ha satt en aldrig så liten trupp på Gotland, eftersom detta tydligen skulle ha rubbat hans tågordning. Högkvarteret är ju rätt skickligt på att förhala eller förvanska beslut som det finner fel eller i varje fall onödiga. Nu sa Peter Hultqvist med sin tilltagande kunskap och pondus hur det ska vara. Det var väl bra!

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Ordens betydelse – Krigsmakten eller Försvarsmakten?

Om kriget kommer

Om kriget kommer

Ord har betydelse, i synnerhet för en myndighet under regeringen. I en diskussion brukar, när någon vill märka ord, hävda att det ”är semantiskt”, och därför indikera att ordvalet inte har någon betydelse. Det gäller i nästan alla sammanhang, utom när det är frågan om liv och död, eller krig och fred.

Tomas Ramberg, Ekots erfarna politikreporter och jag har lättsamt jabbat, eller som Ramberg uttrycker sig i podden ”Det politiska spelet”, haft ett lågintensivt krig om korrekt benämning på myndigheten Försvarsmakten. Ramberg brukar i sin rapportering regelmässigt återkomma till ”Krigsmakten” och jag brukar regelmässigt besvära mig.

 

Jag är den första att erkänna ett visst underhållningsvärde i meningsutbytet, men det finns också ett allvar i mina invändningar,

”Det politiska spelet” frågar sig om mina invändningar är en konsekvens av att jag vill att det är noga med vad det heter, eller för att det är en PR-fiering av samhället. Det är det förstnämnda, jag har mycket lite problem med att kalla ett äpple för ett äpple eller ett krig för ett krig. Sanningen är en underskattad kommunikationsstrategi och för en informationsdirektör skulle det vara enkelt att vara mindre eftertänksam och mer rakt på sak. Men nu är det inte så enkelt, av flera skäl. De är dels relaterade till regeringsformen, dels Försvarsmaktens defensiva doktrin men också vad som underförstått kan antydas genom felaktig benämning.

Om kriget (utan referens till Clausewitz, 1832)

Krig och vad som är krig är en politisk fråga. Omständigheterna är särskilt reglerade i regeringsformens 15 kapitel. Om riket hamnar i krig, eller befinner sig i ett sådant, inträffar en rad omständigheter. Detta är för övrigt med dagens problematik kring hybridkrigföring förknippat med utmaningar för rikets ledning att avgöra om krig råder eller ej.

Men det är också så att svensk militärt engagemang internationellt eller vår utrikespolitiska hållning påverkas av om det är ett krig eller inte. Det är en väsensskilda fråga om Sverige deltar i en inom- eller mellanstatlig konflikt eller i ett krig. Begreppet krig och användandet av ”krigsmakten” skapar vid svenska militära operationer internationellt en felaktig bild av vad riksdagen har beslutat om eller om Sverige är en part i ett pågående krig, med de konsekvenser detta får folkrättsligt och juridiskt. Oaktat regering är ordvalet av central betydelse och dessutom oaktat om Sverige bidrar med militär personal eller ej. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Om Förvarsmakten som defensiv aktör

Försvarsmaktens doktrin och uppgifter är defensiva. Vi saknar sådana vapen, uppgifter eller förmåga att genomföra offensiva operationer långt in på motståndaren territorium. Det finns ingen uppgiftställning att erövra främmande territorium. Så har det varit i princip sedan 1809 års förlust av Finland, möjligtvis med undantag från vår gemensamma historia med Norge och Åland. 1945 års försvarskommitté initierade begreppet Försvarsmakten och det verkställdes genom 1974 års regeringsform. Begreppet försvarsmakten påvisar därmed myndighetens uppgifter under det att krigsmakten indikerar något våra beslutsfattare sedan länge inte önskat eller för den delen tillfört medel för. Att delta i internationella insatser under FN-mandat innebär inte en offensiv krigsförmåga, inte ens om konflikten innebär svenska förluster. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Om krig som begrepp vs. försvar

Begreppet krigsmakt är inte neutralt, det har en betydelse. Debattörer som menar att Försvarsmakten vilar på lagrar från fornstora dar eller inte är förankrade i den svenska demokratiska myllan, återkallar gärna Krigsmakten i syfte att påvisa en argumentation som inte håller eller är direkt stötande. Nu tror jag inte att Ekots Tomas Ramberg menar detta men andra som gärna t.ex. pekar på Ådalen 1931 som referens för dagens Försvarsmakten får näring av en icke-precis begreppsapparat. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Våra krigsförband

En problematiserande redogörelse över skäl till att avstå Krigsmakten är inte komplett utan att konstatera att det finns en dualism internt i myndigheten. Våra förband som är organiserade för konflikthantering och väpnad strid inom och utom riket benämns krigsförband. Våra egna krav på dessa förband benämns krigsförbandsspecifikationer. Men det som menas är Försvarsmaktens förmåga att klara krigets krav vid ett väpnat angrepp mot Sverige. Försvarsmaktens huvuduppgifter nationellt och internationellt, samt demokratiska uppdrag ges av försvaret och inget annat. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

P.S. En helt annan sak som inte är relaterad till en intressant begreppsapparat är hur central försvarsfrågan blivit i det svenska politiska samtalet. ”Det politiska spelet” som produktion, för säg 10 år sedan, hade inte berört försvaret överhuvudtaget. Nu är ÖB ”veckans spelare”, som det kallas i podden, mest utnämnd som sådan av alla svenska beslutsfattare, eller åtminstone second to none. D.S.

 

 

 

 

 

 

Cirkus GSS/T

Min trogne läsare och kommentator Teaterdirektören (numera omdöpt till f.d. teaterdirektören) har identifierat oklarheter rörande tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T).

För det första blir man lätt lite mörkrädd när man läser om hur anställningsformen uttrycks i platsannonser på Försvarsmaktens hemsida. Jag tar mig friheten att saxa lite ur f.d. teaterdirektörens kommentar på denna blogg.

”Visstidsanställning 4-8 år. (kallas GSS/T)
Deltidsanställning med möjlighet att hoppa in vid sjukdom eller semester.(kallas GSS/T)
Deltidsanställning med viss tjänstgöringstid.(kallas GSS/T)
Tillsvidare tidsbegränsad anställning med 4-8 års kontrakt.(kallas GSS/T)
Anställning enligt GSS-avtalet? (Oklart vad som menas)
Anställning enligt Försvarsmaktens kollektivavtal. (oklart vad som menas)
GSS/T med ett till tre dygns vakttjänstgöring i veckan och lagstadgad semester! (kallas GSS/T)
m.m.

Lite text ur gamla kommentarer.

Hade för något år sedan en lång debatt med ett förband som vägrade förstå hur GSS/T-avtalet fungerade. De tog in individer på kurser och gav dem ett GSS/T-avtal som varade i max tre veckor. Liknande vid sommarvikarier, vaktjänst, m.m. 

Du kan själv förstå hur illa det blir när individen går in till sin arbetsgivare och visar upp GSS/T-avtalet och menar att han har rätt till ledighet för tre veckors kurs i fjällen. Under kursen, och endast under denna (tre veckor) är individen anställd på ett hemmasnickrat avtal som man kallar GSS/T. ”

Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. ”Tillsvidare tidsbegränsad anställning”? Ett detta en statlig myndighets hemsida? Är det ingen som kontrollerar vad som läggs ut på Försvarsmaktens hemsida? Tydligen inte.

Så här är det.

Det finns inget ”GSS/T-avtal”. Det som sker är att individen anställs för tidvis tjänstgöring med stöd av lag (2012:332) om vissa försvarsmaktsanställningar. Det är skillnad på en lag stiftad av riksdagen och ett kollektivavtal.

Lagen stipulerar att en anställning ska vara om minst sex år. Detta är inte förhandlingsbart över huvud taget. Ingen GSS/T kan anställas för kortare tid än sex år!

I praktiken är det så att alla GSS/T anställs med stöd av lagen, medan de flesta GSS/K anställs med stöd av ett tidigare slutet kollektivavtal. Det kollektivavtalet tillåter kortare minsta anställningstider än lagen, men är utan betydelse när man ska anställa GSS/T.

Det finns flera principiella synpunkter som uppkommer med anledning av teaterdirektörens granskning av platsannonser på Försvarsmaktens hemsida.

Den första är att hemsidan torde ha en ansvarig utgivare. Han eller hon har inte gjort något bra jobb eftersom det verkar saknas kvalitetskontroll på den delen som heter ”jobba här”. I princip kan ju de som har rättighet att lägga ut text på hemsidan lägga ut rasistiska eller sexuella trakasserier vilka inte rimmar med Försvarsmaktens värdegrund. Jag tror att detta delvis handlar om oklart rollspel mellan INFOS och FM HRC.

Den andra är att det måste införas en kvalitetskontroll för platsannonserna. Denna blogg har tidigare riktat kritik mot kvaliteten på vissa platsannonser - se tidigare inlägg benämnt ”Party på Livgardet”:

(http://sinuhessamtal.blogspot.se/2012/03/party-pa-livgardet.html 

En snabb granskning av de annonser som ligger ute just nu visar att någon allmän höjning av kvaliteten inte alls skett. Till saken hör också att personaldirektörens beslut om att befattningsnivå alltid ska anges överhuvud taget inte följs. 

GMY

Sinuhe

Folkförankringen måste förtjänas

Svenska Dagbladets gästblogg ”Säkerhetsrådet” har publicerat ett antal inlägg kring ämnet folkförankring. Serien inleddes av forskare vid FHS, följd av styresmannen vid Kungl. Krigsvetenskapsakademin Mikael Odenberg samt av försvarsminister Peter Hultqvist. Nedan text är Försvarsmaktens bidrag till diskussionen. Inläggen kommer att avslutas av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare vid Folk och Försvar.

Folkförankring är ett begrepp som återkommer i den försvarspolitiska debatten och som ibland nästan antar mytiska proportioner. Det är ett begrepp som sällan är definierat men ändå ofta används för att finna motiv för förändring eller förklara beslut som rör Försvarsmakten. Den vanligaste användningen rör frågeställningar kring soldat- och sjömansrekrytering och hur Försvarsmakten ska personalförsörjas.

Så är fallet även i den nu föreliggande inriktningspropositionen där folkförankring används som motiv för ett antal förslag.

När ett mytiskt begrepp används som politisk förklaring förtjänar det att problematiseras. Det är därför förtjänstfullt att FHS tittar på frågeställningen och många av de slutsatser som redovisas i FHS inlägg är intressanta som grund för en fortsatt diskussion.

Folkförankring som begrepp återfinns inte i några opinionsundersökningar. Det gör däremot försvarsvilja och förtroende som därmed förenklat kan sägas utgöra grunden för att mäta och bedöma folkförankringen. Begreppet kan då också anses som relevant att använda som grund för beslut eller behov av förändring. Vi kan konstatera att för Sverige så är försvarsviljan hög under det att förtroendet för vår försvarsförmåga är lågt.

Rent generellt så manar jag till försiktighet vad gäller att koppla personalförsörjning och allmänhetens bildningsnivå kring försvaret, eller enskilda medborgares personliga erfarenheter, som någon slags förklaring till folkförankring. Rent empiriskt finns det ganska få bevis för ett sådant förhållande. I länder som sedan länge varken har värnplikt eller medborgarna har en egen direktkontakt med landets försvarsmakt är folkförankringen, enligt definitionen ovan, ändå hög.

Inte ens i Sverige när vi hade värnplikt var förtroendet stadigt högt utan har sakta sjunkit genom åren. Värnplikten har helt andra kvaliteter men ger inte med automatik en folkförankring. Tvärtom så var kanske unga mäns möte med försvaret inte alltid positivt för deras förtroende för organisationen.

För vad är det egentligen som konstituerar medborgarnas förtroende? Det är framförallt två saker, dels hur väl organisationens uppgifter löses men framförallt om uppdraget uppfattas som relevant. Brandkåren upprätthåller ett sådant högt förtroende, den löser sina uppgifter väl och medborgarna uppfattar de tjänster som tillhandhålls som nödvändiga för samhällets skydd och beredskap.

Försvarsmakten åtnjuter inte ett sådant förtroende; vi klarar inte – enligt medborgarna – vår huvuduppgift att skydda landet mot ett väpnat angrepp samtidigt som många inte bedömer vår institutionella roll som relevant. Om det inte finns en risk för väpnad konflikt, varför finns då Försvarsmakten? Nu ser vi en förändring i den uppfattade relevansen genom ett försämrat omvärldsläge men att höja allmänhetens förtroende är långsamma processer och kräver ett systematiskt arbete. Och skulle omvärlden förbättras så uppstår igen en relevansdiskussion.

Försvarsmakten ska ha ett högt förtroende – eller folkförankring – därför att vi har ett kollektivt våldsmonopol men också för att medborgarna har rätt att kräva ett väl fungerande skydd mot yttre hot.

Det är framförallt fem saker som ger förutsättningar för folkförankring:

  1. Allmänheten måste uppfatta vår verksamhet som förtroendeingivande och relevant.
  2. Politiken har ett ansvar att förklara sina beslut och landets säkerhetspolitiska hållning så att allmänheten förstår varför Försvarsmakten är dimensionerad och utformad på det sätt den är.
  3. Försvarsmaktens medarbetare måste själva tro på det de gör och att de kan lösa de uppgifter riksdag och regering gett myndigheten.
  4. Försvarsmakten måste synliggöra sin verksamhet så att medborgarna uppfattar dess roll och det grundläggande ansvaret för rikets självständighet och oberoende.
  5. Det krävs mångas engagemang, inte bara i Försvarsmakten eller i en frivilligorganisation utan i mycket ett bredare perspektiv, från Kungliga Krigsvetenskapsakademien till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Tystnad och ointresse för frågor kring landets säkerhet är mer skadligt för folkförankring än något annat.

Försvarsmakten uppbär inte folkets förankring som något av Gud givet eller något som kommer med självklarhet. Det måste förtjänas, varje dag, året runt. Det kanske är den viktigaste insikten som måste skapas genom hårt arbete, internt och hos våra beslutsfattare. Det är inte minst viktigt nu med en bekymmersam omvärldsutveckling.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Okänd poliskår mot sabotage

En särskild poliskår inrättades mot sabotage. Denna skylt kommer från en av veteranerna.

I det nummer av Soldat & Teknik som just nått kioskerna (3/2015) berättar jag om krigsårens numera i stort sett okända extra poliskår. Denna hade sabotage och spionage som huvudfokus. De samtida "polistrupperna" uppmärksammans i helgen.

I helgen genomförs två speciella historiska evenemang. Både "polistrupper" och mer kända allierade, svenska och tyska förband uppmärksammas på olika sätt under den Militärhistoriska helgen i Skåne på Beredskapsmuséet.

Utanför norska Narvik blir det på lördag en fjällvandring till platsen där en av de svenska frivilliga 1940 stupade för Norge.

Postmodernism i Putins tjänst

Axess Magasin har i nr 4 2015 temat Postmodernism i Putins tjänst. Jag skriver om möjliga effekter av rysk propaganda, apropå en text av Peter Pomerantsev:

axess 4 2015Men att tillföra resurser för att bygga en fästning av Sverige kommer helt enkelt inte att vara aktuellt mer än på marginalen. Några beslut som signalerar satsning på nationellt försvar pressar man ur systemet, men risken är att vi går ur detta med fullt nationellt fokus manifesterat av några mer symboliskt än operativt viktiga tillskott som ska pratas bort i en nationell och på sin höjd nordisk retorik i höjt tonläge. Intresset för såväl Bryssel som Washington sjunker och i värsta fall tvingas vi så småningom konstatera att vår reaktion på Kremls strategi var att hjälpa till på vägen. (…)

Effekten av propagandan blir att vi enas kring ett starkare försvar, men inte nödvändigtvis kring det som på allvar begränsar Putins inflytande. Min uppfattning är att både det militära och civila försvaret måste stärkas, inte minst för att minska Kremls manöverutrymme vad gäller incidenter, pricksäkra angrepp på sårbarheter i samhället och en växande vanmakt och misstro. Det kan med fördel ske inom ramen för det både viktiga och rationella nordiska samarbetet – men inte istället för Nato och inte utan samtidigt resolut arbete för att stärka EU. Vi behöver vara kallare och smartare, inte bekräfta propagandavinsterna hela tiden genom att gå i taket utan andra effekter än nya politiska ordkrig. Eller för den delen sitta passivt i båten och hoppas på det bästa. Lika lugnt och metodiskt som Sverige bör fylla igen militära och civila luckor i motståndskraften bör vi mejsla fram åtgärder som med hög precision kan höja förmågan. Stockholm ska vara stenhårt kopplat till de europeiska huvudstäderna och lika enträget ska propaganda skäras isär för att blotta sanningen. Vårt samhälle ska vara ytterst noga med att det faktiskt finns något sådant som objektiva sanningar, i synnerhet som hotet mot den uppfattningen inte enbart kommer österifrån utan manifesteras alldeles på egen hand, på sätt som Kreml bara måste älska.

Forts. i Axess.

Läs även Kristian GernerOscar Jonsson och Per-Arne Bodin!

Underrättelseunderläge

Reflektion

AmandaWollstad Twittrade förtjänstfullt i helgen från Försvars och Säkerhetsakademins seminarier vid Försvarshögskolan. Några av dessa Tweet fångade min uppmärksamhet ffa. kopplat till ett tidigare inläggjag skrev, där jag beskrev ett underrättelseunderläge som NATO underrättelsestrukturer hamnat i gentemot Ryssland, vilket i praktiken även blir ett operativt övertag för Ryssland.

FRA överdirektör, Christina Malm, tillsammans med dess presstalesman, Fredrik Wallin, gav två uppseendeväckande uttalanden. Det ena var att FRA som organisation i dagsläget ej är dimensioneradför den dygnet runt verksamhet som krävs utifrån det nya säkerhetsläget. Det andra anmärkningsvärda uttalandet var att de senaste årens utveckling har förvånatFRA d.v.s. man såg inte den negativa säkerhetsutvecklingen komma.

Den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, erhåller en budgetpå cirka 740,000 tkr, vilket fördelas ut på verksamheten genom ett hemligt beslut, dock är MUST verksamhet mycket omfattande. FRA budgetär nästan 900,000 tkr, dess verksamhet är även relativt omfattande, men är i huvudsak inriktad mot inhämtning d.v.s. finna information som kan utnyttjas i analyser och därmed ge en underrättelsebild. Ser vi således till budgetanslag så är FRA vår främsta källa för att skapa en underrättelsebild och därmed en förvarning kring vad som sker i vårt närområde.

Att FRA är duktiga på sin verksamhet råder det ingatvivel om, dock blir det en mycket olustig situation som uppstår när vår främsta myndighet som syftar till att genomföra inhämtning, anmäler offentligt, vilket i sig är mycket bra. Att man ej har resurser och därmed förmåga att kunna genomföra inhämtning dygnet runt utifrån den nya säkerhetsbilden som uppstått. Det man även bör ha klart för sig är att det kan, och kommer troligtvis, bli än mer spänt, vilket innebär att resurserna kommer vara än mer underdimensionerad för att kunna leverera information till analytiker och därmed bedömanden till dels totalförsvaret dels våra folkvalda, att fatta adekvata beslut utifrån.

Under hela det kalla kriget var det underrättelsetjänsten, FRA och dåvarande MUST, som skulle kunna leverera en sådan korrekt bild som möjligt så att vi skulle kunna tillämpa en tröskeleffekt utifrån utvecklingen i vårt närområde. Efter det kalla krigets slut och med den strategiska timeouten, så sa man att underrättelsetjänsten, MUST och FRA, skulle kunna ge en sådan förvarning så ett återtagande skulle kunna genomföras om omvärldsutvecklingen gick i en negativ riktning.

Utifrån FRA uttalande så kan vi nog relativt säkert fastställa att vi i Sverige, likt NATO, har ett underrättelseunderlägekring utveckling i vårt närområde. Underrättelsetjänsten är och förblir den mest vitala delen som måste fungera för ett militärt alliansfritt land som Sverige. Den brist som nu förefaller blottlagts i offentligheten måste snabbt åtgärdas, för som truppspanarnas devis säger "utan spaning ingenaning".

Nästa del som fattade min uppmärksamhet var SÄPO Generaldirektör, AndersThornberg, delgivning i sig var det inga nyheter han delgav utan det mesta har delgivits i 2013 och 2014 årsrapporter för säkerhetspolisen. Däremot nämnde han att Rysslands underrättelsetjänst, oklart om det var GRU eller SVR som åsyftades, hade blivit skickligarejämfört med tidigare.

GRU och dåvarande KGB utrikesspionage, nuvarande SVR, var under det kalla kriget en skicklig motståndare, det råder det inga tvivel om, då de lyckades med en relativt omfattande infiltration i de flesta västländerna, ffa. de som var markant "hårdare" än Sverige. Kan man då konstatera att de blivit skickligare d.v.s. ändrat sitt "modus operandi" och förändrat sitt "tradecraft" så är situationen komplicerad.

Främst utifrån att huvuddelen av de västliga säkerhetstjänsterna ejhar sitt huvudfokus på kontraspionage utan kontraterrorism. Kontraspionage är en mycket personalkrävande verksamhet d.v.s. det krävs mycket personal för att kunna följa misstänkt underrättelsepersonal för att få ett genombrott i sin inhämtning och det är tidskrävande verksamhet. Det i sig skulle kunna innebära att den verksamhet man de facto har detekterat enbart kan vara toppen av ett isberg.

Totalt sett ger detta en väldigt dyster bild med dels ett underrättelseunderläge dels ett möjligt kontraspionage underläge. Vilket som jag tidigare nämnt måste åtgärdas omgående, för att säkerställa dels en korrekt omvärldsanalys är möjlig dels kunna fatta korrekta beslut utifrån denna omvärldsanalys.


Have a good one! // Jägarchefen

Efterlyses: Beredskapsplanering för energiförsörjning

av Ingolf Kiesow

 

Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos.

Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna för de nya energiformerna är redan konkurrenskraftiga och ser ut att bli lägre än för de fossila bränslena enligt International Energy Agency. Frågan är ändå hur länge detta kan pågå. Denna utveckling är nämligen delvis ett resultat av att oljepriserna ända sedan de sista månaderna 2014 har legat under hälften av den nivå som hade rått ända sedan 2011. De låga oljepriserna är delvis i sin tur ett resultat av en politik, som OPEC-länderna har svårt att fortsätta enas om. En annan del av förklaringen till de låga oljepriserna är den globala konjunkturnedgången, som har minskat efterfrågan på energi.

Arabstater styr ännu inom OPEC

En tredje förklaring är svårare att förstå. Den handlar om att några av de största oljeproducenterna inom OPEC, särskilt Saudi-Arabien, har vägrat att gå med på sådana produktionssänkningar som normalt brukar överenskommas inom OPEC för att hålla priserna uppe under lågkonjunkturer. Denna gång måste flera svagare producenter inom OPEC, såsom Venezuela, Angola och Nigeria i stället finna sig i betydande ekonomiska svårigheter på grund av den lägre prisnivån, liksom de oljeproducenter som står utanför OPEC. Uttalanden av centrala beslutsfattare inom OPEC tyder på att de anser att världen på allvar håller på att ställa om sin energiproduktion och överger oljan. Det är detta, som gör att efterfrågan är vikande. Det är inte bara lågkonjunkturen, det är ett förändrat konsumtionsmönster, och det kommer att bli bestående, tror man inom dessa kretsar.

De sparsamma uttalanden som kommer från centralt placerade beslutsfattare inom OPEC kan naturligtvis ”bara” vara avsedda att påverka marknaden. Att flera arabstater inom OPEC har kvar billig olja att exportera stöds dock både av det historiska perspektivet och av deras beteende. Under åren efter det andra världskriget låg oljepriserna i USA, som då hade hög självförsörjning med olja, kring 2-3 dollar fatet. När USA behövde importera mera olja gick priset upp, särskilt när OPEC bildade en produktionskartell, men ännu i slutet av 1900-talet låg världs­marknads­priset kring tjugo dollar. Arabstaterna gjorde uppenbarligen goda förtjänster ännu på denna prisnivå, för de fortsatte att bygga ut sin produktionsapparat. Först omkring 2003 började Kinas inträde på marknaden som köpare att påverka prisnivån i stor skala. Priset steg ytterligare, när även Indien började efterfråga stora nya mängder olja. Arabstaterna tjänade mera pengar, men de såg sin marknadsandel sjunka.

Fracking, en amerikansk konjunkturfaktor

När priserna stadigt låg över 60-70 dollar fatet började satsningar på dyrare produktionsmetoder för olja att ta fart och spela en roll. Metoder som att utnyttja oljesand och tjärsand kunde bli lönsamma vid en nivå kring 60-70dollar fatet, visade det sig. Fracking är en komplicerad metod, som måste anpassas till omständigheterna på plats, men är i allmänhet dyrare. När oljepriset kom upp till och översteg hundra dollar fatet kom fracking in i bilden på allvar. I USA talades det mycket om att landet nu till och med kunde exportera olja och framför allt bli oberoende av oljeimport från Mellanöstern, eftersom det finns tillräckliga reserver av olja som går att pumpa upp med nya metoder inom det egna landet. Så länge priset på världs­marknaden gick uppåt – till över 150 dollar fatet under en kort period – såg detta ut att bli sant, Under den nedgång av oljepriset som började 2014 har i stället omkring 800 amerikanska fracking-företag fått ställa in sin verksamhet. När USA:s ekonomi under det första kvartalet 2015 bara växte med 0,2 % hördes genast röster som hävdade att nedgången i fracking var en viktig orsak till denna avsaktning.

Särskilt arabstaterna inom OPEC hade sett med oro på den närmast hysteriska entusiasm som har kännetecknat investeringarna i fracking och andra dyrbara former för utvinning av olja i USA. Vissa former är så dyrbara att de kräver en prisnivå närmare hundra dollar fatet. Samtidigt står det klart att den lättillgängliga olja som nu pumpas upp inom OPEC till fortsatt mycket låga produktionskostnader inte kommer att räcka så länge till. Ingen vet om dessa antaganden är riktiga, sanningen är komplicerad och utgörs av ett antal väl bevarade hemligheter även OPEC-länderna sinsemellan.

Nu antyds det att det i alla fall att det inte är många inom OPEC som vill satsa pengar på de nya dyrbara utvinningsmetoderna för att kunna behålla sina marknadsandelar i framtiden, när den egna billiga oljan tar slut. Om världen kan gå över till andra energiformer helt och hållet är det ännu ingen som vet, men det ser ut att kunna gå så långt att den nya dyra utvinningsformerna snart kommer att bli olönsamma. De nya dyra metoderna kommer att bli en parantes i utvecklingen. Bättre då att låta det ske nu, säger man och håller kvar priset på en lägre nivå och avstår från att investera själva i de dyra nya metoderna. I stället gäller det att tjäna så mycket man kan på den återstående billiga oljan så länge det går. Det kan bara ske genom att behålla sitt grepp över marknaden och inte släppa ifrån sig marknadsandelar – säger till exempel Saudi-Arabiens oljeminister Ali al-Naimi.

Osäkert läge

Det kan bli svårt för Saudi-Arabien att i längden hålla ihop OPEC-länderna kring den inslagna vägen. När detta skrivs är oljepriset på väg uppåt igen. Inom arabvärlden har man talat om att detta skulle komma att inträffa men också att prisuppgången skulle komma att stanna vid cirka 60  – 70 dollar fatet, men det är en minst sagt osäker gissning. Vidare har de omkring 800 företag i USA som har ställt in sin produktion i stor utsträckning kvar sina anläggningar och kan på kort varsel börja pumpa igen. Det kan leda till en plötslig överkapacitet och nya prisfall. Oljeindustrin varnar för denna effekt. En tid av dramatiska svängningar kan förestå redan på kort sikt. Problemet förstärks av de lager av olja som de stora företagen nu ligger inne med på grund av den låga prisnivån och som kan tillföras marknaden i panikreaktioner. Prissvängningar av den storleksordningen brukar medföra politiska risker.

Energiförsörjningen hotas även av det nya beroendet av så kallade kritiska råvaror. EU har publicerat ett policy-paper 2014 efter en utredning av en arbetsgrupp. Ett tjugotal råvaror av ”kritisk” betydelse för EU:s ekonomi har definierats och kräver övervakning enligt denna rapport.

USA har gått längre. År 2013 publicerade Rand Corporation en rapport i ämnet och fastslog att USA:s ekonomi är ”kritiskt beroende” av 14 olika råvaror som produceras i länder med svaga regimer och att Kina samtidigt har en marknadskontrollerande position ifråga om 11 av dessa råvaror. Kina har infört produktionsövervakning, exportrestriktioner, slagit igen gruvor och omstrukturerat företag för att omdirigera produktionen till att ske inom Kinas egna gränser. Mot den bakgrunden rekommenderades en översyn. Samma år kungjorde USA:s energidepartement att man skapat ett nytt institut med en årlig budget på 120 miljoner dollar med namnet Critical Materials Institute. Syftet är att undvika följderna av knapphet på råvaror, som hotar att lägga hinder i vägen för en övergång till renare energiformer. Fem så kallade sällsynta jordmetaller (neodymium, europium, terbium, dysprosium och yttrium) anges på institutets hemsida som sådana kritiska råvaror. Två andra råvaror, som inte är jordmetaller hör också till denna kategori. Beräkningar visar att det kommer att råda en obalans med omkring trettio procent mellan tillgång och efterfrågan redan under 2016. Främst hotar detta elproduktion med vind-och solkraft.

Ett stort problem är samtidigt att det ännu inte finns något acceptabelt alternativ till olja för framdrivning av fordon och flygplan. Det finns nämligen inte något annat ämne med så stort energiinnehåll per transporterad mängd som oljeprodukter och som inte kostar astronomiska summor att framställa med nu känd teknik. Utan transporter skulle vi få återgå till naturahushållning. Varje land måste se om sin försörjning med råolja för att tillgodose både det civila samhällets behov av drivmedel i fredstid och av att hålla igång sina militära transporter i händelse av konflikt.

Energiförsörjning under kallt krig

Både i ”Väst” och i Ryssland och Kina talas om ett annalkande kallt krig. I Väst försöker man i allmänhet att undvika den termen, men den börjar förekomma. Hur relationerna mellan Ryssland och Väst är beskaffade behöver knappast beskrivas för läsarna av denna blogg, inte heller sambandet mellan sanktionerna mot Ryssland och EU:s beroende av rysk olja och gas. Däremot kan utvecklingen av Kinas relationer med Väst kräva en kommentar. Att Kina sedan länge bedriver en militär upprustning är allmänt bekant. På det civila området kan noteras att demokrati nedvärderas systematiskt i officiella uttalanden och i kinesiska media. Det bedrivs en aktiv propaganda för att nedvärdera demokratiska styrelsesätt som anges inte passa i Asien. Kina har startat en internationell utvecklingsbank med uttalat syfte att knäcka Världsbankens (och därmed USA:s) finansiella inflytande. Kina har nyligen kungjort planer på att bygga en ”fjärde flotta” för att trygga sjövägarna i Indiska Oceanen. På energiområdet kan noteras att Kina har byggt en 2200 kilometer lång gaspipeline till Centralasien och både en oljepipeline och en gaspipeline på 2400 kilometer genom Burma för att slippa få problem med transporter via Malacca-sundet i händelse av en konflikt. Dessutom satsar man på en kanal genom Nicaragua som skall trygga oljeimporten från Sydamerika och undvika Panama-kanalen, som kontrolleras av USA. Kina bygger ut en hamn vid Indiska Oceanen i Pakistan samt väg, järnväg och pipelines genom Pakistan, som kan trygga transporterna till västra Kina och undvika beroende av Malacca-sundet i händelse av en konflikt med USA.

Vi vet för litet om sårbarhet – även under ”fredstid”

Det är tydligt att en fortsatt upptrappning av motsättningarna kan skapa avsevärd oro på marknaderna för energiråvaror. Kinas syn på konflikter är annorlunda än i Väst, ser mera till de civila aspekterna och planerar för ekonomisk krigföring redan under fredstid. Att USA skapar sitt institut för kritiska råvaror är förståeligt och ett tecken på att även USA gör förberedelser för möjlig ekonomisk krigföring på energiområdet. Den ryska marinens störningar av utläggningen av en elkabel till Litauen, som skall minska beroendet av rysk energi, är ett tecken på att vi själva redan berörs –hur kan vi ännu bara försöka gissa. I avsaknad av ett civilförsvar med hemvist i någon viss institution bör beredskapen snarast ses över på detta område – i särskild ordning och både på kort och lång sikt.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Tyskland känner sitt ansvar för Europas säkerhet

av Mats Bergquist och René Nyberg

 

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

 

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

Ubåtsjakt i SVT:s guldgruva



SVT har lagt till en hel del intressanta klipp från tidigare ubåtsjakter i sitt öppna arkiv. Här finns även en hel del intressanta granskande program om ubåtskränkningarna. Här nedan tipsar jag om det mest intressanta.


Ubåt U137 på grund 1981
Sändes 5 november 1981 | Längd 6 min 44 sek

Presskonferens från riksdagshuset där statsminister Thorbjörn Fälldin (Centerpartiet) tillsammans med utrikesminister Ola Ullsten (Folkpartiet) tillkännager att den utanför Karlskrona grundstötta sovjetiska ubåten U137 är bestyckad med kärnvapenladdade robotar. Ur Rapport 1981-11-05.



Reportage: Ubåtsjakten i Karlskrona
Sändes 28 februari 1984 | Längd 18 min

Reportage från programmet Magasinet om Ubåtsjakten i Karlskrona 1984.
Reporter: Lennart Anebäck.



Ubåtsjakten i Karlskrona 1984
Saknar sändningsdatum | Längd 35 min

Diverse nyhetsinslag om ubåtsjakten i Karlskrona 1984.

Rapport 1984-02-16: Patrullbåtar, helikoptrar. Intervju med försvarsstabschef Bror Stefenson.
Aktuellt 1984-02-16: Intervju med Bror Stefenson, försvarsstabschef.
Aktuellt 1984-02-19: Bilder från det avspärrade området.
Aktuellt 1984-02-23: Aktuellts reportagebil stoppas av militär.
Aktuellt 1984-02-27: Direktrapport från reporter Mats Weiland.
Rapport 1984-02-27: Patrullbåtar, helikopter. Intervju med kommendörkapten Gunnar Rasmusson.
Aktuellt 1984-02-28: Intervjuer med ögonvittnet Jan Nordström och pressofficer Evert Dahlén.
Rapport 1984-02-28: Kvällspostens förstasida. Intervju med lektor Peter Gerhard.
Aktuellt 1984-02-29: Den fjärrstyrda undervattenskameran Sjöugglan.
Aktuellt 1984-03-01: Främmande grodmän skymtade?
Aktuellt 1984-03-01: Försvarsstaben bekräftar att främmande grodmän troligen varit på Almö.
Aktuellt 1984-03-03: Nyfikna åskådare:
Aktuellt 1984-03-04: Jakten inne i ett intensivt skede.
Aktuellt 1984-03-05: Intervju med partiledare Ulf Adelsohn (m).
Rapport 1984-03-06: Intervju med statsminister Olof Palme (s).
Aktuellt 1984-03-06: Larm om tre okända dykare på Tromtö.
Rapport 1984-03-21: Utrikesdebatt. Uttalanden av partiledarna Ulf Adelsohn (m), Thorbjörn Fälldin (c), utrikesminister Lennart Bodström (s) och partiledare Lars Werner (vpk). Kommentar av Olle Stenholm.
Rapport 1984-05-04: Intervju med ÖB Lennart Ljung.



Reportrarna - Det hemliga ubåtskriget

Sändes 22 september 1996 | Längd 59 min
Samhällsmagasin. Programledare: Bo Holmström. Kvällens ämne: Ryska ubåtar i svenska vatten.

Medverkande:
Velerjan Asejev
Veniamin Bunin
Paul Beaver
Bengt Gustafsson
Willhelm Carlstedt
Lennart Öström
Sten Ramberg
Ingvar Svensson
Mats Cambré

Reportrar:
Jonas Olsson
Bo Holmström



Reportrarna - De hemliga vapnen (med nuvarande marinchefen vid 33.30)
Sändes 5 november 1996 | Längd 58 min

Enligt ryska ubåtsmän placerade sovjetiska ubåtar under det kalla krigets dagar ut fjärrstyrda minor och torpeder i främmande länders vatten, bland annat i Sverige.

Programledare: Bo Holmström
Reporter: Jonas Olsson

Medverkande:
Sergeij (före detta sovjetisk ubåtsofficer)
Vladimir (före detta sovjetisk marinofficer)
Bengt Gustafsson (före detta överbefälhavare)
Valerjan Asejev (före detta sovjetisk kommendör)
Paul Ström (projektledare FOA)
Ola Tunander (freds- och konfliktforskare)
Eugen Charysczak (kommendörkapten)
Karl Andersson (före detta kommendörkapten)
Anders Björck (m – före detta försvarsminister)
Frank Rosenius (amiral kustflottan)




Dilemma - Säsong 3 Avsnitt 2 av 5: Ubåt 137
Sändes 29 april 1998 | Längd 48 min

Arkivtext: Diskussion kring ett hypotetiskt händelseförlopp. Programledare: Carl Hamilton. Kvällens ämne: Ubåt 137.

Medverkande:
Lennart Daléus
Mona Sahlin
Bertil Torekull



Striptease - Caspar Weinberger
Sändes 7 mars 2000 | Längd 14 min

Caspar Weinberger, USA:s försvarsminister 1981-1987, intervjuas av Jonas Olsson i "Striptease" 2000-03-07 om uppgifterna om att det var NATO-ubåtar som opererade i svenska farvatten under 1980- och 1990-talen.



Striptease11/4 2000Sändes 11 april 2000 | Längd 58 min

Granskande magasin. Programledare: Thomas Lundkvist. Kvällens ämnen: Uppföljning av uppgifterna om att NATO-ubåtar opererade i svenska vatten under 1980- och 1990-talet. Osmo Vallo-fallet, Kosovo, och ny information angående polisens biljakter.

NATO-ubåtar.
Medverkande:
Caspar Weinberger, fd försvarsminister USA
Göran Persson (s), statsminister
Owe Wiktorin
Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap
Björn von Sydow (s), försvarsminister
Sir Keith Speed, marinminister 1979-81, försvarsutskottet 1983-87
Paul Beaver
Stefan Eriksson, reporter
Jonas Olsson, reporter



Aktuellt: Ubåtar
Sändes 15 november 2001 | Längd 5 min 18 sek

Det var fel att peka ut Sovjetunionen för ubåtkränkningarna, NATO:s ubåtar hade lika starka motiv att operera i den svenska skärgården. Det menade regeringens utredare Rolf Ekéus idag, och han riktade samtidigt skarp kritik mot den tidigare moderatledaren Carl Bildts agerande.

Medverkande:
Sven Andersson (s), försvarsminister (ur "Rapport" 1983)
Carl Bildt (m), ledamot ubåtskommissionen (ur "Rapport" 1983)
Rolf Ekéus, ubåtdutredare
Sir Keith Speed, fd marinminister Storbritannien
Paul Beaver, talesman Janes
Jonas Olsson, reporter



Strilaren II 2015-05-11 21:17:00

Nja, inte ens S.W nappade på gästinlägget (vi befinner oss nu bortom bottenplattan, medaljer och kalorier i Mali). Därför publiceras, som utlovat, lite indicier som varit införda i BLT:

I förförra veckan pågick övningar i ubåtsjakt runt den svenska kusten. Efter den underrättelseoperation som genomfördes i höstas finns det naturligtvis alla skäl att för Försvarsmakten att på nytt öva förmågan att detektera och bekämpa främmande undervattensverksamhet på svenska vatten.
Att vi för första gången med säkerhet kunde slå fast att Sverige kränkts av främmande makt är också skälet till att försvarsöverenskommelsen tar upp ubåtsjakt under en särskild rubrik. Från regeringens sida vill man ge sken av att det sker en verklig satsning på området.
Begränsad livstidsförlängning av två korvetter och satsningar på fasta sensorer är bra investeringar. Liksom ombyggnad av bevakningsbåtar till bojbåtar. Mot bakgrund av sistnämnda förslag kan man dock tycka att det då var onödigt att så sent som i januari i år just avveckla en befintlig bojbåt. Sammantaget är åtgärderna ändå av rätt begränsad betydelse för den kvalitativa förmågehöjningen.
Mer iögonenfallande är regeringens beslut att skjuta upp torpeden till vår kommande ubåtsjaktshelikopter, Helikopter 14, på nästa försvarsbeslutsperiod. Motivet är ju att man inte tror på möjligheterna att integrera ett sådant vapen på plattformen. Helikopter 14 är också ett sorgebarn. Den beställdes 2001 och skulle varit slutlevererad till försvaret 2008. Nu siktar man på att de fem sjöoperativa exemplaren av helikoptern, som Sverige beställt, ska var fullt ut operativa vid slutet av detta årtionde.
Regeringens beslut att avstå från ubåtsjaktstorpeden innebär att vi också i framtiden kommer sakna möjlighet att bekämpa främmande ubåtar från luften. Detta, tillsammans med att vi inte heller kan söka med sonar från luften på flera år, är en helt avgörande brist i ubåtsjaktsförmågan.
När svårigheterna att bereda svenska soldater i Afghanistan medicinsk evakuering var som störst fattade den förra regeringen beslut om anskaffning av den amerikanska helikoptern, Black Hawk. 18 månader efter att det politiska beslutet fattats flög dessa helikoptrar i Afghanistan. Ifråga om snabbhet betraktas detta som något av ett rekord i anskaffning av militära helikoptrar.
Black Hawk har en sjöoperativ motsvarighet som även utvecklats för ubåtsjakt, Sea Hawk. Folkpartiet liberalerna gör bedömningen att anskaffning av denna helikopter är den snabbaste och billigaste vägen till en fullgod svensk förmåga på området.
I veckan har SvD rapporterat om otydligheter i den handbok Försvarsmakten använder för att bland annat bestämma om när och hur svensk militär får använda verkanseld mot främmande makt som kränker vårt territorium. Och lika viktigt som det är att ha förmåga att kunna bekämpa en främmande ubåt, är ju att veta de rättsliga villkoren för en sådan bekämpning.
Utan att gå in på några detaljer finns det delar i handboken som - med hänvisning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna - synes begränsa möjligheterna till våldsutövning, mer än vad som framgår av författningstexten. Chefsjuristen på Försvarsmaktens Högkvarter uppger att myndigheten diskuterar innehållet i handboken med sina "uppdragsgivare".
För några månader sedan uttalade utrikesminister, Margot Wallström (S), att svenskarna var "rädda för Ryssland". Den ryske presidenten, Vladimir Putin, uppskattade säkert det uttalandet, och redan på den grunden var det därför djupt olämpligt av vår högsta utrikespolitiska företrädare. Men om delar av regeringen känner en sådan rädsla kan man naturligtvis heller inte utesluta att den färgar av sig i den förda politiken och på dialogen med de statliga myndigheterna.
Det finns starka skäl för regeringen att nu överväga alternativa möjligheter att skyndsamt förstärka Sveriges förmåga att freda våra vatten och ge tydliga signaler om att den som kränker oss kommer att utsättas för vår vapenmakt.   

Ny informationsdirektör

Erik Lagersten har nyss meddelat att han slutar i sin nuvarande befattning för att arbeta civilt ett tag.

Att Försvarsmaktens anställda byter jobb ska ses som något helt naturligt. Jag hoppas att den tiden är förbi när man betraktades som en svikare om man "lämnade Försvarsmakten" för att jobba någon annan stans. Det är inte självklart att ett engagemang i Försvarsmakten ska vara av livstidskaraktär. Dessutom är Erik reservofficer (örlogskapten) så man kan hoppas att han dyker upp i något annat sammanhang.

Erik har gjort ett bra jobb, vilket grundlades under hans tid som chef för Combat Camera. Denna blogg önskar honom lycka till och ser fram emot att se honom i uniform på någon kommande övning.

GMY

Sinuhe

Tack Erik!

Erik Lagersten Foto:NRK

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten väljer att sluta i FM för tjänst i Västra Götalandsregionen.
Jag kan förstå att han vill prova något nytt efter ett antal år i Försvarsmakten, först med utvecklingen av Combat Camera och sen som Informationsdirektör. Men det är en stor förlust för Försvarsmakten.

Innan Lagersten tillträdde som Informationsdirektör 2008 var den allmänna mediastrategin att möta kritik med att "pudla",  även om det egentligen inte fanns fog för kritiken. Om man sa förlåt snabbare än kvickt blåste debatten över och man kunde återgå till normal tjänst.
Problemen med den strategin var att bilden av FM utåt sett blev svärtad samt att FM:s självbild blev allt sämre. Den egna myndigheten stod inte upp för verksamheten.

Lagersten ändrade inriktning, nu var det saklighet som gällde. Obefogad kritik möttes med fakta, även i de fall då man skulle kunna ha "smitit undan" med lite undfallenhet. Bilden började växa fram av en professionell myndighet med ordning, åtminstone på kommunikationen. Även internt kändes det som att Försvarsmakten stod upp för verksamheten och personalen. Det var inte längre några ursäkter för verksamhetens bedrivande utan stolthet.

Försvarsmakten flyttade ut på sociala media under ledning av Informationsdirektören. Från att ha sett bloggare som något ont att hantera så tog FM aktiv del på den nya informationsarenan. Ingen annan myndighetsledning har varit lika aktiv och nåbar som Försvarsmaktens, tack vare Lagersten.

Allt har inte varit guld och gröna skogar utan vid ett par tillfällen har det blåst snålt kring honom. Han har dock tagit ansvaret som chef för sin verksamhet och han har gått stärkt ur händelserna. Som civilanställd på HKV visade han prov på föregångsmannaskap och vann respekt.


Som FM-anställd var jag i kontakt med Erik vid några tillfällen och som aktiv på sociala media flera gånger genom åren. Vi har haft bra dialoger.
Under Lagersten har Försvarsmaktens informationstjänst gått från klarhet till klarhet och myndighetens kommunikation känns fräsch.


Att ta över den här rollen är nog både enkelt och svårt. Å ena sidan är det "bara" att sätta tummen i spåret och köra vidare med den duktiga personalen på INFOS, å andra sidan är förväntningarna skyhöga. Mina lyckönskningar till efterträdaren, vem det nu blir.

Jag avslutar med att säga tack till Erik och all lycka och framgång.

Sakligt - Ödmjukt - Självsäkert*


/C

*Informationsstabens valspråk instiftat av Lagersten efter feedback från mig.

Putins avsikter och västvärldens svar

av Mats Bergquist

 

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006

Promemoria till Republikens president

Från Chefen för Generalstaben, generalöverste X.

 

av Lars Wedin

Inledning

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet.

Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på splittring hos Västmakterna. Gamla slagord som ”det finns ingen militär lösning” återupprepas av dagens politiker och har ett betydande gensvar hos delar av befolkningen – som vanligt främst hos de så kallade intellektuella – men också i de ultranationalistiska partier som växer sig starka framför allt i Frankrike och Grekland. Här har vår propaganda betydande möjligheter att bidra till vår strategiska handlingsfrihet.

Våra framgångsrika operationer på Krim och i östra Ukraina har förbättrat det strategiska läget i denna sektor. Det är emellertid möjligt att ytterligare förbättra detta när ett tillfälle erbjuds. Målet bör vara att behärska kuststräckan fram till den rumänska gränsen och därmed få landförbindelse såväl till Krim som till Transnistrien. Ukraina blir därigenom avskuret från havet och blir sedan ett lätt offer.

Vår återupprustning ger resultat. Jag vill understryka vikten av att fortsätta denna trots de ekonomiska svårigheter som, säkert tillfälligtvis, har drabbat oss. Jag kan inte nog upprepa hur viktigt det är att säkerhetstjänsten inte tillåter någon opposition i denna fråga.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet är däremot problematisk och utgör ämnet för denna promemoria.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet

Förlusten av vårt imperium innebar att vi förlorade vår kust vid Östersjön. Idag har vi endast förbindelse med detta hav via området kring St. Petersburg och exklaven Kaliningrad. Detta är icke acceptabelt givet den vikt våra handelsförbindelser västerut har.

De tre baltiska staterna är emellertid medlemmar av såväl NATO som EU. Framför allt Estland och Lettland utgör därmed en potentiell inkörsport för aggression från NATOs sida. Men medlemskapet gör också att en aktion mot dessa stater måste ta hänsyn till reaktionen från särskilt NATO och därigenom från USA. Vi har emellertid, som påpekats ovan, en god grund för att med propaganda splittra européerna. Dessa är dessutom militärt svaga och pacifistiskt inställda. Annorlunda är det med USA. En aktion mot en eller fler av de baltiska staterna måste ta USA med i beräkningen.

Här kommer Finland och, framför allt, Sverige in i bilden.

Sverige i den strategiska ekvationen

Den svenska politiken är svår att förstå. Den nya regeringen har infört något som kallas feministisk utrikespolitik; denna har hittills endast resulterat i ovänskap med Arabförbundets medlemmar och förlust av viktiga marknader. Men den är också en fortsättning på den russofobi, som präglade den tidigare regeringen. Den svenska politiken kan sägas vara en rak motsats till den amerikanske presidenten T. Roosevelts tes om ”speak softly but carry a big stick”. Sverige däremot ”speaks loudly but carries a very little stick.” Sveriges inställning är ett problem eftersom våra medborgare inte helt kan isoleras från den svenska propagandan.

För att en insats mot Baltikum skall lyckas utan att leda till för stora spänningar med USA måste insatsen ske överraskande så att USA kommer i efterhand. Erfarenheten visar att framför allt européerna på lite sikt kommer att acceptera status quo. För att lyckas behöver vi kunna isolera Baltikum. Detta är relativt lätt givet våra stridskrafter i Kaliningrad och att USA inte i första taget kommer att angripa ryskt territorium med åtföljande risk för kärnvapenkrig. Svenskt territorium erbjuder dessvärre en bekväm kringgångsväg. Detta är det andra motivet för en insats mot Sverige.

Sverige är inte medlem av NATO och kommer inte heller att bli det enligt vår bedömning. De konservativa krafterna är alltför starka. Det finns också en relativt stark rörelse, som vill minska Sveriges idag starka samarbete med NATO. Nyligen har exempelvis 31 ”kulturarbetare” protesterat mot Sveriges värdskap för en NATO-övning. Vår propaganda har här en god grund för vidare arbete.

Sverige har emellertid deklarerat något som kallas för solidaritetsparagrafen. Denna innebär i korthet att Sverige förväntar sig hjälp från NATO om det blir angripet (av oss) och att Sverige avser hjälpa andra EU-länder om de blir angripna (d.v.s. om de baltiska staterna angrips av oss). Sveriges svaga försvarsmakt, mer härom senare, gör emellertid att dess enda egentliga handlingsmöjlighet är att göra sitt territorium tillgängligt för USA. En sådan utveckling måste ligga som ett antagande från vår sida i samband med vår strategiska planering.

Våra handlingsmöjligheter

Inledningsvis kan noteras att Sveriges försvar är i dåligt skick. Trots medvetenhet härom har landets politiker i samband med den nyligen ingångna försvarsöverenskommelsen endast gjort en mycket begränsad satsning. Sveriges försvar kommer alltså även att fortsättningsvis vara mycket svagt. Denna bedömning förstärks av att försvarsmaktens personal har arbetstidsregler som om de vore civila arbetare. Detta medför låg beredskap och låg effekt i utnyttjandet.

Vår huvudsakliga planering bör utgå från att utnyttja de krafter som vill minska och helst avsluta Sveriges samarbete med NATO. Detta måste dock ske med stor försiktighet så att inte russofobin förstärks.

Vidare bör fortsätta att genomföra ubåtsoperationer i svenska vatten samt flygövningar nära dess territorium. Vi kan härmed effektivt visa svenskarna att de inte är herrar i sitt hus. Risken för en verklig återupprustning är liten – jämför angående försvarsöverenskommelsen ovan – och skulle i vilket fall ta mycket lång tid. När det gäller ubåtsoperationer kan vi dessutom spela på en skeptisk opinion, som redan tidigare varit oss till stor nytta.

Vid lämpligt tillfälle bör vi på diplomatisk väg förklara för Sverige att vi vill ha en återgång till en verklig neutralitetspolitik. Vi bör sedan begära garantier för denna politik; exempelvis genom att ha observatörer i hamnar och vid flygfält. Vi bör självklart också ha en närvaro på Gotland. Om läget skulle innebära risk för en snabb eskalering av USAs aggressivitet i området bör vi snabbt skapa ett status quo på Gotland – detta skulle givetvis motiveras av självförsvarsskäl; vi kan inte tillåta att USA får fotfäste på denna strategiskt viktiga men oförsvarade (!) ö.

Med dessa åtgärder har vi skapat en god grund för en överraskande hybridkrigföring om så skulle behövas.

I ett vanskligt läge har vi också möjlighet att hota med kärnvapen – ett sådant hot skulle sannolikt leda till hysteri varefter vi relativt lätt skulle kunna få ett regeringsskifte till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi snarast påbörjar en planering i syfte att bli av med problemet Sverige och skapa oss en verklig strategisk handlingsfrihet i Östersjöområdet.

 

Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Sverige importerar minst 25% av oljan från Ryssland



Att Sverige under de senaste decennierna har utökat handeln med Ryssland är väl känt och det var under många år fullt rimligt att med handeln som diplomatiskt och säkerhetspolitiskt instrument verka för fred, frihet och utveckling i det post-sovjetiska Ryssland.

Idag råder emellertid andra förhållanden som de flesta läsare av denna blogg känner till. Putin har gått från att vara George W Bush kompis till att vara en ny Stalin, en maffiaboss som styr Ryssland med kriminella metoder och stöd av en korrupt elit. Minns the Economist artikel efter Karen Dawishas boksläpp om Putins "Band of Brothers" - 110 personer som kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Det är också samma grupp som kontrollerar staten med de väpnade styrkorna (inklusive kärnvapen), de gigantiska underrättelse- och påverkansorganisationerna FSB, SVR och GRU samt i stort sett hela mediavärlden i Ryssland. Oliktänkande fängslas och mördas, senast den starkaste oppositionspolitikern Boris Nemtsov som mördades precis utanför Kreml. Friheten och demokratin i Ryssland kan idag sägas ha upphört helt. Ryssland har också invaderat Ukraina, dels genom att annektera Krim och dels genom att i samverkan med lokala aktörer invadera östra Ukraina.

Detta land förser alltså Sverige med 25 % av vårt oljebehov. Men det som kanske är mest iögonfallande är att denna utveckling kommit till stånd de senaste tre åren.

Idag skriver SvD om att importen av rysk olja är rekordstor och att detta har uppstått efter 2010. 2011 var importen så liten att den inte ens nämndes i Energimyndighetens statistik. 2012 var den 14 %, 2013 steg importen till 19% och 2014 var den alltså 25% av den total svenska oljeimporten.

Den siffran kan dessutom vara för låg. Oljeprodukter kan tillverkas av rysk råolja och sedan förädlas i ett annat land, t.ex. Finland, och sedan säljas till Sverige. Dessa produkter ingår inte i de ovan nämda 25 procenten.

Svenskt beroende av ryska produkter och handel med Ryssland är inte längre en privat angelägenhet för näringslivet, det påverkar maktbalansen mellan länderna. Därför är det rimligt att gripa in politiskt. Vad anser t.ex. regeringen och Miljöpartiet om detta? Det är väl känt att rysk oljehantering inte är förenlig med miljöhänsyn. Dessutom torde det ligga på Mp:s agenda att minska beroende av olja.

Om scenariot som beskrevs i vårt förra inlägg - Omfall EDMUND - skulle bli verklighet så skulle Ryssland kunna stänga av sin oljetillförsel och förvärra situationen ytterligare. Är beslutsfattare medvetna om det?

För den som är intresserad av hur svenskt näringsliv är exponerat mot Ryssland men även Baltikum och Polen så rekommenderas Johan Wiktorin och Benjamin Ståhls studie i ämnet. Studien kommer inom kort att finnas tillgänglig digitalt, tills vidare kan man med fördel titta på föredraget här: http://www.vinnova.se/sv/Aktuellt--publicerat/Kalendarium/2015/150507-Vad-star-pa-spel/

För den som bättre vill förstå energimarknaden rekommenderas Mikael Tolls gästinlägg hos oss.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Det otillräckliga trendbrottet

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har tynat bort och något ännu odöpt har tagit över dess roll.

Men, även utan kopplingen är det svårt att hänga med. Alla tycks vara överens om att det skett trendbrott, men sen går åsikterna isär. De hårt kämpande försvarspolitikerna såg glada, eller rättare sagt lättade ut, när överenskommelsen presenterades. Andra menade att det var ett totalt svek mot försvarsbehoven.

Här kommer ett försök att reda ut vad som förhåller sig till vad och när i alla underlag och tidigare beslut. Längs nollinjen går den tidigare planerade ekonomiska nivån.

I samband med att Försvarsberedningen förra året vid den här tiden presenterade sin överenskommelse, så såg uträkningen ut så här.

I denna var avdrag gjort för så kallade satsningar genom omfördelningar från det internationella anslaget samt administrativ rationalisering. Som synes i diagrammet nedan, så kännetecknades denna överenskommelse av för lite och för sent. Först 2024 skulle försvarsbudgeten ha ökat med 4,9 Mdr/år (presenterat som 5,5 Mdr/år). 10 år efter Ukrainakrigets början.

I december och januari var det så dags för Försvarsmakten att svara på den gamla regeringens anmodan om vad pengarna skulle räcka till. Något som kommit bort i debatten var att myndigheten utgick från de planerade nivåerna, det vill säga beredningens förslag som omsatts i Finansutskottets betänkande under hösten 2014. Det framgår av myndighetens svar (s. 32) i december.

I januari återkom Försvarsmakten med förtydliganden kring ekonomin. Nu angavs bristen i fast prisläge till 15,5 Mdr för 2016-2019 och 6 Mdr för 2020-2024. I Försvarsutskottets utfrågning nyligen angav ÖB att det enskilt för året 2020 var 2 Mdr, vilket tentativt innebär 1 Mdr/år ytterligare för 2021-2024. Nedan är Försvarsmaktens underlag omräknat i förhållande till beredningens med 4 Mdr extra för 2016-2019 och 3,5 för 2019 = 15,5 Mdr.

Försvarsekonomi

Den nya överenskommelsen förhåller sig också till beredningens resultat. Här har 3-400 milj kr dragits bort varje år för att kompensera de höjda ungdomsarbetsgivaravgifter som blir verklighet enligt den nya regeringens planer från 2016. Intressant nog är FÖK på en högre nivå 2020 än vad Försvarsmakten är. Om man prolongerar därefter, så gäller det 2021 och 2022 också. I byråkratier är det nivåerna som är viktigast

Här har också överenskommelsen inneburit en utredning av materielförsörjningen som bedömt kommer att förbättra den ekonomiska bärkraften i materielplanen. Viktigast är att få kompensation för teknikinflationen på försvarsmateriel.

Eftersom de ekonomiska nivåerna höjs samtidigt som FÖK inte tar in beredningens önskelista från förra året, så blir obalansen mellan uppgifter och resurser mindre än tidigare.

Problemet är att den reala uppgiften är för liten. Det blir allt tydligare att vi får ett försvar för Territoriell integritet som klarar av försvar i en riktning under alltför kort tid. Under förutsättning att vi får en lång förvarningstid.

Något som det går att sätta både ett och två frågetecken för. I slutet av april vittnade SACEUR tillika USA:s högste befälhavare i Europa för senaten och medgav att flera stora ryska övningar överraskat honom. Det finns enligt general Breedlove stora brister i både inhämtning och analysförmåga för detta land, som har mer i underrättelsebudget än vad hela vårt försvar kostar.

Vid Folk och Försvars utbildning i fredags uppträdde Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Thornberg med beskedet att den ryska militära underrättelsetjänsten (GRU) är det största hotet mot Sverige med sin krigsförberedande verksamhet.

Något säger mig att den informella försvarsgruppen som ska vårda FÖK och det nybildade Säkerhetspolitiska rådet kommer att få snabbinkallas både en och två gånger det kommande året för att ta nya beslut. Risken är nämligen stor att Finansdepartementet för åttonde året i rad har tagit fel på omvärldsutvecklingen. Kanske dags att låta svensk säkerhet vägledas av analys istället för förhoppningar? Ansvaret faller nu tungt på den nya regeringen.

——————–

Lästips: Tillsammans med Blue Institute har undertecknad tittat på den geopolitiska risken och Sveriges ekonomiska exponering i NO Europa för Svensk Tillväxtbarometer. Vad står på spel? är titeln på rapporten, och vi har mycket att förlora om vår del av världen förlorar sin tidigare stabilitet.

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning

Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.

Analys

Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.

Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1

   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.

Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.

Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7

Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10

USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12

Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.

Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.

Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.

Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar "förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan."14

Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: "Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier."15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.

Vidare kan vi även läsa att: "Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt."16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.

Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.

Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.

Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.

Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, "Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas." samt "En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde."17

Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.

Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, "Besökte denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete."19

Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.

Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.

Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, Submarine-Launched Ballistic Missile).20

  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21

Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22

En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.

  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.

Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.

I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.

Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.

Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett "bastionsförsvar" för dess andraslagsförmåga.

Sett till "bastionförsvaret" så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för "bastionförsvaret".

Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.

Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.

Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.

Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.

Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.

Slutsatser

Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.

Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.

Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)

Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011

Slutnoter

3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20


Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland