Sökresultat för: finland

Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 –15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.

Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.

Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.

Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:

Avsikt – Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.

Förmåga – Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.

Tillfälle – Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.

Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) – Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:

”Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.”

Idag presenterades statsrådets redogörelse i Finland avseende säkerhets- och försvarspolitiken. En diger läsning för den intresserade, och ett måste för Försvarsberedningens ledamöter.

”Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal.”

kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.

På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.

Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.

År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 – 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.


Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:

”Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten.”


och på sidan 41:

med det militära tyngdpunktsområdet. Truppförflyttningar är i Ryssland en integrerad del av de väpnade styrkornas strategiska övningar”

Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.

Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.

För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.

För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

”at least 9,000 troops, including support troops, or
– at least 250 battle tanks, or
– at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
– at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
 if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division.”

Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet