Kategoriarkiv: Sjöman

När jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar

I en krönika i Aftonbladet den 29 oktober 2014 beskriver Peter Kadhammar sin syn på personaltätheten i Försvarsmakten. Det enda jag med visshet kan konstatera är att när jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar. Då är nämligen verkligheten enkel och det är enkelt att förbigå omständigheter som inte talar för hans tes – att Försvarsmakten har för många hövdingar och för få indianer för att uttrycka sig på liknande raljanta sätt som Kadhammar.

För det första kan jag konstatera att Kadhammar inte beskriver Försvarsmaktens personalvolymer korrekt. För det andra har han en arkaisk syn på en modern försvarsmakt. För det tredje en besynnerlig bild av militärer i allmänhet och officerare i synnerhet.

Om jag börjar med den andra och kanske viktigaste omständigheten. Föreställningen som Kadhammar ger uttryck för är en bild som fullt ut ägde sin riktighet under 1:a världskriget. Väldigt många soldater i förhållande till antalet befäl. Det byggde på att krigföringen då såg annorlunda ut jämfört med idag. Den som känner till slagen vid Verdun, Somme eller Gallipoli vet att många soldater, med stora förluster, var strategin för att ta några meter mark.

Sedan dess har den tekniska utvecklingen gjort att antalet specialister eller kraven på lång utbildning för att hantera vapensystem gjort att andelen soldater minskat successivt för varje årtionde liksom att kraven har ökat på ledningssystemen och ledningsnivåerna för dessa mindre förbandsenheter.

Sverige skiljer sig här inte åt från andra länder, proportionerna ser, även om argumentationen vill annorlunda, ungefär lika ut i motsvarande länder. Jag ska förklara varför Kadhammar förenklade argumentation inte svarar mot faktiska förhållanden och varför verkligheten är mer komplex:

  1. Antalet högre chefer och officerare är det samma i Sverige jämfört med andra liknande länder. Det är till och med så att i länder som är Nato-medlemmar är antalet officerare fler eftersom antalet staber, det vill säga antalet ledningsnivåer som ska bemannas är fler.
  2. På kvalificerade vapensystem som ledningsförband, stridsledningscentraler, örlogsfartyg och stridsflygplan är andelen officerare jämfört med antalet sjömän och flygsoldater väsentligen högre än i ett arméförband. Detta därför att bemanningen av sådana befattningar kräver lång utbildning och erfarenhet vilket inte ges till soldater och sjömän med en lagbunden längsta anställningstid om 12 år. Om vi däremot plockar ut en mekaniserad bataljon som jämförelse så svarar ett sådant förband mot en traditionell bild, nämligen färre officerare och fler soldater.
  3. Försvarsmakten bemannar också internationella organ, befattningar i regeringskansliet och andra myndigheter som FMV, FXM, och FHS vilket gör att antalet officerare alltid kommer att vara fler än det direkta behovet i Försvarsmaktens krigsförband.
  4. Till detta kommer en förklaring som är väldigt svensk. I Sverige benämndes i många år allt yrkesanställt befäl som officerare. Av politiska skäl skapades nämligen 1983 EN officerskår och tidigare officerare (sådana som förenklat skulle göra karriär) och underofficerare (sådana som förenklat stod för yrkeskunnande i sitt fack) blev en och samma kår – officerare. Under många år innebar detta att Sverige, även med förklaringarna ovan, jämfört med andra länder syntes ha många officerare. Vi saknade helt enkelt andra länders personalkategorier.

2009 beslöt riksdagen att återinföra ett fler-befälssystem, ofta benämnt två-befälssystem. Mer korrekt är att säga att beslutet nu innebär tre befälskategorier, detta då även våra soldater och sjömän kan erövra befälsgrader inom sitt skrå.

Numera finns alltså:

  • officerare (general/amiral – fänrik),
  • specialistofficerare (regements-/flottiljförvaltare – 1:e sergeant)
  • samt gruppbefäl (sergeant – vicekorpral).

Om man då istället för som Kadhammar inte enbart redovisar en del utan relevant helhet*  (per den 30 september 2014) blir jämförelsen helt annorlunda och liknande jämförbara länder:

Officerare
4 157

Bemanning externa myndigheter
349

Specialistofficerare
4 375

Gruppbefäl, soldater och sjömän (heltid)
5 245

Gruppbefäl, soldater och sjömän (deltid)
3 219, ska bli cirka 9 200

Hemvärn
21 057 varav cirka 2 500 officerare

Reservofficerare**
Cirka 1 300, ska bli cirka 2 400

Oberoende befattningar (civil eller militär)
5 159

Det går alltså inte att argumentera som skribenten för att vi har för många officerare jämfört med soldater. Problemet är faktiskt det omvända, tittar vi några år framåt kommer Försvarsmakten ha för få officerare för det faktiska behovet och det gäller såväl officerare som reservofficerare.

Det jag ger Kadhammar rätt i att det går att diskutera om det är en för liten försvarsmakt. Den diskussionen förs inom myndigheten och utanför. Men det gäller inte fördelningen officerare/soldater utan om krigsorganisationens storlek, både vad avser förbandsvolymen som antalet enheter till exempel artilleripjäser, fartyg eller flygplan.

Slutligen, bilden av en officer som Kadhammar beskriver, oaktat hur denne benämns eller har för ursprung enligt faktabeskrivningen ovan, är enligt min mening karikatyrartad.

Jag menar att Sverige ska vara stolt över sin befälskår, officerare, specialistofficerare och gruppbefäl såväl i reguljära förband som i Hemvärnet. Många kan säkert ge uttryck för en administrativ börda men ingen har glömt sin huvuduppgift. Alla som mött Försvarsmakten detta år vittnar om samma sak, professionalism och yrkeskunnande. Oavsett om det är ute i skärgården, vid branden i Sala, i Högkvarteret eller nu på plats i Mali. Det är den sanna bilden av en svensk officer, inte den som tecknas av Kadhammars penna.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

*Utöver tabellen finns främst ej krigsplaceringsbara reservofficerare, rekryter och aspiranter
**Krigsplaceringsbara officerare/specialistofficerare (deltid)

 

 

 

 

Värnpliktiga som krigsplacerade

Krigsplaceringsorder

Krigsplaceringsorder

I anslutning till kommentarerna kring Riksrevisionens rapport om Försvarsmaktens uthållighet i insatser föreslog Allan Widman (Fp) i ett uttalande att Försvarsmakten skulle kunna krigsplacera tidigare värnpliktiga i krigsförbanden.

Försvarsmakten vill framhålla att så redan skett. Detta var en förutsättning för övergången till frivillig rekrytering av soldater och sjömän. Våra krigsförband har hela tiden varit bemannade på detta sätt för att säkerställa mobiliseringsförmågan under uppbyggnaden av Insatsorganisation 2014 (IO14).

Det innebär att tidigare värnpliktig personal bibehåller sin krigsplacering intill de avlöses av de nya kategorierna heltids- och deltidssoldater och sjömän. Försvarsmakten kan dock inte kalla in fd värnpliktig personal till tjänstgöring utan att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Successivt som anställd personal tillkommer avförs de värnpliktiga ur rullorna.

Det bör också framhållas att de anställda soldater och sjömän som slutar i Försvarsmakten behåller en krigsplacering och bidrar därmed på motsvarande sätt att avlösa tidigare pliktpersonal.

Rekryteringsmyndigheten ansvarar för att krigsplacering sker.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör