Kategoriarkiv: Iskander

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 8)

De senaste dagarna har temperaturen ökat ytterligare kring koreanska halvön. Den nordkoreanska ledningen har fått ”ett slutligt godkännande” för att kunna genomföra ett kärnvapenkrig som svar på amerikanska provokationer, enligt den egna propagandan. Den brittiske premiärministern David Cameron kommenterade för en stund sedan att situationen kring Nordkorea visar att Storbritannien behöver behålla sina TRIDENT-system som strategisk avskräckning. Dessa är mycket dyra att vidmakthålla och kommer att innebära ökade krav på rationaliseringar på övriga delar av den redan hårt prövade brittska krigsmakten.

Exemplet illustrerar svårigheterna, och möjliga konsekvenser, av ett genombrott i det eventuella iranska kärnvapenprogrammet. Omvärlden skulle få hantera en två nivåer mer sofistikerad aktör än Nordkorea, och antalet kärnvapenstater i regionen skulle med stor säkerhet flerfaldigas inom 10-15 år vid en sådan utveckling. En veritabel mardröm för de som arbetar för nedrustning i allmänhet, och kärnvapennedrustning i synnerhet.

Omvärlden följer därför av flera skäl minsta förändring av Nordkoreas beteende med högsta uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet får också olika amerikanska åtgärder när det gäller robotförsvar i området. Faktum är att USA nu har ett närmast komplett sådant kring den koreanska halvön med upp till nio olika örlogsfartyg med AEGIS-kapacitet.

Den amerikanska förmågan ger president Obama en hög grad av handlingsfrihet om Nordkorea skulle skjuta en eller flera robotar den närmaste tiden. Dessa robotar skulle med hög grad av sannolikhet skjutas ned, eftersom AEGIS är ett beprövat system i mängder av övningar. Det innebär att USA skulle kunna svara med annat än att skjuta kärnvapen på Nordkorea, vilket rimligen minskar den nordkoreanska aptiten på äventyrligheter.

USA:s miliära förmåga och överlägsenhet när det gäller konventionella stridsmedel är så stor att landet i princip kan lamslå vilken nation som helst på enstaka minuter med hjälp av svärmar med kryssnings- och ballistiska robotar med precision på metern när. Därför är det ingen överraskning att bland annat den ryska aptiten på taktiska kärnvapen ökar. Dessa system, som exempelvis Iskander (NATO:SS-26), kan både bära kärnvapen som stora konventionella laddningar. Satsningen på dessa vapen är den logiska följden av den amerikanska överlägsenheten och fyller tomrummet mellan denna och den icke-önskvärda användningen av strategiska kärnvapen. Det är därför värt att hålla i minnet varför de taktiska kärnvapnen är obehagliga – de är nämligen till för att användas.

Just nu pågår det en del surr i medier om den ryska/vitryska övningen ZAPAD-13 som ska gå av stapeln i höst. Enligt främst polska medier så är scenariot i den gemensamma övningen ett förebyggande anfall med just taktiska kärnvapen mot Warszawa. Det är i så fall ett liknande tema som det påstods att övningen ZAPAD-09 innehöll. Det året genomförde NATO/PfP övningen Loyal Arrow i bland annat norra Sverige.

Denna gång övar NATO ungefär samtidigt som ZAPAD-övningen och i närheten – eller vice versa. Övningen, Steadfast Jazz 2013, är en avvikelse från normalbilden (passning till Försvarsberedningen). För första gången sedan 1993 övar nämligen NATO artikel V med medlemsstaterna och enheter på plats i Lettland, Litauen och Polen. På ytan är övningen en certifiering av ledningselementen för NATO Response Force (NRF), men det operativa scenariot är byggt på artikel V. Deesutom går en annan övning parallellt, Baltic Host 2013 som syftar till att utveckla förmågan till Host Nation Support i Östersjöområdet. Det vill säga att ge och ta emot militär hjälp i händelse av väpnad konflikt.

Många i det översta ryska försvars- och säkerhetsetablissemanget lever, till skillnad från det ryska folket, i en paranoid förställning att NATO är en aggressiv allians som vill omringa Ryssland. Resonemangen är ibland formidabla. Enligt polska Defense24 sa den biträdande ryske försvarsministern, Alexander Grushko, nyligen att Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern.

Inte undra på att den ryska ledningen gett tillkänna sina våldsamma upprustningsplaner och allt mer tilltagande övningsverksamhet. Den har nu rimligen passerat det slitna uttrycket ”från låg nivå” till godtagbar nivå. Bara flygdelarna i övningen LADOGA 13 omfattade fler flygplan än den amerikanska Red Flag-övning som Sverige deltog i nyligen. President Putin kunde överraskande beordra en strategisk alarmövning häromveckan i Svarta havet omfattande uppåt 10 000 soldater och sjömän. Sverige har idag, enligt regleringsbrevet, en bataljonsstridsgrupp gripbar. På Folk och Försvars seminarium förra månaden om den ryska militärreformen, berättade den ryske generalmajoren Evgeny Ilyin från försvarsministeriet att en brigad ur 76. luftlandsättningsdivisionen var insatt inom tre timmar vid det stora meteoritnedslaget. Detta som en illustration vad man kan göra med välövade förband – att snabbt hantera det oväntade, oavsett vad man förberedde igår.

Övningarna Steadfast Jazz och Baltic Host är en signal till den egna alliansen och till Ryssland att den tar sitt kollektiva uppdrag på allvar. För Sveriges del innebär det en påminnelse om att omvärlden tar rysk kapacitet på allvar, och att det egna territorialförsvaret börjar vid gränsen till Ryssland. Nästa mätpunkt är 2017, då är det dags för ZAPAD-17, enligt det roterande schema för de stora övningarna som Ryssland satt upp.

DN
DN
SR
Aftonbladet

Debatt – Vi behöver inte luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Av Roger Klang, Lund

Jag känner stor tveksamhet inför att gnugga axlarna med dem stora inom fältet krigsvetenskap. Kvaliteten på mina inlägg i debatten varierar som på en hertzkurva – från genialt till absolut skräp. Jag tror att det var Johan Wiktorin, som var en av de första att förespråka långräckviddigt luftvärn på Gotland. Jag dristar mig till att ifrågasätta behovet av detta! Antingen så håller FML med mig, eller så är valet av IRIS-T ett andrahandsval i brist på fonder.

Vi bör ändå ha ett luftvärn med lång räckvidd för att döma ut metoden med kryssningsmissiler och glidbomber från B-52 bombplanen, genom att vi blir förmögna att slå direkt mot plattformen, som då blir tvungen att penetrera vårt luftförsvar i väster för att nå sina mål med glidbomber. Men luftvärn hjälper inte mot krigsskepp som avfyrar Tomahawk-missiler från ett avstånd av 2 500 km från målet, även om det hjälper mot Tomahawk-missilerna som sådana.

Jag utger mig inte för att vara någon expert inom fältet, men jag förstår inte riktigt varför vi ska ha ett långräckviddigt luftvärn på Gotland? Den ballistiska missilen Iskander-M och kryssningsmissilen Iskander-K kan bägge avfyras från samma typ av mobila plattform i Kaliningrad och nå sina mål på Gotland. Det betyder att ryssarna inte behöver penetrera vårt luftförsvar med någon plattform. Vi kan inte slå mot någon plattform om den inte behövs och följaktligen så blir luftvärn med lång räckvidd oekonomiskt.

Långräckviddigt luftvärn kräver dessutom adderade plattformar, typ satelliter eller flygspaningsradar, eftersom jorden är krökt. Förutsatt att ett luftvärn med kortare räckvidd täcker det svenska territorialvattnet så har vi ingen nytta av landbaserade luftvärnsrobotar med lång räckvidd i det initiala skedet i händelse av ett extremt och invasionspåkallande tillstånd för Gotland. Endast vid en andra fientlig attackvåg har vi nytta av långräckviddigt luftvärn, åtminstone om vi förmodar att vi i första attackvågen möter flyg vilket inte verkar helt orimligt i en eskalerande situation. Jag är medveten om att scenariot är ett extremt sådant, men kanske tänker Putin på ett liknande sätt som jag fast provocerande och offensivt, som höga makthavare i Ryssland ofta har gjort genom historien.

Vad vi behöver är medelräckviddigt luftvärn av typen IRIS-T SLM mot bl.a. Iskander-K, samt Patriotmissiler som ska ersätta våra RBS 97 mot Iskander-M. Vad ska vi ha långräckviddigt luftvärn till på Gotland, vad ska vi möta, var ska vi möta det och när ska vi möta det? Kan någon förklara det för mig. Långräckviddigt luftvärn gör sig bättre på västkusten för att möta B-52:or. På västkusten behöver vi adderat, på ett helt annat sätt än vad vi behöver vid Östersjöhavet, kryssningsmissiler mot sjömål. Men det är bara för att vi har andra medel att ta till vid östkusten. Lågsniffande över vattenytan kryssningsmissiler måste vi ha för att slå mot hangarfartyg och deras eskortfartyg i Kattegatt. Kryssningsmissiler är mindre lämpliga mot Iskandersystemet då detta är mobilt.

Jag vet vad många säger nu; ”USA är våra vänner!”. Det har egentligen ingenting med saken att göra, vi talar om vår säkerhet som nation och ingenting annat! Ju mer vi lutar åt Nato, desto mera benägen blir ryssen att misstro oss och ju mer lutar vi åt Nato, utan att gå med. Det är ett förmodande att ett Natomedlemskap för vår del ligger utanför vår kontroll, och att om Nato eller USA ville ha oss som medlemmar så skulle de redan ha frågat oss. Ju mer kapabla vi blir att försvara vårt eget territorium från angrepp både från öst och från väst, desto tryggare kan vi känna oss för angrepp från öst. Kan vi känna oss trygga från angrepp från öst, så kan vi känna oss trygga från angrepp från väst eftersom ett angrepp från väst förutsätter att angrepp från öst. De ekonomiska implikationerna av att vi bestämmer oss för att även försvara vår västkust lämnar jag åt statsmännen att ta hand om. Det är möjligt att möjligheterna att företa oss idag att i en framtid försvara västkusten, med amerikanarnas egna komponenter eller ibland vapensystem, faller på sin egen orimlighet. Då må det så vara, och vi skulle kanske folkomrösta om Natomedlemskap.

(Red anm – Johan Wiktorin svarar i morgon kväll)