Kategoriarkiv: tolkar

Tolkarna borde få en egen solidaritetsförklaring!

I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.

Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.

Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.

Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:

”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”

Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.

Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?

Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…

Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!

Vänta inte till dess den första tolken dödas!

Idag hade SvD en debattartikel om de afghanska tolkarna av frilansjournalisten Siri Steijer och Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Fri Värld. Poängen är klar. Utan hjälp från dessa människor hade inte våra trupper kunnat göra sitt jobb lika bra. Vi bör därför ta vårt moraliska ansvar och göra något som kan skydda dem och deras familjer den dagen vi inte är kvar i Afghanistan på samma sätt.

I december gick Akademikollegan Johanne Hildebrandt hårt åt regeringen i samma ärende. Det är inte annat än en stor skam för Sverige att inte regeringen erkänner tolkarnas utsatthet, skrev hon i SvD. Dagen före julafton försökte Försvar och Säkerhet dra sitt strå till stacken genom julsagan Karl-Bertil Officers julafton om en
armémajor som tar saken i egna händer. Inlägget är F&S näst mest lästa någonsin och indikerar att många av läsarna känner för frågan.

Det är dags att öka trycket kring tolkarnas utsatthet. Det måste göras utan att hemfalla åt stigmatisering. De är vanliga människor som du och jag. Det är inte säkert att huvuddelen ens vill lämna Afghanistan, utan andra åtgärder kan också vara goda gärningar. När svenska styrkor etablerade sig i norra Afghanistan vintern 2005/2006 valde de efter hand att arbeta för oss och använda sitt kunnande om kultur och språk för att försörja sina familjer eller av andra skäl. Trots att allt fler gör allt dystrare prognoser för tiden efter ISAF, så arbetar de fortfarande lojalt vidare.

Det är tydligt att vår lagstiftning inte kunnat förutse den här situationen, men den ignorans tillståndet bemöts med upplever jag som kyligt byråkratisk i bästa fall. Vi borde låta frågan bli snabbutredd, varför inte genom en tilläggsuppgift till nästa steg i veteranutredningen som leds av folkpartiets förvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ordförande i Riksdagens EU-nämnd.

I morgon kommer Fri Värld med en rapport om de afghanska tolkarna. Försvar och Säkerhet kommer att intensifiera bevakningen kring de afghanska tolkarna. Jag upplåter med glädje debattutrymme till den som vill lägga förslag hur den politiska nivån ska kunna övertygas om att inleda en utredning eller hur konkreta förslag skulle kunna se ut som bemöter dessa människor med en humanistisk ansats. Exempel från omvärlden saknas inte.

Idag hade Expressen en ledare med rubriken Varning för blågul försvarsnostalgi. När det finns en risk för att försvarsvänliga krafter etiketteras med ord som nostalgi, så är en god medicin att visa sitt engagemang även för Afghanistan. Kom och gör din röst hörd, både för vårt försvar och allas säkerhet!

Solidaritet? Javisst, men inte med småfolket.

Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det säger ansvarige ministern Tobias Billström (M) om de afghanska tolkar som möjliggjort den svenska ISAF-styrkans arbete och som, förutom att de riskerat sina egna och sina familjers liv även indirekt räddat livet på otaliga svenska soldater. Allt enligt Johanne Hildebrandt i dagens SvD.
Egentligen är detta inget att förvånas över; det ligger ju helt i linje med svensk tradition. Ingen ska särbehandlas, ingen ska ha några särsilda förmåner (om man inte är politiker) och alla ska leva efter den självklara regeln att ställa sig sist i kön som alla andra.
Dessutom rör det sig ju bara om lokalanställda som fått bra betalt för sina tjänster, avsevärt bättre än vad flertalet afghaner ens kan drömma om, så varför klaga??? och tar vi dem till Sverige kanske talibanerna följer efter och alla vet ju vad det kan innebära i förlängningen, eller….?

Även om jag misstänker att allt detta snurrat genom Billströms huvud tror jag att det avgörande skälet till en annars fullständigt obegriplig svensk njugghet är rent politisk.
En gräddfil för tolkarna till Sverige skulle vara att medge ett misslyckande. Den svenska insatsen i Afghanistan skulle ju innebära att vi gjorde och gör skillnad, där, då och nu. Att vi drar oss ur efter ett, om inte mission accomplished så näst intill.
Att skillnaden inte blev större än att lokalanställda skulle behöva särskilt skydd kan inte politiskt accepteras.

Att vi satsat miljarder och människoliv för att få vara med och leka och visa principiell solidaritet och lyhördhet innebär tydligen inte, enligt Billström, att vi måste göra detta konkret för den lilla människan.
Solidaritet med den enskilde anställde med familj som riskerat och framgent riskerar livet ger inga storpolitiska poäng som kan inkasseras då vi behöver lösa ut vår egen solidaritetsdoktrin. Det hindrar inte att agerandet är en skam för Sverige och något som knappast kommer att underlätta rekryteringen av tolkar i kommande missioner!