Kategoriarkiv: KFÖ

Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön.
I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör över alla planer och antaganden.

Nåväl, dagens sedelärande historia får väl ses som ett ibland nödvändigt avbrott i lägesuppföljningen. Den är inspirerad av vad signaturen Gormel01 skrev i en kommentar hos Wiseman för inte så länge sen. Han påstod att ett av FM stora problem idag var är att man håller på att förlora geisten, gnistan, viljan. Han skrev också att ett av den av honom så förkättrade värnpliktsarméns största tillkortakommanden var just bristen på geist. Tvångsinkallade värnpliktiga kunde inte förväntas visa upp någon större entusiasm för rikets försvar och sin egen, enligt honom, mer eller mindre säkra död.

Det var då jag kom att tänka på bandvagnsmekanikern i reptroppen ur lnuhkomp.
I nattens mörker, – 20 och med dåtidens platta ficklampa dinglande med läderflärpen i ett fast grepp mellan tänderna, utförde han sådana reparationer som normalt sett skulle krävt verkstad, inomhus, varmt och fullt ljus.
Var det verkligt komplicerat, som byte av topplockspackning, krävde han assistans i form av ficklampshållare och kaffekokare, men det var allt. Snacka om geist och vilja att lösa uppgiften. (Byte av topplockspackning på en B 18-motor låter kanske inte så märkvärdigt för den någorlunda händige hemmapularen. Tro, mig, i djupsnö, nattetid och kallt och med endast verkstygssats 1 fordonsmek till förfogande kräver det sin man.)

Längre fram i min karriär och i NB 85-org mötte jag samma inställning, återigen hos värnpliktig teknisk personal. Den dinglande platta ficklampan var bytt mot en modernare MagLite, betydligt enklare att rikta med munnen och nu var det inte bv 202 utan den notoriskt krånglande kupé-/hyttvärmaren på stabsvarianten av tgb 14. Den självklara viljan att, trots omständigheterna och allmän djävelskap, lösa uppgiften var dock den samma.
Att se vederbörande med bara händer i en massa minusgrader jobba mitt i natten för andras bekvämlighet och arbetsmiljö var upplyftande.
Det visade på ansvarstagande, stolthet över förmågan och just det som Gormel01 påstår saknades, geist.

(Att jag sen beundrar alla som har förmågan att arbeta barhänt med pilliga jobb då det är kallt, tillochmed smällkallt, är en annan sak…. Själv saknar jag den totalt. Efter att ha frött bägge händerna i barndomen och sedan sabbat all cirkulation genom ohämmat snusande, förvandlas mina händer vid kyla till två fummelklumpar och där hjälper tyvärr ingen geist i världen.)

Det här var bara några exempel. Min generella erfarenhet efter ett antal KFÖ och KFÖ/GKÖ (då jag räknar efter sju st i befattning och ett otal som instruktör) är att var det något man kunde hitta hos de flesta repgubbar så var det geist. Brister i utbildning och utrustning? Ja ibland. Brister i viljan att göra sitt bästa och att lösa uppgiften? Mycket sällan!

Åberg


Till flydda tider återgår…

KFÖ-vinter

Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…

Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.

Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.

Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)

Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)

Those were the days…