Kategoriarkiv: Adenviken

Försvarsmakten – Ett äventyr eller säkerhetspolitiskt medel?

TV4 och reportern Anders Pihlblad gjorde strax innan Almedalenveckan ett besök i Djibouti och medföljde då även HMS Carlskrona till sjöss där man gjorde ett antal inslag. Ett bra initiativ och glädjande att se att riksmedia besöker ett marint insatsområde trots att piratverksamheten nu är lägre än någonsin tidigare i området utanför Somalias kust. Men i inslagen diskuterades även Försvarsmaktens problem med rekryteringen till förbanden.

I inslaget talar man om att rekryteringsunderlaget kan minskas om de internationella insatserna reduceras.
"Försvarsmakten befarar att färre ska söka sig dit eftersom antalet utlandsuppdrag minskat. Just möjligheten till utlandstjänst är ett av de viktigaste argumenten när försvaret rekryterar personal."
Problemen med rekryteringen håller nu på att ta sig nya skepnader som jag anser är mycket olyckligt. Att genomföra regelbundna internationella insatser med våra olika förbandstyper för att överhuvudtaget kunna rekrytera och behålla personal anser jag som en helt felaktig och osund väg att gå. Dessvärre är jag väldigt medveten om att det är långt i från alla som delar den uppfattningen.

Redan i riksdagens proposition från 2009 "Ett användbart försvar" slog man fast att Marinen och Flygvapnet primärt skulle inriktas mot det nationella försvaret. D.v.s. skalförsvaret av Sverige, något man helt prioriterat bort under ett antal år efter FB-04. Trots detta har den nygamla inriktningen inte förrän under de senaste åren börjat få genomslag och en återtagning har kunnat påbörjas inom Flygvapnet och Marinen.

Min bestämda uppfattning är densamma som jag alltid har haft under alla år, den att Marinen behöver all tid som kan skakas fram för att fortsätta återtagningen efter den strategiska time-outen då försvaret av Sverige inte längre var politiskt intressant, och där Försvarsmakten gjorde allt för att legitimera sin existens. För Marinens del blev halmstråt först terroristhantering och därefter piratjakt. Något som kommer surt tillbaka nu när det åter igen ställs samma krav som tidigare.

För att kunna göra detta hävdar jag bestämt att det måste ges tid och möjlighet till att på riktigt ta tag i detta. Varje gång vi gör något annat så skjuter vi berget framför oss. Det är egentligen enkel matematik. Provtursverksamhet, internationella övningar i olika former och som nu en förnyad insats i Adenviken påverkar detta i olika omfattning, i synnerhet med ett mycket svårt personalläge som lök på laxen.

Marinen genomför numera varje år två maringemensamma nationella övningar med syftet att återta och utveckla de marina förmågorna till kvalificerad väpnad strid. En övning genomförs under vår respektive höst under namnet SWENEX. Det är enbart vid dessa två unika tillfällen som möjlighet bereds för att samöva HELA Marinen samtidigt och återta den förmåga som MI regelbundet återkommer till och som han bland annat kommenterade på ett bra sätt i en replik till bland annat den här bloggen i januari 2012. 

Men hur prioriterar förbanden SWENEX? Hur många av Försvarmaktens totala numerär av (på papperet sex) korvetter deltog under vårens övning? Är marintaktisk chef nöjd med uppslutningen? Av minröjningsfartygen deltog mer eller mindre samtliga ska tilläggas. Nu finns det givetvis anledningar till både det ena och det andra, men det är till synes tydligen svårt att kraftsamla Marinens ytterst begränsade resurser till två ynka tillfällen under ett helt år. Det blir i sammanhanget dessutom svårt att beklaga sig över att Marinen inte har tillräckligt med fartyg att skapa en B-styrka om man inte ens samlar ihop det som faktiskt finns. Vi får hoppas att man lyckas bättre med den manövern till höstens övning.

Men detta var ett sidospår till den egentliga frågan som handlade om att deltaga i internationella övningar bara för att locka ungdomar till yrket. Jag anser att det är en felaktig väg att gå och det rimmar inte med Marinens behov av verksamhet. Det rimmar framför allt inte med den omvärldsutveckling vi nu ser i vårt omedelbara närområde här och nu. Det rimmar heller inte med tidigare politisk inriktning. Det skulle förvåna mycket om inte nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut kommer att vara än tydligare på den punkten.

Min bedömning är att en eventuell reducering av internationella insatser inte kommer att vara avgörande för rekryteringen. Resurserna skulle i ett sådant läge läggas mer på nationella övningar och försvaret av Sverige, vilket av den stora massan mest sannolikt ses som väldigt viktigt och angeläget.

Det kommer alltid att finnas de som söker till Försvarsmakten för äventyret att få åka utomlands i tjänsten, i synnerhet under en insats som i Adenviken där risken för liv och hälsa inte är överhängande, samt att man drar in lite extra pengar under en insats. Frågan man bör ställa sig om det är den typen av individer vi verkligen vill rekrytera till Försvarsmakten. Det kanske till och med är den kategorin av människor vars anställning ändå blir kortvarig då de redan från början bestämt sig för att stanna en kort tid, deltaga i en utlandsinsats och därefter lämna Försvarsmakten för civila studier etc. 

Jag tror heller inte intervjuerna i repotaget här nedan speglar samtliga anställdas syn på saken. Som man frågar brukar man få svar heter det...

Ska Försvarsmakten i första hand vara ett säkerhetspolitiskt medel med rätt förutsättningar? Eller ska den vara ett äventyr för unga människor? Det är en fråga både politiker och Försvarsmaktens ledning måste ställa sig.

Frågan om hur att rekrytera och behålla personal är en större fråga än så med många bottnar. Att det behöver göras något råder det ingen tvivel om, men att utlova internationella insatser skulle inte vara rätt väg. Till tiotusenkronorsfrågan - om hur att rekrytera och behålla får vi återkomma till framöver.

Minskad%20nyrekrytering%20oroar%20F%C3%B6rsvarsmakten

För formens skull ska det tilläggas att jag anser att insatser utanför Sverige är viktiga och att HMS Carlskrona på ett bra sätt bidrar till säkerheten i dessa pirathärjade vatten. Men insatser som denna kan inte vara helt styrande då det finns hål som måste täppas till på andra ställen p.g.a. felaktiga politiska bedömningar under ett antal år.

Operation Atalanta och ME03

Foto: Försvarsmakten (Anders Kallin)

Då fortfarande förhållandevis väldigt lite skrivet om den marina insatsen ME03 som för någon dag sedan startades upp utan för Somalias kust. Det kan därför vara på sin plats med lite försvarsupplysning på denna blogg. De officiella kanalerna Marinbloggen och den nystartade bloggen Operation Atalanta skriver självklart, men där är innehållet av naturliga skäl övergripande och populärvetenskapligt skrivet om vardagen ombord då målgruppen till stor del verkar vara anhöriga och kollegor till de som är på plats.

Hur kommer det sig då att ett svenskt örlogsfartyg för tredje gången befinner sig utanför Somalias kust, väldigt många nautiska mil från det bräckta hemmavattnet i Östersjön?

Det hela började med att FN:s säkerhetsråd behandlade frågan om de omfattande problemen som de härjande piraterna utanför Somalias kust utgjorde. Det hela mynnade ut i resolutionen 1816 som fastställdes i säkerhetsrådet den 2 juni 2008, senare följd av resolutionerna 1846 och 1851 samma år. Senaste resolutionen som förlängde mandatet för att bedriva operationen är 2077 är fastställd under 2012. Nuvarande operation bygger således på ett FN mandat, men är för den skull ingen renodlad FN-insats, något som många tyvärr har svårt att skilja på.

Relativt snart efter att FN fastställde den första resolutionen satte EU upp en militär styrka med namnet EU NAVFOR (EU Naval Force) för att föröka få bukt med piratverksamheten i området utanför Somalia, i Adenviken och under senare år osannolikt långt ut i Indiska Oceanen. Mängder av handelsfartyg blev kapade och besättningarna tillfångatagna. Situationen blev till slut ohållbar även för sjöfartsnationerna inom EU där en omfattande "sjöfartstrade" går utanför den afrikanska ostkusten, bland annat till och från Suezkanalen. Piraterna blev ett för stort problem helt enkelt och stora lösensummor krävdes för att fartygen skulle släppas. Många rederier valde att betala lösensummorna, varför piratverksamheten blev en lukrativ och förhållandevis riskfri verksamhet där fler och fler såg möjligheter att göra stora pengar.

Sjöstyrkan EU NAVFOR bedriver av ovanstående anledning den operation som benämns Operation Atalanta från slutet av 2008 där de övergripande uppgifterna är följande:

  • Skydda fartyg som ingår i FN:s World Food Programme (WFP) som transporterar livsmedel och förnödenheter till Somalia.
  • Skydda fartygstransporter som genomförs av Afrikanska Unionen under namnet AMISOM
  • Hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och väpnade överfall till sjöss.
  • Mandat har även utökats till att även omfatta möjlighet att placera säkerhetsstyrkor ombord på skyddsvärda fartyg, att oskadliggöra piraternas båtar, att genomföra fritagningsoperationer samt att förstöra piraternas logistikbaser på land.

Sedan operationen startade 2009 och man fick ett helhetsgrepp om piratverksamheten i området har totalt ca 140 fartyg kapats. Toppen var under 2010 då piratattackerna kunde räknas till 147 och antalet kapade fartyg uppgick till 47. Sedan dess har piratverksamheten nedgått avsevärt, och under 2013 har det hittills endast skett fyra attacker och endast ett fartyg (en fiskebåt) har blivit kapad.

Att verksamheten nedgått till så låga siffror beror självklart till stor del på närvaron från EU NAVFOR och Operation Atalanta, samt det faktum att man kunnat agera mer proaktivt grundat på de senare mandaten då även piraterna baser har kunnat angripas. Det faktum att piraterna insett att risken för att bli lagförd har sannolikt också bidragit till att antalet piratattacker minskat senaste åren.

En annan viktig faktor till framgångarna är det så kallade "best management practices" som tillämpas av rederierna där man ombord på de egna fartygen vidtagit åtgärder som visat sig vara effektiva för att förhindra att ett piratangrepp leder till en kapning. Åtgärder som att gå i arrangerade kovojer, högre fart genom området, taggtråd för att försvåra att klättra ombord, vakthållning, vattenkanoner är några exempel. Men framför allt det faktum att många rederier anlitat säkerhetsföretag som placerat beväpnade vakter på fartygen har bidragit stort.

Det svenska bidragen till EU NAVFOR och Operation Atalanta har benämts ME01, ME02 och den som just nu startats benämns således ME03. Den första styrkan utgjordes av korvetterna Stockholm och Malmö samt stödfartyget HMS Trossö. För den tillförda personalen så som bordningsstyrka var detta självklart ingen optimal lösning med anledning av de begränsade utrymmena ombord. Boendemiljön var minst sagt dålig jämfört med vad som i dag kan erbjudas ombord HMS Carlskrona. HMS Malmö som deltog i ME01 är dock det enda svenska fartyg som hittills lyckats förhindra en piratattack och dessutom gripa piraterna.

Såväl ME02 under 2010 samt nu även styrkebidraget ME03 som utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter (Hkp 15), sjukvårdsenhet med möjlighet till operation och intensivvård, en bordningsstyrka från Amf 1 samt en landbaserad stödenhet i Djibouti. Det totala antalet personer som ingår i insatsen är ca 150 personer. Under insatsen 2010 utgjorde HMS Carlskrona ledningsfartyg för hela EU NAVFOR där nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist var Force Commander.

Den nuvarande svenska bidraget bygger på regeringens proposition 2012/13:66 där riksdagen beslutat om att bidraget skall omfatta deltagande på plats under fyra månader i perioden april till juli 2013. 

Värt att notera är att en insats som denna under fyra månader i stort sett innebär att personalen ombord blir i anspråkstagna för verksamheten under ett helt år. Då besättningen på HMS Carlskrona i rollen som patrullfartyg är större än i rollen som stödfartyg på hemmaplan, så kräver det dessutom att ytterligare personal tillförs från andra delar av Marinen där personalläget i de flesta fall redan är ytterst ansträngt.

Redan i januari samlades fartygets besättning och de första förberedelserna påbörjades. Därefter fortsatte övningar inför insatsen och den 13 mars kastade fartyget sedan loss för att påbörja den långa ombaseringen ned mot operationsområdet. Här om dagen beökte ÖB och C INS förbandet på plats i Djibouti inför den första losskastningen. När insatsen avslutas i juli återstår ombasering hemåt för avrustning och ledighet under större delen av återstoden av 2013. En insats omfattande fyra månader på plats i operationsområdet innebär således att fartyg och besättning är borta från nationell verksamhet under nästan ett år.

Den aktuella sjöstyrkan inom raen för EU NAVFOR omfattar i skrivande stund sju större fartyg. En tysk fregatt, två franska fregatter, två spanska fartyg (en fregatt och en OPV) samt HMS Carlskrona (f.d. minfartyg). Styrkan leds av portugisen Jorge Novo Palma ombord på flaggskeppet och fregatten PNS ÁLVARES CABRAL.

Operationsområdet är näst intill obegripligt stort och kan jämföras med nordeuropas yta. Marininspektören Jan Thörnqvist liknelse är fantastiskt bra och väldigt målande.

"Totalt patrullerar åtta fartyg området som är lika stort som hela Nordeuropa. Det är ungefär som att bevaka Nordeuropa med åtta polisbilar."

Det talas redan nu om en förnyad insats ME04 inom kort. Men om piratverksamheten i Adenviken fortsätter åt det håll det nu pekar mot så är frågan är om inte Marinen skulle må bra av att lägga motsvarande krut (pengar) på att istället bygga upp den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid till en högre nivå. Men sådant samlar förstås inga politiska poäng, och inte heller någon medial uppmärksamhet. Därför är nog stalltipset att det trots allt blir en förnyad insats i Adenviken under parollen "syns man så finns man".

Som avslutning på detta inlägg vill Skipper önska personalen ombord på HMS Carlskrona och ME03 ett stort lycka till och en förhoppningsvis lyckad piratjakt!


Relaterat: Piracy documents, EU NAVFOR
Media: SvD, SvD, ABAllAfrica

Gästinlägg: Borta bra men hemma bäst…?

Foto: Försvarsmakten


Publicerar i dag ett mycket läsvärt och tänkvärt gästinlägg från signaturen "Boatswain" som rör det ämne som engagerar alla från sjöman/soldat till amiral/general, nämligen löner och ersättningar.

Inlägget refererar till det avtal som tillämpas vid flottans tre sjögående förband, ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna. För den som inte känner till detta sjöarbetstidsavtal (SjöArb) så är det ett av de fyra kvarvarande specialavtal inom Försvarsmakten tillsammans med de som finns vid Hkpflj, F7 och SSS. Inom SjöArb används benämningen sjödygn (SD) som således motsvarar övningsdygn (ÖD) i FM ordinarie arbetstidsavtal. En av skillnaderna är att SD generellt sett ger mindre pengar och mindre ledighet än Försvarsmaktens ordinarie avtal, men att man i stället tillämpar begreppet årsarbetstid.

Utan att gå inlägget i förväg så kan vi konstatera att det ersättningsnivåerna vid insatser utanför Sverige måste ses över, något som de fackliga förbunden måste verka för.

/ Skipper

---------------------------------------

I onsdags kastade HMS Carlskrona loss för att genomföra flottans tredje insats i det pirathärjade området utanför Somalia. Vikten av insatser som dessa, för att skapa säkra handelsvägar, kan inte nog understrykas.

Däremot kan man unna sig en stunds reflektion över hur ersättningsnivåerna för personalen som deltar i insatser likt denna ser ut. Inlägget kommer att jämföra den ekonomiska kompensationen som erhålls vid internationella insatser med den ersättning som utgår vid övningsverksamhet i närområdet enligt Sjöarbetstidsavtalet.

I den vardagliga diskussionen kring löner och ersättningar glöms ibland den ledighet som genereras av sjödygn bort men kommer i detta inlägg att ges ett ekonomiskt värde. Två olika insatsområden har valts för att exemplifiera; dels en pågående marin insats (Adenviken) samt därutöver nyttja Afghanistan som ett exempel på ett insatsområde med högre missionstillägg.

Förutsättningarna i nedanstående räkneexempel är följande:

Ersättning vid tjänstgöring utomlands: Grundlön x 1,3 + 8.000 kr + Utlandstillägg (3.000 kr) + Missionstillägg (6.400 kr för Adenviken och 12.200 kr för Afghanistan) + 15% av Skatteverkets fastställda traktamente för respektive land.

För enkelhetens skull, då övrig ersättning räknas som bruttolön vid nedanstående räkneexempel, konverteras det skattefria traktamentet till en bruttoinkomst på 3.000 kr (traktamentet för Djibouti är ca 78 kr/dag och för Afghanistan 63kr/dag).

Den ytterligare ersättning om 4.000 kr som erhålls om individen har hemmavarande barn under 18 år är ej medräknad då majoriteten i en besättning oftast ej har barn.

För varje tjänstgöringsdag utomlands genereras 0,166 leavedagar (5 dagar/månad) vilka kommer att medräknas som lön utifrån den lön man har i missionsområdet i kommande exempel.

Ersättning vid övning i närområdet: Grundlön + tjänstgöringstillägg á 62 kr/dag (30 dagar = 1.860 kr/månad) + sjödygnsersättning + ev. ersättning för utebliven veckovila (mer än 11 sjödygn i rad).

Dessutom kommer den kompensationsledighet som genereras av sjödygn att värderas enligt det nya principen för sjödygnsersättning (då dessa kan generera 10-14h arbetstid). 1h värderas då till Grundlön x 0,00575. Dvs. det motsvarar ungefär den timlön som varje arbetstagare har. Anledningen till att den modellen valts är för att sätta ett ekonomiskt värde på ledighet då sjödygn ger mer ledighet än ett dygn till sjöss enligt utlandsavtalet.

Observera att jag ej har valt att använda sjödygn enligt det nya avtalet utan varje sjödygn ger 14h arbetstid. Det är bara den extra tid utöver en normalarbetsvecka á 40h som värderas enligt samma beräkning för att sätta ett pris på ledighet.

Alla sjödygn förutsätts börja på en måndag för att förenkla uträkning m.h.t. helgsjödygnsersättning.

Klicka på bilden för att förstora 

Om vi nu tittar på hur ersättningen utomlands ser ut vid en jämförelse med övningar av olika längd här hemma, får vi följande resultat:

Första exemplet är en övning på fem dagar (5 st sjödygn), t.ex. en Divisionsövning. Dessa genererar då sjödygnsersättning 780 kr x 5 + 30h kompensationsledighet, dvs. knappt en veckas ledighet.

Klicka på bilden för att förstora 


Här har alltså de 30h kompensationsledighet som genereras av fem sjödygn (14h – 8h normalarbetstid x 5) värderats till Grundlön x 0,00575 x 30.

Om istället fartyget ger sig iväg på SWENEX och är till sjöss måndag t.om. torsdag veckan därpå, totalt 11 sjödygn, ger detta nedanstående ekonomisk ersättning.

Klicka på bilden för att förstora 


Ur grafen kan vi då utläsa att ersättningen (inkl. ekonomisk värdering av kompensationsledighet) är relativt nära den ersättning som erhålls vid tjänstgöring i Adenviken. Anmärkningsvärt är att detta, i förhållande till tjänstgöring utomlands, är med endast 11 st dygn till sjöss och övrig tid under månaden kommer individen hem varje kväll.

Exemplet ovan med 11 st sjödygn genererar 82 h kompensationsledighet i förhållande till en normalarbetstidsvecka, dvs. 2 veckors betald semester.

Ibland är våra fartyg iväg på längre övningar än SWENEX, t.ex. MOST/FOST eller Cold Response, då arbetstidsuttaget är ännu större. Nedanstående graf presenterar ersättningen vid 21 st sjödygn i rad, inkl. ersättning för utebliven veckovila (sjödygn 12-21).

Klicka på bilden för att förstora


Nu lyfter säkert delar av läsekretsen på ögonbrynen för så här hög ersättning får man väl inte för tre veckors övning? Nej det får man inte men 21 st sjödygn ger 174h kompensationsledigt, dvs. en månad betald ledighet vilken är medräknad i grafen ovan enligt samma formel som beskrivits tidigare.

Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående exempel? Är ersättningen för en övning till sjöss i närområdet för hög?

Absolut inte!

Däremot bör Försvarsmakten och Officersförbundet fundera över det rimliga i att tjänstgöring utomlands värderas lägre än att öva till sjöss hemma. Framförallt i aspekten att alla numera har en skyldighet att, när så arbetsgivaren önskar, tjänstgöra utomlands. Ytterligare en faktor att ta i beaktning är det faktum att det är skillnad på övning- och insatsverksamhet ur ett riskperspektiv. Nu är kanske inte en insats i Adenviken förknippad med ett stort risktagande men vem vet var nästa missionsområde ligger och vilka risker det innebär. Jämför då den ringa extraersättning som ges till de som åker till Afghanistan kontra den ökade risk det innebär för individen.

Tidigare (innan det internationella obligatoriet), då utlandsförbanden var s.k. ”internetförband” (rekryterade på mil.se) kunde man hävda att man sökte en befattning utomlands och därmed accepterade de ekonomiska villkoren. Den tiden är förbi och vissa förband har redan tvingat individer med kort varsel utomlands med hänvisning till nuvarande obligatorium.

För några år sedan sattes förband (IM, IKS, IUb m.fl.) i internationell beredskap och personalen fick ersättning för detta. Som ett exempel så erhöll R30-förband 25.000 kr/år i beredskapsersättning. Nu står alla anställda i beredskap utan ersättning och med samma dåliga utlandsavtal som innan.

Förutsättningarna har ändrats, nu gäller det att även villkoren gör det.

/ Boatswain