Karl-Bertil Officers julafton
Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann.
På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.
Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.
Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften "Aktas! Obligatoriskt avtal!" på kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde - se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.
Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.
En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.
Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.
Det var nu som Karl-Bertil fattade sitt beslut.
Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.
Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig.
Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006.
I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.
Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.
Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
"Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!"
"Å", svarade Karl-Bertil yrvaket, "det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså."
"Stackars major", sa hans försvarsminister, "ska han arbeta och slita på själva julafton också."
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet", sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar." Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.
Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:
TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.
I officersmässen var julstämningen i full gång. Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.
"En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!" ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.
"Nu är granen klar!" sa försvarsministern, "Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!"
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.
Efter maten sa Karl-Bertil:
"Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut."
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. Hans yttrande var ingen lögn - han tänkte verkligen på sina dokument.
"Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg", sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
"Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten", sa den glöggfryntlige migrationsministern.
"Tack snälla stasrådet, men det behövs inte", sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
"Kör in till staden!"
Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.
Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
"Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?"
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. "V-vadå...jaa... hurså...?"
"Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!"
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de sina.
Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
"Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . ."
En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar - som Karl-Bertil Officer redan betalat.
Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.
Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
"Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567...ambassaden i Kabul? ... jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . .."
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
"UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias!"
"Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!"
"Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!"
"Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!"
"Men kära nån", sa försvarsministern, "hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som är militär chef här?"
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
"Vad sa du att du gjorde sa du?"
"Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar."
"Är du inte klok, major!"
"Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar." "Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.
"Men migrationsministern", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha dem!"
"Sa och sa! Det var ju mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?"
"De står förprickade i en bok", sa Karl-Bertil.
"Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!"
"Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas."
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
"I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!
Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!"
Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.
Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?
Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.
Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
"Kan vi få tala med utrikesministern?" sa migrationsministern. "Det gällde ett skyddspass."
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
"Goddag", sa migrationsministern generat. "Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar."
"Jag skulle be så mycket om ursäkt", sa Karl-Bertil, "men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det." Utrikesministern stod och gapade.
"Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast han sen. "Vill du ha ett fikon?"
"Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går", sa ministerns fru. "Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade." "Ja, vi brukar säja det när dom ringer", sa utrikesministern. "Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!"
När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
"Vår major är en god människa", löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
"Det var en välsignad jul", sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Invidzonens julhälsning
Invidzonen är en idell riksorganisation som arbetar med att aktivt och kreativt stötta anhöriga till utlandstjänstgörande personal. Att stärka de anhörigas självkänsla, självförtroende och tillit till sig själva.
Att ge anhöriga en möjlighet att använda sig av sin kreativitet till personlig utveckling. Få alla anhöriga att känna att de är viktiga och behövs samt att motverka känslan av ensamhet.
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 7)
"Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal."
kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.
På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.
Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.
År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 - 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.
Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:
"Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten."
och på sidan 41:
Det är en beskrivning som jag delar. Det södra strategiska kommandot är just nu det viktigaste för Ryssland, inte minst med tanke på spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan som jag berört tidigare liksom Dagestan. Men, omvärlden gör klokt i att inte bortse från just förmågan till att skifta tyngdpunkt. Inte minst excellerar Ryssland när det gäller järnvägstransporter. Vidare har Finland klart identifierat den ryska avsikten att rusta upp krigsmakten kraftigt. Prioriterade områden anges som kärnvapen, rymd- och flygresurser.
Redogörelsen innehåller också ett avsnitt om krigföringens utvecklig, där det betonas att gränserna mellan politisk påtryckning och krigföring blir mer diffusa. Mycket sker enligt rapporten i informations- och cybermiljön. Vidare skriver man:
, vilket är en liknande slutsats som Storbritannien dragit nyligen.
Arktis har naturligtvis ett särskilt avsnitt, där Ryssland bedöms motverka Kinas och NATO:s närvaro i området. Det finska statsrådet bedömer intressant nog att en väpnad konflikt i Arktis är osannolik.
Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma att Finland nu mycket tydligt uttrycker att landet eftersträvar ett omfattande bilateralt samarbete med USA. Världen har förändrats mycket sedan VSB-pakten.
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Sagor från förr, men vilka läser man idag?
Jag skrev för ett tag sen om att inte bara politiker ibland måste tala och agera tvärt emot den egna övertygelsen. Även herrar och damer officerare var ofta tvungna att försöka övertyga värnpliktiga om sådant som de själva ibland kanske ansåg vara rena vansinnet.
Jag minns t.ex. tydligt hur jag med diverse räkneexempel försökte övertyga allt annat än lättlurade KB-elever om det svenska cykel- och skidinfanteriets stora möjligheter att stå emot och rentav slå de mekaniserade sovjetförbanden, åtminstone om vi fick välja terrängen….
Häng nu med på lite organisationskunskap för infanteriskyttebataljon 66 och norrlandsskyttebataljon 69:
Per skyttekompani x 4:
Pansarskott 68 72
8,4 spårljuspansarspräng 80
9,0 spårljuspansarspräng 20
Stridsvagnsminor 60
Summa 232 x 4 = 928
Tänk, nästan tusen pansarbrytande vapen (tusen + faktiskt om man räknar med vad som fanns på olika specialkompanier) per skyttebataljon. Om hälften kom till skott (500) och av dessa hälften träffade (250) och av träffarna hälften (125) resulterade i utslag eller funktionsnedsättande skada innebar detta att skyttebataljonen kunde bekämpa alla stridsfordon i ett mekaniserat regemente och detta vid lägsta tänkbara sannolikheter för att komma till verkan och träffa.
Tanken svindlade och det var nästan så att man frälstes av sina egna ord och blev troende då man förde upp matematiken en nivå: Då fyra NB och 23 IB gav 27 x 3 x 125 = 10125 bekämpade stridsfordon av olika slag och då var pansarbrigadernas och diverse andra löskeförbands insatser inte medräknade. Hej och hå, moskoviter, Ni göre er ej besvär!
Efter en sådan genomgång var intet öga torrt förrän någon besserwisser bland KB-eleverna började yra om lufthotbild.
Då kom nästa sifferexercis.
Brigadluftvärnkompanierna hade 108 robot 69 x 32 brigader = 3 456 robotar.
Hälften kommer till skott och hälften träffar och, voila, halva frontflyget bortskjutet utan att övrigt lv eller egen jakt skjutit ett skott eller en robot.
Så här kunde man hålla på om det mesta….
Vi lurade de vpl och kanske också oss själva. De enda som inte gick att lura var läkarna då de kom igång med sina medlogdatorer. Ganska snart kunde de visa på att vi inte skulle ha några soldater att hantera alla dessa pansarbrytande vapen. Så länge vi envisades med att bara ha uniformen som skydd och att åka om kring i skynkabilar och plastbandvagnar skulle våra soldater efter första striden vara antingen döda, sårade eller fullt upptagna med att ta hand om sina kamrater.
Trots allt ovan låg det ändå ett visst (stort?) mått av sanning i sagorna. Vi hade verkligen en stor mängd pvvapen, vi hade möjligheter att komma till stor verkan givet rätt terräng och nödvändiga förberedelser, vi hade en stor mängd förband med möjlighet att täcka upp ytan och att kanalisera fienden till för oss gynnsamma lägen. Det fanns en realistisk möjlighet, visserligen med stora förluster, att skapa den tid som behövdes för andra lösningar, dessa må sen ha varit diplomatiska, främmande hjälp eller att ryssen fick stryk på annat håll.
Dagens försvar åker inte skynkabil eller plast såvida man inte tillhör det allt viktigare hemvärnet, men de enstaka bataljoner vi kan ställa på fötter idag täcker definitivt inga ytor, kanaliserar inga fiender och skapar ingen tid. Något luftvärn att räkna med har vi inte och flyget saknar vapen och baser.
Frågan är då vilka sagor eller räkneexempel cheferna använder idag för att motivera soldaterna och sig själva?
Ovanpå detta kan jag bara önska TREVLIGA HELGER…
Vår biometriska framtid är här
Storföretaget IBM släppte precis sin årliga spaning om hur informationsteknologins förändrar vår framtida värld. I år handlade det om hur datorerna ska kunna imitera våra sinnen inom fem år. Vår biometriska framtid befinner sig på stark frammarsch.
Vi ska kunna känna olika slags material som olika slags tyger i en klädaffär på nätet. Genom vår telefon kan vibrationer med varierade frekvenser sändas som upplevs som om det vore linne eller bomull.
Genom att lagra bilder i databaser kan vi assistera vår syn. Det kan hjälpa en läkare att upptäcka hudcancer genom att en terminal jämför fotografier av patienten med tiotusentals bilder på hudytor med hudcancer.
När det gäller hörseln, så tror forskarna att de exempelvis ska kunna urskilja små barns behov genom en kombination av ljudupptagning som matchas med redan insamlad data från övervakning av barns hjärn-, hjärt- och lugnaktiviteter. I realtid ska en smart telefon kunna tala om för föräldern om barnet är hungrig, sjuk eller längtar efter närhet.
På liknande sätt ska din telefon kunna tala om att du är på väg att bli sjuk genom att "lukta" på molekylerna i din andedräkt. Datorer ska också kunna manipulera smaker för att få människor att äta så nyttigt som möjligt.
Fascinerande perspektiv onekligen, men en viktig fråga är hur detta kan användas mot oss eller hur detta kan hjälpa oss att försvåra hot mot vår säkerhet och trygghet som grov organiserad brottslighet, terrorister eller främmande underrättelseverksamhet.
På sitt sätt är framtiden redan här. Det ryska företaget Speech Technology Center annonserade stolt i förra veckan att företaget sålt och implementerat världens första kombinerade röst- och ansiktsigenkänningssystem på nationell nivå genom en affär med Ecuador.
Företaget uppger att precisionen i röstigenkänningen är 97 %. Under ett avlyssnat samtal kan en operatör i efterhand märka rösten och få den jämförd med rösterna i databasen. På samma sätt kan ett inspelat hot jämföras med en misstänkts röst i ett förhör.
Det är ju inte helt säkert att det måste vara en misstänkt i ett förhör, om vi jämför med våra egna erfarenheter, där människor "topsats" utan skälig misstanke under en del uppmärksammade förundersökningar i jakt på DNA-matchning.
Företaget uppger dessutom att teknologin ska göra det möjligt att urskilja ansikten som är förändrade genom exempelvis plastikkirurgi. Om det är möjligt, så är det en stor hjälp när det gäller mycket ljusskygga personer. Där kan det gå lång tid mellan olika spaningsfotografier, och en misstänkt terrorist eller underrättelseoperatör kan ha lagt på sig tio-femton kilo på ett par år, färgat håret och/eller odlat skägg.
Men tekniken kan naturligtvis användas för att lyssna på journalister och deras källor, spåra den elektroniska kommunikationen hos människorättsaktivister eller varna när två kända ansikten i form av fackföreningsledare går in genom en port för ett möte. Denna teknik blir med utvecklingen allt mer tillgänglig för stater, som tidigare inte hade råd med denna omfattning av övervakningsmöjligheter.
Det är ingen tvekan om att vi väljer själva var gränsen ska gå i balansen mellan skyddet för vår personliga integritet och det allmännas intresse att skydda oss mot de som hotar oss. Här är det frågan om politiken och juridiken kan hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen. Den försvåras också av vår bristande förståelse för hur privat lämnad information kan användas. Diskussionen om biometrins ökade betydelse för vår säkerhet och begränsningar måste hållas levande, bland annat på Försvar och Säkerhet.
Fotnot: Det är verkligen ett ödets ironi att en numera väl utvecklad övervakningsstat som Ecuador härbärgerar sin anti-tes Julian Assange på sin ambassad i Storbritannien. Vad blir syntesen enligt Hegel?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
OF 1 – en bofink
I samband med bemanningsarbetet inför FM Org 13 är nog beslutet att ersätta rutinerade plutonchefer med nyexaminerade fänrikar det som väckt mest kritik.
Eftersom utbildningen vid officersprogrammet har plutonchef som mål finns det en viss logik i beslutet. Beslutsunderlaget var troligen framtaget i hastigt läge vilket kan förklara varför det var så illa genomtänkt. Det är min bestämda uppfattning, att den bristande analysen inför beslutet kommer att medföra allvarliga konsekvenser för såväl organisationen som de berörda individerna, om det inte rättas till.
Jag ska förklara hur jag resonerar och också ge ett förslag på lösning.
Enligt flertalet av våra personaltabeller ska plutonchefen vara en OF 1 och den ställföreträdande plutonchefen OR 7. Problemet är att OF 1 kan se ut som ”bofinken”. Det kan vara allt ifrån en nyexaminerad fänrik till en rutinerad löjtnant. Detta har man missat i ”analysen”.
Den som konstruerat tjänsteställningen (FFS 2012:2 13 §) har däremot haft problematiken med ”bofinken” OF 1 klart för sig. I tabellen är nämligen Fanjunkaren (OR 7) inplacerad över Fänriken (OF 1) men under Löjtnanten (även denna OF 1). En i mitt tycke rimlig konstruktion som tar hänsyn till den stora spännvidden hos våra OF 1.
Ur ett formellt perspektiv är det alltså fel att placera en fänrik som chef över en fanjunkare. Men, det tyngsta argumentet mot ett sådant förfarande är givetvis dennes bristande erfarenhet, något som också varit det bärande argumentet i den kritik som framförts.
Om FM istället läst personaltabellen som att plutonchefen ska vara OF 1/löjtnant så håller tankegången. Vi skulle få plutonchefer som har några års erfarenhet att luta sig mot och därigenom betydligt bättre förutsättningar att lösa uppgiften.
Problemet är vad vi ska göra med alla fänrikar. Då jag tog examen för över 30 år sedan fick jag höra, halvt på skämt men också med ett stänk av allvar att ”fänrik är ingen grad, det är ett tillstånd”. Det låg mer sanning i det än vad jag då förstod och i princip är nog frasen giltig än i dag. Om vi betraktar den nyexaminerade fänriken som en oslipad diamant, en lärling som fortfarande är under utveckling, så öppnar sig en utväg.
Ytterst få fänrikar har vid examen en komplett utbildning och den rutin som krävs för att tillträda en befattning som plutonchef. I många fall behövs kompletterande utbildning (YBK), men framför allt praktik för att växa in i rollen. Däremot har de en utbildning som gör dem lämpliga att krigsplacera i t.ex. plutons-, kompani- eller bataljonsstab. Med en placering på en stabsbefattning kan tiden fram till utnämningen till löjtnant användas för kompletterande utbildning och att praktisera på trupp – alltså en slags ”trainee period”.
Givetvis finns det ett problem med det förslag jag skissat på här ovan. Redan i dag upplever många att det i FM Org 13 finns en brist på OF-rader, och om jag förstått signalerna rätt så ska antalet reduceras ytterligare.
Det är dock min bestämda uppfattning att FM måste se över det nyss fattade beslutet om plutonchefer och skapa ett system där ”bofinken OF 1” på ett naturligt sätt ges möjlighet att växa in i rollen som plutonchef. Det måste ske med omtanke om såväl den enskilde officeren som det förband denne ska leda.Det måste ske under ordnade former och det måste, tyvärr få kosta. FM har helt enkelt inte råd att misslyckas.
Jag uppmanar härmed ÖB, tänk om och gör rätt.
Lars Rössle
LSS
Strategisk vindkantring
Så här i juletid kan det vara läge att tipsa den omvärldsintresserade om något att läsa under helgerna. Ett alster som redaktören vill slå ett slag för är skriften Strategisk vindkantring som nyligen publicerades inom ramen för Akademins projekt Svensk säkerhet efter 2014.
Det är ledamöterna i avdelning VI, Johan Tunberger och Jan Blomqvist som gör en intressant genomgång om möjliga utvecklingar i världen de närmaste decennierna.
Skriften börjar med olika utblickar kring olika fenomen som Arktis ökade betydelse, den arabiska våren och utvinningen av skiffergas som kommer att rita om energiberoenden och säkerhetspolitiken på ett sätt vi inte kan överblicka. De stora staterna USA, Kina och Ryssland går författarna igenom på ett sätt som gör det begripligt och kondenserat även för den som inte tänkt så mycket på dessa tidigare. Givetvis fortsätter Tunberger och Blomqvist sitt ständiga arbete med att försöka förklara begrepp som rupturer och malströmmar för den intresserade.
Med avstamp i den dystra triangeln Mindre USA i Europa - Nationalistiskt Ryssland och Europeisk fragmentering resonerar författarna om möjliga scenarier, där vi som läsare uppmanas att reflektera över vad detta betyder för svensk säkerhetspolitik. Scenarierna har namn som Eurokris 2.0 och Stora Oredan 2.0 och beskriver fullt möjliga händelseutvecklingar i stort. För svensk del är själva huvudfrågan vad olika slags framtider ställer för krav på den egna svenska kapaciteten. Att USA och de större europeiska staterna har något omedelbart gripbart på plats i vårt närområde blir mer och mer osannolikt över tiden, om vi undantar det gemensamma robotförsvaret i bland annat Polen.
Ge någon du tycker om, något att tänka på under helgerna genom att ladda ned skriften här.
Den optimala utbildningen
- Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
- Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
- Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.
Nu höjer vi ambitionen!
Efter Trettonhelgen kommer vi att stänga denna adress och lyfta över bloggen till Krigsvetenskapsakademins domän. Bloggen kommer att byta från Blogger till Wordpress i samband med detta. Du kommer att få lägga ett nytt bokmärke för Försvar och Säkerhet. Detta är ett led i Akademins satsning på digitala medier, och hemsidan kommer att få ett nytt utseende med ett par nyheter. Mer om detta senare via hemsidan.
Redaktören ingår också i Krigsvetenskapsakademins delegation till Rikskonferensen i Sälen i mitten av januari. Presidiet representeras av Fil Dr Gunilla Herolf som bland annat ska diskutera EU:s säkerhetspolitik. Vidare ska konteramiralen Göran Larsbrink hålla anförande om omvärlden och svensk försvarspolitik. Jag ska bevaka konferensen för Akademin och bloggens läsare. Tips på särskilda frågor att bevaka mottas tacksamt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Riskfylld verksamhet och fara för tredje man
Militärpolischefen förtydligar
C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.
Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.
"
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.
2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta."
Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.
"
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.
[...]
2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.
[...]"
Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.
"
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare.
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.
3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:
- Vad har hänt?
- Vilken misstankegrad föreligger?
- Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.
Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:
- Vad har hänt?
- Vilken misstankegrad föreligger?
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.
Förolämpad av NOR
Syrien – nära kokpunkten
Det brutala kriget i Syrien fortsätter. Det torde nu ha skördat mer än 50000 dödsoffer, eftersom regimens förluster inte är inräknade i de tal vi konfronteras med dagligen. Vi kan också anta att antalet skadade är minst det femdubbla och vi har uppgifter om att cirka 500000 har flytt landet. Till detta kommer ytterligare kring 1,5 miljoner internflyktingar.
Sedan det senaste inlägget om C-vapen har en hel del hänt. USA har mycket riktigt fört upp Jabhat al-Nusra som en global terroristorganisation med band till/en filial till Al Qaida i Irak. Detta sker samtidigt som landet samtidigt erkänt den nya Nationella Räddningsfronten som det syriska folkets legitima företrädare. På så sätt har den amerikanska administrationen blivit tydligare om vem som är vad. I USA pågår en diskussion om kriget blivit förvärrat av att landet inte aktivt blandat sig i konflikten eller om en alltför tidig inblandning hade resulterat i ännu fler jihadister.
Det är uppenbart att det pågår diskussioner mellan Ryssland och USA om Syrien, både öppet och bakom stängda dörrar. För första gången har nu Ryssland officiellt via sin vice utrikesminister Michail Bogdanov tagit upp temat att Assad börjar förlora kontroll och att det inte går att utesluta att hans motståndare vinner. I iransk media, kontrollerad av Revolutionsgardet, har det samtidigt förekommit uppgifter om att Ryssland har levererat så kallade Iskander, ett ballistiskt robotsystem med god prestanda, till Syrien som svar på besluten av NATO-länderna USA, Tyskland och Nederländerna att skicka totalt sex luftvärnsbatterier av typen Patriot till Turkiet. Det är inte troligt att Ryssland levererat så kvalificerade system med tanke på den uppenbara risken att någon annan kan ta över dem.
En annan intressant utveckling är det faktum att Syrien utfärdat arresteringsorder mot förre libanesiske premiärministern Saad Hariri och ett par personer för finansiering av terrorism. En begäran om en internationell arresteringsorder har skickats till Interpol, som nu behandlar denna i sin interna byråkrati. Saad Hariri svarade i sin tur med att kalla Bashar al-Assad för "ett monster". Detta sker samtidigt som situationen blir allt mer explosiv i norra Libanon kring hamnstaden Tripoli, där miliser lojala med respektive sida i Syrien har utkämpat flera skärmytslingar den senaste veckan.
Mycket uppmärksammat det senaste dygnet har också uppgifterna om att den syriska regimen avfyrat SCUD-robotar blivit. Såväl amerikanska som NATO-källor har anonymt angett detta. Det är än så länge svårt att bekräfta dessa uppgifter. Det syriska utrikesdepartementet förnekar att så är fallet och menar att uppgifterna är konstruerade för att försvaga Syriens ställning i det internationella samfundet.
Lika uppmärksammade har uppgifterna om en massaker på alawiter i Aqrab blivit. Upp emot 125 människor ska blivit mördade enligt dessa uppgifter. En del bedömare menar att detta är den första striden inom den alawitiska grupperingen i landet. En allmän bild tycks vara att det är den regimtrogna milisen Shabiha som skulle gjort sig skyldig till detta. Här är det återigen svårt att veta vad som är sant. På sina håll i Syrien har denna milis blivit förskjuten av regimen på grund av sitt uppträdande, och det finns uppgifter om att dessa band istället gått med på rebellsidan under koncept som vi sett alltför många gånger förr: Det spelar ingen roll vilken sida vi slåss på, bara vi får känna makt.
Vart leder allt detta oss? Närmare ett crescendo antagligen. Frågan är bara i vilken form. Det kan vara värt att minnas president Assads kusin Rami Makhlouf som efter ett par månader in i konflikten hotade att situationen skulle kunna leda till krig i Mellanöstern om regimen blir alltför pressad. Ett citat var:
“If there is no stability here, there’s no way there will be stability in Israel"
De tunga/farliga vapensystemen som regimen förfogar över är kanske det som kan bli den utlösande faktorn. Syrien kan välja att föra över sådana till Hizbollah, vilket innebär ett israeliskt ingripande. Landet kan också välja att anfalla Israel med robotar i en sista desperat manöver som jag berörde i det allra första inlägget om Syrien. Här är det viktigt att komma ihåg att aktörers beslut tas på andra sätt och med andra värderingar än våra.
En tredje intressant aspekt är ett militärt ingripande från omvärlden. De kan ske överraskande i defensivt syfte som den ryska operationen i Kosovo 1999. Den skulle i denna situation kunna innebära att omgivningen bestämmer sig för att exempelvis säkra de syriska C-stridsmedlen. En sådan operation skulle dessutom kunna ske tillsammans eller i varje fall parallellt med ryska och amerikanska förband. Då skulle det på syrisk mark kunna finnas regimtrogna enheter, jihadister, mindre radikala rebeller, ryska förband jämte västliga förband liksom enheter från exempelvis Qatar, Jordanien och Turkiet samt också Hizbollahgrupper och iranska Qudssoldater.
Jag bedömer fortfarande att vi får se en ytterligare "libanisering" av konflikten. Snart väntar stora strider kring Aleppo och Damaskus. Om regimen fortfarande då kan driva utvecklingen i någon mån, så är en eskalering av konflikten i riktning Libanon den troligaste händelseutvecklingen. Om det också kompletteras med överföring av tyngre robotsystem till Hizbollah med åtföljande ingripande från Israel, så har vi det farligaste scenariot.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Det ensamma och fulla ansvaret
Super-JAS – Häpnadsväckande hantering
Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.
JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)
Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.
Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir "ombyggnad" till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.
Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.
Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.
Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.
Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.
Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor.
Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Inte allt, men något
Vi måste förstärka Gotland
Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.
Ungdomarna vill pröva på soldatlivet – vad vill Försvarsmakten?
Ungdomsverksamheten är väsentlig för Försvarsmaktens personalförsörjning och för folkförankringen nu när myndigheten bygger sin verksamhet på anställning eller avtal. Redan tidigare hade den betydelse för Försvarsmakten genom att ett antal officerare och reservofficerare startat sin karriär i någon av frivilligorganisationernas eller hemvärnets ungdomsverksamhet.
Intresset bland ungdomar är dock stort att pröva på vad Försvarsmakten och soldatlivet kan ge. Det märker vi som Försvarsutbildare bland annat genom de pröva-på-helger, Military Weekend, som vi genomför runt om i landet. Här är dessutom många av deltagarna tjejer och/eller har invandrarbakgrund.
Att en ungdom som genomfört ungdomsverksamhet och närmar sig ålder för mönstring har en högre benägenhet än andra att söka till Försvarsmakten och övriga uniformsyrken är naturligt – det är ju intresset för försvarsrelaterade frågor som lockade in den enskilde i ungdomsverksamheten!
Det är därför naturligt att dra slutsatsen att en frivilligungdom som blir uttagen till GMU också är mer benägen att infinna sig på inryckningsdagen än genomsnittet av de sökande.
Förra året genomförde Försvarsutbildarna ca 20 000 övningsdagar och vi har en ambition att öka dessa samtidigt som vi vill utveckla ungdomsverksamheten så att vi attraherar ännu fler.
Av den anledningen tillsätter vi för egna medel en projektledare för att än tydligare kunna knyta vår verksamhet till Försvarsmaktens behov.
Vår intention är att detta skall leda till en ungdomsverksamhet byggd på:
- en förflyttning mot attraktion istället för dagens kunskapsinhämtning
- en ökning av mångfalden
- en ökning av rekryteringskraften till Försvarsmakten
Under förra året och med remissvarv i januari i år har Försvarsmakten producerat ytterligare en i en lång rad av utredningar och inriktningsarbeten av ungdomsverksamheten inom och till stöd till Försvarsmakten. Utredningen skulle ge den strategiska inriktningen av den ungdomsverksamhet som anses kopplad till Försvarsmakten men ännu finns inga beslut i sikte.
Vi vet att en utvecklad ungdomsverksamhet kommer Försvarsmakten till gagn samtidigt som den ger våra ungdomar en meningsfull fritidssysselsättning.
Vi vet vad vi vill men vad vill Försvarsmakten?
Bengt Sandström
Generalsekreterare Svenska Försvarsutbildningsförbundet
Solidaritet? Javisst, men inte med småfolket.
Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det säger ansvarige ministern Tobias Billström (M) om de afghanska tolkar som möjliggjort den svenska ISAF-styrkans arbete och som, förutom att de riskerat sina egna och sina familjers liv även indirekt räddat livet på otaliga svenska soldater. Allt enligt Johanne Hildebrandt i dagens SvD.
Egentligen är detta inget att förvånas över; det ligger ju helt i linje med svensk tradition. Ingen ska särbehandlas, ingen ska ha några särsilda förmåner (om man inte är politiker) och alla ska leva efter den självklara regeln att ställa sig sist i kön som alla andra.
Dessutom rör det sig ju bara om lokalanställda som fått bra betalt för sina tjänster, avsevärt bättre än vad flertalet afghaner ens kan drömma om, så varför klaga??? och tar vi dem till Sverige kanske talibanerna följer efter och alla vet ju vad det kan innebära i förlängningen, eller….?
Även om jag misstänker att allt detta snurrat genom Billströms huvud tror jag att det avgörande skälet till en annars fullständigt obegriplig svensk njugghet är rent politisk.
En gräddfil för tolkarna till Sverige skulle vara att medge ett misslyckande. Den svenska insatsen i Afghanistan skulle ju innebära att vi gjorde och gör skillnad, där, då och nu. Att vi drar oss ur efter ett, om inte mission accomplished så näst intill.
Att skillnaden inte blev större än att lokalanställda skulle behöva särskilt skydd kan inte politiskt accepteras.
Att vi satsat miljarder och människoliv för att få vara med och leka och visa principiell solidaritet och lyhördhet innebär tydligen inte, enligt Billström, att vi måste göra detta konkret för den lilla människan.
Solidaritet med den enskilde anställde med familj som riskerat och framgent riskerar livet ger inga storpolitiska poäng som kan inkasseras då vi behöver lösa ut vår egen solidaritetsdoktrin. Det hindrar inte att agerandet är en skam för Sverige och något som knappast kommer att underlätta rekryteringen av tolkar i kommande missioner!