Riskfylld verksamhet och fara för tredje man


Det har nu gått en tid efter att en specialistofficer dömdes för brottet ”Framkallande av fara för annan” i samband med att denne avfyrade ett vådaskott i samband med vapenvård. Jag tycker att vi nu kan reflektera över begreppen om fara för annan och risker för tredje part. Nu har Cynisk skrivit ett inlägg om förtydligande ifrån militärpolischefen om hur den gamla policyn och riktlinjerna ska tolkas och tillämpas.
Kraven att inte sätta tredje man i fara sätts i enlighet med principen att det ska vara ”As Low As Reasonable Practicable”. Det vill säga att vi ska så långt det är möjligt reducera risken till den gräns där ytterligare riskreducering inte längre är försvarbar med hänsyn till kostnaden. Å andra sidan ställer lagstiftaren mycket lägre krav på säkerhet för de anställda i en verksamhet och att en säkerhetsökning för den egna personalen inte får innebära en säkerhetsminskning för tredje man.
För att vi ska kunna avgöra hur vi ska bedöma huruvida något är farligt eller ej så kan vi ta en säkerhetsbedömning eller säkerhetsinstruktioner till hjälp. Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition med mera (SäkI) 2010-års utgåva anger följande på sidan: 23
25. Blindavfyring vid patron ur. Vid blindavfyring ska det säkerställas
att personal inte befinner sig omedelbart framför vapnet.
Vid blindavfyring ska vapen vara riktade i ofarlig riktning. Ofarlig riktning
anges av övningsledare. Följande alternativ bör tillämpas
a vapnet riktas mot skjutområdet alternativt mot mål som får beskjutas
b vapnet riktas mot kulfång
c i särskild konstruerad ”patron ur” box.
Kan inte ovanstående genomföras görs blindavfyring i den riktning där
ett eventuellt vådaskott orsakar minst skada
Försvarsmakten har fastställt att en blindavfyring innebär en risk för vådaskott. För att minimera den här risken har man infört olika rutiner och utbildningar. SäkI har dock också följande olyckliga formulering på samma sida:
Ett vådaskott i samband med patron ur beror ofta på
bristfällig kontroll eller åtgärd från skytten. Det åligger
övningsledaren att kontrollera personalens utbildningsnivå
och vid behov genomföra patron ur momentvis
eller förbättra personalens personliga färdigheter så att risk för
vådaskott elimineras.
Vi ser alltså att en blindavfyring innebär en riskökning som ska hanteras genom att rikta vapnet i den ofarligaste riktningen. Tittar vi samtidigt på kaserngårdar runt om i Sverige så kan vi se att någon ofarlig riktning knappt existerar. Det innebär att när vi ska göra en blindavfyring så ska vi rikta vapnet i den för tredje man ofarligaste riktningen. Det för tredje man säkraste sättet att genomföra blindavfyring på kan sålunda i avsaknad av patron ur-box vara i vapenvårdlokalen. En förlupen kula stannar inne i byggnaden.
Tittar vi på filosofin om att minimera risker i flyget talar man om bland annat ostskivemodellen:
                            
Där de olika ostskivorna representerar barriärer dock är dessa alltid ofullständiga och beroende på miljö och aktörer är hålen olika många och stora. I en viss miljö med vissa aktörer så kommer vi att kunna se rakt igenom säkerhetsbarriärerna och olyckan är ett faktum. Vid blindavfyring med en AK5 så har man första lagret där organisation och utbildning är de första skivorna. De anställda ska kunna ha en trygghet i att hantera vapnet och kunna hantera vapnet. Efterföljande skivor representeras av de olika handgreppen, ta ur magasin, spänn upp mekanismen, kontrollera patronläget med kontrolldon, stäng mekanismen, sätt tummen i magsinstyrningen, rikta vapnet i ofarlig riktning och blindavfyra.
Vi vet att så länge vi har med människor att göra så kommer misstag att göras. Passusen i SäkI om att vådaskotet beror till största delen på personens färdighet och det är arbetsledningens ansvar om att se till att personen är fähig nog att genomföra övningen på ett säkert sätt. I sista hand ska systemet förhindra att skador uppstå även om människan gör misstag. I blindavfyringsfallet så sker det med hjälp av kuluppfång.
Tittar vi tillbaka på vådaskottet i vapenvårdslokalen så kan vi se att arbetsgivaren inte kan anses ha tagit sitt arbetsmiljöansvar, att införa dessa patron ur boxar är inte en stor kostnad iförhållande till de skador som kan uppstå. Men å andra sidan kan vi också se vapenvårdslokalen som den bästa platsen för vådaskott ur tredje mans synvinkel. Genom att vi accepterar anställning och inbegriper oss i aktiviteter där de här farorna finns så har vi också accepterat att utsätta oss för en större risk än vad den tredje man som inte har valt det kan acceptera.
Ett vådaskott där man inte visat nonchalans inför regler bör inte heller straffas, vi har med vårt deltagande accepterat den högre risken. I enlighet med tidigare nämnda ostskivemodel har vi kunnat konstatera att det finns flera andra befattnings- och ansvarshavare som brustit i sitt ansvar. I rättvisans och konsekvensens namn bör även de straffas, de har bidragit till förutsättningar att olyckan ska kunna ske.
J.K Nilsson

Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?


Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?
Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 
Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL
Arméstridskrafterna
·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.
·        
·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.
·        
Marinstridskrafter
·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·        
·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Flygstridskrafter
·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.
·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.
För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.
Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.
Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.
Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.
I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.
Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.
Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”
Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.
J.K Nilsson

Pressmeddelande om "Tillväxtverkets piratbyråkrati offrar skattemiljoner" från Optand Teknikland AB


Av ömmande skäl brukar det heta när man skall motivera välgörenhet. I detta fall är det minst lika mycket välgörenhet för oss som är intresserade av den svenska militära historien som det är för Optand Teknikland AB som var anförtrodd att förvalta en del av den svenska militära historien. Det är också välgörenhet att upplysa svenska skattebetalare genom att sprida budskapet hur olika statliga myndigheter ”hjälper” varandra att spendera svenska folkets skattekronor. Likt hur svenska staten misshandlar vår reella försvarsförmåga genom finanspolitiska regleringar, lika mycket snärjer man övriga delar av samhället med regleringar till förfång av våra gemensamma medel. Det är illa nog att ett fel har begångets men det är än värre att inte försöka låta udda vara jämt för alla inblandade parters bästa. En historia med bara förlorare berättas i det pressmeddelande jag väljer att publicera här.
J.K Nilsson
Tillväxtverkets piratbyråkrati
offrar skattemiljoner
Tillväxtverket beslutar att återta 8 miljoner på bekostnad av en annan myndighet och ett populärt besöksmål offras.
I Östersund finns ett nytt militärmuseum, Teknikland, som byggts med hjälp av EU-medel som kontrolleras av Tillväxtverket. I Teknikland har staten satsat totalt drygt 11 miljoner kronor plus 8 miljoner som man tänkt skulle kunna återfås av EUs strukturfondsmedel.
Optand Teknikland ABs ägare, länsmuseet och tre ideella föreningar, har satsat över 30 000 ideella arbetstimmar på att bygga upp och driva museet.
Långt efter att projektet avslutats och museet varit i drift i två år upptäcktes fel i upphandlingen. Därför beslutar nu Tillväxtverket att återta de 8 miljoner man bidragit med. Detta leder till konkurs för museet och de pengar Tillväxtverket hoppats kunna få in uteblir.
De militärhistoriska föremål, flygplan, kanoner och fordon som museet visar ägs av staten. Det innebär att staten får miljonbelopp i nya kostnader för att ta hand om föremålen. Men de kostnaderna drabbar inte Tillväxtverket utan en annan myndighet Statens försvarshistoriska museer, SFHM.
Resultatet av Tillväxtverkets trångsynthet blir alltså miljonförluster i båda myndigheterna och nedläggning av ett populärt museum.
Teknikland har bland annat med hjälp av Landshövdingen i Jämtlands län, Britt Bohlin, och flera riksdagspolitiker under ett års tid försökt belysa de här problemen.
Är det rimligt att skattebetalarna ska lägga ut många miljoner på ett museum som sedan rivs av staten?
Är det rimligt att det enda museum i södra norrland som ska förvalta nära 400 år av militärhistoria och som utvalts i statens regelringsbrev ska läggas ner när det precis byggts upp?
Ja – misstag har gjorts i upphandlingen, men konsekvensen är orimlig. Vem vinner på att försätta museet i konkurs? – ingen!
Ring gärna för mer information!
Lowissa Mannerhiem VD/museichef       070-5543330, 0693-33027
Björn Sandal ordförande                          070-3349617
Vi förmedlar gärna kontakter även till övriga styrelsen och ägarna.

      

Officerare vs. Specialistofficerare i den samtida Försvarsmakten


Det här inlägget kom till som en kommentar till skippers inlägg O(m)struktureringensosäkra faktorer där en anonym kommentator raljerar över min syn med orden:
Man kan inte utreda ett nytt personalförsörjningssystem i 10 år för att sedan tro att detta underlag är sanningen utan då har tiden sprungit ifrån en.
Specialistofficersspåret ligger fast och det utexamineras ett hundratal varje år. Låter på JK Nilsson som att det fortfarande är en teoretisk produkt.
Den här raljanta kommentaren kräver ett vidareutvecklat svar som jag därför väljer att publicera som ett eget inlägg då det står på egna ben.
Med en druckens envishet fortsätter jag att tala om vad som är fel i införandet av specialistofficerskategorin. Det har föga att göra med att Militärhögskolan i Halmstad helt plötsligt sätter pixstjärnor i stället för streck på kadetterna. Utbildningen har ändrats föga, snarare har den i vissa stycken blivit än mer professionell jämfört med det tidigare ”Yrkesofficersprogramet”. I vissa synvinklar skulle jag kunna säga att våra Förste Sergeanter har både en djupare och mer generell utbildning.
Ända sedan de första sergeanterna blev anställda har det saknas direktiv till förbanden hur deras utveckling skall se ut, man har talat om ”löneboxar” som ser ut att vara avsedda att reducera lönekostnaderna för Försvarsmakten men inga andra styrningar. Vi vet inte heller hur vi skall kunna använda en stor del av dessa specialister, skall vi se dem som dom gamla fänrikarna/löjtnanterna som var instruktörer och tekniker och som inte heller ville annat än att bli specialister? Förr saknade vi verktyg att premiera dessa som tog ett stort ansvar för både höga monetära värden men också människoliv. I specialistkurser har vi gett dessa officerare förutsättningar att ta ansvar för värden skyhögt mer än en majors budget, vi har också förordnat dessa officerare att ta detta ansvar. I vissa fall har dessa förordnanden också varit belagda med fängelsestraff vid slarv. I inget av dessa fall har det räknas in vid en löneutveckling utan det som tidigare räknats och som fortfarande räknas vid löneutveckling är befälsrätt och budgetansvar.
I det andra spåret ser vi ytterst stapplande steg att försöka få någon slags akademisk fason på de officerare som skall ha högre befälsrätt och budgetansvar. Om vi följer den sedan tidigt 1980-tal inslagna vägen är det dessa som skall ha en reell löneutveckling alltefter de tar ett större och större budgetansvar och fler stjärnor/streck.
Skillnaden mellan dessa två grupper är att officerare i specialistofficersgruppen, inte utan en ytterligare lång utbildning kan komma i fråga för lönelyft motsvarande de Fänrikar som blir Löjtnanter, Kaptener och Majorer.
Tittar jag på mig själv så sitter jag visserligen på en OF-rad efter det här debaclet men jag har även utbildningar och ansvar (fängelse eller böter) som jag inte får något extra för. När jag någon gång blir aktuell för nivåhöjande utbildning och befordran för att ha rätt grad för min befattning kommer jag att få extra i lön men då är det för stjärnan, inte befattningens innehåll.
Nu har jag tidigare i veckan suttit med kollegor i RALS-arbete och vi kan konstatera att våra specialistofficerare inte kommer att ha den löneutveckling vi har haft trots att deras ansvar markant ökat vid den tidpunkt de skulle ha utnämnts till Löjtnanter om de blivit utexaminerade som Fänrikar. Men bara för att de utexaminerades som Förste Sergeanter så kan vi inte med annat än RALS-medel höja deras löner. Vi får så lov att försöka lita till högre makters välvilja att godkänna ansökan om lönerevision för dessa specialistofficerare men med tanke på tidigare erfarenheter gällande detta förfarande så är förväntningarna låga. Vi kan också fundera över skillnaderna mellan industrins löneökningar och vilka summor vi har att fördela i RALS-arbetet. Vi ser alltså att vi inte tillnärmelsevis kan premiera specialistkompetens via RALS om vi samtidigt skall kunna höja våra löner så de går i takt med det övriga samhället.
Så svaret på den raljanta och insinuanta kommentaren är att jag ser specialistofficersspåret som en teoretisk produkt. Vi har examinerat ett stort antal Specialistofficerare utan någon närmare eftertanke än att följa upp förre ÖB.s förslag till Regeringen att inrätta ett tvåbefälssystem. Våra specialister är vid sin examen i vissa fall bättre än oss jämfört vid vår examen men när vi hade en klar tanke med vad som premierades i utveckling och hur en karriär skulle se ut så saknas detta helt för specialistofficerarna.
Men med tanke på förförre ÖB Johan Hederstedts ord om att normalbilden för en officer skulle vara att tjänstgöra i åtta år så är det väll inget problem men vill vi verkligen omsätta våra specialister i den relativt höga takten?
J.K Nilsson