Kategoriarkiv: u-137

Författarens kommentarer till ”I sista minuten”


Batteri Tjurkö pjäsplats idag (Bild lånad från www.fortsweden.com)
Flera frågor har dykt upp efter serien som publicerats i veckan. Här reder författaren ut några frågetecken.

/ Skipper

---------------


Först tre STORA tack: till er som tagit er tid att läsa mitt opus; för alla positiva reaktioner; samt till Skipper, som gjort sig möda att publicera det.

Först vill jag nämna något om berättelsen i sig, sedan svara på några av de frågor som ställts och där utveckla en av den för att visa på hur många överväganden kan ligga bakom ett till synes enkelt beslut. till slut ska jag än en gång försöka vederlägga desinformationen om "felnavigering".

"I sista minuten" är publicerad i Marinmuseets årsbok 2010. Efter att obetänksamt tackat ja till att skriva ett kapitel, drabbades jag av viss vånda. Hur skriva utan att ta kopia på krigsdagboken, hur undvika allftör omfattande fotnoter, hur förmedla känslan i oprummet de där timmarma, och framför allt: hur göra händelseutvecklingen förståelig för den helt oinsatte?

Reslultatet blev en mycket tidsavgänsad, dramadokumentärsinfluread berättelse, som endast i smådetaljer avviker från krigsdagboken, av sekretess- och förståelseskäl. Sedan måste jag även tacka "Amiralen", som plötsligt uppenbarade sig och gav mig möjligheten att ge en rimlig förklaring till Sovjets agerande. För säkerhets skull: det är inte hans inre monologer, de är helt och hållet mina egna.

Förutom händelseförloppet var avsikten att försöka förmedla något av den nervpress, stress och arbetsbörda som sedan blev vardagsmat för stora delar av främst marinens personal.
Slutligen, att försöka avliva några av de värsta myterna och desinformationerna.

Så: några av frågorna. Ja det är kustrobotbatterimed Rb 08 som avses. Materiel och personal fanns i närområdet, och"Amiralen" räknade säkert med att även detta system kunde aktiveras på motsvarande sätt som batteri Tjurkö. Hans klocka startade ju i från den tid U 137 gick på, så han måsste räkna med möjligheten att delar av kustrobotsystemet kunde utnyttjas. För vår del gjorde personalbristen att vi inte kunde bemanna systemet, de behövdes bl a på TÖ.

AJ 37 och Rb 04: Där och då visste vi på vår nivå inte om man hunnit ladda planen vid denna tid. Någon samordning av flygvapnets och våra eventuella vapeninsatser hade inte aktualiserats vid denna tid. "Amiralens" överväganden har jag redogjort för.

Nej, inga varningsskott avlossades. Däremot genomfördes ju korrektionsskjutningarna på ett synnerligen "demonstrativt" sätt.

Så till frågan varför vi inte valde batteri Ellenabben (EN) istället? Deras ARTE 719, var ju redan "planterad" och klar. Batteriet låg på Aspö, med ARTE:n på Bollö, dvs väster om Tjurkö. Batteri EN hade 7,5 cm pjäser och betydligt kortare skottvidd än batteri Tjurkö ( TÖ). Om vi öppnade batt EN skulle Sovjets styrka enkelt kunna "runda" batt EN:s effektiva porté. EN hade också sämre möjligheter att eldleda i Gåsefjärdens närområde Öppnade vi batt EN ARTE 719, fick vi inte fram budskapet att de tunga pjäserna på TÖ var eldberedda. Batt EN, helt ögrupperat, underhålls- och transportåtgäder krävdes, dvs mer personal och fler båtar. Batt TÖ förmåga att bekämpa markmål: att inte räkna med helikopterluftlandsättning vid fritagningsförsök borde leda till krigsrätt. 
ARTE 719 på Torhamn har redogjorts för, den användes flitigt i telekrigföringen. Personalen räcker inte till att bemanna två batterier. Osv, osv. 
Osorterat? ja, men så snurrade övervägandena inledningsvis. Den grova kalibern och markmålsförmågan blev avgörande: Bemanna batteri TÖ. Bakom många till synes enkla beslut ligger omfattande bedömanden.

Källan till Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen" i dessa avseenden är jag.

Så "felnavigeringen". Observera att detta skrevs 2010, alltså före det Sverige fick tillgång till 2011 års informationer. Om syftet tar jag inte ställning annat än 1995 år kommissions uttalanden; givetvis kan andra syften funnits; i detta sammanhang egentligen av mindre vikt. Oavsett vilket syftet var, har det uppenbarligen krävt U 137 närvaro på svenskt inre vatten; med kärnvapenbestyckning.

1995 års kommission är enligt min uppfattning den mest gedigna och självstandiga hittills. Den arbetade under lång tid, med hög intensitet och med de bästa hjärnorna som fanns. Den arbetade strängt vetenskapligt. Dess slutsatser måste tas på största allvar av både statsledning och debattörer.

Därmed har jag också sagt att jag anser Ekelius/Mossbergs utredning, som arbetade några månader med få personer, uppenbarligen på det tidigare materialet i pappersform, vara ett beställningsverk utan tillräcklig fakta- eller vetenskaplig grund för sina slutsatser. Bl a neglierar man 1995 års konstaterande, att U 137 noga fastställt sitt läge, utan att vederlägga det med nya fakta.

1995 års kommission fastslog alltså, att "..........ubåten noga fastslällt sitt läge....". Att detta förtfarande avfärdas av vissa är minst sagt uppseendeväckande.

Men det mest uppenbara beviset anser jag att vi haft framför näsan hela tiden. Jag tar det igen. långsamt:

Ubåten går på grund.
Ubåten kör dieslarna på högvarv hela natten.
Ubåten kan definitift inte köra framåt, över grundet.
Ubåten kan definitivt inte försöka backa av grundet, DET ÄR TENKNISKT OMÖJLIGT att backa för dieseldrift.

Då finns det bara en enda vettig anledning att ligga och väsnas hela natten: att ladda batterierna för att SEDAN försöka backa av grundet med eldrift.

Ubåt som befinner sig vid Bornholm eller NÅGOT annat ställe, på rutinuppdrag eller övning, knallar ALDRIG omkring med tomma batterier.

En sovjetisk ubåtschef, med kärnvapen ombord, som uppträdde så skulle omgående få en lång vistelse i ett kallt klimat, bokstavligen

Ubåt har bara tomma batterier om den är på speciellt uppdrag i speciellt område, där den inte kan snorkla , därför att den inte får upptäckas där och tvingats till undervattensläge och hindrats att snorkla av yttre omständigheter.

Eller, enklare uttryckt: genomföra ett uppdrag på annan stats territorium.

Tack
Rolf Lindén

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 4 av 4)



Här publiceras den fjärde och sista delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 12 och 3 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Epilog

Bemanningen slet som djur på Tjurkö. Vid 22-tiden var eldledningen inmätt och horisonterad. De sovjetiska fartygen övervakades minutiöst, nu med spaningsmod igen. Ett av fartygen hade ju inte stoppat i tid, utan kommit in nästan 500 meter på svenskt vatten, innan en ilsken morsesignal från en av våra torpedbåtar fått den att skyndsamt vända.

Teknikerna hade det ännu värre: först skulle pjäsdatorn monteras, och det är ju första gången på det här batteriet….. Sedan skulle förbindelserna till eldledningen kopplas in, men det var bemanningen på den rörliga eldledningen väl förfaren med. Vid tretiden är systemet hopkopplat och en timma senare är alla kontroller och dubbelkontroller klara.

Rapporten går till OP-rummet:
”Vi är eldberedda! Pjäsen har högsta eldberedskap! Målföljning kan omedelbart påbörjas – tid till första skott är max 30 sekunder!” 

Från oprummet går omedelbart en begäran till Militärbefälhavaren att få korrektionsskjuta pjäsen klockan 0600. När man skjuter på tjugo tusen meters avstånd, är granaten uppe på nästan sextusen meter, innan den vänder ner igen och den är i luften i över en minut. Inte nog med att lufttryck, luftfuktighet, vindriktning och vindstyrka, olika på varje höjd, påverkar den. Jorden har ju faktiskt roterat lite grann, innan den kommer ner igen. Dessutom påverkar krutets temperatur och eldrörets förslitning skottvidden. Allt det där beräknas förstås, men särskilt de atmosfäriska värdena är mariga. Därför ställer man helt enkelt in ett avstånd och en riktning till en punkt på havet, där man bedömer att eld kan behöva öppnas, skjuter ett par granater, ser hur mycket de missar punkten och ställer in en korrektion, så att man träffar prick vid nästa gång, man öppnar eld i området.

Nej, inget tillstånd till korrektionsskjutning. Men ett dygn senare, prick klockan 0600, drabbas de sovjetiska hydrofonisterna och ubåtsspanarna av ett visst obehag. Plötsligt kommer två 15,2-centimetersgranater nedvrålandes på bara ett par tusen meters avstånd. Innan de hinner få av sig lurarna har nästan fyrtio kilo trotyl detonerat, åtta meter under vattenytan. Det tar tid att få hörseln tillbaka efter sådant. Den första korrektionsskjutningen är genomförd.

Torsdag, en vecka senare. Klockan 1630. Statsminister Thorbjörn Fälldin inleder sin direktsända presskonferens. Överallt lyssnar folk på radio eller ser på TV:n, nästan lite nonchalant. Det här börjar bli vardagsmat, allt har ju gått bra hittills….. Plötsligt stelnar alla till, även framför TV:n i OP-prummet. Vad är det karln säger?

”.. är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium, redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på ett militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt är, att enligt de undersökningar, som vi företagit, är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med en ännu större sannolikhet – en sannolikhet, som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör, att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget"

 Det blir dödstyst i OP-rummet. Och i hela Sverige!







Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010:

1981-11-04: ”Kl 1630. Det blev en utomordentlig chock, när statsministern inledningsvis meddelade, att han ansåg, att det fanns kärnvapen ombord. Fälldin gjorde ett enligt min mening mycket bra framträdande. Lugnt, allvarligt och nästan landsfaderligt. Det stämde väl överens med hans agerande under alla dessa nio dagar.”.


1995
Ytterligare en kommission har just presenterat sin utredning. Den här består av Sveriges främsta tekniska experter. Inga politiker, inga militärer. Och den har bara granskat en begränsad del av våra tekniska bevis. Vittnesmålen från människor som till och med tagit på en ubåt, är bortsorterade. Bara tekniska bevis räknas.

Precis som alla de andra kommissionerna, som jag också har varit med att ta fram underlag till, har även den här brukat komma med krav på kompletterande underlag på fredagarna, gärna på eftermiddagen. Det är åtskilliga gånger helgresan till familjen och Blekinge blivit inställd. Kvar i Stockholm, in i det ofantliga underrättelsematerialet för att rota fram det som frågas efter.

Ljudupptagning. Magnetisk registrering. Videoupptagning med IR-kamera. Alltid i original. Men det blev den bästa rapporten. Den konstaterar, kort och koncist, att:

” ……… av det material som granskats, har kommissionen dragit den otvetydiga slutsatsen, att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt minst tio gånger……”

Beträffande U 137 skriver kommissionen:

” …………… det är ställt utom allt tvivel, att U 137 grundstötning inte berodde på felnavigering. Ubåten har noga fastställt sin position ………. 

Tack. Det hade lönat sig att ta ner hela kommissionen till Gåsefjärden. En natt vid samma tid på året, med samma ljus- och väderförhållanden som vid grundstötningen, fick kommissionen, ombord på ett av våra fartyg, exakt följa U 137:s spår, med varje gir, uppehåll och annat, från långt söder om Utklippan, ända in på Gåsefjärden, ända in i militärledens enslinje. Men den här gången var inte det bakre ensmärket nedrasat, det doldes av ett mörkgrönt, militärt kamouflagenät.

Kommissionen gjorde också en mycket stark knytning mellan U 137:s uppträdande och de hemliga svenska torpedprovet.

I själva verket hade U 137 tålmodigt väntat länge, allt ör länge på botten utanför Gåsefjärden. När väl svenskarnas provskjutning med den nya hemliga antiubåtstorpeden börjat, passerade den svenska ubåten vid ett tillfälle på mindre än 1000 meters avstånd. När provet var slut, hade U 137 nästan ingen batterikapacitet kvar. Hon kunde inte gå utåt för dieseldrift eller snorkla, där hon låg. Den svenska ubåten skulle genast höra och helikoptrarna och radarspaningen se henne. Återstod bara att smyga in mot Gåsefjärden för att ladda batterierna. Det var inte första gången. Själva inpassagen måste förstås ske i övervattensläge. Dessutom kan man passa på att lösa ännu en av uppgifterna: har svenskarna flyttat på sina kontrollerbara minlinjer? I somras fälldes ju minor på nytt här inne.

När U137 stod på grundet och körde sina dieslar på högvarv hela natten, försökte hon inte backa loss. Den ubåtstypen KAN INTE BACKA VID DIESELDRIFT! DEN KAN BARA BACKA VID ELDRIFT! Enda anledningen till, att hon körde sina dieslar hela natten var alltså, att hon försökte ladda sina tomma batterier för att SEDAN försöka backa loss för eldrift.

Det finns ingen ubåtsskeppare i världen som skulle knalla omkring på övning eller rutinuppdrag med tomma batterier.

Att besättningen, som enligt egna vittnesmål samt loggboken passerar fyrar, oljefläckar, drivis, öar och så vidare, inte inser, att de befinner sig på främmande territorium strax FÖRE grundstötningen, är förstås både häpnadsväckande och på ren svenska skitprat. Att U 137 heller, enligt alla internationella regler, inte avgav nödsignal direkt efter grundstötningen är förstås lika talande. För tydlighets skull: Om man är ubåt, inte hemma och står på grund: då är man med säkerhet på någon annans område!

Mer än femton år senare. förre statsministern Thorbjörn Fälldin intervjuas i radions P1 om U 137:s grundstötning. Fälldin avslöjar att FRA vid 21-tiden på kvällen uppsnappat en signal från den befälhavande amiralen till högkvarteret i Moskva. Innebörden är, att han just har stoppat fritagningsflottan, därför att av alla tecken att döma, kommer svenskarna försöka ingripa med vapenmakt, om han överskrider gränsen, trots Sovjets överlägsenhet. Ska han fortsätta………….?

Svaret dröjer till morgonen och uppsnappas också av FRA.
Ett enkelt nej.

”Ja, det har jag själv redan räknat ut. Tillfället är förbi. Svenska attackplan hänger redan i luften och rör jag ett lillfinger, har jag varenda Viggen över mig efter femton minuter. Och utanför Gåsefjärden får väl knappt sillarna rum, som den svenska flottan rumsterar. Det där förbannade Tjurköbatteriet betyder heller inte någonting längre, inte nu. Skulle jag kanske ändå ha fortsatt igår, klockan 2100? Ja, hur som helst, nu kan de inte komma med några överraskningar.”

Han har fel – en gång till.
Det kommer hans hydrofonister att bli varse – i morgon bitti, klockan 0600……


2001
I morgon är det exakt tjugo år sedan U 137 gick på ute på Gåsefjärden. Vi är tio-talet personer i den eleganta, vackert upplysta salongen. Vi ska delta i invigningen av Marinmuseets utställning om den uppseendeväckande händelsen. Klockan tolv i morgon, med pompa och ståt, öppnas portarna. Men här har vi det trevligt, till och med gemytligt. Besedin, andreofficeren på U137 och jag småpratar. Vi har nu träffats flera gånger tidigare. Den ryska vodkan smakar utmärkt och samtalet flyter lätt, ända tills någon abrupt ställer frågan till Besedin:

”Visste ni verkligen inte var ni var?”

Han svarar, med ett skratt:
”-Klart att vi visste var vi var!”

”-Men hade ni någon uppgift?”

”-Klart att vi hade en uppgift!”

"-Vilken då?”

Ett vänligt, men menande leende till svar...

”-Men kärnvapen då, hade ni det?” 

”-Det är klart, att vi hade kärnvapenstridsspetsar. Våra torpeder var så oexakta och våra mål så stora, att vi måste ha största möjliga vapenverkan!” 

Efter några ögonblick av total tystnad börjar samtalen igen, tvekande, lite osäkert.
Det tar en stund, innan den goda stämningen åter infinner sig.
Jag har noggrant memorerat Besedins nästan nonchalanta svar.




2011
År 2011 får forskare i studien om ”Det kalla Kriget” tillgång till U 137 topphemliga operationsorder, där det bl a framgår att hon är kärnvapenbestyckad.

Två höga f.d. sovjetiska marinofficerare uppger också till svensk underrättelsepersonal, att fritagningsstyrkan stoppade efter överväganden där man kom fram till att svenskarnas överlägsenhet i kaliber (Tjurkö-batteriets 15,2 cm pjäser) gjorde att man inte kunde gå över gränsen utan tillstånd.


----------------------

Stort tack till Rolf Lindén för att jag fick möjlighet att publicera denna unika berättelse. Det vi alla bör fundera över är hur en liknande situation skulle ha hanterats idag. Finns samma politiska beslutsamhet nu som då? Har vi tillräckligt med militära resurser för att kunna hantera stå emot och hantera en liknande händelse, och framför allt, hade Ryssland agerat på samma sätt idag som då givet nuvarande förutsättningar, efter fullbordat faktum? Dv.s. förhållandevis återhållsamt.

/ Skipper

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 2 av 4)


I dag fortsätter berättelsen med del 2 från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Läs Del 1 här!

/ Skipper

----------------------------

C BK kommer infarandes. Han har, på militärbefälhavarens (MB S) order, redan hunnit svara på TV SYD:s frågor i Malmö, träffat MBS på staben i Kristianstad och fått direktiv, så gott det låtit sig göra, det vill säga nästan inga alls. Ingenting från politikerna. ÖB och staberna är inte krigsorganiserade, MB S har inga egna resurser. ”Ta vad ni har. VB-kedjan och IKFN gäller.”

C BK informerar sig om läget. Ute vid Gåsefjärden börjar det bli rörigt, med örlogsbasens, våra och kustbevakningens fartyg, minstationen och beredskapstroppen, polismästare, länsåklagare, massmedia och nyfiken allmänhet i mängder av små flytetyg. C BK beslutar att själv leda på plats och minutläggaren får order att förtöja vid bryggan, bara några hundra meter från ubåten och minstationen; precis på den plats där den tidigare i somras lade ut en övningsminering i samma område som den fasta. Övningsmineringen togs hem efter någon vecka, när kontrollerna visat, att allt fungerat på rätt sätt. Den riktiga kontrollerbara mineringen är förstås på rätt plats, men endast några få känner till dess existens och ännu färre till det exakta läget på minlinjerna. Minstationen rapporterar, att ubåten står på grund mitt emellan de båda kontrollerbara minlinjerna, som nu är aktiverade; den kan inte ta sig ut; och om vi vill, kan ingen ta sig in utan att bli minsprängd med annat än, att minstationen bombas eller skjuts bort med artilleri….. De säkrade minorna indikerar flitigt, när fartygen, som rör sig på Gåsefjärden, kommer innanför respektive minas räckvidd.


De beordrade telelinjerna kopplas efterhand in på sekreterarens rum, som i all hast fått bli vårt operationsrum, oprummet. Tack och lov för vårt eget omfattande fasta samband i skärgården, och hela länet och för vår sambandsofficer och våra teletekniker, som nu ger oss stela, fasta förbindelser, som inte kan avlyssnas eller störas; till CBK, minutläggaren och minstationen ute vid ubåten, till batteriet på Tjurkö och pjäsen på Torhamnslandet. Inga automatiska eller manuella växlar, inget civilt trådnät, utan gamla hederliga punkt-till -punktförbindelser i vårt eget fasta, hemliga trådnät.

Ute på Tjurköbatteriet har delar av de kupp-placerade stambefälet och andra befäl samt ett antal värnpliktiga anlänt från Kungsholmsfort. Det är inte mer än 500 meter, men man måste förstås transportera sig med färjan till Finskan först. De värnpliktiga ryckte in för tre dagar sedan, men får nu börja med det tunga jobbet att tillsammans med befälen dra pjäsernas stora eldrör rena från konserverande vitmönja och vapenfett. Gnistrande torrt och blankt måste det bli, annars kan eldröret skadas, eller ännu värre, sprängas vid det första eldöppnandet. Andra befäl håller på att aptera stridsammunitionen; durkarna ligger nedsprängda i berget vid pjäserna, allt finns på plats.

Spränggranater, mot trupp och luftlandsättningar, samt stål- och halvpansargranater mot medelstora och stora sjömål får sina högkänsliga tändrör monterade; 46-kilosgranaterna rullas ut till pjäsen och krutladdningar på nära 20 kilo bärs upp och stuvas i sina fack. Man kan nu skjuta pjäsvis eld. Mot mål på marken är det inget problem, tala bara om var målet finns, så kan batteriet leverera eld var som helst inom en radie på över 20 kilometer. Men mot sjömål – vi har ju ingen eldledning, som kan mäta in målen!! Alla system i batteriet dras igång. Men vi har ännu för lite personal. Det räcker bara för att bemanna den först klargjorda pjäsen.

Vid 18-tiden har KA 2 på Rosenholm fått fram en förrådsställd, rörlig ARTE 719. Befäl från det rörliga artilleriet samt tekniker från Kustartilleriförsvarets tekniska förvaltning har hämtats eller ringts in, förråden dammsugs på nödvändig materiel. Pjäserna på Tjurkö är ännu inte ombyggda för att ta emot informationen från den nya eldledningen. Pjäsdatorerna är inte monterade, och kabelsystemet för överföring av eldledningsinformationen är inte utbyggt. Erforderlig materiel till ett provisorium letas upp, medan teknikerna försöker klura ut hur en nödlösning ska kunna åstadkommas. Idéerna finns, men tiden rinner iväg.

I det provisoriska oprummet växer efterhand en skrämmande bild fram. Samtidigt som läget runt Gåsefjärden lugnar sig något, konkretiseras Sovjets åtgärder. Hög aktivitet i luften och i Baltikum. ”Fritagningsflottan” blir till 12 – 14 fartyg: tungt beväpnade, stora högmoderna jagare med överlägen vapenräckvidd och förödande eldkraft mot både flyg och sjömål; ubåtsjagare, korvetter, stora högsjöbogserare och stödfartyg. Stadig kurs mot den punkt man kan komma närmast kusten utan att gå över territorialgränsen; drygt 20 km söder om Karlskrona.

Vid 21-tiden är de framme. Kommer de att gå över gränsen och kränka Sveriges suveränitet? Vi blir då skyldiga, enligt vår instruktion IKFN, att försöka hejda och avvisa sovjetiska enheter med alla till buds stående medel, med den vapenmakt vi förmår, om så krävs. Sovjet är en väldig supermakt och dess Östersjöflotta betraktar innanhavet som sitt. De internationella spelreglerna används när och på sätt, som passar Sovjet. Annars är det inte så noga. Hur kommer man att agera den här gången?

Vad har vi? Det är ju djupaste fred och dessutom efter expeditionstid för oss alla! Nyss hade även de allra högst prioriterade förbanden 24 timmars beredskap och det har bara gått drygt sex timmar, sedan ”larmet” gick! Och larmet var inte av någon större formell art; snarare att organisationer och enheter efterhand började förstå innebörden av en ”enkel” grundstötning och att den höll på att utvecklas till en högst ödesdiger situation.



Några torpedbåtar är på väg ner från Stockholm och är snart här med stridstorpeder ombord, men de är underlägsna i räckvidd och eldkraft. Fast vi inte vet det, är den ubåt som igår genomförde provskjutningar med en ny antiubåtstorped, kvar i området, de där provskjutningarna, som det senare skulle visa sig att U 137 var såååå intresserad av……… Trots begränsad torpedlast är vår ubåt ändå ett ess i rockärmen. Flygvapnets beredskapsrotar kan ingripa mot enstaka främmande plan, men inte mer. Attackflyget förbereder att ladda sjömålsrobotar vid baserna på andra sidan Vänern, men det tar ännu några timmar innan tillräckligt antal plan och flygförare kommit dit och kan vara insatsberedda (24 timmar igen…. ).

Fartygen på Gåsefjärden har ingenting att sätta emot fritagningsflottan. Där utgör minstationen esset i leken. Ska ubåten bärgas mot vår vilja, måste minstationen först förstöras. Men – om en bekämpning påbörjas, ställer bemanningen om mineringen till okontrollerbar drift. Det går på delar av en sekund – sedan är varje enskild mina ett eget vapen och spränger det första fartyget, som kommer inom dess räckhåll – fiende som vän. Och det finns många minor därute…. Inloppet är dessutom smalt; ett enda minsprängt fartyg kommer effektivt att blockera en fritagning. Ja, minstationen är verkligen ett ess, men kan vi få stopp på fritagningsflottan på annat sätt?

Försökspjäsen på Torhamn är just nu en nästan värdelös guldklimp. Stridsammunitionen hinner inte fram förrän framåt förnatten. Pjäsens egen ARTE 719 är grupperad på stranden mot Kalmarsund och hinner inte omgruppera till skärgårdsområdet. Dessutom behöver vi ett vakande öga i södra Kalmarsund. Därför kan pjäsen, trots sin överlägsna precision och räckvidd, ändå inte bekämpa fritagningsflottan just nu, om så skulle behövas. För vår del återstår alltså bara Tjurköbatteriet. Pjäsen är redan skjutklar, den rörliga eldledningen MÅSTE hinna dit!



Klockan drar sig mot nitton. De senaste informationerna samlas in, kartorna kompletteras och den kortfattade dagordningen för mötet handskrivs på en overheadhinna. Deltagarna hittar själva till ordersalen efter många och ibland roliga övningar. Alla känner varandra väl. Nu är det allvar och inpasseringen har skett i ett huj. Till och med servicen fungerar som på övningarna. Någon har fått fram frallor och kaffe. Mycket välbehövligt, visar det sig genast.

Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av, vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.

Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning, som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden. Förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas, så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats men också med tanke på tredje mans säkerhet.

Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet och beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område, som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.


Samtidigt som de civila representanterna lämnar staben, rullar den rörliga ARTE 719 ut från Rosenholm på väg mot Tjurkö. Inga civila eller militära hastighetsbestämmelser gäller – här står mer på spel än så. Fritagningsstyrkan närmar sig obevekligt: jag börjar tro, att den sovjetiske amiralen har bestämt, att den svenska territorialgränsen ska överskridas 2100. I så fall är det en timme kvar. Mötets resultat samt våra åtgärder och läge rapporteras till CBK ute på Hästholmen via direktlinjen. Han säger OK – och rappa på med eldledningen. Han är lugn som en filbunke, fast jag vet, vad som snurrar i hans huvud. Han står uppe på minutläggarens kommandobrygga, ute på bryggvingen och ser på den nu väl upplysta ubåten några hundra meter bort. Mitt i målet, om det skulle braka loss.



Underrättelseofficeren får nya oroande uppgifter via sin ”privata” linje från FRA. Det verkar som en stor sovjetisk robotjagare försöker smyga fram i tungtrafikkorridoren söder om Öland. Vi får en bra position och Torhamnseldledningen får order att först radarspana och sedan mäta in sig ordentligt på målet, för att sedan sporadiskt spana för att hålla reda på jagaren. Tur att vi inte omgrupperade den! Jagarens signalspaningsutrustning kommer ögonblickligen varna chefen att just en ARTE 719 i spaningsmod ser honom, att den går över i målfångning och sedan eldledningsmod. Fartygschefen begriper vårt underförstådda men glasklara meddelande: Vi har dig på kornet och tittar till dig lite då och då, för att du inte ska hitta på något dumt! Han skickar med säkerhet oroliga frågor till sin chef: vilket eller vilka vapensystem är det som mäter in sig på mig? Han kommer inte att få något säkert svar, helt enkelt för att man inte har något att ge.

Temperaturen i oprummet har stigit ytterligare några grader, både bildlikt och bokstavligen. Även om Torhamnspjäsen kan skjuta nästan 40 km, är jagaren utom räckhåll. Men tänker han sig mot Gåsefjärden är DET problemet snart ur världen. Men vi har ett annat litet problem; fritagningsflottan....




Fortsättning följer....

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1)




Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.

/ Skipper

----------------------------

Av Rolf Lindén 


Prolog

Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..

På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………

På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………


En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på Torumskär, men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på Flakskär. Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på Flakskär syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats, Blå Port, Karlskrona. Operativa sektionen.1.

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård - - - Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge - - - Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen - vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer.....


Rolf Lindén

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1 av 4)




Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.

/ Skipper

----------------------------

Av Rolf Lindén 


Prolog

Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..

På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………

På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………


En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på (....), men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på (....). Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på (.... ) syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats (Blå Port i Karlskrona) - Operativa sektionen

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård - - - Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge - - - Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen - vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer.....


Fotnot: Den operativa sektionen planlägger och leder kustartilleriets och arméförbandens strid i Blekinge under C BK. Sektionen ansvar även för samordningen med civila aktörer.


Rolf Lindén