Författararkiv: Johan Wiktorin

Mot Väpnad Konflikt VIII

Då är det dags (lite försenat) för en ny uppdatering i serien som startade 25. september 2014. För nytillkomna läsare sedvanliga förbehåll. Jag vet inte allt som händer, jag vet inte exakt hur parterna tolkar detta, jag vet inte var jag skulle starta på axeln, utan det är trenden som är den viktiga slutsatsen i analysen. Senaste alstret hittar du här.

————————-

När det gäller att forma koalitioner, så är det framförallt närmandet mellan Turkiet och Ryssland som omvärlden bör hålla ögonen på. Sen i januari har det kommit nya uppgifter om att Turkiet vill köpa moderna ryska luftvärnsrobotar, vilket Nato skulle få svårt att godkänna. Franska diplomater har klagat på att Turkiet läckt hemliga specialoperationer mot IS, för att dessa inte ska försvagas inför strider med kurdiska styrkor. Turkiet har också genomfört ett örlogsbesök i början av april, några veckor innan ett ryskt SIGINT-fartyg kolliderade med ett lastfartyg och sjönk utanför Istanbul. Efter lite inledande anklagelser från Ryssland kunde Svarta havsflottan bärga den viktigaste underrättelsekapaciteten som gått förlorad.

Erdogan har, enligt turkiska läckor/försöksballonger, planer på att gå med i den Eurasiatiska tullunionen istället för EU:s. Klart är också att Erdogan också uppmanat den turkiska diasporan i Tyskland att inte rösta på de konservativa, socialdemokraterna eller de gröna. Underförstått kan de absolut inte rösta på AfD, varför tolkningen är att valsedeln bör vikas till Die Linke, som ju naturligtvis är pro-Kreml.

Skulle det visa sig att de turk-ryska förbindelserna är djupare än vad vi ser, så har det potential att bli geopolitisk jordbävning. Särskilt farligt skulle det kunna bli i slutet av september och tiden därefter, eftersom den kurdiske ledaren Barzani fått igenom en folkomröstning om självständighet den 25. september, som en händelse dagen efter det tyska valet. För att ytterligare komplicera bilden är det väl belagt att Barzanis far, Mustafa Barzani, samarbetade med KGB under kodnamnet RAIS, vilket öppnar upp för en hypotes att det kan finnas ett ryskt inflytande kring önskan och timing kring folkomröstningen. Dessutom pågår förhandlingar mellan Turkiet och Iran om gemensamt ingripande mot PKK/YPG/PJAK.

En kolossal motgång för Ryssland var Montenegros upptagande i försvarsalliansen Nato, där de montenegrinska myndigheterna anklagar Moskva för att ligga bakom det misslyckade kuppförsöket jag skrev om i förra analysen. Med stor sannolikhet har Montenegro fått hjälp av underrättelsestjänster i Väst för att avvärja denna sammansvärjning, eftersom landet är alldeles för litet för att kunna generera den typen av förvarning.

Det politiska och diplomatiska trycket genomgick en metamorfos, när president Trump deklarerade att USA skulle lämna klimatavtalet. Det har inte direkt så mycket med spänningarna mellan Väst och de andra stormakterna, utan är mer ett uttryck för en riktning i den internationella politiken, där avtal alltmer ifrågasätts eller börjar frångås av just stormakterna. Mycket uppmärksamhet fick den tyska förbundskanslern Merkels ord om att tiden då Europa kunde förlita sig på USA är förbi.

Den 1. juni kunde TT berätta att den ryske presidenten kommenterat Sveriges relation till Nato vid ett besök i St. Petersburg. Enligt Vladimir Putin, så skulle ett svenskt Nato-medlemskap vara ett hot mot Ryssland.

I mitten av juli deklarerade ledaren för den självutropade s.k folkrepubliken i Donetsk, Alexander Zakharchenko, att Ukraina utom Krim skulle heta Malorossiya (lilla Ryssland), vilket är en provokation mot regeringen i Kiev. Detta skulle ju ingen ta på allvar, om det inte vore för att alla förstår att det är en Kremlfraktion som driver denna linje hårt.

På det ekonomiska området har det varit tydliga positionsförflyttningar. Den amerikanska kongressen röstade i slutet av juli fram ytterligare sanktioner mot Ryssland, Iran och Nordkorea, vilket presidenten var tvungen att skriva under veckan efter. Sanktionerna mot Ryssland var riktade mer mot den ryska statens kärnintressen inom sektorer som energi, försvarsmateriel och gruvdrift. Svaret lät inte vänta på sig. Den ryske premiärministern Medvedev skrev ursinnigt på sin Facebook-sida (!) att hoppet om att förbättrade relationer med USA var över och att detta var en förklaring om handelskrig mot Ryssland.

Parallellt röstade FN:s säkerhetsråd enhälligt igenom ytterligare sanktioner mot Nordkorea, riktade mot dess exportindustri. Nordkorea har också stängts av från SWIFT, vilket ju är ett slags ekonomisk blockad. Det är dock tydligt att Kina sätter press på Nordkorea, men kommer att försvara regimen om USA skulle gå till ett överraskande angrepp.

USA har nu också officiellt beskyllt Ryssland för att ha brutit mot INF-fördraget från 1987 som gäller medeldistansrobotar (se tidigare analyser om inofficiella utspel). I Representanthuset förbereds nu propositioner att USA skulle börja utveckla nya robotar, vilket skulle begrava avtalet för gott.

De ekonomiska relationernas försämring följdes snabbt av ett tillkännandegivande från Kreml att USA var tvunget att låta 755 personer vid sina beskickningar att sluta arbeta. Konsekvenserna är bland annat resevisum för ryska medborgare till USA bara kan utfärdas i Moskva, även om du råkar bo i Vladivostok. Givetvis påverkas den amerikanska underrättelseförmågan negativt av dessa restriktioner i arbetskraft, vilket ju är eftersträvansvärd effekt av Kreml. Insynen minskar och risken för missförstånd ökar samtidigt som Ryssland höjer sin militära säkerhet. Sammanlagt blir det alltså både svårare och farligare för Väst att räkna ut vad som kommer att hända.

Samtalet dessförinnan mellan Trump och Putin i enrum utan amerikansk tolk under G20-mötet känns inte lugnande, när vi betänker att det pågår flera utredningar om samarbete mellan Trumpkampanjen och Kreml.

När det gäller aktioner från politisk opposition mot respektive motståndare har det hänt en hel del saker, även om en del inte kan kopplas till den andra (eller tredje/fjärde) sidan. Detta gäller särskilt den sträng av mer eller mindre sofistikerade terrorattacker som hänt i Europa under våren och sommaren. Manchester. London. Barcelona. Åbo. Drottninggatan, även om den senare bjuder på en och annan avvikelse från andra terroristangrepp. Bland annat har inte någon tagit på sig ansvaret och desinformation mot uzbekiska regimmotståndare var väldigt snabbt ute.

Det blev också känt att de två av de dömda nazisterna i bombdåden från i vintras, hade mottagit paramilitär träning i Ryssland av den ”Ryska imperiska legionen” i St Petersburgsområdet. Vem som helst med minsta kunskap förstår att detta skett med de ryska myndigheternas implicita medgivande. Det är helt otänkbart att regimen inte skulle känna till en sådan verksamhet, i synnerhet som man är maniskt paranoid när det gäller ”utländska agenter”, dit bland annat Nordiska Rådet numer räknas.

Andra nazister slog i samband med en demonstration i Falun 1. maj sönder en pappdocka av försvarsminister Peter Hultqvist och skanderade: Folkförrädare.
Jag hoppas att Säpo kommer slå ned hårt framöver på de här elementen som inte tycks ha något emot utländskt bistånd. De svenska nazisterna har varit underskattade under lång tid liksom jihadisterna. Risken är uppenbar att dessa liksom ”anti-fascistiska” grupper triggar varandra med ökad polarisering och destabilisering som följd. Säpo varnade i början av juli för en unik situation med 3000 våldsbejakande extremister i landet.

Underskattningen var tydlig i Almedalen, där kommenderingen drogs ned utan att nazisterna trappade ned sin verksamhet. Många deltagare i veckan har vittnat om sin olust och den hotfulla stämning som uppstod i ett mindre (säkerhets)polisvakuum i slutet av veckan.

Till detta ska också läggas tre rapporterade brev med pulver till tre av Sveriges statsråd de senaste veckorna, nämligen Skog, Linde och Baylan. Här är jag optimistisk att ett väl utredande Säpo ska gripa gärningspersonen/personerna.

Andra officiellt olösta fall under våren innefattar bombhot mot stationen i Göteborg och tåg i Södertälje i början av februari liksom bombhotet mot ett flygplan i Luleå den 16. mars, som enligt SVT hade försvarsministern som passagerare.

Nazistiska stödtrupper, denna gång amerikanska, fanns även på plats vid sammanstötningarna i Charlotteville som slutade med en fasansfull ihjälkörning av en demonstrant. Tumulten ledde till politisk turbulens i den amerikanska huvudstaden, och president Trump fick utstå hård kritik och många avhopp från olika kommittéer till följd av dessa upploppsliknande scener och ond bråd död.

Nu upplevde även Moskva besvär från politisk opposition, även om den var långt ifrån aggressiv. Det stod snarare regimen i Ryssland och Belarus för under demonstrationerna i Moskva och Minsk i mars. Den ryske oppositionella politikern Navalny utsattes för en slags syraattack som gjorde honom delvis blind på höger öga vid ett senare tillfälle. De ryska protesterna har långsamt spridits, framförallt ut till mindre städer. Regimen har dock full kontroll över dessa.

Vi får heller inte glömma det avvärjda mordförsöket på Frankrikes nya president Macron, där en högerextremist greps för dessa planer.

På informationsområdet har kanske verksamheten inte blivit mer komplex, men väl mer frekvent. Precis som på terroristområdet, så kan det vara svårt att bestämma om och vem som ligger bakom en attack. Nåväl, några nedslag:

Delar av Skatteverkets hemsida försvann under flera dygn och det gick inte att deklarera skatter och arbetsgivaravgifter för företag. Hamnen i Göteborg utsattes för en cyberattack i slutet av juni och dagen efter fungerade inte SVT lokalsändningar. Öland blev utan ström 3/7 och sex dagar senare blåstes Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) i Stockholm samtidigt som flera krisberedskapsrelaterade hemsidor inte gick att nå.

Tidigare under våren hade vi bankomatstopp i början av april och SVT hade ett inslag om tillfällen då främmande makter varit inne i våra finanssystem. Detta anser jag vara den mest underskattade risken vi har, inte minst på grund av kaskadkonsekvenser.

På den internationella nivån hade vi de stora attackerna Wannacry i maj och Petya i juni. Wannacry var ett gisslanvirus och Petya tolkades först också som ett sådant, men efteranalysen pekar mer mot att det istället tog bort spår av tidigare datorintrång. Det hindrade dock inte bland annat danska Maersk att förlora miljardbelopp på grund av attacken. Åtminstone Wannacry bedöms vara utvecklat av amerikanska NSA, men också troligen stulet av någon.

FBI började också visa intresse för Kaspersky, ett ryskt mjukvaru- och konsultbolag specialiserat på anti-virus. Det amerikanska försvarsdepartmentet deklarerade att ingen inom den egna sektorn får anlita bolaget. Amerikanska företrädare trappade också upp anklagelserna mot Wikileaks och utpekades av CIA-chefen som en rysk underrättelseorganisation. Intressant nog flyttade Wikileaks sedan sina servrar till Ryssland.

En av de mest besynnerligare episoderna under perioden var president Trumps referens till Sverige:”… you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden.”

Det utbröt omedelbar förvirring huruvida det hade hänt något, om han menade något annan plats eller om har med svagt talspråk refererade till ett program om Sverige som sänts på Fox News. Oavsett vilket, så var det här negativt för oss. Vi måste kämpa emot etablerandet av en negativ Sverigebild, eftersom vi förlorar säkerhet, mänskligt utbyte och investeringar om denna sätts för hårt.

Intressant nog visade det sig vara samma fotograf som hjälpt till att göra det negativa programmet om Sverige som hjälpte Ocean Explorer att sprida bilder på gamla ubåtsvrak och liknande i Östersjön för att få oss att tro att det var något annat.

Fox News gästades strax efteråt av den förmente svenske experten på nationell säkerhet, Nils Bildt. Denne dömde istället ut svensk kriminal- och migrationspolitik istället, och budskapet var svart-svart. Så småningom fick Fox News be om ursäkt för att inte ha kontrollerat upp sin gäst lite bättre, men skadan var redan skedd. Själv skulle jag bra gärna vilja veta vem det var som föreslog honom till producenterna.

I samma veva avslöjade danska Radio24syv att ungdomar i Rinkeby uppgett att ryska NTV erbjudit dem 400 kronor för att starta upplopp som kunde filmas. Det gick lite bättre för Komsomol Pravda som lyckades intervjua Nya tiders Vávra Suk utan upptäckt i förväg på liknande teman.

Det är oklart när det bestämdes, men nog torde allt detta och den ryska inblandningen i det amerikanska valet ha påverkat statsministern att först skriva artikel på DN Debatt om att skydda valet 2018 genom bland annat utbildning av partierna från Säpos sida (tänk er en sådan tanke för en generation sedan, och då var det ändå kallt krig). Därefter åkte statsministern till Gotland och lät sig filmas åkandes stridsvagn. Den sekvensen var blev riktad, medvetet eller omedvetet, mot Moskva som ju bland annat sett den krigserfarne Krustjov som ledare.

Åtgärder för strategisk avskräckning har fortsatt på olika sätt. I början av februari övade Ryssland sina kärnvapenstyrkor och USA sköt en Tridentrobot från en Ohioubåt som en styrkedemonstration. Nato började förstärka med motsvarande sammanlagt en brigad i de tre baltiska staterna och i juli förde USA dit luftvärnssystemet Patriot som ytterligare en snubbeltråd inför höstens stora ryska övning Zapad17. I början av april sköt den ryska ubåten Krasnodar kryssningsrobot mot mål i Östersjön under en övning. Långt därifrån skickade USA den 18. April upp sina F-22 för att markera mot ryska strategiska bombflygplan av typen Tu-95.

I början av juni blev avskräckningen mer konkret, när USA förde in de tre bombplanen B-1, B-2 och B-52 samtidigt för första gången till Europa. B-1-plan och B-52:or uppträdde över Östersjön och blev hårt uppvaktade av ryska stridsflygplan som markering. Några dagar (15/6) senare svarade Ryssland genom att för första gången någonsin flyga in med en rote Tu-160 över Östersjön samtidigt som SAAB gjorde första flygstarten med Gripen E.

Min bedömning är att det kan ha varit en markering mot Danmark, där Folkemoedet (ung. Almedalen) startade på Bornholm samma dag. Danmark spjärnar med amerikansk uppbackning emot NordStream2 i Östersjön. Sveriges bidrag till den debatten blev att en kommunstyrelse i Karlshamn under januari körde över regeringen när det gällde upplåtande av lagerplats till de ryska rören.

På andra sidan jordklotet gjorde USA verkställighet av hotet/löftet att flytta det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD till Sydkorea, något som både Kina och Ryssland fortfarande har starka synpunkter på. Systemet är i första hand till för att kunna skjuta ned nordkoreanska robotar, men har bieffekten att det även givetvis kan göra motsvarande med kinesiska och ryska.

Ryssland genomförde också en stor beredskapskontroll den 25. juli i militärdistrikten som en slags förövning till Zapad.

UPPDATERING 21/8 kl 22.36: Medan jag skrev framkom det att ryska RIA hade en stor artikel om det automatiska andraslagssystemet Perimetr (Död mans hand) som ska garantera ett ryskt svar vid ett kärnvapenangrepp från västmakterna. Eftersom information om detta system är knapphändig och dess existens inte publikt bevisad, så är min preliminära slutsats att detta är en eskalering av de psykologiska operationerna. SLUT

Det skedde också ett antal strategiska förflyttningar. De ryska 3D-robotställningen (Mark/Kust/Luftvärnsrobot) i Kaliningrad får anses vara upprättad. Den förstärktes också under högsommaren med flera stora örlogsfartyg ur Norra Marinen som gick in och ur Östersjön med fartyg som kryssarna Peter den Store och Marskalk Ustinov, vilket innebar en våldsam tillfällig förändring av de marina styrkeförhållandena i Östersjön. Mest uppmärksamhet fick däremot ballistiska robotubåten /Typhoon) Dmitri Donskoj som seglade i ytläge från Murmansk och defilerade svenska kusten utan att drabbas av ett enda ofog eller markering från de nordiska fredsrörelserna. Mindre uppmärksamhet fick däremot det nya stora landstigningsfartyget Ivan Gren som kan lasta en mindre pansarskyttebataljon ur Marininfanteriet.

Ryssland flyttade även fram ytterligare några exemplar av det nya stridsflygplanet SU-30SM till Östersjömarinen i Kalingradexklaven. Detta är ett mycket kompetent stridsflyg som kan bära mycket last/ha lång uthållighet och uppträda i flera roller. USA ville inte vara sämre och flyttade över dagen den 25. April fram en grupp F-35 till Estland som markering för första gången. En udda fågel var när USA i slutet av februari flög WC-135 Constant Phoenix i Barents hav, troligen för att fastställa normalbilden för radioaktivitet i vårt närområde.

Övningsverksamheten har också fortsatt i närområdet med oförminskad styrka under sommaren. 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov genomförde nyligen bedömt fällning med nya stridsfordonet BMD-4 och förra veckan genomförde Östersjömarinen landstigningsövningar mot oförsvarad kust med ett särskilt inslag som fick mig att dra slutsatsen att man inte övade ubåtsjakt samtidigt. Finland är enda landet i Östersjön utan ubåtar och utan allians. De baltiska staterna och Danmark har inte heller egna ubåtar, men skulle kunna påräkna stöd av polska och tyska, åtminstone i teorin.

På stridsverksamhetssidan bör noteras dödshot nyligen mot OSSE-observatörer i östra Ukraina från pro-ryska separatister, vilket begränsat insynen i området. Parallellt har stridsverksamheten under våren ökat i de östra delarna samtidigt som USA öppnat för leveranser av pansarvärnsrobotar till Ukraina.

USA fällde också en gigantisk bomb med 11 tons sprängkraft i Afghanistan. I kväll ska president Trump annonsera en ny(gammal) strategi. I förhandssnacket har en del uppmärksamhet riktats mot ryskt och iranskt stöd till talibanerna – sina tidigare kontrahenter.

Annars är det främst i Syrien som det varit närmast mellan stormakterna. Som ett svar på Assadregimens stora C-angrepp mot Khan Shaykhun i början av april avlossade USA 59 kryssningsrobotar mot den flygbas varifrån attacken genomfördes. Den ryska ledningen blev ursinnig och avbröt tillfälligt all koordinering mellan de bägge länderna i Syrien. Strax före midsommar sköt sen USA ned en syrisk SU-22 som anföll SDF-ställningar. Detta var den första luftstriden sen 1999 som USA sköt ned ett plan. Ryssland svarade dagen efter här, i Östersjön, genom att flyga mycket nära ett amerikanskt spaningsplan. Veckan efter uppvaktade Ryssland också närgånget vårt signalspaningsflyg över Östersjön.

Bild1MVK VIII

—————————-

Tiden framför oss är volatil. Potentiella tysk-turkiska-kurdiska spänningar under september parat med självständighetsomröstning under oktober i Katalonien, där den spanska krigsmakten i grundlagen har uppdraget att bevara landets territoriella integritet. Till detta kommer den svårförutsägbara situationen kring koreanska halvön, där man inte kan utesluta att slutmålet för diktatorn är att överraska världen med en färdig kärnvapenrobot från ubåt, vilket kraftigt skulle försvåra skyddsåtgärderna. I övermorgon börjar USA en civil övning som heter Earth Ex 2017 som innebär en tillbakagång till elektronisk stenålder. Något sådant skulle kunna inträffa, om någon detonerade en stor elektromagnetisk puls (EMP) på hög höjd.

Det har nu gått tre och halvt år sedan Krim och fortfarande har inte den ryska ledningen vikit sig, tvärtom. Man har fortsatt i östra Ukraina, gått in i Syrien, har en flottaktivitet som är högre än under kalla kriget enligt chefen för amerikanska Medelhavsflottan samtidigt som chefen för de amerikanska flottoperationerna har beordrat en operativ paus idag till följd av att ytterligare ett amerikanskt örlogsfartyg, USS John S. McCain, kolliderat med annat fartyg. Givet den amerikanska navigationsnogrannheten, så får vi nog öppna upp för möjligheten av elektroniska angrepp mot navigationssystemen på dessa fartyg. Operativt bedömer FOI nu att Ryssland har kapacitet att genomföra två operationer med 150 000 parallellt. Förutsättningarna för en sådan kommer att finnas på plats när Zapad rullar igång om ett par veckor och tiden därefter, särskilt som det kommer finnas stora ryska styrkor i Belarus, vilket medger anfall mot Polen/Litauen liksom Ukraina. Särskilt att notera är att de ryska specialförbanden kommer dras ur övningen för att sedan fortsätta med en ny övning när Zapad slutat, enligt ryska källor.

En annan intressant operationsriktning är den nordafrikanska, där ryska fallskärmsjägarstyrkor övat alltmer med de egyptiska motsvarigheterna. Krigsherren Haftar i Libyen har besökt Moskva och jag har noterat en hel del logistikflygningar till västra Egypten. En del ur Norra Marinen som besökte Östersjön har stävat mot Medelhavet liksom signalspaningsfartyget Yantar.

————————-

I allt detta gnetar Konungariket Sverige sakta vidare. Två nya tillskott till Försvarsmakten om sammanlagt 7,3 Mdkr + 1,3 Mdkr till totalförsvaret i övrigt togs fram till 2020 i beslut över blockgränserna. En tillräckligt stor enighet för att det ska kännas bra, även om lagernivån i form av ammunition, robotar och bränsle gott kunnat ökas ytterligare. Parterna lade också grunden för utökad grundutbildning från 2020, vilket betyder ökad organisation och ytterligare resurser framöver. Att ÖB fick gehör för mycket av sina förslag indikerar ett gott och förtroendefullt samarbete mellan regeringen och Försvarsmakten.

Försvarsminister Hultqvist träffade den 19. maj sin amerikanska motsvarighet i Washington. Det tidigare avtalet bekräftades och utvecklades med den nya administrationen, vilket är vitalt för en småstat i en aggressiv stormakts skugga. Försvarsminister Mattis upprepade vicepresident Bidens budskap från augusti om stöd i händelse av en kris. De amerikanska militära chefsbesöken har också under våren stått som spön i backen och för första gången någonsin ska stora amerikanska förband öva i Sverige under övningen Aurora. De amerikanska specialförbanden har dock varit här på övning i Karlsborg fick vi veta från USA efter att övningen var genomförd.

Aktiviteten på försvarsdepartementet har varit hög under våren, vi ingick också tillsammans med Finland ett avtal om medverkan i den brittiskt ledda Joint Expeditionary Force som ytterligare väver samman oss med vänligt sinnade nationer. Försvarsministern fortsatte också under våren sin kontrapsykologiska kampanj mot desinformation, denna gång avseende övningen Aurora.

Under sommaren blev det dock tvärstopp i maskineriet, när Näringsdepartementet visade sig ha gömt huvudet under armen i samband med upphandlingen av IT-drift och förvaltning. Om detta har skrivits mycket som inte ska upprepas här. Militärt sett var skadan mindre än befarat tack vare tidigt igångsatta åtgärder med uppföljning, regeringens initiala krishantering skadade dock förtroendet på ett värre sätt för försvaret inklusive försvarsministern. Det är dock lite svårt att hänga med i svängarna, när misstroendevotumet används för att försvarsministern har skött sitt jobb. Med facit i hand kan man säga att denne ha gått upp till statsministern tillsammans med de andra statsråden, men huvudansvaret för kommunikationen med statsministern torde ju ligga hos de avgångna statsråden.

Riksdagen borde istället använda sin kraft på området att istället granska regeringens underskrivande av ett kärnvapenförbud. Detta låter fint och bra, men äventyrar enligt min analys vår säkerhet i någon omfattning. Det motverkar definitivt det arbete som försvarsdepartementet bedrivit för att stärka vår militära säkerhet.

Regeringen vill att Sverige tillsammans med Irland och Österrike som enda EU-länder skriver på ett folkrättsligt bindande dokument om att förbjuda kärnvapen. Det ska inte kunna finnas som avskräckning – mot länder som Nordkorea eller Pakistan eller Ryssland för den delen – något som vi och hela Västeuropa byggt sin säkerhet på sedan andra världskriget.

Kärnvapenstaterna är inte med i dialogen, våra nordiska grannländer vill inte ställa upp, inte heller Angela Merkel. Inte ens Japan, som är det enda landet som utsatts för ett kärnvapenanfall, tar i dokumentet med tång. Reaktionerna från våra allierade i EU och partners i USA tilltar i styrka för detta tilltag, när Gustav Adolfs torg kör ett solorace i bästa neutralitetsnostalgi som riskerar att repellera våra partners.

Ukraina, Nordkorea, Balkan, Kaukasus, Venezuela, Libyen, Östersjön och Nordkalotten. Allting hänger ihop och den geopolitiska världen skälver. Vi har de kort vi har, det gäller nu att använda dem klokt med det gemensammas bästa för ögonen. Om en månad kan vi behöva varandra, mer än vi anade.

Mot Väpnad Konflikt VII

(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden är som är det intressanta, inte exakt var den enskilda stjärnan placeras, och ja, några av dessa kan vara för långt åt höger. Det är troligt att jag startat för offensivt, framförallt på det ekonomiska fältet)

bild1

Trenden mot väpnad konflikt fortsätter. Om Donald Trump som amerikansk president gör en överenskommelse med Vladimir Putin som ytterligare underminerar trovärdigheten i amerikansk uppbackning till Europa ökar krigsrisken i Östeuropa påtagligt.

———————————

När det gäller att forma koalitioner, så har Finland i perioden skrivit under ett militärt samarbetsavtal med USA, vilket är en ganska stor sak för vårt grannland. Men, de är inte ensamma. Turkiet och Ryssland har också ommit överens om ökat militärt samarbete, till och med inom underrättelseområdet. Detta borde vara en riktig varningsklocka för Nato.

Ryssland har även skördat andra framgångar. I de olika valen i Bulgarien och Moldavien under hösten segrade de mest pro-ryska kandidaterna. I Montenegro gick det däremot inte alls Rysslands väg och i samband med valet greps 20 militanta serber för långt gångna attentatsplaner mot parlamentet och regeringschefen i landet. Montenegrinska myndigheter är övertygade att planerna var finansierade med ryska pengar, och självaste Patrushev fick åka till Belgrad för att förhandla loss gripna ryssar i sammanhanget.

I vanlig stil låtsas Kreml som det regnar och har istället bedrivit den militära övningen Slaviska brödraskapet med vitryska och serbiska förband i Sebien. Den militärdiplomatiska offensiven innehåller också utfästelser om materielöverföringar av stridsvagnar och stridsflygplan till Serbien.

På högsta nivå ställde den pågående presidenten till det när han tidigare i vintras ringde till Taiwans ledare, något som väckte både bestörtning och vrede i Beijing. Om detta betyder en omläggning av amerikansk utrikespolitik eller mer var en manöver för att forma en oförutsägbar bild av den blivande presidenten är för tidigt att säga.

En annan intressant, men tråkig not är att gamle Gorbatjov gav en intervju till ryska TASS och önskade sig en ny union med ungefär samma utseende som den förra. Att det inte skulle vara en Sovjetunion är en klen tröst i sammanhanget.

När det gäller de diplomatiskt och politiskt tryck, så var september början på allt sämre relationer. Både Storbritannien och Frankrike anklagade först Ryssland för krigsbrott i Syrien. Det var framförallt de urskiljningslösa bombningarna kring Aleppo som stod i blickpunkten. USA å sin sida deklarerade att man håller Ryssland ansvarigt för nedskjutningen av MH17.

Ryssland meddelade i samma veva att Kreml avsåg att dra landet ur den Internationella Brottsdomstolen (ICC), medan Erdogan började ifrågasätta avtalet i Lausanne från 1923 om det nya Turkiets gränser.

Den 16 oktober gick den amerikanske vicepresidenten ut till NBC och sa att USA kommer att slå tillbaka mot Ryssland med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska valet genom dataintrång och sedermera desinformation. I efterhand får det president Obamas utspel för någon månad sedan att se illa ut. Obama sa att han hade sagt till Putin privat i september att sluta och att det fick effekt.

Denna icke trovärdiga effekt måste blivit rejält punkterad efter Biden, för den 31 oktober mejlade Vita huset till Kreml på Heta linjen med samma budskap, och vi vet nu att de ryska försöken pågick in i det sista av valkampanjen. Under några dagar, när tonläget var som mest uppskruvat lyckades någon dessutom stänga ned Internet för den ryska fronten Wikileaks ledare, Julian Assange, i hans gömsle från svensk rättvisa på Equadors ambassad i London. Som parantes kan sägas att med Trump som president faller väl hans motiv till att hålla sig undan, nämligen en påstådd utlämning till USA?

Avslutningsvis måste också nämnas den ryske presidentens utspel om stärkandet av de ryska kärnvapenstyrkorna som möttes med liknande tongångar av Donald Trump på Twitter. Dessa tweets är ju helt sensationella i den internationella diplomatins historia, och frågor ställs över hela världen hur framtiden ska gestalta sig med denna typ av eldfängda utsagor på 140 tecken.

På det ekonomiska området har USA ytterligare hunnit skärpa sanktionerna mot Ryssland, medan EU förlängt sina. I höstas tvingades Kreml tömma reservfonden för att hålla uppe likviditeten, något som säkert givit incitament till ledningen att fortsätta destabilisera Europa. Som jag skrivit tidigare, för Moskva är sanktioner ett preludium till väpnad konflikt, inte ett alternativ som hos oss.

Ryssland söker också alternativ, ett sådant är premiärminister Medvedevs uttalande om att skapa ett enhetligt betalsystem tillsammans med Kina. Att slippa amerikanska kreditkortsbjässar som American Express och MasterCard är ett åtråvärt mål i de bägge huvudstäderna. Det skulle dessutom vara ett ytterligare steg på vägen att underminera dollarn som världens reservvaluta.

Under hösten har än fler SWIFT-attacker blivit kända. Få saker i det internationella systemet har en sådan potential att bli en svart svan som en stor dataattack som gungar förtroendet för betalsystemen och i förlängningen det finansiella systemet.

Försämrandet av de diplomatiska relationerna går vidare. President Putin annonserade att landet skulle avbryta plutoniumavtalet med USA från 2000. Kreml avbröt också de militära konsultationerna kring Syrien efter den hårda kritiken beskriven ovan. Allt fler uppgifter blir också offentliga kring ryska brott mot INF-avtalet. Här har dessa uppgifter av en amerikansk administration som satt Iranavtalet före.

I början av november blev det känt att Sverige nobbat bilaterala försvarssamtal med Ryssland, eftersom dessa bör föras bland Östersjöländerna och den ryska ambassadören Viktor Tatarintsev klagade i Ekots lördagsintervju på att de svensk-ryska förbindelserna var de sämsta på mycket länge, vilket inte är så konstigt då Kreml 2014 genomförde ett strategiskt överfall på ett grannland.

Den stora händelsen på området var dock den amerikanska utvisningen av 35 ryska underrättelseofficerare och avhysning från två fastigheter, där GRU helt ogenerat bedrivit signalspaning i flera decennier. Bägge åtgärderna var nödvändiga, om än senkomna. För Kreml med förstklassig HUMINT och skarp SIGINT-förmåga är det ett kännbart avbräck på sikt. Frågan är hur Trump förfar med fortsättningen. Hans konfrontativa stil mot sina egna underrättelse- och säkerhetstjänster kommer att skapa en reaktion. Antingen försvinner kompetent folk från organisationerna eller så slår de tillbaka med läckor. I alla händelser riskerar USA att försvagas på området.

Lite utanför analysen noterar jag att pakistanska företrädare också har börjat vifta med kärnvapenkortet. I de offentliga fallen har Indien och Israel varit måltavlor för dessa utfall.

Reflektionen kring de amerikanska underrättelsetjänsterna kan också sorteras in under kapitlet skapa politisk opposition hos motståndaren. På den ryska sidan konsoliderar man sin egen makt för att inte lämna blottor. Putins parti Enade Ryssland fick kvalificerad majoritet i Dumavalet. Planer har luftats på att skapa MGB, ministeriet för statens säkerhet liksom att låta den civila underrättelsetjänsten SVR gå tillbaka till FSB (KGB).

På andra sidan Atlanten har Kreml istället lagt i en högre växel, vilket jag varit inne på tidigare. Putins rådgivare Sergej Markov förnekade i samband med att valutgången blev känd att Ryssland blandat sig i valet, men undslapp ändå: ” May be we helped a bit with Wikileaks”. Det är lätt att föreställa sig det roade småleendet.

Wikileaks började omedelbart efter det amerikanska presidentvalet att rikta sin uppmärksamhet mot Tyskland. Vips kom den tyska utredningen om samarbetet mellan BND och NSA ut. Medieaktören Breitbart började också etablera sig i både Frankrike och Tyskland inför valen i dessa länder under 2017.

Attentat, där vi inte kan attribuera stormakters händer bakom (än?) var mordet på den ryske ambassadören Karlov i Turkiet liksom lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin. Parantesen är på grund av att politiska mord/terroristattacker ofta har osynligt stöd från statsaktörer.

Jag måste också i sammanhanget nämna protesterna i det polska parlamentet med anledning av förslagen om begränsad journalistisk tillgång. Vi måste hålla ögonen på Polen, som har en liknande geopolitisk ställning i Östeuropa som Turkiet har i Mellanöstern.

En avslutande detalj är mötet i Helsingfors den 13 november, där den ryske fd oligarken Chodorkovskiijs samlade en grupp förtrogna för att diskutera hur Putinismen ska utmanas.

På informationsoperationsarenan har det varit full fart. USA annonserade en genomförd övning med Nuclear Earth Penetrator och tyska parlamentariker började fundera offentligt kring tyska kärnvapen. I Berlin tar man Brexit på allvar och konstaterar att det i värsta fall inte kommer att finnas ett kärnvapenparaply varken i Washington, London eller Paris, när Europa som bäst behöver det. Jag tolkar diskussionen mest som försöksballonger än så länge.

Så ska inte förbundskansler Merkel tokas när det gäller tysk upprustning i övrigt. Med en annonsering av den tyska regeringens mål att nå 2% av BNP i försvarsutgifter, så kommer budgeten att så småningom ha ökat med motsvarande 200 Mdr SEK/år. Med tanke på att Sverige tar rygg på Tyskland i många andra politiska frågor, så ska det bli intressant att följa Rosenbads försök att förklara hur man så väsensskilt kan tolka behovet av åtgärder för den egna säkerheten.

EU-parlamentet antog också den 23 november en deklaration om samma mål, så det är ju en tydlig rörelse på gång i Europa. På den ryska sidan fortsätter man istället med krigsförberedelseretoriken. Skyddsrum för alla Moskvabor finns nu klara annonserade myndigheterna stolt, medan guvernören i Sankt Petersburgsregionen berättade att man förberett ransoner för 300 g bröd per dag i 20 dagar för sina invånare.

Finland ökade sin generella beredskap i armén den 15 december och i Litauen började man utbilda medborgarna genom skriften Om kriget kommer.

I slutet av oktober var det hög temperatur. En stor DDOS-attack genomfördes mot en DNS-leverantör med stora tillfälliga konsekvenser. Även Sverige drabbades och driftstörningarna hade ett mycket intressant utseende, om vi jämför dessa med militärgeografiskt intressanta platser i landet.

170108-image-1

Den 29 oktober hade DN en artikel, där en hög Pentagontjänsteman anonymt varnade Ryssland för att angripa Sverige. Detta var en slags upprepning av vicepresident Bidens besked i slutet av augusti. Åt andra hållet lät det dagen efter, när den ryske senatorn Frants Klintsevitj varnade Norge för konsekvenserna av att tillåta 300 amerikanska marinkårssoldater basera i Tröndelag. Norge var nu för första gången i historien nu ett mål för Rysslands strategiska vapen, enligt den vice ordföranden i utskottet för försvar och säkerhet.

Åtgärder för strategisk avskräckning har också fortsatt i oförminskad styrka. Ryssland har skjutit Bulava från Yury Dolgorukiy i slutet av september och hade en stor kärnvapenövning den 6 oktober. USA flög i sammanhanget 2 Nightwatch och Cobra Ball som beredskap. Dagen efter detta startade den brittiska Nato-övningen Joint Warrior 2016 med svenskt deltagande med Gripenplan.

En hel del flygaktiviteter har ägt rum bland annat den ryska anfallsflygningen mot Syrien 16 november som innefattade en lång rörelse med strategiskt bombflyg förbi norska kusten och de brittiska öarna med eskort av Mig-31. Norsk, dansk och brittisk jakt mötte upp företaget som ju samtidigt tjänade som strategisk signalering mot västmakterna. I samma veva bör också nämnas det enda ryska hangarfartyget, Admiral Kuznetsov, seglats i samma område på väg till östra Medelhavet. Hangarfartygsgruppen har inte rosat marknaden, med flera olyckor med inblandade stridsflygplan. I dagsläget har nu gruppen påbörjat återseglats mot Murmansk och kommer att finnas i närområdet om c:a två veckor.

Ryska Tu-22M3 har nyligen också övat minläggning i Stilla havet, vilket är både en signal i regionen, men också en övning för att kunna göra samma sak i Östersjöutloppen.

I Stilla havet markerade också USA sin avskräckningsförmåga den 9 december, då man flög patrull med B-52 från Guam till Taiwan och tillbaka. Med ett europeiskt perspektiv är det lätt att glömma bort spänningarna i Asien. Kina har genomfört sin första stora övning med en hangarfartygsstyrka i Östkinesiska havet och beslagtog vid ett annat tillfälle en amerikansk obemannad undervattensfarkost som gjorde hydrografiska mätningar i området.

Ryssland har också genomfört test med sitt nya antisatellitvapen Nudol i mitten av december. Att raketen var inställd mot en bestämd punkt i rymden ökar sannolikheten för att Nudol är ett offenisvt vapen som ska kunna skjuta ned en motståndares satelliter. Rymden är ett område, där USA alltjämt har stort försprång när det gäller olika system för spaning, navigering och kommunikation till exempel.

USA har vid några tillfällen under hösten demonstrativt flugit det stora UAV-systemet Global Hawk med transponder tillslagen över de ryska separatiststyrkorna i östra Ukraina, medan Ryssland 6 oktober flög med stridsflyg som stresstest i anslutning till både finländskt som estniskt luftrum under hela dagen, vilket resulterade i flera kränkningar. Uppgifter om upp till 90 flygplansrörelser har förekommit.

De ryska Steregushchiy-korvetterna Stikiy och Soobrazitelnyy sköt sjömålsrobot Uran och luftvärnsrobot Redut i Östersjön dagen efter det amerikanska presidentvalet.

Nu är vi inne på strategiska förflyttningar. Vi har haft den uppmärksammade förflyttningen av markrobotsystemet SS-26 (Iskander) till Kaliningrad bland annat fullt öppet på det civila fartyget Ambal. Den ryska krigsmakten har också flyttat fram luftvärnsbataljoner S-400 till Kaliningrad och Sankt Petersburg liksom kustrobotsystemet Bastion till bägge områdena. Det innebär att Ryssland nu har upprättat en avreglingszon på andra sidan Östersjön som klart försvårar Nato-förstärkningar till Baltikum.

Dessa system är dessvärre inte de enda som kommit till i närområdet. Under hösten har det börjat uppträda en handfull Su-35:or på flygbasen Besovets, drygt 15 mil från Finlands östra gräns. Marinflyget i Kaliningrad fick nyligen också påhälsning av det kraftfulla attackflygplanet SU-30SM. Detta har en räckvidd med full last till Bergen, vilket innebär att denna också är en offensiv komponent i en avreglingszon över Östersjön.

Ryssland har också fört in två Buyan-M-korvetter under hösten från Svarta havs-flottan till Östersjön, där dessa nu övervintrar. Förstärkningarna av de nya arméerna i västra militärdistriktet fortgår alltjämt. De två nya divisionerna har nu en bemanning på 70 % kontraktssoldater, enligt den ryska försvarsledningen. Uppgifter har också cirkulerat om att Ryssland bokat in över 4000 järnvägsvagnar för transport till Belarus under 2017, något som tolkats som förberedelser för övning Zapad-17 som ska gå av stapeln i september.

Längre bort från oss har USA annonserat avsikten att gruppera det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD i Sydkorea för att skydda sina allierade mot den utveckling som sker kring långdistansrobotar i det oberäkneliga Nordkorea. Denna potentiella flashpoint kan utlösa mycket stora krafter i världen och vi behöver ha full uppsikt mot vad som händer med diktatorns agerande. Nordkorea ligger i skärningen mellan ryska, kinesiska och amerikanska intressen precis som delar av Centralasien.

På temat stridsoperationer hittar vi att de ryskstödda attackerna i östra Ukraina ökat markant de senaste två månaderna. Ukraina har värjt sig och ökar nu försvarsbudgeten till 5,2 % av BNP. Kiev har också genomfört robotövningar i andra delar av landet och infört eldtillstånd i fred mot luftrumskränkningar.

I Syrien har det varit full kampanj hela hösten sedan eld upphör-avtalet kollapsade. Aleppo har tagits av syriska regeringsstyror stödda av Ryssland, Iran och olika shiamiliser. Nu pågår full huggning om olika zoner som kan resultera i en upplösning av den syriska staten. Det blir tydligt att kurderna, både i Syrien och Turkiet, blir allt mer klämda i den ryska pressen på Turkiet.

I kriget i Jemen har det också inträffat flera signifikanta händelser. I oktober förstördes först Förenade Arabemiratens logistiska fartyg HSV Swift av ett anfall med kustrobot utanför kusten i västra delen av landet. Strax efter utsattes den amerikanska jagaren USS Mason för flera liknande anfall. Tack vare överlägsen telekrigförmåga lyckades den amerikanska flottan avvärja dessa. Eftersom farleden som detta skedde i är viktig för världens oljetransporter med sina 3 miljoner fat olja/dag, så förstår vem som helst att störningar här skulle kunna få oljepriset att skjuta i höjden.

————————————-

Här hemma har Sverige knotat vidare. Allt fler tecken tyder på att staten börjar röra på sig. Vi kan se hur politisk påverkan fick Gotlands kommun att dra tillbaka planerna på att hyra ut Slite hamn som stöd till projektet NordStream 2, trots att kommunen hade all laglig rätt att ingå avtalet. Hur det blir med Karlshamn återstår att se, men det blir allt svårare för hamnen att säga ja. Likaså stängde regeringen möjligheten till etablering av en vindkraftspark i Hanöbukten med hänvisning till försvarsförmågan.

Försvarssektorn har fortsatt att överraska omgivningen genom att hemlighet färdigställa tung kustrobot, vilket demonstrerades med en uppmärksammad skjutning. Övningsverksamheten har också fortsatt med bland annat anmärkningsvärt sena beredskapsövningar under december i form av stridsvagnskompaniet på Gotland och av marina enheter.

Den civila och militära säkerhetstjänsten är på tå, vilket bland annat visats av gripande av utländska medborgare vid skyddsobjekt i Bålstaterrängen. Vi har också kunnat ta del av rapportering kring okända flygningar med drönare i anslutning till militära övningar. Försvarsmakten kommunicerar också allt mer offenisivt med reportaget i Försvarets Forum om specialförbandet SOG och dess reaktionsförmåga.

Även FRA är med och bevakar säkerhetshotande verksamhet. På en konferens i Dagens Industri regi visade generaldirektören Dag Hartelius denna bild som visar en del av identifierade angrepp från statsunderstödda aktörer under en månad 2016 mot Sverige. Den geografiskt kunnige ser genast att några mål måste vara kraftförsörjningen.

170108-img_1833

I november kom också beskedet att Sveriges största övning på 24 år, Aurora 17, kommer att gå av stapeln med brett internationellt deltagande. Bland annat deltar USA preliminärt med attackhelikoptrar, mekaniserat kompani, luftvärn och örlogsfartyg. Frankrike ska också vara med luftvärnsförband, vilket kan vara en del i en process att välja nytt medelräckviddigt luftvärnssytem till försvaret. Strax före jul beställde också FMV 40 stycken granatkastarbandvagnar. Annika Nordgren Christensen kom med sin utredning om personalförsörjningen och Ingemar Wahlberg med sin om materielförsörjningen. Två delvisa återställare i form av aktiverad plikt för grundutbildning och fältnära logistik till FM blev resultatet för en försvarsbyråkrati som ökat farten.

Tidigare försiktiga FOI kom ut med sin rapport om den ryska militära förmågan på tio års sikt och bedömer de tillgängliga resurserna från att Ryssland har förmåga att ta initiativ till våld i sitt närområde. I december blev chefen för den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) Gunnar Karlson intervjuad i direktsändning i Agenda. I denna sändning pekade han ut Ryssland som ansvarigt för påverkansoperationer riktade mot Sverige. Egentligen var detta något oerhört, både i form av målet för dessa, vår demokratiska process och grundläggande funktioner, men också formen. Här satt en högt uppsatt statstjänsteman och attribuerade Kreml för dessa operationer, något som varit ett politiskt privilegium och också ansvar tidigare. Jag anser att min förre chef gjorde helt rätt, men är förvånad över att ingen diskuterat denna tydliga varning.

Lite ledtrådar kan man få i dagens DN, där övningsverksamhet för totalförsvaret verkar ha skett ett drygt år i skymundan. Lite till mans börjar det nu gå upp allt fler att vi sitter i ett besvärligt läge, men sådant talar man med små bokstäver om. Hur vi ska ta oss ur detta väntas statsministern presentera senare under dagen i Sälen, då den nationella säkerhetsstrategin ska läggas fram.

Det kommer att bli hårt tryck på regeringen, med all rätt, att visa vägen framåt under Rikskonferensen. Under 2017 kan vi värsta fall få se halva Europa ritas om, ifall den nya amerikanska presidenten gör upp med härskaren i Kreml. Det är för ett svagt Europa, ett aggressivt Ryssland och ett frånvarande USA som vår försvars- och säkerhetspolitik måste ta höjd för. Vad som händer när USA drar sig undan, eller uppfattas dra sig undan, har vi sett tusentals sorgliga exempel på från Syrien de senaste åren.

Mot väpnad konflikt VI

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från april hittar du här.

Ny skattning 160918

bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt. Vi har ett direkt militärt hot mot Sverige.

Under rubriken forma koalitioner har de senaste årens utveckling konsoliderats, framförallt när det gäller de ryska försöken att knyta sig närmare i Kina i de fall udden kan riktas mot USA. I efterdyningarna efter kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli kan vi också se en ökad rapport mellan Turkiet och Ryssland, medan banden mellan EU/USA och Turkiet blivit alltmer ansträngda. I veckan besökte också den ryske generalstabschefen sin kollega för att följa upp Erdogans möte med Putin i Sankt Petersburg förra månaden.

Det pågår ju naturligtvis politiskt och diplomatiskt tryck hela tiden, även när det inte råder någon risk för väpnad konflikt. Två saker som sticker ut, och som gäller Sverige är dels utrikesminister Lavrovs tydliga varning till oss för att gå med i Nato. Det är också den inbjudan som Ryssland skickat ut till både Nato och till en del av Östersjöstaterna om samtal kring säkerheten i Östersjön. Här har Ryssland tagit initiativet, och om inte koordineringen i svaren blir bra, så kommer Kreml att försöka vidga uppfattade sprickor. Anmärkningsvärt är också att Tyskland inte är inbjudet.

I den ekonomiska sfären ligger EU:s sanktioner mot Ryssland fast och har förnyats i sexmånaders-intervaller: USA har utvidgat sina sanktioner i perioden mot ytterligare juridiska och fysiska personer. Den mest iögonfallande åtgärden var när Gazprom stängde av gasleveranser till Polen under en månads tid. Här finns det anledning att vara uppmärksam inför den kommande vintern, då uteblivna leveranser till gasberoende stater skulle kunna skapa stora påfrestningar i det europeiska systemet.

När det gäller de diplomatiska relationerna, så fortsätter den gradvisa nedbrytningen av dessa. Paradoxalt har väst och Ryssland parallellt lyckats förhandla fram vapenvilor i både Ukraina och Syrien. Det är svårt att hävda att dessa följs, men det visar att betydelsefulla kanaler alltjämt finns som kan användas för kommunikation i ansträngda lägen.

Det hindrar dock inte att Ryssland enligt amerikanska uppgifter trakasserar diplomater. Vi kunde också se en släppt film, där en rysk vakt vid den amerikanska ambassaden försöker gripa en amerikansk diplomat som får brotta sig in genom entrén. USA har också byggt en ny mur runt sin ambassad i Moskva. Ryssland anklagar också USA för att understödja rebeller i Syrien som använder C-stridsmedel. Som vanligt med desinformation, så är en del sant (ISIL har använt detta) och annat osant (USA stödjer inte ISIL).

En detalj som inte fick någon uppmärksamhet här under sommaren var att Polen stängde sin gräns mot Kalingrad Oblast och Ukraina. Jag har försökt att förstå varför Polen i samma veva inte stängde gränsen mot Belarus samtidigt, men gått bet. Nyligen kom också 200 tjejener från den ryska republiken via Belarus och sökte politisk asyl i Polen, men avvisades i klump.

Det är inte bara Polen som förstärkt gränsbevakningen. Norge har börjat upprätta ett staket mot Ryssland längst upp i norr, för att försvåra rysk användning av flyktingar som politiskt vapen. Den estniska regeringen har också förberett ett förslag till sitt parlament om upprättandet av en fem km lång gränszon mot gränsen till Ryssland.

På den egna planhalvan har de nordiska ledarna gästat Vita huset i maj och vår stats-, utrikes- och försvarsminister deltog i Nato:s toppmöte i Warszawa i juni. Inte första gången en svensk regering deltagit i ett sådant, men med tanke på det stadiga avvisandet av Nato-medlemskap en tydlig signal om det fördjupade samarbetet.

En ännu snabbare fördjupning av försvarspolitiska samarbeten har skett genom de samarbetsavtal vi slutit med USA och Storbritannien. De senaste två åren har en strid ström av tjänstemän färdats kors och tvärs över Atlanten för att åstadkomma detta. Lägg till detta även amerikanska besök av kongressledamöter från bägge partierna i Sverige och inte minst vicepresident Bidens besök för en månad sedan (återkommer om detta längre ned).

Timingen med Storbritannien var nästan synsk. Mindre än en vecka senare bestämde sig de brittiska väljarna för att dra sig ur EU. Brexit är av stor säkerhetspolitisk betydelse. Det försvagar EU, utan att stärka något annat. Tvärtom, förra veckan kom ett franskt-tyskt förslag om att fördjupa det europeiska försvarssamarbetet, vilket den svenska regeringen omedelbart avvisade.

Vi kan skönja konturerna av ett fragmenterat transatlantiskt säkerhetslandskap. En nordlig del, också av EU, där de nordiska länderna, Polen, de baltiska staterna och Storbritannien satsar på att garantera sin säkerhet genom Washington, medan kontinenten går i riktning mot fördjupning av EU-samarbete. Denna rörelse bromsas av de andra, och risken ökar för att de södra länderna kommer försöka att försvåra framförallt svenskt-finskt närmande till Nato liksom ett förringande av de baltiska staternas utsatta läge. Lägg därtill de försvårade relationerna med Turkiet.

På temat aktioner av politiska motståndare så ligger initiativet helt klart i Moskva. Eliten stärker greppet på hemmaplan och genomför eller understödjer detta i väst. I Ryssland har man sedan april stiftat en ny anti-terrorlag (Yarova-Ozerov). Undersökningskommitténs ordförande Alexander Bastrykin har uppmanat till radikala åtgärder mot den politiska oppositionen för att möta det ”destruktiva inflytandet” som USA har på rysk inrikespolitik. Strax efteråt blev Aleksei Navalny överfallen på öppen gata av en grupp kossacker.

Flera avskedanden eller förflyttningar har gjorts inom de administrativa organen och i regionerna, där lojalitet med regimen premierats. Mest intressant för vår del är att FSB-chefen i Kaliningrad, Evgeny Zinichev, befordrats till guvernör i länet.

Inför dagens parlamentsval har myndigheterna också väckt åtal mot opinionsinstitutet Levada Center för att vara utländsk agent. President Putin personligen försökte också använda avstängningen av de ryska friidrottarna i OS, som ett försök att underminera landet.
På bortaplan har Ryssland kunnat skörda frukterna av långvarigt arbete av att stödja radikala och populistiska rörelser. Den amerikanska politiken är djupt polariserad och där Donald Trump öppet flirtar med den ryske presidenten. Hans andra kampanjledare, Paul Manafort, tvingades avgå på grund av sina relationer till ryska kontakter.

Veckorna efter Brexit öppnade sig också ett djupt och otäckt ledarskapsvakuum, där de politiska ledarna försvann en efter en. Alla dessa enskildheter har naturligtvis inte ryska förklaringar, utan poängen är att den politiska sammanhållningen i väst är på väg att luckras upp med rysk uppmuntran, där så är möjligt.

Här hemma har i alla fall Säpo varnat för hur ryska agenter försökte påverka röstningen i Riksdagen om slutande av det så kallade Värdlandsstödsavtalet.

———————————

När det gäller informationsoperationer, så har en del av dessa just på det ameriaknska valet. Den ryska fronten Wikileaks har börjat publicera mail från Hillary Clintons privata server för att underminera hennes ställning. Wikileaks har också dumpat resultatet från hackandet av demokraternas kongressorganisation. Trots att organisationen säger sig ha ryska informationstillgångar har man aldrig släppt ut något sådant material.

Vad värre är, så har amerikanska myndigheter konstaterat försök att tränga in i själva valräkningssystemet i ett par delstater. Även här pekar tidningarnas uppgiftslämnare på att det är ryska hackare bakom detta. Den ryske presidenten kommenterade för ett tag sedan alla dessa anklagelser med att man inte var inblandade ”på statsnivån”, vilket är en intressant formulering. I vår del av världen har det tyska författningsskyddet (BfV) sagt att Ryssland ligger bakom dataintrången i Bundestag.

Om USA kan konstatera något liknande, så kan vi nog se fram emot en hårdnad konfrontation i cybervärlden, något som president Obama påminde om vid G-20-mötet i början av månaden. Han inskärpte att landet har både de bästa offensiva som defensiva kapaciteterna i världen.

Andra inslag i informationskrigföringen är att de ryska luftlandsättningstrupperna i somras luftlandsatte materiel och trupp på Nordpolen. Google har också blivit avslöjade med att rita in politisk överhöghet över Krim beroende på var du befinner dig. Sålunda är Krim ryskt på Googles kartor i Ryssland och ukrainskt annars.

I början av augusti for också Ryssland i grova anklagelser mot Ukraina för att försöka genomföra terrorangrepp på Krimhalvön. Förhör visades med påstådda fångar i rysk TV, men frågan dog plötsligt och det visade sig att den ryska historien kunde motbevisas.

Här hemma har framförallt ÖB personligen blivit måltavla för flera utfall från det ryska utrikesdepartementet. När ÖB efterlyste en kommunikationskanal mellan svenska och ryska militära högkvarter för att undanröja missförstånd vid incidenter fick han utstå ett kraftigt angrepp från departementets talesperson, Maria Zakharova, om motsatsen. Samma visa upprepade sig igen med koppling till diskussionen om transpondrar, där ÖB ånyo blev påhoppad med argumentet om att det är Nato-plan som kränkt svenskt territorium i år. Att frågan gäller vad som händer ute i internationellt luftrum ville man inte låtsas om.

Därför är det spännande att konstatera att ÖB ännu inte blivit påhoppad för sina uttalanden i samband med förstärkningen av Gotland förra veckan. Möjligen har man i Kreml dragit slutsatsen att ÖB inte varit påverkbar och att det rent av har stärkt ÖB’s ställning. För tidigt att dra den slutsatsen, men en rimlig hypotes.

————————————-

När det gäller strategisk avskräckning, så kretsar mycket kring intensiv övningsverksamhet. I juni körde Nato/USA flera nästa parallella övningar i närområdet. Baltops, utan ryskt deltagande även denna gång, kördes i Östersjön samtidigt som övningen Anakonda med 31000 genomfördes med fokus till förstärkning av Polen. På motsvarande sätt genomfördes Sabre Strike i de baltiska staterna samtidigt som Baltops. I de två förstnämnda deltog svenska förband, medan Finland också deltog i Sabre Strike.

Sabre Strike var också föremål för ett överraskande angrepp från den tyske utrikesministern Steinmeier som kallade denna för ett ”sabelskramlande” som bara tjänade till återuppliva gammal konfrontationspolitik. Passande nog verkade han glömt bort såväl Zapad-09, då Ryssland övade kärnvapenattack på Warszawa liksom annekteringen av Krim.

I samband med detta genomförde Ryssland en stor beredskapskontroll den 14 juni, där man bland annat kontrollerade statusen på olika depåer. Putin deklarerade att man var tvungen att höja landets stridsberedskap på grund av Nato. Att en Nato-brigad i varje baltisk stats skulle kunna ha någon relevant anfallskapacitet mot Ryssland är ju skratteretande.

Dessförinnan, i mitten av maj, invigde Nato den första etappen i sitt gemensamma robotförsvar på plats i Deveselu, Rumänien. I Redzikow, vid polska Östersjökusten, tog man samtidigt också det första spadtaget för nästa etapp. Detta försvar är en viktig drivkraft för att förstå rysk-amerikanska spänningar i Östersjön. Att sedan den berömde robotkonstruktören Jurij Salomonov i rysk direktsändning 2012 sa till den dåvarande presidentkandidaten Putin att Nato inte kan skydda sig mot ryska robotanfall spelar ingen roll.

Frankrike testade ballistisk robot från ubåt i Atlanten den 2. juli. Ryssland svarade (?) med beredskapskontroll av kärnvapenregementen två dagar senare. Drygt två veckor senare drog Ryssland igång en ny övning. Om det föranleddes av att USA hade Nightwatch (E-4B) i luften i Europa eller om det senare var en reaktion på övningen har jag inte haft någon möjlighet att hitta. USA hade också RC-135 Cobra Ball i luften, vilket används för att detektera ballistiska robotar. Nightwatch eller National Airborne Operations Center är Pentagons ledningscentral vid kärnvapenkrig och det finns fyra maskiner totalt.

Nästan två veckor senare, den 1/8, var det dags för den amerikanska övningen Polar Roar, där man med bombplan av typen B-2 och B-52 flög över Nordpolen till Nordsjön och Östersjön för en styrkeuppvisning. Sverige övade identifiering genom att gå upp med incidentberedskapen.

När det gäller övriga kärnvapenrelaterad avskräckning får vi inte glömma bort de nordkoreanska provsprängningarna liksom flera robottester som riktats mot japansk ekonomisk zon. Dessa åtgärder binder en försvarlig del av amerikansk uppmärksamhet, vilket minskar reaktionsmöjligheterna i vår del av världen.

Detta gäller också den hårdnande attityden från Kina som inte accepterar utslaget från Skiljedomstolen i Haag om sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet, utan möter istället detta med forcerad utbyggnad av militära faciliteter på skär och korallrev liksom ökad övningsverksamhet. För att ytterligare spä på osäkerheten övar nu kinesiska oh ryska flottenheter i området. Ett liknande aggressivt beteende kan också noteras i Östkinesiska havet, där konfrontationen sker mot Japan i form av beväpnad kustbevakning och fiskefartyg som tar sig in i japansk ekonomisk zon.

Slutligen, i den södra riktningen märker vi dels landstigningsövningar i Svarta havet från både USA och Ryssland under sommaren liksom den nyligen avslutade storövningen Kavkaz-2016, där Ryssland kan ha övat upp till 120 000 man och använt detta för maskerade förflyttningar av förband och förnödenheter.

När det gäller strategiska förflyttningar, så märks framförallt en tillfällig deployering av världens bästa jaktplan, F-22 Raptor, till Rumänien och Litauen. Även kring koreanska halvön har motsvarande förflyttningar gjorts. En intressant sak är att tidningen Izvestija nyligen skrev om deployeringen av det ryska systemet för satellitnavigationsstörning, POLE-21. Detta system är avsett att störa ut signaler från bland annat GPS och GLONASS inom ett visst område.

Avseende stridsoperationer har jag stoppat in del annan övningsverksamhet. Ni som följt serien vet att det inte är enkelt att avgöra i varje fall var saker hör hemma på grund av multipla syften och effekter med viss verksamhet.

Rena stridsoperationer har i alla fall skett i Syrien, som till exempel när Nato-landet Turkiet intervenerade i Syrien för nästan en månad sedan. Ryssland attackerade också ISIL i styrkeprojektionsuppvisning genom att lyfta med bombflyg från den iranska flygbasen Hamedan och skjuta kryssningsrobot Kalibr från örlogsfartyg ibland annat Medelhavet.

Uppgifter har också kommit att ryskt flyg attackerat baser där amerikanska och brittiska specialförband nyss uppehållit sig. Igår verkar amerikanskt flyg också ha attackerat syriska regeringstrupper av misstag med ett stort antal dödsoffer som följd. Risken för militära incidenter ökar mellan stormakterna när man uppträder gärna varandra.
Så har ryskt stridsflyg uppträtt oerhört aggressivt mot amerikanska spaningsflyg i Svarta havet och iranska båtar trakasserat den amerikanska jagaren USS Nitze i Persiska viken sen april. Ryssland har också vid enstaka tillfällen jaktskyddat egna signalspaningsplan.

En annan typ av övning som hölls under sommaren var den stora ryska civilförsvarsövningen av ryska katastrofministeriet EMERCON med uppgivna 520 000 deltagare.

Övningar av konkreta stridsoperationer har blivit allt tydligare senaste tiden. Den 10/8 genomfördes en beredskapskontroll av västra militärdistriktet i Ryssland. Ett par dagar senare genomförde Lettland en överraskande beredskapsövning med koncentration till den östra regionen.

För svensk del

Jag bedömer att vi i historieböckerna kommer att kunna se den 25 augusti 2016 som dagen, då krisen mellan väst och Ryssland blev påtaglig i Sverige. Den dagen beordrade den ryske presidenten en omfattande beredskapsövning med truppsammandragningar som fick den polska militärledningen att sammanträda omedelbart. Det var också den dagen som vicepresident Biden varnade Ryssland för att svenskt territorium var okränkbart. Intressant nog valde han formuleringen ”…Putin, or anyone else…”. Ser det amerikanska säkerhetsetablissemanget en grupp hökar beredda att ta över makten i Ryssland? Samma dag gick också Turkiet in i Syrien i stort format.

Tre dagar senare infann sig den finländske presidenten Niinistö och statsminister Sipilä till ett inofficiellt möte på Harpsund med statsminister Löfvén och andra inbjudna gäster. Den som följer säkerhetspolitiken i Finland noterar särskilt att landet accelerarat sina ansträngningar för att få till stånd bilaterala avtal med USA också. För närvarande befinner sig Kommendören av Försvarsmakten Jarmo Lindberg sig i USA tillsammans med försvarsdepartementets kanslichef Jukka Juusti för förhandlingar.

Här är det intressant att minnas de sovjetiska planerna hösten 1940 som gick ut på ett skenanfall mot Gotland, medan det verkliga anfallsmålet var Åland. Om detta finns att läsa i Tidskrift för Sjöväsendet nr 3/2014. Jag noterar särskilt att Ryssland stadigt hållit fast vid att det ingångna Moskvafördraget om Åland ingånget mellan Finland och Sovjetunionen 1940 fortfarande gäller. Det stipulerar att Finland ska garantera att inte tredje part får tillgång till Åland. I nutid skulle det troligen motsvaras av USA och Sverige. Detta ska läggas bredvid det faktum att Ryssland tillverkar i princip kopior av amfibiebataljonernas Stridsbåt 90 liksom finländska kustjägarnas Jurmoklass (M-12). Något att hålla ögonen på, eftersom Åland är ännu viktigare än Gotland vid en konfrontation med Ryssland.

Sverige reagerade konkret på det nya läget genom en beredskapskontroll den 5/9 med överskeppning till Gotland av förband från fastlandet. Detta visade sig vara en fint maskerad förstärkning av försvaret på ön, när ÖB meddelade att det blev en tidigareläggning av det permanenta försvaret av Gotland. Vi kan beklaga att det inte blev mer, men nu gjorde vi det bästa vi kunde med det vi har. Att inte lämna ett vakuum är oerhört viktigt och att komma innanför en motståndares planer är den högsta konsten av krigföring. Östersjömarinens landstigningsövning i onsdags fick därför genomföras under nya planeringsförutsättningar för det västra militärdistriktet.

I samma veva gick också södra militärregionen ut med vädjan om tips avseende allmänhetens observationer kring misstänkt verksamhet i anslutning till försvaret. Jag är mycket förtjust i detta tilltag, det försvårar eventuell underrättelseinhämtning och höjer medvetandegraden i landet.

För den minnesgode finns också en hel del incidenter kring civil försörjning att uppehålla sig kring, även om majoriteten mycket sannolikt har andra förklaringar än statsantagonister. Ett axplock:

Sabotaget mot masten i Häglared utanför Borås i mitten av maj, ett falskt meddelande på Sveriges Radios hemsida om ett attentat vid Arlanda och sabotage vid tillbyggnaden vid Södertälje sjukhus.

Den 19/5 noterade jag störningar av radiohuset i Göteborg, nedgång av Luftfartsverkets radar liksom störningar hos SJ och SOS Alarm. Till detta kan läggas en stor ökning av antalet vattenläckor i landet, senast i Gävle, och en känsla av ökat antal lastbilsolyckor vid broar av olika slag (här har jag inte hållit räkningen).

Den politiska nivå på ömse sidor blockgränsen är antingen uppfylld av sin egen plan (regeringen) eller Nato (alliansen). Ingetdera svarar på akuta behov av att höja försvarsförmågan på kort sikt och några ambitioner att höja förmågan på lång sikt synes inte heller. Som jämförelser kan nämnas Polen som kommer att höja försvarsanslagen ytterligare 30 % nästa år. Den tyska regeringen gav i somras ut ett sk White paper, där man fortfarande har målet 2,0 % av BNP till försvaret och talade om tio dagars enkild livsmedelsberedskap. Norge väntas i november klubba ett förslag från augusti om en förstärkning av försvaret med 160 miljarder NOK de närmaste 20 åren. Och då är de här länderna med i Nato.

Det paradoxala är att det politiska Sverige kan svänga sig med bedömningar om terrorhot, medan ingen på den politiska nivån vill ta uttrycket militär hot i sin mun. Min skattning enligt Gerasimovs modell är att det nu råder ett tydligt militärt hot mot väst, och därmed Sverige, från rysk sida. (Se övre vänstra delen av grafen)

Det är regeringen som styr riket. Ansvaret ligger tydligt där, men även oppositionen måste vara konstruktiv. Jag önskar mig en smula ödmjukhet från både regeringen och alliansen i dessa frågor. Om inte den farliga trenden kan rullas tillbaka, så får de snart sitta i samma samlingsregering.

Mot Väpnad Konflikt V

av Johan Wiktorin, avdelning I Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från december hittar du här. Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt Att forma koalitioner är viktiga inför konflikter och […]

Mot Väpnad Konflikt IV

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober.

Sedvanliga brasklappar för nytillkomna läsare: Denna analys följer den ryske generalstabschefen Gerasimovs krigföringsmodell och är en skattning var vi befinner oss på konfliktskalan mellan Väst och Ryssland.

I Moskva ser bilden något annorlunda ut, eftersom de har en högre upplösning av bilden och de gör saker som vi inte förmår att uppfatta liksom att man också ibland misstolkar västvärldens åtgärder. Viktigt att komma ihåg är att inget i den här utvecklingen är ödesbestämd, alla kan göra skillnad och baxa oss åt vänster. Själv är jag övertygad om att en stark försvarsförmåga reducerar riskerna för vårt land.

Bild1

Grönfärgade stjärnor är dagens notering.
——–

När det gäller skapandet av koalitioner, så är den största nyheten den inbjudan till medlemskap i Nato som Montenegro fick nyligen, något som stör Kreml mycket på grund av historiska skäl. Att landet dessutom med ett medlemskap på sikt kommer att bli mindre korrumperat är också ett starkt irritationsmoment för ryska oligarker som uppskattar landets gynnsamma läge för avkoppling.

EU förhandlar också vidare med några av länderna i regionen som Bosnien-Herzegovina och Montenegro med målet att även dessa länder ska bli medlemmar i unionen.

Ryssland har inte heller legat på latsidan. I november gjorde man ett avtal med Armenien om ett gemensamt robotförsvar, något som stärker det ryska försvaret i sydlig riktning och dessutom kan understödja ryska stridskrafter vid en möjlig konflikt med Turkiet.

I västlig riktning verkar man för än mer långtgående åtgärder. Efter långa sammanträden i senare delen av oktober mellan försvarsdepartementen i Ryssland och Belarus, meddelade den populäre ryska försvarsministern Shoigu att man avser att bilda ett gemensamt försvar för ”statsunionen” de kommande två åren.

Det utropades också en allians i Mellanöstern, där Iran, Irak, Syrien och Ryssland samarbetar på olika sätt i Syrienkriget och Irakkonflikten, medan Saudiarabien svarade med en allians bestående av 34 stater mot terrorism.

—————

I den ekonomiska sfären kommer EU:s sanktioner att förlängas ytterligare en omgång, bestämde unionen i fredags. I kväll blev det också beslutat att USA utvidgar sina ekonomiska sanktioner mot Ryssland med 34 nya subjekt. På sanktionsarenan kan vi också räkna in de ryska mot Turkiet till följd av nedskjutningen av den ryska Su-24 i slutet av november.

Ungefär samtidigt annonserade att statligt kontrollerade Gazprom att man slutade leverera gas och kol till Ukraina, som omedelbart svarade med att stänga sitt luftrum för ryskt flyg. Nu brakade de trilaterala samtalen i Bryssel mellan EU, Ryssland och Ukraina samman häromdagen och Ryssland deklarerade att Ukraina nu kommer att omfattas av Rysslands sanktioner mot EU. Detta ska läggas till den tidigare uppsägningen från Moskvas av frihandelsavtalet länderna emellan.

De baltiska staterna deklarerade i början av november att de tänkte söka ekonomisk kompensation av Ryssland för den socio-ekonomiska skada man lidit under den sovjetiska ockupationen 1940-1991. Ryssland, som folkrättsligt bär både tillgångar och skulder, för Sovjetunionen tillbakavisade denna tanke kategoriskt.

I samma veva lät också president Putin skriva under en lag som gör det möjligt för ryska myndigheter att konfiskera andra staters tillgångar i Ryssland som ett symmetriskt svar på motsvarande åtgärder mot ryska statens tillgångar. Det är naturligtvis de två domar om kompensation på sammanlagt drygt 71 miljarder USD till Yukos före detta aktieägare som spökar.

————————

På den diplomatiska och folkrättsliga arenan har det också skett en del förändringar. Ryssland har uppmanat sina medborgare att lämna Turkiet, vilket naturligtvis skadar den turkiska turistekonomin svårt. Ett möte mellan Erdogan och Putin blev också inställt som konsekvens av den ökade spänningen mellan de bägge länderna.

Norge, som brukar ha bra relationer med Ryssland har också fått se dessa lite mer ansträngda, sedan Oslo och Moskva är oense om gränspassager längst uppe i norr. Ryssland har med sedvanlig obekymrad list genom myndigheter försett afghanska asylsökande med cyklar, för att dessa ska kunna ta sig genom den zon som ingen får gå igenom enligt avtalet. På sätt bryter Moskva mot avtalets anda, men inte bokstav, varför stämningen blivit irriterad mellan huvudstäderna.

Två än mer negativa utvecklingar på området innefattar också Ryssland. Dels har Kreml meddelat att sprängningen av det ryska trafikflygplanet över Sinai den sista oktober innebär att man anser sig ha självförsvarsrätt enligt artikel 51 i FN-stadgan. Detta öppnar upp för en ensidig rysk tolkning att jaga dem de anser vara förövare var som helst i hela världen. Den erfarne vet att det enda modifierande krafterna är respektive stats (militära) styrka och relation med Ryssland.

Den tredje oktober attackerade amerikanskt flyg sjukhuset i Kunduz, Afghanistan och minst 22 människor dödades. Flera utredningar pågår och det är väldigt viktigt att förloppet klarläggs och att ansvar utkrävs. Attacken har fått mycket berättigad kritik, men tyvärr har denna inte reflekterats i kritik av det ryska och syriska flygvapnens härjningar i Syrien. Bara under oktober attackerades tolv sjukhus enligt Läkare utan Gränser (MSF). Ingen har varit ute och demonstrerat mot den mycket illavarslande trend, hänsynslösheten mot skyddade mål. Ryssland bombar dessutom just nu intensivt Azazkorridoren söder om den turkiska gränsen, där huvuddelen av de kvarvarande hjälptransporterna kommer in i Syrien.

———————–

När det gäller stödet till motståndarnas inrikespolitiska motståndare finns det ett antal möjliga symptom, men alla låter sig inte bevisas likt vid en domstolsförhandling. Andra fenomen uppstår utan något som helst utländskt bistånd, men man uppfattas så i alla fall av de styrande.

Ett exempel på det förra är när den tjeckiske försvarsministern, Martin Stropnicky, i mitten av oktober hävdade att han blivit informerad av sin ungerske kollega att Ryssland finansierar delar av flyktingströmmarna på Balkan. Det ungerska försvarsdepartementet dementerade det hela och Ryssland förnekade sakförhållandena.

En av de största händelserna under perioden var attentaten i Paris som kraftigt påverkade europeisk politik. Storbritannien och Tyskland ställde snabbt upp när Frankrike förklarade krig mot terrorismen och till och med konsulterade med Moskva i frågan. FN-resolutionen i fredags om Syrien hämtar givetvis näring ifrån dåden. ISIL och Jabhat al-Nusra (Al Qaida) är utpekade att inte ingå i någon överenskommelse, varför vi kan vänta oss fler dåd, i synnerhet mot stormakterna.

Spåren från Paris ledde snabbt till Bryssels förorter, där vi nu kunde se hur svag anti-terrorism i Belgiens huvudstad beroende på federal struktur och administrativ indelning innebar ett stort säkerhetsproblem för grannländer. När så Nato skulle sammanträda på turkisk begäran efter nedskjutningen befann sig den belgiska huvudstaden i något som påminner om en lockdown med ödsliga gator och beväpnade soldater.

Frankrike slog till alla säkerhetsspärrar och utfärdade undantagstillstånd och genomförde något tusental polisräder för att störa andra celler i landet. Storbritannien beslutade att förstärka kontraterrorarbetet med 1900 nya tjänster.

Dagarna före hade den anti-islamistiska rörelsen Pegida demonstrerat i flera europeiska städer på samma dag (9/11) som den ökända Kristallnatten ägde rum 1938. Det skulle vara mycket intressant att veta vem som finansierar rörelsen. Någon det inte är i alla fall är olika fraktioner i Saudiarabien. Den tyska underrättelsetjänsten gjorde för några veckor sedan det ovanliga tilltaget att dela ut en rapport till vissa medier om riskerna härstammande från den maktkamp som pågår i Saudiarabien, något förbundskanslerns kansli tog avstånd ifrån.

En annan typ av demonstrationer startade för en månad sen i Ryssland, driven av lastbilschaufförernas missnöje med höjda vägtullar. För de styrande i Kreml kan en sådan åtgärd vara ett försök till störtande av regimen. Efter mordet på Nemtsov har det inte funnits någon samlande kraft, även om den nationalistiske Navalnyj är populär i sådana kretsar.

Men, förrförra veckan kom Mikhail Khodorkovskij med beskedet att revolutionen i Ryssland är oundviklig och att det är hans mål att Putin och hans närmaste ska ställas inför rätta. Khodorkovskij var huvudägare och ordförande i energibolaget Yukos, som plundrades av Kreml efter arresteringen av Khodorkovskij. Han är troligen ansedd som de ryska härskarnas farligaste motståndare och med olje- och sanktionsklockans tickande mot tömda valutareserver kommer han att bli allt farligare för dem. Under dagen har ryska myndigheter genomfört razzior mot Open Russia som denne finansierar.

Det är också i det ljuset vi ska se den nya lagen som fastställer rysk lags överhöghet över den europeiska för mänskliga rättigheter. Domstolen för dessa i Strasbourg fastställde nämligen 2014 ett skadestånd för ryska staten för Yukos på 21,2 miljarder USD (se ovan).

Det sista nedslaget i denna kategori är det stora sabotaget mot elförsörjningen till Krim, något som Ryssland beskyllt ukrainska och krimtatariska grupper för. Två dagar före den turkiska nedskjutningen sprängdes de stora elledningarna till Krim i Khersonområdet, vilket innebär stora påfrestningar för de två miljoner människor som bor på halvön.

——————————-

Informationsoperationer har vi också kunnat notera, men inga omvälvande händelser. Om man inte räknar det långsamma ryska trålandet vid Internetkablar över jordklotet. Exempelvis kryssade det ryska underrättelsefartyget Yantar längs amerikanska östkusten. Detta var förvisso förra månaden, men jag för in detta i grafen i denna period.

Cyberattacker har det också rapporterats om, bland annat mot Warszawas aktiebörs och Vita huset liksom olika hackingförsök som det som lyckades mot CIA-chefen John Brennans privata AOL-konto. Bevis för detta lyckade tilltag publicerades av den ryska yttrandefrihetsfronten Wikileaks. Jag delar denna bedömning om Wikileaks.

Igår rapporterade också AP om iranska stölder av en mängd uppgifter kring amerikanska kraftverk och infrastruktur för elnätet.

Microbloggen Twitter kom också denna månad med sin första varning till vissa konton om att de var utsatta för hackingförsök, bedömt sponsrade av stater.

När det gäller psykologiska operationer är dessa ibland svåra att sortera. Lite allvarligare vill jag stoppa in under strategisk avskräckning, medan jag behåller mer operativa händelser här. Ryska tidningar passade bland annat på att hävda amerikansk svaghet när USS Theodore Roosevelt stävade hemåt i oktober från Mellanöstern.

Detta var USA:s första tomrum i regionen på mycket, mycket länge och kommer sig av att USA har fått allt svårare att hålla sina hangarfartygsgrupper ständigt ute på grund av ackumulerade underhållsbehov och minskad nybyggnadstakt.

I slutet av oktober flög en rote Tu-142 förbi hangarfartyget USS Ronald Reagan utanför Koreahalvön och möttes av en grupp F/A-18 Hornet som skuggade dessa.

Torsdagen den 10 december anklagade Georgien Ryssland för att en rysk militär helikopter kränkt dess luftrum, vilket tillbakavisades av ryska myndigheter. Samtidigt, i en annan del av världen, registrerade finländska myndigheter samma dag en kränking av sitt luftrum av en rysk helikopter. Det är inte känt för mig vad för slags helikopter det var frågan om.

——————————

Den strategiska avskräckningen har däremot tyvärr fått upp farten ordentligt under årets sista kvartal.

Den 30 oktober testade Kina en tidigare obekant anti-satellitrobot från västra delen av landet och tre veckor efteråt gjorde Ryssland sitt första test med samma funktion. Vi tar allt fler steg mot en militarisering av rymden.

Kinas konstruktioner av baser på rev och öar i Sydkinesiska sjön oroar grannarna och USA alltmer. För att hävda fritt hav lät USA jagaren USS Lassen segla sex sjömil från Subirevet i ögruppen Spratly som Kina gör anspråk på. Detta följdes upp med två passager av B-52:or i november respektive december.

Nato passade på under de gångna månaderna att meddela att bruk av cybervapen mot medlemmarna kan falla under artikel 5 i alliansens fördrag. Därmed närmar sig Nato Rysslands position som är att en cyberattack kan uppfattas som en insats med massförstörelsevapen.

Det blev också känt att Pentagon lagt ut stora kontrakt på utvecklingen av dödliga cybervapen, sådana som kan slå kritisk infrastruktur med dödsfall som direkt följd. Urspårade godståg, sammanbrott i anläggningar och översvämmade dammar för att bara nämna några exempel. Enligt amerikanska uppgifter har iranska hackare försökt ta över kontrollen vid en damm i staten New York.

Kring Syrien pågår också strategiska demonstrationer från rysk sida. Robotkryssaren Moskva I Medelhavet med sitt mycket kvalificerade luftvärn stänger tillsammans med de tillförda markbaserade S-400-system effektivt luftrummet över stora delar av Syrien, delar av Turkiet, Libanon, Israel och östra Medelhavet.

Ryssland har också visat upp en förmåga till markmålsangrepp på långa avstånd genom att skjuta kryssningsrobotar från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och ubåt I Medelhavet mot mål i Syrien. Man genomförde också uppmärksammade markmålsbekämpningar med sitt strategiska flyg, där bland annat Tu-160 genomförde flygning över Arktis, rundande de brittiska öarna i Atlanten och över Medelhavet före insats.

Ryssland har nu också byggt ut sitt luftförsvars- och kustförsvarssystem i Kaliningrad så till den milda grad att de amerikanska befälhavarna i Europa nyligen gick ut och sa att Ryssland har förmågan att tillfälligt kunna stänga Östersjön, vilket skulle kraftigt försvåra Nato:s undsättning av de baltiska staterna vid en väpnad konflikt.

Enligt ansedda IHS Janes ökade Ryssland sina militära utgifter med 21 % under 2015 och har därmed tredubblat dessa sedan 2007. För nästa år ligger budgetökningen nominellt på 1 %, vilket inte svarar upp mot upprustningsplanen (-9 %). Men, mot bakgrund av de fallande oljepriserna och de stora besparingsprogrammen, så visar det betydelsen för Kreml att satsa så mycket som möjligt.

I andra halvan av oktober genomförde en grupp Nato-länder den första skarpa skjutningen med det gemensamma robotförsvaret i vår del av världen. En nederländsk och en spansk fregatt överförde måldata till den amerikanska jagaren USS Ross som sköt ned en ballistisk robot avfyrad från Hebriderna utanför Skottland. Samtidigt bekämpade den amerikanska jagaren USS The Sullivan två inkommande kryssningsrobotar.

Denna övning reagerade den ryske presidenten på dagarna efter, då han höll tal för Valdaiklubben. President Putin menade att kärnvapenavskräckningen nu har förlorat sitt värde.

Svaret lät inte vänta på sig och en vecka efteråt övade Ryssland sin kärnvapentriad med ubåtar, flyg och markrobotar igen. Från Barents hav sköt man med en Delta IV-ubåt och från Okhotska havet med en Delta III. Tu-160 avfyrade kryssningsrobotar mot två olika målområden och Topol/SS-25 öppnade eld från Plestesk.

Denna gång sköts dessutom kryssningsrobot från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och mest uppmärksammat av allt, kryssningsrobot från Iskandersystemet. Ryssland visade alltså upp en förmåga att samordna eld med sina kärnvapenstyrkor över stora avstånd I alla dimensioner. Intressant nog var det också samma dag som det kinesiska anti-satellittestet.

Dagarna efter startade USA sin årliga övning av sina kärnvapensystem, denna gång under namnet Global Thunder 16. Mängder med flygförband, bland annat B-52 och B-2 deltog i övningen som involverade flera amerikanska ledningar liksom NORAD, det nordamerikanska luftförsvaret (inklusive Kanada).

Efter detta har Ryssland testskjutit en interkontinental robot (Sineva) från två olika Delta IV-ubåtar under november respektive december. Iran ville inte vara sämre och det blev nyss känt att man genomförde testskjutningar dagen före denna period startade liksom i november av ballistiska robotar. Detta utmanar sommarens principöverenskommelse med landet, men inga åtgärder har vidtagits bland annat på grund av att man inte får stöd i FN:s säkerhetsråd för sådana.

———————-

Strategiska förflyttningar är också svåra att skilja från strategisk avskräckning. Vilken kategori ska robotkryssaren Moskvas position i östra Medelhavet ovan räknas till?

Vi börjar i varje fall med kunskapen om att Kina ingått avtal med Djibouti om tillgång till en stor militärbas i landet. Från denna kan Kina börja projicera militär makt i Mellanöstern och delar av Afrika.

Ryssland har förflyttat en del (tio stycken) av sin satellitövervakning mot Syrien med omnejd berättade generalstabschefen Gerasimov i förra veckan. Det rör sig sannolikt om minst tre typer: Optiska, kommunikationsspaning (avlyssning) och kommunikationsreläer.

Den ryska Duman passade också på att ge tillstånd för tunga transporter för landets försvarsändamål på landets vägar utan föregående tillstånd. Inga byråkratiska processer kan därmed försena eller avslöja kommande transporter, vilket gynnar såväl förflyttningar för externa ändamål, men också för att kunna slå ned upprorstendenser i det väldiga landet.

I början av november flyttade USA tolv stycken mycket kapabla jaktplan av typen F-15C till Turkiet. Dessa drogs sedan tillbaka för några veckor sedan, parallellt med att Nato annonserade en förstärkning av Turkiets luftförsvar med bland annat AWACS och maritimt patrullflyg (MPA).

Även Östersjöområdet har fått uppleva förändringar i landskapet. Sedan slutet av oktober har den stora amerikanska drönaren Global Hawk börjat flyga från Tyskland för patruller i vårt närområde. Dessa bedöms pågå till åtminstone februari, då det är möjligt att Nato som organisation kan börja operera några av sina fem nyanskaffade exemplar av denna strategiska spaningsresurs.

—————————

Längs linjen stridsoperationer är naturligtvis den stora händelsen den turkiska nedskjutningen av en rysk Su-24. Alla kunde i efterhand se att denna skulle kunna komma. Ryssland hade vid ett flertal tillfällen kränkt turkiskt luftrum och Ankara hade varnat Kreml för konsekvenserna.

Mycket talar för att den turkiska versionen är den korrekta, men de går att uppfatta en tveksamhet hos de allierade kring det riktiga i agerandet. Nato har gjort sitt bästa för att ge ett avvägt svar, medan nervkriget mellan antagonisterna fortsätter. Ett ryskt örlogsfartyg öppnade varningseld mot en turkisk fiskebåt som man ansåg kom för nära. Öppna stridshandlingar mellan Turkiet och Ryssland har den kusliga egenheten att de dessutom kan spridas till oss, beroende på hur dessa uppstått och hur de uppfattas.

Den ryska gränsbevakningen som sköts av säkerhetstjänsten FSB bordade i slutet av oktober den ryska trålaren Kamtjatka i norsk ekonomisk zon längst upp i norr. Trålaren eskorterades sedan till Kirkenes, där några besättningsmedlemmar kvarhölls på fartyget av rysk personal och skickades sedan till Murmansk.

I en annan del av Atlanten begärde Storbritannien fransk hjälp med havsövervakning under en ubåtsjakt mot en rysk ubåt utanför Skottland i andra halvan av november, enligt brittiska tidningsuppgifter.

I Ukraina har också senhösten inneburit nya strider, där ryska styrkor och separatister öppnat artillerield mot ukrainska mål med en del förluster som följd. Ryssland fortsätter att pumpa in resurser i de östra delarna för att sätta press på Kiev. Tillgången på förband och logistik är så omfattande att Moskva när som helst kan ge order om framryckning och bryta fram till floden Dnepjr.

——————————–

Nu tänker ni säkert efter denna förteckning att det fattats ett antal beslut för att dramatiskt öka den egna försvarsförmågan? Nja, det har förvisso fattats sådana beslut i juni (försvarsbeslutet), men det var mot bakgrund av händelseförloppet under 2014 och första kvartalet i år.

En nåd att stilla bedja om är att alla arbetar med att leverera beslutet, medan statsmakterna parallellt arbetar hårt med att revidera sina premisser för det förra beslutet och därefter dra konsekvenserna av detta.

Det finns ju ett antal observationer att lägga till för vår del och slutsatser att dra av alla förändringar internationellt som nationellt.

Två bra nyheter är att repetitionsutbildningen startat igen med övningar vid flera förband, bland annat i Arvidsjaur. Under hösten genomfördes också en förstärkningsövning av Gotland som gav stor uppmärksamhet och ökade krigsdugligheten.

Den andra är beslutet av regeringen att återuppta totalförsvarsplaneringen igen efter närmare två decenniers slummer. Problemet i sammanhanget är att vi med all önskvärd tydlighet måste tillföra betydligt mer resurser till den civila delen av försvaret för att total- eller samhällsförsvaret ska stärkas väsentligt. Skulden är mycket stor på detta område, och jag kommer att återkomma till detta i Sälen.

Ett mått på denna är MSB meddelat att myndigheten i samråd med länsstyrelsen i Västra Götaland fattat beslut om att ställa in den stora nationella samverkansövningen nästa november, SAMÖ 2016, på grund av belastningen från flykting- och migrationskrisen. Ni förstår ju själva att om samhället inte orkar öva, så kommer ju inte förmågan att öka.

En särskild sorts händelse som är intressant för samhällets krisberedskap är terroristattacker. Dessa kan naturligtvis ingå i en krigföring också, vilket är oerhört svårt att sortera ut.

Nåväl, vi hade en stor klappjakt på en ung asylsökande som visade sig vara oskyldig som engagerade landet under en vecka. I samma veva höjdes Säpo:s och Polisens terrorhotnivå till 4, vilket är den högsta noteringen sedan detta system började tillämpas. Att notera är att nivån ligger kvar idag, högt hot således.

Det är uppenbart för den med lite kunskaper om dessa fenomen för att inse att svensk polis är alltför personalsvag för att upprätthålla högre beredskap under en längre tid. Även momentant skulle det bli stora pågående påfrestningar för svenska myndigheter, vid en liknande attack i en svensk stad som i Paris.

Ett kvarter som behöver avspärras i Stockholm är ungefär lika stort som i Paris och kräver egentligen infanteri eller motsvarande polisförband som stöd för en sådan uppgift. När man fem dagar efter dåden skulle göra gripanden i stadsdelen Saint Denis möttes man av sådana barrikader och moteld att fransk polis avlossade över 5000 skott under den sju timmar långa eldstriden mot upp till tio misstänkta terrorister.

Därför har politiken gjort en överenskommelse om nya lagar, förordningar och resurssatsningar för att förebygga denna typ av aktioner. Ett styrkebevis, även om det kommer fem i tolv. Det tar trots allt tid att implementera alla dessa nya bestämmelser och åtgärder. Jag återkommer i slutet om orsaken till detta.

En av de åtgärder som EU vill införa är ett förbud mot halvautomatiska vapen för jakt- och sportskyttar som om det var dessa som var problemet. Här finns det skäl att påminna om den före detta KGB-agenten Jurij Bezmenov som turnerade runt i USA efter sitt avhopp och berättade om ryska destabiliseringsstrategier. Där ingick att skapa en sådan situation hos motståndaren, där myndigheterna skulle vara slappa mot illegala vapen samtidigt som man konfiskerade de legala vapnen i samhället.

I sammanhanget är det värt att också notera att den Ryska imperialistiska rörelsen (RiR) numera öppet och oblygt finansierar Nordisk Motståndsrörelse (NMR). RiR försöker framställa sig själva som motståndare till den ryska regimen, men var och en det minsta samhällsintresserad förstår ju att hade så varit fallit, så hade det bildats en NGO för att få veta sanningen om alla försvunna medlemmar. En sedvanlig rysk FSB-front är alltså mitt betyg.

Nu är ju fronter ingenting nytt, tvärtom snarare en livslust för den hemliga polis som styr Ryssland. En del försök att använda dessa är mot Sverige och Norden. Så gav man exempelvis tillstånd till Dagens Nyheter att intervjua Edward Snowden på ett hotell som innebar en publicering i november. Ett internationellt scoop för tidningen givetvis, men det hade nog varit klädsamt med någon kritisk fråga.

Och kan man tänka sig. Några dagar tidigare var nätaktivisten, norska Runa Sandvik, gäst hos Skavlan. Hon har stått nära Snowden och mötte denne bland annat på Hawaii innan han flydde. Ju mer dessa uppträder, desto svårare får de att hålla ihop sina historier. Så har ju exempelvis Julian Assange intygat att det var han som övertygade Snowden att åka till Moskva istället för Sydamerika.

Detta är inte de enda försöken på informationsarenan att påverka oss på senare tid. Nog har du väl noterat att det varit en förhöjd nivå av störningar på samhällsviktiga funktioner under hösten? Bankinloggningar har legat nere, polisens datasystem var drabbade så att man inte kunde nå utredningsmaterial på två dygn och attacker mot telenätet för att nämna några i högen. Jag ska försöka göra en särskild årsbearbetning inför Sälen kring störningar 2015.

Vi har också kunnat uppleva att såväl Civilförbundet som Beredskapspolisföreningens Twitterkonton har skuggats av nya konton med nästan identiska namn som lämnat information i vilseledande syften.

Sedan är det också ett stort frågetecken om vad som hände kring den obemannade minröjningsfarkosten vid gasledningen strax utanför Öland som Nord Stream hittade. Det visade sig vara en svensk ROV (Remotely Operated Vehicle). Vad jag förstår har inte vi bedrivit några övningar i närheten av fyndplatsen och att det är väldigt svårt att tänka sig att en sådan på drift har drivit dit av strömmar.

Den största försvars- och säkerhetspolitiska händelsen för svensk del under hösten var alla turerna kring den franska förfrågan som kom enligt 42.7 i EU-fördraget, den så kallade solidaritetsklausulen. För varje vecka blev hanteringen allt mer pinsam att skåda. En svag, och antagligen delad, regering påhejad av en svag opposition blottlade inrikespolitisk hänsyn före vår säkerhet i vid bemärkelse.

Helt i onödan ägnade sig alliansen åt att bedriva förhandling via medier, medan regeringen som till syvende och sist bär ansvaret behövde 29 dagar på sig för att omfördela lite flygtid i SAC, planera in ett transportflygplan till Mali 2017 och erbjuda en handfull stabsofficerare till en kostnad på cirka 40 miljoner.

Till detta kommer möjligen en utlåning av kvalificerad försvarsmateriel till Frankrike, om det passerar regeringskansliets kvarn med motstridiga intressen kring en leverans av bedömt precisionsbomber till franska flygstridskrafter. Denna ska inte förringas, eftersom det tydligen stod först på listan från Elyséepalatset, men tid är dyrbart.

Risktagningen är mycket högre än vad utrikesministern ville göra gällande på presskonferensen. Vi kan inte jämföra oss med andra länder, de flesta av dem är dessutom med i Nato och försöker lösa sin säkerhet via ett kollektivt fördrag. Vi måste jämföra oss med våra reella säkerhetsbehov i en allt mer osäkert närområde. Denna bedömning utgår från den gyllene regeln: Vad du vill att andra ska göra mot dig bör du också göra mot dem.

En viss balansering kunde vi se några dagar senare, när regeringen gav Nato tillstånd för sex månader att transitera svenskt luftrum med AWACS för uppdrag i Östersjöområdet.

Det stora problemet för svenskt försvar är resursbristen i förhållande till uppdraget att vara krigsavhållande omfattande en yta om 500 000 km2 inklusive territorialvatten. Vi har inte på långa vägar uppfyllt insatsorganisationen med välövad personal. Den senaste uträkningen jag gjorde baserat på förändringstakten under första halvåret 2015 visade att vi skulle vara helt uppfyllda 2029, om jag minns rätt.

Sverige satsar bara 30 % av försvarsbudgeten på personal, att jämföra med c:a 50 % hos jämförbara länder. Nu finns det starka synpunkter på dessas materiella satsningar istället. Talet är dock en indikation om att insatsorganisationen är alltför personalsvag, som dessutom inte är uppfylld enligt de taktiska kraven för en kravfylld tid.

Det kanske är dags att anamma Storbritanniens formel med 2 % till försvar enligt Natoriktlinjerna och 0,7 % för bistånd enligt FN:s önskemål.

Det är tydligt att allt fler börjar känna sig obekväma med tillståndet för samhällets samlade försvarsförmåga och att det är dags att göra någonting åt det. Statsministern sade apropå terrorismen att vi har varit naiva. På det här området är det värre än så.

I utbildningsboken Befäl i fält (1962) går författarna bland annat igenom empiri från svenska soldaters för- och nackdelar baserat på agerande som Finlandsfrivilliga och Kongo bland annat med detta minnesvärda omdöme. Bättre går det inte att fånga de senaste tio åren och vår syn på välstånd och säkerhet:

”I medgångens stund har de lätt att bli nonchalanta och ta för stora risker.”

Amen.

Mot väpnad konflikt III

av Johan Wiktorin, avdelning I

I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget.

—————————————————————————————————————

Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra gången var för drygt fyra månader sedan, lagom till omröstningen i Riksdagen om försvarsöverenskommelsen. Denna innebar ett litet i trendbrott, men håller den jämna steg med omvärldsutvecklingen?

Läget juni 2015

Sammantaget har bilden rört sig åt fel håll. Jag vill göra samma brasklapp som senast. Det är både fel och farligt att tro att denna jämförelse kan prognosticera en hastighet. Utvecklingen är icke-linjär och vi kan plötsligt åka åt höger eller vänster med snabb fart.

—————————————————————————————————————–

Om vi börjar med koalitionssidan, så har Ryssland skapat en underrättelseallians med Iran, Irak, Syrien och Hizbollah enligt uppgifter från den irakiska regeringen. Det understöds också av det faktum att de skjutna kryssningsrobotarna från Kaspiska havet färdades över iranskt och irakiskt territorium, även om de senare förnekar förkunskap.

Kina och Ryssland har också gjort ett icke-angreppsavtal på cyberarenan samtidigt som man enligt amerikanska tjänstemän korsrefererar hackade databaser som Ashley Madison och Office for Personnel Management. Konkreta steg i olika formationer alltså.

På västsidan kan vi mera se ambitioner än verkställda manövrar. EU:s uppvaktning av Turkiet i den pågående flykting-/migrationskrisen är ett avdelat område förvisso, men ändå ett sätt att knyta sig närmare Nato-medlemmen. Här hemma har ordföranden i det finländska försvarsutskottet Ilkka Kanerva offentligt pläderat för en försvarsallians med Sverige. Försök alltså till olika typer av ytterligare djupare samarbeten på västsidan, även om vi inte sett några reella överenskommelser.

På temat politiskt och diplomatiskt tryck ser vi dels trycket från Gazprom mot Ankara när det gäller planerna på Turkish Stream som ska föra rysk (kontrollerad) energi förbi Ukraina till Europa. Minst två utspel har gjorts om förseningar eller halverade volymer.

Den nya talespersonen hos det ryska UD, Maria Zakharova, klargjorde förra månaden att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ryska svarsåtgärder på det militär-diplomatiska området.

I mitten av juni fryste fransk polis ryska nyhetsbyrån Rossiya Segodnya’s tillgångar liksom kontona hos ett dotterbolag till ryska banken VTB som en del i den juridiska kampen kring Yukos, där ryska staten i två olika domstolsutslag dömts att betala skadestånd till de tidigare aktieägarna. Ryssland har hela tiden bestridit domarna och tänker inte betala.

Det tydligaste trycket mot varandra var presidenterna Obamas och Putins tal inför FN:s Generalförsamling i slutet av september. Illa dold kritik framfördes från olika perspektiv mot varandra. Direkt efter dessa tal åkte Vladimir Putin hem och startade interventionen i Syrien för att sätta kraft bakom orden.

I slutet av juli utvidgade USA de ekonomiska sanktionerna något mot ett antal personer och företag. Mindre bolag inom branscher som energi, banker och försvarsmaterielindustrin var måltavlor. För en månad sedan införde Ukraina också en mängd sanktioner riktade mot olika ryska aktörer.

Ryssland svarade också i juni på EU:s förlängda sanktioner med en förlängning av sina livsmedelssanktioner mot Europa och USA. För att understryka allvaret lät man dessutom iscensätta en dramatisk och publik matförstörelse som med de 60 miljoner som riskerar svält söder om Sahara framstår som djupt oetiskt.

De diplomatiska relationerna har också förvärrats sedan sist. Sverige har utvisat en rysk diplomat som besvarades omedelbart. Ryssland har också vägrat utfärda visa för den nye tyska militärattachén till Moskva samtidigt som den ryska utrikesförvaltningen klagat på brittiska begränsningar av rysk ambassadpersonal. Fortfarande träffas man dock på högsta nivå utan hinder som vid Minskförhandlingarna, Iranavtalet och under FN:s Generalförsamling.

När det gäller organiserandet av politiskt motstånd hos opponenterna har Ryssland sannerligen inte varit overksamma den senaste tiden. Nyligen anordnades en internationell konferens för separatister i Sankt Petersburg, där dock inga ryska separatister framträdde.

Sina egna potentiella motståndare stryper man sakta genom att minska informationstillgångarna som exempelvis möjligheterna för ryska medborgare att nå Internet Archive. I september tog man också över den amerikanska ambassadens kulturcenter i Statsbiblioteket för utländsk litteratur.

Ryssland finansierar också numera den högerextrema skapelsen Nordiska motståndsrörelsen via den Ryska Imperiska Rörelsen, som rustningsminister och biträdande premiärminister Rogozin har nära band till. Samme Rogozin som i fredags flyttade fram sina positioner genom att bli utnämnd av ryska regeringen att vara ansvarig för de bilaterala kommittéerna som svarar för kontakterna med länder som Kina, Indien, Iran och Syrien för att nämna några av de viktigaste.

Som ett brev på posten så uppmanade också Al Qaidas ledare al-Zawahiri också sina sympatisörer till attacker mot USA och Europa. Detta är särskilt intressant, eftersom denne enligt den mördade Alexander Litvinenko, blev tränad av FSB i Dagestan 1996-1997 efter att ha arresterats av ryska myndigheter. Steget till mindre väpnade aktioner mot väst ligger nu sannolikt inte långt borta. Igår hade vi den förfärliga bombattacken i Ankara som exempel, även om just den med stor sannolikhet inte har rysk anstiftan. Däremot har vi sett attacker mot flyktingförläggningar i Tyskland, där en del är genomförda av högerextremister som troligen har ryska pengar i ryggen. Denna operationslinje kan snabbt gå åt höger.

När det gäller olika typer av informationsoperationer, så kan vi notera bilderna på bomber med texten ”Mot Berlin” när det den ryska Östersjömarinen övade i Kaliningrad i augusti. Stor uppståndelse i Tyskland följde givetvis.

Veckans Nato-möte innebar ett beslut om en fördubbling av Nato Response Force till 40 000 soldater och sjömän som budskap till omvärlden. Storbritannien annonserade att man avser rotera 100 soldater till de baltiska staterna.

I Sverige hade vi ett par kortlivade nyheter, där någon skapade en Twitterprofil i försvarsministerns namn och förfalskade ett brev från chefsåklagare Tora Holst till justiteministern om att inte fullfölja en utredning mot svenska krigsförbrytare i Ukraina. Det har inte kunnat härledas publikt ännu vem som agerat, men ett faktum är att någon gjort det och försökt att underminera förtroendet för ministrar inom statens kärnverksamhet.

Läget oktober 2015Läget oktober 2015

På den militära sidan när det gäller strategisk avskräckning är det framförallt en intensiv övningsverksamhet som varit märkbar. Under sommaren genomfördes landstigningsövningar i Östersjön av både Nato och Ryssland. Amerikanska B-52 understödde amfibieoperation mot svensk kust med sjöminering utanför Bornholm.

Under hösten har sedan övningsverksamheten intensifierats. Ryssland och Vitryssland har genomfört Union Shield – 15 tillsammans. Ryssland har också genomfört storövningen Tsentr-15, där det centrala militärdistriktet övades. Ryssland har också organiserat två nya arméer och nya flygformationer i västra militärdistriktet.

I skrivande stund genom för Ryssland en stor beredskapsövning och utbildningskontroll över hela landet som varar månaden ut och inte innehåller de redan övade förbanden i Tsentr-15 utom enstaka undantag. Samtidigt genomför Nato sin största övning sen kalla kriget, Trident Juncture 15, som omfattar 36 000 män och kvinnor utspridda från Norska havet till Medelhavet. Sverige deltar med stridsflygplan och bordningsstyrka.

Under sommaren har Finland dessutom genomfört den nationella övningen Wirhu med 10000 övade. Kort sagt övningsverksamheten är intensivare eller kanske rättare sagt än mer komplex än tidigare. Övningsmönstret med främst ryskt strategiskt bombflyg är nu befäst som ny normalbild med Tu-22 i Östersjön och Tu-95 mot Norge och de brittiska öarna.

När det gäller strategisk deployering kan vi främst märka de temporära framflyttandena av B-2 i juni till Storbritannien och F-22 Raptor till Polen och Estland nyligen som signaler till Ryssland. Den ryska generalstaben ville naturligtvis inte vara sämre och markerade med Mig-31 före midsommar.

Det är dock på kärnvapensidan som det har hänt mest de senaste månaderna. FOI:s analytiker bedömer att det är troligt att Iskander med kärnvapenförmåga finns i Kaliningrad och USA har börjat uppgradera sin förmåga med de nya B 61-12-bomberna för flygplan på baser i Tyskland, Italien och Turkiet.

Storbritannien har också framfört önskemål i alliansen att öva kärnvapeneskalation, det vill säga övergången från konventionella medel till hög beredskap för kärnvapeninsats. Sammantaget så drar sig alltså denna operationslinje också österut.

Längs linjen stridsoperationer har det ännu inte blivit stridshandlingar som tur är, men det kryper allt närmare. Den ryska interventionen i Syrien ökar inte bara konfliktnivån i landet utan för också de olika stridskrafterna närmare varandra.

Ryssland har kränkt Nato-landet Turkiets luftrum minst två gånger och enligt turkiska försvaret genomfört radarlåsning på stridsflygplan, även om det är lite oklart om det verkligen var ryska plan som i så fall utförde detta. De uppmärksammade robotskjutningarna från Kaspiska havet var i huvudsak en ren demonstrationsskjutning för omvärlden och egen publik. En rote Su-34 hade kunnat leverera mer last mot målen än de påstådda 26 robotarna. Eftersom Kalibrrobotsystemet i likhet med Iskander både kan skjuta konventionella stridsmedel som kärnvapen illustrerar detta ett allvarligt överläge som Ryssland börjar skaffa sig när det gäller både taktiska och nu möjligen medeldistansvapen också.

Det är också tveksamt huruvida de verkligen sköt alla robotarna från robottuber på fartygen. Mot detta talar bland annat eldhastigheten på de rörliga bilderna, vilket mera indikerar filmning av avfyring med sjömålsrobot vid annat tillfälle. Det är också väldigt lite påverkan på vattnet som omger fartygen på bilderna. Vi ska nog inte utesluta att några robotar kan ha skjutits från containrar eller till och med från land, vilket vore ett brott mot INF-avtalet. Här kan vi förvänta oss uppgifter om detta i så fall i större amerikanska medier om ett tag.

Ryska plan har också enligt amerikanska uppgifter trängt bort amerikanska UAV:er över Syrien och fällt bomber intill den turkiska gränsen. Den ryska expeditionsstyrkan är dock inte på långa vägar i stånd att gå i clinch med det turkiska försvaret, så det vi talar om främst är missförstånd och misstag i första hand som kan få en egen dynamik. Helt klart är att vi med eskalationen i Syrien nu ytterligare närmat oss stridsoperationer mellan väst och Ryssland. Kreml är dock sannolikt inte färdig för det än, utan behöver förbättra utgångsläget genom att bland annat föra in ryska stridskrafter i Vitryssland framförallt.

—————————————————————————————————————————–

Vad innebär allt detta för väst i allmänhet och Sverige i synnerhet?

En sak som är klar är att vi med förre försvarsministern Sten Tolgfors ord lider av ett strukturellt underskott på förutsägbarhet när det gäller Ryssland. En del av detta kommer av att Ryssland av tradition är skickliga på att dölja sina avsikter och förberedelser. Den kan man med bättre underrättelseanalys något försvåra.

Det stora problemet är dock sannolikt istället en betydande filtrering på politisk-diplomatisk nivå med alltför stor vikt vid ryska uttalanden och alldeles för lite uppmärksamhet vid Kremls beteende. Rysslandsanalysen har varit genomgående fel i väst och inget verkligt krismedvetande finns i Sverige kring de geopolitiska konvulsionerna. Vår försvars- och säkerhetspolitik utformas alltså av människor som, med några undantag, fortsatt ha fel om Ryssland sedan 2008.

Ryssland börjar nu skörda frukterna av sin intensiva upprustning för sina aggressiva mål. Man har nu den militära förmågan att genomföra expeditionskrigföring i Syrien, hålla två armékårer i och kring Ukraina och genomföra ett par övningar i storleksordningen 100 000 soldater samtidigt. Visst sker det under stora uppoffringar och är inte hållbart i längden, men den politiska viljan går inte att missa. Vad händer fram till det blir en implosion?

USA, Nato och EU har en del verkliga problem att ta itu med i samband med detta. Det ansedda opinionsinstitutet Pew visade i somras i en undersökning att 58 % av de tillfrågade tyskarna inte ansåg att Nato skulle försvara andra medlemmar vid ett angrepp. Tillstånden i framförallt de europeiska försvarsmakterna är långt ifrån vad de nominella tabellerna anger.

I veckan blev det känt att en nyutnämnd dansk regementschef har informerat sin personal skriftligt att av de 16 000 soldater som armén skulle innehålla var det bara 2000 som var stridsklara, enligt hans uppfattning.

SACEUR, tillika den amerikanske befälhavaren i Europa, general Breedlove drog slutsatsen nyligen att Ryssland med sina luftvärns-, sjömåls- och markmålsrobotsystem i Kaliningrad har möjlighet att blockera Östersjön och därmed hindra/försvåra förstärkningar till de baltiska staterna vid en konflikt.

Alla dessa förhållanden har inneburit att USA utökat sin egen planering vid sidan av Nato för att kunna undsätta sina fördragspartners på andra sidan Östersjön. I det sammanhanget blir svenskt territorium, svenska baser och vår infrastruktur samt militära förmåga betydelsefull för möjligheterna att realisera dessa planer.

Den nutida tillvaron ställer alltså stora krav på det militära försvaret och den politiska ledningen. Eftersom en strid mellan enheter från en Natomedlem och Ryssland i Mellanöstern skulle kunna hoppa hit till oss på några timmar, så gäller det att förbereda sig på det värsta. Det är alltså inte uteslutet att Kreml skulle kunna svara på två nedskjutna stridsflygplan längs den turkiska gränsen med en operation i den här delen av världen, men det har väl partiernas taktiska staber redan tänkt på.

En genomläsning av den nuvarande regeringens budget som bygger på försvarsöverenskommelsen indikerar dock annorlunda. Mer än hälften av Försvarsmaktens personal har en sämre tillgänglighet än tre månader idag. Med första halvårets tillväxttakt (228 GSS netto) är organisationen helt uppfylld 2030.

Detta verkar vara anpassat till försvarsetablissemangets beslutshastighet i försvarsfrågor. När alliansen tog makten införde man förtjänstfullt försvarsplaneringen igen. Sedan dröjde det sju år tills en rödgrön regering införde krigsduglighetskrav på krigsförbanden. Vad har man sysslat med under tiden?

Ett av svaren är att man inte har varit konsistent i tanken. Blandningen av utrop som ”Tillsammans med andra”, ”inga direkta militära hot” eller ”ingen situation där Sverige blir enskilt angripen” hänger helt enkelt inte ihop. Litauen höjer sin försvarsbudget med 80 % från 2014 till nästa år. Om Litauen känner sig hotat, ja då är Sverige också hotat. Precis som Wilhelm Agrell skrev på DN Debatt 13/9, så finns det inget läge där vi kan hålla oss utanför en konflikt i närområdet.

Om ett halvår är det dags för Riksdagen att rösta om värdlandsstödsavtalet med Nato. Detta innebär en möjlighet att kunna planera och öva för att ge och ta emot militärt stöd. Med Europas synbara och plågsamma säkerhetspolitiska svaghet talar allt för att det i realiteten är USA som har förmågan att operera expeditionärt på Nordkalotten och i Östersjöområdet, och därför kan behöva vårt stöd för att upprätthålla det västliga systemet.

Eftersom politiken på inrådan av svenska folket nedrustat totalförsvaret till en sådan nivå att landets handlingsfrihet är kraftigt beskuren vid militära hot är det den enda möjligheten att bevara frihet och välstånd. Alternativet ett misslyckat försök att vända ryggen till skulle döma oss till ett generationslångt utanförskap i den demokratiska gemenskapen, förutom risken med ett försök att etablera rysk överhöghet i Baltikum och möjligen Finland också så småningom.

Eftersom det ryska överhuset gav sin president ett obegränsat mandat att sätta in militära styrkor utanför ryskt territorium är den bästa riskhanteringen i en allt riskablare omvärld att ta statens och därmed befolkningens överlevnad på allvar.

Vi talar om beredskapspoliser, stärkt underrättelse- och säkerhetstjänst, skyddsmasker, livsmedelssäkerhet, repetitionsövningar, anskaffning av ammunition, robotar och drivmedel och skydd mot terroristattacker för att ta de mest väsentliga åtgärderna. Det är så man riskhanterar i övriga delar av livet. sannolikheten för krig i vårt närområde har gått från osannolikt till fullt möjligt, enligt min bedömning. Konsekvenserna är oerhörda, om det skulle ske. Finansiering bör göras genom beredskapskrediten.

Omvärldsutvecklingen som redovisats ovan ställer redan högre krav på oss än vad försvarsöverenskommelsen förutsåg för fyra månader sedan. Ett eventuellt Natomedlemskap förändrar inte dessa förhållanden i grunden med tanke på det nuvarande tillståndet i alliansen. Det är bara USA som under överskådlig tid har förmågan att komma till undsättning.

Att verka krigsavhållande är det viktigaste uppdraget för den som gjort anspråk att leda landet. Det viktigaste verktyget för detta är en hastigt stegrad försvarsförmåga som bygger försvarsviljan. Det är det enda språk den råa makten förstår. Och det är det enda språket som amerikanska familjer respekterar för att skicka sina döttrar och söner hit. Vem vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv? Som president John F Kennedy uttryckte det:

”If not we, who? If not now, when?”

Mot väpnad konflikt II

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det gå väldigt fort.

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en Utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan läsa mer om detta här.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 och avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

Med lögnen som vapen

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Tyvärr kunde jag konstatera igår kväll att element ur Korridoren till Kaliningrad ger sig tillkänna. TV 4 hade ett inslag med en rysk ”analytiker” som ville se Gotland neutralt eller avmilitariserat. Precis som Fyrans kommentator Stefan Borg sade efteråt, så var det Kremls röst vi hörde.

Till och med självaste FSB:s. Viktor Kremenyuk är ställföreträdande chef för den ryska säkerhetstjänstens tankesmedja Institute of U.S. and Canadian Studies of the Russian Academy of Sciences. I vanlig ordning var det en blandning av lögn, vinklingar och sanningar för att uppnå önskad effekt.

Kremenyuk hävdade helt obekymmersamt att Gotland var neutralt under 1920-talet, vilket är en ren och skär lögn. Sen fortsatte han skrockande vidare att den svenska tragedin är att vara klämd mellan Ryssland och Nato.

En försåtlig sådd av en tanke som ska fungera på den noga studerade målgruppen, svenska folket. FSB och Kreml försöker ge oss redskapen för att forma en självbild som stående utanför konflikter mellan några slags block.

Men så är inte fallet. Sverige är i en politisk allians (EU) som till sin absoluta huvuddel innehåller de europeiska Nato-medlemmarna. Vi har också ett par decennier gammalt partnerskap med organisationen, som dessutom ska fördjupas. Vår riksdag har dessutom antagit en doktrin som bland annat innehåller att skrivningar om att vi inte kommer att förhålla oss passiva, om grannar attackeras, och att vi ska kunna ge och ta emot militärt stöd.

Sverige är en del i det västliga försvarssystemet.

Vi deltar i operationer tillsammans med andra, övar med andra, utvecklar och handlar försvarsmateriel med varandra och byter underrättelser med många stater i samma krets. En av Sveriges stora tillgångar är landets geografiska läge och storlek.

Av två anledningar har vi hittills inte gått med som medlemmar i Nato. För det första föreligger inte förutsättningar för vare sig folkets eller partiernas stöd för ett medlemskap. En sådan positionsförflyttning måste ha en klar majoritet bakom sig.

Den rödgröna regeringen och vänsterpartiet hyser dessutom av allt att döma hypotesen att en sådan förflyttning skulle bidra till instabilitet i närområdet. De kan ha rätt, de kan ha fel, det är svårt att göra bedömningar om hur en sådan skulle mottagas i realiteten i Moskva. Den skulle i vart fall utnyttjas utomordentligt kraftigt i informationskrigföringen (därav behovet av en stor folklig uppbackning). I realiteten antagligen en mindre reaktion än motsvarande rörelse från Finland, vars position också övervägts i den första parametern av både förra och nuvarande regeringen.

Problemet med en Nato-gir är att den inte skulle lösa det grundläggande svenska försvarsproblemet. Vi har ett för litet försvar i förhållande till vår storlek och vårt läge, bara för att upprätthålla vår territoriella integritet. Lägger vi dessutom till den ökade risken genom ökad rysk militär förmåga och uppvisad vilja att utöva militärt våld, så blir diskrepansen mellan behov och tillgångar än större.

Ett Nato-medlemskap skulle inte på kort eller medellång sikt komma till rätta med denna brist. Amerikanska hangarfartygsgrupper går inte fortare över Atlanten för att vi är med i Nato, amerikanska förstärkningar kommer att flygas in till de baltiska staterna och Polen i första hand, även vid ett svenskt medlemskap.

Däremot är det inte strategiskt klokt att kategoriskt utesluta ett sådant. Den svenska staten behöver så mycket handlingsfrihet som möjligt, och Finlands formulering att hålla dörren öppen är därför så mycket effektivare. Delvis fångad i retoriken söker därför vi nu djupare bilaterala band med USA som ska öka vår säkerhet, vilket är ett beskt piller att svälja för delar av regeringsunderlaget. Detta uttrycks som kritik mot vårt deltagande i övningarna ACE och Baltops som genomförs den närmaste månaden. Något eget trovärdigt alternativ för att öka vårt oberoende lyser dock med sin frånvaro, för det skulle ju kräva kraftiga investeringar i den egna försvarsförmågan.

………….

Detta är kontexten för de oförblommerade ryska försöken att påverka vår vilja och beteende. Vi ska isolera oss mentalt, och senare i handling, från de baltiska staterna.

Kremenyuks utspel är bra kvitto på att försvarsöverenskommelsen är på rätt spår när det gäller Gotland. I det tidigare läget hördes ingenting, men nu när den politiska viljan är att stärka öns försvar kommer detta.

Visst skulle jag önska att denna förstärkning sker både snabbare och starkare än skisserat, men den strategiska processen är i alla fall igångsatt. Detta får följande konsekvenser jämfört med dagens läge:

1. Det blir mentalt lättare att förstärka Gotland för beslutsfattarna vid en kris
2. Det kommer efter hand finnas en infrastruktur som kan stödja militära förband
3. Försvarsmakten kommer att med större frenesi öva förstärkningsoperationer
4. Statsmakterna kommunicerar försvarsvilja till en utsatt del av landet och i förlängningen till omvärlden (något som jag misstänker spelat en stor roll för beslutet)

Genom svensk kontroll över Gotland blir det svårare för Ryssland att temporärt utvidga en luft- och kustförsvarszon i Östersjön för militära operationer mot de baltiska staterna. Här bör vi särskilt notera det ryska nollsummetänkandet. Det är som är bra för dig, är dåligt för oss. Därför skall förstärkningen till Gotland motarbetas.

Vi däremot, har en förståelse om säkerhet som något gemensamt. Det som är bra för dig, är bra för oss. Därför är försvaret av de baltiska staterna vitalt för Sverige och våra intressen.

Om Ryssland i ny skepnad skulle ta över de baltiska staterna, så skulle kostnaderna bli väldigt stora för folken i dessa länder och för oss.

För det första, så talar vi om de mänskliga kostnaderna. Att komma under utländskt förtryck och mista sin frihet är en oerhörd förlust i sig. Vissa skulle sätta sig till väpnat motvärn, och en del skulle mista livet eller skadas.

För det andra skulle vi drabbas av sociala kostnader i form av en migrationsvåg. Rimligen skulle 10 000-tals människor fly till sina grannländer, däribland Sverige.

För det tredje skulle Sverige bli en ny frontstat och tvingas till en våldsam militär upprustning. Vid antagandet av en återgång till nivåer vid Kalla krigets slut, så talar vi om minst 60 Mdr/år.

För det fjärde skulle vår ekonomiska säkerhet påverkas drastiskt. Svenska bolags tillgångar om > 80 Mdr i dessa länder skulle konfiskeras, tvångsinlösas eller i bästa fall sjunka kraftigt i värde. Handeln som uppgår kring 50 Mdr/år skulle sjunka ihop ordentligt, även om viss handel skulle fortgå. Utländska direktinvesteringar i regionen skulle också påverkas till obestämda indirekta effekter.

Därför spelar vi en viktig roll för stabiliteten i närområdet, och därför är den stabiliteten helt i linje med svenska intressen. Nu gäller det att inse att säkerhetsparadigmet sedan Sovjetunionens kollaps är vräkt över ända genom Rysslands väpnade aggression i Ukraina.

Baltikums sak är både svår och vår. Lyssna inte på FSB/Kreml!

Det otillräckliga trendbrottet

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har tynat bort och något ännu odöpt har tagit över dess roll.

Men, även utan kopplingen är det svårt att hänga med. Alla tycks vara överens om att det skett trendbrott, men sen går åsikterna isär. De hårt kämpande försvarspolitikerna såg glada, eller rättare sagt lättade ut, när överenskommelsen presenterades. Andra menade att det var ett totalt svek mot försvarsbehoven.

Här kommer ett försök att reda ut vad som förhåller sig till vad och när i alla underlag och tidigare beslut. Längs nollinjen går den tidigare planerade ekonomiska nivån.

I samband med att Försvarsberedningen förra året vid den här tiden presenterade sin överenskommelse, så såg uträkningen ut så här.

I denna var avdrag gjort för så kallade satsningar genom omfördelningar från det internationella anslaget samt administrativ rationalisering. Som synes i diagrammet nedan, så kännetecknades denna överenskommelse av för lite och för sent. Först 2024 skulle försvarsbudgeten ha ökat med 4,9 Mdr/år (presenterat som 5,5 Mdr/år). 10 år efter Ukrainakrigets början.

I december och januari var det så dags för Försvarsmakten att svara på den gamla regeringens anmodan om vad pengarna skulle räcka till. Något som kommit bort i debatten var att myndigheten utgick från de planerade nivåerna, det vill säga beredningens förslag som omsatts i Finansutskottets betänkande under hösten 2014. Det framgår av myndighetens svar (s. 32) i december.

I januari återkom Försvarsmakten med förtydliganden kring ekonomin. Nu angavs bristen i fast prisläge till 15,5 Mdr för 2016-2019 och 6 Mdr för 2020-2024. I Försvarsutskottets utfrågning nyligen angav ÖB att det enskilt för året 2020 var 2 Mdr, vilket tentativt innebär 1 Mdr/år ytterligare för 2021-2024. Nedan är Försvarsmaktens underlag omräknat i förhållande till beredningens med 4 Mdr extra för 2016-2019 och 3,5 för 2019 = 15,5 Mdr.

Försvarsekonomi

Den nya överenskommelsen förhåller sig också till beredningens resultat. Här har 3-400 milj kr dragits bort varje år för att kompensera de höjda ungdomsarbetsgivaravgifter som blir verklighet enligt den nya regeringens planer från 2016. Intressant nog är FÖK på en högre nivå 2020 än vad Försvarsmakten är. Om man prolongerar därefter, så gäller det 2021 och 2022 också. I byråkratier är det nivåerna som är viktigast

Här har också överenskommelsen inneburit en utredning av materielförsörjningen som bedömt kommer att förbättra den ekonomiska bärkraften i materielplanen. Viktigast är att få kompensation för teknikinflationen på försvarsmateriel.

Eftersom de ekonomiska nivåerna höjs samtidigt som FÖK inte tar in beredningens önskelista från förra året, så blir obalansen mellan uppgifter och resurser mindre än tidigare.

Problemet är att den reala uppgiften är för liten. Det blir allt tydligare att vi får ett försvar för Territoriell integritet som klarar av försvar i en riktning under alltför kort tid. Under förutsättning att vi får en lång förvarningstid.

Något som det går att sätta både ett och två frågetecken för. I slutet av april vittnade SACEUR tillika USA:s högste befälhavare i Europa för senaten och medgav att flera stora ryska övningar överraskat honom. Det finns enligt general Breedlove stora brister i både inhämtning och analysförmåga för detta land, som har mer i underrättelsebudget än vad hela vårt försvar kostar.

Vid Folk och Försvars utbildning i fredags uppträdde Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Thornberg med beskedet att den ryska militära underrättelsetjänsten (GRU) är det största hotet mot Sverige med sin krigsförberedande verksamhet.

Något säger mig att den informella försvarsgruppen som ska vårda FÖK och det nybildade Säkerhetspolitiska rådet kommer att få snabbinkallas både en och två gånger det kommande året för att ta nya beslut. Risken är nämligen stor att Finansdepartementet för åttonde året i rad har tagit fel på omvärldsutvecklingen. Kanske dags att låta svensk säkerhet vägledas av analys istället för förhoppningar? Ansvaret faller nu tungt på den nya regeringen.

——————–

Lästips: Tillsammans med Blue Institute har undertecknad tittat på den geopolitiska risken och Sveriges ekonomiska exponering i NO Europa för Svensk Tillväxtbarometer. Vad står på spel? är titeln på rapporten, och vi har mycket att förlora om vår del av världen förlorar sin tidigare stabilitet.

Incidenter Sverige 2008 – 2015

Av Johan Wiktorin, avd I

Ryska flygplan och främmande undervattensverksamhet har fått en allt större uppmärksamhet de senaste åren. De större mediebolagen har ofta grafik för att presentera exvis observationer av eventuell undervattensverksamhet eller flygplansrutter.

Vad händer om vi tar ett steg tillbaka och försöker se både längre och bredare på samhällets sårbarhet? I det följande har jag försökt att bearbeta kända störningar och incidenter i Sverige 2008 – 2015 genom att söka nyheter på webben, gå igenom rapporter av MSB och Statens Haverikommission. Följande katergorier förutom flyg och undervattensverksamhet har jag tittat på:

Elavbrott
Teleavbrott
Datorstörningar/Dataattacker
Förorenat dricksvatten
Inbrott & skadegörelse förråd FM
Kommunikationsavbrott väg/jvg
Släckta banljus
Vitt pulver
Övertagna signaturer sociala medier

Skärmavbild 2015-02-26 kl. 07.28.29

Hela underlaget hittar du här.

Att behandla dessa incidenter innebär två tydliga felkällor. För det första är det jag bara de incidenter jag har hittat som kan bearbetas. De flesta kända har jag nog trots allt kunnat nå, men det finns ju ett mörkertal i form av saker som inte kommer till allmänhetens kännedom. Det kan handla om andra undervattensincidenter eller som uppgifter som att all post stulits i ett bostadsområde med många officerare och anställda i utrikesförvaltningen förra året.

Den andra felkällan är formen. Här har jag exempelvis tagit bort störningar som drabbar färre än 10 000 hushåll/företag, om sådana uppgifter funnits. Det är också så att en del av de incidenter som här är listade inte är ett resultat av ett uppsåt från någon, utan kan vara brister som i fallet med det uppmärksammade tillbudet med tåget som blev lurat av signalfel. Där har det framkommit att det är ett 19 år gammalt programmeringsfel som varit orsaken. Skador orsakade av stormar och översvämningar är annat som inte ingår.

Bild1

Incidenter månader 2008-2015

Bild1

Incidenter år 2008-2015

Bild1

Incidenter områden 2008-2015

Eftersom materialet har dessa inbyggda brister och relativt få datapunkter, så måste man vara mycket försiktig med slutsatser. Det ser ut som om incidenterna ökar över tid, men det kan delvis vara en funktion av bättre rapportering med tiden. December sticker ut en del som gör att det är värt att följa mer nogrannt. Geografiskt är det Gotland och Norrlandskusten (Gävle-Umeå) som är mer drabbat i förhållande till folkmängden. Antalet incidenter är dock alldeles för få för att lära sig något bestämt. Men som grund för hypoteser duger materialet i alla fall.

Mest anmärkningsvärt har de stora teleavbrotten varit. Dels det stora avbrottet november 2009, då 3,5 miljoner kunder drabbades. Dels de två stora avbrotten i december nyligen och häromveckan. Att märka vid dessa att de skett parallellt med Östersjömarinens beredskapsövning respektive vid uppstarten av LADOGA-15.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 17.34.39

Telia driftstopp 9/12 2014

En ytterligare utveckling av materialet skulle vara att infoga även tydliga psykologiska angrepp mot Sverige liksom större övningsverksamhet för att se samband. Jag tar tacksamt emot hjälp med detta från läsarna och annat som missats eller som kan avfärdas på grund av exempelvis konstruktionsfel.

Tillsammans blir vi klokare.

[uppdatering 9/2] Ubåtar – Var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

……………….

[Uppdatering 9/2 kl 0715]

Signaturen Dageleven skriver i en kommentar om ”operativ balans” liksom generalen Gyllensporre gjorde i sin kommunikation med Skipper. Det låter förstås vederhäftigt, men jag måste få påminna om att det redan finns ubåtsjakthelikoptrar beställda som är kraftigt försenade. Det innebär att tidigare försvarsledningar har ansett att vi måste ha detta materielsystem för att uppnå operativ balans.

Med tanke på att även mobilisering och koncentrationstransporter är en del i förmågan att möta väpnat angrepp, så undrar jag bara hur Försvarsmakten jämför risken att med eller utan ubåtsjakthelikopter att genomföra en förstärkningsoperation till Gotland. Kanske läge att öva med egen ubåt som motståndare? Operativ balans, sa Bull.

………………….

Läs även Skipper om detta ämne.

Ubåtar – var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

Sveriges försvarsförmåga – Ur takt med tiden

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

I fredags lämnade så Försvarsmakten in sitt svar på regeringens följdfrågor efter redovisningen av underlaget för inriktningspropositionen i december. Med tanke på den strukturella underfinansieringen av 2009 års beslut och Rysslands aggressionskrig i Ukraina, så är det viktiga papper vi talar om. Tyvärr var underlaget som lämnades in 2009 undermåligt i ekonomiskt hänseende. Allt för mycket verksamhet och materielsystem pressades in i förhållande till den ram som angivits.

Om precisionen varit större, så hade den förra regeringen kunnat sänka ambitionen eller tillskjuta mer pengar. Nu blev det bibehållen ambition och allt flitigare användning av så kallad skönmålning istället.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift att försöka granska underlagen som nu lämnats in till regeringen. För det första är kopplingen till föregående beslut på väg att luckras upp. Nu talar myndigheten istället om nödvändiga åtgärder i fem steg till och med 2019 för att ”öka svensk försvarsförmåga och minska risktagningen”.

Det första är ju relativt enkelt, eftersom försvarsförmågan nyss passerat dalen i försvarsomställningen. När det gäller risktagningen, så menar jag att det är tvärtom. Det beror ju på omvärlden. Om vi tar den största förändringen i förslaget, nämligen ytterligare 900 kontinuerligt anställda som verkar vara avsedda för att främst öka andelen GSS/K i tre prioriterade bataljoner, så kan man jämföra det med styrketillväxten i Ryssland.

I mars 2011 annonserade Ryssland en ökning av antalet brigader från 70 till 109 stycken 2020. Om vi utgår från faktor 0,4 (ett av fyra områden + förstärkning från centrum) om Ryssland väljer den västra kraftsamlingsriktingen, så innebär det ytterligare 16 brigader (0,4 x 39) i denna operationsriktning.

Nu finns det flera delområden, där brigader kan användas. Om vi hypotetiskt ansätter Finland, de baltiska staterna, Polen och Sverige som fyra olika ungerfärligt jämstarka delområden, så blir styrketillväxten 4 brigader/delområde under perioden fram till 2020 – att jämföras med motsvarigheten till 1 dryg bataljon för oss.

Någon kan ju vilja invända att Ryssland inte når målen realistiskt sett, och det kan jag hålla med om. Men, sett i perspektivet när vi och Kreml ungefär samtidigt inledde respektive försvarsreformer, så har de utklassat oss i den grenen avseende genomförande. Japan angav nyligen att dess incidentjakt gått upp 369 gånger på tre månader för att identifiera eller avvisa ryskt flyg. Det är fyra gånger om dagen. På samma sätt har Ryssland i och kring Ukraina hållit 4 – 8 brigader i fält under snart ett års tid.

På samma sätt kan vi också göra jämförelser med örlogsfartyg och stridsflygplan och upptäcka att Ryssland avser stampa upp enheter. I Östersjömarinens decemberövning deltog exempelvis 55 fartyg. Vi ägnar oss istället att stympa fungerande korvetter och minskar antalet stridsflygdivisioner från 4 till 3 – med så småningom 60 eller 70 stridsflygplan, samtidigt som stealthflygplanet T-50 (PAK FA) om ett par år är ute över Östersjön. Styrkejämförelserna lyser med sin frånvaro vid politikens sammanträdesbord.

De flesta andra förslagen i de fem stegen är åtgärder för att vidmakthålla delförmågor, vilket innebär att det handlar om jämviktsläge.Skipper uttryckte det häromdagen som:

”Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat.”

Försvarsmaktens förslag om fem steg kommer, enligt min mening, bara att minska takten i den ökade risktagningen.

Bild1

……………………………….

Hursomhelst, så anger Försvarsmakten att det behövs 15,5 GSEK i fast prisläge (18 i rörligt) eller nästan 4 GSEK/år ytterligare för att genomföra sina egna förslag. Här är jämförelsetalet regeringens treåriga anvisning i botten, vilket i sin tur är en spegling av Försvarsberedningens mycket modesta förslag till ökning.

Intressant nog är nästa period 2020-2024 en ökning på bara 6 GSEK eller 1,2 GSEK/år. Eftersom Försvarsmakten i tidigare underlag räknat med prolongering av ekonomin efter 2018, alltså inte beredningens tal om + 5,5 GSEK i nivå 2024, så inställer sig ju flera frågor. För att den allmänintresserade medborgaren (och skattebetalaren) ska kunna förstå, så vore det på sin plats om regeringen eller Riksdagen krävde att underlagen presenteras i reala termer också. Beräkningen per år måste finnas, eftersom man kan summera, och kunskapen om vilket anslag man utgått ifrån också.

Det verkar finnas två inbyggda fel i redovisningen. Märkligast är punkten 8 i bilaga 2 om den militära grundutbidningen. I försvarsberedningen kom man överens om att befattningsutbildningen, förbandsutbildningsskede och grundläggande krigsförbandsövning skulle kunna ske med samma struktur som vid GMU, d v s motsvarande värnpliktsförmåner.

I Försvarsmaktens svar på sidan 6 anges den nya grundutbildningen vara kostnadsneutral i förhållande till dagens system, där soldaterna är anställda efter GMU. För 2600 rekryter anges drygt en GSEK åtgå per år i de bägge alternativen, vilket är svårförklarligt. När det gäller personalkostnaderna för rekryter med värnpliktsförmåner, så är denna förordningsstyrd till 4500 kr/mån per soldat. För GSS är motsvarande c:a 330 KSEK/år eller 27,5 KSEK/mån (2014). Om systemet ändras under 4,5 mån, vilket motsvarar gamla grundutbildningen exkl GMU, så är differensen c:a 269 MSEK/år (2600 rekryter x 4,5 mån x 23 KSEK/mån).

Ännu märkligare blir det med verksamhetskostnaderna under samma period. Där anges dessa vara 111 MSEK/år dyrare med det nya förslaget (?). Budgeten för en anställd vid övningsdygn är c:a 2000 SEK/dygn, medan den vid värnpliktsförmåner är 0. Vid 20 dygn under perioden, så är skillnaden 104 MSEK. Det vill säga det nya systemet är billigare. Det kan ju inte vara så att det åtgår fler instruktörer och övningsledare 4 månader in i utbildningen bara för att lönen är annorlunda. Jag hävdar alltså att det nya systemet är c:a 370 MSEK billigare/år.

Bild1

Å andra sidan, så är Försvarsberedningens förslag till förstärkningar inte fullständigt redovisat i underlaget. Regeringen instruerar Försvarsmakten att: ”Försvarsberedningen har föreslagit ett antal materielanskaffningar (jmf. Punkten 9.1 i Försvarsmaktens underlag). Försvarsmakten ombeds med stöd av Försvarets materielverk bedöma kostnaderna för att realisera vart och ett av dessa förslag.”

Försvarsmakten anger att merkostnaden är 15 GSEK (19 i underlaget – 4 av det som genomförs i de fem stegen), men då avses bara anslaget 1.3 för anskaffning. Kostnaderna för att realisera förslagen innebär också vidmakthållande av statusen (underhåll) och förbandsverksamhet inkl personalkostader. Någon (flygförare, fartygsbesättningar & robotserviser) ska ju operera dessa olika system, och dessutom kunna det bra.

Om vi använder oss av tumregler, så brukar kostnader i Försvarsmaktsperspektivet för vidmakthållande över tid förhålla sig till 60-85% av ankaffningskostnaderna i planerna. De ingående materielsystemen kommer i och för sig vara nya, men precis som med nya bilar så använder sig försvarssektorn av tidsbundet underhåll i huvudsak. Det innebär att materielen åker in på översyner, oavsett om statusen är god. Jag lägger mig för säkerhets skull lågt i intervallet ≈67 %. Det innebär ytterligare 10 GSEK över tid (2/3 x 15).

Dessutom tillkommer kostnader för ny personal och övningsverksamhet. Jag uppskattar kostnaden lågt räknat till ytterligare 400 MSEK/år, om alla förslagen genomförs. På de angivna 15 åren innebär det ytterligare 6 GSEK. Kostnaderna skulle då bli 31 GSEK för att realisera förslagen, dvs c:a 2 GSEK/år ytterligare. Med avdrag för de 370 MSEK/år för grundutbildningen ovan, så bör alltså c:a 1650 MSEK/år tillföras kalkylen.

Bild1

…………………………..

Tyvärr lider försvarspolitiken av att vi inte tar in det som händer i Ukraina. Det är inte bara rysk propaganda som försöker lura oss, vi är snart själva ännu bättre på att lura oss själva. Detsamma gäller den ökade militära aktiviteten i norra Europa. Med robotförsvaret i Polen under uppbyggnad de närmaste åren, så kommer spänningarna att eskalera.

Dessutom finns numera en stor låsning i säkerhetspolitiken kring Nato. Utrikesminister Margot Wallströms kategoriska avfärdande att det inte finns en enda fördel med ett Nato-medlemskap är ett symtom på något som Alliansen uppfattar är ett slags tankeförbud. Å andra sidan, så tar den inte in de försvarspolitiska realiteterna av Försvarsmaktens tillstånd.

Vi har därför hamnat i en paradox. De rödgröna partierna förordar i alla lägen kollektiva lösningar, utom i säkerhetspolitiken. Där är självdräng bäst. Alliansen driver arbetslinjen över hela linjen, utom i säkerhetspolitiken där det osar bidragsmentalitet.

Det riktiga tankeförbudet är att vi inte kan tänka tanken att snabbt förstärka vår egen försvarförmåga först. Och då menar jag inte de förslag som jag kommenterat här, utan ett kraftigt stärkande av vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer, precis som Riksdagen skrev 2004.

Vi har ett varaktigt och allvarligt försämrat säkerhetspolitiskt läge, som med stor sannolikhet kommer att försämras ytterligare.

Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare (chef) mera till last, än misstag i val av medel.

Här kan du läsa mer om min syn på Sveriges försvarsbehov.

Sveriges försvarsbehov 2015-2020

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag om Sveriges försvarsbehov. Ovan finns ett klipp med de 5 minutrarna:

Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Tiden för för försvarsbeslutet är 2016-2020, men jag valde rubriken 2015-2020, eftersom det gäller att komma in rätt i beslutet.

Bild 2: Vi gör anspråk på ett stort territorium. Det gäller att kunna skydda detta och framförallt befolkningen som lever här liksom central infrastruktur.

Bild 3: Under förberedelserna upptäckte jag att svenska folket, enligt MSB årliga undersökning, till 2/3 är helt säkra eller ganska säkra på att vi kommer att få militär hjälp. Jag är i och för sig ganska säker själv på det, men som en indirekt effekt av att styrkor transporteras till området. Men, livet består också av praktikaliteter. Det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i regionen. Hangarfartygsgrupper ska stäva till Norska havet över Atlanten med ubåtshot. Förband ska flygas in till Baltikum, Polen och Norge i första hand. De strategiska realiteterna ger alltså vid handen att detta bör vara en lägsta dimensionerng i uthålligheten, oavsett vi är medlemmar i NATO eller ej.

Bild 4: Win-Win eller Lose-Lose är utgångarna när det gäller vår säkerhetssymbios med Finland och Baltikum. Om de baltiska staterna skulle förlora sin säkerhet, så kommer vi också att bli osäkrare. Vi skulle tvingas till dyrbar rustning och investeringsviljan i regionen skulle nedgå. Svensk politik måste gå ut på att stärka de baltiska staternas säkerhet bland annat genom att förfoga över ett militärt instrument som bidrar till stabilitet i Östersjöområdet.

Bild 5: Underfinansieringen i försvarsreformen uppgår till minst 6 Mdr SEK/år strukturellt. FM våren 2013 50 Mdr/10 år materielförsörjningen. FOI 1,5 – 2 Mdr SEK/år för personalförsörjningen. Detta för att sätta upp en organisation i ett helt annat omvärldsläge.

Bild 6: Försvarsbehoven måste ses i en helhet. Det är en suboptimering att enbart rusta militärt. Återupprättandet av ett modernt totalförsvar som innefattar civilt försvar, psykologiskt försvar och cyberförsvar måste prioriteras och få kosta pengar. Det finns ingen motsättning mellan stärkt motståndskraft i civilsamhället och ett starkare militärt försvar. Antagligen måste kapaciteten att skydda skyddsobjekt dubbleras för att möta de reella behoven.

Bild 7: För att kunna motstå systematiska kränkningar, skydda egen mobilisering och uppnå tröskeleffekt, så måste vi ha en initial markoperativ kontroll i fem viktiga områden. Jämte en lättrörlig operativ reserv (ett sätt att spara pengar och inte gardera sig i varje riktning), så skulle det kräva en minst fördubblad armévolym av den skisserade, långt ifrån intagna, organisationen. En blåkopia av innehållet är inte eftersträvansvärt. I ett strategiskt perspektiv måste fördröjningsstriden vara det huvudsakliga stridssättet och understödssystem som ingenjör, artilleri och luftvärn skulle behöva stärkas andelsmässigt. Mekaniserade förband i Skåne och på Gotland. Motoriserat infanteri i huvudsak i Stockholms- och Göteborgsområdet. Boden/Luleå en blandning.

Bild 8: På marinssidan krävs en förmåga att genomföra sjöfartsskydd av försörjningen över Göteborgs hamn/Brofjorden samtidigt som en större ubåtsjaktoperationer/förberedelser för kustförsvarsoperation kan genomföras i Östersjön. Detta skulle också innebära en dubblering av skroven i flottan. Där skulle jag gärna se en viss nischsatsning på undervattensstriden, främst undervattensplattformar och minor.

Bild 9: För den luftoperativa sidan krävs ett flygvapen som kan bära minst 100 stridsflygplan. Det gör det möjligt att hålla en grupp flygpan i luften/högsta stridsberedskap i två-tre områden under flera veckor. Obalanser när det gäller basorganisationen och transportkapacitet måste rättas till liksom anskaffande av offenisiva vapensystem. Sammantaget innebär det skisserade behovet ett svar på tidlösa faktorer som landets yta och militärgeografiska läge.

Bild 10-11: Förra året visade jag illavarslande strategiska faktorer för Ryssland. Nu har minnesramsan blivit ännu längre. Ukraina har blivit invaderat och Ryssland har börjat skramla med sina kärnvapen. Detta är en riskvariabel som måste mötas med en riskpremie. Konservativt satte jag den till 20-50 % ytterligare förstärkning av stridskrafterna. Vi är nu uppe i sådana volymer att en blandad personalförsörjning är det enda systemet som möter kraven på tillgänglighet och uthållighet till rimlig kostnad.

Bild 12: Målbilden för Sverige är fred. Det krävs att vi har en trovärdig förmåga som kan dämpa eller avhålla från väpnade konflikter för vår del. Den förmågan kan bara uppnås om omvärlden bedömer att vi har en sådan sammansättning och skicklighetsgrad i organisationen att vi klarar att hävda territoriet mot systematiska kränkingar (tillgänglighet) och kan genomföra en fördröjningsoperation i minst tre veckor i en operationsriktning (uthållighet). Har vi den kapaciteten, så kan vi också bättre avdela förband för internationella insatser.

Bild 13: Jag tog också några detaljförslag till det pågående arbetet. Jag menar att vi behöver lösa ut en del av beredskapskrediten i Riksgälden för att rätta till akuta brister och på så sätt bädda inför försvarsbeslutet. Att formellt upphäva RB 5 är också en viktig åtgärd och signal.

Bild 14: Nästa år förväntas Riksdagen godkänna avtalet om värdlandsstöd. Vi bestämmer i varje situation själva, men det är uppenbart att ju svagare försvar vi har desto mer sannolikt blir behovet och i motsvarande mån nedgår vårt generella självbestämmande i frågan. Ett svagt försvar riskerar som alltid att beröva statsledningen handlingsfrihet. För att förbereda ett värdlandsstöd så borde vi organisera en logistikbas i Halmstad, vilket bjuder på många fördelar. De viktigaste är att det redan finns luftvärn i staden, att infrastrukturen finns på plats och att det frigör Göteborgs hamn som militärt mål. Nu är det ingen garanti för att Göteborgs hamn inte skulle anfallas vid en väpnad konflikt, men tröskeln höjs betydligt i det avseendet. Militära förband kommer därför ändå behövas i området för skydd mot sabotageförband och mineringar i vattnet utanför.

Bild 15: Överväg ett materiellt bistånd till de baltiska staterna för astt stärka deras försvarsförmåga, i synnerhet Lettland och Litauen. Ett konkret exempel på solidaritet.

Bild 16: Allt är inte kronor och ören. Gråzonsproblematiken måste hanteras med lagstiftning (och övning). Ryska specialförband a k a ”små gröna män” anställda i säkerhetsbolag hanteras idag av cirka 100 poliser på Gotland till dess någon bestämt att begreppet ”krig” ska användas. Hemvärnet kan förvisso bevaka prioriterade skyddsobjekt, men alla objekt som inte kan bevakas blir ett fall för polisen. Detn enskilt viktigaste åtgärden för att bidra till ökad stabilitet i vårt närområde vore etablerandet av kvalificerade luftvärns- och kustrobotförband på Gotland, skyddade av ett par mobilseringsbara mekaniserade bataljoner på ön. Förutom möjligheten att regla av en stor del av Mellersta Östersjön, så skulle det också med sin uthållighet bidra mycket positivt till luftstridskrafternas luftförsvar av Sverige samt egna sjöstridskrafters förflyttningar längs ostkusten.

Bild 17: Allt detta kostar mycket pengar, säkerligen minst 2,0 % av BNP. Trots att det är klart mer en dubblering av krigsförbanden, så är det inte motsvarande i pengar. Det beror på att det kostar stora summor att ha en grundstruktur etablerad. Denna kostar mycket utan att få ut ett enda krigsförband i fält. NATO har bestämt sig för att nå 2 %-målet till 2024. I USA har det börjat en debatt, om ett urholkande av inflytandet för de länder som inte betalar den gemensamma försäkringspremien. Det skulle vara intressant att se en balanserad budget från alliansen, där försvaret har c:a 80 Mdr i budget. På samma sätt vore det intressant att se en röd-grön budget, där c:a 100 Mdr (2,5 %) är avdelat för samma ändamål för att bevara en militär alliansfrihet och uppnå en betryggande försvarsförmåga.

Bild 18: I Sälen såg många pessimistiska och nedslagna ut vid det här laget, men den goda nyheten är att vi är mycket rikare och är en större befolkning än vi var under kalla kriget. Vi har alltså alla möjligheter att avdela detta för en central uppgift. Det är en viljefråga, och en fråga vilket vilket värde vi sätter på det som vi har fått förvalta. Jag är övertygad om att våra mor- och farföräldrar hade varit mycket besvikna på oss (huvuddelen av beslutsfattarna), om de kunnat se våra våndor. ”Har ni ingenting lärt av våra misstag”, skulle mina ha sagt i varje fall, och berättat om vanmakten vid andra världskrigets utbrott och de hårda krigsåren. Den gången undkom vi med ett nödrop och anpasslighet. Vi måste ha en politik och förmåga som klarar av ett svagt Europa, ett frånavarande USA och ett aggressivt Ryssland.Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men för den som har missat det, så pågår det ett krig i Europa – drygt 100 mil från Sverige.

Bild 19: Med försvarsvilja och samarbete kommer man långt.

(Uppdatering) Håll NBG kvar i barackerna!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Sedan ett par dygn tillbaka står Nordic Battle Group för tredje gången i beredskap som EU:s snabbinsatsstyrka. Debatten är redan igång om var den lämpligast skulle kunna sättas in. De vanligaste förslagen är Mali, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Libyen.

I Korridoren till Kaliningrad som publicerades senhösten 2013, så börjar den svenska statsledningen dra benen efter sig när det gäller insättande av NBG i maj/juni 2015 på grund av beredskapsskäl.

Jag är ytterligt tveksam till ett insättande av denna styrka under beredskapstiden.

Om vi bortser från europeiska friktioner som politisk vilja att binda upp EU i längre insatser och frågan om betalningen för insats, så finns det två starka argument mot en insats.

Det första skälet är det geopolitiska läget i vårt närområde i kombination med vår otillräckliga försvarsreform. Att det inte längre är otänkbart med en väpnad konflikt i detta primära strategiska område för svensk del kan inte ha undgått någon.

När det gäller statusen på egna förband är den svårdiskuterad delvis på grund av försvarssekretess. Min bedömning är att vår beredskap blir alltför låg, om vi skulle sända iväg de svenska delarna ur NBG under första halvåret 2015.

Jag bygger detta bland annat på förra årets regleringsbrev, där en bataljon skulle finnas i hög nationell beredskap från 1/1 2014, förutom delarna i NBG (?). För 2015 finns inga motsvarande formuleringar, så vi vet inte vad som gäller, men det torde inte skilja nämnvärt. Vi vet att vi har en operativ reserv i form av ett (!) kompani i alla fall.

Detta är för markstridskrafterna, liknande är rimligen fallet för luftstridskrafterna. Det vill säga, om våra delar i NBG försvinner iväg, så nedgår förmågan hos stridsflyget också när det gäller högre nationell beredskap utom incidentjakten. Marinen är knappt påverkad av NBG, om inte ett minröjningsbehov skulle uppstå.

Jag har inte detaljräknat de svenska förbanden ur ett logistiskt perspektiv, men redan tummen och pekfingret ger vid handen att det inte går att släpa in styrkan i Afrika utan extremt stora ansträngningar, kostnader och säkerligen genans. Jag uppskattar stridsgruppens vikt resp. längd till kring 5000-7000 ton o/e löpmeter.

De flesta av alternativen i spekulationerna är helt enkelt för otillgängliga för ett så pass tungt koncept som vi valt för NBG. Räkna med minst en månad, troligen mer, för att komma till verkan i alla insatsområdena ovan utom Libyen, vars troliga områden ligger vid kusten. Vår förre utrikesminister, Carl Bildt, namnger just Libyen som ett politiskt lämpligt insatsområde i dagens blogginlägg.

Uppgiften Non-Combatant Evacuation Operation (NEO) är i och för sig lite annorlunda tidsmässigt, men knappt möjlig att planera i detalj i förväg. I det fallet kan jag tänka mig en insats för mycket kort tid (flygtransport).

De långa avstånden, otillgängligheten och konceptets tyngd gör det också omöjligt att få hem förbanden i tid med sin organisationsbestämmande materiel. Bara avropstiden för att få fram RoRo-fartyg till närmaste hamn avskräcker, sedan tillkommer taktiska transporter till hamn och seglats hem.

Under dagens Twitterdebatt påminde Wiseman om att Georgien 2008 flög hem sina soldater från sina insatsområden med personlig utrustning. Det tog fem dagar och de kom alltså med mössa, bössa och mask när allt på marken redan var avgjort.

Så det är här vi står. Det är trist att komma fram till att något jag anser vara viktigt inte bör användas för det vi satsat på.

Så vad bör vi göra? Rotera ut delar av vårt bidrag till Gotland, avvakta diskussionerna kring den andra EU BG i beredskap och öka farten i den egna reformen.

Om vi menar att EU är viktigt för vår säkerhetspolitik bör vi fundera på om inte ett bättre koncept vore en permanent krishanteringsstyrka för unionen lokaliserad vid logistikhubben i Brindisi med utmärkt läge i Medelhavet istället. Där skulle vi kunna hålla en enhet över tid istället.

Som man bäddar får man ligga. Håll kvar de svenska delarna av NBG i barackerna. Gärna på Tofta.

………………..

(Uppdatering 5/1 kl 0935)

Sedan Carl Bildt med flera kommenterat det ovan skrivna vill jag utveckla några aspekter av det ovan skrivna.

Jag är naturligtvis fullt införstådd i beslutsmekanismerna för EU BG och att det är ett enigt beslut i EU som krävs. Det är hur hårt vi själva ska driva en insats jag är ute efter.

EU-bloggen refereras en artikel i irländska Indepedence, där Sverige sägs utöva stort tryck för en användning.

Patrik Oksanen kopplar detta bland annat till ett brett svenskt intresse för en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd. Om kopplingen finns är svårt att veta, men det vore bra oaktat detta, om vi hade en programförklaring vad vi ska uppnå med denna plats.

Jag är inte motståndare till konceptet eller att ställa resurser till vare sig FN:s eller EU:s förfogande som framgår av mitt resonemang om NEO eller Brindisi ovan.

Min tveksamhet rör det kloka i att använda den högst beredskapssatta formationen vi har, när den geopolitiska risken i vårt närområde är både stigande och oförutsägbar.

Det finns också andra skäl till att varna för ett engagemang, där debattörer tror att det bara är att ta hem trupperna akut vid behov. Det är att ingen kan ersätta dem direkt där, vilket skulle vara betydligt mer osolidariskt än mitt förslag.

Det kan, om viljan finns, gå att lösa dilemmat genom en tillfällig lösning.

Under NBG 08:s beredskapstid pågick diskussioner om insättande i Tchad, något som krafter i UD var intresserade av. Eftersom denna stridsgrupp var ännu tyngre än dagens, så insåg man till slut att det var ogenomförbart.

Istället blev det så att vi organiserade ett särskilt förband för detta istället med amfibiekåren som bas.

På samma sätt skulle man kunna göra nu. Det finns många människor som gjort insatser och/eller värnplikten, men inte tagit anställning i frivilligförsvaret, som antagligen skulle vara intresserade av ett uppdrag för EU/FN i Afrika.

Fast det skulle väl svida i skinnet, om de baissade värnpliktiga vi utbildat skulle lösa en sådan uppgift. De verkar ju knappt kunna försvara landet, eftersom det är tveksamt om försvarets IT-system PRIO ens designats för att hantera dessa, nu när politiken fått kalla fötter och gett möjligheter till inkallelse för repetitionsövningar.

Håll NBG kvar i barackerna!

Håll NBG kvar i barackerna!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Sedan ett par dygn tillbaka står Nordic Battle Group för tredje gången i beredskap som EU:s snabbinsatsstyrka. Debatten är redan igång om var den lämpligast skulle kunna sättas in. De vanligaste förslagen är Mali, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Libyen.

I Korridoren till Kaliningrad som publicerades senhösten 2013, så börjar den svenska statsledningen dra benen efter sig när det gäller insättande av NBG i maj/juni 2015 på grund av beredskapsskäl.

Jag är ytterligt tveksam till ett insättande av denna styrka under beredskapstiden.

Om vi bortser från europeiska friktioner som politisk vilja att binda upp EU i längre insatser och frågan om betalningen för insats, så finns det två starka argument mot en insats.

Det första skälet är det geopolitiska läget i vårt närområde i kombination med vår otillräckliga försvarsreform. Att det inte längre är otänkbart med en väpnad konflikt i detta primära strategiska område för svensk del kan inte ha undgått någon.

När det gäller statusen på egna förband är den svårdiskuterad delvis på grund av försvarssekretess. Min bedömning är att vår beredskap blir alltför låg, om vi skulle sända iväg de svenska delarna ur NBG under första halvåret 2015.

Jag bygger detta bland annat på förra årets regleringsbrev, där en bataljon skulle finnas i hög nationell beredskap från 1/1 2014, förutom delarna i NBG (?). För 2015 finns inga motsvarande formuleringar, så vi vet inte vad som gäller, men det torde inte skilja nämnvärt. Vi vet att vi har en operativ reserv i form av ett (!) kompani i alla fall.

Detta är för markstridskrafterna, liknande är rimligen fallet för luftstridskrafterna. Det vill säga, om våra delar i NBG försvinner iväg, så nedgår förmågan hos stridsflyget också när det gäller högre nationell beredskap utom incidentjakten. Marinen är knappt påverkad av NBG, om inte ett minröjningsbehov skulle uppstå.

Jag har inte detaljräknat de svenska förbanden ur ett logistiskt perspektiv, men redan tummen och pekfingret ger vid handen att det inte går att släpa in styrkan i Afrika utan extremt stora ansträngningar, kostnader och säkerligen genans. Jag uppskattar behoven kring 6000 ton/löpmeter (+/-1000 enheter).

De flesta av alternativen i spekulationerna är helt enkelt för otillgängliga för ett så pass tungt koncept som vi valt för NBG. Räkna med minst en månad, troligen mer, för att komma till verkan i alla insatsområdena ovan utom Libyen, vars troliga områden ligger vid kusten. Vår förre utrikesminister, Carl Bildt, namnger just Libyen som ett politiskt lämpligt insatsområde i dagens blogginlägg.

Uppgiften Non-Combatant Evacuation Operation (NEO) är i och för sig lite annorlunda tidsmässigt, men knappt möjlig att planera i detalj i förväg. I det fallet kan jag tänka mig en insats för mycket kort tid (flygtransport).

De långa avstånden, otillgängligheten och konceptets tyngd gör det också omöjligt att få hem förbanden i tid med sin organisationsbestämmande materiel. Bara avropstiden för att få fram RoRo-fartyg till närmaste hamn avskräcker, sedan tillkommer taktiska transporter till hamn och seglats hem.

Under dagens Twitterdebatt påminde Wiseman om att Georgien 2008 flög hem sina soldater från sina insatsområden med personlig utrustning. Det tog fem dagar och de kom alltså med mössa, bössa och mask när allt på marken redan var avgjort.

Så det är här vi står. Det är trist att komma fram till att något jag anser vara viktigt inte bör användas för det vi satsat på.

Så vad bör vi göra? Rotera ut delar av vårt bidrag till Gotland, avvakta diskussionerna kring den andra EU BG i beredskap och öka farten i den egna reformen.

Om vi menar att EU är viktigt för vår säkerhetspolitik bör vi fundera på om inte ett bättre koncept vore en permanent krishanteringsstyrka för unionen lokaliserad vid logistikhubben i Brindisi med utmärkt läge i Medelhavet istället. Där skulle vi kunna hålla en enhet över tid istället.

Som man bäddar får man ligga. Håll kvar de svenska delarna av NBG i barackerna. Gärna på Tofta.

Mellan raderna i de försvarspolitiska krumbukterna

Av Johan Wiktorin, avdelning I

I veckan kom så Försvarsmaktens underlag till regeringen (Här bil 1) inför inriktningsbeslutet 2015.

Försvarsmakten svarar givetvis på regeringens frågor, men våra försvarsbehov lyser med sin frånvaro. Det närmaste myndigheten kommer är:

”Relativt Försvarsmaktens nuvarande operativa förmåga (Låg – min värdering) sker en ökning av förmåga i perioden fram till 2020. Denna ökning är dock otillräcklig relativt den förmågeutveckling som sker i närområdet under samma period.”

Det blir lätt fokus i sådana här underlag på vilken försvarsmakt man vill få, men vi har den vi har. Den operativa värderingen är givetvis hemlig i sina detaljer och sammanställning, men vissa ledtrådar kan vi få. Så här, statsminister Löfvén, är dina ingångsvärden (mina fetmarkeringar):

Försvarsmakten kan inom sju dagar efter beslut om mobilisering påbörja lösande av uppgifter med befintlig förmåga.

Efter särskilda beslut kan Försvarsmakten höja krigsdugligheten vid krigsförbanden inom tre respektive sex månader.

Huvuddelen av övriga arméförband organiseras som en andra brigad med något lägre krav på tillgänglighet och beredskap.

Som en del av den territoriella ledningen utvecklas med befintliga resurser en framskjuten ledningsfunktion avsedd för Gotland.

Försvarsmakten lägger också en fem-stegs-lista (s. 9) för att uppnå de grundläggande operativa behoven, och det är lätt att det därför blir en diskussion om var strecket ska dras i den politiska diskussionen. Någon ekonomi redovisas inte, men den torde hamna kring 8 miljarder/år (Minst 6,5 Mdr underfinansiering 2009-beslutet + ytterligare 900 kontinuerligt anställda soldater och intensivare övningsverksamhet).

Inom denna ram ligger heller inte Försvarsberedningens förslag om extra 10 Gripen E, ubåt och annat. Som ni ser är vi uppe kring ökningar på 10 Mdr/år för en förstärkt territoriell integritet intagen kring 2020, men med uthållighetsbrister för högre konfliktnivåer liksom geografiska begränsningar. Och omvärlden fryser inte läget under tiden.

………………………

Hur de operativa spelen sett ut har jag ingen kunskap om, men jag noterar att vi tycks ha ett helt omvänt tänkande i förhållande till de olika arenornas karaktär.

Vi organiserar en anfallsbrigadstridsgrupp med låg operativ rörlighet när försvaret är det starkaste stridssättet och nyckelområdena är utspridda, samtidigt som vi väntar med att öka den offensiva förmågan hos sjö- och stridsflygförbanden. Kryssningsrobotar mot markmål svävar i luften liksom en extra ubåt. Nuvarande låga luftvärnsförmåga i flottan vidmakthålls och två korvetter är på väg att bli vedettbåtar, vilket minskar möjligheterna till offensivt uppträdande.

Hur Wisemans kollegor skulle kunna bedriva offensivt luftförsvar de närmaste fem-tio åren framgår inte, och inte heller hur de tillsammans med Skippers kamrater utan stora risker skulle kunna genomföra ytattackanfall med underljudsrobotar mot de nya fartyg som nu levereras till Östersjöflottan.

För att försvaret ska vara konfliktavhållande måste det ha en sådan styrka, sammansättning och utbildningsnivå att det är trovärdigt i omgivningens ögon.

………………

Det kan därför också vara värdefullt att gå tillbaka till den förra planen och jämföra utvecklingen. Så här tedde sig tillvaron i Försvarsmaktens underlag 30. januari 2009. Kommentarer i parentes.

…arméförbanden stå för merparten av de 1 600 personer som ska kunna hållas insatta i internationella operationer…” (Klart uppgiven ambition numera)

Den personliga utrustningen förbättras genom införsel av moderna soldatsystem.” (Ej infört än och nu är formuleringen ”…behov av en utökad anskaffning av personlig utrustning”.)

Ambitionsnivån för stridsledningssystem på bataljonsnivå, stridsledningssystem för bataljon (SLB), med tillhörande system sänks och ett färre antal förband utrustas med systemet.” (I årets underlag inleds integreringen av dessa i bedömt tre bataljoner)

Ubåt typ Gotland genomgår halvtidsmodifiering. Ubåt typ Södermanland ersätts då den når full livslängd av nästa generation ubåt (NGU).” (Många halvtidsmodifieringar blir det i planerna, för nu ska den göras efter 2020. I årets underlag föreslås byggnationen av NGU inledas och införandet efter 2020)

Korvetter, vedettbåtar och alla bevakningsbåtar vidmakthålls.” (Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö blir vedettbåtar, bevakningsbåtarna har redan utgått)

Förmåga att påverka mål på marken begränsas då ny bomb, Small Diameter Bomb (SDB), inte anskaffas och bombkapsel 90 avvecklas. Ersättningsvapen för att möta det operativa behovet utreds.” (SDB anskaffades, men robot för markmål ryms som sagt inte ens i äskanderamen.)

Stridsflygdivisionerna reduceras och omstruktureras personellt med en minskad uthållighet som en direkt konsekvens.” (Nu heter det ”Stridsflygdivisionerna omorganiseras för att med bibehållen förmåga reduceras i antal som en anpassning till införandet av JAS 39E.” Detta innebär ett bevarande av fredsbaser (en div/flottilj) på bekostnad av operativ handlingsfrihet.)

Till detta kommer brister under flera år i övningsintensitet och komplexitet liksom en reparationskö på 1000 fordon enligt GD FMV. Vi får hoppas att dessa fordonsbrister, som motsvarar kring 10 bataljoner, är uttagna i de oövade förbandsenheterna.

…………………………

Om riskerna i omvärlden ökar, vilket är min bedömning att så kommer ske fortare än vad samhället befarar, så kommer de operativa behoven att öka ytterligare. Ju större klyftan blir mellan behoven och förmågan, desto farligare lever vi. Vi behöver en ansiktslyftning av försvarsmågan, och den kan bara ske om vi lyfter oss själva i håret.

Den beska smaken av dålig kvalitet varar mycket längre än det låga prisets sötma

Har vi råd att (inte) upprusta?

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Ambassadören Tomas Bertelman överlämnade den statliga utredningen om Sveriges försvarspolitiska internationella samarbeten till regeringen för en dryg månad sedan.

Det är en mycket välskriven och koncis analys av vad dessa ger i form av nytta och effekter, och dess slutsatser går inte att gå förbi. Några av de centrala slutsatserna är att de nuvarande samarbetena inte skapar någon reellt ökande försvarsförmåga vid kris och konflikt, och att Sverige blir än mer beroende av USA när vi är utanför NATO. Den viktigaste rekommendationen är att Sverige tillsammans med Finland bör göra en gemensam utredning om NATO, ett förslag som de bägge regeringarna tog avstånd från inom något dygn.

Det finns en mening i ambassadör Tomas Bertelmans utredning som jag emellertid vill resa ett litet frågetecken inför, nämligen (s 71):

”Det finns inte heller ekonomiska förutsättningar för att Sverige på egen hand, genom höjda budgetanslag, skulle kunna återskapa något som liknar ett ’’efter våra förhållanden starkt försvar’’ som vi hade före det kalla krigets slut.”

Eller snarare tre små frågetecken.

1. Våra ekonomiska förutsättningar är betydligt bättre nu än tidigare. Om vi jämför med 1991 så har BNP per capita ökat i fasta priser med c:a 44 %, från 273200 SEK per capita till 393200 SEK. Eftersom befolkningen samtidigt ökat, så har den reala BNP ökat med nästan 60 % samma period. Vi har alltså bättre råd idag än förut.

BNP per capita II

2. Är det det som liknar det förra försvaret som krävs inför framtiden dvs. ett invasionsförsvar? Nej, sannolikt inte, utan någon form av insatsförsvar. Låt vara betydligt starkare än det designade IO 14 som gjordes 2009, utifrån ett närområde som ser dramatiskt sämre ut än underlaget för bedömningen gjorde. Ett invasionsförsvar kräver däremot en helt annan storlek än en sådan struktur, som därför blir relativt billigare.

3. Effekten av stöd från omvärlden i form av förband är klart överskattat när det gäller NATO, med undantag för USA. I närområdet finns det bara Tyskland, Storbritannien och Polen som har förmåga att avdela någon form av expeditionär förmåga. Den torde dock vara blygsam och kunna beskrivas som effekten av de olika samarbetena i utredningen, klart begränsad effekt. NATO kämpar med att få till en brigadenhet till 2016 som ska kunna hantera kriser med några dagars varsel.

Då återstår USA självt, som naturligtvis har en god kapacitet, även om över 50 % är i Stilla havet och annat i Mellersta Östern. Men, även med amerikanskt stöd uppstår två svårigheter, även om vi förutsätter att det skulle finnas planer för förstärkningar.

A) Det tar tid för USA att föra resurser hit och det finns allvarliga varningar från de militära cheferna att många förband inte är ”combat-ready”.

B) Det råder konkurrens om var de insatta resurserna ska ta vägen. Det är ingen vågad bedömning att en hel del skulle gå till Polen och de baltiska staterna i ett sådant läge. Det skulle i och för sig skapa ett indirekt skydd för Sverige som effekt, men det skiljer sig inte nämnvärt från om samma sak hände idag.

Samma sak gäller vår expeditionära förmåga. Den vi kan skapa utanför NATO – för NATO, skulle inte behöva vara mycket större i NATO, eftersom vi i det första fallet skulle uppgå i samma operationsplan som NATO och därmed bli kris-/krigförande på samma sida.

Det jag menar är att marginaleffekten i form av konventionell försvarsförmåga är betydligt mindre än vad de flesta tror. Vi är alltså tvungna att själva upprätthålla en relevant försvarsförmåga som klarar av att under tid (två veckor?) de hantera allt större risker vi kan se framför oss.

Hur stora skillnaderna skulle vara måste man studera närmare, men jag bedömer som sagt att en trovärdig försvarsförmåga går att skapa inom ramen för marginaldoktrinen som alltjämt är rådande. Om vi vill.

Vi kan välja att upprusta och gå med i NATO eller upprusta något mer än så, men vi kan inte fortsätta med varken-eller i ett omvärldsläge som passerat alla tidigare bedömningar och vars framtida utfallsrum bara blir större.

Så mina och Tomas Bertelmans uppfattningar skiljer sig egentligen ganska lite åt. Vi kan inte fortsätta så här. Eller vi kan, men då kommer vi få allt svårare att föra den utrikespolitik som alla säger sig vilja föra, och avstegen från den idealiserade politiken kommer att bli större och större över tid tills vi till slut inte känner igen oss.

Det kan vara värt att ha i minnet den 3/12 2014, då landet visade sig vara ganska svårt att styra, medan den politiska enigheten för våra ideologiska motståndare i Kreml uppgår till klart över 60 %, trots rubelfall och kommande inflation. Det är kanske därför som Försvarsutskottets ordförande Allan Widman lämnade in denna interpellation till landets försvarsminister idag?

AW interpellation

Ubåtsjakten mot den troliga underrättelseoperationen

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Rubriken är vald för att spegla två märkliga fenomen om den militära operationen som Försvarsmakten bedriver i Stockholms mellersta och södra skärgård.

Det första är att det är en ubåtsjakt som pågår, och inte en underrättelseoperation. En sådan (ubåtsjakten) bedrivs proaktivt, antingen som fri eller bunden till exempelvis ett eskorterat objekt (trupptransportfartyg till Gotland). Målsättningen är att hindra en motståndare att bedriva verksamhet i ett visst område eller för ett visst ändamål. Genom ett proaktivt agerande kan de egna styrkorna få verksamheten att upphöra.

En delmängd i en ubåtsjakt är att bedriva underrättelsetjänst genom att genomföra exempelvis inhämtning med olika typer av källor. Den analyserade informationen tjänar sedan som beslutsunderlag för att aktivt ta initiativet genom dispositioner av förband med bestämda uppgifter. Dessa utförs för att få motståndaren att göra som man vill, i det här fallet att upphöra med sin verksamhet på svenskt vatten. Ubåtsjakten kan ske med vapeninsats, med eller utan förvarning, men är inte en nödvändighet för definitionen.

För våra soldater och sjömän är detta på liv och död, alldeles oavsett om Högkvarteret undviker ordet ubåtsjakt. De spanar, javisst, men är beredda att omedelbart fälla sjunkbomber, om så krävs. Att det sedan finns brister när det gäller kapaciteten att använda ubåtsjakthelikoptrar är en sak, men de insatta fartygs- och amfibieförbanden är ingalunda menlösa och har andra resurser för att driva bort en trolig inkräktare.

Vi kan gå till den potentielle motståndaren, som är den som bedriver en riktig underrättelseoperation. Det innebär att verksamheten genomförs dolt i så stor utsträckning som möjligt. Om det är en främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, så är det ett militärt företag som syftar till att förbättra den egna lägesbilden i området. Vad gör det svenska försvaret? Hur förflyttar vi egna enheter i området i händelse av konflikt? Kan vi förstå eller lära oss hur svenska enheter skulle agera i motsvarande situation?

Detta är väsensskilt från de teorier om att Ryssland skulle demonstrera sin överlägsenhet för oss. Det har framförts att man skulle skratta åt det svenska försvaret i de ryska specialstyrkorna, vilket förefaller vara en pose i så fall. Ett professionellt specialförband, ryskt, svenskt eller amerikanskt, underskattar aldrig sin motståndare. Man förbereder sig minitutiöst och skyr slumpen. Detta beroende på att man är sårbar, om man upptäcks.

Det vill säga, med ett kraftigt neddraget svenskt försvar med förmågebrister kan risktagningen vara klart acceptabel så länge det går enligt plan, men blir man upptäckt har risken drastiskt förändrats. Man har fortfarande undervattenssystemens smygenskaper som stor tillgång, men försvararen är på alerten och kan använda tiden på sin sida med överlägsen fart och passiva system.

På den strategiska nivån kan vi jämföra med 80- och 90-talet. I takt med att kränkningarna fortsatte utvecklade Sverige sin ubåtsjaktförmåga kraftigt och i slutet av 80-talet var man så farlig att dessa föll brant före Sovjetunionens fall. Det skulle kunna bli väldigt kontraproduktivt för Ryssland att öppet stimulera Sverige att förstärka sin ubåtsjaktförmåga ordentligt, eftersom det skulle försvåra underrättelseoperationer.

Om det är främmande undervattensverksamhet utanför Stockholm, så är min tolkning är att man just stött på slumpen. Kanske i form av ett tekniskt fel, och därför nu befinner sig under urnästling ur området, jagade av främst våra marina insatsförband.

När operationen sen är avslutad vidtar analys av skeendet. Här är det viktigt att inte fastna i detaljer, utan att ta till sig det stora mönstret. Hur starka behöver vi vara för att motstå påtryckningar och bidra till stabilitet i närområdet (?) är den helt centrala frågan. Då föreslår inte ett par hundra sjömän och fem framforcerade ubåtsjakthelikoptrar långt, kan jag lova.

Så länge Rysslands ursinniga upprustning fortsätter måste vi förstå att risken ökar strategiskt för varje månad, så länge vi inte gör något. All kraftmätning är relativ.

Regeringen Löfvens skapelseberättelse

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister.

Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner:

A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!)

”Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott. Rysslands destabilisering av Ukraina måste upphöra. Utvecklingen i vårt östra grannskap kommer att bli en av våra största utmaningar.”

Om dessa allvarsord från statsministern kommer att synas i konkret stärkande av försvarsförmågan återstår att se, men det är bra att detta uttrycks klart.

B) Miljöpartiet agerade som förutspått och accepterade Försvarsberedningens överenskommelse:

”Ett brett samarbete i riksdagen i försvarsfrågorna är centralt för vårt land. Försvarsberedningens förslag ska genomföras.”

Hur detta ska omsättas konkret återstår dock att se, precis som ovan. Miljöpartiets ledning liksom socialdemokraternas har dock inkasserat en liten pluspoäng genom att komma överens.

C) Huruvida försvarsberedningens syn på NATO ligger fast är däremot öppet för tolkning efter att den nya regeringen inte nämnt NATO i regeringsförklaringen. Av vad jag förstår från referaten har utrikesministern talat om mindre entuasiasm när det gäller samarbetet, vilket i så fall är förvånande. Läsekretsen känner säkert till att jag är skeptisk till NATO-medlemskap, men vi borde inte smälla igen den dörren. Sverige bör ge sig självt största möjliga handlingsfrihet inför en svårförutsägbar framtid.

D) Det gör man inte heller när det gäller erkännandet av Palestina. Inom ramen för en två-statslösning är det naturligt förstås, men det erbjuder två problem.

Koordineringen inom EU saknas. Det behöver inte vara fel att gå först, men här försvårar regeringen ett samlat handlande.

Dessutom är det problematiskt att det är Hamas som styr Gaza, vilket innebär att vi är beredda att erkänna en stat som delvis leds av en terroristorganisation som bland annat vill utrota staten Israel och skjuter raketer urskiljningslöst mot den israeliska civilbefolkningen.

För tydlighetens skull så anser jag att Israels bosättningspolitik är oförsvarlig, och att landet begår systematiska övergrepp på den palestinska civilbefolkningen genom exempelvis förnedrande procedurer för dessa att söka vård på ockuperade områden. Det jag ifrågasätter är alltså timingen.

E) Den riktiga skrällen var överflyttandet av krisberedskapen och Kustbevakningen till justitiedepartementet. Hur detta ska koordineras kan bli en mardröm, om Sverige skulle utsättas för större påfrestningar. I synnerhet som Försvarsberedningens skrivningar om civilförsvaret pekar i en annan riktning. Räkna med att undertecknad kommer att ställa frågor om detta vid seminarium, när tillfälle ges.

Till detta kommer ljudbangar över Öland och Gotland liksom prospekten för ett möjligt återupptagande av offensiven i Ukraina. Det gäller ju för Kreml att försvåra parlamentsvalen i Ukraina i slutet av månaden.

Det har alla utsikter att bli en skakig resa för den nya regeringen och svenska folket. Historien är inte slut, den har bara vänt ett blad.