Författararkiv: LtCol Libbo

I jakten på en svensk rådande militärstrategi – förutsättningar – i/ii

Sveriges säkerhetspolitiska läge i Norden – omgärdade av Nato-länderna; Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och Norge samt av utomstående Finland och Ryssland/Kaliningrad – har sedan Tysklands enande 1990-91 och Warzawapaktens (Wp) kollaps 1991, fullständigt förändrats. Det ledde sedermera till att den svenska Försvarsmakten tog en strategisk time-out ca 10 år senare, i början av 2000-talet – den eviga freden sågs vara inom räckhåll.

Den militärgeografiska skillnaden mot kalla kriget är avsevärd – inte minst genom att mer eller mindre hela östra Östersjön då gränsade till Sovjetunionen (Wp). Emellertid innebar Georgienkriget 2008 att många väcktes ur sin Törnrosasömn då den ryska björnen fick många att dra efter andan.

Det har nu gått sex år och Ryssland fortsätter värna sina grumliga intressen i sitt omedelbara närområde.  Den ryska indirekta krigföringen i Ukraina är minst sagt subtil och det talas mer än någonsin om ”assymetric warfare”. Oändliga analyser har gjorts av läget i Ukraina och den avskyvärda annekteringen av Krim. Ryssland spelar vidare ett mycket högt spel och äventyrar såväl sin ekonomiska utveckling som att man placerar sig långt ner på listan över aktningsvärda stater som världssamfundets länder vill samarbete med.

Strat vs Tac

Jag är personligen övertygad om att Ryssland i dess nuvarande form och ledning inte kommer att vara en hållbar nation särskilt många decennier till – det finns allt för mycket korruption och kriminalitet och allt för stora sociala missförhållanden som förr eller senare kommer att skapa ”social & political unrest”. Att dess ekonomiska vapen i form av gas & olja dessutom sakta men säkert vrids ur händerna på dem lär öka Rysslands utmaning att skapa eftersträvad tillväxt. Emellertid finns en stark strävan, men framförallt önskan, om att konkurrera med EU och USA genom engagemanget i ”Commonwealth of Independent States” (CIS) och genom att åstadkomma en gemensam marknad, t.ex. ”Euroasian Economic Community”.

Norge och framförallt Finland gränsar direkt till Ryssland i alla fysiska operationsmiljöer – mark, sjö, luft (och rymd). Sveriges militärgeografiska läge har andra utmaningar än våra västra och östra grannar – Östersjön! Som en av de största (den största?!) Östersjönationerna är det därmed naturligt, men också efterfrågat, att vi tar en roll som betydande nettobidragare till Östersjöregionens säkerhet. Om Östersjöområdet är vårt primära intresse så krävs vidare förståelse, kunskap, insikt och intuition om områdets särart och utmaningar. Dit hör även en balanserad och relevant hotbildsbedömning – vad kan hända och vad får inte hända och vad kan det komma att kräva av oss? – givet de utrikes- & säkerhetspolitiska realiteterna i Sverige, EU och Nato.

Därmed är vi inne på militärstrategi och på spörsmålen hur vi ska organisera och disponera våra stridskrafter i fred – kris – krig. Men genom en bristande eller obefintlig övergripande ”Grand Strategy” har ingen militärstrategi formulerats och vi har inte deklarerat vilka Svenska intressen Försvarsmakten främst ska tjäna – vare sig till det offentliga Sverige eller till våra grannländer.

I nästa inlägg ska jag skissa på en idé, en idé som inte grundar sig på rättvisa mellan försvarsgrenarna…

 

 

 

 

 

 


Militär profession – ledning & generalitetet

Svenska Försvarsmakten har en synnerligen central ledning, utöver den centrala ledningen HKV. Vad menas? Jo – vi har efter två decennier av transformation inte en enda s.k. flagperson ute i landet: alla generaler och amiraler finns i Stockholm – förutom i W DC, Bryssel eller i Korea.

För att öka den operativa effekten – den enskilt viktigaste frågan i FB rapport (Ds 2014:20) – så kommer förbandsdelar att behöva flytta på sig och samgruppera, fr.a. inom armén som ska skapa brigadförmåga igen. Till detta kommer att även högre taktiska staber också skulle behöva röra på sig och kunna utföra ledning längre fram – närmare de förband man ska leda.

Det skulle innebära att man också flyttar ut åtminstone tre enstjärniga generaler/amiral ur HKV. Det skulle öka trovärdigheten inom FM och visa våra förband att det är viktiga samtidigt som den operativa effekten skulle öka.

Att det finns generalspersoner inte bara i Stockholm är viktigt för professionen. Det är både en symbolisk och operativ fråga som ökar trovärdighet samt möjligheterna att både följa upp och leda sin förband. Soldater och sjömän måste kunna se generalspersoner som människor tillhörande samma profession och inte människor tillhörande en elit i Stockholm – långt bort från stridsdamm, vågskvalp och flygfotogen.

35771Men till att börja med – befordra våra fyra MR-chefer från överstar till brigadgeneraler, det skulle visa dess särskilda tyngd och ansvar som de faktiskt har i jfr med övriga förbandschefer.

Glad midsommar alla läsare!


Bryt upp svensk blockpolitik – del 2/2

Om opinionsinstituten ligger någorlunda rätt skulle ett riksdagsval idag innebära att de ca. 7 297 268 röstberättigade, till 78,7 % skulle komma att rösta på ett parti i mittenfåran[1]. Det är enligt min mening högst relevant att dessa knappa 80 % av den röstande valmanskåren ska få sin röst operationaliserad genom att dess partier i en eller annan form bildar regering. Om man för övrigt tycker att (Mp) är ett ytterlighetsparti – vilket inte jag tycker- så blir förstås utfallet ett litet annat – totalt 68,5 %.

Min uppfattning är att ytterlighetspartierna in i det längsta måste hållas utanför regeringsmakten. Av rationella skäl är det därför mer logiskt att partierna i mittenfåran bildar regering i en konstellation som överger det blockpolitiska tänkandet.

Om det inte sker så kan ett alternativ innebära att t.ex. (V) sitter med i regering tillsammans med (S), (Mp) och kanske (Fi) – hur skulle en sådan politik se ut och forma sig? Skulle den vara konstruktiv och bärande?

Ett annat dåligt alternativ är att Alliansen bjuder in (SD) för att få majoritet eller större minoritet än de röd-gröna.

Blockpolitik

Bildkälla: http://hd.se/ledare/2013/02/24/lamnade-politiska-uppdrag-ger-som/

Tänk om vi istället lyckas luckra upp blockpolitiken så att t.ex. (S) kan samarbeta med både (C), (Mp) och (Fp) – de skulle idag nå 51,5 av rösterna. Även om det skulle finnas motsättningar så skulle det innebära att man hade majoritet och att man relativt samlat skulle kunna föra en politik som en majoritet av befolkningen skulle kunna bejaka.

I en riksdag som gått från fem till åtta och kanske nio partier uppstår konsekvenser. Vad som är mest demokratiskt och inte i samband med en regeringsbildning efter valet kan därför i högsta grad diskuteras. Ur mitt perspektiv är det mer demokrati om det stora flertalet av de röstade känner igen regeringsmaktens förda politik och att man inte behöver vara beroende av extrema åsikter åt höger eller vänster – särskilt viktigt då politiken till huvuddel tryckts ihop i mitten.

Jag är övertygad om att frågan om hur regeringsmakten kan gestalta sig kommer upp allt mer tydligt i valrörelsen. Väljarna MÅSTE få veta vad den röst de lägger i riksdagsvalet kan komma att innebära i den praktiskt kommande förda politiken.

 

[1] Min definition på mittenfåran är: Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Siffrorna grundar sig på DN/IPSOS undersökning som presenterades i media den 30 maj 2014.


Bryt upp svensk blockpolitik

Alliansens tillbakagång och den ungefärligt lika stora uppgången för (S) och (Mp) visar på att den svenska väljarkåren har omorienterat sig gradvis. År 2006 fick Alliansen egen majoritet i riksdagen med totalt 48,33 % av rösterna men med 178 mandat. I förra valet 2010 ökade (M) från 97 till 107 mandat men Alliansen tappade som helhet till 173 mandat, trots att man fick 49,28 % av rösterna. Vårt proportionella valsystem med uddavalsmetoden som mandatfördelningsmetod är ju inte exakt proportionerlig. Sverigedemokraterna kom också in i riksdagen 2010 och fick 20 mandat med anledning av att man fick 5,7 % av rösterna till riksdagen.  Att det 2010 blev en minoritetsregeringen igen har inneburit utmaningar för Regeringen. Bl.a. har man behövt lita på oheliga allianser för att få majoritet i riksdagen samtidigt som man lidit ett antal nederlag när Sverigedemokraterna röstat med de rödgröna – bl.a. inom ramen för skatte- och socialförsäkringsutskottet m.m.

Det fanns under överskålig tid fem riksdagspartier i Sveriges riksdag, fast förankrade på en solid ideologisk grund. Vid ingången av 1940-talket var det: Högerns riksorganisation (från 1969 Moderatera samlingspartiet), Bondeförbundet (från 1957 Centerpartiet), Folkpartiet, Sveriges socialdemokratiska arbetarparti (SAP) och Sveriges kommunistiska parti (1967 Vänsterpartiet kommunisterna och sedan 1990 Vänsterpartiet).

msalliansen

Men under 1900-talet senare del formades den svenska blockpolitiken allt mer i ett höger- och vänsterblock. Emellertid hade det funnits inslag av mycket kompetenta och konstruktiva regeringsbildningar under 40- och 50-talet. Under kriget (WW II) satt den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen bestående av representanter för socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern vid makten från sent 1939 till 31 juli 1945. Regeringen tillkom som ett akut resultat av det sovjetiska anfallet på Finland och det påföljande Vinterkriget.

Därefter bildade socialdemokraterna ensamt regering fram till 1951. I början av 50-talet ökade reformutrymmet och välfärdsbygget tog ordentlig fart. Sossarna hade i valet 1948 tappat en del mandat och det blev naturligt att se sig om partners för att bilda en mer stabilt parlamentariskt underlag för att åstadkomma majoritet.  Att valet föll på det stora Lantmannapartiet var naturlig och de två bildade en koalitionsregering 1951 som bestod fram till 1957. Under denna period fattade man konstruktiva långtgående och viktiga beslut för nationen – bl.a. en allmän och modern sjukförsäkring, reformer på jordbruksområdet samt kommunreformer och man lade grunden för det moderna LKAB.  Men Regeringen sprack 1957 i tjänstepensionsfrågan efter folkomröstningen samma år. Emellertid hade (S) och Lantmannapartiet (sedermera C ) återigen visat att man kunde regera ihop – det hade man ju gjort även åren 1936- 39.

Det dagsaktuella läget i svensk politik ser emellertid lite hopplös ut. Alliansen torde vara mycket långt ifrån att nå egen majoritet samtidigt som (S) vuxit till sig och mognat i sin politik, mer mot mitten. Men nu har vi åtta, kanske snart nio riksdagspartier. De partier som är etablerade sedan lång tid tillbaka – förutom vänstern – har närmat sig varandra från två håll. Det vore därför naturligt och logiskt – men kanske inte rationellt – att dessa partier samarbetar över blockgränserna. Om (S) skulle bilda regering med (V) och (Mp) torde det finnas anledning till viss oro.

Men det finns som sagt alternativ för en konstruktiv och för Sverige fruktbar och ansvarsfull politik. Men för detta krävs mod och öppna sinnen med Sveriges bästa för ögonen där blockpolitiken läggs åt sidan – den är ju allt mer irrelevant, det har vi sett prov på i bl.a. Tyskland, Danmark och Finland.

V.v. invänta del 2 av 2.

//ltcollibbo


En sann veteran – en fältflygare berättar

Tack vare ett långvarigt arbete och genom flera statliga utredningar har staten idag ett livslångt ansvar för våra veteraner. Ofta är det alla svenska kvinnor och män som tjänstgjort internationellt i olika typer av ”Peace Support Operations” vi fokuserar på.

Emellertid finns det en ännu större grupp veteraner som plikttroget och ansvarsfullt tjänstgjort i Sverige för att upprätthålla vår suveränitet och nationella frihet. En av alla dessa är min far som under 45 år tjänstgjort som både aktiv och reservofficer i Flygvapnet. Han började 1954 som fältflygarelev under generalen Nordenskiölds tid och slutade 1999 som reservofficer och major på en av våra strilbataljoner.

Farsans kull på 150 man ryckte in till den förberedande fältflygarskolan (FÖFS)  på F 2 den 15 januari 1954 – han var då 17 år (snart 18). Det var 120 man kvar som den 15 november 1954 ryckte in på fältflygarkolan i Ljungbyhed. Av dem var det 60 som examinerades som flygförare och som fick sina vingar av CFV i september 1955. 9 av kursens examinerda piloter flög ihjäl sig.

Idag – på veterandagen – vill jag genom ett exempel uppmärksamma alla dem som idogt vaktat våra gränser och som i vått och torrt offrat sig för rikets säkerhet. Många av dem betalade det yttersta priset och fick sätta livet till. Att i akt och mening skydda vårt land är sannerligen inte ett statligt särintresse – vi är alla skyldiga dem vår uppriktiga uppskattning och respekt!

Varsågoda – läs pappas egen berättelse!

——————————————————————-

Utbildningen till fältflygare var uppdelad i två kategorier: de som hade realexamen (Er) började direkt på Kungliga Krigsflygskolan (F5) medan kategorin som endast hade folkskola (Ef) började med en 10 månaders lång utbildning på Förberedande fältflygarskolan (FÖFS) på F2. [1]

En sådan utbildning infördes 1946 eftersom behovet av flygförare i samband med Flygvapnets expansion under 40-talet var mycket stort och man ville ta till vara den potential som fanns bland ynglingar som enbart hade folkskola som utbildningsbakgrund; flertalet ungdomar på den tiden genomgick endast folkskola. Min bakgrund var en tvåårig yrkesutbildning till metallarbetare på en kommunal verkstadsskola och ca två år som metallarbetare på SAAB. Under två somrar gick jag också igenom utbildning till segelflygare på en flygklubb.[2]

Utbildningen var främst civilt inriktad för att ge oss kunskaper i nivå med realexamen i sex ämnen: svenska, engelska, geografi, historia, matematik och fysik. Enligt en muntlig uppgift var det ca 8000 sökande till kurs Ef54. Under sensommaren 1953 gjordes uttagning till kursen. Det var fysiska och medicinska prov och undersökningar, intelligenstester och samtal med psykologer. Vi var150 volontärer som började på FÖFS 1954-01-15. Under året slutade åtskilliga och det var 120 Flygelever som började på 2:a flygskolan, F5 1954-11-15.

Under den första tiden flög vi SK 50 (SAAB Safir) i ca 55 timmar.Efter att ha flugit med lärare i dubbelkommando (dk) i knappt 17 flygtimmar fick jag flyga ensam. Därefter fortsatte flertalet av oss med SK16 (Harvard) i ca 120 tim. 10 elever fick i stället övergå direkt till SK28 (Vampire), som några år senare ersatte SK16 som typ II på F5.

När examen förrättades 1955-09-23  delade CFV ut guldvingen (numrerade) till oss 60 som hade klarat utbildningen.[3] Jag hade nu ca 175 flygtimmar.

hämta

Det återstod nu tre olika skeden efter den nu genomgångna Grundläggande flygutbildningen nämligen Grundläggande flygslagsutbildning (GTLU 1, 2 och 3) innan vi blev färdiga fältflygare. Det första omfattade tiden 1955-10-01–1956-04-30, det andra 1956-05-01–1956-09-30 och det tredje 1956-10-01–1957-04-30. Jag sökte till F4, där jag också hamnade. Vi var sju fältflygare 3.gr (korprals grad) som började och fick ganska snart börja flyga J28B Vampire. Den fanns också i en skolversion (dk) J28C, som hade börjat användas på F5. Den största skillnaden var att börja flyga jetflygplan; SK50 och SK16 var ju propellerflygplan med kolvmotorer.  SK16 vägde ca dubbelt så mycket som SK50 och J28C ca dubbelt så mycket som SK16. Nu fick också börja skjuta med automatkanoner (akan) mot markmål. Nytt var att använda g-dräkt, för att öka g-toleransen med 1,5-2 g och syrgas (syrgasmask) eftersom vi nu flög på högre höjder än på Ljungbyhed.

Den 11 april 1956 landade en division från F15 på F4 och då havererade en av mina kamrater under inflygning till landning. Vi hade bott på samma lucka på Ljungbyhed och gått i samma klass. Han var den andre som omkom i vår kurs och skulle följas av fyra andra under samma år och två under 1957.[4] Sammanlagt har nio (av 60) omkommit i samband med flygolyckor.

Fredagen den 20 april 1956 startade hela 1.divisionen F4 med J28B och J28C och flög raka vägen till F10, Ängelholm. Fr.o.m. den 1 maj genomgick vi GTLU 2-3 på F10 och fick en ny divisionschef och nya lärare. Under den första veckan flög vi med J28 för att bekanta oss med omgivningarna för att sedan flyga in oss på J29.

Under drygt två veckor före den första flygningen fick lära oss allt som en pilot bör veta om en flygplantyp Eftersom flygplantypen inte fanns i en skolversion fick börja lära oss att taxa flygplanet på taxibanan till startbanan, ställa upp på den och accelerera för att sedan bromsa och taxa in till divisionens hangarplatta, Under övningen följde en flyglärare med ut på flygfältet i en bil med radioförbindelse till flygplanet och lämna instruktioner.

Tre veckor efter vi kommit till F10 gjorde jag min första start med J29. Jag har sedan flugit alla versioner av flygplanet i knappt 6 år och med 900 timmar i luften. Det var i 28 olika flygplanindivider. Dessa flygplan tillverkades under åren 1953-1955 och det sista togs ur tjänst i FV 1967.

Den 5 juli 1956 kolliderade en divisionskamrat Anders Gunnarsson med marken vid inflygning för landning på F12 (Kalmar). Vi tillhörde 3 div. F10 och var sommaren förlagda till F12 eftersom rullbanan på F10 moderniserade under sommaren. Det var en svår upplevelse och vi sex fältflygare och kurskamrater bar hans kista vid begravningen i Västra Tunhems kyrka, nära min hemstad Trollhättan. Vi var naturligtvis mycket oerfarna.[5]

Utbildningen fortsatte utan några former av debriefing om vi inte skall räkna korum och begravning som sådan. Det var nog också svårt för divisionsledningen; divisionschefen var 29 år!

Den oktober 1956 påbörjades det sista skedet (GTLU:3) i en ganska omfattande utbildning. Då befordrades vi till fältflygare 2.gr (furir) och fick bosätta oss utanför flottiljen sedan första gången på 34 månader.

 

 J 29 F 10

På 1950-talet tillverkade Saab över 600 J29:or. Planet var toppmodernt och det svenska flyg­vapnet slog världen med häpnad. Men nästan hundra piloter omkom under tester och övningar.

Övningarna stegrades hela tiden och februari 1957 fick öva att skjuta skarpt med akan på vingmål utanför F21 (Luleå). Dessa drogs av speciellt utrustade J29. Längre fram i karriären bogserade jag många gånger sådana mål. Under en period gjorde vi försök att landa dessa på flygfältet men risken var för stor att skada någon/något på eller utanför flygfältet så det lades ned. I stället hade den sista roten som sköt inofficiellt uppdraget att skjuta det i småbitar. Inte heller det saknade risker. Ibland kom sådana flygplan hem med nyanser på flygplanet efter målets rödfärg.

Färdigutbildade och krigsplacerade blev vi 1 maj 1957. Vi krigsplacerade på ett krigsflygfält i Skåne och skulle förläggas på ett närbeläget gods (ett slott). Roligare och mer tillämpade blev övningarna men också mera skarpa.  Bl.a. som incidentberedskap. Vi var ute ibland för att locka upp den östtyska jaktberedskapen och en gång mötte jag en rote MIG15 något norr om Rügen.

I början av 1958 flyttade jag till F4. Jag hade tröttnat på de skånska vintrarna och bytte med en kollega som var skåning. Jag passade nog bättre in på F4 och kom snabbt in med de nya cheferna och kamraterna.

Under vintrarna fick vi färdigutbildade fältflygarna civilanställningsutbildning. För min del började den 1 oktober 1957 tidsmässigt avsattes halva arbetsveckan. Det betydde att vi var på divisionen måndag-tisdag ena vecka och onsdag-fredag nästa vecka. Fredag eftermiddag var det idrott så många flygdagar blev det inte.[6]

Vi hade flygövningar som jag tror att man i dag inte skulle genomföra. Under en sådan i Övre Norrland 1958 flög vi dygnet runt under en vecka. Man skulle se hur mycket vi orkade med. Dagen för midsommarafton landade vi på F4 vid 5-tiden på morgonen efter att ha suttit i flygplanet hela natten.

1 oktober 1958 blev jag fältflygare 1 gr (överfurir) och drygt ett halvt år senare 1.fältflygare (sergeant). Då fick jag byta till underofficersmässen, vilket i sig var trevligt.

Eftersom det var stor omsättning på fältflygare tillhörde jag snart de allra äldste i tjänst. När jag slutade var det bara två ”överliggare” som var äldre. Jag blev snart instruktör på GTLU för yngre kamrater: Två sådana har jag genomgått. Vid större övningar lånades jag in till andra divisioner som skulle delta.

Det var även många unga officerare som slutade i Flygvapnet och började i SAS. Några sådana var särskilt intresserade av att göra frivillig tjänstgöring ute på divisionerna som piloter liksom stabspersonal. Många av dessa blev helt chockade när vi unga vältränade piloter utmanövrerade dem med lätthet i luftstrider. Hur många flygtimmar de på divisionerna stationerade piloterna har därför stor betydelse.

Under hösten 1961 skärptes det Kalla kriget. När jag en söndag i november 1961 suttit i högsta beredskap i F4:s första incidentberedskap på F21 fick min rote avsluta med en övningsstart. Startordern innebar att flyga till Kiruna, göra en inflygning på flygplatsen utan att landa och sedan återvända till F21 för landning. På väg tillbaka mot F21 fick per radio reda på att det inte var landningsbart på F21 pga. dimma. Kiruna var för sent att återvända till och det fanns ingen annan flygplats som vi kunde nå. Vidsel var en snöröjd flygplats men inte öppen eftersom det var en söndag och det började mörkna. Eftersom marken var snötäckt och ont om referenser var läget besvärligt minst sagt. Jag var rotechef och meddelade på radio att vi går till Vidsel. Vi minskade farten delvis för att hushålla med bränslet. Min rotetvåa var duktig men hade några års mindre erfarenhet än vad jag hade. Det enda navigationshjälpmedlet vi hade var en flygkarta i skala 1:1000 000 (1 cm=1 mil). Vi lyckades hitta flygplatsen och landade direkt i rote med hjälp av strålkastarna. Det var heller inte lätt att hitta stationsplatta. Flygplatsen var dock bemannad med vakter som kom och hämtade oss. Vi hade bara den flygutrustning vi gick i; inte ens en plånbok. Vi tog in på hotellet i Vidsel och ”löstes” ut av Kronan nästa dag. Under tiden hade flygplatsens mekaniker servat flygplanen. Ett dygn försenat landade vi på F21efter att ha flugit 10 minuter på låg höjd med tänd efterbrännkammare för att göra slut på bränsle och inte väga för mycket vid landning. Några månader senare blev min rotekamrat påflugen på låg höjd och omkom vid fallskärmshoppet. Han var ändå utbildad fallskärmsjägare.

Efter incidenten i Norrbotten återstod inte så mycket av min fältflygarkarriär. Jag föll för Flygvapnets tryck på mig att bli flygledare (då trafikledare) och gjorde min sista flygning i januari 1962. Dagen därpå började min flygledartid. Jag skulle fylla 26 år när jag som tredje äldste fältflygare blev flygledare.

Efter drygt 22 år med placering i åtskilliga befattningar (F2, F5, F4, F10, F4, HkpS i Boden, F2 och Flygstaben) började jag i Luftfartsverket där jag i huvudsak arbetade med ledning och sttyrning av flygtrafiktjänsten. Men jag var hela tiden kvar som reservofficer i Flygvapnet –  i nästan 23 år. Särskilt under åren 1983-1998 var jag inkallad många gånger i min krigsbefattning.Tillsammans flög jag ca 1300 timmar i Flygvapnet.

Vid sidan om mitt arbete i Flygvapnet under 70-talet studerade jag akademiskt. Jag återupptog det efter pensioneringen 1996 och disputerade vid Umeå universitet 2004.

Jag tillhör den generation som inte ägnat tid åt att söka jobb. Det enda jag sökt till är som fältflygare. Jag var då 17 år. Sedan har jag fått förfrågningar som jag har accepterat.

 

 

[1] Fältflygarkategorin kom igång för att ersätta underofficerare och reservofficerare samt fylla behovet av flygförare. Benämningen var först ”stamflygförare”. Termen ”fältflygare” hade tidigare använts i krigsmakten som benämning på olika kategorier bland Arméns flygförare. Nu blev den en benämning på flera olika tjänstegrader fr.o.m. 1948

[2] Som blivande fältflygare skrev den sökande ett kontrakt med myndigheten Chefen för Flygvapnet om anställning, i min kurs för tiden fr.o.m. 15 januari 1954 t.o.m. 30 september 1960. Det innebar att jag själv inte fick sluta i förtid, men inte heller att jag kunde bli uppsagd förutsatt att jag klarade utbildningen. Kontraktet kunde förlängas med ett år i taget i högst 6 år, om båda parter var överens om det. Jag förlängde mitt i två år men började under det andra året utbildning till militär trafikledare, som det hette då

[3] Enligt Att flyga är att leva torde Sverige vara det enda land i världen som utbildat militära flygförare med endast grundskola (folkskola) som baskunskap.

[4] Den 5 juli 1956 kolliderade Anders Gunnarsson med marken vid inflygning för landning på F12 (Kalmar). Han tillhörde liksom jag 3 div. F10 och vi var sedan midsommar förlagda till F12 eftersom rullbanan på F10 moderniserade under sommaren. H. B. Harrysson omkom vid Vissetofta i Skåne den 23 augusti 1956. Han flög A28 (attack) vid F14 (Halmstad) och deltog i en luftstridsövning mot min division på F10. Jag deltog i samma övning och fick reda på haveriet efter landning. Sex har flugit J29. Två kurskamrater har omkommit i flygtjänst med J34 Hawker Hunter

[5] Jag hade gjort 43 flygningar i 32 timmar med J29

[6] Divisionschefen eller någon annan på flottiljen var inte involverade utan det var en byråsekreterare på Försvarets Civilförvaltning som var handläggare. Han fick för sig att jag skulle bli vägmästare vilket jag inte var så intresserad av. Den första vintern hände inte mycket och när jag kom till F4 flög jag hela veckorna eftersom mina divisionskamrater inte var helt färdigutbildade. Särskilt den sista vintern var jag riktigt flitig och hade med mig en bok i flygplanet när jag satt i högsta beredskap i F4:s första incidentberedskap på F21 i november 1961.


Mellanakt – I skuggan av den första Bosnienbataljonen BA-01 – del iv

Kära läsare, pga av tidsbrist har jag inte hunnit längre än till de tre inledande delarna av ”I skuggan av BA-01”. Då jag dessutom inser att jag måste göra lite mer ”research” och inte enbart lita till minnet och dagböcker m.m. – ja, då måste det få ta lite tid.

Fot-patrull IGMANDelar av 1. pskgrp med plutonchefen, utgående på fotpatrull på berget Igman.

Emellertid hittade jag en rapport från FOI om BA-02 som bl.a. kommer att tjäna som fortsatt underlag. Nedan följer ett citat och tillika ”abstract” på denna rapport.

”Pilotstudien, Berättelsen om BA02. Källmaterial och metoder för att studera BA02-veteraners psykiska och fysiska hälsa, som presenteras i denna rapport är en källstudie där Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) på uppdrag av Försvarsmaktens veteranavdelning identifierat och värderat källmaterial om en utlandsmission, BA02. Avsikten är att dessa resultat ska användas vid metodutveckling för kommande studier av historiska utlandsmissioner. Pilotstudiens huvudfråga, ”Hur mår de svenska BA02-veteranerna fysiskt och psykiskt?”, har FOI sökt besvara utifrån ett stort och delvis okänt källmaterial. Uppdragsbeskrivningen löd: ? Översiktlig identifiering och värdering av källmaterial med utgångspunkt i BA02. Vilken typ av uppgifter finns i källmaterialet och hur kan de användas? ? Metodologiska aspekter på vad källmaterialet berättar och möjliga användningar (som ett led i den metodutveckling som ingick i uppdraget). ? Förslag på design av en enkätundersökning. Den övergripande frågan om hur BA02-veteranerna mår fysiskt och psykiskt kan inte besvaras till fullo av det källmaterial som studerats. Studierna av BA02 är baserade på arkiv 270 Bosnienbataljonerna vilket förvaras på Krigsarkivet, minnesbok, slutrapport och nätdagböcker. Tillsammans med tidigare forskning på Bosnienbataljonerna ger det sammantaget en bild av en bataljon som mår förhållandevis bra vid tidpunkten för missionen. Det finns dock information i källmaterialet om förhållanden som kan ha påverkat personalens hälsa negativt. Det rör sig om uppgifter om stor personalomsättning, ofullständig bemanning bland annat av läkare, brister i den förberedande utbildningen, avsaknad av återträffar på bataljonsnivå och ett antal incidenter i rättsmaterialet som vittnar om problem med ledning och förbandsanda. Ad-hoc beslutet om rotation av 7. skyttekompaniet från Makedonien till det betydligt farligare Bosnien är ett exempel som kan ha påverkat personalens hälsa negativt genom stressframkallande känslor av maktlöshet och anhörigas reaktioner. Källmaterialet visar på brister i stödsystemen: det har inte arrangerats någon allmän återträff för bataljonen, utförligare data om utbildningens innehåll har inte kunnat identifieras samtidigt som det finns indikationer på att soldaterna inte förbereddes adekvat. Innehållet i hemkomstprogrammet har inte heller hittats i källmaterialen. Frågan är om de med tonvikt på om programmet gav ett tillräckligt stöd åt den hemvändande personalen Att material inte har kunnat identifieras behöver dock inte betyda att det inte finns – det kan finnas på Krigsarkivet i arkiv 270 över Bosnienbataljonerna men har förbigåtts eller så kan det finnas i ett annat arkiv på Krigsarkivet, eller så har det inte blivit överfört dit, eller också har dokument över de saknade delarna av någon anledning inte arkiverats. Det finns heller inga uppgifter i den medicinska dokumentationen om psykisk ohälsa eller stödsystem vid traumatiska händelser. …”

Rubriken ”I skuggan av BA-01” känns inte mindre angelägen efter att ha läst delar av denna sammanfattning. Man kan också se dessa inlägg om BA-02 som ett bidrag till Veteranverksamheten.

To be continued….


Fjärrstridsmedel – operationsmiljö och tröskeleffekt

Det finns en viktig distinktion mellan olika typer av fjärrstridsmedel; ballistiska robotar och kryssningsrobotar. Fakta delvis ur PerP 2013.

Ballistiska robotar

De ballistiska robotarna är ur vapenteknisk synvinkel mycket svåra att bekämpa och kommer så vara under lång tid framöver. De är i huvudsak oberoende av aerodynamisk lyftkraft och följer i stort sett en kastbana från det att bränslet brunnit slut till nedslag. Enklare ballistiska robotar har låg träffsäkerhet vilket begränsar deras användning som taktiskt vapen på det konventionella slagfältet. Emellertid har vissa ballistiska robotar god eller mycket god träffsäkerhet. Det som gör hotet från ballistiska robotar särskilt allvarligt är räckvidden, svårigheten att bekämpa dem och möjligheten att förse dem med massförstörelsevapen. Ballistiska robotar kännetecknas av en mycket hög hastighet vid nedslaget (1-2 km/s), vilket medför stor anslagsenergi som väsentligt förstärker verkan. De kan inte styras i den inledande delen av banan, utan går mot förbestämda mål.

The challange Ballistc

 

Iskander

Ett exempel på en ballistisk robot i Sveriges närområde är den Ryska Iskander (Nato betn. SS-26) med kort räckvidd – upp mot  500 km.

Kryssningsrobotar

Kryssningsrobotar är normalt 4-7 m långa och använder de aerodynamiska lyftkrafterna. De flyger med lång räckvidd mot ett i förhand bestämt mål. Mot slutet av flygbanan använder roboten egna målsökare såsom radar-, tv- och IR-målsökare. Ibland används två olika målsökartyper för att förbättra träffsäkerheten. Under del av flygningen har roboten möjlighet att kommunicera med insatsledningen och få nya måldata. Kryssningsrobotar kan användas mot fasta och rörliga mål till sjöss och på land. Det finns ett nära släktskap med sjömålsrobotar då delar av dessa vapenkategorier består av gemensamma komponenter. Sjömålsrobotar har av nödvändighet målsökare då fartyg rör sig. Den konventionella kryssningsroboten har en marschfart på cirka 800-1000 km/h. För att öka överlevanden använder huvuddelen av kryssningsrobotarna en låg flyghöjd (cirka 30 m) över land och ännu lägre över vattenytan. För att öka effekten i slutfasen kan kryssningsroboten stiga till cirka 200 m för att underlätta mållåsning för målsökaren eller spridning av substridsdelar. Djuppenetrerande stridsdelar kan innan nedslag göra stigningar till 1000-6000 m flyghöjd för att öka sin kinetiska energi vid träff. Den hypersoniska kryssningsroboten flyger i farter av 2500 km/h eller mera på höjder mellan 15-30 km och inflygningen mot målet sker med en brant dykvinkel. Den höga hastigheten ökar robotens penetrationsförmåga av de försvarande luftvärnssystemen. Dessutom har hypersoniska kryssningsroboten och ballistiska robotar liknande inflygningsbanor mot målet vilket ställer höga krav på luftvärnet.

Kryssningsroboten är utrustad med ett eller flera samverkande navigeringssystem, vilket tillsammans med en avancerad målsökare ger en mycket hög träffnoggrannhet. Kryssningsrobotar kan transporteras och skjutas i luften, på havet eller från marken. Räckvidden på 100-1300 km är, jämfört med ballistiska robotar, något begränsad. Men detta uppvägs av att de kan föras tillräckligt nära målet med en vapenbärare. Exempel på en flygburen kryssningsrobot är AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missile (JASSM).

Utvecklingen går mot miniatyrisering av elektronik, satellitbaserade navigationssystem, signaturreducering och förbättringar av motorteknik. Det medför att resursstarka stater kan förbättra sina system ytterligare. En ökad tillgänglighet av flera viktiga komponenter gör det realistiskt för mindre resursstarka stater och icke-statliga aktörer att utveckla och anskaffa kryssningsrobotar. Detta i huvudsak på den starka kopplingen mellan kryssningsrobotar och obemannade flygplan vilka ofta använder liknande eller samma teknik.

Den hypersoniska kryssningsroboten flyger i farter av 2500 km/h eller mera på höjder mellan 15-30 km och inflygningen mot målet sker med en brant dykvinkel. Den höga hastigheten ökar robotens penetrationsförmåga av de försvarande luftvärnssystemen. Dessutom har hypersoniska kryssningsroboten och ballistiska robotar liknande inflygningsbanor mot målet vilket ställer höga krav på luftvärnet.

Kryssningsroboten är utrustad med ett eller flera samverkande navigeringssystem, vilket tillsammans med en avancerad målsökare ger en mycket hög träffnoggrannhet. Kryssningsrobotar kan transporteras och skjutas i luften, på havet eller från marken. Räckvidden på 100-1300 km är, jämfört med ballistiska robotar, något begränsad. Men detta uppvägs av att de kan föras tillräckligt nära målet med en vapenbärare. Exempel på en flygburen kryssningsrobot är AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missile (JASSM).

Framtida operationsmiljö – Taktik och operationskonst

Teknikutvecklingen med allt mer precisa sensorsystem för inmätning av mål samt att dataöverföringskapacitet i transformationssystemen ökar, skapar tillsammans med allt mer effektiva långskjutande bekämpningssystem stora stridsavstånd. Förband och våra plattformar på marken, till sjöss och i luften kommer därmed att kunna upptäckas och identifieras på stora avstånd.

Den framtida operationsmiljön kommer därför att karaktäriseras av ett stort operativt djup. Detta är en utveckling vi ser särskilt tydligt i t.ex. Stilla Havet där Kina och USA utvecklar denna kapacitet – US har här sitt Air-Sea Battle Concept [ASB 130130]. Förmågan till precisionsbekämpning och att kunna göra specifika målval kommer således att bli allt viktigare.

ASB

Fjärrstridsmedel är därav viktig ur såväl taktisk som operativ synpunkt – alla måste nå en hög försvars- och operativ effekt där man kan bekämpa rörliga och fasta mål. Det kan röra sig om specifika målval och precisionsbekämpning mot viss infrastruktur och noder och militära högkvarter samt logistiknav, flygbaser och utskeppningshamnar samt förband under förflyttning. Rörliga förband bedöms bli särskilt utsatta för kinetisk och elektronisk bekämpning. Inte minst med tanke på dess sårbarhet och kopplingar till deras fysiska och elektromagnetiska signaturer.

I PerP föreslås att denna förmåga kan och bör finnas men man tar inte exakt ställning till vilket system eller i vilken operationsmiljö som fjärrstridsmedlen passar bäst.

Strategi – Tröskeleffekt

Målet för Sveriges säkerhetspolitik är ytterst att garantera landets politiska oberoende och självständighet.[1] Detta förutsätter förmåga att kunna hävda landets suveränitet. Därför bör utformningen av Försvarsmakten, oavsett omvärldsläge, ta sin utgångspunkt i närområdet. Försvarsmakten ska bidra till stabilitet och fortsatt fredlig utveckling i närområdet. Vid intressekonflikter eller andra destabiliserande händelser där säkerhetsläget gradvis försämras ska vår verksamhet och potential förebygga att militärt våld nyttjas som konfliktlösningsmetod. Strävan är att riskerna med en aggressiv militär handling blir så höga att en potentiell angripare avstår från att nyttja denna möjlighet. Det centrala i begreppet tröskeleffekt är [svensk] trovärdighet manifesterad genom politisk vilja och militär förmåga. Sverige (o Finland) som står utanför NATO och dess kollektiva försvar behöver därmed sträcka sin tröskelförmåga än mer – jfr Norge med sin Joint/Naval Strike Missile. (200-300 km)

Försvarsmakten torde kunna utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett militärt samarbete, utbyte och övningar med aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid, inom ramen för ett trovärdigt internationellt samarbete, avskräcker en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet. Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt bedöms vara central för Sveriges säkerhetspolitik.

 

[1] Regeringens proposition Ett användbart försvar 2008/09:140, 2009-03-19


Challenges to the Military Profession

 

I will argue that the military profession is facing a demanding operational environment where they often have to operate without clear objectives in difficult circumstances and with varying capabilities.  Western military forces are today deeply involved in Crisis Response Operations and peace building activities around the Globe. For example, the armed international forces in Afghanistan are conducting counterinsurgency in order to stabilise and create conditions for a safe and secure environment at the same time as they are building up the capacity of the Afghan National Security Forces.

mccaus2

Another example is in Kosovo where there has been a great emphasis and efforts by NATO and KFOR to dissolve the old force structures and paramilitary and to a new and democratically controlled Kosovo [Security] Force. These actions are just some fragments of peace building, Security Sector Reform and Disarmament, Demobilization and Reintegration.

Consequently, the military community has been tasked by their respective governments to contribute, participate and, to a certain extent, be in charge and lead international crisis response operations. The overall success or efficiency in these operations can be contested. Not least because we have witnessed many shortcomings and failures.

One of the challenges lies in the fact that the contemporary military means with its current capabilities must both be able to project conventional military power in the vicinity of their borders, as well as be able to deploy to remote areas and failing states with unclear objectives and actors in order to conduct both counterinsurgency and peace building.

From an expertise perspective it’s increasingly important that the military community with their officers, NCOs and soldiers, sailors and airmen has a deep military knowledge and experience. That means that their education and training is vital and will cost money and time. Some important examples: the demand for knowledge in areas such as military technology and tactics with operational art are huge; military leadership with theory and practicing. These areas cannot be studied with success in the civilian educational system.

In some civilian governmental offices and department one can hear voices calling for more civilian studies and training for the military – not at least for the officers. This is therefore wrong way to go and will erode the military and their expertise

JOINT ENDEAVOR

From a professional perspective, this is very demanding and arduous for the military profession to achieve. It takes a lot to educate, train and exercise soldiers and military units to be both warriors and peacemakers almost simultaneously – this is a real challenge for the military profession today.

Core Paper The Use of Military Means in the Contemporary World -Challanges to the Military Profession 

 


Behovet av ett strategiskt tänkande och en samlad svensk nationell säkerhetsstrategi

Uppdatering:

Wisemans utmärkta inlägg om statsministerns medverkan i Ekots lördagsintervju vittnar på ett utmärkt sätt om regeringsmaktens bristande långsiktig strategi. Det vittnar dessutom om bristen på förståelse för hur man långsiktigt skapar försvarsförmåga. Ett utökat och justerat antal örlogsfartyg och stridsflygplan avhjälper inte de problem och utmaningar som finns i vare sig materielplanen eller på personalområdet och i övningsverksamheten.

———————————————–

Sveriges strategiska nationella intressen är idag inte [tydligt] beskrivna. Att vi dessutom har mer eller mindre uttalade intressen att värna och skydda globalt sett gör inte saken enklare.

Avsaknaden av en samlad nationell säkerhetsstrategi är därmed mycket uppenbar i Sverige. Även om utrikes- och säkerhetspolitiken varit fast och stabil under en lång tid, så har Sverige inte lyckats samla sig kring sina nationella intressen – ej heller kunnat värdera och definiera en relevant hotbild som är accepterad och förstådd.

En nationell säkerhetsstrategi kopplat mot svenska intressen och en relevant hotbild är nödvändig att formulera för att kunna tänka och agera strategiskt. Resultatet ser vi idag – en regering som på mycket kort tid svängt från att allt är frid och fröjd i de svenska väpnade styrkornas transformation till att komma med osynkroniserad överbudspolitik. Regeringen har t.o.m. genom det s.k. regeringsbeslut 5 (år 2013), krävt att Försvarsmakten ska pressa fram en reducering av organisationen med en minskning av 500 miljoner kr i lönekostnader.

Att skapa militär förmåga är emellertid en långsiktig investering i personal, materiel och övningsverksamhet. Detta kräver långsiktigt övervägt tänkande. Att ha en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik kräver förutom ett långsiktigt tänkande också ett moraliskt och etiskt åtagande. Båda dessa områden kräver därför att staten kan, förmår och vill tänka strategiskt.[1]

Nedan illustreras hur Polen har tagit sig an detta område. De har ett mycket robust och omfattande White Paper [National     Security Poland 2013]Här framgår tydligt interaktionen mellan;  nationella intressen – strategisk mål – operativ strategi.

Namnlös

Nat in

Det är vidare problematiskt att härleda vilka intressen och vilken hotbild som ska dimensionera de maktmedel och förmågor som vi behöver här och nu och på sikt. Riksrevisionen påtalade just detta i sin rapport (RIR 2014:8): ”Det är regeringens uppgift att konkretisera riksdagens beslut och göra det tydligt för Försvarsmakten vad dess målsättning och prioriteringar ska vara.”

Den ambition som lades fram i försvarsberedningen redan 2004, med en samlad syn på säkerhet genom skapandet av en nationell säkerhetsstrategi, skulle med fördel göra saken tydligare. Det skulle vidare skapa bättre förutsättningar för att värdera och definiera hotbilden och därigenom kunna peka på det militära förmågor och den volym som krävs för att skydda det vi anser vara våra nationella intressen och våra viktiga utvalda strategiska områden.

En operationalisering av det vidgade säkerhetsbegreppet genom en samlad nationell säkerhetsstrategi skulle därmed ge berörda myndigheter en avsevärt tydligare målsättning för vad de ska uppnå och kunna hantera. Min bestämda uppfattning är att svensk försvars- och säkerhetspolitik kommer att halta så länge vi inte hanterar dessa frågor långsiktigt och strategiskt. Avsaknaden av ett robust White Paper kommer även i fortsättningen leda till att försvars- och säkerhetspolitiken hanteras efter opinionsyttringar och inte efter stabila och logiska analyser. En annan konsekvens av bristen på strategi från staten är att beslut fattas styckevis och delat – något som innebär att det uppstår brister i helheten och den operativa balansen. Därutöver innebär ett kortsiktigt tänkande att man ofta nödgas fatta beslut ad hoc om enstaka materielprojekt för att livscykeln nått sin ände. Ett strategiskt långsiktigt helhetstänkande skapar däremot förutsättningar för att hela tiden vinnlägga sig om att ha ett visst ”reformutrymme” för nya oundgängliga förmågor för framtiden.

Frågan är hur länge de ska dröja och hur mycket som ska hända i vårt närområde och i vår omvärld innan vi bejakar ett strategiskt tänkande – eller kanske är min vision en utopi?

—————————————————————

Sverige behöver ett genomarbetat White Paper med en tydlig National Security Strategy – jfr också med UK och deras strategi och dess robusta process för ständig översyn. Bilden visar bl.a. hur UK organiserat sitt arbete med en nationell strategi. 

UK org for NS [1] Att tänka strategiskt kräver analys och en beslutsfattning som är rationell och långsiktigt. Det funkar illa med politiska dagsländor för den som vill vara och uppfattas strategisk.


The Russian Navy and Conventional Strategic Deterrence – a developing capability

I have the pleasure to welcome James Bosbotinis back at ltcollibbo.wordpress.com  with a new very insightful article. James has written a very observant article reflecting Russia’s growing long range precision strike capability etcetera.

One interesting question which follows is – does Russia strive to create a Cooperative Engagement Capability (CEC) with something similar to an Air-Sea Battle Concept? Anyway – the Russian Federation Navy (RFN) will be an even more credible force in the near future. This will change the circumstances for warfare and do change the future operational environment.

Thanks James – it’s a pleasure to co-operate with you.

Enjoy the article!

—————————————————————-

James Bosbotinis is a UK-based analyst specialising in military and strategic developments. His research interests include contemporary British maritime thinking and doctrine, seapower, the Russian Armed Forces and national strategy, and Chinese military developments. He is currently reading for a PhD at King’s College London on the debate concerning Britain’s future aircraft carrier programme and British maritime strategy. He is also an Associate Member of, and Editorial Assistant for the Corbett Centre for Maritime Policy Studies, King’s College London.

—————————————————————-

The announcement by Admiral Viktor Chirkov, Commander-in-Chief of the Russian Navy, on 19 March 2014, that the Russian Navy would contribute to a future conventional strategic deterrent force via ‘high-precision’ weapons, is indicative of a long-term interest in providing the Russian Navy with a long-range conventional strike capability. This is made possible by the development of advanced, precision-guided long-range cruise missiles, in particular the 3M-14 land-attack variant of the Klub and the Kh-101 strategic cruise missile. The former has an ‘official’ range of 300 km in order to comply with the Missile Technology Control Regime governing the export of missile technologies, however, the Klub family are derived from the 3M-10 long-range (2,600 km) cruise missile (SS-N-21 Sampson). As Mikhail Barabanov of the Moscow-based Center for Analysis of Strategies and Technologies discusses regarding the ground-launched R-500 Iskander-K, its range is stated to be 500 km so to stay within the bounds of the INF Treaty but its actual range may be as high as 2,000 km. The ‘R-500’ is a ground-launched variant of the 3M-14. The Kh-101 is an extended-range (5,000 km plus) weapon reportedly incorporating low-observable technologies, a terminal guidance system and is equipped with a 400 kg warhead; it is available in air-launched and naval variants.

Russia’s interest in developing a conventional long-range strike capability is a facet of its on-going military reform efforts whereby it is seeking to enhance the effectiveness of the Russian Armed Forces, especially in terms of its ability to conduct extensive, precise strikes against an adversary’s critical strategic economic and military objectives. Moreover, such a capability is intended to provide a deterrent force alongside Russia’s strategic nuclear forces. In addition to enhancing the Russian Navy’s long-range conventional strike capabilities, Russia is also developing a replacement for the Air Force’s Tupolev Tu-95 Bear and Tu-160 Blackjack strategic bombers. The PAK DA (‘prospective long-range aircraft’) is envisioned to be a subsonic, flying-wing low-observable bomber capable of conducting conventional and nuclear operations; it is due to enter service in 2025. The combination of sea-based long-range cruise missiles (in particular, those deployed on submarines) and the PAK DA, plus existing bomber aircraft (the Tu-22M Backfire and Bears and Blackjacks) equipped with, for example, the Kh-101, will provide Russia with a potent conventional strategic strike capability: one that is particularly suited to Russia’s ambitions for global power and influence.

KH 101 a

How will the Russian Navy contribute to this force? Admiral Chirkov stated that the core of the naval contribution would be submarine-based and centred on the nuclear-powered Project 885M Yasen (Graney) and modernised Project 949A Oscar-II classes and the diesel-electric powered Project 677 Lada-class. The Yasen-class are equipped with eight three-round vertical launch silos (VLS) and will reportedly be armed with the naval variant of the Kh-101; it has also been reported that the SM-346 VLS can be equipped with four Yahkhont supersonic anti-ship cruise missile or five Klub missiles, providing a respective total armament of 24, 32 or 40 missiles. Russia intends to acquire a total of eight Yasen-class submarines for service with the Northern and Pacific Fleets.The eight-strong Oscar-II class are currently configured for the anti-surface warfare mission, principally the targeting of an adversary’s aircraft carriers, with the SS-N-19 Shipwreck anti-ship missile. The Russian Navy intends to modernise the Oscar-II class and replace the current armament of 24 SS-N-19 Shipwreck with either the Yakhont or Klub missile systems; three Yakhont or four Klub missiles can be installed in lieu of one Shipwreck. It is likely, based on Admiral Chirkov’s statement that modernised Oscar-II class submarines will be a significant contributor to the Navy’s conventional strategic deterrent force, that the submarines will be principally configured for the land-attack role and thus equipped with the 3M-14 variant of the Klub. The possibility that the submarines could be armed with the naval variant of the Kh-101 must also be accounted for; as with the US Mk 41 VLS, Russia is seeking to ensure that its VLS are compatible with the widest range of missile systems. The Oscar-II class are deployed with the Northern and Pacific Fleets (the IISS Military Balance 2014 reports three and five respectively).

KH 101 b

The inclusion of the Lada-class within the planned conventional strategic deterrent force is significant as it points to an increasing role and prominence of the SSK fleet within the Russian Navy. One variant of the Amur family (from which the Lada-class are based) of SSKs includes a 10-round VLS for the Klub missile system; the Lada-class is armed with the torpedo tube-launched variant of the Klub as are the Project 636 Varshavyanka-class (improved Kilo boats). However, Admiral Chirkov disclosed on 20 March 2014 that Russia was developing a new submarine – the Kalina-class – incorporating air-independent propulsion and due to enter service in 2018. It is likely that the Kalina-class is derived from the Lada-class, and in light of the growing interest in conventional strategic deterrence, it will be interesting to see whether the new boats incorporate a VLS. The arming of the Russian Navy’s SSK force with the Klub missile system marks a major qualitative improvement and especially in light of Russia’s increasing assertiveness and confrontational stance vis-à-vis the West, a growing threat to Europe. Six Varshavyanka-class boats are being built for the Black Sea Fleet (covering the Black Sea and Mediterranean) and along with the reported planned deployment of Tu-22M Backfire bombers to the Crimea, will provide Russia with a much-improved strike capability in south-eastern Europe and the Mediterranean. Similarly, although the Baltic Fleet currently only operates three submarines (two Kilos and the sole Lada-class), it is likely that this number will be increased, in particular as Russia seeks to strengthen its position in the Baltic region. In this respect, Klub-armed SSKs would, along with Iskander-M tactical ballistic missiles (including those potentially deployed in the Kaliningrad exclave) provide a potent multi-axis and complex threat in central and northern Europe. The Northern and Pacific Fleets operate seven and nine SSKs respectively.

The Russian Navy is also working to significantly enhance the land-attack capability of its surface ships: Admiral Chirkov stated in this regard that warships would, along with submarines, contribute to the nascent conventional strategic deterrent force. Most notably, the Ushakov-class nuclear-powered guided missile cruiser, Admiral Nakhimov, is to be modernised and returned to service; the planned modernisation centres on the replacement of the ship’s 20 Shipwreck anti-ship missiles with the Klub missile system. As noted previously, four Klub missiles can be accommodated within the space taken by one Shipwreck, thus providing the Admiral Nakhimov with 80 Klub missiles (likely to be a mix of land-attack and anti-ship variants). Following the refit of the Admiral Nakhimov, it is intended that at least two of the other Ushakov-class ships will be similarly refitted (four ships were originally built; only one is currently in service, the Pyotr Veliky [‘Peter the Great’] and the first-of-class, Admiral Ushakov, may be beyond economical repair). Further, Russia is developing a new class of destroyer intended to replace the in-service Sovremenny and Udaloy-class ships (and potentially the Slava-class cruisers). The new destroyer is likely to feature an extensive missile-based air defence and strike capability, most probably based on the S-400 and Klub respectively; however, the potential for the ships to be armed with the Kh-101 cannot be discounted, especially as Russia is seeking to develop a conventional strategic strike capability. In this respect, although the Klub is most commonly cited as the principal land-attack missile to be deployed on Russian ships and submarines, the ambition to develop a conventional strategic strike force would point to the Kh-101 occupying a central role. Although the Klub is a potent weapon, in particular if the missile’s range does approach 2,000 km, it would not offer the same level of capability as the Kh-101 that combines extended range and stealth.

It is likely that the core of the naval contribution to Russia’s conventional strategic deterrent force will be cruise missile-based (as will that of the Air Force). It is possible though that Russia could choose to deploy conventionally armed ballistic missiles as a component of such a force; a conventional warhead for the RSM-54 Sineva submarine-launched ballistic missile has been noted. However, conventionally armed ballistic missiles, although promising in terms of speed of response and reduced vulnerability to interception, are inherently high-risk due to the potential for misunderstanding and escalation: put simply, how could a conventionally armed Sineva launched from a submarine be discernible from a nuclear-armed Sineva also launched from a submarine?

The development of a conventional strategic strike capability is an area of significant interest for the Russian Armed Forces and one in which the Navy can and will make a major contribution. The rationale for developing such a capability is reflective of Russia’s continuing focus on high-intensity warfare, in particular vis-à-vis the West (and perhaps China?); Russia is seeking to acquire the means to conduct extensive strikes at significant range against an adversary’s critical economic and military infrastructure. As Russia’s current activities in respect of Ukraine highlight, it is deeply dissatisfied with the post-Cold War settlement and balance of power in Europe and is prepared to challenge it, militarily if necessary. The acquisition of a conventional strategic strike capability will also contribute to Russia’s ability to project power and influence globally through providing a credible means of intervening militarily – a capability that will be further enhanced should the Russian Navy start to receive new aircraft carriers in the 2020s (a programme to develop a replacement for the Admiral Kuznetsov is, according to Admiral Chirkov, funded). One caveat requires highlighting; the development of the conventional strategic deterrent force will require sustained investment in acquiring a supporting intelligence, surveillance, target acquisition and reconnaissance capability: a point Russia has recognised. Ultimately, underpinning Russia’s ambition to develop a conventional strategic strike force is its desire to be recognised as a Great Power: the possession of potent and useable military power is seen as central to this and is likely to occupy a central role in Russian national policy in the coming years.


I skuggan av den första Bosnien-bataljonen BA-01 – del iii

Regementskollegan och yngrekursaren löjtnant Hedelin är plutonsbefäl i den första Bosnienbataljonen (BA 01), jag ser honom på SVT Rapport – han och några soldater är på väg in i ett hyreshus där kroater och bosniaker har gjort sitt bästa får att ta kål på varandra. Det var mycket stökigt hösten 1993 runt Vares och media rapporterade rakt in i våra vardagsrum. Det blev väldigt påtagligt – svenska soldater och befäl mitt i ett krig bara några hundra mil bort, i Europa.

Jag var ju själv officer på trupp, hade en mission i bagaget – en helt annan mission – men också en mycket klar vilja att göra något aktivt. Jag hade studerat och skaffat några betyg på universitetet med statsvetenskap och fred- & konfliktstudier som huvudsakligt intresse. Jag tyckte mig kunna förstå de stora dragen och läste allt jag kom över om Balkans problem, dess historia och utmaningar. Jag minns särskilt, då 1993, att Kosovo framstod ha särskilda utmaningar att hantera. De fick vi vittna några år senare.

BiH

Emellertid var jag ju mitt i truppåren och jag hade fört hyggligt mycket befäl över olika skytteplutoner men också gjort två skarpa krigsförbandsövningar (KFÖ), varav en som norrlandsskyttekompanichef. Ett år som plutonsbefäl vid övningskompaniet på infanteriets stridsskola i Borensberg, hade också gett mig en verklig duvning i strid, stridsskjutningar och att föra pluton och delvis kompani. Kort sagt – jag hade både förmåga och motivation för att vilja göra skillnad på Balkan.

Livgrenadjärbrigaden i Linköping på I 4 hade precis börjat ta tag i uppgiften att organisera och utbilda den andra Bosnienbataljonen. Det var sent hösten 1993 och det började lacka mot jul. Det visade sig att det var ohyggligt utmanande att rekrytera. Svenska folket hade ju följt överste Henricssons bataljon ganska noga – media hade rapporterat livligt med stor frenesi. Kriget i Bosnien hade med andra ord blivit en svensk angelägenhet, och det ända upp till statsminiseter Bildt som förde egna lägeskartor över insatsen.[1]

Det var nog inte så konstigt att det var svårt att rekrytera, kriget rasade och media rapporterade samtidigt som folket i Bosnien led allt värre. Klart som faan att normalt folk ryggade tillbaka. Det var också bland det allra svåraste rent personligen – att trots 30 år fyllda tala om för sin omgivning att jag avsåg söka en plats på den kommande Bosnienbataljonen. Redan där – i rekryteringsstadiet – hamnade den andra bosnienbataljonen i skuggan av den första bataljonen – alla vill delta i en ”förstainsats”. Nu var det rekordfå som sökte FN-tjänst – Bosnien var farligt och dessutom fanns delar av en bataljon i Makedonien (Nordbat 1) samt en bataljon i Libanon fortfarande.

Efter några turer till Linköping så blev jag uttagen till chef för 1. Pansarskyttepluton vid 9. Pansarskyttekompaniet vid Nordiska bataljonen (Nordbat 2)[2] och dess andra bataljonsomgång – Balkan 02 –> BA 02.

ÖB besök. memgård, C. Svensson, Drugge

ÖB Owe Wiktorin besöker BA 02 och 9. Kompaniet. Närmast till vänster om ÖB är kompanichef Memgård. Till höger om ÖB är stf bataljonchef, den danske övlt Lars Møller och bredvid honom bataljonchef Christer Svensson.

Inryckning och utbildning grundades på en fin gammal svensk effektiv utbildningstradition i armén – KFÖ-metodik! I slutet av januari ryckte därför respektive kompanis befälslag in på Swedint i Södertälje. Det 9. pansarskyttekompaniet; kompanichef Memgård från I 4, ställföreträdande kompanichef Drugge från I 19 och fyra pansarskytteplutonchefer och fyra ställföreträdande pansarskytteplutonchefer samt kvartermästare och möjligen någon fler. Jag fick en utmärkt human & kompetent reservofficer till ställföreträdare – löjtnant Joakim Breman. Han var från P 4 i Skövde och var betydligt mer van av mekaniserade förband. Vi kompletterade varandra bra på så sätt – jag hade genom åren som yrkesofficer en god erfarenhet av truppföring och trupputbildning men från andra typförband i infanteriet.

De första veckornas befälsutbildning på Swedint drevs i högt tempo och var mycket effektiva. När några ur den insatta första bosnienbataljonen kom hem för att briefa oss och hålla i vissa utbildningsmoment – ja då framstod kriget i Bosnien än mer naket framför oss. De bilder, samtal och utbildningsmoment som BA 01-befälet höll i gav en mycket osminkad försmak av vad vi kunde vänta oss. När så överste Henricsson själv dök upp på Swedint och höll en föreläsning om läget i operationsområdet – ja då var det både knäpptyst och säkert en del ångest i rummet.

 

[1] Jag har inte mer belägg för Carl Bildts lägeskartor än de trovärdiga källor jag stött på genom åren.

[2] Nordbat 2 bestod till ca 80 % av svensk personal och materiel och hade sjukvårdsenheter och helikoptrar från Norge och ett stridsvagnskompani från Danmark. Nordbat 1 var den nordiska bataljonen som sedan januari 1993 grupperades i Makedonien.


Ukraine and Russia’s Evolving Strategic Trajectory

I have the pleasure to welcome and introduce James Bosbotinis with a new post at ltcollibbo. James has written a very enlightened and perceptive article reflecting Russia’s current attitude in a multipolar world.

Thanks James and welcome back.

Enjoy the article!

—————————————————————-

James Bosbotinis is a UK-based analyst specialising in military and strategic developments. His research interests include contemporary British maritime thinking and doctrine, seapower, the Russian Armed Forces and national strategy, and Chinese military developments. He is currently reading for a PhD at King’s College London on the debate concerning Britain’s future aircraft carrier programme and British maritime strategy. He is also an Associate Member of, and Editorial Assistant for the Corbett Centre for Maritime Policy Studies, King’s College London.

—————————————————————-

The on-going Russian response to the deposing of the Yanukovich regime in Ukraine, in particular with regard to its use of military power, sheds much light on the evolving trajectory of Russian national strategy. In this respect, the basic principles of Russian national strategy can be identified in key policy documents, namely the National Security Strategy of the Russian Federation until 2020, the Foreign Policy Concept of the Russian Federation and the Military Doctrine of the Russian Federation, and vividly illustrated in President Putin’s 18 March 2014 speech to the combined Federation Council and Duma. A common thread runs through the respective documents: that of Russia as a ‘world power which seeks to maintain strategic stability and mutually beneficial partnership in a multipolar [emphasis added] world’, with ‘strong positions of authority in the world community that best meet the interests of the Russian Federation as one of influential [sic] centers in the modern world’. In military terms, Russia seeks to:

In the interest of strategic stability and equitable multilateral cooperation in the international area, … make all necessary efforts at the least cost level for the maintenance of parity with the United States in the field of strategic offensive weapons in the context of a global missile defence system and implement the global lightning strike, using strategic media for nuclear and non-nuclear equipment.

Moreover, the principal threat to Russia and the international system more broadly, is identified as emanating from the West. President Putin, in his 18 March 2014 speech, declared thus:

Like a mirror, the situation in Ukraine reflects what is going on and what has been happening in the world over the past several decades. After the dissolution of bipolarity on the planet, we no longer have stability. Key international institutions are not getting any stronger; on the contrary, in many cases, they are sadly degrading. Our western partners, led by the United States of America, prefer not to be guided by international law in their practical policies, but by the rule of the gun. They have come to believe in their exclusivity and exceptionalism, that they can decide the destinies of the world, that only they can ever be right. They act as they please: here and there, they use force against sovereign states, building coalitions based on the principle “If you are not with us, you are against us.”

This reflects a deep dissatisfaction with the post-Cold War settlement, in particular with respect to Eastern Europe and the Former Soviet Union. Russia therefore seeks to assert itself as a distinct pole in a multipolar international system: Western unilateralism either being contained by international institutions (especially the UN Security Council), or Russian military power. In this respect, current developments in Ukraine, and in Georgia in 2008 are significant. The fundamental objective of Russian long-term national strategy is the assertion of primacy over the Former Soviet Union, especially with regard to the military-security context. This is necessary in order to counter the perceived Western strategy of containment described by Putin and to enable Russia to project power and influence globally.

In this context, Ukraine holds a particular significance. Geographically, Ukraine is critical to the balance of power in the Black Sea region and the security of Russia’s south-western flank and position in the North Caucasus. A Russian-dominated Ukraine enables the projection of Russian power and influence into south-eastern and eastern Europe; conversely, a pro-Western Ukraine could result in Russia being contained on the eastern shores of the Black Sea. As the second-largest country in Europe (second only to Russia) with a population in excess of 45 million, Ukraine is arguably, after Russia, the most significant of the former Soviet republics, and as Putin described in his 18 March speech, Ukraine is perceived to have a distinct and important position in Russian national identity. Should Russia succeed in ensuring a preponderating influence over Ukraine (whether via political, economic or military means), in the face of Ukrainian and Western efforts to orient Ukraine westward, it would constitute a substantive shift in the balance of power in the former Soviet Union. Moreover, it would contribute to a perception of Russian primacy in the former Soviet Union and potentially aid Putin’s long-term vision of Eurasian integration.

In the long-term, Ukraine is central to Russia’s ambition of great power status and the possession of an ability to shape and influence the international system. Russia has demonstrated its willingness to utilise military power in order to protect and project its interests in Crimea, and may conduct further actions to shape Ukraine’s political trajectory more fundamentally. Russia is also seeking to develop its capacity to project power on a sustained basis globally, in particular via the development of enhanced maritime and long-range aviation (most notably, via the nascent PAK DA bomber programme) capabilities and the acquisition of overseas bases (in particular in Central/South America, the Mediterranean, Indian Ocean region and Far East). This ambition was vividly illustrated, in naval terms, by the then Commander-in-Chief of the Russian Navy, Admiral Vladimir Vysotsky, in 2010: ‘Russia’s status as successor to the great Soviet Union means that it must have a powerful and balanced ocean navy to defend its interests in any part of the world ocean where such interests exist, and they exist everywhere’. Russia’s use of naval assets in response to the crisis in Syria, especially in the latter half of 2013 serve as an example of Russian thinking on the uses of naval power as a component of wider national power.

The trajectory of Russia’s national strategy, especially with regard to its identification of the US and the West as the principal threats to its interests and the requirement for Russia to have the means to act globally, provides the context for Russia’s on-going rearmament programme. Russia’s response to recent developments in Ukraine indicates a willingness to act in defence of core interests even if that results in confrontation with Western powers; paradoxically, Russia may act more decisively if it perceives its position to be weakening in order for it to secure a more favourable balance of power. This is central to Russian national strategy; the preservation of a favourable balance of power that protects Russia’s core interests and enables it to project its influence in the international system commensurate with its status as a Great Power. Russia’s actions in Ukraine need to be understood within this national strategic context, as does Russia’s attitude to the use of military power: this will provide the means by which to understand Russia’s evolving strategic trajectory and the formulation of appropriate national and alliance responses.


In the shadow of the first Swedish /Nordic Bosnia Battalion – part 2 – the frame

The Yugoslavian war began with the Slovenian Independence War - a war between Slovenia and the former Yugoslavia. It lasted for 10 days, between 27 June and 6 July 1991. The war was driven by the fact that Slovenia, against the Yugoslav central government, declared its independence.

The war in Croatia started more or less at the same time – when the Croatians declared its independence and when Germany recognized them as a country. For some 22 years ago the horrible battle of Vukovar was raging with heavy armored forces involved. As we know there were heavy losses and a totally destroyed town.

sarajevo_map_final_904x534The war in Croatia and Slovenia began more or less at the same time as we – the 199th course – graduated from the Army War Academy at Karlberg, Stockholm. It was a one year course with roughly 300 young second lieutenants as students. We were a great bunch of guys from the whole Swedish Army, from every branch. We were some 10 guys from our Regiment – Jämtland Rifles, I 5. It was a great time there – from late august 1990 to late June 1991. When the first Gulf war started I do remember the volunteer commitment I did – to report to the class every now and then in the morning before the class started – it was done by deep commitment and interest and gave me both a deeper interest and knowledge of strategy.

The war in Bosnia followed and started in April 1992 and it didn´t end until NATO stopped the Bosnian Serb Army in Operation Deliberate Force in August 1995. At that time, approximately 2 million Bosnians of different ethnicity were displaced and around 100 000 people had been killed.

JOINT ENDEAVOR

But, even if President Clinton and his administration succeeded to lead the final talks and to end the war and set the peace with the Dayton accords – the Kosovo issue was somehow totally unsolved.

The Kosovo war was then a fact in early 1998 when the UCK guerrilla and the Serbian Army where fighting more and more intense. After NATOs swift Air Campaign - Operation Allied Force, between 23rd of March and 10th June and after Milošević accepted the conditions, NATO began deploying troops 12th of June.

The reality is that there are still troops in Kosovo and some troops in Bosnia – roughly 22 years after the first UN soldiers entered Balkan in UNPROFOR and UNPREDEP. However, the last week and the last summer have shown that a relatively stable peace and operation – as KFOR, can deteriorate quite fast. The problems at the border in the north of Kosovo are evidence that there are still some mistrust between some ethnic Serbs and Kosovars.

More than 20 years have passed since I graduated from the Army War Academy and more than a half officer career has passed – 22 years have passed since the battle of Vukovar and since the original Yugoslav Federation sized to exist.  Even though there is a lot of hope for the former Yugoslav republics – some of them have a long way to prosperity, peace and to economic and democratic stability….

I didn´t know or understand that I would deploy to Yugoslavia less than three years after the graduation from Karlberg, and it was absolutely  out of my mind to do it partly by Russians Aircrafts, Iljusjin Il-76 (Candid). They were known as carriers for the Russians airborne troops in Pskov and elsewhere and they were not considered to be our friends…

Link to a very informative site by BBC.


Armé

Nedan finns samtliga inlägg om armén och utvecklingstankarna om en framtida brigad samlade. Observera att länken till US Army Deep Future Wargame om framtida markstridskrafter ligger längst ned i listan (pdf-dokument) – läsvärd!

http://ltcollibbo.wordpress.com/2012/01/20/armens-mekanisering-ett-gott-motiv-som-blev-ett-strategiskt-snedsteg/


Ingress – i skuggan av den första Bosnien-bataljonen BA-01

Befälsreformen skulle precis påbörjas – plutonchefen var en värnpliktig fänrik ur flottan, Johan Améen. Han var inte särskilt van att föra trupp, men trevlig. Ställföreträdande plutonchefen däremot föreföll ha stor befälskraft – en yngre fanjunkare ur arméns trängtrupper, Cay Åkesson. Johan hade högre grad och var officer, men Cay var yrkesbefäl och mycket erfaren. I den andra utbildningsveckan var rollerna omvända, Cay blev löjtnant 1/6 1983 och blev därmed plutonchef – befälsreformen NBO var påbörjad på riktigt.

vakten CVJag själv hade muckat från Jämtlands Fältjägare I 5 som infanterist och pansarvärnssoldat ca. två månader tidigare, sent i mars 1983. Det gick smidigt att rycka in igen på dåvarande FN-Skolan (FNS) på P 10 i Strängnäs och det var enkelt att ta till sig drillen och disciplinen samt det höga utbildningstempot – det hade grundutbildning vid I 5 lagt en bra grund för.

Jag hade blivit uttagen till den s.k. Beredskapsbataljon 54B vilken kom att utgöra grund för den reducerade insatta FN-bataljonen på Cypern inom ramen för UNFICYP. Jag var en av få från min ålderklass och det visade sig att det fanns några särskilda skäl till det. Ca hälften av beredskapsbataljonens soldater och befäl togs ut till Cypern-bataljonen – gallring!

På bataljonen fanns några officerare som jag långt senare skulle stifta bekantskap med; överstelöjtnant Bo Pellnäs, major Anders Kihl och kapten Jan Salestrand för att nämna några.

Tiden på Cypern, från oktober/november 1983 till maj 1984 blev för egen del mycket positiv och lärorik. En av de både då och nu roligare och mer givande perioderna i en soldats liv. Tiden på bataljonen C-83 blev också inkörsporten till flera andra missioner och var den relief jag hade när jag 10 år senare fick befälet över en pansarskyttepluton för insats i Bosnien och i Sarajevo och Tuzla – det skulle visa sig att det var något helt annat.

Alfa Sierra BA02


Re @annikanc – Bra inlägg 1-13 etc!

Re @annikanc Bra inlägg 1-13 etc! Det som dock förvånar mig lite i fallet #crimea är att delar av ”etablissemanget”[1] tycks ha undgått att förstå och tolka officiell rysk retorik och dess säkerhetsstrategi samt militära doktriner.

Att det nära utlandet och skyddet av ”ryska medborgare” är prioriterat är ett faktum sen några decennier tillbaka. Likväl att Nato och dess östliga utvidgning i Ryssland bevisligen uppfattas och tas till förevändning att ”skydda sig”. Det var väl ungefär så som Anna-Lena Laurén skrev i SvD idag oxå. Låt mig påpeka – om än fullständigt oacceptabelt.

Det intressanta och viktiga är nu att tolka detta ur ett svenskt perspektiv och vad det innebär för svenska säkerhets- och försvarspolitik. Min uppmaning är; besinning och analys i syfte att kunna fortsätta reformera försvaret i en riktning och omfattning som relevant för vår samtid och framtid. Låt också klokskap råda över populism och överbudspolitik.


[1] Oprecist förstås, men ändå!


Preamble – Russia and its security – the Maritime domain and their implications

Russian former President Dmitriy Medvedev publicized a national security strategy of Russia through the year 2020, on May 13, 2009. In principle the strategy provides the basis for Russia’s military doctrine and foreign policy and it outlines the current threats facing Russia and its security priorities.

Putin ordered in 2005 a review of the Russian military doctrine. In December 2008 Kremlin announced plans for a new doctrine, probably with background and obtained experiences of the war in Georgia. One of the influences in the development of this military doctrine was a conference held in January 2007, under the guidance of the War Science Academy.

Russian Navy

That conference could mark a shift in the Russian rhetoric, primarily towards the West and Nato. The development of the doctrine was probably most driven by the military which again wanted to strengthen its position, but also to seriously begin to discuss the threat from terrorism. It was also discussed to introduce a division of labor between NATO and CSTO on security issues such as terrorism.

The doctrine describes the main tasks of the Russian armed forces in peacetime and in times of direct threat of attack and in wartime. The Russian armed forces are called to repel aggression against Russia and its allies and to maintain peace after the decision of the UN Security Council and collective security organizations – as well as to protect their own citizens who are outside the borders of Russia. In order to protect Russia and its citizens and to support international peace and security in the world, its armed forces are to be used operationally outside Russia in accordance with international law and generally recognized principles.

According to the doctrine, the main tasks in wartime for the Russian armed forces are to repel aggression against the country and its allies, impede an attacker’s strengths and to force an end to military activity under conditions that correspond to Russia and its allies interests.

They also argue that nuclear weapons will remain an important factor in preventing both military nuclear conflicts and military conflict with conventional weapons.

———–

With the above background I will now focus on the Russian Navy and its role as an instrument for Russia’s security. It will probably be a couple of posts.

James Bosbotinis excellent paper about the Russian Navy describes the importance and ways of Russian Navy Power. The Russians does obviously consider its forthcoming navy capability of greatest importance:

“Russia is looking to invest in a substantial expansion and enhancement of its naval forces over the long-term. This will focus particularly on nuclear-powered submarines, aircraft carriers (with embarked fifth generation aircraft) and guided-missile cruisers; the comprehensive regeneration of conventional surface combatant forces; the development of an enhanced amphibious capability; and the development of enhanced Command, Control, Communications, Computing, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance capabilities. Russia also continues to invest in the development of naval strategic nuclear forces and is developing conventional strategic systems and nuclear sub-strategic weapons.”[1]

With this as a background and kick-off, it’s interesting to look at the “Crimean-case”. Is it possible to understand (not to accept!) the Russian behavior and the way they act as they have done? What can we learn and what & where do we need to deepen our analyzes?!

// To be continued.

—————————-

For those of you who want more background and facts about Russia and its military I do advice you to click your way to Oscar Jonssons excellent blogg: http://sakpol.wordpress.com/fordjupning-i-ryssland/


[1] Bosbotinis, J (2010). The Russian Federation Navy: An Assessment of its Strategic Setting, Doctrine and Prospects. Page