Sökresultat för ”71” – Sida 29

Syrien – nära kokpunkten

Det brutala kriget i Syrien fortsätter. Det torde nu ha skördat mer än 50000 dödsoffer, eftersom regimens förluster inte är inräknade i de tal vi konfronteras med dagligen. Vi kan också anta att antalet skadade är minst det femdubbla och vi har uppgifter om att cirka 500000 har flytt landet. Till detta kommer ytterligare kring 1,5 miljoner internflyktingar.

Sedan det senaste inlägget om C-vapen har en hel del hänt. USA har mycket riktigt fört upp Jabhat al-Nusra som en global terroristorganisation med band till/en filial till Al Qaida i Irak. Detta sker samtidigt som landet samtidigt erkänt den nya Nationella Räddningsfronten som det syriska folkets legitima företrädare. På så sätt har den amerikanska administrationen blivit tydligare om vem som är vad. I USA pågår en diskussion om kriget blivit förvärrat av att landet inte aktivt blandat sig i konflikten eller om en alltför tidig inblandning hade resulterat i ännu fler jihadister.

Det är uppenbart att det pågår diskussioner mellan Ryssland och USA om Syrien, både öppet och bakom stängda dörrar. För första gången har nu Ryssland officiellt via sin vice utrikesminister Michail Bogdanov tagit upp temat att Assad börjar förlora kontroll och att det inte går att utesluta att hans motståndare vinner. I iransk media, kontrollerad av Revolutionsgardet, har det samtidigt förekommit uppgifter om att Ryssland har levererat så kallade Iskander, ett ballistiskt robotsystem med god prestanda, till Syrien som svar på besluten av NATO-länderna USA, Tyskland och Nederländerna att skicka totalt sex luftvärnsbatterier av typen Patriot till Turkiet. Det är inte troligt att Ryssland levererat så kvalificerade system med tanke på den uppenbara risken att någon annan kan ta över dem.

En annan intressant utveckling är det faktum att Syrien utfärdat arresteringsorder mot förre libanesiske premiärministern Saad Hariri och ett par personer för finansiering av terrorism. En begäran om en internationell arresteringsorder har skickats till Interpol, som nu behandlar denna i sin interna byråkrati. Saad Hariri svarade i sin tur med att kalla Bashar al-Assad för ”ett monster”. Detta sker samtidigt som situationen blir allt mer explosiv i norra Libanon kring hamnstaden Tripoli, där miliser lojala med respektive sida i Syrien har utkämpat flera skärmytslingar den senaste veckan.

Mycket uppmärksammat det senaste dygnet har också uppgifterna om att den syriska regimen avfyrat SCUD-robotar blivit. Såväl amerikanska som NATO-källor har anonymt angett detta. Det är än så länge svårt att bekräfta dessa uppgifter. Det syriska utrikesdepartementet förnekar att så är fallet och menar att uppgifterna är konstruerade för att försvaga Syriens ställning i det internationella samfundet.

Lika uppmärksammade har uppgifterna om en massaker på alawiter i Aqrab blivit. Upp emot 125 människor ska blivit mördade enligt dessa uppgifter. En del bedömare menar att detta är den första striden inom den alawitiska grupperingen i landet. En allmän bild tycks vara att det är den regimtrogna milisen Shabiha som skulle gjort sig skyldig till detta. Här är det återigen svårt att veta vad som är sant. På sina håll i Syrien har denna milis blivit förskjuten av regimen på grund av sitt uppträdande, och det finns uppgifter om att dessa band istället gått med på rebellsidan under koncept som vi sett alltför många gånger förr: Det spelar ingen roll vilken sida vi slåss på, bara vi får känna makt.

Vart leder allt detta oss? Närmare ett crescendo antagligen. Frågan är bara i vilken form. Det kan vara värt att minnas president Assads kusin Rami Makhlouf som efter ett par månader in i konflikten hotade att situationen skulle kunna leda till krig i Mellanöstern om regimen blir alltför pressad. Ett citat var:

“If there is no stability here, there’s no way there will be stability in Israel”

De tunga/farliga vapensystemen som regimen förfogar över är kanske det som kan bli den utlösande faktorn. Syrien kan välja att föra över sådana till Hizbollah, vilket innebär ett israeliskt ingripande. Landet kan också välja att anfalla Israel med robotar i en sista desperat manöver som jag berörde i det allra första inlägget om Syrien. Här är det viktigt att komma ihåg att aktörers beslut tas på andra sätt och med andra värderingar än våra.

En tredje intressant aspekt är ett militärt ingripande från omvärlden. De kan ske överraskande i defensivt syfte som den ryska operationen i Kosovo 1999. Den skulle i denna situation kunna innebära att omgivningen bestämmer sig för att exempelvis säkra de syriska C-stridsmedlen. En sådan operation skulle dessutom kunna ske tillsammans eller i varje fall parallellt med ryska och amerikanska förband. Då skulle det på syrisk mark kunna finnas regimtrogna enheter, jihadister, mindre radikala rebeller, ryska förband jämte västliga förband liksom enheter från exempelvis Qatar, Jordanien och Turkiet samt också Hizbollahgrupper och iranska Qudssoldater.

Jag bedömer fortfarande att vi får se en ytterligare ”libanisering” av konflikten. Snart väntar stora strider kring Aleppo och Damaskus. Om regimen fortfarande då kan driva utvecklingen i någon mån, så är en eskalering av konflikten i riktning Libanon den troligaste händelseutvecklingen. Om det också kompletteras med överföring av tyngre robotsystem till Hizbollah med åtföljande ingripande från Israel, så har vi det farligaste scenariot.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Super-JAS – Häpnadsväckande hantering

Av Hans Lindblad, fd försvarspolitiker och riksdagsledamot (Fp)

Karin Enströms snabba beslut om JAS 39E/F förvånar mig. Det skulle aldrig ha gått på min tid. Så täta versionsbyten gör väl inget annat land. Kostnaderna kommer åtminstone tio år för tidigt. Att tillskjuta pengar 2013-14 verkar konstigt, man bör väl vänta med att låsa tekniken för att få modernare om några år, och då behövs väl inte pengar de närmaste åren, såvida det inte är Schweiz som styr.

Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.

JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)

Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.

Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir ”ombyggnad” till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.

Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.

Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.

Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.

Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.

Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor.

Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Vi måste förstärka Gotland

Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.

Gotlands strategiska betydelse kan liknas vid ett jättelikt hangarfartyg mitt i Östersjön. Den som behärskar ön har en stor fördel vid en konflikt. Det är hög tid att Sverige återtar Gotland, anser Johan Wiktorin, överstelöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Den ryska gasledningen som passerar nära Gotland har ytterligare stärkt öns strategiska betydelse.

– Om ryskägda betydande ekonomiska intressen hotas inom svensk ekonomisk zon krävs av Sverige att vi kan försvara de intressena i en hotande situation. Om vi inte gör det kan det vara naturligt för Ryssland att bestämma sig för att själva försvara dem, säger Johan Wiktorin.

I dag finns inget sådant hot mot gasledningen eller Gotland, men det skulle räcka med att spänningen ökar i de baltiska staterna eller i Vitryssland, och att det skulle finnas en rysk föreställning om att Nato skulle sätta sig på Gotland för att det skulle utlösa en rysk motreaktion.

– Bästa motdraget är i så fall att själv sätta sig där först, skulle Ryssland troligen resonera, säger Johan Wiktorin.

När dåvarande regeringen Persson 2004 fattade beslut om att lägga ned Gotlands regemente skedde det av ekonomiska skäl. Konsekvensen blev att Gotland, den mest centrala platsen i hela Östersjön, lämnades i ett vakuum, sett ur ett militärt operativt perspektiv.

Gotlands militära förmåga i dag motsvarar ungefär den som gällde under 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg och tog greppet om ön. Skälet till att ryssarna gjorde det då är att Gotland är militäroperativt fördelaktigt, anser Johan Wiktorin.

– Den som kan gruppera militära resurser där har en stor fördel. Sverige borde ha ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på Gotland och skapa ett luftvärnsparaply. Men det måste vara ett stort system som täcker stora ytor utanför Gotland. Det är mycket uthålligare än stridsflyg, säger han.

Ryssland har i Kaliningrad på andra sidan Östersjön ett system som når 400 kilometer mot långsamtgående flygplan, medan stridsflyg fångas in så långt bort som 125 kilometer.

– Lägg ut en passare från Kaliningrad på kartan och se hur långt bort 400 kilometer är, säger Johan Wiktorin retoriskt.

Teknikutvecklingen går mycket snabbt vidare, vilket innebär att det som är 40 mil i dag, är 50 mil i morgon.

Johan Wiktorin är noga med att påpeka att Ryssland inte är ett hot i dag, men landet har annonserat kraftiga upprustningsplaner som ska vara klara inom tio år. Det är den kraftigt planerade förstärkningen som vi i Sverige måste förhålla oss till, menar han.

Sjömålsrobotar borde också vara aktuellt och om vi hade ett lastbilsburet robotbatteri skulle vi kunna regla av hela Östersjön.

– Problemet är att vi lämnade Gotland utan försvar, och då finns det ett psykologiskt motstånd att ändra tillbaka. Tröskeln har höjts väsentligt, säger Johan Wiktorin.

Skulle vi nu stärka försvaret av Gotland skulle det sannolikt beskrivas som ett ”aggressivt drag” i Ryssland.

– Jag menar att det förebygger väpnad konflikt, om omvärlden uppfattar att vi kan skydda utsatta delar av Sverige, säger han.

En annan viktig förmåga på Gotland är att kunna försvara robotsystemen och luftvärnsparaplyet. Till det krävs någon form av kvalificerat arméförband, menar Johan Wiktorin. Att befästa Gotland med luftvärn och robotar utan att ha förmåga att skydda systemet på marken gör försvaret sårbart och öppnar för markattacker.

Frågan om Gotlands försvar har ytterligare en betydelsefull psykologisk aspekt, anser Johan Wiktorin. Eftersom statsmakten officiellt säger att hela landet ska försvaras, tappar retoriken i trovärdighet då det inte finns några synbarliga tecken på svensk försvarsförmåga av en av Östersjöområdets mest strategiskt belägna platser.

Gotland har alltid haft en strategisk betydelse, mitt i Östersjön, liksom Åland. I fallet Åland finns en traktat som gör öarna till en demilitariserad zon vilket gör dem svårare att besätta.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 4 (militär oförutsägbarhet)

Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.

Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.

För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.

För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

”at least 9,000 troops, including support troops, or
– at least 250 battle tanks, or
– at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
– at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division.”

Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Kinas strategiska utveckling kommande decennier

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Kina tilldrog sig en del uppmärksamhet i slutet av november, då man för första gången genomförde start och landning med stridsflyg på sitt första hangarfartyg. Denna händelse passar väl in i berättelsen om det växande Kina som i spåren av sin ekonomiska tillväxt stiger fram som en geopolitisk konkurrent till USA. Realiteterna är dock något mer blygsamma, inte minst på den militära sidan.

Hangarfartyget i fråga är en ombyggd andrahandsprodukt från Ukraina, och för att vara fullt användbar i mer praktisk bemärkelse behövs ytterligare beväpning, utrustning, och inte minst övning i större sammanhang än vad som genomförs idag. Samtidigt är det uppenbart att detta fartyg är ett av många uttryck för kinesiska ambitioner om nya och utvecklade förmågor i framtiden. Och om det är bredare strategiska skiften och säkerhetspolitiska förändringar som intresserar oss – snarare än mer kortsiktiga utmaningar av teknisk natur – så är detta en utveckling som bör följas.

Det amerikanska försvarsdepartementets årliga rapport om Kinas militära och säkerhetspolitiska utveckling publicerades under våren. En av de slutsatser som kan dras från detta dokument är att mycket alltjämt är oklart och svårgenomträngligt när det gäller kinesisk militär utveckling – från strategi till teknologi. Några allmänna kommentarer kan dock göras.

Det förefaller som om Kina ser 2000-talets två första decennier som en strategisk möjlighet, en period då man utan större externa konflikter – men med en del mindre – kommer att kunna fokusera på att bygga upp sin ekonomiska och militära styrka för framtiden. Det är – av flera skäl – inte lämpligt att kalla det för en strategisk time-out, men det tycks ändå vara en period där fokus ligger på uppbyggnad mer än något annat. En central balansgång finns därför mellan å ena sidan viljan att utvidga detta möjlighetsfönster för inrikes utveckling och stabilitet, och andra sidan behovet av att befästa sin internationella och – framför allt – regionala position inför framtiden.

Dessa intressen kan komma i konflikt med varandra. Det förstnämnda pekar mot en återhållsam internationell profil, då intern stabilitet sätts i första rummet, medan det senare kan resultera i bland annat den typ av konfrontationer som intensifierats under det senaste året i Sydkinesiska sjön.

Detta leder vidare till frågan om vad vi egentligen vet om Kinas mer långsiktiga säkerhetspolitiska och strategiska prioriteringar. Här kan det vara relevant att peka på det faktum att trots allt tal om landets väg mot framtida global dominans så tycks den mer avgränsade Taiwanfrågan alltjämt spela en central roll i Kinas utrikespolitik och försvarsplanering. I ett vidare perspektiv är detta inte märkligt. Även om ett framtida Kinadominerat internationellt system kommer att skilja sig från till exempel ett USA-dominerat, är landets grundläggande säkerhetspolitiska prioriteringar knappast unika eller obegripliga: säkra och internationellt erkända gränser, inrikes stabilitet, och de centrala statsinstitutionernas fortlevnad.

Snarare än i fundamentala prioriteringar finns det specifika med Kina som säkerhetspolitisk aktör kanske snarare i just dessa institutioners karaktär, och i de följder de kan ha för praktisk politik. Ett exempel är det vi med en lätt begreppsförskjutning kan välja att kalla civil–militär samverkan: de nära relationerna mellan regering, militär och privata företag som i det kinesiska fallet spelar stor roll i till exempel teknologisk utveckling och forskning, cybersäkerhet, och industrispionage. Täta relationer mellan privata och offentliga (inklusive militära) aktörer på dessa fält är givetvis mer regel än undantag i världen, men den starka expansion som kinesiska företag stått för under de senaste decennierna, med allt mer omfattande verksamhet i allt fler länder, gör området särskilt viktigt – och svårt – att bevaka.

Här finns en del av förklaringen till de vanligt förekommande Kinaskeptiska strömningarna i den amerikanska politiska diskussionen, synliga senast under presidentvalet, kanske framför allt på den förlorande sidan. Misstänksamheten finns förvisso på båda sidor av Stilla havet. Den amerikanska omorienteringen till Asien i allmänhet och utvecklingen av Air–Sea Battle-konceptet i synnerhet ses av många som riktade mot Kina. Nu ska det påpekas att det inte är fråga om någon ömsesidig rustningsspiral; Kinas försvarsutgifter väntas öka, men de amerikanska kommer snarare att minska.

Hur mycket och hur snabbt den kinesiska försvarsbudgeten växer är osäkert. Den amerikanska uppskattningen av Kinas reella försvarsutgifter för 2011 ligger i spannet 120–180 miljarder USD. Den officiella ökningen för 2012 var 11,2 procent, vilket innebär en försvarsbudget på 106 miljarder USD, eller drygt 700 miljarder SEK, vilket följer på ett decennium med en genomsnittlig årlig ökningstakt på 11,8 procent. Då är Kina alltså drygt halvvägs genom det Pentagon bedömer som en ungefär tjugoårig uppbyggnadsfas. Här finns givetvis också ett av de grundläggande skälen till strävan efter obruten ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet.

Den motverkande tendensen – behovet av att markera närvaro och geopolitisk position – är dock inte oväsentlig. De mest uppmärksammade konflikterna i år har troligen varit de i Sydkinesiska sjön och de runt Senkaku/Diaoyu-öarna. Mer alarmistiska bedömare pekar på att dessa mindre konflikter tillsammans skulle kunna nå något slags kritisk brytpunkt, och leda till en större konflikt, något som inte förefaller sannolikt på kort sikt. Nyligen rapporterades också om att den indiska flottan markerat sitt intresse i Sydkinesiska sjön, vilket bekräftar den tendens som pekades ut här på Försvar och säkerhet tidigare i höst, om indisk maritim expansion österut. Att dessa två asiatiska stormakter, vars militära styrkor främst varit landbaserade, samtidigt ökar sina marina ambitioner behöver inte resultera i storskalig konflikt, men det innebär ökade spänningar, och nya typer av problem att hantera.

En annan följd av det kinesiska agerandet blir troligen nya eller stärkta alliansbildningar mellan små och mellanstora aktörer runtom i regionen, såsom Australien och Indonesien. Samtidigt kommer de stater som befinner sig i något slags konfliktförhållande till Kina rimligen att hoppas på en så stark amerikansk närvaro som möjligt, för att i möjligaste mån få stormakten att bära de försvarsutgifter de själva annars skulle behöva stå för. Här finns en uppenbar parallell till Europas situation under det senaste seklet, och i en allmän bemärkelse finns givetvis ett samband mellan amerikanska neddragningar i Europa och förstärkningar i Asien och Stillahavsregionen. Skillnaderna är dock tydliga, både vad gäller den tänkta motståndaren, och det allmänna världsläget. Kina är inte på samma sätt som Sovjetunionen en uppenbar fiende, och den ekonomiska integrationen – av världen i stort, och av dess huvudaktörer mer specifikt – är långt mycket större.

Det är också i de samhällsekonomiska och världsekonomiska faktorerna – snarare än i den ena eller den andra ögruppen – som vi hittar de mer fundamentala drivkrafterna för den utveckling som skisserats ovan. För även om det är en förändringsprocess som ger upphov till mycket överdrifter och uppblåsta metaforer, så är det uppenbart att 2000-talets första århundrade i ökande utsträckning kommer att domineras av Kina och Indien – vilket gör Asien till ett allt viktigare bevakningsområde för säkerhetspolitiskt intresserade.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.

Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).

Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.

En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?

Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

En marin i användning

Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar!

Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.

För att kunna utveckla morgondagens marin krävs att vi tar avstamp i de övergripande sammanhangen. Mycket pekar på att vi kommer att fortsätta med i princip oförändrad försvarsekonomi och en säkerhetspolitik som liknar dagens. Linjen Tillsammans med andra utan ingående i militär allians kommer sannolikt vara den rådande. Vi vet inte hur världen kommer att utvecklas och därför ger den linjen oss en handlingsfrihet inför framtiden, eftersom det just nu finns ett mindre stöd för en NATO-anslutning.

Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.

Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.

Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.

Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.

Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet.

Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.

I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.

Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.

För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter.

Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 3

I onsdags var turen kommen till en öppen hearing om rysk säkerhetspolitik i Försvarsberedningens regi. Denna sändes över webben. Ett bra initiativ av Försvarsberedningen, och vi får hoppas att detta återkommer regelbundet de närmaste 18 månaderna.

Åhörarna kunde lyssna på ambassadör Örjan Berner, Fil Dr Gudrun Persson och Senior Research Fellow Lena Jonson som gav olika initierade perspektiv på mycket av de inrikespolitiska förhållandena i det stora grannlandet. Det bestående intrycket från föreläsningarna och frågestunden är att Ryssland väger mellan det västerländska och det ryska.

Intressant var att det radikalkonservativa Izborskij Klub diskuterades. Denna sammanslutning/tankesmedja utgår från en konfrontativ anti-liberal ideologi som ser tillvaron som en kamp mot väst. Motståndet ska ledas från en Euroasiatisk union med säte i Rysslands tredje största stad Novosibirsk. Eller rättare sagt från Novo Novosibirsk, här med avantgardistisk mastodontkonst i bästa 20-talsstil med våldsförhärligande kärnvapenubåtar. Min slutsats av hearingen är att vi står inför en ökad osäkerhet när det gäller Ryssland det närmaste decenniet, och att vi därför måste ta höjd för detta i våra fortsatta resonemang.

Det enda jag saknade under det öppna seminariet var lite mer konkreta svar från panelen. Två frågeställningar stack ut från de närvarande riksdagsledamöterna. Den första ställdes av Hans Wallmark (M) och handlade delvis om Kaliningrad, den andra av Peter Rådberg (Mp) och handlade om utvecklingen vid ett sönderfallande Ryssland. Det var just vid dessa tillfällen som jag önskade att de tre experterna kunde lämna ett generellt plan och problematisera frågorna.

Onsdagen blev en lärorik dag för Folkpartiets ledamot, Allan Widman, som efter sändningen skyndade till Folk och Försvar för att deltaga i ett seminarium om utmaningar för den svenska marinen. Hela tillställningen kommenteras här förtjänstfullt av Skipper. Jag delar mycket av dennes intryck från sändningen. Departementsrådet Jan Hyllander höll en mycket bra nivå på sin inledning, där han fångade frågorna om när, var och hur vi behöver en marin krigföringsförmåga. Precis som Skipper anser jag att Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade svårt att nå ut med sitt budskap den här gången.

Det var tidigare chefen för Kustflottan, Claes Tornberg, som satte fingret på den ömma punkten, nämligen den ringa kvantiteten. Med sju kvalificerade ytstridsfartyg om några år måste våra sjöstridskrafter vid en kris välja mellan Östersjön och Västerhavet, annars blir det till att uppträda i fartygsrote i bägge områdena.

Folk och Försvars seminarium var ovanligt väl tajmat, eftersom Riksrevisionen två dagar före hade släppt en rapport om bemanningen i Flygvapnets och Marinens stående insatsförband. Jag kommenterade rapporten här.

Igår kom så en granskning i DN som visade att Försvarsmakten i oktober hade 873 anställda som tidvis tjänstgörande GSS s.k GSS/T. I budgetunderlaget för 2011 (s. 31) till regeringen angav Försvarsmakten att det i år skulle finnas 4700 anställda KGSS (tidigare benämning på GSS/T). Denna planering halverades året efter enligt Budgetunderlaget för 2012 (s. 48), där 2450 GSS/T angavs som den planerade utvecklingen för i år.

När den nya lagen, som bland annat reglerar rätten till tjänstledighet för denna personalkategori, kom i somras hade c:a 4700 tecknat så kallade Interimsavtal. Dessa avtal är inte juridiskt bindande, utan är en slags intresseanmälan enligt Försvarsmaktens information. Vi måste nu hålla tummarna för att Försvarsmakten klarar av att omvandla den här gruppens intresseanmälningar till riktiga ömsesidiga avtal som nu finns på plats.

Annars kommer armén att bli lidande när det gäller uppfyllnad av sina krigsförband. Det är förenat med stora risker om planen kommer efter från början. Det är nu, de första åren efter värnplikten gjorts vilande, som Försvarsmakten har möjlighet att rekrytera ur det s.k värnpliktsmagasinet. I takt med att tiden går måste Försvarsmakten ge fler och fler GSS/T en grundläggande militär utbildning liksom befattningsutbildning innan de kan anställas.

Som jag skrev i det förra inägget om Försvarsberedningen, så måste det till en rejäl utvärdering av försvarsreformen när det blir dags att studera vad som bör göras i försvarspolitiken med anledning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Det förra beslutet togs mot en annan bakgrund, men det är uppenbart för de allra flesta att planen sackar efter. Problemen med bemanningen i alla tre försvarsgrenarna är ett symtom på det, liksom det behov av materielomsättning som tornar upp sig efter 2020.

Till detta kommer annonseringen av de kraftiga ryska upprustningsplanerna, europeisk nedrustning och amerikansk omorientering. Dessa faktorer, som innebär en ökad ösäkerhet, fanns inte vid det förra beslutet. Försvarsberedningen har en grannlaga uppgift att fastställa hur stor den reella svenska militära förmågan är som utgångspunkt vid nästa försvarsbeslut, och därefter kalkylera vad som behövs för att kunna möta den ökade osäkerheten mot 2020.

Det finns en risk att den politiska nivån inte klarar av att behandla bägge frågorna samtidigt. Vi måste därför hjälpa till att påminna beredningens ledamöter om att en god orienterare alltid läser in sig på kartan genom att jämföra den med verkligheten för att sen ta ut en grov kompassriktning. Är det nattorientering bär man dessutom en pannlampa, så att man inte famlar i mörkret.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Gästinlägg: Domen mot säkerheten

Vi har tidigare skrivit om ett vådaskott i Försvarsmakten som gått till åtal. Först skrev jag ett inlägg om anmälarkulturen och sedan skrev David Bergman ett gästinlägg om sin syn på saken. Nu har dom fallit och den anställde blev fälld för framkallande av fara för annan med påföljd villkorlig dom och 40 dagsböter. Det innebär att staten frångår gällande praxis och en ny standard satts vilket får konsekvenser. Det redogör skribenten Oldboy för i ett gästinlägg:

/C

DOMEN MOT SÄKERHETEN

Jag har idag tagit del av domen mot den Specialistofficer som skjutit ett vådaskott. Han döms till 40 dagsböter och villkorlig dom. Jag har tack vare vår svenska offentlighetsprincip tidigare läst arbetsmiljöundersökning såväl som åklagarens förundersökningsrapport, den senare grundar sig uteslutande på Miltärpolisens 52-sidiga rapport. Av dessa kan man utläsa att det finns flera bakomliggande orsaker till att skottet avlossas. Men Specialistofficeren får ensam bära hela skulden för det som skett.

Dessutom har jag läst FM Juridiska orientering från 2005 där Chefsjuristen förtydligar hur FPAN ser på vådaskott inomhus. Av den framgår att det medför löneavdrag, inte att det lämnas till åklagare! Jag har eftersökt FPAN:s årliga verksamhetsberättelse som är tänkt att utgöra en erfarenhetsbank på hur FPAN ser på olika förseelser. Den skickas endast i ett handfull ex till varje förband och skola. Söker man på Emil hittar man inget om FPAN. Jag skriver bara ordet, Öppenhet…

Jag har själv genomfört eller varit delaktig i verksamhet som medfört risk för allvarlig personskada. Där har chefer bedömt dessa som arbetsmiljöärenden och inget fall har hanterats av MP eller lämnats till FPAN eller åklagare. Bland dessa ärenden återfinns tillbud som har mycket stora likheter med det som hänt denna gång.

Den slutsats jag nu som anställd drar är att så länge jag har gjort min dokumenterade riskanalys inför övningen och tillbudet bedöms som ett arbetsmiljöärende kommer jag få stöd och känna trygghet i att jag öppet kan delge allt det som hände utan risk för repressalier. Inom ramen för arbetsmiljöundersökningen lyfter man fram alla de bakomliggande orsaker som orsakar tillbudet. Efter undersökningen kommer min chef fatta de nödvändiga besluten för att motverka att tillbudet sker igen. Jag känner mig rättvist behandlad och vet att min chef gör det för att ta ansvar och stötta mig. Jag upplever ett utvecklande ledarskap.

Om MP får kännedom om det som skett riskerar jag att ensam få ta det fulla personliga ansvar för det som skett, trots att andras beslut kan ligga bakom tillbudet, dom kommer aldrig ställas till ansvar. Jag är utkastad i det civila rättssystemets kyla. Min arbetsgivare ser på mig med det ”onda ögat”, jag får själv söka stöd bäst jag kan. Jag vet inte om min arbetsgivare känner till alla de bakomliggande orsakerna till att det kunde ske och vad han tänker göra åt det. Allt jag känner är att husbondens piska viner över min rygg och att det gör ont, mycket ont. Jag upplever inget ledarskap, jag känner bara piskan, och vet att jag kommer göra allt för att undvika situationen igen.

Så bli inte förvånad om jag väljer att prata om vädret eller bilen den dagen en MP står i dörren eller kommer ut på skjutbanan för att ”prata lite”.

Kommer det innebära att det finns risk för att tillbudet återupprepas? Självklart! Men med det ledarskap jag upplever i FM är valet mycket lätt, mitt eget skinn!

Det är nu dags för Försvarsmakten att välja väg, skuldkulturens hårda och kalla rättvisa där individen personligen får bära hela ansvaret eller rättvissekulturens varma skyddsnät där vi öppet och tillsammans hjälps åt för att hitta alla bakomliggande orsaker och göra nåt åt dessa?

Låt mig vara tydlig Gen Sverker Göransson, den första kommer med säkerhet innebära att du kommer besöka skadade på sjukhus och ringa anhöriga när deras nära och kära omkommit i olyckor, den andra kan innebära skador och dödsolyckor. Den mycket stora skillnad i utgångspunkten för dessa samtal är att du i den senare kan känna dig trygg i att vi gjort allt för att motverka den!

/Oldboy

Uppdatering 2012-11-29 kl 21:15
Nu kommenterar Försvarsmaktens chefsjurist domen på Försvarsmakten kommenterar:

”Uppsala tingsrätt har dömt en officer för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och dagsböter. Bakgrunden var ett vådaskott i en vapenvårdslokal där officeren innan blindavfyrningen laddade med ett magasin som innehöll skarp ammunition.
I lokalen fanns en soldat närvarande.
Det som brustit i detta ärende inom Försvarsmakten är att militärpolisen gjort anmälan direkt till polis/åklagare utan att gå via aktuell förbandschef. Det är förbandschefens uppgift att besluta om vilka händelser av disciplinär art som ska anmälas till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Nämnden avgör därefter om man hanterar disciplinärendet själv eller gör en anmälan direkt till polisen.
Chefen för militärpolisen kommer att internt gå ut med styrning av innebörd att MP inte själv agerar utan stödjer förbandschef och håller chefsjuristen underrättad i dessa frågor.
Försvarsmakten har inte möjlighet att kommentera domen som sådan ytterligare.

Stefan Ryding-Berg
Chefsjurist”

Även Officersförbundet kommenterar domen:
”En specialistofficer på Ledningsregementet dömdes igår till 40 dagsböter i Uppsala tingsrätt efter ett vådaskott. Officersförbundet uppfattar att det är olyckligt att Försvarsmakten i detta fall valt att fokusera ensidigt på den enskilde vid händelsen utan att se helheten som föregick skottet.”

Fas 3 infört i Syrien

Fas 3 har inletts i Syrien. Enligt Mao’s teorier om gerillakrig och den militära kampen, så följs terrorism och gerillakriget av en konventionell krigföring. Den uppstår via plundring av motståndarens baser och/eller tillförsel utifrån.

De första indikationerna på detta har blivit synliga i veckan. Här är exempelvis den första dokumenterade nedskjutningen av helikopter med vad som förefaller vara en luftvärnsrobot. Den islamistiska grupperingen Al-Nusra Front har kommit över stridsfordon, vilket vi kan se i detta filmklipp från östra Syrien.

Det innebär att oppositionen nu kommer att försöka ta de viktigaste geografiska och politiska målen. De kokar ned till tre, Aleppo, Damaskus och Latakia som är basen för alawiterna. Mycket talar för att de går mot Aleppo först. Stora delar kring Aleppo behärskas redan, och staden är landets ekonomiska centrum.

För Assadregimen innebär detta att den har passerat sin kulminationspunkt, om inget mycket oväntat händer. Som jag ser det har regimen nu tre huvudalternativ.

Det första, desperata alternativet är ett anfall mot Israel för att samla Arabvärlden. På ytan kan man tro att uppståndelsen över Israels operation mot Gaza skulle finna en sådan resonansbotten. Alternativet är ett dåligt alternativ för Assad. Dels är hans styrkor klart underlägsna de israeliska förbanden, dels är stora delar av arabvärlden inte intresserade av att hjälpa Assad. Dessutom skulle regimen vara tvungen att släppa terräng i Syrien för att samla de egna styrkorna. Mycket låg sannolikhet alltså. Möjligen kan jag tänka mig att regimen gör en större beskjutning för att pröva reaktionerna externt. Möjligen kan regimen pröva liknande aktioner vid gränserna till Jordanien, Libanon och Turkiet också.

Nästa alternativ är att få till stånd en militär intervention utifrån. När det gäller Hizbollah så verkar rörelsen vara delad i sin uppfattning. Mindre enheter slåss i Syrien utanför Homs, medan linjen i stort tycks vara att konservera sina krafter i Libanon. Nästa möjlighet är Ryssland som ju har robotkryssaren Moskva och en jagare ur Svarta havsflottan i östra Medelhavet. Det finns en ganska stor befolkning ryssar i Syrien, varför en evakuering skulle kunna bli aktuell liksom en lokal landstigning vid den rysk-syriska flottbasen i Tartous för att säkra materiel och personal. I veckan blev det också känt att Ryssland flugit in 240 ton syrisk valuta sen i somras för att hjälpa regimen att betala för sig. Det ryska stödet kommer nog inte ta sig mer direkta ingripanden än så.

Därmed återstår Iran som ju har mest att förlora på Assads fall. Den islamiska republiken kan antas förstärka sina mindre kontigenter i Syrien för att försöka vinna tid. Möjligen kan detta adderas av miliser från Irak som vill skydda regimen. Stödet utifrån förefaller rimligt till en viss nivå.

Detta kan ändras av en faktor. Om rebellerna under sitt eventuella övertagande av Damaskus skulle förstöra shiitiska helgedomar som Sayyidah Zaynab-moskén, så skulle helvetet bryta lös. Moskén innehåller graven till profetens sondotter Zaynab. I Damaskus finns också Bab al-Saghir-begravningsplatsen, där en annan sondotter också ligger begravd liksom deltagare från slaget vid Karbala år 680. Just de stora attentaten invid helgedomar i Karbala 2003, 2004 och 2007 var starkt bidragande till en polarisering mellan shiiter och sunniter i Irak, och det krävdes en stor förstärkning av amerikansk trupp för att tillfälligt stabilisera läget.

Det tredje, och mest troliga alternativet för Assad att försöka sig på, är att regimen försöker spela ut olika grupper mot varandra. Så har exempelvis redan kurdiska miliser tillhörande PYD slagits med just Al-Nusrafronten kring Aleppo. I detta sammanhang är den kristna befolkningen nyckeln för en eventuell framgång att behålla viss makt för Assad. Eftersom en del rebellgrupper skanderar: ”Alawiterna till graven, och de kristna till Libanon”, så ökar det rädslan bland landets minoriteter för vad som ska hända efter regimens fall. Hittills har en del syrier försökt att hålla sig vid sidan av inbördeskriget, men i takt att kompromissutrymmet i princip försvunnit så blir det allt svårare att hålla sig utanför.

Mycket talar för att vi ser början på slutet för regimen, men den kommer troligen försöka skapa en situation som påminner om inbördeskriget i Libanon som ju pågick mellan 1975-1991. Om rebellerna uppträder odisciplinerat och förstör shiitiska helgedomar ökar risken kapitalt att vi hamnar där, men med stort irakiskt och iranskt inslag.

(Uppdatering kl 11:10) Kusligt. När inlägget las ut, så sprängdes två bilbomber i den drusiska och kristna stadsdelen Jaramana i sydöstra Damaskus som krävde minst 29 människors liv. (Uppdatering slut)

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

En riksrevisor det bor i staden…

Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

”Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa.”

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

”Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med.”

Han ger därmed Riksrevisionen rätt när det gäller uthålligheten i organisationen. Däremot är hans uppfattning att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningen fortskrider. Här kan framhållas att det inte är Försvarsmaktens uppgift att hålla riksdagen informerad. Naturligtvis ska myndigheten utan dröjsmål inställa sig hos ett utskott som begär det och då lämna korrekta och relevanta svar till de folkvalda.

Däremot har Försvarsmakten ett stort ansvar för planeringsunderlagen till regeringen som i sin tur ska informera riksdagen. I Försvarsmaktens underlag till regeringens försvarspolitiska proposition 2009 skriver myndigheten (bilaga 1 sid 25.)

”Under 2010 blir marin- och flygvapenförband stående.”

Riksrevisionen har gjort en klok tillbakablick i sin rapport och går tillbaka till hur Försvarsmakten såg ut strax före det stora beslutet. Där framgår att de avgörande delarna av Flygvapnet och Marinen såg ungefär likadana ut och att omställningen därför borde vara lite enklare till det nya systemet. Regeringen pekade också i propositionen på att två av stridsflygdivisionerna hade en för låg tillgänglighet (sid 68).

Riksrevisionens rapport blir ytterligare en faktor att förhålla sig till när det gäller att värdera vad som behöver göras med försvaret. Här är det viktigt att påminna om att det gäller en uppföljning av förra beslutet. Hur vi ska ställa oss till rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk svaghet är en helt annan sak som eventuellt ska läggas ovanpå svårigheterna att uppnå de beslutade målen.

Riksrevisionen tar upp regeringens skrivningar om att utvecklingen av det nya insatsförsvaret bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Får jag föreslå att nästa gång heter det att rationaliseringar bara kan ske i den takt som försvarsförmågan medger det?

Skipper
SvD
SvD 27/1

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 6)

Som jag kommenterade häromdagen, så är tyska Patriotbatterier på väg till Turkiet för att ingå som en del i NATO:s luftförsvar. Detta sträcker sig från Turkiet ända till Island, vilket jag berörde för en tid sedan. Det tyska utrikesministeriet har instruerat sin ambassad i Turkiet att lämna ett positivt underhandsbesked angående Turkiets begäran. Nu återstår bara en behandling i Förbundsdagen, och sedan kan de bägge batterierna vara på plats om ett par veckor. Det finns nästan inget som talar för att det skulle bli stoppat. Handlingen förefaller vara väldigt genomtänkt av en mängd skäl:

För det första innebär det ett skydd för både Turkiets luftrum och också för den hårt plågad civilbefolkning i norra delen av Syrien. De tyska batterierna ger ett indirekt skydd 10-20 mil in i Syrien, beroende på var någonstans de placeras i Turkiet.

På samma sätt så innebär den tyska insatsen ett förstärkt skydd av turkiska baser mot iranska attacker, i synnerhet den flygbas i Kurecik som hyser den avancerade amerikanska X-bandsradarn. Det är inte förvånande att Tyskland som driver den hårdaste linjen visavi Iran är villigt inställd att genomföra denna typ av framgruppering för att motverka Iran och den lierade syriska regimen.

Tyskland och Turkiet har också ekonomiska relationer med varandra, inte minst genom den arbetskraftsinvandring som skett de senaste decennierna till Tyskland. Dessa relationer är viktiga att uppräthålla för bägge länderna. Uppdraget innebär också sannolikt att den tyska försvarsindustrin, som befinner sig under kraftig expansion, får en möjlighet att exponera sig mot Turkiet.

I den bortre änden ligger också en möjlighet för Tyskland att längre fram motta turkiskt stöd, om så skulle krävas vid en instabil situation i Östersjöområdet. Det tyska försvaret genomgår en tydlig omvandling mot ett expeditionärt koncept som lämnar territorialförsvaret bakom sig. Med en buffert till Ryssland i form av Polen blir en sådan metamorfos enklare än vad som annars hade varit fallet. Den turkiska krigsmakten är en av allra starkaste i NATO/världen, och skulle kunna ge ett viktig bidrag i händelse av oroligheter i närområdet. Nackdelen är förstås tidsaspekten. Militär nominell styrka är en sak. Att finnas på plats när det sker för att vara relevant är förstås en annan.

För svensk del kan vi ta några saker med oss. Det ena är betydelsen av långräckviddigt luftvärn för skydd av stora områden. Ett behov som kommer att öka i takt med den ryska upprustningen, och som inte funnits i våra planer tidigare. Det attraktiva med ett kvalificerat luftvärn är dess förmåga att skydda stora områden med uthållighet. I skydd av detta luftvärnsparaply kan våra stridskrafter röra sig på ett enklare och snabbare sätt.

Nästa område är den turkiska läxan om ”zero-problem policy” mot grannländerna. En politik som enbart går ut på vackert väder blir problematisk när grannarna hamnar i kris. I vårt fall, så är det vad som händer med de baltiska staternas relationer med Ryssland i framtiden liksom den inrikespolitiska utvecklingen i Vitryssland som det mest gäller att ha en militär handlingsfrihet för.

Den tredje reflektionen handlar om den tyska omvandlingen till expeditionärt försvar. Det innebär att Östersjön får mindre uppmärksamhet i den tyska planeringen, vilket innebär att ett större ansvar kommer att falla på Sverige som traditionell Östersjömakt. Alternativet är att ett militärt vakuum tar form med origo kring Gotland. Det finns mycket för Försvarsberedningen att fundera på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Ryktet om vår död är starkt överdrivet

Ryktet om min död är starkt överdrivet, skriver Wiseman i en kommentar till Johan Tunbergers inlägg Bagdad-Bobs i ankdammen. Johan Tunberger tar upp en observation om att bloggarna skriver mer sällan, och ofta om intressanta detaljfrågor istället för övergripande frågor.

På ett liknande sätt menade Allan Widman (Fp) i somras i ett gästinlägg hos Wiseman att bloggarnas betydelse synes vara i avtagande med mer interna diskussioner och färre kommentarer i kommentatorsfälten. Allan Widman noterade också att det riktas mer kritik mot enskilda partier på bloggarna än tidigare.

Att bloggarna skriver något färre inlägg är nog en korrekt observation. Jag vet inte hur det är för Wiseman, men själv upplever jag en tilltagande svårighet att skriva variationer på samma tema när det gäller försvarspolitiken.

Ta exempelvis den underfinansiering av försvaret som flera av oss har varnat för under ett par års tid. I somras meddelade ÖB att pengar saknades efter 2015. Regeringen har meddelat i ett regeringsbeslut (RB 7) den 4. oktober att Försvarsmakten ska utreda möjligheterna att långsiktigt innehålla en balans mellan verksamhet och ekonomi (Se Skippers utmärkta bevakning av frågan). Det innebär att underfinansieringen är erkänd, och det finns inte så mycket mer att skriva om när det gäller den delen av inriktningsbeslutet 2009.

Det gäller istället att ta nya tag och debattera för att nästa beslut ska bli så bra som möjligt. Jag är övertygad om att bloggarna behövs för detta. Det hade dröjt länge innan Försvarsmakten berättade om incidentberedskapen, om inte Wiseman hade punktmarkerat i den frågan för att ta ett exempel. Detta skedde efter riksdagsledamot Widmans notering om avtagande betydelse.

För Krigsvetenskapsakademin, vars syfte är att främja vetenskapernas betydelse för försvaret, så kommer vi ingalunda dra oss tillbaka. Efter nyår väntar ny hemsida och andra nyheter för att leda en saklig debatt om viktiga frågor för vårt försvar och andras säkerhet. Om det innebär kritik mot makten, så får den helt enkelt ta det. Det är en fråga om proportionalitet – mycket makt innebär större ansvar, vilket leder till mer kritisk granskning.

Jag sällar mig till Wiseman och utropar: Ryktet om vår död är alltså starkt överdrivet!

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?

Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?

Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna”

Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL

Arméstridskrafterna

· Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.

· …

· Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.

· …

Marinstridskrafter

· Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.

· …

· Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

· Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.

· …

Flygstridskrafter

· Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.

· Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.

· Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.

· …

Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.

För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.

Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.

Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.

Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.

I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.

Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.

Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”

Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.

J.K Nilsson

Pressmeddelande om "Tillväxtverkets piratbyråkrati offrar skattemiljoner" från Optand Teknikland AB

Av ömmande skäl brukar det heta när man skall motivera välgörenhet. I detta fall är det minst lika mycket välgörenhet för oss som är intresserade av den svenska militära historien som det är för Optand Teknikland AB som var anförtrodd att förvalta en del av den svenska militära historien. Det är också välgörenhet att upplysa svenska skattebetalare genom att sprida budskapet hur olika statliga myndigheter ”hjälper” varandra att spendera svenska folkets skattekronor. Likt hur svenska staten misshandlar vår reella försvarsförmåga genom finanspolitiska regleringar, lika mycket snärjer man övriga delar av samhället med regleringar till förfång av våra gemensamma medel. Det är illa nog att ett fel har begångets men det är än värre att inte försöka låta udda vara jämt för alla inblandade parters bästa. En historia med bara förlorare berättas i det pressmeddelande jag väljer att publicera här.

J.K Nilsson

Tillväxtverkets piratbyråkrati

offrar skattemiljoner

Tillväxtverket beslutar att återta 8 miljoner på bekostnad av en annan myndighet och ett populärt besöksmål offras.

I Östersund finns ett nytt militärmuseum, Teknikland, som byggts med hjälp av EU-medel som kontrolleras av Tillväxtverket. I Teknikland har staten satsat totalt drygt 11 miljoner kronor plus 8 miljoner som man tänkt skulle kunna återfås av EUs strukturfondsmedel.

Optand Teknikland ABs ägare, länsmuseet och tre ideella föreningar, har satsat över 30 000 ideella arbetstimmar på att bygga upp och driva museet.

Långt efter att projektet avslutats och museet varit i drift i två år upptäcktes fel i upphandlingen. Därför beslutar nu Tillväxtverket att återta de 8 miljoner man bidragit med. Detta leder till konkurs för museet och de pengar Tillväxtverket hoppats kunna få in uteblir.

De militärhistoriska föremål, flygplan, kanoner och fordon som museet visar ägs av staten. Det innebär att staten får miljonbelopp i nya kostnader för att ta hand om föremålen. Men de kostnaderna drabbar inte Tillväxtverket utan en annan myndighet Statens försvarshistoriska museer, SFHM.

Resultatet av Tillväxtverkets trångsynthet blir alltså miljonförluster i båda myndigheterna och nedläggning av ett populärt museum.

Teknikland har bland annat med hjälp av Landshövdingen i Jämtlands län, Britt Bohlin, och flera riksdagspolitiker under ett års tid försökt belysa de här problemen.

Är det rimligt att skattebetalarna ska lägga ut många miljoner på ett museum som sedan rivs av staten?

Är det rimligt att det enda museum i södra norrland som ska förvalta nära 400 år av militärhistoria och som utvalts i statens regelringsbrev ska läggas ner när det precis byggts upp?

Ja – misstag har gjorts i upphandlingen, men konsekvensen är orimlig. Vem vinner på att försätta museet i konkurs? – ingen!

Ring gärna för mer information!

Lowissa Mannerhiem VD/museichef 070-5543330, 0693-33027

Björn Sandal ordförande 070-3349617

Vi förmedlar gärna kontakter även till övriga styrelsen och ägarna.

Officerare vs. Specialistofficerare i den samtida Försvarsmakten

Det här inlägget kom till som en kommentar till skippers inlägg O(m)struktureringensosäkra faktorer där en anonym kommentator raljerar över min syn med orden:

”Man kan inte utreda ett nytt personalförsörjningssystem i 10 år för att sedan tro att detta underlag är sanningen utan då har tiden sprungit ifrån en.
Specialistofficersspåret ligger fast och det utexamineras ett hundratal varje år. Låter på JK Nilsson som att det fortfarande är en teoretisk produkt.”

Den här raljanta kommentaren kräver ett vidareutvecklat svar som jag därför väljer att publicera som ett eget inlägg då det står på egna ben.

Med en druckens envishet fortsätter jag att tala om vad som är fel i införandet av specialistofficerskategorin. Det har föga att göra med att Militärhögskolan i Halmstad helt plötsligt sätter pixstjärnor i stället för streck på kadetterna. Utbildningen har ändrats föga, snarare har den i vissa stycken blivit än mer professionell jämfört med det tidigare ”Yrkesofficersprogramet”. I vissa synvinklar skulle jag kunna säga att våra Förste Sergeanter har både en djupare och mer generell utbildning.

Ända sedan de första sergeanterna blev anställda har det saknas direktiv till förbanden hur deras utveckling skall se ut, man har talat om ”löneboxar” som ser ut att vara avsedda att reducera lönekostnaderna för Försvarsmakten men inga andra styrningar. Vi vet inte heller hur vi skall kunna använda en stor del av dessa specialister, skall vi se dem som dom gamla fänrikarna/löjtnanterna som var instruktörer och tekniker och som inte heller ville annat än att bli specialister? Förr saknade vi verktyg att premiera dessa som tog ett stort ansvar för både höga monetära värden men också människoliv. I specialistkurser har vi gett dessa officerare förutsättningar att ta ansvar för värden skyhögt mer än en majors budget, vi har också förordnat dessa officerare att ta detta ansvar. I vissa fall har dessa förordnanden också varit belagda med fängelsestraff vid slarv. I inget av dessa fall har det räknas in vid en löneutveckling utan det som tidigare räknats och som fortfarande räknas vid löneutveckling är befälsrätt och budgetansvar.

I det andra spåret ser vi ytterst stapplande steg att försöka få någon slags akademisk fason på de officerare som skall ha högre befälsrätt och budgetansvar. Om vi följer den sedan tidigt 1980-tal inslagna vägen är det dessa som skall ha en reell löneutveckling alltefter de tar ett större och större budgetansvar och fler stjärnor/streck.

Skillnaden mellan dessa två grupper är att officerare i specialistofficersgruppen, inte utan en ytterligare lång utbildning kan komma i fråga för lönelyft motsvarande de Fänrikar som blir Löjtnanter, Kaptener och Majorer.

Tittar jag på mig själv så sitter jag visserligen på en OF-rad efter det här debaclet men jag har även utbildningar och ansvar (fängelse eller böter) som jag inte får något extra för. När jag någon gång blir aktuell för nivåhöjande utbildning och befordran för att ha rätt grad för min befattning kommer jag att få extra i lön men då är det för stjärnan, inte befattningens innehåll.

Nu har jag tidigare i veckan suttit med kollegor i RALS-arbete och vi kan konstatera att våra specialistofficerare inte kommer att ha den löneutveckling vi har haft trots att deras ansvar markant ökat vid den tidpunkt de skulle ha utnämnts till Löjtnanter om de blivit utexaminerade som Fänrikar. Men bara för att de utexaminerades som Förste Sergeanter så kan vi inte med annat än RALS-medel höja deras löner. Vi får så lov att försöka lita till högre makters välvilja att godkänna ansökan om lönerevision för dessa specialistofficerare men med tanke på tidigare erfarenheter gällande detta förfarande så är förväntningarna låga. Vi kan också fundera över skillnaderna mellan industrins löneökningar och vilka summor vi har att fördela i RALS-arbetet. Vi ser alltså att vi inte tillnärmelsevis kan premiera specialistkompetens via RALS om vi samtidigt skall kunna höja våra löner så de går i takt med det övriga samhället.

Så svaret på den raljanta och insinuanta kommentaren är att jag ser specialistofficersspåret som en teoretisk produkt. Vi har examinerat ett stort antal Specialistofficerare utan någon närmare eftertanke än att följa upp förre ÖB.s förslag till Regeringen att inrätta ett tvåbefälssystem. Våra specialister är vid sin examen i vissa fall bättre än oss jämfört vid vår examen men när vi hade en klar tanke med vad som premierades i utveckling och hur en karriär skulle se ut så saknas detta helt för specialistofficerarna.

Men med tanke på förförre ÖB Johan Hederstedts ord om att normalbilden för en officer skulle vara att tjänstgöra i åtta år så är det väll inget problem men vill vi verkligen omsätta våra specialister i den relativt höga takten?

J.K Nilsson

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)

Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.

Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.

Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum.

”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.

En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde….ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” – var det säkert ett par som tänkte.

Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.

”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.

FM gjorde…..ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.

”NU KAN det inte bli värre!” – sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!

Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.

Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.

Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.

Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste

nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och

utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-

kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef

och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en

konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade

specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).

Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?

Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?

Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.

Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:

En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att

Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna

bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat

mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett

annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av

(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.

De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.

Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.

Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.

Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.

Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra.

Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM.

Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid.

Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?

Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

/Parabellum

120908: Läsvärt gästinlägg hos Wiseman

Svar till Jan Salestrand: Allt är inte högsta karat

På SvD ledarsida och blogg har chefen för ledningsstaben Jan Salestrand och ledarskribent Claes Arvidsson debatterat bland annat behovet av en försvarsinspektion. SvD:s slutreplik publiceras idag på ledarbloggen och här på Försvarsmaktens Bloggportal. Chef Ledningsstaben och Högkvarteret Jan Salestrand gillar … Continue reading →

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i […]