Författararkiv: Herr Flax

Gästinlägg: Förband i ett systemperspektiv


Nedan följer ett gästinlägg, denna gång från J.K Nilsson, en välkänd profil i den internetbaserade försvarsdebattsfären. Nilsson har bloggen "Väpnaren" som numera fungerar främst i formen av ett arkiv. Nilsson har en bakgrund i Flygvapnet och arbetar idag på FMV med vapen till flygande plattformar. Nilsson har dock en anställning i Försvarsmakten som reservofficer och tjänstgör främst under flygvapenövningar.

Nilsson kontaktade mig i samband med diskussionerna kring Patgb 360 som följde på de tidigare inläggen på bloggen, och önskade att få dela med sig av lite tankar han hade i ämnet "strid mot luftlandsättning", och tillföra ett flyg- och vapentekniskt perspektiv. Diskussionsvillighet och nya infallsvinklar uppmuntras av mig, och hans perspektiv ger ytterligare bredd till diskussioner kring det nationella försvaret och hur vi TILLSAMMANS bäst möter en angripare. Som vän av ordning vill jag såklart påpeka att Nilssons inlägg inte på något vis menar att spegla försvarsmyndigheternas syn på materiel, organisation eller användande. 

Golvet är ditt, J.K Nilsson!



Herr Flax har ju som vi sett öppnat för en välgörande diskussion om nyttan med motoriserade förband i Svenska armén. I Herr Flax ursprungliga inlägg så ställdes frågan; "Men vad ska de göra när de väl är framme?", vid påpekandet att förbanden kan röra sig snabbt över långa sträckor. Visserligen är förbandet ett system i sig och blir så användbart som innehållet i form av teknik, taktik och procedurer medger, men ett förband existerar inte heller som ensam kloss utan återfinns i ett ytterligare systemsammanhang. Jag vill med detta kortare inlägg lämna min syn på hur flyget kan bidra i denna strid.

Låt oss tänka att våra stridsflygförband inte kan avvärja en fientlig luftlandsättning då fienden kraftsamlar sitt jaktflyg och uppträder på ett sådant vis att vårt flyg inte kan påverka fiendens luftlandsättningsförband när de befinner sig i luften. Om vi då har snabbrörliga markstridsförband så kan vi fördröja och kanske även binda dessa förband på marken, intill dess att vi med andra förband i samverkan kan slå dem. Inledningsvis borde vi kunna påverka fienden med förband ur flera stridskrafter för att bryta dennes tempo och organisering. Om "om" inte funnits, tillsammans med Dublinkonferensen, så hade vi kunnat byta eget jaktflyg mot ett flyganfall med den utfasade Bombkapsel 90(BK90) efter att luftlandsättningen genomförts, men innan fienden klarat ut var man har all utrustning och gjort uppsittning för framryckning, det sårbaraste skedet i en luftlandsättningsoperation.Vad skulle vi kunna göra istället? Vad kan vi titta på framgent?

Internationellt så ser vi hur man utvecklar ersättning för bombkapslar/klusterbomber i bl.a. USA och Israel genom att tillverka de klassiska GP-bomberna ur Mark 80-serien på ett sätt som antingen medger en kontrollerad uppbrytning av bombskalet till lagom jämnstora splitterbitar eller med kulor/projektiler i bombskalet.

Vi har genom forskning och tekniktransferprogram i Sverige hamnat på förkant i denna teknikutveckling, grundforskningen är genomförd och man har genomfört prov på typlika stridsdelar, med mycket gott resultat. Det som återstår för oss och potentiella leverantörer är att produktifiera dessa stridsdelar och vi skulle med fördel kunna göra det själva. En sådan produktifiering skulle kunna gå mot att fylla det glapp som BK90 lämnade efter sig, helt enligt presentationen som jag länkar till i detta stycke. Pengar har redan avsatts för dessa materielprojekt, och steget till att packa om den provade teknologin är inte särskilt långt. Detta är en teknikutveckling som redan idag har delfinansierats av Försvarsmakten och genomförts av FMV och försvarsindustrin.

Vi har ett gott samarbete med Boeing som levererar Bombsystem SDB I till oss, så vi skulle kunna skapa en variant av SDB I som inte bara är gångbar för våra nationella behov, utan även har en exportpotential. Vi har en fullständig integration i Gripen, att byta stridsdel innebär inga extra kostnader för systemet. Går vi upp till Mk82 så kan vi genom GBU-49 kasta iväg ett flertal större men färre bomber på ett kortare avstånd. I skrivande stund genomförs integration av GBU-49 Lot5A som har zonrör för höjdbrisad. Detta krävs för att vi ska få riktigt bra effekt i det scenario jag beskriver. Nackdelen med GBU-49 är att den är personalintensiv att klargöra inför flygning och fällning så en alternativ utveckling för den här förmågan skulle kunna vara att istället integrera JDAM på Gripen.

Genom att ha ett systemperspektiv så kan vi lösa uppgifter genom synergieffekter där man kombinerar rörelse och verkan från två olika förband för att uppnå något som kräver betydligt större insatser och resurser ifrån försvarsgrenarna enskilt. 360-förbandet har mött kritik för att det är för "lätt", då det saknar slagkraft. Ett stridsflygförband har visserligen sin främsta uppgift i att möjliggöra handlingsfrihet till sjöss och på land genom att genomföra luftförsvar, men genom att kombinera dessa förband kan vi försvara oss där vi för tillfället är svagare. Vi har i dagens läge inte råd att fokusera på enskilda system och stuprörstänk mellan stridskrafterna, utan måste fortsätta försöka se till övergripande systemegenskaper och hur vi kan uppnå synergieffekter mellan de olika systemen och arenorna!



J.K Nilsson


Ytterligare underlag för den intresserade:

  * GMLRS alternative warhead engineer & manufacturing development phase test & evaluation.

* Färdig lösning med förfragmenterade flygbomber.


Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"


Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom "den enda infanteribataljonen i riket", m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.








Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!  

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.  

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.

Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.
Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet,  utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.



Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför  12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

  • Hur ser en luftlandsättning ut?
  • Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
  • Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
  • Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
  • Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
  • När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
  • Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.


/Infanteristerna, 12.bat


Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; "Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?" Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.
























Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!

Den operativa larmstyrkan



I flertalet diskussioner och samtal som jag har deltagit i, förekommer ifrågasättanden av de lättare manöverförbandens existensberättigande i dagens och morgondagens konfliktmiljö och nationella försvar. En återkommande åsikt är att de lätta förbandens eldkraft och skyddsnivå är alldeles för låg i förhållande till vad en potentiell fiende kan tänkas möta oss med. Jag är av åsikten att det är ett enformigt och linjärt sätt att se på stridsfältet och våra förbands duellvärde. 

Jag avser att med detta inlägg ge min bild av varför ett lätt skytteförband sammansatt med ett helikopterförband kan vara ett intressant spelkort för den som försöker lösa problematiken som Sveriges geografi, infrastruktur och militära organisation ger vid handen, och som konflikters ibland korta och intensiva tidslinjaler förvärrar. Jag kommer lägga fram tankar om en möjlig stående operativ larmstyrka, som förhållandevis snabbt skulle kunna lufttransporteras och därefter verka var helst inom riket när läget så kräver. 

Detta inlägg har legat och pyrt som utkast under en längre tid, och fick extra aktualitet efter insättandet av den operativa reserven på Gotland från den 14:e september. Jag har gjort ett medvetet val att inte gå in i detalj avseende tillgång på gränssättande personal och materiel. Inte heller ingående förbands specifika förmågor, begränsningar eller förutsättningar. Så enkelt vill jag inte göra det för den som lägger pussel, och jag uppmanar eventuella kommentar-skribenter att iaktta samma försiktighet! Vidare har jag av praktiska skäl valt att avgränsa inlägget till markarenan, trots att jag är väl medveten om arenornas ömsesidiga beroende av varandra. För detta ber jag den vidsynte läsaren om ursäkt! 

(Bild 1: Jägarsoldater ur 31.lskbat och helikoptrar ur 2. hkpskv)


Operativ kontext

ÖB redovisade i Försvarsmaktens delårsrapport 2016 att "det säkerhetspolitiska läget i det svenska närområdet [har] förändrats och försämrats". Den militära aktiviteten i norra Europa är fortsatt hög, vilket tillsammans med andra faktorer kan leda till att säkerhetspolitiska konflikter och kriser i vårt närområde snabbt kan blossa upp. Troligtvis med vad som kan uppfattas vara plötsliga och oförutsägbara händelseutvecklingar. Det kan därför anses vara av stor vikt att Sverige bland annat kan uppvisa trovärdig militär närvaro som snabbt kan vara på plats i de geografiska områden som berörs. 

Gotland är ett sedan århundraden välkänt militärstrategiskt viktigt område i Östersjön. ÖB:s beslut att från den 14:e september omgruppera den operativa reserven(Ett pansarskyttekompani ur 42. mekaniserade bataljonen) till Gotland, samt tidigareläggandet av 18. stridsgruppens etablering på ön, bör därför ses i ljuset av detta. Ett i sanning konkret sätt att öka den markoperativa förmågan på Gotland, samt höja tröskeln för den som eventuellt leker med tanken på att genomföra militära operationer mot och från ön. 

Flertalet andra militärstrategiskt viktiga områden (Stockholm/Mälardalen, Skåne/Blekinge, Göteborg) ligger tillsammans med Gotland i de södra delarna av landet. Tyvärr ser jag att framtida förutsättningar riskerar att göra det svårt för Armén att i ett tidigt skede agera tillräckligt snabbt i flera av dessa riktningar. Framför allt med de mekaniserade bataljoner av 122/90-typ som återfinns i Skövde, Boden och Revingehed och som utgör merparten av Arméns markstridsförband. Bland annat blir behovet av operativ transport för dessa förband svårt att tillgodose, då Försvarsmaktens logistiska förutsättningar fortfarande kämpar med det organisatoriska och materiella arv som det internationella fokuset gav oss. Sveriges geografi och samhällets övriga infrastrukturella omständigheter lägger här dessutom lök på laxen, avseende möjligheten till snabb transport mellan olika möjliga operationsområden. Den operativa reservens omgruppering till Gotland bör därför av flera skäl inte användas som ett exempel på hur Armén snabbt kan flytta tyngre markstridsförband till en annan del av riket. 

Det råder ingen tvekan om att det är dessa mekaniserade förband som kommer att behövas för att slå ihjäl den fiende som landstiger på svenskt territorium. De kommer däremot att med största sannolikhet kräva flera dygn på sig för att mobiliseras/aktiveras och därefter förflytta sig från sina fredsgrupperingar till det aktuella operationsområdet. Under tiden som detta sker kan en angripande fiende etablera sitt brohuvud i relativ lugn och ro, vilket försämrar oddsen för de svenska mekaniserade förbandens kommande strid.

På markarenan måste Armén alltså ha möjligheten att kunna agera tidigt och med kort varsel, särskilt i det kritiska skede som infinner sig strax innan, eller i början av, en konflikt. 


Förutsättningar

(Bild 2: Ungefärlig flygtid från Karlsborg.)
    

Förbandstyper som tillsammans har förutsättningar att kunna leva upp till de krav på korta aktiverings- och reaktionstider som jag ovan har beskrivit, finns redan idag gripbara i Linköping och i Karlsborg. I Karlsborg finns den 31. lätta skyttebataljonen(lskbat) ur K 3, och i Linköping 2. helikopterskvadronen(hkpskv) ur Helikopterflottiljen. 

Karlsborg och Linköping är centralt lokaliserade i södra Sverige och med utgångspunkt från dessa platser har man godtagbara flygavstånd med helikopter till tidigare nämnda områden(se bild 2). Linjen Karlsborg-Linköping har därför ett geografiskt fördelaktigt läge för ett förband som snabbt skall kunna agera i någon av dessa riktningar ur fredsgruppering. Särskilt om det dessutom färdas genom luften och inte är fjättrad vid bojor i form av terräng/geografi, vägar, flygfält och hamnar. 

2. hkpskv byggs runt helikoptertypen UH-60M/Helikopter 16(HKP16) och bedriver normalt verksamhet till stöd våra för armé-, marin och flygvapenförband, samt andra statliga myndigheter. HKP16 är en helikopter som i grunden tagits fram för stöd till markförband i alla tänkbara konfliktnivåer och är i stort optimal för transport av personal och materiel i alla väder och ljusförhållanden.

31. lskbat är av skyttebataljonstyp och är därför särskilt lämpad att användas vid lägre konfliktnivåer i bruten terräng och i bebyggelse, för att tidigt etablera militär närvaro och förneka fienden att ta viss nyckelterräng. Förbandet kan efter förberedelser även försvara tagen terräng samt (bland annat) fördröja/störa en högteknologisk fiende.

31. lskbat är lätt utrustad(relativt de mekaniserade förbanden) och helikoptertransportabel. Detta innebär att det efter helikoptertransport kommer att brista i fordonstillgång och splitterskydd.  Förbandet är på grund av dessa organisatoriskt inbyggda svagheter inte primärt ett anfallsförband, och skall inte ses i det ljuset. Förbandets offensiva förmåga ligger i att man genom helikoptertransport snabbt kan röra sig över stora ytor och att man därför kan uppträda på, för fienden, oväntade platser och på överraskande tidpunkter. Efter helikoptertransport övergår förbandet av förklarliga skäl till att i huvudsak vara ett förband av defensiv natur. Denna defensiva natur förstärks av god förmåga till pansarbekämpning.


Den operativa larmstyrkan 

Båda förbanden är med större delar kontinuerligt tjänstgörande och därmed i princip direkt gripbara vid behov. Denna förhållandevis höga tillgänglighet ger förutsättningar för att ett sammansatt förband ur 2. hkpskv och 31. lskbat tidigt skulle kunna vara på plats i ett uppkommet operationsområde, som en form av larmstyrka på den operativa nivån.

Ett tidigt insättande av denna operativa larmstyrka skulle kunna ta initiativet från fienden och i förlängingen ha möjlighet att förhindra, förändra, försvåra eller fördröja fiendens planer. Det skulle därigenom möjliggöra för Armén att ta striden ur ett bättre utgångsläge än om fienden har fått genomföra sin verksamhet ostörd. Med ett helikoptertransportabelt skytteförband från Karlsborg, väl samövat med helikopterförband från Linköping, har vi alltså idag möjligheten att sätta samman ett verktyg som kan lösa upp flera operativa knutar:

  • Att snabbt kunna förflytta markstridsförband av kompanistridsgrupp upp till bataljons storlek, direkt från fredsgruppering till ett operationsområde, i syfte att uppvisa trovärdig militär förmåga och närvaro… 
  •    … för att därigenom snabbt kunna höja den markoperativa tröskeleffekten för ett angrepp mot Sverige.
  • Om fiendens invasionsföretag ändå kommer, förvägra fienden viss nyckelterräng… 
  •   … och därmed fördröja/störa fienden, i syfte att vinna tid för ytterligare förband ur Armén att aktiveras och tillföras. 
31. lskbat och 2. hkpskv är dessutom byggklossar som finns på plats redan idag, vilket inte enbart gör min tankelek konkret och tillgänglig, utan även ekonomiskt fördelaktig då inga större investeringar eller ekonomiska omfördelningar skulle krävas. En tråkig men nog så viktig faktor i dagens läge. Denna operativa larmstyrka, i form av ett sammansatt förband ur K 3 och Helikopterflottiljen, skulle dessutom kunna förstärkas med relativt små medel genom följande ”enkla” åtgärder: 
 
  • Förtätning av antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater på 31. lskbat, i syfte att göra en större del av bataljonen direkt gripbar. 
  • Utöka antalet samövningstillfällen för 2. hkpskv och 31. lskbat, i syfte att utveckla gemensamma rutiner och tillvägagångssätt. 
  • Utöka gemensam planerings- och fältövningsverksamhet, i syfte att underlätta framtida operationer och skapa en samsyn kring taktiska och operativa utmaningar. 
  • Ge möjligheter för växeltjänstgöring mellan förbanden, i syfte att knyta kontakter över förbandens befälskadrar och därigenom skapa en gemensam ”bärvåg”. 
  • Förstärkning och förtätning av infrastruktur och organisation, för att ytterligare öka förbandens tillgänglighet


Slutsatser

Morgondagens konflikter kommer att ställa fortsatt höga krav på ett svenskt försvar. Vi kommer att behöva kunna genomföra militära operationer i hela spektrat, från fredstid till fullt utvecklat mellanstatligt krig, under vad som kan förutsättas vara snabba och svårtydda händelseförlopp. Fienden kommer inte att bjuda oss på möjligheten att i lugn och ro aktivera och mobilisera våra markstridskrafter. Armén bör därför enligt mig ha substantiella komponenter med förmåga att, likt Flygvapnet och Marinen, kunna agera snabbt och direkt ur fredsgruppering. 

Genom ett trovärdigt agerande i en potentiell konflikts initiala skeden kan vi rubba fiendens genomförande- och planeringscyklar, förneka honom förhandsläget och därigenom störa eller hindra hans genomförande. Ett snabbt och påtagligt agerande från svensk sida skulle i förlängningen kunna innebära att den uppkomna krisen inte växer till en konflikt, utan kvävs i sin linda.

Skulle fienden ändå fullfölja ett militärt angrepp kan den operativa larmstyrkan, genom att tidigt ta upp striden med fienden, vinna tid för övriga markstridskrafters aktivering/mobilisering. Armén kan därmed genomföra fortsatta operationer ur ett mer tacksamt utgångläge. 

Häri finner jag det lätta manöverförbandets tydliga relevans. I linjen Karlsborg-Linköping återfinns rätt förutsättningar för ett sammansatt förband som redan ur fredsgruppering skulle kunna svara upp på de höga krav på tillgänglighet, operativ rörlighet och uthållighet som morgondagens konflikter kommer att ställa på Försvarsmakten.

Ur redan idag existerande förbandsstrukturer och ekonomiska ramar skulle vi med relativ enkelhet kunna skapa en trovärdig operativ larmstyrka för morgondagens konflikter. Helikoptertransporten kommer att vara dess skydd, tillgängligheten dess eldkraft!


(Bild 3: Framtidens operativa larmstyrka?)

Gotlandsbudskapen

Det var nog inte bara jag som överraskades av det tydliga och allvarliga besked som kablades ut av SVT Nyheter på morgonen den 14:e september: "Sveriges överbefälhavare (ÖB) har beslutat att det från i dag klockan 7 på morgonen ska finnas permanenta förband på Gotland. Anledningen är att den operativa förmågan måste höjas på grund av det försämrade omvärldsläget i Sveriges närområde. En försämring som enligt Försvarsmakten väntas bestå under en längre tid."

Även försvarsministern kommenterade i ett uppföljande inslag, ett par timmar senare: "Vi markerar svensk suveränitet. Vi markerar svensk närvaro på Gotland."

Senare samma dag lades en artikel och videoklipp upp på Försvarsmaktens informationskanaler, med följande budskap: "Försvarsmakten har beslutat att från och med idag, den 14:e september, ha förband som permanent grupperar och bedriver verksamhet på Gotland. Beslutet grundar sig i den över tid försämrade säkerhetssituationen i vårt närområde och behovet av en ökad militär närvaro som konstaterats i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet."

Tydlig och smart kommunikation, som andades allvar, beslutsamhet och handlingskraft. Känslan som infann sig var att man hade gjort bedömningen att den operativa förmågan på Gotland behövde höjas från normal nivå. Detta gjordes genom att ett mycket välövat och -utrustat pansarskytteförband tilltransporterades till ön under paraplyet av en beredskapsövning, för att därefter få order om att kvarstanna och utgöra ett kvalificerat och tillgängligt "spelkort" på ön.

Diskussionerna i vanliga medier och sociala medier var verkligen igång. Många åsiktspersoner, däribland jag, tyckte till och diskuterade frågan i olika forum. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan, så bottnade allting i en rak och tydlig kommunikation från landets militärledning. Utan att använda den stora sockerskopan hade man berättat för den svenska allmänheten om vad som gällde, vad som skulle ske och framförallt varför Försvarsmakten agerade som den gjorde. Gott så!

Redan dagen efter utvecklar ÖB resonemanget i en intervju med TV 4. Där lägger han lika stor vikt vid att möjligheten fanns och att lång planering låg bakom, som att säkerhetsläget krävde det. I ett inslag i SVT från samma tillfälle säger ÖB kort och gott: "2018 var målbilden för att vi skulle klara av det. När vi nu ser att vi kan gå fram snabbare, att göra någonting mer på ett annat sätt än grundplanen, då gör vi det. Det här var ett logiskt och naturligt beslut för mig."

Budskapet skiftar alltså på bara ett drygt dygn. Från att beslutet fattats på grund av det över tid försämrade omvärldsläget och behovet av höjd operativ förmåga, går man nu över till att det sker för att förutsättningarna och planeringsarbetet medgav att Försvarsmakten går fram lite snabbare än ursprungsplanen angav.

Dessa två budskap motsäger inte varandra. Antagligen är båda med verkligheten överensstämmande. Det som jag reagerar på är att man ganska fort väljer att skifta fokus i sin kommunikation. Man väljer att släppa det inledande budskapet som av mig uppfattades som rakt, ärligt och krasst, och går istället in på en ny linje som jag uppfattar vara lite mer överslätande och nedtonande.

Jag, och många med mig, uppskattade det inledande dygnets kommunikation. Det är så Försvarsmakten bör informera om den skarpa och viktiga verksamhet som vi bedriver. Det är en lysande ton som kommunicerar allvar och handlingskraft. Men denna kommunikation måste hållas ihop, det är inte tillräckligt bra att man redan efter ett dygn viker av i en ny, mer nedtonande riktning. En sådan splittrad kommunikation riskerar att ge öppningar för tvivel, misstolkningar och avfärdanden.

Sådana öppningar och sprickor i informationsarenan är vi inte förtjänta av just nu. Varför sker denna snabba omsvängning? Varför vill man tona ner något som bara ett dygn tidigare uppfattades som ytterst angeläget och allvarligt? Hur ska mottagaren kunna tolka det som sker och sägs, om Försvarsmakten skickar ut olika budskap med så korta intervaller?

I dessa tider är kommunikation och information en självklar del av vår krigföringsförmåga, detta är alla relevanta aktörer överens om. Inom ramen för "Gotlandsbeslutet" var vi, enligt mig, initialt mycket bra men släppte pucken redan efter ett dygn. Vi kan bättre än så!

Försvarsmakten, helikoptrar och skogsbränder

Jag vill inledningsvis klargöra att följande inlägg inte på något vis representerar Försvarsmaktens, Helikopterflottiljens eller 2. Helikopterskvadrons uppfattning. Det skall ses som en partsinlaga av en yrkesman, i ett försök att bredda och nyansera den bild av Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att bekämpa skogsbränder med helikopter, som har diskuterats till och från under den senaste tiden.



Bakgrund

I begynnelsen hade Försvarsmakten möjlighet att bekämpa skogsbränder med framförallt de medeltunga helikoptersystemen HKP4 och HKP10. Efter hand som dessa system avvecklades under sent 00- och tidigt 10-tal, så försvann denna förmåga ur försvarets förmågepalett. Att så skedde var, till viss del, en naturlig följd av det internationaliserade försvaret, där nationella förmågor fick stå tillbaka till förmån för förmågan att skicka små helikopterenheter till fjärran länder såsom Kosovo, Somalia och Afghanistan.

Förmågan att släcka bränder blev plötsligt intressant igen, under några sommarveckor i augusti 2014, då ett enormt område brandhärjades i Västmanland.  Redan under pågående brand höjdes rösterna om att försvaret borde kunna ta fram alla sina helikoptrar och börja släppa vatten på branden. Många verkade förvånade, gränsande till upprörda, när man informerades om att försvaret bara hade 2(!) tillgängliga helikoptrar(HKP10) som kunde göra detta och att ingen av de nya systemen(HKP14 och HKP16) kunde bära brandbalja för tillfället. Ironiskt nog var det också i den branden som HKP10-systemet genomförde några av sina sista pass med brandtunna, innan systemet slutligen avvecklades.

Under införandet av HKP16(som anskaffades 2012) fanns däremot brandbaljor med i införandeplanen, men dessa var planerade att införas i ett senare skede, runt 2014-2015, först efter det att Afghanistaninsatsen var avslutad. Det var därför inget man lade någon särskild kraft vid. Det fanns andra saker att lägga kraft på. Brandbaljorna till HKP16 anlände därför till förbandet en dryg månad efter branden i Västmanland, helt enligt plan.

Redan i brandens slutskede, och under den därpå följande hösten, var det alltså många starka instanser och befattningshavare, både externt och internt, som hade högt upp på sin "att-göra-lista" att tillse att FM inte framgent skulle stå utan brandbaljor på de nya hkpsystemen. Här fanns en pedagogisk och praktisk utmaning; 

FM skall stödja samhället endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet.(Taget ur Förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället, 6 §), samt Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. (Taget ur Försvarsmaktens instruktion, 2 §)

Flygvapenchefen ville definitivt att förmågan skulle finnas, men kunde således inte ge order om det, då resurserna redan skulle vara befintliga och ej fick ha allvarlig påverkan på övrig verksamhet. Hur gjorde man då brandbaljorna tillgängliga, om man inte formellt kunde avsätta särskilda resurser för att prova ut utrustningen, skriva utbildningshandböcker och utbilda besättningar? Jo, man gjorde det ändå, med vetskapen om att det inte var en uppgift för förbandet och att det skulle gå ut över verksamhet som de facto var ordersatt från högre chef. Men enskild divisionschef kunde ändå ta det beslutet, trygg i vetskapen om att ALLA ovanför honom/henne, från skvadronchef och hela vägen upp till försvarsministern själv, inte ville se en till sommar utan förmåga i Försvarsmakten att bekämpa skogsbränder med helikopter. 

Signalerna uppifrån under 2014 och 2015 om att det här var viktigt var entydiga och tydliga och kom i alla tänkbara kanaler, utom just i de formella. För att citera en av våra divisionschefer under 2015: "Jag vet inte, men det känns lite som att jag precis har fått en order av flygvapenledningen via flygvapenbloggen...!"

Utan tillförda resurser, och initialt formella order eller styrningar från högre chef så har detta arbete under 2015 och 2016 genomförts i olika omfattning på alla våra tre helikopterskvadroner(Kallax, Malmen, Ronneby) för att tillse att Flygvapnet och Försvarsmakten inte skulle behöva stå med rumpan bar vid nästa storbrand. Utrustning har provats ut, procedurer har tagits fram och besättningar har utbildats. Dessutom innehåller nu orderverk och styrningar för 2016 från flottiljnivån och nedåt, uppgiften att säkerställa förmågan att genomföra brandbekämpning.

Och tur är väl kanske det, då sommaren 2016 stundom har bjudit på mycket torrt, varmt och blåsigt väder. Jag tjänstgör vid helikopterskvadronen på Malmen, som opererar HKP16-systemet, och är en av de piloter som fått utbildning på att flyga med brandbalja. Under året har vi hittills haft 10 stycken insatser mot skogsbränder, med ytterligare ett antal där insatsen har avblåsts av räddningsledningen. I tid någonstans mellan att begäran når oss på divisionen, men innan vi anlänt till området. Ett par gånger har vi även varit tvungna att anmäla begränsningar i vår möjlighet att lösa stöduppgiften, vilket under förra veckan omnämndes i en artikel i SvD, och som kommande stycken bl.a kommer att beröra.



Kort om Helikopter 16 och brandbekämpning

Sedan sommaren 2015 har alltså vår skvadron förmåga att med HKP16 släppa vatten med brandbalja. 

HKP16 och den brandbalja som vi nyttjar är ytterst lämpade för uppgiften. Helikoptern är otroligt stark, den är mycket lättflugen och har en besättningskonfiguration som tillsammans gör det möjligt för våra besättningar att vara väldigt snabba mellan fyllning och tömning, komma nära branden(vilket ökar träffsannolikheten), samt hela tiden upprätthålla en god lägesuppfattning och flygsäkerhet i den dynamiska situation som, för en utomstående, ibland skulle kunna uppfattas som lätt kaotisk. Dessutom är tunnan mycket driftsäker och ger oss möjligheten att med hög precision släppa 2,5 kubikmeter vatten per tömning.

I HKP16 har vi inte bara fått en kapabel krigsmaskin, utan även ett ypperligt verktyg för att stödja samhället över hela spektrat av påfrestningar och katastrofer.

Utmaningar

De problem som berördes av SvD i deras artikel är en självklar följd av att vi inte kan avsätta resurser för att tillse att alla på våra divisioner kan flyga med brandbalja. Det ger att vi idag har, lite styvt, två besättningar(2x4 personer) att tillgå för skogsbrandsuppgiften på Malmen. Det är alltså ganska få personer som drar ett relativt stort lass vid skogsbrandssäsong, då skogsbränder sällan kommer ensamma i tid, samt att begäran om stöd från oss ofta/alltid inkommer tidiga kvällar eller helger, då räddningsledaren insett att han/hon inte kan få grepp om branden på egen hand.

Vidare har vi inte någon särskild beredskap för den här typen av uppgifter, då det inte ingår i våra uppgifter. Vi går helt enkelt iväg på det vi kan, med det vi för tillfället har i hangaren. Allting bygger helt på frivillighet och det där som vi tidigare har läst om; "tillgängliga resurser" och utan att "allvarligt hindra [...] ordinarie verksamhet".(Lyssna gärna på Sveriges Radios inslag från vår skvadron, där man pratar om bl.a. detta.)

Våra besättningar och tekniker, mina kollegor, är i grunden väldigt lojala och tjänstvilliga. Vi har därför endast varit tvungna att neka stöd vid två tillfällen. Båda larmen skedde i vanlig ordning utanför ordinarie arbetstid, och vid dessa båda tillfällen fanns inte personal att tillgå. En gång på grund av att de inte befann sig i närheten av Linköping, och den andra gången för att det inte fanns tillräckligt med rätt utbildad personal som var i form för att flyga den kvällen. Bl.a. skedde detta under nationaldagshelgen, då det brann i Bengtsfors och insatsledarens högst förståeliga, men kanske missriktade, frustration gentemot FM förmedlades av riksmedia.

SvD nämner i sin artikel att det är de låga ersättningsnivåerna som gjort att vi inte har kunnat ställa upp när samhället kallar. Jag kan bara redogöra för hur det ser ut på den skvadron jag tjänstgör vid, och där har så inte varit fallet. Med det sagt, så betyder inte det att vi är nöjda med hur vi ersätts för att sätta privat- och familjeliv åt sidan för att gå in och jobba på lediga kvällar och helger. Som det är nu erhåller vi FM:s lägsta möjliga ersättning för uppkomna händelser, den så ofta omtalade insatsarbetstiden. Det är en dålig långsiktig strategi från FM sida, att inte ge skälig ersättning till den personal som kommer in på sin lediga tid. Vill man ha personal som är villig att låta sitt privatliv stå tillbaka vid uppkomna mindre händelser i fred, så vore det kanske klokt att se över hur denna personal bör ersättas.

Jag anser att det borde vara självklart att de som frivilligt åker iväg på kvällar och helger, erhåller skälig ersättning för det stöd de lämnar till samhället.

Man kan också tycka att det är märkligt att SvD och Jonas Gummesson inte hör av sig till oss, vi som sitter i kärrorna, utan istället nöjer sig med att prata med en officer på MR Syd i Revingehed. Kanske hade det kunnat ge ett bättre djup i artikeln om man fick prata med den personal som faktiskt fattar besluten och sitter i hangarerna och i våra helikoptrar.

Slutligen

  • Försvarsmaktens förmåga att bekämpa skogsbränder har nu återhämtat sig till en nivå som ger oss en acceptabel kapacitet att över hela ytan och i flera riktningar stötta samhället med bekämpning av skogsbränder.
  • Vi har en mycket hög kapacitet i våra helikoptrar och besättningar. Det är något vi är stolta över och något som alla kan känna sig tillfreds med, såväl den FM-anställde som den vanliga medborgaren. 
  •  Valet att så ofta som möjligt ge vår personal lägsta möjliga ersättning vid dessa uppkomna händelser, är en dålig långsiktig strategi om man vill behålla möjligheten att snabbt och enkelt kunna skicka iväg helikoptrar för att lösa uppgifter utanför normal beredskap och uppgift.
  • Våra politiker har valt lösningen att inte ha särskilt beredskapssatta besättningar för denna typ av samhällsstöd. Man får det man beställer. Eventuell kritik eller förbättringsförslag bör därför inte riktas mot Försvarsmakten utan, som så ofta, mot uppgiftsställaren; våra folkvalda.