Försvarsbloggare

av Mats Bergquist

För fyra år sedan högtidlighöll man hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. Detta har ju ofta betecknats som 1900-talets stora katastrof. Andra världskriget skördade många flera offer, men utan det förstas stora politiska konsekvenser, inte minst i Centraleuropa, och utan de olyckliga fredssluten hade inte det andra inträffat.

Vad man 2014 mest intresserade sig för var hur detta krig alls kom till: vem bar skulden? Detta har debatterats i ett oändligt antal böcker.  Den kanske mest uppmärksammade boken till 100-årsminnet skrevs av Christopher Clark, ”The Sleepwalkers” (2012). Som titeln antyder finns det likheter mellan Clarks resonemang och Barbara Tuchmans klassiska ”The Guns of August” (1962) som kom för många år sedan. Skulden fördelas kollektivt till skillnad från Fritz Fischers likaledes kända ”Das Griff nach der Weltmacht” från 1960-talet som lägger skulden i Berlin. Andra som t.ex. amerikanen Sean McMeekin i ”Russia and the Origins of the First World War” (2011) menar att det var i St Petersburg man kunde hitta anledningen till krigsutbrottet.

En särskild anledning till att skuldfrågan fick så stor plats i debatten åren kring 2014 var att den sovjetiska annekteringen av Krim inträffade just i februari 2014. Kunde de snabbt försämrade relationerna mellan NATO och Ryssland leda till ett nytt sömngångaraktigt beteende med ty åtföljande fruktansvärda följder? Men även om spänningen kommit att parkera på en avsevärt högre nivå än under de knappa 25 åren från Sovjetunionens upplösning, kan den – i alla fall ännu – inte jämföras med det kalla kriget.

Frågan om ansvaret för krigsutbrottet kommer givetvis att bli föremål för fortsatt historisk debatt. I en läsvärd inlaga i diskussionen, ”Ring of Steel: Germany and Austria-Hungary at War, 1914-1918” (2014) lägger dock den brittiske historikern Alexander Watson mycket av skulden hos Österrike-Ungern. Det är ju vanligen segrarna som skriver krigens historia. Watsons med rätta prisbelönta verk är ett försök att se kriget ur förlorarnas synvinkel. Det är dess statsmän och militärer och deras överväganden som skärskådas. Watson tecknar med breda penseldrag mobiliseringen, livsmedelsförsörjningen, hemmaopinionen och den politiska debatten i de två ledande centralmakterna om krigsmålen, krigsutsikterna och de egna politiska systemen.

Som Watsons titel antyder uppfattade många i Tyskland och Österrike-Ungern sig som kringrända av fientliga makter. Det var fruktan, inte aggressiva planer eller militarism som utlöste kriget. Varje konflikt riskerade att bli ett tvåfrontskrig: för den ledande centralmakten mellan Frankrike och Ryssland, för beslutsfattarna i Wien mellan Ryssland och Serbien. Ändå drev inte minst yngre aktörer i Österrike-Ungern åsikten att man måste våga ge sig på Serbien som gjordes ansvarigt för mordet på kronprinsen Franz Ferdinand. Ryssland kunde förhoppningsvis, av risken för krig med Tyskland, hållas tillbaka från att ingripa. Men många i Wien ville, oavsett farhågan att en straffexpedition mot Serbien skulle utveckla sig till ett storkrig, ändå ta risken. Det fanns på många håll en känsla av att den bräckliga dubbelmonarkin var hotad av centrifugala krafter, att det var bättre att falla med flaggan i topp. Man hoppades också att ett krig skulle kunna ena rikets många folkslag och nationer. Både kejsaren Franz Josef och generalstabschefen Conrad von Hötzendorf uttalade sig i denna anda. Att ett krig för att bli segerrikt måste bli kort var man mycket medveten om i både Berlin men framför allt i Wien. Både den militära styrkebalansen och de ekonomiska förutsättningarna var i hög grad till ententens fördel, vilket säkert om kriget fortsatte in på 1915, skulle fälla utslaget. Ententen stod för 61 % av de båda alliansernas territorium, 64 % av deras förkrigstida BNP och 70 % av befolkningen. Ententen kunde ställa 5.7 miljoner man på krigsfot, centralmakterna 3.5. Oddsen var emot Berlin och Wien.

De initiala ryska framgångarna i Ostpreussen och framför allt i Galizien fick väldiga både psykologiska och ekonomiska konsekvenser. Inryckningen i östra Tyskland blev en chock för Berlin och kom att spela in när man sedermera planerade att annektera inte minst jordbruksområden eller sätta upp vänligt sinnade regimer, som ett återuppståndet Polen, för att skapa ett slags säkerhetszon i öst. Hitlers idéer var således inte helt nya. För regeringen i Wien blev förlusten av delar av Galizien, som ryssarna snart ockuperade, mycket allvarlig eftersom denna provins var kejsardömets ena kornbod; den andra höll ungrarna själva hårt på och medgav endast snåla leveranser till övriga delar av imperiet.

Kriget gick fel redan från början. Watson ägnar mycket utrymme åt den allt allvarligare försörjningssituationen. Denna ledde till att kaloritilldelningen enligt ransoneringssystemen sommaren 1917 i Tyskland sjönk till 1100 och i Österrike-Ungern vid vapenstilleståndet 1918 till dryga 800! Även om man hade pengar fanns mat inte att köpa. Försörjningssituationen försvårades också av den brittiska blockaden. Brittiska trupper kämpade på västfronten, men Londons viktigaste bidrag till krigets utgång blev ändå flottblockaden. Den desperata livsmedelsbristen gav upphov till vad Watson menar var Hindenburgs och Ludendorffs största misstag, nämligen proklamerandet i januari 1917 av det oinskränkta ubåtskriget. Detta verkade i förstone som ett framgångsrikt koncept. Men det ledde, som många politiker fruktade, USA med dess stora industriella resurser in i kriget.  Både britterna och amerikanerna fann dessutom snart på effektiva motåtgärder, inte minst konvojsystemet, vilka ledde till att mängden sänkt tonnage sjönk kraftigt, medan allt flera ubåtar sänktes av de allierades jagare.

Trots de stora förlusterna särskilt på västfronten och det mycket allvarliga försörjningsläget höll den inre fronten både i Tyskland och Österrike ännu in på det tredje krigsåret 1917. Den gamle kejsaren Franz Josef hade avlidit 1916 vilket minskat dubbelmonarkins legitimitet. Året därpå inträffade februarirevolutionen i Ryssland, ubåtskrigets effekter avtog och den tyska riksdagen antog i juli den s k fredsresolutionen med krav på en fred utan territoriella vinster. Woodrow Wilsons 14 punkter som offentliggjordes i januari 1918 bidrog också till den försämrade motståndskraften, särskilt i Österrike-Ungern vars konstitutionella grund var en helt annan än den amerikanske presidentens betoning av nationalstatstanken. Men enligt Watson var det ändå inte den inre fronten som var den svagaste länken, utan de båda arméerna som klappade ihop med deserteringar och ovilja att slåss som följde på de sista, ändå ganska misslyckade, offensiverna i mars/april 1918. Moralen hade under 1917 och 1918 stadigt eroderats.

Alexander Watsons bok ger en delvis annorlunda och mera nyanserad bild av det första världskriget från centralmakternas synpunkt. Frågan är emellertid om detta världskrig för 100 år sedan har några lärdomar att förmedla för dagens säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att nu föreställa sig något krig med massarméer som pågår i åratal; detta var dock fallet i kriget mellan Irak och Iran 1980-1988. Ändå kan detta nästan te sig som det krigsfall som i alla fall Ryssland rustar sig för. Krigsmaterielen är vidare – alldeles bortsett från kärnvapnen – mycket effektivare men också mycket dyrare. Samhällets sårbarhet är oändligt mycket större. De flesta krig som förts sedan andra världskriget, i Mellanöstern, Afghanistan, Indokina, i det forna Jugoslavien har inte alltid varit särskilt ”moderna”. De kan ofta beskrivas som asymmetriska konflikter mellan rebeller med ofta ganska lätt infanteri å ena sidan och tyngre rustade regeringsarméer eller utländska interventionsförband å andra sidan. De har inte heller, med undantag för striderna mellan Israel och dess olika fiender, blivit korta. Tvärtom tillhör kriget eller krigen i Syrien och Afghanistan de längsta som förekommit krigshistorien och visat sig vara svåra att avsluta med något slags seger för någon part. De samhällen i tredje världen som utsatts för de ”nya” krigen är givetvis mera uthålliga än de i Europa och den gamla världen. Men även den enda större konflikten i Europa under senare decennier, upplösningen av Jugoslavien 1991-1999, demonstrerade ett mått av uthållighet också i europeiska samhällen.

Det skulle också i dagens krigsmiljö kanske kunna finnas ett element av ”self-deterrence”. När man talar om cyberhotet är detta givetvis en realitet. Men om en part kan tillgripa sådana vapen, kan andra, om vars arsenaler man inte vet alltför mycket, också göra det – utan att man alltid säkert kan veta vem som ligger bakom en attack – med oförutsebara konsekvenser. På så vis skulle det kunna finnas en viss likhet med gas- och kärnvapnen: man kan möjligen komma att tveka att använda dem på grund av dess oöverblickbara följder.

Tre lärdomar av första världskriget är emellertid uppenbara. Den ena är således ”the short war illusion”, den alltför vanliga föreställningen om att ett krig kan hållas kort. Tyskland trodde 1914 att man snabbt skulle kunna betvinga Frankrike för att därefter rikta all sin kraft mot Ryssland. Österrike-Ungern trodde vidare att Serbien snabbt skulle kunna ockuperas för att sedan flytta trupperna till den ryska fronten. Men Frankrike kunde aldrig betvingas och Serbien ockuperas först i november 1915.

Den andra lärdomen är vikten av ett mått av försörjningsberedskap. Ett sådant system hade t ex Sverige fram till för mindre än 20 år sedan, säkert bättre än de flesta europeiska stater. Tanken är att detta skall återställas, vilket dock kommer att ta lång tid och bli oerhört dyrt, särskilt som samhället är så mycket mera komplicerat idag. Men för moralen är det ganska avgörande att allmänheten har någon tro på att samhället nödtorftigt kan klara även en kort tids konflikt. Försörjningsmöjligheterna är naturligtvis, liksom den politiska avdelningens agerande, de viktigaste elementen när det gäller att upprätthålla denna moral.

En tredje lärdom från första – liksom det andra – världskriget är att man bör hysa misstro mot påståenden om att nya vapen skall avgöra kriget och uppväga obalansen mellan två parter. För 100 år sedan var det förhoppningarna kring ubåtskriget som lockade centralmakternas ledande män, främst den tyske generalkvartermästaren Erich Ludendorff. Många politiker insåg dock att detta skulle riskera USA:s inträde i kriget och därmed kraftigt kunna förstärka obalansen mellan de två allianserna. Under andra världskriget var det ju V-bomberna som skulle rädda Tyskland.

Så kan ändå nya böcker om gamla krig lära oss något om strategins grunder och, för att citera Barbara Tuchman, ”the march of folly” som alltför mycket tycks karaktärisera mänskligheten.

 
Författaren är docent och ambassadör.

av Christian Braw

På ett hus i Tartu finns en plakett, som talar om att här bodde general Dudajev. Namnet låter ryskt. Varför denna plakett här, i Tartu, i Estland? General Dudajev var chef för den sovjetiska flygbas utanför Tartu, där det bombflyg var baserat, som bl a skulle angripa Sverige. Men general Dudajev var ingalunda ryss, han var tjetjen. Efter Sovjetunionens fall lämnade han flygvapnet och blev president i Tetjenien, som då lydde under Ryssland. Han utropade Tetjeniens självständighet 1991 samtidigt som Estland gjorde sig fritt. Sedan ledde Dudajev en framgångsrik kamp mot ryssarna. Han dödades 1994 vid en rysk missilattack. Nu styrs landet av en brutal quislingregim, stödd på ryska bajonetter.

Kampen om Tetjenien och norra Kaukasus har pågått sedan slutet av 1700-talet. Leo Tolstoj deltog i den som ung rysk officer. På sin ålderdom skildrade han denna kamp i sin roman Hadsji Murat – hjälten från Kaukasus. Hadsji Murat var en av de främsta tjetjenska motståndsledarna men kom i konflikt med Sjamil, imam och överhuvud för tjetjenerna. För att rädda sitt liv flydde Hadsji Murat till ryssarna, men Sjamil lyckades gripa hans familj. I ett misslyckat försök att befria familjen blev Hadsji Murat av misstag dödad av ryssarna.

Romanens starkaste partier är skildringen av de två krigsherrarna, tsar Nikaolaj I och imam Sjamil. De är båda fullt utvecklade maktmänniskor. Tolstojs skildring av dem kan ge hjälp att känna igen maktmänniskan i alla sammanhang.

Sjamil är helt sluten i sig själv. När han vandrar genom sina beundrande anhängarskaror ser han ingen. Till hans egocentricitet bidrar att han kan förvandla verkligheten till sin egen fördel, i sitt eget och andras medvetande. Här förverkligar Marion Gräfin Dönhoffs ord: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställningar om fakta.” Ett nederlag i kampen mot ryssarna blir i hans föreställning en seger. Och anhängarna tror honom. Sjamil är helt renons på empati. Hadsji Murats son är hans fånge, och till skillnad från sin far beundrar han Sjamil. Men Sjamil låter sig inte påverkas. Han är beredd att utan vidare döda honom. Som ett särskilt nådebevis kan han tänka sig att endast sticka ut hans ögon.

Tsar Nikolaj är lika inlåst i sig själv. Han är fullständigt övertygad om att han och endast han är den som räddar Ryssland och hela Europa. Han ser sig själv som oumbärlig. Han omger sig uteslutande med ja-sägare, som han hunsar med sin lynnighet. Han vet mycket väl att en del av dem är odugliga, men han anser sig inte kunna undvara dem. Hans blick är utan liv, hans kroppsspråk är massivt och hotfullt. Han är utan all empati. Hans strategi i Kaukasus var densamma som Sovjets: Etappvis angrepp med total överlägsenhet på bred front och förödelse av erövrad terräng. Den strategin gav Estland 1944 en kort respit att utropa den regering, där bl a Arnold Susi ingick. Jaan Kross har skildrat det i romanen Paigallend (1998; sv övers På stället flyg). Arnold Susi mötte i fångenskapen senare Solsjenitsyn och gav honom en bild av vad frihet och demokrati är. I Kaukasus gav den ryska krigföringen endast ytterligare näring åt ett intensivt hat mot allt ryskt.

Utan förbarmande skriver Nikolaj på en dödsdom mot en student, som förgått sig mot en lärare. Fullständigt oberörd ger han order om ödeläggelsen av Kaukasus. Som en tom rutin ber han föreskrivna böner och deltar i gudstjänster, där han förväntas vara på plats, och samtidigt ser han sig fri att ha flera älskarinnor, givetvis utan att älska dem. Allt verkligt liv vissnar i hans närhet. Historikern Mikhail Pogodin har om hans tid sagt: ”Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt.”

Tolstojs bild av två maktmänniskor ger ett sökinstrument för att känna igen dem också idag, i alla sammanhang. Varför skrev han romanen? Han berättar själv att han i ett dike såg en tistel, bruten men vid liv.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

av Nils Andrén

Del 2 [1]

Det svenska försvaret har en central stabiliserande roll vid en uppväxande allvarlig stormaktskris. Den rollen bygger ytterst på en trovärdig svensk förmåga till effektivt väpnat försvar mot en modern stormakt.

Dagens svenska försvarsstruktur har inte utformats mot denna uppgift. Den är för svag och saknar viktiga förmågor. Svåra vägval brådskar i försvarspolitiken. En seriös och öppen diskussion är nödvändig.

Ett antal ingångsvärden kan ges redan nu:

Det svenska samhällets sårbarhet har ett direkt samband med Sveriges avhållande förmåga. Brister i grundläggande motståndskraft i samhället underminerar trovärdigheten i försvaret. Samhällsutvecklingen ställer krav på kraftigt ökade satsningar på skydd av funktioner som är avgörande för befolkningens säkerhet och överlevnad. Robustheten måste i linje med försvarsberedningens analys snabbt höjas så att inte förhållandevis begränsade initiala bekämpningsinsatser mot vitala samhällsfunktioner som elsystem och kommunikationsnät kan hota befolkningens och samhällets överlevnad.

Det nordiska området utgör ett sammanhängande strategiskt område. Sveriges avhållande förmåga behöver ses i ett brett perspektiv. Den helt avgörande dimensionen är ytterst risken för att USA och hela Nato dras in (extended deterrence). Sveriges förmåga behöver koordineras med våra grannländers, så att den samlade strukturens avhållande förmåga blir så stor som möjligt.

Den samlade regionala avhållande tröskeln kan avsevärt höjas om Sveriges och grannstaternas mest kvalificerade stridskrafter kan baseras och utnyttjas flexibelt från hela det nordiska området. Dessa stridskrafter får därigenom såväl bättre skyddsmöjligheter som större insatsmöjligheter. Genom ett sådant utnyttjande ökar svårigheterna för en angripare att initialt avgränsa ett angrepp.

Sverige behöver en egen förmåga att upprätthålla övervakning och ingripandemöjligheter över svenskt territorium under en allvarlig kris. En sådan kris kan bli lång. Jämsides med detta behöver hög beredskap kunna upprätthållas för att möta angreppshot om krisen snabbt trappas upp. Ett krisskede ställer därmed stora krav på uthållighet och kostnadseffektivitet hos de system som utnyttjas. Det är nödvändigt att verksamheten kan genomföras utan att slita ner förmågan att möta en snabb upptrappning,

Sverige har ett eget ansvar för att själv kunna verka avhållande mot begränsade aggressionshandlingar. Behovet innefattar egen förmåga att hantera situationer dels när omvärlden tvekar att ingripa, dels när egen handlingsfrihet eftersträvas i syfte att att undvika tidig upptrappning. Sveriges förmåga behöver byggas underifrån utan luckor och innehålla medel för att på ett anpassat sätt kunna ”stämma i bäcken” så tidigt som möjligt om landet skulle utsättas för aggression.

Ambitionen bör vara att förmågan med betryggande marginal ska nå upp till en sådan nivå, att ett för angriparen oacceptabelt stormaktsingripande kan framstå som sannolikt. Rysslands förmåga att utnyttja förtäckta aggressionsformer i form av gråzonsagerande med bland annat cyberoperationer, sabotage och vilseledning har ökat snabbt. Det gör att behoven av svensk förmåga att på olika plan motverka begränsad aggression i olika former ökar.

Sveriges förmåga att direkt hejda ett stort stormaktsangrepp (deterrence by denial) kommer även efter en kraftig svensk förstärkning att ha snäva gränser. Ett absolut krav är dock att Sverige besitter initial förmåga att direkt kunna möta varje öppen aggression med väpnat motstånd som klargör att Sverige utsatts för ett väpnat angrepp. Det är en viktig förutsättning för att försvarets förmågor därefter med odiskutabel legitimitet ska kunna sättas in mot en angripare.

Sverige behöver en robust förmåga som även om Sverige utsatts för en omfattande initial bekämpning kan hota en angripares strategiskt viktiga resurser på stor bredd i tid och rum (deterrence by punishment). Det inkluderar även på större avstånd utanför svenskt territorium. En sådan robust svensk ”andraslagsförmåga” behöver innehålla underrättelse-, lednings- och verkanssystem som från skyddade/dolda grupperingar under lång tid kan hota och verka mot en angripares känsliga punkter.

Sverige behöver ett robust luftförsvar som även efter en intensiv bekämpning med fjärrstridskrafter, d v s flyg och långräckviddiga precisionsvapen, uthålligt kan begränsa en angripares handlingsfrihet över viktiga delar av svenskt territorium. Viktiga områden är bland annat de områden där svensk ”andraslagsförmåga” behöver skyddas och områden till vilka Sverige, med eller utan Nato-medlemskap, vill ha möjlighet att ta emot stöd utifrån.

Storleken på dagens svenska försvarsmakt är så liten att den tillgängliga organisationen måste utnyttjas maximalt effektivt. Under överskådlig tid behöver kvalitet, personal och materiel, sättas i fokus för utvecklingen av försvaret. Förbandsutvecklingen behöver i alla avseenden inriktas mot personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter.

Försvarets struktur är idag underkritisk, d v s är så liten att den inte långsiktigt kan vidmakthållas inom en rent nationell ram. Redan för femton år sedan drog Sveriges ÖB Håkan Syrén och Norges Försvarschef Sverre Diesen slutsatsen att den tid var förbi då små stater som Sverige och Norge inom rimlig ekonomi kunde upprätthålla moderna och allsidiga försvarsmaktsstrukturer. Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna vad gäller förbandsproduktionen sågs då som en nödvändig del i den fortsatta försvarsutvecklingen. Det gäller i än högre grad idag.

Avvägningen mellan kort och lång sikt kommer med hänsyn till personalknappheten att förbli besvärlig under lång tid. De tillgängliga resurserna måste hårt prioriteras till de avgörande tröskelförmågorna. Nysatsningar på personalkrävande förband som tär på möjligheterna att bemanna kritiska tröskelförmågor bör undvikas.

Sammanfattningsvis behöver Sverige en robust och väl integrerad struktur för att uthålligt försvåra utnyttjande av svenskt territorium (i modern terminologi Anti-Access/Area-Denial ellerA2/AD). Den bör vara väl integrerad med våra grannländers. Den förutsätter omfattande förstärkningar av luftförsvar, långräckviddiga verkanssystem och strukturell robusthet. Förnyelsebehoven kräver resurser i nivå med de som gällde under det kalla kriget d v s minst en fördubbling av nuvarande historiskt låga nivå.

Genom den långtgående avvecklingen av det militära och civila försvaret, genomförd i politisk enighet, har flera hundra miljarder frigjorts för andra samhällsområden under de senaste tjugo åren. Med målet att undanröja för Sverige och för regionen farligt destabiliserande svagheter behövs nu samma politiska enighet för att så snabbt som det bara går återlägga resurser till såväl civil som militär försvarsförnyelse. Sveriges ekonomi växer med flera procent varje år. Det måste vara möjligt att ”reservera” en del av ett års tillväxt till att stärka landets säkerhet.

Det är allvar och det är bråttom!

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 25/10 2018

av Krister Andrén

Del 1 [1]

Det har snart gått ett år sedan försvarsberedningen presenterade sin rapport Motståndskraft. Huvudbudskapet var glasklart: Sverige behöver ett robust och starkt totalt försvar – snarast!

Det borde valåret 2018 ha ruskat om politiken. Så skedde inte. Retoriken har visserligen ändrats till en entydig prioritering av nationellt försvar, men reellt ligger den anorektiska insatsstruktur som bestämdes för femton år sedan fortfarande fast. Försvarsanslaget ligger på rekordlåga en procent av BNP, långt under både Norges och Finlands. Detta är ohållbart.

Vad är det då som behövs, och varför?

Det nordiska området utgör idag en strategiskt sammanhängande gränszon mot Ryssland. Rysslands nukleära andraslagsförmåga har sin huvudbas på Kolahalvön som gränsar direkt till Finland och Norge. Dess skyddsintressen spänner över en stor zon i norr. Ryssland har en 170 mil lång landgräns mot Finland, Estland och Lettland. Sveriges militära svaghet ökar regionens sårbarhet och skulle i en kris öka Natos behov av tidiga förstärkningar till regionen. Samtidigt har Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris förekomma en befarad Nato-förstärkning. Det kan till exempel gälla Gotland eller delar av norra Sverige. Det går knappast att överskatta styrkan i de stormaktsintressen som då skulle beröras. Småstaternas egna intressen skulle väga lätt.

Det svenska försvarets förmåga har alltså en mycket omedelbar innebörd för den regionala stabiliteten i en kris.

Efter att under nästan tjugo år ha varit glömt har begreppet ”krigsavhållande tröskelförmåga” mot denna bakgrund åter blivit ett ledord i den svenska debatten. Vad det konkret innebär har dock hittills mera sällan berörts.

Formuleringen, att försvarets skall verka ”krigsavhållande” går tillbaka till debatten om svenska kärnvapen på 1960-talet. Den angav en begränsad, men relevant ambition för ett svenskt konventionellt försvar. Småstaten Sverige skulle aldrig på egen hand kunna stå emot ett storanfall från en stormakt med kärnvapen. Svensk planering utgick explicit från att Sverige på samma sätt som övriga Västeuropa skyddades av USA:s kärnvapenparaply.  Eftersom huvuddelen av Warszawapaktens styrkor bedömdes vara uppbundna mot Nato på kontinenten, så var det hot Sverige självt behövde kunna hantera bara en bråkdel av totalen. Det ansågs då som fullt möjligt för Sverige att ha ett försvar som skulle göra ett sådant angrepp oacceptabelt kostsamt. Ett svenskt konventionellt försvar mot mer begränsad stormaktsaggression sågs som ett möjligt och väsentligt bidrag, både till Sveriges säkerhet och till stabiliteten i Europa.

Förutsättningarna är idag mycket annorlunda, men slutsatsen att försvarets främsta uppgift är att verka avhållande mot olika former av begränsad stormaktsaggression är fortsatt relevant. Idag handlar det främst om begränsningar vad gäller karaktären av ett ryskt angrepp som uppfattas kunna vara möjligt, utan att riskera att Nato engageras på allvar.

Vad som ytterst skulle vara krigsavhållande avgörs inte av Sverige, utan av en rysk angripare i en okänd framtida situation. Ryssland behöver alltså kunna övertygas om att ett angrepp i Skandinavien skulle medföra en oacceptabel risk för ett stormaktskrig. Detta är inte en problematik som är unik för länder utanför Nato, utan den gäller även våra Nato-anslutna grannländer. De dimensionerande hoten för Natos utsatta småstater är situationer där Nato av någon anledning är politiskt eller militärt försvagat. En ofta refererad norsk formulering är till exempel att Norges nationella förmåga behöver vara så stark att Ryssland inte kan uppfatta att det finns någon glipa mellan de hot som kan hanteras av Norge ensamt, och hot som skulle utlösa en samlad Nato-reaktion.

En småstats krigsavhållande tröskel består av fler olika samverkande delar. Grunden är en uthållig förmåga att direkt hejda själva angreppet (deterrence by denial). Den militärtekniska utvecklingen har, i kombination med den fortgående minskningen av småstaternas försvarsmakter och den ökande inneboende samhällssårbarheten, skapat förutsättningar för rysk kraftsamling som helt enkelt kör över ett småstatsförsvar. En småstats direkt hejdande förmåga har därför idag ofrånkomligen mycket snävare gränser än förr. Stormaktsaggression behöver därmed kunna motverkas även på andra sätt än de traditionella.

För att idag kunna ge en kraftsamlande stormaktsangripare verkligt kännbara uppoffringar behövs förmåga att verka mot ett bredare spektrum av känsliga mål (deterrence by punishment). Den tekniska utvecklingen gynnar i det avseendet även småstatens handlingsmöjligheter. Långräckviddiga och effektiva precisionsvapen mot olika typer av mål kan idag ge även en småstat offensiva möjligheter, som påtagligt kan höja både priset och riskerna för en angripare. Småstatens kvalificerade offensiva förmåga gör det nödvändigt för angriparen att vidta skyddsåtgärder som ökar kraven på angreppets omfattning. Förmågan ger också svårkalkylerade förlustrisker och signalerar svårhanterade risker för utvidgning av konflikten. Sist men inte minst så ger den också försvararen möjligheter att snabbt reagera militärt mot angrepp på det egna territoriet, oavsett var detta inträffar.

Den allra viktigaste delen av avhållandetröskeln är den tröskel som den presumtive angriparens huvudmotståndare står för (extended deterrence). För småstaten är det därför vitalt att besitta egen förmåga att aktivt bidra till att Nato som helhet tidigt engageras aktivt och effektivt. Småstatens förmåga att själv hota ett brett spektrum av för angriparen känsliga och högvärdiga mål är i det sammanhanget centralt. Detta är ett strategiskt motiv såväl för Norges anskaffning av smygplanet JSF som för Finlands anskaffning av avancerade kryssningsrobotar.

Under det kalla kriget gav det starka svenska försvaret avgörande bidrag till stabiliteten i norra Europa. Genom att Sverige täckte Norges långa rygg mot öster så kunde landets fredstida stormaktsnärvaro begränsas till förhandslagring av materiel. I övrigt vågade man i Norge lita på att i ett sent krisskede snabbt kunna ta emot förstärkningar. Den politiken har man i det nya läget – utan svensk ryggtäckning – behövt överge. Nu finns amerikanska marinkårsförband stationerade i Norge.

Motiven är givetvis fler än ett svagt svenskt skydd. Men det är ytterligare ett påtagligt tecken på att Sverige har anledning att noga analysera hur det svenska försvarets styrka faktiskt påverkar krisstabiliteten i vår del av världen och vår egen säkerhet.

 
I en följande artikel kommer kraven på det svenska försvarets tröskelförmåga att närmare konkretiseras.

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

av Ulf Henricsson
Klicka här för bildspel

Den här bloggdialogen började med ett inlägg av Jacob Fritzon som jag uppfattade förordade organisering av förband typ norrlandsskytte med bandvagn 206

Visst behövs infanteriet, på den punkten är jag överens med Häggblom och Fritzon. En av de mest framsynta arméorganisationer som skapats är Pansarbrigad 63 som fortfarande är modellen för våra mekaniserade förband. Stommen i dem är två pansarskyttekompanier och två stridsvagnskompanier. Pansarskytte är ju inget annat än splitterskyddat, fordonsburet infanteri. En organisation som tyskarna avundades oss och gärna ville ha själva men inte ansåg sig ha råd med. Skaparna av den organisationen förstod uppenbarligen behovet av infanteri.

Jag tolkar nu Häggblom och Fritzon som att vi likaså är överens om att infanteriet bör ha tillgång till splitterskyddade fordon med hög terrängrörlighet samt att vi behöver avsevärt fler förband.

Här skiljer sig förhållandena i Finland och Sverige åt. Finland kan kanske fortfarande kosta på sig ”lyxen” att utgångsgruppera infanteriförband i hotade riktningar och ge dem tid till förberedelser eftersom man har en större förbandsmassa. Jag kan inte se att Sverige har de resurserna för närvarande. Med det fåtal förband vi har måste de vara rörliga och snabbt kunna verka i nya riktningar. Varken Häggblom eller Fritzon har förklarat hur infanteriförband snabbt (timmar) kan gör sig beredda att möta en mekaniserad motståndare i icke förberedda ställningar. Vi får inte glömma bort att stridsplanerna under det kalla kriget byggde på förberedda och utbyggda stridsställningar där motståndaren skulle hejdas och bli gripbar för anfallsförbanden. När jag gick på krigsskolan fick vi lära oss att det tog omkring en vecka att förbereda sig för försvarsstrid. Det skulle rekognoseras, grävas, skottfältröjas, mineras och övas. Då pratar vi om otjälad och snöfri mark. Låt oss anta att vi idag kan finna listiga metoder att snabba på detta och då kan halvera tiden, så är det fortfarande för lång tid.

Häggblom motsäger sig själv när han hävdar att infanteristen genom sin litenhet och ”diskreta” uppträdande får skydd. I värmesiktena och drönarnas tid är det nog inte så. En tidigare svensk arméchef blev mycket bekymrad när han upptäckte att den väl maskerade robotgruppen i skogen syntes tydligt på tre kilometers avstånd i stridsvagnens värmesikte.

Infanteriets eldkraft är på papperet ganska ok, men jag har fortfarande inte fått något exempel på hur vi löser problemet avseende brist på fria skottfält och därmed risk för banbrisad . När man står på en ”fältherrehöjd och blicka ut över terrängen kan allt se bra ut (bild 1) – om ens vapen har tillräckligt lång räckvidd. Men om de inte har det måste man ned till den terräng där vapnen når (bild 2 & 3) – och då är det inte så lätt längre. Åtminstone på den svenska sidan om vår gräns ger en seriös terrängstudie ett nedslående resultat avseende detta. Medan infanteristen måste ha fri sikt till målet för att få verkan med pansarvärnsvapnen kan stridsfordonen ösa in kulspruteeld bland träden och få god verkan utan att se sin motståndare (bild 4). Och då är frågan hur den snabbt framryckande infanteristen ordnar sitt skydd?

Tanken att öka antalet oskyddade soldater för att bli mindre känslig för förluster istället för att ge dem ett gott skydd är inget jag skulle vilja förklara för mina soldater. Men jag tycker dock Häggblom bitvis argumenterar väl för mekaniserade förband.

Visst är strid i ödemark en logistisk utmaning men dagens stridsfordon har en god uthållighet vad avser ammunition och bränsle. En större logistisk utmaning är nog förplägnad, vatten (vintertid) och framförallt sjukvård, och dessa funktioner är minst lika svåra att tillgodose för infanteriförband (fler soldater och fler skadade p g a sämre skydd).

Lämna våra övningsfält där decenniers övningsverksamhet har skapat en tillrätta lagd miljö för de system vi har. Lämna också bilen och leta till fots efter godtagbara stridsställningar för pansarvärnssystemet. Lycka till!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

by Andrew Wallace

When I was a kid, growing up on RAF bases in the UK and West Germany during the height of the Cold War, there was a common question the other kids would ask; what do you want to be when you grow up? It didn’t matter what you answered so long as it wasn’t a “civilian”. I remember, as a kid, I had no idea what a “civilian” was but I knew it was a very bad thing to be!

Your own past, beliefs, and experience can influence a lot the way you perceive things. None of us has a complete picture of reality, so it can be useful to seek out opinions that differ from your own. Therefore, it is important to begin with a little about me so you see what influences my perspective.

I have been told that, as I am British, I have a different view of the military in Sweden compared to most Swedes. So, this article is about how I see things from my corner of the Universe.

The military has always been part of my life. I’ve always been interested in it and have studied military science one way or another during much of my life.

My step-father was in the RAF and I grew up on air bases (what the American’s call, I believe, an “air force brat”). But I could argue that the military is in my blood. My natural father was a soldier, his father a soldier, and his father a soldier, and his father a soldier, and so on back to knights in the Middle Ages. Not every generation but many. My uncle was a WO in the RAF and my cousin still is in the RAF. My plan, as a kid, was to join the RAF but things do not always go to plan. I was, however, a corporal in the Air Training Corps, which is like the Swedish “flygvapen ungdom”, and I did work for the Ministry of Defence on projects from nuclear powered hunter killer submarines to radios, and weather systems for the Fleet Air Arm.

My chance to join the military came after moving to Sweden. I started out in the Swedish Home Guard as a radio operator. I went on to do GMU as soon as I could. I also did a short stint with the Swedish Army Rangers as a radio operator before returning to the Home Guard. I ended up as a sergeant in charge of the staff and communications section.

To add to the above perspective, I can bring in my civilian life (yes, despite childhood warnings I still ended up as one of those “civilians”). I work as an engineer with some of the most complex systems around on the planet today. I did my PhD in robotics and distributed artificial intelligence (AI). The AI part deals with systems that are composed of cooperating entities. Such systems are found all around us. Our economy, and social systems are such examples (I have also studied economics and sociology). And even the military would exemplify such a system. I have also worked in psychology.

With that as a background, this is what I see from my corner of the Universe .

Officers and Professionalism

There is a standard joke that goes around in various forms; what is the most dangerous thing in the army? A second lieutenant with a map, a compass, and a vague idea of what to do. One of the biggest differences I have noticed between the military in the UK and the military in Sweden are the officers.  I have always been very impressed with the standard of professionalism among most of the officers I have encountered, whether during my time in the Home Guard, or while doing basic during GMU. Their knowledge and expertise in what they do is outstanding. Whereas the old joke could apply to the UK military, it certainly doesn’t in Sweden. In the UK they say the army is run by its NCOs. Officers are half trained and the NCOs finish off the training when the officers get to their units. In Sweden, the officers are more like the UK NCOs; fully trained and knowing what they are doing.

Overall, the Swedish military does come over as a very professional and very competent military. I hear good things about the Swedish operations abroad under UN or NATO command.  The individual soldier equipment is very good and the camouflage is very effective (although I do find it odd that Sweden went for a splinter pattern). That’s not to say it is perfect, and there are problems, but certainly the Swedish military has a lot to be proud of. However, it does appear to me that the Swedish military is a very professional, very competent peacetime military. It is the go to military for peacekeeping but I think it will have a serious culture shock if it was ever to find itself in a real serious inter-state war. This is another big difference between the UK and Sweden; there is a difference between a military that has fought in modern times and one that hasn’t done much since the age of muskets. As a result, it often looks to me that Sweden has created a Task Force Smith at a national level.

Vision

To start with, what would it take for Sweden to be able to engage in a serious war? It has been said that the Swedish military can only defend one part of Sweden for one week. But what about the rest of the country? From what I see, there is no vision for defence. What I mean by that is this: given the task of having to defend the whole of Sweden from varying, escalating threats (from sabotage to full scale war) what would the defence forces look like? If we could rise from our beds one morning and open the window and see the whole of Sweden’s defence, a defence that was capable of defending Sweden, what would it look like? How would it deal with spetsnaz units operating covertly in Sweden? How would it deal with a full scale invasion by a mechanised / armoured enemy with artillery and air support? What type of units would it have? Would it be professional or conscript base? I don’t know and I can’t find anything that would help me to get to know either.

The Swedish defence needs money. I doubt if anyone with a serious understanding of defence would disagree with that. From what I see, the money requested is all about patching up the defence as it is. But the defence as it is, or at least the current defence on paper, is not the defence that Sweden really needs. Throwing money at it isn’t going to solve that problem without knowing where we are heading.

There are some attempts to define Sweden’s defence that would fulfill, at least part of, a vision. Lt. Jacob Fritzson puts forward some ideas for a Norrland Infantry (what I would see as Arctic light infantry) published at the Royal Swedish Academy of War Science’s homepage (“Modernt Norrlandsinfanteri” or even see “Det glömda låset i norr”). Cpt. Stefan Emanuelsson puts forward a suggestion for a mechanised force in the centre of Sweden (“Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt”). Col.  1 gr. Ulf Henricsson makes some interesting comments on mechanised vs light infantry (“Stridens grundläggande behov”).

These are all very interesting and very good ideas. Although, I’m not sure if I’d agree with all they say and I’m sure arguments can go both ways. One of the main things I would disagree with, however, is the role of a part-time defence, which I see as key to solving a set of defence related problems. But, at least, they are starting to get a vision for the defence of Sweden. In that sense, they are going in the right direction. However, I don’t think it makes sense to talk about what type of units are needed without seeing how they fit together with the whole.  It is like arguing over what carburettor to use in a car engine with no idea what engine you will use.

To define a vision we need some understanding of warfighting theory. At the moment I have been unable to find a good statement of the Swedish military’s understanding of warfighting theory. The Military Strategic Doctrine (MSD16) does give some warfighting theory but it is very embryonic. From warfighting theory, we develop strategy. Strategy is basically a combination of either manoeuvre or attrition warfare. MSD16 seems to place the Swedish military strategy more towards manoeuvre warfare, as it is in the UK. But that is a concept that I think is not fully developed and seems to me poorly understood within the Swedish military at the lower levels (compare MSD16 with the US Marines Warfighting book, for example). The UK also has problems with implementing the theory. As such, the UK and Sweden have something in common and Sweden could perhaps learn from the UK’s experiences when applying the theory.

Warfighting theory and strategy then defines what type of military units you will need and should develop. Once we have warfighting theory and strategy fully developed then we can start envisioning the Swedish defence. From that vision we can define units.

Defensive Programming

You can always define an army as an organisation that is badly betrayed by the government it serves. Sometimes it seems to me the government is the beginning and end of most, if not all, the problems in the Swedish defence (the worst things that can happen to a general is a politician gets involved). Certainly there appears to me to be something seriously askew with the government and Swedish culture in relation to defence. When you have a Prime Minister saying that THE primary purpose of the state is a “särintresse”, something is wrong. However, I think the Swedish military does the best job it can with too little support and too little funding. There is always the admirable attitude within the Swedish military of getting the job done regardless. Although admirable, it covers a multitude of problems. In the UK this is called “fixing it at the coal face” or in my line of work it would be called “defensive programming”. Defensive programming is the common way of dealing with problems in computer code but reality is a harsh mistress and covering up problems so we can keep going has a nasty way of hurting you at a later date. Painful experience tells engineers to make the problems obvious so we can fix them. I sometimes think the Swedish military needs to do that. Instead of “well done everyone. Good effort. We can always be better”, there should be a more open and honest discussion of the problems with a view of making things better.

The Home Guard

If an army is betrayed by the government it serves, then I think that goes doubly so for the Swedish Home Guard. This is one area where I think the standards among the full-time army officers slip. From what I see, there appears to be well ingrained prejudices against the Home Guard. It seems to me that it is treated as the poor backward country cousin. Perhaps that is justified? I do see some lack of seriousness among some people in the Home Guard. In the UK it is “train hard; fight easy” or “the more we sweat the less we bleed” or even “if it ain’t raining we ain’t training”. But often it appears to me that in Sweden it is “train easy cos we ain’t going to do it for real”. However, I suspect it is more a case of a self-fulfilling prophecy; if the Home Guard isn’t treated as a serious military organisation then it can’t be expected to behave as one. Can it? This, I think, is a serious problem. The Home Guard is the main defence for Sweden. The Swedish main frontline fighting ground forces are composed of 50 battalions, (43 light infantry (including 40 Home Guard) infantry Battalions, two mechanised infantry battalions, and five armoured infantry battalions), one battle group (of two armoured companies), two air defence battalions, two artillery battalions, and one Special Forces company. This means that prejudice against the Home Guard hinders the Swedish defence.

I don’t really see the justification for the prejudice. From my experience, the soldiers in the Home Guard do not deserve such prejudice. They are people who have served as conscripts or freely volunteered (such as myself) and then chosen to continue to serve their country. In other words, they are among the most enthusiastic soldiers and as such should form a valuable resource for Sweden. I suspect that there are probably more combat veterans in the Home Guard than in the full-time military. Certainly many in the Home Guard have served abroad. I keep hearing the mantra that the Home Guard is a “valuable resource” but I don’t see that translating into reality, as yet. However, I do note with interest the new command structure coming in next year or so. That gives me hope that we could see some improvements in the way the Home Guard is perceived. The Home Guard has already seen a lot of improvements that brings it more in line with being a serious fighting force. I look forward, with interest, to see the new Commander of the Home Guard continuing with further improvements.

Of course, my point of reference is the Army Reserve in the UK, which is part-time like the Swedish Home Guard. But unlike the Home Guard, the Army Reserve have units such as artillery, tank, paratroopers, and even two SAS regiments. This, to my mind, shows that the Swedish Home Guard has great potential if we can overcome the prejudice and have a serious vision for the defence of Sweden. As it is at the moment, the Home Guard is a seriously underutilised resource that would be easy to dislocate in a real war.

There is also an opportunity to utilise funding in a more cost effective way via extending the capabilities of the Home Guard. The Army Reserve in the UK makes up about 30% of the army, at about 1.3% of the defence budget. They are of sufficient quality to serve alongside full-time soldiers in combat zones. Cost effective training methods could include initiatives such as using computer simulators such as ARMA (basically like STRIDSIM-PC) or Steel Panthers MBT, internet radio for staff and radio operators, once a week drill nights to build up and maintain basic skills, war gaming and professional military clubs to encourage study of military theory and history. All of which are used in other armies and could be added to the training in the Swedish Home Guard at little cost.

From what I see of the Swedish military, there is another problem that investing in the Home Guard could help with. The Swedish defence is very reactionary. After the First World War, Sweden cut back its defences, reacting to the situation at the time. Sweden then re-forms the military in the 1930s in reaction to the rise of Nazi Germany. Sweden was ready for the Second World War until 1947! Then it reacts to the fall of the Iron Curtain and the Cold War. When the Cold War ends, Sweden reacts with a strategic time-out. Now Sweden is reacting (slowly) to the re-emergence of Russia since 2008. Sweden doesn’t seem to learn from the wise words of Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.” – Sun Tzu

The ideal defence, therefore, is a full-time army capable of defending the whole country (a vision) but that is costly. Hence, investing in a part-time defence like the Home Guard would provide Sweden with national defence. I find it odd that Sweden does not utilise its resources in such an effective solution.

One factor in this is the tradition of conscription, which Sweden appears to have returned to. I find it a bit odd to go backwards as it doesn’t fit in with the idea of manoeuvre warfare. Manoeuvre is difficult to do and, therefore, takes a lot of training. Something that a conscript army doesn’t work well with. I can understand why Sweden introduced it again; “needs must as the devil drives”. But I find it odd that Sweden doesn’t value its soldiers, especially those who freely volunteer. If Sweden did value its soldiers then they would receive better pay. Better pay would have gone a long way to solving the personal problems caused by what I would see as a mismanagement of converting the Swedish conscript based military to a professional military. Compare the Swedish experience of jumping to a professional army with the British gradual phasing from one to another. And Britain has a tradition of volunteering for the military. But this highlights another difference between the Swedish military and the British military; appreciation. When I was in the UK, last summer, they were advertising celebrations for Armed Forces Day, with events all around the country. Something I can’t imagine occurring in Sweden. Sweden doesn’t seem to value those who are willing to stand to protect and defend the country. Even with the introduction of an official flagging day for veterans, it still seems to me that Sweden has some way to go to match the UK.

In conclusion, I do see changes happening but the road is long. I hope that things will continue to improve in the Swedish military as it becomes more war focused. Hopefully without Sweden having to learn things the hard way by having to defend itself from an invasion by a serious fighting force (mentioning no names).

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng a works for CGI in Umeå.

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg

Försvarsminister Hultqvist skriver under rubriken: ”Ny övning med Nato skapar säkerhet” (SvD/Debatt 23/9)

Militära sakförhållanden visar motsatsen. Sverige har små insatsstyrkor som av stormakterna kan slås ut i ett första slag. Före detta ÖB Sverker Göransson menade för en tid sedan att Sverige endast kunde försvaras en vecka. Tidsfaktorn, en av de viktigaste krigsavhållande faktorerna för stormakterna i förhållande till svenskt försvar måste särskilt beaktas.

Försvarsministern framför: ”Sveriges deltagande i övningen utgår från vår säkerhetspolitiska linje, inklusive vår solidaritetsförklaring.” Fel! Övningen kan dra Sverige in i ett framtida krig vars förutsättningar vi inte kan påverka. Försvarsministerns säkerhetspolitiska linje och tolkningen av solidaritetsförklaringen gör att han har mycket att förklara för medborgarna.

Försvarsministern framhåller: ”Över tid har den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa försämrats”. Ja, men gäller främst spänningen mellan USA/Nato och Ryssland. USA/Nato har flyttat fram sina positioner till de ryska gränserna. Detta borde öka svensk politisk eftertänksamhet. Istället framför försvarsministern: ”Att delta i internationell övningsverksamhet är en viktig grundbult i vår försvarspolitiska strategi.”

Krigsrisken med båda stormakterna positionerade öster om Östersjön bedöms vara låg. Ja, och särskilt ett isolerat ryskt krig mot Sverige. Sverige utgör ett gigantiskt skydd för Ryssland mot USA/Nato. Men vårt i huvudsak oförsvarade markterritorium är en utmaning i spänningen mellan stormakterna. I ett givet läge kan Ryssland finna det angeläget att komma först i ett förekommande krig för att säkra skyddet mot USA/Nato. Genom detta hindras också USA/Nato att utnyttja svenskt markterritorium.

Den enfaldiga solidaritetsförklaringen i riksdagen har vilselett försvarsledningen. Statsministern förklarade att Sverige ska ha ett försvar för fred, frihet och säkerhet. Låt det bli så!

Ett trovärdigt försvar som stöd åt en lika trovärdig militär alliansfrihet är lösningen. Ett indirekt defensivt försvar med hemvärn, jägarstrid och pansarspaning med rimligt luftvärn över hela Sveriges yta kan organiseras för rimliga kostnader och kan stärka Sveriges demokrati.

 
Per Blomquist är överste 1 gr. Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och fil kand. Båda är ledamöter av KKrVA.

av Jonny Lindfors

Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. I denna kamp blir mindre aktörer som Norge, Sverige och Finland brickor i ett spel och tvingas parera händelseutvecklingen. Detta görs genom att själva skapa förmåga att influera eller genom att ingå i allianser. Sveriges strategi fokuserar på att influera genom det diplomatiska maktmedlet, framförallt inom Barentsrådet och det Arktiska rådet.[i] I dessa forum råder för närvarande vad som närmast kan beskrivas som konsensus om att hålla Nato och EU utanför inflytandesfären.

En effektiv strategi bygger på samspelet mellan flera maktmedel. Framförallt diplomati, information, militär och ekonomi, ofta benämnt DIME.

I norra norden finns dock ett relativt stort militärt tomrum i förhållande till regionens betydelse, vilket riskerar att bidra till instabilitet. Norge har valt att fokusera sina militära resurser i norr, och är medlemmar i Nato sedan skapandet av alliansen 1949 och har därtill resurser för Amerikanska förband förhandslagrade på norskt territorium. Finland har genom sin historia en tydlig bild av vikten av vinterförmåga. De har en lång och svårförsvarad gräns mot Ryssland och har tvingats till satsningar på mindre tekniskt avancerad materiel i syfte att hålla uppe tillräckliga volymer för att försvara hela dess längd. Ryssland har efter en period av nerdragningar påbörjat en omfattande återupprustning, vilket även inkluderar en ökad militarisering av Arktis. Utöver nya installationer har de sedan lång tid tillbaka ett antal viktiga anläggningar på Kolahalvön där högkvarteret och hemmabasen för ishavsflottan och Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga utgör kronjuvelen.^[ii]

Situationen i Sverige är känd med I 19 och A9 som enda regementen och F 21 som enda flygflottilj i norr. Återinförandet av Militärregioner och Totalförsvarskonceptet är viktiga steg i riktning mot att kunna leda och samordna hela samhällets resurser. Dock är avståndet alltjämt stort ner till Mälardalen och övriga svenska förband. Däremellan finns mindre, förvisso kompetenta och operativt viktiga utbildningsgrupper och hemvärnsförband, men dessa är i ett strategiskt perspektiv knappast noterbara resurser.

Om man lyfter blicken från närområdet så framträder ett mönster av konflikter i världen som bottnar i fördelningen av globala resurser och områden – denna kamp accelereras av klimatförändringen, samt skillnader i värderingar. För närvarande pågår till exempel en högintensiv kamp precis under tröskeln till väpnad konflikt avseende Sydkinesiska sjön. Även de strategiska flaskhalsarna till sjöss, exempelvis Malackasundet, Hormuzsundet och Bab El-Mandab utanför Afrikas horn, tilldrar sig ett allt större intresse. I en ekonomisk världsordning baserad på ”just in-time” och ”lean-production” får störningar i de globala flödena snabbt påverkan på vardagslogistiken vilket för den globala maktkampen mycket närmare befolkningen. Det finns inga lager utan allt är under transport.

Rysslands och president Putins tre viktigaste strategiska målsättningar är att 1) förbli en kärnvapenmakt, 2) att vara en stormakt i internationella sammanhang och 3) uppnå regional hegemoni politiskt, militärt och ekonomiskt.^[iv] Det ryska intresset för Arktis nämns särskilt i deras nationella säkerhetsstrategi, vilket avspeglas genom ovan nämnda militära upprustning i regionen.^[v]

USA pekar i sin nationella säkerhetsstrategi ut Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea, Iran och våldsamma extremistiska organisationer som motståndare som vill ändra världsordningen.^[vi] Skilda värderingar och konflikter mellan olika nationella intressen kommer sannolikt vara orsaken om en konflikt skulle eskalera. Detta kan även ske i Sveriges närområde. Precis som framförts av såväl Sveriges Överbefälhavare som Försvarsminister är ett enskilt angrepp mot Sverige mindre sannolikt, men det som inte uttalats med samma emfas är risken för att svenskt territorium kan komma att utgöra en bricka i den pågående kampen om tillgång till resurser och områden.

Fokus i Sverige har de senaste åren legat på östersjöområdet och den konstanta betydelsen av dess militärgeografi. Den som kontrollerar Gotland och placerar fjärrstridsmedel på ön i syfte att kontrollera luftrum och sjöfart på Östersjön, internationellt benämnt – Anti Access, Area Denial (A2AD). En motståndare som har A2AD kapacitet på Gotland har möjlighet att skapa ett mycket svårt läge för Nato att undsätta de baltiska staterna om de utsätts för ett angrepp. Det är därför viktigt att Sverige själv har en trovärdig militär förmåga på Gotland då detta bidrar till stabilitet i området.

Sverige har ont om resurser och har genom nedskärningar tvingats prioritera geografiska områden. Dock får vi inte tappa överblicken genom att fokusera allt för mycket bara på det tydligaste problemet, det gör oss sårbara för en rysk specialitet – Maskirovka. Göteborg och för vår handel livsviktiga sjöfart är ett område som inte får glömmas bort, men Göteborg är mindre centralt sett ur ett perspektiv om Sverige endast är en bricka i det geopolitiska spelet.

Norra Sverige och Nordkalottens betydelse i kampen om resurser och världsordning är en annan.

Sverige har tillsammans med Finland ett ”Gotlandsproblem” i norr. Det faktum att Ryssland och Norge har överlappande territoriella anspråk och att Ryssland gör anspråk på ett utökat territorium som inkluderar Nordpolen kan komma att utgöra grogrunden till en kommande konflikt. Genom att anföra att Lomonosov Ridge är en förlängning av kontinentalplattan som Ryssland ligger på, hävdar Ryssland att ett stort parti av Norra ishavet i enlighet med FN’s Havsrättskonvention(UNCLOS) utgör rysk ekonomisk exklusiv zon (EEZ).^[viii] Ryssland och Kina utmanar samtidigt den internationella världsordningen, där de hävdar att rätten till fri seglats och utvinning av naturresurser enligt UNCLOS inte gäller. Kina anser att Sydkinesiska sjön är ett innanhav och förstärker denna bild genom konstgjorda öar. Med anledning av detta är Kina ivrig påhejare av Ryssland som anser att fri seglats och rätten att utvinna resurser på kontinentalsockeln inte ska gälla det territoriella anspråk Ryssland gör i Arktis. Nordostpassagen förutspås bli en framtida viktig transportled och både Kina och Ryssland hoppas på att skapa ’the Polar Silk Road’ och då även stora naturresurser förväntas kunna utvinnas är detta självklart kontroversiellt.^[ix]

Det finns således en konflikt i norr som blir alltmer aktuell i takt med att Ryssland återskapar baser och militariserar Arktis samtidigt som klimatförändringen gör att istäcket minskar och därmed möjliggör seglats och utvinning av resurser.

Hur har då Sverige ett ”Gotlandsproblem” i norr? Svaret finns än en gång i militärgeografin och hur modern A2AD förmåga ger möjlighet till uthållig kontroll över luft och yta. Om man på bilden följer Polcirkeln med blicken så inser man snabbt att A2AD resurser placerade i de två icke NATO anslutna länderna Sverige och Finland kan hindra eller kraftigt försvåra flyg, men även marina operationer i och från norra Norge. På samma sätt kan operationer försvåras i ett av Rysslands militärgeografiskt viktigaste områden och hemmahamn för ishavsflottan – Murmansk. Således finns ett landområde på Nordkalotten som båda stormakterna har behov av att kontrollera i händelse av ytterligare upptrappning eller väpnad konflikt – ett ”Gotlandsproblem i norr”.

Rysslands annektering av Krim 2014 påvisar hur svårt det är för världssamfundet och USA att ingripa när man ställs inför fullbordat faktum. Om ”ödemarken” i norra Finland och Sverige upplevs som ett lätt mål med långsiktiga strategiska vinster så är det inte osannolikt att Ryssland är berett att acceptera ett par år av dåliga relationer med västvärlden i syfte att skörda långsiktiga vinster avseende såväl naturresurser som inflytande och kontroll över nordostpassagen.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA  är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet. Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig.

Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås.

Politiska ramverk är alltid grunden för militärt samarbete.  Sverige har nu politiska avtal med Finland och det tri laterala avtalet mellan Finland, USA och Sverige. Våra gemensamma intressen och värderingar talar starkt för att vi militärt måste fortsätta ett nära samarbete med våra grannar och partners.

Det är därför av yttersta vikt att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar snarast utarbetar en långsiktig strategi för hantering av Nordkalotten samt även beaktar de norra delarna av landet när svenska markstridskrafters operativa förmåga återigen skall återtas.

 
Författaren är överste och chef för Norrbottens regemente, I 19.

^[ii] Robbie Gramer, “Here’s what Russias Build-Up in the Arctic Looks Like”, Foreign Policy (Januari 2017), https://foreignpolicy.com/2017/01/25/heres-what-russias-military-build-up-in-the-arctic-looks-like-trump-oil-military-high-north-infographic-map/ (hämtad 21 augusti 2018)

^[iii] Ibid.

^[iv] Leon Aron, ”The Putin Doctrine: Russia’s Quest to Rebuild the Soviet State,” Foreign Affairs (March 8, 2013), https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/2013-03-08/putin-doctrine (hämtad 21 augusti 2018)

^[v] Vladimir Putin, The Russian Federation’s National Security Strategy – Full text translation (Moskva: Kreml, 2015) http://www.ieee.es/Galerias/fichero/OtrasPublicaciones/Internacional/2016/Russian-National-Security-Strategy-31Dec2015.pdf (hämtad 23 augusti 2018)

^[vi] Donald Trump, National Security Strategy (Washington D.C.: The White House, 2017), 1.

^[vii] CSIS missile defense project, (websida) https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/

^[viii] Enligt UNCLOS kan en nation begära utökning av den ekonomiska zonen om man kan bevisa att kontinentalsockeln har en naturlig förlängning från nationens baslinje.

^[ix] Keith Johnson, Reid Standish, “Putin and Xi are Dreaming of a Polar Silk Road”, Foreign Policy (Mars 2018) https://foreignpolicy.com/2018/03/08/putin-and-xi-are-dreaming-of-a-polar-silk-road-arctic-northern-sea-route-yamal/ (hämtad 23 augusti 2018)

^[x] Encyclopedia Brittanica Inc, “Rival Claims to the Changing Arctic”, The Maritime Executive,  https://www.maritime-executive.com/article/rival-claims-to-the-changing-arctic#gs.0=tgNKo (hämtad 21 augusti 2018)

av Helge Löfstedt

Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I  KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både sam­hället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. Även i Försvarsmaktens perspektivplan Tillväxt till ett starkare försvar anges att förstärkning av förmågan att hantera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxt.

Ett sådant krisscenario karakteriseras av att det uppkommer hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig verksamhet. Detta samtidigt som totalförsvaret i övrigt ansträngs av hot och störningar – hybridkrig med både IT-attacker samt militära våldsinslag.

Min slutsats blir att uppmärksamhet bör ägnas åt territoriell verksamhet. Om markstridskrafterna ”bara” består av brigader med stödförband kommer dessa att bindas i verksamhet som karakteriserar gråzonsproblematiken – d v s skydd av militär och civil infrastruktur. Denna infrastruktur är omfattande. Brigaderna riskerar då att delvis förbrukas och deras möjligheter att verka i mera intensiva stridshandlingar och opera­tioner begränsas.

Under kommande försvarsbeslut bör det organiseras ett antal regionala infanteribataljoner av det slag som föreslås både i  KKrVA-studien och Försvarsmaktens perspektivplan. Personalrekryteringen bör ske genom direktutbildade värnpliktiga. För­svarsmakten anger där att bataljonerna skall försörjas med värnpliktiga som överförs efter kanske en tioårig placering i brigaderna. Detta innebär dock en fördröjning och det är angeläget att ett antal sådana bataljoner sätts upp tidigt.

Det är vidare tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den ut­hållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Slutsatsen blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värn­pliktiga.

I mitt blogginlägg i april detta år – Förstärkt territoriell verksamhet – finns ovanstående utvecklat.

Bataljoner bör organiseras i alla militärregioner – Syd ,Väst, Mitt och Nord samt på  Gotland. Dessutom bör Nedre Norrland uppmärksammas. Ett motiv för detta är att de långa transportvägarna till Övre Norrland blir känsliga för störningar i krissituationer. Ytter­ligare motiv för detta ges av Karlis Neretnieks. Han hänvisar till att Finlands försörjnings­möjligheter samt möjligheter att ta emot stöd från omvärlden är beroende av att sjötrafik kan upprätthållas. Detta gäller då i första hand i Östersjön men de långa transportvägarna där är känsliga för störning i eventuella krissituationer. Då aktualiseras förbindelserna från Trondheim via Östersund, Sundsvall och Gävle samt från Umeå över Bottenhavet till finska kusten. Här kan läggas till att transportleden över Trondheim och Östersund också utgör ett alternativ för NATO. Detta i det fall det blir aktuellt att förstärka de baltiska staterna i en situation när transporter över Östersjön hotas.

Ovanstående medför att Nedre Norrland bör uppmärksammas i högra grad än vad som nu är fallet. Nuvarande planering medför svag militära närvaro i detta område. Några av de regi­onala infanteribataljonerna som här nämnts bör således tidigt organiseras där.

Neretnieks analys aktualiserar också frågan om att sjöfartsskyddet bör ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet.  Det gäller försörjningen av Gotland men också behov av svensk sjöfart till hamnar längs Östersjökusten. Vidare bör övervägas konsekvenser för finsk sjötrafik i Östersjön samt över Bottenhavet i de fall sjötrafiken i Östersjön är allvarligt försvårad. Ana­lys av behov bör då förutom militära resurser omfatta möjligheter att förstärka dessa med resurser från Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Det är förståeligt att Försvarsmakten inte går in på detta, men statsmakterna bör se till att så sker på lämpligt sätt.

En frågeställning som då blir aktuell kan vara hur personalförsörjningen skall klaras för att hantera intensiva och utdragna skeden. Vidare: Kustbevakningen har tillgång till handeld­vapen för behov som kan uppstå i nuvarande normala fredslägen. Behövs förstärkt beväpning för olika nyanser av gråzonslägen? Sådana vapen måste då rimligen kompletteras med lämp­lig utrustning för spaning och eldledning.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker med mångårig erfarenhet från perspektiv­planearbete, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

av Lars Wedin

Inte bara närområdet

I Försvarsberedningens rapport år 2014 fastslogs att ”Sverige är ett av mest globaliserade länder”. Detta faktum gäller fortfarande. Den säkerhetspolitiska debatten, i den mån den förekommer, koncentrerar sig dock på närområdet och då särskilt Ryssland. Detta är naturligt eftersom ett angrepp från ett revanschsuget Ryssland är det säkerhetspolitiskt farligaste fallet. Men kanske inte det mest troliga givet utvecklingen i vår omvärld: EU är splittrat i spåren av populistiska och mer eller mindre neofascistiska regimer i Italien, Ungern och kanske Rumänien. I Lettland har just det ryssvänliga partiet Harmoni fått flest röster. Turkiet, tidigare en hörnpelare i Nato, har blivit en islamistisk diktatur. Det land som har lett den fria världen sedan andra världskriget har en president som kallar sina allierade i EU för fiender. Härtill kommer konflikten mellan Kina och USA om Sydkinesiska sjön, Kinas globala anspråk på ledarskap, konflikten inom islam mellan sunni och shia. Med mera.

Vi som sysslar med strategi behöver alltså inte vara arbetslösa.

Migration

Den så kallade massinvandringen är en grundorsak till att den politiska kartan i Europa nu färgas brun. Vi vet hur det gick förra gången! Detta är alltså en säkerhetspolitisk fråga.

Under 2018 har Sverige tagit emot 15 978 asylsökande t o m september. Detta motsvarar 0,15% av befolkningen. För hela Europa var motsvarande siffror 136 655 första halvåret 2018 vilket motsvarar 0,3 promille av den europeiska befolkningen. Knappast massinvandring! Man kan jämföra med den svenska migrationen till USA (mitten 1800-talet till 1920-talet): 1,5 miljoner! Med tanke på vår åldrande befolkning – 16% av Europas befolkning är under 15 år att jämföra med 41% i Afrika – borde immigration vara något positivt.

Nu är politik inte (bara) fakta utan framför allt en fråga om perceptioner. Europas befolkning upplever att det pågår en massinvandring. Perceptionen förstärks av bristande integration – ett problem med många bottnar; i varje fall i Sverige tillåter okunniga och/eller omdömeslösa samhällsföreträdare att militant islam får breda ut sig vilket ofrånkomligen skapar konflikter, som i sin tur utgör en grogrund för främlingsfientlighet.

Den svenska politiken att EUs medlemsstater solidariskt skall dela upp flyktingarna mellan sig är politiskt naiv. Det kommer inte att hända givet utvecklingen i medlemsstaterna.

Tanken att massdöden på Medelhavet eller koncentrationsläger på den nordafrikanska kusten skall avskräcka människor från att söka ett bättre liv är inte bara felaktig utan också moraliskt orimlig. Något annat måste till.

På omedelbar sikt borde Sverige stödja den enda humanitära organisation som fortfarande försöker rädda skeppsbrutna: SOS Méditerranée. Detta kan vi göra dels genom att åtminstone tillfälligt ta emot en del av de människor som deras fartyg plockar upp; det är inte rimligt att hävda att alla skall hamna i Italien eller Malta p g a Dublinöverenskommelsen som gjordes för en annan tid. Vidare borde Sverige bjuda in organisationens fartyg Aquarius att föra svensk flagg, hon riskerar nu att portas från Panamas fartygsregister och blir då oanvändbart om ingen stat hjälper till.

På längre sikt måste själva orsaken till emigrationen hanteras

Illegalt fiske, pirater och droger

De så kallade ekonomiska flyktingarna kommer i första hand från Afrika – de som flyr från krig och terror i Mellersta Östern lämnar vi utanför här.

Afrikas ekonomi har under senare år gått framåt. Enligt den afrikanska utvecklingsbanken ökade tillväxten i reala termer med 3,6% under 2017 och förväntas öka till 4,1% under 2018 och 2019. Men mycket återstår att göra. Området kring Guineabukten utgör en provkarta på viktiga problem.

Följande länder gränsar till Guineabukten: Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe, Kongo, Kongo-Kinshasa och Angola.[1] Områdets befolkning utgörs av 550 miljoner. De flesta är ekonomiskt beroende av verksamhet i havsområdet. 90% av områdets handel med omvärlden går via bukten. 70% av befolkningen är beroende av fisk för sin överlevnad. Regionen är rik på olja och producerar upp emot 5.5 miljoner fat per dag. Området har potential att vara ekonomiskt starkt men kriminalitet – illegalt fiske, piratverksamhet, väpnat rån, korruption – är ett ökande problem.

Fiske är traditionellt av stor betydelse och hantverksmässigt. Men det industriella fisket ökar starkt – från kanske 250 fartyg på 1990-talet till mellan 700 och 1000 per år idag. Området hotas nu av utfiskning med svält som resultat. 40% av fångsten är IUU (Illegal, Unreported and Unregulated), vilket innebär en direkt förlust om 1,3 miljarder $. Det finns naturligtvis stora skillnader: Kina tar 81% av fisket i Guinea. Fångsterna från industrifisket exporteras till länder utanför regionen. Industrifisket innebär också överfiskning och förstörda havsbottnar och därmed minskade fångster på sikt.

Guineabukten har fått en central roll i droghandeln mellan Latinamerika och Europa. Narkotikan förs till området per båt och omlastas sedan för transport genom Sahel, Sahara och vidare över Medelhavet.

Ett tredje stort problem är pirater och organiserad brottslighet (pirater finns definitionsmässigt bara utanför territorialhaven, innanför är samma brottslingar organiserat kriminella). Nigeria är särskilt utsatt; piraterna anfaller oljelastade fartyg, kidnappar besättningarna och stjäl oljan.

Allt som allt medför dessa problem fattigdom, instabilitet, korruption, kriminalitet och i förlängningen destabilisering av staterna. Problemen utgör också en grogrund för terrorism.

Den globala uppvärmningen utgör ett överlagrat problem. Avseende fiske leder utvecklingen till att havet blir varmare. En konsekvens härav är att fisken antingen går djupare, och därmed blir svårare att fånga, eller vandrar mot kallare hav. Resultatet blir hungersnöd.

En grundläggande orsak till problemen är att staterna i området inte har tillräckliga resurser för att övervaka, och ingripa på, sina territorialhav och ekonomiska zoner. Vidare är den regionala samordningen av övervakningen svagt utvecklad.

Sammantaget: befolkningen, speciellt den unga, har motiv att ge sig av i förhoppningen om en bättre framtid i Europa.

Några tankar om svenska åtgärder

Sverige är ett medelhavsland! Tack vare EU och Schengen gränsar faktiskt Sverige politiskt till Medelhavet. Det är dags att vi engagerar oss för denna stora kontinent.

För det första bör Sverige driva på för att EUs fokus skall vridas från att förhindra flyktingar att komma till Europa till att göra det möjligt för de unga afrikanerna att få ett vettigt liv i sina hemländer. Av naturliga skäl diskuteras här bara säkerhetsfrågor.

Sverige och övriga europeiska länder bör arbeta vidare för att stabilisera Sahel-området som idag är ett fäste för terrorism och kriminalitet – inte minst smuggling av allt från cigaretter till människor. Mot denna bakgrund är den svenska inriktningen att lämna FN-insatsen i Mali helt fel. Visst den kostar 800 – 900 miljoner kronor men den svenska biståndsbudgeten är på 43 miljarder!

Det är förstås möjligt att vi skulle få mer effekt genom att lämna FN-insatsen och i stället (eller både och!) stödja den franska insatsen Barkhane.

Det finns mycket annat att göra inom säkerhetsområdet. Sverige, dess Försvarsmakt och Kustbevakning borde kunna stödja La charte de Lomé sur la sécurité maritime [Lomé-stadgan för maritim säkerhet[2]] och säkerhetssamarbetet inom G5 Sahel.[3] Över huvud taget borde Försvarsmakten med sin erfarenhet av fredsfrämjande operationer, men med avsaknad av kolonial belastning, kunna involvera sig mer i samarbete med de afrikanska kollegorna.

Men Sverige har också andra viktiga kompetenser att erbjuda. Vi har varit aktiva i utformningen av EUs maritima övervakningssystem MARSUR [Maritime Surveillance Project] och SUCBAS [Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea].  Vi har en liten marin, specialiserad på kustnära operationer, vilket är vad flertalet av de aktuella staterna behöver; vi borde därför ha mer relevant kunskap än de europeiska stormaktsmarinerna. Vår Kustbevakning skulle säkerligen kunna bidra med utbildning inom områdena fiskeövervakning, miljöskydd och räddningstjänst. Vi har vidare en industriell bas inom områdena fartygskonstruktion och övervakningssystem.

Att stödja maritim övervakning i Västafrika är att stödja Europeisk – och svensk säkerhet.

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och redaktör för dess tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet, samt  korresponderande ledamot av Académie de marine.

Noter
[1] Det finns flera definitioner. Detta är den mest inkluderande och den som används av afrikanerna själva.
[2] https://afrique.latribune.fr/politique/2017-01-31/charte-de-lome-sur-la-securite-maritime-le-nombre-de-signataires-passe-a-30.html
[3] http://www.g5sahel.org/images/Docs/SDS_G5S_VF.pdf