månadsarkiv: maj 2016

Arméchefen lämnar…

Hade följande krönika i Blekinge Läns Tidning i veckan. Publicerar även på denna slumrande blogg.


I princip är det upp till varje myndighet att organisera sig efter eget huvud. I fallet Försvarsmakten har just den interna organisationen nyligen fått särskild uppmärksamhet genom arméchefen, Anders Brännströms, avgång. Han anser att den interna organisationen omöjliggör en rationell ledning av stridskrafterna och hela det militära försvaret.

 

Det är mer än tio år sedan den nu avgående riksdagsledamoten, Håkan Juholt, liknade det svenska försvaret vid ett mumintroll. En skapelse som han menade ”hade stort huvud, men små fötter”. Och så är det nog fortfarande att cheferna i myndigheten är ovanligt många sett till antalet soldater i den blygsamma krigsorganisationen.

 

Det stora problemet är dock inte främst antalet chefer, utan att dessa är grupperade både vertikalt och horisontellt genom organisationen. Det är väl inte ovanligt att enskilda funktioner som chefsstaber eller controllers är sidoordnade i till exempel näringslivet. Men i Försvarsmakten har matrisorganisationen varit själva utgångspunkten och enheterna där styrs inte bara av en utan flera andra chefer.

 

Stridskrafterna i försvaret; flygvapnet, marinen och armén, lyder således inte uteslutande under sina stridskraftchefer. Ifråga om till exempel ledning, logistik, personalfrågor och utbildning sker styrningar från andra håll i myndigheten. Inte ens cheferna för regementen och flottiljer är underställda sina respektive stridskraftschefer utan lyder under produktionschefen i högkvarteret. Och det är där, i högkvarteret, som i princip alla chefer och sidofunktioner återfinns.

 

Och vem som helst förstår att i en sådan organisation är arméchefen bara chef just till namnet. Möjligheterna att styra över och utveckla den egna stridskraften får betecknas som synnerligen begränsade. Anders Brännström menar dock att flygvapnet och marinen, bättre än armén, lyckats freda sig från den komplexa, externa styrningen. Det stämmer nog. Dessa stridskrafter är numerärt mindre, lokaliserade till färre ställen i landet och framstår, jämfört med armén, som mer tekniskt specialiserade. Detta är egenskaper som ger visst skydd mot inblandning utifrån.

 

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är också en del av krigsorganisationen och till delar av Försvarsmakten. Rikshemvärnschefen, Roland Ekenberg, verkar dock mycket framgångsrikt ha navigerat undan eventuella försök till styrningar från högkvarterets matrisorganisation. Hemvärnet framstår som tydligt avskilt och effektivt administrerat av en liten, egen ledningsstab.

 

Men är då otydligheten i Försvarsmaktens ledningsstruktur i fredstid ett problem? Enligt arméchefen så försvårar den utvecklingen av våra stridskrafter. Och för utomstående framstår den onekligen som tungrodd.

 

Jag vill hävda att otydligheten även är ett problem för den politiska styrningen av Försvarsmakten. När ansvaret för olika delar av försvarsverksamheten inte är fördelat på ett tydligt och transparent sätt blir också ansvarsutkrävande omöjligt. Det gäller både på funktions- och individnivå.

 

Försvarsmaktens högkvarter befinner sig närmast konstant under omorganisation. Med något eller ett par års mellanrum flyttas även de högsta cheferna runt mellan olika befattningar. Inte heller detta gynnar uppföljning och tydlig ansvarsfördelning.

 

Anders Brännström kommer att saknas av hela armén. Han har gjort viktiga insatser internationellt och förtjänstfullt medverkat till ominriktningen mot nationellt försvar. De iakttagelser han gjort gällande Försvarsmaktens organisation tjänar som en viktig tankeställare både för myndighet och politik.      

 
Allan Widman

Replik i debatten om slussen på A26: Mina argument klarar en närmare granskning

Debatten om A26 omtalade sluss fortsätter med en andra replik signerat Nils Bruzelius.
Läs Nils Bruzelius ursprungsinlägg här, och Marcus Dansarie replik här.

/ Skipper

---------------------------

Marcus Dansarie påstår i sin replik att mina argument inte klarar en närmare granskning. Tillåt mig bestrida detta påstående.

Mitt första argument är att slussen i praktiken endast kan användas när ubåten ligger still på botten, vilket innebär en stark begränsning av slussens användbarhet. Detta centrala argument har klarat Marcus granskning alldels utmärkt, ty mot detta argument har han intet att erinra. Han invänder visserligen mot det sekundära argumentet att slussluckan kan vara svår att stänga om man får in lera, stenar eller främmande föremål i slussen. Men det gör han genom att hänvisa till reklambilder där ubåtens position på en hård och slät botten innebär att slussen och slussluckan ligger väl fri. Verkligheten är en annan, den absolut vanligast bottenbeskaffenheten är lera, och var leran befinner sig efter det att ubåten intagit bottenläge, med stäven först för att skydda propellern, vet nog vare sig Markus eller jag. Men inte är det så klart som bilderna visar.

Att det är fullt möjlig att slussa ut dykare från en svävande ubåt är Markus och jag överens om. Mitt argument att det är svårt att få tillbaka dykarna efter det att de simmat åt sitt håll och ubåten drivit iväg åt ett helt annat håll, förblir oemotsagt. Av bildtexten till den bild från en slussövning från USS Hawaii som Markus hänvisar till, framgår inte om ubåten svävar eller ligger still på botten. Däremot framgår det med all önskvärd tydlighet att ubåtens dykarsluss är placerad ungefär midskepps och att luckan öppnas uppåt. US Navy som har stor erfarenhet att operera med Navy Seals placerar slussarna midskepps, den stolliga idén att placera slussen i förskeppet är svenska marinen ensam om.

Om vi lämnar diskussionen om antalet tuber och vapen därhän och hoppar direkt till den relevanta frågeställningen om det nu är för sent att ändra sig. Jag hävdar att det fortfarande går att ändra sig, man har visserligen börjat att kröka plåt men själva slussen är ännu inte färdigkonstruerad. På HMS Västergötland gjorde vi ganska stora förändringar i ett sent skede av byggnationen, efter det att vi dragit erfarenheter under provturer med HMS Näcken. Bara den rätta viljan finns går det alltid att ändra sig.

Slutligen håller jag med Markus om att slussen sannolikt är en produkt av jakten på existensberättigade för ubåtar i 00-talet insatsförsvar snarare är ett operativt behov nu och i framtiden.

Visst är det så.

/Nils Bruzelius
   

Underrättelsehaveri?

Reflektion

The Wall Street Journal publicerade under den gångna veckan (V618) två (1, 2) artiklar med den avgående SACEUR,Supreme Allied Commander Europe, General Philip M. Breedlove. En stor del av de båda artiklarna åtgår till att beskriva vad som kan benämnas som ett "underrättelsehaveri", då det gäller både USA och NATO förmåga att förstå och förutsäga Rysslands agerande. DevinNunes (rep.), ordföranden i den Amerikanska kongressens underrättelsekommitté, har beskrivit detta som det största underrättelse misslyckandet sedan den 11 september 2001, vilket ger en aning om magnituden av underrättelseunderläge man bedömer befinna sig i.

Dock påtalar SACUER att man besitter viss underrättelseförmåga på den strategiska nivån avseende Ryssland, såsom om dess kärnvapenförband o.dyl. Dock får man nog anse att de saknar en relativt stor inhämtnings- samt bedömningsförmåga även på den strategiska nivån, då man gång på gång har misslyckats att förutse Rysslands agerande. Till underrättelsetjänsternas försvar så får man nog se det som relativt svårt att förutse, då det är en så begränsad mängd individer i Ryssland som fattar de avgörande besluten, så att förutse blir mycket svårt, om man t.ex. ej har en källa inom denna cirkel.

I sammanhanget vad avser strategisk inhämtningsförmåga, kan det vara värt att påtala att Försvarets Radio Anstalt, FRA, kände till att en konflikt var på väg att utbryta i Georgien2008, genom dess riktade inhämtning mot det ryska ledarskiktet. Detta kom att avslöjas i kölvattnet av Edward Snowdens läckta information. Huruvida Sverige fortfarande besitter denna förmåga får ses som oklart, avslöjandet torde dock föranlett ett höjt ryskt säkerhetsagerande kring hur information förmedlas. Dock stärker det tesen, att man inom USA och NATO, förefaller sakna strategisk inhämtningsförmåga avseende Ryssland.

Vad man helt öppet erkänner, är att man allvarliga brister i vad det gäller att följa den underrättelsevärda verksamheten på operativ och taktisk nivå. Vilket bedömt hör samman med att man vid kalla krigets höjdpunkt hade ca 13,000 analytiker som bearbetade inhämtad information avseende Sovjetunionens agerande, för tre (3) år sedan hade man cirka 1,000 analytiker som bearbetade den inhämtade informationen avseende Ryssland. Med den minskande mängden analytiker så krävs det, givetvis, en prioritering på vilken information som inhämtas samt bearbetas. Dock förefaller man nu hamnat i en tydlig efterhandssituation, "pendelslaget" kring "kriget mot terrorn" gjorde att fokus på andra händelseutvecklingar tappades.

Varför är detta då värt att ta notis om? Det man öppet erkänner är att man har allvarliga brister över hela spektrumet i vad det gäller att inhämta och tolka samt därmed förutse vad Ryssland har för avsikter men även förmågor. I sammanhanget kan det då vara värt att betänka argument som framförts att de ledande skiktet i Ryssland ej agerar utefter någon tydlig strategi. Vilket jag skulle vilja påstå är ett "pseudoargument", ytterst få saker skede utan någon plan under t.ex. Sovjetunionens tid, de som styr Ryssland idag är arvtagare till mycket av den Sovjetiska ledningsfilosofin, som trots allt byggde på övervägda beslut, om än att dessa beslut kunde te sig svårförståeliga ur ett västlig perspektiv.

Besitter således inte NATO och USA förmågan som de hade under det kalla kriget, att inhämta än mindre bearbeta information på strategisk, operativ och taktisk nivå. Blir det således ett "pseudoargument" att hävda att Ryssland ej agerar utefter en plan, för de facto vet man inte det. Vad som dock är det mest allvarliga är att man riskerar, fortsatt de närmsta åren, hamna i en konstant efterhandssituation. Dels riskerar man att missförstå signaler som mer eller mindre öppet skickas om vad som kan vara på väg att ske. Dels riskerar man att missa signaler och ageranden som kan ge information som gör att man kan förutse händelser.

Avslutningsvis, underrättelsetjänster brukar benämnas som den "första försvarslinjen" då det är dessa organ som skall ge både civila och militära beslutsfattare ett sådant underlag att man kan agera rationellt och i förhand fatta beslut. I dagsläget förefaller man inom stora delar av de västliga länderna sakna denna "försvarslinje" vilket gör att man är ett väldigt "öppet mål", för att använda en fotbollsterm.

Have a good one! // Jägarchefen

Replik: Fel om slussen på A26!

Debatten om ubåtar i allmänhet och A26 i synnerhet fortsätter. Här nedan publiceras en replik på Nils Bruzelius tidigare debattinlägg "Skrota slussen på A26". Repliken är författad av ubåtsofficeren Marcus Dansarie.

/ Skipper

---------------------
Nils Bruzelius skrev för några dagar sedan ett inlägg om slussen på nästa generations ubåt. Som stöd för sin tes att den planerade flexibla nyttolastslussen (flexible payload lock) inte är praktiskt användbar presenterar Nils Bruzelius ett flertal argument. Tyvärr klarar de inte en närmare granskning.

Den första argumentet är att slussluckan, på grund av dess låga placering i fören, kan få problem att sluta tätt efter öppning på grund av grus eller lera. Av reklambilderna att döma ligger slussluckans undre kant minst en och en halv meter ovanför kölen, väl fritt från botten. Även om grus och lera på något vis skulle färdas uppåt och förhindra luckan från att sluta tätt omöjliggör det inte länsning av slussen med tryckluft. Att saker fastnar i mynningsluckor på torpedtuber är inte ovanligt och går normalt att lösa. Ägnar man sig åt in- eller utslussning av dykare kan de enkelt åtgärda problem av den typ som beskrivs.

Utslussning från svävande ubåt är fullt möjligt, även om det är korrekt att det finns navigatoriska problem i strömmande vatten. Här säger nog en bild mer än tusen ord.

Slussövning med USS Hawaii på periskopdjup. U.S. Navy photo by Senior Chief Mass Communication Specialist Andrew McKaskle (Released)

Att reklambilderna visar en ubåt i klart vatten är inte märkligt – det är svårt att illustrera fartyget på ett annat sätt. Ett grundläggande krav på militära dykare är att de kan navigera under vattnet även när sikten är dålig, annars kommer de få svårt att genomföra sina uppgifter. Det är sant att hydroakustiska fyrar och transpondrar är röjande, men röjningsrisk och -avstånd kan minimeras genom korrekt val av frekvens, effekt och modulation. Vidare är all militär verksamhet riskfylld och bland en chefs viktigaste uppgifter finns riskavvägning – exempelvis mellan risken för upptäckt och risken för att dykarna inte hittar ubåten. En dykare som av någon anledning tappat bort sig har dessutom möjligheten att gå upp till ytan för att där fastställa sin position.

En anekdot om fartygschefers i US Navy ovilja att använda en radioboj nämns. Att risken för att något ska gå fel skulle förhindra användning är ett intressant argument eftersom, återigen, all militär verksamhet innebär en risk. Jämförelsen haltar också eftersom det i exemplet fanns ett alternativ – att gå upp till periskopdjup och där använda ordinarie antennsystem. Givetvis måste tillförlitligheten hos militär materiel vara hög. Den verifieras under provturer och övningar. Därigenom kan problem upptäckas och åtgärdas under kontrollerade förhållanden samtidigt som inblandade ges förtroende för materielen när den ska användas på riktigt.

Slutligen menar kommendör Bruzelius att slussen medför en ”betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift”. 

Det är väldigt stora ord. Vad han anser att ubåt typ A26 huvuduppgift ska vara nämns inte heller. Det ligger nära till hands att anta att han, färgad av tjänstgöring ombord på ubåt typ Näcken, anser att huvuduppgiften är bekämpning av fientligt tonnage. Vad huvuduppgiften är och bör vara kan man givetvis ha åsikter om, men A26 är dimensionerad för en betydligt större mängd uppdragstyper än Näcken. Anser Bruzelius att möjlighet till stöd av specialförband inte är en förmåga framtida svenska ubåtar bör besitta är det den saken han bör angripa snarare än den tekniska realiseringen.

Att fyra tuber för tung torped skulle vara för lite för sjömålsbekämpning håller jag inte med om. Även ubåt typ Gotland har fyra stycken 53 cm torpedtuber för tung torped, två färre än ubåt typ Södermanland. Den minskningen motiverades med ökad träffsannolikhet i och med införandet av torped 613. Sedan dess har torped 62 ersatt torped 613. Ersättaren är snabbare, har längre räckvidd och mer avancerad målsökare och elektronik. Till skillnad från torped 613 kan torped 62 även användas mot ubåtsmål, vilket gör de föråldrade lätta torpederna onödiga. Att vi (idag) har helikoptrar som kan bära lätt torped stämmer inte.

Graderad verkan med torped är i min mening en chimär. Det är väldigt osannolikt att man skulle skjuta en lätt torped mot ett fartyg man inte är beredd att sänka, även om sänkning inte är huvudavsikten. Införande av tubsystem för lätt torped med graderad verkan som enda argument håller inte.

Införande av sjömålsrobot på svenska ubåtar är av tveksam nytta. 

Dagens torpedsystem har räckvidd av samma storleksordning som ubåtens sensorräckvidd. Den kan med andra ord träffa i stort sett alla fartyg den detekterar. Sjömålsrobot skulle endast tillföra förmågan till bekämpning av mål bortom den egna sensorräckvidden, en förmåga vi har redan idag i och med våra korvetter. En sjömålsrobot är dessutom, för ett ytfartyg, betydligt lättare att upptäcka och bekämpa i sin bana än en torped.

Luftvärnsrobot på ubåt kan vara en bra idé, även om det finns argument för att den operativa effekten av dessa inte är så stor som man först kan tro. De är möjliga att införa i befintliga och framtida ubåtar utan att fler tuber behöver sättas in eftersom de finns som insatser till 53 cm tuber. IRIS-T som Bruzelius nämner finns som ubåtsvariant i just sådana insatser under namnet IDAS.

I nuläget är Nils Bruzelius argument hur som helst ointressanta – de är för lite och för sent. 

Konstruktionsfasen, som kostat över en miljard kronor, är avslutad sedan lång tid tillbaka och den fjärde september förra året började man skära stålet till skrovet på den första ubåten. Står vi inför något val när det gäller ubåt A26 är det inte vilken sorts tuber den ska ha i fören, utan om Sverige ska ha ubåtar eller inte. Att avbryta eller göra större förändringar i projektet nu är inte rimligt annat än om man också vill lägga ner ubåtsvapet.

Mot bakgrund av allt detta så blir Bruzelius kritik mot slussen på A26 inte annat än en avancerad version av något jag hört många gånger: ”det var bättre förr”. I flottan är ”det” oftast en äldre fartygstyp som hade mer av något som debattören anfäktar. I det här fallet är det Näcken som hade fler torpedtuber än moderna ubåtar. I den kontexten liknar kritiken mot slussen på A26 snarare den mot nya Slussen i Stockholm istället för försvarsdebatt.

Det är tråkigt att Bruzelius debattinlägg var så här tandlöst, för det finns befogad kritik mot svensk ubåtsutveckling. Sedan försvarsbeslutet 2004 har företrädare för ubåtsvapnet varit upptagna med att motivera dess existens genom att visa på förmågor andra än sjömålsbekämpning. En mer välriktad kritik mot slussen på nästa generations ubåt hade utgått ifrån att den sannolikt är en produkt av jakten på existensberättigande i 00-talets insatsförsvar snarare än ett faktiskt operativt behov.

/ Marcus Dansarie

Gästinlägg: Projekt Viking – nordiskt samarbete…



SvD skrev idag en artikel om ubåten A26 och dess sluss, förmodligen baserat på det tidigare gästinlägget här på bloggen författat av Nils Bruzelius.

Idag publiceras ett nytt gästinlägg på ubåtstemat, den här gången om projekt VIKING, d.v.s föregångaren till A26 som aldrig blev byggd. Gästinlägget är författat av Fredrik Granholm, f.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”.

/ Skipper

-------------

Vid senaste sekelskiftet ingick de tre Nordiska kungadömena samarbete för att utveckla en gemensam ny ubåt, ”projekt Viking”. De tre länderna hade olika ingångsvärden till projektet.

Danmark hade konstruerat ubåtar senast på 1950-talet och hade således ringa ubåtstekniska kunskaper inom landet. Danmarks fyra tyskbyggda ubåtar var vid livets absoluta slutskede och det danska ubåtsvapnet riskerade att bokstavligen avveckla sig självt om det inte omgående försågs med nya ubåtar. Dess värre fanns det inget utrymme för nya ubåtar i den danska försvarsbudgeten. De danska kraven på den nya ubåten kunde således (förenklat) sammanfattas med, att den inte fick kosta något men skulle gå snabbt att bygga.

Norge har aldrig konstruerat eller byggt några ubåtar. Det norska ubåtsvapnet bestod vid den här tiden av tolv tyskbyggda ubåtar. Sex äldre (Kobben-klass) som snart behövde omsättas och sex moderna (Ula-klass) med ytterligare 20 års livslängd. Det oljestinna Norge hade höga ambitioner för de nya ubåtarna; de skulle kunna dyka djupt, vara snabba och ha stor räckvidd – pris och leveranstid var mindre viktiga.

Som synes inte helt förenliga krav på den gemensamma ubåtskonstruktionen…

Slutligen så Sverige! Sverige hade konstruerat och byggt sina egna ubåtar sedan början av 1900-talet. Fram tills sekelskiftet hade Sverige producerat 22 olika ubåtsklasser med ett intervall av ca 4-8 år mellan nykonstruktionerna. Före projekt Viking var Sverige på egen hand långt gångna med projekt ”Ub 2000” för nästa generations svenska ubåt. Ub 2000, eller ”Flundran” som den kallades i pressen, var en banbrytande konstruktion med ny smyganpassad form (”flundra”) och helt luftoberoende maskineri.

En så djärv och nyskapande design som ”Flundran” var uteslutet för norrmännens del. Tänk bara något så galet som att ta bort ubåtens torn (för att minska signaturen), det inser väl alla som kan något(?) om ubåtar att – en ubåt MÅSTE ha ett torn… (bara som ett exempel)

De pragmatiska svenskarna, som var måna om att rädda sin ubåtsindustri (nu när de svenska behoven inte räckte till för att hålla den sysselsatt), var tålmodiga och tillmötesgående för den norska ”ubåtsexpertisen”. Från Ub 2000 togs således ett kliv 20 år bakåt i tiden, till en konstruktion liknande ubåt typ Gotlands.

Mängder med arbetsmöten avhölls mellan de tre nationerna. Ett typiskt tvådagarsmöte gick till så här: första dagen grälade man om att man var oense om innehållet i föregående mötes protokoll men kunde sent på kväll enas om ett justerat protokoll (efter att svenskarna givit efter för alla norrmännens krav). Andra dagens förmiddag gick åt till att vara oense, men till slut bli överens (eftersom tiden började rinna ut), om agendan för mötet. Sista halvdagen förbrukades av norrmännens försök att förklara för svenskarna att de minsann inte kunde bygga ubåtar (trots att svenskarna var de enda kring bordet som byggt en ubåt).

Med tiden blev dock svenskarna bättre på att hantera norrmännens ”lillebrorskomplex” med sitt reflexmässiga avvisande av alla förslag som ”storebror” kom med. Om en ide först ”såldes in” hos danskarna, vilket var enkelt så länge man försäkrade att det inte skulle göra ubåten dyrare. Så kunde danskarna lansera iden på mötet, varvid norrmännen efter moget övervägande kunde acceptera det ”danska” förslaget.

Men så insåg till slut även Norge att det kalla kriget var över. Det norska ubåtsvapnet skulle reduceras till sex ubåtar typ Ula. Således försvann Norges behov av nya ubåtar och man övergav omgående Viking-projektet.

Sverige och Danmark kämpade strävsamt vidare. Svenskarna allt mer desperata att rädda sin ubåtsindustri och danskarna under försäkran från svenskarna att Viking skulle bli världens billigaste ubåt. Som av en händelse fungerade projektarbetet nu betydligt bättre sedan norrmännens ”ubåtsexpertis” lämnat projektet. Danskarna hade inga problem med att låta svenskarna göra allt jobbet åt dem, så länge priset blev lågt.

2004 beslöt så, över en natt, den danska riksdagen att lägga ner det danska ubåtsvapnet… Dödsstöten för projekt Viking!

Kort reflexion från ”en som var med”.

/ Fredrik Granholm


Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!


Debatt är alltid bra. När den dessutom innehåller konstruktiva förslag till förändringar som ökar den operativa förmågan är den särskilt bra. Nedanstående gästinlägg är författat av Nils Bruzelius.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

/ Skipper
--------------------

De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.

Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.

Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?

För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.

Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.

Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.

Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.

Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.

Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen. 

På slussens plats får det rum minst två torpedtuber till och ubåten kan ges en mycket mer varierad och användbar vapenlast. Ubåten har i dag endast fyra tuber avsedda för tung torped. Denna torped är i för sig ett utmärkt vapen men den är inte optimal för insats mot en fientlig ubåt. Inte heller ger den möjlighet till graderad verkan. Med ytterligare två torpedtuber kan ubåten utrustas även med lätt torped. Denna typ av torpeder har funnits ombord på våra ubåtar sedan 1960-talet, ubåt typ Gotland har denna torped och även våra helikoptrar kan bära den. Denna torpedtyp är optimerad för insats mot fientlig ubåt och dess relativt lilla stridsdel ger möjlighet till graderad verkan. Ubåten kan stoppa ett fartyg utan att sänka det.

Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.

Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.

Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.

Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.

/ Nils Bruzelius

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.


Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Pekfingrar modell Kreml

av Björn Körlof Vi har på kort tid fått ta del av två viktiga intervjuer med höga företrädare för rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Konstantin Kosatjev är ordförande i ryska federationsrådets utrikesutskott och till hör president Putins parti Enade Ryssland. Han intervjuades i SvD den 23 april. Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, intervjuades i DN den 29 […]

Diplomatisk kulmination?

Reflektion

Dagens Nyheters intervju med Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, torde inte undgått någon säkerhetspolitiskt intresserad. Huvudfokus i den svenska debatten så här långt har varit kring ordvalet ”militärtekniska åtgärder” i händelse av att Sverige skulle välja att söka medlemskap och upptas i NATO. Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, Utrikesminister, Margot Wallström, samt Försvarsminister, Peter Hultqvist, kom att bemöta detta, med huvudbudskapet att Sverige väljer sin egen säkerhetspolitiska inriktning som oberoende stat, vilket är ett helt korrekt och riktigt agerande från deras sida.

Uttalandet av Rysslands Utrikesminister är i sig inget nytt, Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, uttaladesig i liknade termer, dock inte att militärtekniska åtgärder skulle vidtas, redan 2013. Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, i Sverige gjorde 2015 även ett uttalandedär han menade på att ett Svenskt medlemskap i NATO skulle få militära konsekvenser. Under 2015 uttaladesig bl.a. Ryska Utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, även i frågan om Sverige och NATO, där hon menade på att det skulle föranleda motåtgärder från Ryssland om Sverige skulle gå med i NATO.

Finland har även fått liknande framstötar, om än ur mitt skrivande svenska perspektiv, förefaller de vara färre. Den ryska Presidentens personliga sändebud, Sergej Markov, uttalade sig 2014 vid en fråga avseende ett Finland som NATO medlem med orden ”vill ni vara med och starta ett tredje världskriget?”. Rysslands President, Vladimir Putin, menadeäven vid ett av den Finske Presidentens statsbesök i Ryssland, att dess bästa säkerhetsgaranti är att förbli neutral, här får man dock anta att han avser militärt alliansfri, då Finland via EU och Lissabonfördraget får anses vara icke neutral.

Finns det då något nytt med den ryske Utrikesministerns uttalande? Givetvis gör det de, det är dels nivån som uttalandet genomförs på dels att man explicit nämner militärtekniska åtgärder. Ser man till de tidigare uttalandena som genomförts har de varit på längre nivå om än att de, de facto representerar staten Ryssland. Därtill har de varit i vissa fall mindre tydliga vad konsekvenserna kunde vara och i vissa fall mer tydliga. Därtill får man se det som en tydlig inriktning från Rysk sida, då det de facto är Rysslands Utrikesminister som gör uttalandet, d.v.s. ”gör ni si kommer vi göra så”.

Den 29APR2016, publicerade RIA Novosti, ett antal artiklar, 8 stycken, som får ses som en uppföljning på Dagens Nyheters intervju. RIA Novosti lyfter fram ett antal individer, på lägre nivåer, som förklarar vad dessa militärtekniska åtgärder kan vara, samt kanske än mer intressant är hur de väljer att se på konsekvenserna ur ett ryskt perspektiv i händelse av ett svenskt NATO medlemskap.

I en artikelmålar förste biträdande ordföranden i Dumans utskott för försvarsfrågor, Sergej Zhigarev, upp en bild av att Ryssland i dagsläget står inför samma situation som Sovjetunionen gjorde 1941 innan Tyskland angrepp mot dem. Docent JevgenijSerebrennikov vid Moskvas Universitet, målar i en annan artikelupp bilden av ett möjligt Svenskt NATO medlemskap skulle vara i paritet med blockaden av Finska Viken under andra världskriget, för den ryska Östersjömarinen.

Vad avser de mer praktiska åtgärderna så skulle det bl.a. vara en ökning av de militära förbanden i Norra och Nordvästra Ryssland, enligt förste biträdande ordföranden för Försvarsfrågor i Rysslands federala råd, Jevgenij Serebrennikov. Han nämneräven utplacering av Iskander i Kaliningrad Oblast som en möjlighet, dock är detta ett rutin uttalande ffa. då Iskander som absolut senast 2018 kommer finnas i Kaliningrad Oblast m.h.t. införandeplanen av systemet. Mer intressant är dock uttalandet kring möjliga omdisponeringar av enheter som kan bära kryssningsrobotsystemet Kalibr till Östersjömarinen.

Inledningsvis är då detta något att sätta någon vikt vid? Ja onekligen bör man göra det, bara att RIA Novosti väljer att följa upp den ryske Utrikesministerns uttalande under en hel dag för den ryska publiken, får ses som anmärkningsvärt. Vilket är en (1) av två (2) faktorer man verkligen bör uppmärksamma kring detta, vilket har fått en mer undanskymd roll i den svenska rapporteringen. Detta bör sättas in i sitt sammanhang kring den tidigare rapporteringrörande Sverige i Ryssland. Att Ryssland skulle agera på något sätt, om Sverige skulle söka medlemskap och bli upptagen i NATO, får mer eller mindre ses som självklart, så det är inte anmärkningsvärt i sig.

Därtill bör man notera inom ramen för denna rapportering parallellerna till det stora fosterländska kriget, oaktat nivån som uttalandet skett på, är det något man sätter särskild vikt på inom Ryssland. Mycket kring dess militära planering men även i dess sinne baseras på de dyrköpta erfarenheterna man drog under andra världskriget, något vi i Sverige tenderar att negligera. Att man då drar paralleller med Sverige och NATO till det stora fosterländska kriget, så nära det officiella firandet av segerdagen i Ryssland för det andra världskriget, är något man bör sätta särskildvikt vid, vilket även är den andra (2) faktorn man bör fästa vikt vid.

Därefter bör den ryske Utrikesministerns uttalande i Dagens Nyheters intervju ses som en diplomatisk kulmination av ett gradvis försämrat klimat mellan Sverige och Ryssland. Detta bör även sättas i sitt sammanhang med tidigare rysk rapportering om Sverige som ett "Ryssofobiskt" land som mer eller mindre genomför öppen informationskrigföring gentemot Ryssland, men även anses vara drivande av denna linje hos de Nordiska länderna gentemot Ryssland. Hur det diplomatiska samspelet mellan Sverige och Ryssland kommer fortsätta efter detta förtjänar särskild uppmärksamhet, då båda parter titt som tätt sagt att man har ett mer eller mindre låst förhållande mellan sig.

Slutligen har ett antal teorier framlagts kring varför denna "tydlighet" från den ryska Utrikesministern? Där har den stundande omröstningen kring värdlandsavtalet i Sveriges Riksdag den 25MAJ2016 framlagts som en möjlighet. En möjlig reaktion inför publicerandet av den Finländska NATO utredningen har varit en annan, en signal gentemot NATO toppmöte i Warszawa senare i år kan vara en annan. Troligtvis finns det en viss möjlighet i dessa teorier. Men det mest självklara är de facto att Ryssland sätter oerhörd vikt på hur svenskt territorium kan nyttjas av någon part, men givetvis även hur det kan nyttjas av Ryssland för att påverka en annan part. Det är vad det i grund och botten handlar om, inget annat. Något som ej framkommit i den svenska rapporteringen, vilket jag kan anse är direkt oroväckande, något som ett antal Svenska beslutsfattare bör reflektera över innebörden av.

Sammanfattningsvis hur skall "bilden" som framträder tolkas? Det diplomatiska samspelet mellan Östersjöstaterna och Ryssland förefaller mer eller mindre kapsejsat och militära medel utnyttjas i en allt högre grad för att genomföra en avancerad form av "katt och råtta" lek, nivån för de officiellaallvarliga incidenterna mellan Ryssland och USA för hela 2015 (2 stycken) passerades under enbart April månad 2016 i Östersjöregionen (3 stycken) och närmar sig nu toppåret 2014 (5 stycken). Inträffar något under dessa förhållanden har man en allvarlig kris under uppsegling, där Sverige förefaller kunna få en framträdande roll i händelse av en kris, utifrån den bild som målas upp av Sverige både i ryska diplomatiska och mediala sammanhang.

Have a good one! // Jägarchefen