The future of Land Power

LTG Michel Yakovleff FRA-AR


Address to FINABEL (speaking notes)

The Finabel coordination committee is a land forces organisation comprising 20 Member states of the European Union with a view to promote interoperability between the land forces of its Member states. Membership is open to all of the Member states of the European Union

The Future of Land Power

The following text is not to be construed as an official statement from the Command Group of SHAPE. The views presented here are personal views held by the author.

Some arguments were not delivered during the presentation, for the sake of time. They are inserted in this written text, for future reference, in italics.

For some time, there was the illusion that we could have a future without war or the prospect of war. The Western world has engaged in a continuous decline of military forces, as if the illusion could be used as an assumption.

Yet old truths stick fast. I like to remind of a sentence found in Swiss Army propaganda: “Every country has an army. Its own, or that of someone else”. It is a truth that Georgia and Ukraine are reflecting on today.

I see the future of land forces in that context: our nations are going to need them, worse still, I believe they will use them.

NATO, as has been reminded, is the most successful alliance in history. From twenty years in operations, it has learned a lot, it has performed very well, it has achieved tactical overmatch in every environment, against any kind of opponent.

And yet, not all that we have learned applies to the challenges of the decades to come. Worst still, we may have to unlearn things we have learnt. So our forces will need to reflect on them and adapt to the next conflict.

Some strategic lessons learned.

Hard power is still the ultimate currency of power. There was a time, at the demise of the Berlin Wall, when we considered that soft power had done it and that hard power was a somewhat antiquated form of power. Well, the first lesson of the last twenty years, and quite significantly, of the last seven years (since the 2008 invasion of Georgia by Russia), is that hard power, the one measured in tanks and aircraft, remains the dollar of power currencies.

Soft power is irrelevant when confronted with tanks at the border, or, as seen currently, propaganda backed by threat of tanks.


The military tool is a blunt tool. To what degree does it achieve desirable strategic outcomes? The Balkans, after twenty years, still have NATO military presence. They are not at war, but neither are they at peace. Libya is not necessarily better than it was before the war. Arguably, it could have turned much uglier, but that is judgment call. As for Afghanistan, well, the jury is still out and it will take ten years to determine whether NATO’s intervention will be seen in a positive light, or not.

As a result, in the West, we have developed a strong measure of scepticism vis-à-vis the use of military force as an instrument of strategy. The consequence, beyond scepticism, is strong reluctance to use military force.

The issue is that this reluctance is not shared by most of the world. Quite to the contrary: a number of powers, throughout the world, are positively enthusiastic about using military force, or threat of force, and they are quite sure they have achieved the desired outcomes at greater speed and lower cost than they would have by other, “softer” means. Just think of how Crimea was annexed by Russia, as a result of a very effective and low cost military campaign.


Operational Lessons Learned.

Control of the land remains the ultimate determinant of victory and the condition for peace. With real estate comes the population, and they are the true arbiters of success.

For example, what measure of governance has been achieved in Afghanistan is essentially a product of the degree of security currently delivered, on the ground, by the ANSF.

Air power can strike, but it cannot secure.

Sea power can strangle, but it cannot stabilise.

Expanding a moment on air power, my statement is more significant because NATO has waged two “air wars”, over Kosovo and Libya, without committing ground troops. These were true “historical firsts”, the exclusive use of air power to wage war, and yet, despite victory, the statement remains true: air power does not achieve control.

The reason is that land power is persistent, whereas air power is transient. Between strikes, so to speak, our opponent can organise his life almost unhindered, whereas when his freedom of action is restrained or at least contested by presence on the ground and the likelihood of contact at any moment, the pressure consumes much of his time and resources.

As for maritime power, well, it appears that the pirate crisis that affected the Somali coast for years has been virtually eradicated as soon as some degree of governance was reinstated, on land, by the fledgling Somali authorities. Granted, naval power and coordination of efforts, not least with the commercial world, have contributed to current success, but it does appear that the decisive factor was control of the shore line by a friendly force.

We must be reminded that all our operations were conducted with total dominance of air, sea, space and the electromagnetic environment.

The assumption that this degree of dominance will prevail in the next twenty years is arguable at best. Frankly, I think we must conceive of our future operations as occurring in contested spaces, be they air, sea, space and electromagnetic. This massive change in context is the source of my doubts regarding the value of our lessons learned: they relate to an age that is passing away.

So what are the prospects for land power?

I propose thoughts for the next fifteen-twenty years to come.

First of all, we must accept that our uncontested air supremacy is over.

For the last twenty years, we have enjoyed a window of absolute supremacy, mostly as a result of our technological advantage and thanks to the large numerical superiority we owe to the United States.

Just to take a few examples of what I believe will not happen again, or not dependably so:

          We have taken the habit of having Medevac helicopters land virtually on the spot where the wounded were hit. The so-called golden hour is quite forgetful of what it takes to operate helicopters when facing the threat of missiles and competent air defence artillery. The reality is that we will have to carry our wounded over a kilometre or two, to meet the helicopters where they can land with reduced risk of direct fire;

          Massive overkill from the air is over. I remember TICs in Afghanistan (troops in contact) where it was reported that “one to two automatic weapons” had warranted a succession of strikes by F-15s, B1-Bs, Apaches, dispensing hundreds of 30 mm rounds, a pocketful of GBU-38s, and the like. This degree of overwhelming support is not going to happen again, at least as a general assumption.

The same applies to uncontested sea access. None of our theatres could have existed without unobstructed use of sea lines of communication (SLOCs). In a world where more than 500 submarines exist, not all of them in friendly hands, we cannot go on assuming unfettered logistics. Also, our tactical choices will be impacted, by submarines, mines, and a new generation of area denial missiles. Though most of the world population can be reached from the sea (some 80% of world population lives within 100 km of the sea), our superiority in amphibious capabilities will not necessarily be brought to bear.


But the vanishing superiority of Western style warfare will be most perceptible, from our soldiers’ perspective, in the electromagnetic realm. This goes far beyond the current concerns about cyber, though cyber is part of the picture.

Our small tactical echelons of today have come to depend massively on uncontested electromagnetic capabilities: without instant communication, without dependable positioning, our units are at a loss to move, call fires, report, maintain, evacuate…

Our generation – that of the flag officers sitting in the room – at least knew how to navigate and orient with tools as basic as paper maps and compasses, which are pretty resistant to jamming. But the younger generation, our lieutenants, have not always learned those skills. Nor are they mentally and morally comfortable with the practice of radio silence. And our generals tend to like real-time video to take decisions…

A number of nations today are pretty good at jamming, disruption, intrusion, deception. They practice their art routinely. I do not relish the day when our soldiers, who have become utterly dependent on instant communication, both professionally and with their families, will have to fight under serious restrictions.

The biggest change I see coming is robotics. This is truly the next generation of warfare. Not that I like the idea, personally. But I am convinced we are going to experience a massive change in the art of war, over the next twenty years. If only because we, the Westerners, are most in need of robots to compensate for our lack of personnel.

I believe we will experience, within this generation, the introduction of robots in large numbers, mostly small, operating in swarms. From my private studies I have come to the conclusion that we will see a majority of sensors, some killers/effectors (such as smokescreen dispensers), and a sizable contingent of helpers (such as mule robots).

The introduction of robotics in war will change the face of war forever. Though it may be the ideal evolution of warfare, I am not convinced it is the ideal evolution of humankind.

Which leads me to ethical considerations. I insist that I am talking ethical issues and not legal. We must not leave it to the soldier alone to grapple with the ethical issues of wars to come, such as those accruing from the introduction of robots. From their conception downwards, these artefacts must be developed with ethical considerations in mind.

As for armour, I believe we have reached the limit of the armour our men can carry while still remaining marginally combat-effective. I suggest we should have another look at how the Roman legion used their armour: they carried it on carriages or mules, and only donned the armour when preparing for battle. If we want our soldiers to retain a measure of tactical mobility, we must agree to disassociate them, most of the time, from most of their armour, accepting the risk of higher casualties when caught by surprise.

More generally, given the threats looming today, we should rethink the expeditionary force model that was imposed on all of NATO by our larger ally. The largest armies of Europe today are in Switzerland and Finland. They are competent, even though based on conscription. Ukraine was caught half-way between two models, a large army based on conscription, and a smaller, professional force, so it enjoyed the advantages of none and the downside of both. For a number of NATO nations, reinstating a larger land force based on a combination of conscription and mobilisation may be an effective deterrent, more than a handful of elite forces.

NATO has become the standard of military competency. That said, we should be aware that it is a standard based on luxury, not on austerity. We are good at doing a rich man’s war – and that is something that may change soon.

What should we work on?

I suggest a number of basic strands, involving a reassessment of the following:

          Brigade level manoeuvre. Over twenty years, we have never seen a fight above battalion level (true of NATO as such, not of all its Allies).

          Air defence, not only of the active kind (air defence artillery) but also of the passive kind (camouflage, dispersion) that the Serb army used so impressively during the Kosovo air campaign.

          The true limits of multinationality. We have gone down to platoon level. That is acceptable in a context of sedentary warfare against little or no opposition, within deliberate (meaning: with the benefit of detailed planning) operations. In the context of large-scale manoeuvre, involving brigades, I believe the basic element of multinationality will be the battalion (for a simple reason: it is the first level of tactical command that has a permanent staff as opposed to a lone commander).

          Austere logistics. Until now, in essence, all our NATO commanders have got what they asked for. A number of Allies, to include some fighting today, in Africa, do not have that culture. They do with what they have, period. Thinking in those terms is not part of the NATO style of war. It needs to.

          A focus on force. As I said above, we have developed a real estate mentality, despite all the lofty wording to the contrary. We need to think of fighting the force, even more so when it will be more conventional than what we have met until now.

          Better exercises (not necessarily more). NATO must exercise modern/future warfare, with a different set of parameters.

First of all, think again of near-peer opponents, with very real competencies in all spaces, which will become contested spaces.

Since we can no more assume dominance in heretofore-uncontested spaces, we must rediscover what I call “manoeuvre warfare”, a more dynamic and imaginative way of doing war. (For example: how to conduct a whole campaign without achieving air superiority. In which case the question becomes: What measure of air power can be delivered in the absence of air superiority? Merely framing the question this way is still perceived as an absurdity by many of our airmen. There is a NATO way of doing campaigns which is very mechanical, in essence, win the air campaign, and then, launch the ground campaign. This has got to be challenged, other courses of action must be invented.)

We must use exercises to reinvest the ideological space, and learn to fight ideas.

Most of all, we must use exercises to develop the leaders we need, mostly focusing on developing initiative. These leaders must be tech-aware, but not tech-dependent, as too many are today. Even our soldiers are destabilised if they don’t have a daily talk with their family by Skype. This has got to change.

Initiative is the quality most needed when one is left on his own – as will happen when our radios will be shut off, our networks damaged or compromised. Our leaders are network-dependent, they need to feel comfortable with loneliness.

Risk aversion must be reversed. We need a culture of risk taking, without endless calculation. This starts at company level officers, it is inherently an issue of military culture. Our people must feel comfortable with uncertainty.

We must assume that our soldiers will not be connected all the time; at best, they may enjoy intermittent or partial connectivity. Remember we will operate in austere environments, where the required infrastructure was never created, or where it has been damaged. And all that facing an opposition that will be much more adept at electronic warfare, cyber warfare and, more generally, information warfare. For example, we need to relearn navigation without GPS, operational graphics on paper maps and overlays, radio silence, and shutting off Blue Force Tracker because of the risk of penetration by the enemy.

The leaders we have today are like wolves, they are good at operating in packs. But we must make sure they are good at being lone wolves also.

Urban warfare we have never seriously experienced, against a determined and enduring foe. Considering that, very soon, two-thirds of world population will be urban, and that, ultimately, you achieve victory when the population agrees that you have won the contest, we must prepare to meet the population where it lives.

As mentioned above, the same applies to littoral operations: 80% of the world population lives within 100 K of a shore.

In conclusion

War is back, shortly, to our own shores.

It will be less easy, more costly.

This will come as a shock to our nations.

We would be well advised, at least for those of us who are more exposed, to rethink our military model, along the lines of the nation-in-arms, which is a pretty good substitute for nuclear deterrence, in most cases.

This is why NATO is having a very hard look at the lessons learned from its operations, and those it needs to relearn, or sometimes, unlearn. Keeping in mind that victory at the price of values is not what we want to achieve.


Finland och Sverige – hand i hand in i Nato?

Nedanstående inlägg av mig finns också på

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.
Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.
Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

          finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,

          den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.
Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.
Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men de fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium.  Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.
Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet – hemmahamnarna för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.
Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.
Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.
I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.
Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.
Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.
Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:
          är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?

          är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter – liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?

          riskerar Finland att än en gång att behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet – kommer Finland då ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?
Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.
Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.
Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?
Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?
Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.
Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

Karlis Neretnieks

Twitter:  @neretnieks 

P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka att stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga – något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget.  Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.

Inga JAS 39 till Frankrike – farlig politik

Dagens beslut att inte stödja Frankrike med JAS 39 Gripen, trots att det var ett tydligt franskt önskemål, är en mycket farlig politik. Det mycket begränsade stöd som aviseras, transportflyg och ett fåtal personer för olika stödfunktioner, kommer varken i Frankrike eller av andra utomstående betraktas som ett seriöst försök till att visa europeisk solidaritet.

Det mest uppenbara är att Sverige tydligt visar att den i EU-fördraget inskrivna solidaritetsklausulen, 42.7, väger lätt i svenska överväganden. Likaså tycks inte den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen från 2009, med löfte om stöd till andra EU-medlemmar (och hopp om stöd från dessa) haft något större inflytande på beslutet.
Frågan kommer säkert att uppstå såväl i de nordiska som baltiska huvudstäderna i vad mån det finns skäl att fördjupa det militära samarbetet med Sverige, ett land som tycks ta lätt på sina utfästelser. Kommer Sverige vilja och våga agera mer resolut i en annan situation, t ex om våra närmaste grannar drabbas?
Men kanske än allvarligare är hur det uppfattas i USA (som önskat samma sak som Frankrike – de har säkert pratat ihop sig). Den amerikanska skrivelsen kan ses som en test på om vi verkligen är en seriös samarbetspartner som det är värt att ha ett djupare samarbete med. Här finns det skäl att komma ihåg att USA:s samarbete med Sverige i amerikanska ögon inte bara är en rent bilateral historia, utan också ett indirekt stöd till övriga Natomedlemmar i det nordisk-baltiska området (främst Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen). Om det uppstår tvivel på att vi är beredda att stödja dessa länder vid en kris eller konflikt i Östersjöområdet så kan misstanken uppstå i Washington att vi i grunden bedriver en ”free rider” politik – gärna hjälp från andra men inga egna förpliktelser. Knappast en fördel för Sverige, varken när det gäller fredstida samarbete eller för att få stöd vid en eventuell konflikt i vårt närområde

Det har framförts tankar om att det kanske är svårt att genomför effektiva insatser med JAS 39 Gripen i det aktuella operationsområdet och att resursen kanske inte är behövlig. Även om så är fallet så spelar det ingen roll. Det helt avgörande ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är om vi betraktas som en pålitlig och solidarisk partner som är beredd att ge andra stöd, och därmed också är ett land som andra har en moralisk plikt att stödja, om behovet skulle uppstå. Markeringen att vi står för våra förpliktelser och är beredda att ta de olägenheter det innebär, ekonomiskt och risk för förluster, hade varit avsevärt viktigare än vad planen skulle uträttat, eller inte uträttat.

Man kan också ställa sig frågan på vilket sätt dagens beslut kommer att påverka Sveriges kanditatur till Säkerhetsrådet. Kommer Frankrike, Tyskland, England m fl EU-länder tycka att Sverige är lämplig kandidat? 

Det enda hållbara säkerhetspolitiska motiv som kan finnas för att inte erbjuda mer substantiell hjälp till Frankrike, än det som nu beslutats, är om det finns tunga skäl att behålla alla flygplan hemma för att skydda vårt eget territorium.  Om det är motivet så bör det återspeglas i att försvarsanslagen omedelbart höjs i tämligen stor omfattning för att öka övningsverksamheten, anskaffa reservdelar så planen kan hållas i luften mm. Dessutom kan då heller knappast bli tal om att låna ut flygplan, t ex till Brasilien, för att främja exportaffärer.

Sammantaget, risken är stor för att vi med detta beslut försatt oss i en situation där svenska utfästelser rörande europeisk (och nordisk) solidaritet kommer att betraktas med stor misstänksamhet i framtiden. Det är heller inte omöjligt att det redan på kort sikt kan påverka möjligheterna till ett fördjupat säkerhetspolitiskt och militärt samarbete såväl med våra grannar som med USA.  

Nato och utveckling av Försvarsmakten

Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.
Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.
Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?
Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.

Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret.  Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering.  Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.
Några frågor som bör ställas är därför:
          När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
          Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),

          Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,

          Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?
För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.

Hybridkrigföring – medel och motmedel


I torsdags (24 sep) hölls en konferens i Tallinn om hybridkrigföring. Konferensen var arrangerad av ICDS. En ”think tank” väl värd att följas .

Konferensen genomfördes under s k ”Chatham House rules”, d v s vad som sägs får återges, men inte vem som sa det.  Här några av de mer namnkunniga talarna: Estlands försvarsminister Hannes Hanso, Nederländernas försvarsminister Jeanine Hennis-Plasschart, genlt. Marshall B. Webb chef för NATO Special Operations HQ, genmj. Christopher Haas US Special Operations Command, vam. Georgij Alafuzoff chef underrättelsedirektoratet i EU militära stab och genmj. Karl Engelbrektson HKV Sverige. Därutöver talade ett antal experter från bl a RAND, Chatham house och andra tankesmedjor.
Nedan något av det som avhandlades.

Den sammanfattande slutsatsen av konferensen uttrycktes nog bäst av den talare som citerade Clausewitz, och fyllde på med Sun Tzu ”War is an act of violence intended to compel our opponent to fulfil our wishes. The best is to subdue the enemy without battle. Hybrid warfare is war. When devising our countermeasures we have to have that in mind”.

Genom att hybridkrigföringen kan omfatta i stort sett alla typer av åtgärder som syftar till att påverka en motståndares vilja så var det ingen av de som deltog i konferensen som var beredd att ge en definition av begreppet. Den skulle bli så allmän att den saknade förklaringsvärde.

När det gäller Ryssland pekade flera på att hybridkrigföring inte är något som ryssarna själva betraktar som någon speciell sorts krigföring. Uttrycket är en västkonstruktion (precis som ”Blitzkrieg” under andra världskriget, ordet fanns inte i tysk militär terminologi – min kommentar).  I ryskt tänkande är de olika komponenter som vi förknippar med hybridkrigföring, propaganda, vilseledning, ”graderad” våldsanvändning, ekonomiska påtryckningar, militära maktdemonstrationer, förvrängning av fakta mm, sedan länge vedertagna medel för att påverka en motståndare. Man skiljer inte på hybridkrigföring och ”vanlig” krigföring. Vilka metoder som används och var tonvikten läggs beror på motståndaren, hur man bedömer dennes sårbarheter och vad man vill uppnå.

Synen på Ryssland och vad vi kan förvänta oss i framtiden var måttligt positiv. Några citat: ”Ryssland anser sig vara i en geopolitisk konflikt med resten av världen”, ”Att få Ryssland att acceptera vår syn på en europeisk säkerhetsordning har misslyckats”, ”Rysslands härskare har sällan brytt sig om vilka vedermödor deras folk utsätts för”, ”Ryssland kommer att fortsätta med en aggressiv politik i områden där man ser möjligheter till framgång”. Baltikum nämndes av flera talare som ett av de områden där vi kan förvänta oss en ökad spänning i framtiden.

En intressant aspekt som framhölls var att ”Otillräckliga åtgärder från vår (väst) sida, t ex en endast begränsad Natonärvaro i Baltikum, bara symboliska upprustningsåtgärder, kan i Ryssland tolkas som ett svaghetstecken. Det ger signaler om osäkerhet, är vi verkligen beredda att sätta hårt mot hårt?”.

Listan av tänkbara åtgärder, eller synsätt, som borde tillämpas, för att möta det ”hybridkrig” vi ser redan idag och en eventuellt än mer negativ händelseutveckling, blev efterhand lång, stort som smått. Dock fanns några gemensamma teman.

Den första och viktigaste försvarslinjen är olika nationella åtgärder för att minska samhällets sårbarhet i vidaste bemärkelse: ekonomiskt, psykologiskt, möjligheter att upprätthålla lag och ordning, förtroende för myndigheter, lämplig lagstiftning, militär förmåga mm. Det förutsätter stabila samhällen och en väl fungerande statsapparat.

Nästa nivå, även den helt nödvändig, är EU och Nato. Avgörande är att de kan samverka. Ingen av organisationerna har själv förmågan att hantera hela bredden av hot. Här pekade några av talarna också på problemet med att i Ryssland kunde statsledningen själv spela på hela klaviaturen, medan det i Europa krävdes att 28 länder kom överens om eventuella motåtgärder. En lösning som föreslogs på det militära området var att återuppliva en beslutsmodell från det Kalla kriget. Natos högre kommandon hade då mandat att själva fatta beslut om att, enligt vissa kriterier, understödja ett medlemsland. Det för att undvika en eventuellt långdragen politisk process i en akut situation.  

För att undvika att bara vara reaktiv och därmed riskera att ställas inför ett fait accompli pekade flera på den centrala betydelsen av avskräckning – på alla områden. På det militära området är det tämligen enkelt att beskriva vad som krävs och hur det bör organiseras. På andra områden som t ex ekonomi och energi är det svårare, men det borde gå att skapa en avskräckningspotential även där. Det ska kosta mer än det smakar att försöka destabilisera ett land (eller en organisation) – det skall Ryssland veta i förhand.

En central fråga som också flera återkom till var den stora betydelsen av att alla inblandade, politiker, civila och militära beslutsfattare var väl förberedda på att hantera den typ av situationer som de kan ställas inför. Det räcker inte med planer, gemensamma övningar är ett måste.  Förutom den kunskapsuppbyggnad det innebär avseende olika samhällssektorers förmågor och svagheter så tvingas deltagarna till att fatta svåra beslut – det minskar risken för handlingsförlamning i en skarp situation. 

Det rådde också stor enighet om att ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter, länder och organisationer (EU och Nato) är en nödvändighet. Det är grunden för att kunna få en rimligt sammanhållen lägesbild av vad som egentligen pågår, och därmed en förutsättning för effektiva motåtgärder.

Även det ryska ”kärnvapenskramlandet” var uppe till diskussion. Det kan inte negligeras – de västliga kärnvapenmakterna måste tänka igenom sina doktriner, det är tveksamt om det Kalla krigets doktriner fortfarande är relevanta.

Slutligen några enskilda citat:

 ”Hybridkrigföring är som comprehensive approach, något som heller ingen riktigt vet vad det är, fast tvärt om. Istället för att skapa stabilitet så eftersträvas instabilitet”.

”Vi har gått från kallakrigs-doktrinen Mutual Assured Destruction till Assured Disruption,” (apropå våra samhällens sårbarhet och vår brist på motåtgärder)

”Det finns inga regler för hybridkrigföring”

”Sluta teoretisera, det är dags för praktiska åtgärder”.

”When in doubt shoot” (apropå små gröna män).



”Skipper” – Rätt men fel


I dagens Svd Krönika ”Fjärrbekämpare behövs som ÖB” pläderar Niklas Wiklund @Twitt_Skipper för ett ”skalförsvar” där olika typer av fjärrbekämpningssystem, t ex flygplan och ubåtar, borde prioriteras. Det är inte svårt att hålla med om behovet av sådana system – de är nödvändiga i ett försvar som skall avskräcka från, eller i värsta fall möta, ett angrepp mot Sverige. Dock ställde han principen om ”skalförsvar” mot ett ”djupförsvar” där striden implicit skulle föras inne landet och där i så fall markstridskrafterna borde prioriteras. Problemet är att jämförelsen är missvisande.

Det han inte tar upp är hur olika typer av stridskrafter samverkar i båda koncepten. Här går jag bara in på ”skalförsvarsprincipen”, den modell han förespråkar. Förutsättningen för att för att ett ”skalförsvar” skall trovärdigt och avskräckande är att sannolikheten är hög för att de olika fjärrbekämpningssystemen kan komma till verkan i alla skeden av en eventuell konflikt – en självklarhet som inte är helt oproblematisk. 
En angripare kommer självfallet göra allt han kan för att minimera risken för att bli utsatt för bekämpning under de känsliga faser i en operation som överskeppningar och luftlandsättningar utgör. Metoderna är många: bekämpning av flyg- och marinbaser, minor i flottans leder, mord av nyckelpersoner t ex flygförare, sabotage mm. Här tillkommer också olika typer av vilseledningsåtgärder, t ex att locka bort våra stridskrafter genom att genomföra skenföretag i en riktning för att skapa en lucka på någon annan plats. Då angriparen väljer tid och plats kommer han rimligtvis också kraftsamla  sina resurser vid rätt tillfälle och i rätt område. Risken finns att de av våra fjärrstridsförband som då finns gripbara kan ha stora problem att ingripa – vi blir undanträngda.
Om vi förberett oss väl och snabbt kan vidta motåtgärder som t ex reparera landningsbanor, röja minor mm behöver inte ”förbekämpningen” innebära att fjärrstridskrafterna blir förlamade för tid och evighet, men risken är överhängande att deras insats blir fördröjd, eller att de inledningsvis får liten verkan – angriparen lyckas föra över tillräckligt stora styrkor för att nå sina mål. Vilka i dagsläget knappast är att ockupera stora delar av Sverige, utan snarare att bara besätta begränsade områden som ett led i ett större sammanhang där Nato är huvudmotståndaren, t ex för att gruppera långräckviddiga system som skulle försvåra för Nato att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar.
Avgörande för att ett ”skalförsvar” skall fungera är därför två faktorer: en inledande framgång får inte leda till att angriparen når sina mål och att fjärrstridskrafterna har en möjlighet att ”komma igen”.
I båda fallen är tillgången på slagkraftiga markstridsförband avgörande. Om en angripare måste räkna med att möta ett kvalificerat motstånd på marken räcker det längre inte med en begränsad insats – det som är möjligt att föra över medan våra fjärrstridskrafter är nedtryckta, undanträngda eller bortlurade, eventuellt allt på en gång. Angriparen måste tillföra större resurser. Han hamnar i en ond spiral. Mer resurser, tar längre tid att föra över, ökar sårbarheten, kräver mer skydd, blir än mer sårbart för störningar, kräver ytterligare resurser. Våra fjärrstridskrafter kommer då få goda möjligheter att verka, även om de varit ”sena i starten” – deras avskräckningsförmåga ökar drastiskt.
Prioriteringsproblemet är därför inte mellan fjärrbekämpningsförmåga och markstridsförmåga utan snarare en avvägning mellan båda för att nå högsta totaleffekt, och där uppenbara och farliga luckor undviks. Endast så skapar man en trovärdig avskräckningsförmåga. Tyvärr en omöjlighet med dagens försvarsekonomi – oberoende av vilka avvägningar eller prioriteringar som görs.
En faktor som också borde tillföras diskussionen om Försvarsmaktens utformning är hur eventuell utländsk hjälp kan påverka ekvationen. Ett förhoppningsvis framtida Natomedlemskap kommer att leda till frågan vad för typ av hjälp bör vi planera och bädda för? Fjärrstridsförmåga, markstridsförband eller något annat? Vad är sannolikast att vi kan få hjälp med? Dessutom kan vi, bör vi, då ha ett eget operativt koncept för hur att försvara Sverige, eller ingår vi då i ett större sammanhang där målet är att bidra till ökad säkerhet och stabilitet för hela Östersjöregionen?
Jag hoppas verkligen att debatten fortsätter. Speciellt när det gäller hur Försvarsmakten bör se ut i ett ”Natokoncept”. Den frågan har inte många (några?) belyst.


Hur utveckla armén?


I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.

”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.

Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.

 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.

Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.

Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:

         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,

         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.

Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt – inte ens i de viktigaste riktningarna.


Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”

Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning – ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet – att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.

Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).

I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.

En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.

Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system – områden där det antagligen finnas civilbefolkning.

Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.

Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd – kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.


Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”

Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.

Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.

Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  

Sammanfattande slutsatser

Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.

Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.

         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 

         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).

         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.

         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).

Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.

Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   

Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.

Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.

Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.





”Vad döljer sig under ytan” – undervattenskränkningar i går och i morgon

Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02 


Paradoxalt nog kan vi vänta oss fler ubåtskränkningar i framtiden jämfört med Kalla kriget.
Vi har idag en annan säkerhetspolitisk geografi i Östersjöområdet.
Under det Kalla kriget var Baltikum en del av Sovjetunionen, idag är de självständiga stater och medlemmar i Nato och EU.
Det innebär att även om det tidigare hade inneburit fördelar för Nato att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för operationer mot Sovjet så var det inte absolut nödvändigt.
Idag är man förpliktigad att försvara de baltiska staterna – att Nato kan utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium har en avgörande betydelse för att alliansens säkerhetsgarantier skall vara trovärdiga.
Omvänt gäller att om Ryssland kan hindra Nato att använda svenskt luftrum och sjöterritorium så skulle eventuella ryska militära operationer mot Baltikum underlättas kraftigt.  
Skulle man kunna gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på Gotland och delar av fastlandet t ex Vikbolandet eller Blekinge skulle det vara svårt för Nato att operera på eller över Östersjön.
Ryssland skulle ha skapat en ”mur” bakom vilken man kan genomföra operationer i Baltikum.
Hur kommer ubåtskränkningarna in här?
Redan under det Kalla kriget var den ryska misstänksamheten mot Sverige stor. Skulle vi trots alla stolta deklarationer om neutralitet i händelse av krig i vår omgivning verkligen hålla oss utanför? 
Skulle Sverige med vapenmakt försöka hindra Nato att utnyttja svenskt territorium? Mycket tveksamt.
Bäst därför att trots allt förbereda sig för att genomföra operationer mot Sverige – vilket man gjorde.
En viktig del av dessa förberedelser var att försöka hindra den svenska marinen att operera i och från de svenska skärgårdarna. 
De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.
Bl a för att:
        Förbereda minutläggning i farleder
        Kartlägga våra mineringar som skulle kunna försvåra ryska operationer
        Kontrollera hur effektiva våra sensorer och motåtgärder skulle kunna var i en krigssituation
        Förbereda dolda landsättning av sabotageförband
En faktor som sällan nämns, men som ur sovjetisk synvinkel var minst lika viktig som att hindra svenska marina operationer, var att hindra den dåtida västtyska marinen att utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.
Den var beroende av ett litet antal extremt sårbara hamnar i södra Östersjön. Jag skulle vilja hävda att om den skulle kunna bedriva någon typ av uthålliga operationer så var förutsättningen att den kunde utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.  Det var ingen tillfällighet att man satsade på en sjöburen logistikorganisation som var oberoende av fasta hemmabaser.
Det här begrep självfallet de sovjetiska planerarna också.
De sovjetiska ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdarna under det Kalla kriget var därför lika mycket riktade mot Nato som mot Sverige. 
Att de sovjetiska misstankarna var befogade vet vi idag. Det är osannolikt att man i dag har annorlunda tankar om på vilken sida Sverige kommer att stå i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Snarare har de förstärkts, det samtidigt som Natos behov av att kunna utnyttja svenskt territorium ökat kraftigt.
Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt.
Alternativet i dag, precis som tidigare, är att utnyttja de svenska, och finska, skärgårdarna, vilka skulle ge mycket bättre möjligheter till en skyddad basering.
Genom att Nato idag är tvingat till att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar och där möjligheterna att göra det beror på att man har operationsfrihet på och över Östersjön så är optionen att kunna utnyttja de svenska skärgårdarna nu än viktigare än förr.
Omvänt gäller att fördelarna för Ryssland med att kunna hindra sådana operationer också blivit större.
Sammantaget; vi står sannolikt inför ökade undervattensaktiviteter i svenska vatten och paradoxalt nog, ju duktigare vi blir att jaga ubåtar desto större kommer incitamentet vara för Ryssland att bedriva undervattensverksamhet i svenska vatten.
Vill man kan man också dra slutsatsen att ju bättre vi är på att jaga ubåtar desto mer bidrar vi till Natos trovärdighet när det gäller att försvara Baltikum och därmed också till ökad stabilitet i Östersjöområdet.


Behövs armén?



Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige
Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga – avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1]kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?
Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.


Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.


Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.



I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.

[1]”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.

Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.
Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.



Mina kommentarer.

Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.
Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.
Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit.  Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.
Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera.  Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.
Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”,  d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.  
Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” – militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.
En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.
I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik.  Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.
Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?
Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.
Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.
Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt – hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.
Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?
I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.
Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?
Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar. 
Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.  
Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.
Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.

Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 



I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.


          Ökad pansarvärnsförmåga.



Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?



Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.



Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.


Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.


För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
–      Underlättar det för krigsförbanden?



Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.





Some impressions from 2015 Lennart Meri conference (24-26 April)


The Lennart Meri conference is most important annual conference in the Baltic Sea region on security.


The conference was, as always, extremely well organized. Russia, Ukraine and the West´s reactions were, quite naturally, the main topics. Below some views I found especially interesting, that were presented at the conference.


On Russia

There is an “ideological” factor behind Russian policies today that shouldn´t be neglected. It consists of components as religion, “Russian culture”, Russia being neither a part of the East nor the West and the nearly metaphysical role of the state.

For others the main drivers are geopolitical (often in combination with “ideology”). A Yalta – Potsdam approach. The world should be managed by great powers having spheres of influence. Ukraine, the Baltics and other neighbouring states should according to such a way of thinking be part of Russia´s sphere of influence.

Regarding Russia´s military strength there were some differing opinions. From, Russia not being able to conduct any large scale military operations in Europe to comments like, 90-100 000 well trained and well equipped troops should at least be able to achieve something, for example conducting a reasonably large operation. The presentations and discussions concerning this topic didn´t lead to any firm conclusions.

An area where all seemed to agree was that Russia´s military spending was nearing some 6 % of GDP, probably more if the costs for the operations in Donbas and Luhansk were included.

In the discussion concerning “correlation of forces”, Russia versus NATO, this quip perhaps is worth remembering “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.


Europe´s reactions

Most discussants were disappointed how Europe had reacted to the aggression in Ukraine. Europe had more or less been on the defensive all the time, not making it clear that Russia had violated, among other, the UN charter and the Helsinki Final act. And that Europe hadn´t acted on that, instead it had continued to see to the egoistic interests of different countries.

This and Europe´s inability to speak with one voice “who is Mr. Putin supposed to call” has led to a situation where Russia has lost respect for Europe. Europe´s reluctance, or rather refusal, to consider military means as a political tool has not helped in this respect.

As someone said “why are we surprised?”


US/NATO military priorities

The US is relearning how to reinforce Europe. In this context freedom of movement is vital, especially in the Baltic Sea region.

Exercises as Zapad 2013 but also the annexation of Crimea have shown that we have to increase our abilities when it comes to early warning, and also take Russia´s electronic/cyber warfare capabilities seriously. The Very High Readiness Joint Task Force (VJTF)is a vital component when it comes to show that we are ready to meet different contingencies in Europe, and should train deployment to possible hot spots frequently.


Of course much more was said during the conference. Follow the link below to see the different sessions on video.



2015 års Lennart Meri konferens (24-26 april)


Lennart Meri konferensen är den mest betydelsefulla årliga konferensen i vår del av världen som rör regional och global säkerhet. Den genomförs varje år i Tallinn med deltagare från i stort sett alla Nato-medlemmar inklusive USA, Ryssland, de nordiska länderna och även andra länder. I år var t ex Ukraina starkt representerat.

Som vanligt var konferensen utomordentligt väl arrangerad. Ryssland, Ukraina och Västs reaktioner på den ryska aggressionen var av naturliga skäl huvudtemat. Nedan redovisar jag några av de i mitt tycke intressantaste sakerna som kom upp under konferensen.



Det finns en ”ideologisk” faktor i dagens ryska politik som inte bör negligeras. Den består av bl a religion, ”rysk kultur”, Ryssland ses som varken en del av Öst eller Väst och den nästan metafysiska betydelse som staten tillmäts.

För andra är det geopolitiska faktorer som är avgörande (ofta i kombination med ”ideologin”). En Jalta-Potsdam syn. Världen bör hanteras av stormakterna och där de har olika inflytelsesfärer. Ukraina och Baltikum och andra grannländer skulle med ett sådant synsätt vara en del av den ryska intressesfären.

När det gäller Rysslands militära styrka gick åsikterna isär. Från att Ryssland de närmaste åren skulle sakna förmåga till större militära operationer i Europa, till att 90-100 000 väl utrustade och väl övade soldater borde nog trots allt räcka till ganska omfattande operationer. Diskussionerna här ledde inte till några klara slutsatser.

Ett område där dock alla tycktes vara överens var att Rysslands militärutgifter nog närmade sig 6 % av BNP, sannolikt mer om man räknade med kostnaderna för operationerna i Donbas och Luhansk.

I diskussionen om styrkeförhållanden mellan Nato och Ryssland var det någon som fällde kommentaren (gör sig bäst på engelska) “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.  Kanske något värt att minnas.

Europas reaktioner

De flesta var besvikna på hur Europa reagerat på aggressionen mot Ukraina. Europa hade mer eller mindre varit defensiva hela tiden, och inte gjort klart för Ryssland att man grovt brutit mot internationell rätt, bl a FN-stadgan och Helsingforsavtalet.  Och att Europa inte agerat utifrån det utan snarare sett till olika länders egoistiska intressen.

Detta och Europas oförmåga att tala med en röst ”vem skall Putin ringa till” har lett till en situation där Ryssland förlorat respekten för Europa. Europas ovilja, snarast vägran, att utnyttja sin militära potential som ett politiskt medel har inte gjort situationen bättre.  

Som någon sa ”varför är vi förvånade?”


USA:s/Nato:s prioriteringar

USA håller på att återuppliva kunskapen om hur man förstärker Europa. Här är det vitalt att man har frihet att kunna genomföra truppförflyttningar, speciellt i Östersjöområdet.

Övningar som Zapad 2013 (i Östersjön) och annekteringen av Krim har visat på att Nato måste förbättra sin förmåga att till förvarning, och att vi måste ta Rysslands förmåga till elektronisk/cyberkrigföring på stort allvar. Nato:s beredskapsstyrka ”Very high Readiness Joint Task Force (VJTF) är en vital komponent för att möta olika av händelseutvecklingar i Europa. Den måste öva ofta.


Självfallet sas det väldigt mycket mer under konferensen. Följ länken nedan för att se de olika sessionerna på video.

Does Russia have a plan for a new security order in Europe


There are many speculations about what might be behind Russia’s present policies in Ukraine, intimidating the Baltic States, a nearly hysterical rearmaments program, threats to use nuclear weapons against its neighbours and picturing the US and NATO as deadly threats to Russia.
Here a fictitiouslittle story.


In the summer 2007 the Russian conservative think tank “Alexander Nevskij”[1]was tasked to evaluate Russian policies after the Cold War and also to suggest a plan that would strengthen Russia’s internal cohesion and international standing. The political leadership was briefed on the plan in late autumn 2007 and it was laid down as the main guideline for Russia’s future security and defence policy for the next ten years. Although, there should be one slight alteration. The cover names for the different plans regarding Ukraine and the Baltics should be changed. They were too obvious and could pose a security risk (the original cover names have been kept in this version of the document).

Below the text in a shortened version of the plan.


The “Alexander Nevskij” plan

The plan has been prepared by a working group consisting of experts from the institute and representatives from the Foreign Ministry, SVR, GRU, the arms industry and the General staff.  The plan consists of: background, planning assumptions, suggested strategic goals and a more detailed description of methods on how to reach the desired end state.


Russia has steadily lost authority and respect in international quarters since the breakup of the Soviet Union, a geopolitical disaster. We have to a great extend lost our influence on global affairs. Our representatives have sometimes even been subjected to ridicule. This has also led to the rise of domestic groups that threaten the cohesion of the country. A totally unacceptable situation for a country as large as Russia and with its proud history.

The policies that we have pursued so far, to gain influence and status by cooperating with NATO, Partnership for Peace, and with the EU when it comes to economic matters has not led to any positive results. Rather the contrary. We have become marginalised and been pushed back. Both the EU and NATO have gained influence in our near abroad.  In the long run it may lead to a situation where we will become just a provider of commodities to the West, like Africa was before. Russia may even break up into insignificant small states that will be pushed around by US, China and others.  

Planning assumptions
We will never be able to compete with the West (or China) when it comes to economic power. It is also improbable that our type of society will be attractive to people in the West where ideas or egoistic interests promoted by different groups are seen as more important than the interests of the state.

Despite positive economic developments in recent years, due to a better run administration and good export earnings from gas and oil, we face serious problems.

Our population, just 140 million compared with 290 million in Soviet times, is declining. Wests influence in our near abroad is increasing. The West is becoming less dependent on Russian energy due to fracking technologies and the increased use of renewable energy. Our military capabilities have shrunk to a level where our armed forces no longer are a credible security policy instrument.

To sum it up. If we don´t take action soon we will have for ever lost the chance to become a leading player in global politics. Our only option is to weaken the West, and thereby increasing our relative strength.

Strategic goals
Our overall goal should be that Russia is one of the three major players on the world arena around the year 2020. This we can reach by: radically increasing our influence in the near abroad, being able to influence policies in some major European countries and having reduced US influence in Europe. By doing this we will have also shown internally that any attempts to undermine Russia are doomed to fail.

We therefore suggest that our foreign, security and defence policy for the next ten years, to 2017, should aim at the six goals listed below.

1.      Undermine US will and capabilities to engage in European affairs,
2.      Stop EU and NATO expansion into our near abroad,
3.      Increase our influence in our near abroad, and where suitable incorporate regions with Russian populations with the Motherland,
4.      Undermine the cohesion of EU and NATO,
5.      Drastically increase the capabilities of our armed forces,
6.      Create stable and friendly relations to China, giving us freedom of action in the west.

What this means in practical terms when it comes to implementation is described below.



Of course the suggested actions can´t be seen as an exact recipe. It is impossible to predict in detail what might happen in different parts of the world in the next ten years. Our moves will always have to be adjusted to the prevailing situation – this without losing sight of the ultimate goal. 

The will and ability of the US to act in Europe will depend on which other problems it is facing. Therefore we should foment conflicts in regions where the US has vital interests. The Middle East is such a place. For example we should support: Iran on its nuclear policies, different terrorist groups, sectarian violence and other activities that could threaten US, or Israeli, interests. We should also support China in its disputes with Japan and other American allies in the Far East, forcing the US to pay more attention to that region – not even the resources of the US are endless.

EU and NATO expansion in our near abroad must be stopped as soon as possible. Today we don´t the means for any large scale military operations. Nevertheless it is important that we make some kind of demonstration that we will not accept future containment. Whatever course of action we chose it should not threaten any of West´s really vital interests, but it should create discord within NATO and EU regarding future enlargement. A limited military operation in Georgia would probably fulfil both these aims. Our present military capabilities ought to enough for such an operation. What more, it would also show different groups in Russia that any break away attempts would not be tolerated. To some extent the operation would have similarities with the American operation in Grenada 1983. It showed that the US had overcome the Vietnam trauma and once again was prepared to use its military to achieve political aims.

Influence in our near abroad is nothing absolute or static. It does not have to mean that large parts of the former Soviet Union have to be incorporated in Russia. Rather it is a question of being able to influence the policies of neighbouring countries, which means that they are drawn away from the US sphere of influence.

The regions where we run the greatest risk that they are irrevocably drawn into the West are Ukraine and the Baltics.

Ukraine offers the greatest opportunities for us to act and also represents the greatest danger if we don´t. If Ukraine becomes a part of the Western camp, our chances of regaining a strong global role probably would disappear forever. The West would dominate the most populous and probably also, in the long run, the strongest state our western border. It is likely that the Russian people and many others would have a reasonable understanding for the viewpoint that Russia has a legitimate role to play in Ukraine. Both of historical reasons and that large sections of the population are regarded as Russians, by our own population and also by many abroad.

Ukraine is not yet a member of any of the Western organisations and it is weak, politically, economically and militarily. All this can change if we wait too long. Ukraine should therefore be addressed prior to the Baltic States. As soon as we have rebuilt a sufficient military capacity, and the political conditions are right, we should launch an operation aimed at breaking Ukraine’s ties with the West and weakening it as a state. In the case of Ukraine, there are both military (Crimea/Sevastopol) and political (Russians) reasons to incorporate parts of the country with Russia. The ultimate decision for what we can achieve in Ukraine can only be taken when we see the results of our actions.
An exact date for when we can implement a plan ”Potemkin”[2] regarding Ukraine is difficult to predict, it depends on how well we succeed in reforming our armed forces and the then internal political situation in Ukraine. However, a reasonable assumption is that we will have the necessary military capabilities around 2013-2015. We hardly need to count on a powerful Western military reaction in this case.

The Baltic case is more complicated. The countries are already in many ways deeply integrated into the West, in contrast to Ukraine. They are members of both NATO and the EU and their economies are increasingly becoming a part the Western (EU) system. Therefore there might be grounds to avoid the risks and efforts needed to try to get decisive influence in those countries. But that is not the case. Instead they may be crucial to achieve a much more important goal than just increasing our influence in the Baltic Sea region. They can be the tool with which we can break up NATO.

Their small size and geographical location makes them extremely vulnerable to a military attack. They can easily be isolated and the distances are short, they could be occupied very rapidly. Today, however, we are militarily too weak to be able to counter even a limited response by NATO, and it would also be hard to isolate them from the outside world.

An operation against the Baltic States can therefore only be considered when we have regained our military strength. Interestingly enough, we will then have two options: either an outright invasion, or to isolate them from the West without having to wage war against NATO. The modern weapons systems, mainly anti-aircraft and anti-ship systems, which we are developing will make it possible to disturb NATO operations in support of the Baltic States, this already from Russian territory. If we can also use Swedish, and possibly Finnish – which is not absolutely necessary, territory we will, in practice, have made it impossible for NATO to ”save” the Baltic States before it is too late.

In the latter case, it would mean that we would put NATO in a situation where the Alliance’s ability to defend its members probably will be seriously questioned (both in Western Europe and in the Baltic countries). Probably to an extent that the Baltic Governments will be forced to adjust their policies according to our wishes. And most importantly, NATO’s credibility as the guarantor of the security of their members will be drastically reduced. Will NATO survive? Also, how will countries as Japan and the Philippines react? Will they continue to trust the US? Definitely an argument for us to use when we seek Chinese for our policies (see below on reinsurance in the East).

The invasion option, open military confrontation with NATO, we believe, is only realistic in case we are reasonably confident that neither NATO nor the United States unilaterally will act early and very resolutely. The likelihood of that cannot be determined today. Such an assessment must wait until we have the military strength needed to carry out such an operation, i.e. around 2016/2017 (see the section below on re-creation of our military capabilities) and the then political situation can be evaluated. The most important factors regarding how and when we should act in the Baltic States is how well we succeeded in reducing the cohesion of NATO through various influence operations, and how NATO reacts to our early steps. For the Baltic States there should be two plans, one for isolating the Baltic States ”Apraxin”[3] and one for an occupation of the Baltics ”Sheremetev”[4] .

The reason that we haven’t mentioned the Caucasus and Central Asia in the plan is that we think that they will quickly adapt to the new balance of power that emerges when this plan is implemented.

Reducing NATO and EU cohesion and willingness and ability to act can and must be addressed in several different ways. The possibilities to use economic means such as discounted energy rates to selected countries, beneficial loans etc. are not covered in this plan. The emphasis here is mainly on measures linked to how influence the minds of individuals and populations.

One of the most important means is to support EU- and NATO-critical groups, organisations and political parties in European countries. In the same way as during the cold war we infiltrated and financed the so-called peace movement. Here we an opportunity to use similar methods. It will take some time to change the policies of these groups, their arguments and actions, but our past experience says that it would be perfectly possible to achieve that within the ten years the plan covers. An especially important group to influence and exploit is the so-called ”cultural elite”, they have a high visibility in media. We should also, for one last time-they are getting old, reactivate the agents of influence that we recruited during Soviet times. In many cases a hint that we can reveal their past probably would be enough to make them argue for our case.

In parts of Europe, there are fairly strong anti US sentiments. That should be used at all possible occasions highlighting US contempt for international law and its willingness to use military means to achieve, egoistical, political objectives. The operations in Iraq and Kosovo are examples that could be used. We should also not forget to emphasize the United States as the main exponent of the capitalist system. There are left leaning groups in Europe that will react instinctively to a closer cooperation with the United States. Arguments of this type can be especially useful in countries that are not members of NATO, like Sweden and Finland ”we will be forced to take part in American wars, protect US economic interests, etc.” In the case of Germany the deeply rooted pacifism in that country should be exploited.

When it comes to the near abroad, where the main aim must be to reduce EU and NATO willingness to support these countries, our efforts should focus on two main areas: to create an image that Russian-speaking groups are being discriminated and to portray the countries as hotbeds for neo-Nazism which poses a threat to Russia as well as to the rest of Europe. To portray them as Russophobes should also be part of our propaganda.

Today we lack suitable instruments for this type of psychological/influence operations. We therefore propose that we create international news channels modelled on Western media, in which European and American viewers recognize, and are comfortable with, the way the message is presented. This will be costly but considering the potential impact it is cheap. Our ability to use the so-called social media should be developed. In the near abroad the Russian-language programmes designed for these countries should not only present our view on various political events but also contain well-made entertainment programs, thus attracting large audiences.

A special area in the context of mentally influencing, mainly the Europeans, is show of military might. To create an impression that trying to oppose Russia with military means would be futile. It also plays on people’s fear of war. Here nuclear weapons have a special role. If we can we make it credible that we are prepared to use nuclear weapons (regardless if we are or not) it can increase the “fear factor”, but above all create a discussion within NATO about the credibility of article 5. How far is NATO prepared to go to defend its members “start a nuclear war in Europe? ”. Such a discussion will very likely create tensions within the alliance.

We must also launch a domestic campaign to show our own population what kind of threats we are facing, and also prepare it for the sacrifices that may be required. Measures regarding this area are not described here. That it requires strict control of our media, however, is obvious.

Restoring our military strength is a fundamental factor in order to achieve the objectives of this plan. We will never, in the long run, be able to win an arms race with NATO. We lack the economic and industrial means. It is therefore crucial that we create a temporary superiority, what the Americans call ”window of opportunity”, where we in some respects are superior to the West militarily. At least in some geographic areas.

Here we have several advantages. Most NATO countries continue to make extensive cuts in their military establishments.  That will very probably continue as long as Western governments do not see any immediate military threat. Everyone sees an opportunity to introduce popular reforms at the expense of the defence budgets. Western governments will therefore quite likely react slowly on any danger-signals. This will be enhanced by slow decision-making processes. There are also good opportunities to mislead them about the real state of our armed forces – i.e. influence their perception of the threat.

We should be able to get a head start of several years before countries in the West, probably not all, start to take steps to strengthen their military capabilities. It is also likely that no extensive measures will be considered as long as the public doesn´t support them. Such pressure from the electorate will hardly occur as long as Russia is not perceived as a threat. When that can happen is uncertain, it will vary from country to country. Here the aforementioned influence operations is an important component to delay such reactions.

The Baltics and Poland will probably belong to those who react earliest. Possibly also the US, where there is an understanding of global power politics, something that the Europeans have largely forgotten. A military operation in Europe, however, may be a tipping point. We must, therefore, expect that the plan ”Potemkin” in Ukraine can trigger more extensive reactions in Europe, and the United States.

The Group’s estimation is that if adequate funding is allocated beginning from next year, 2008, our armed forces would be strong enough from around 2016/17 up until 2020, to be able to successfully meet virtually all NATO counteractions linked to a conflict in the Baltic Sea region. Or, which is not unlikely, deter NATO from intervening. We would also be able to maintain a reasonable guard in other directions where NATO could pose a threat. Mainly the Black Sea region and the Arctic. In the latter case, it is especially important to ensure the protection of our second strike capability on the Kola Peninsula.

Overall, it means that the time between the operation ”Potemkin” and operation ”Apraxin” alternatively ”Sjeremetev” should be as short as possible. Only long enough to consolidate our position in Ukraine and strengthen our forces in the Black Sea area, preferably just one year, or two at the most.

In this context, it is important to deceive NATO military regarding our military strength over time, aiming at creating a good ability to carry out large-scale operations in the western parts of our neighbourhood around 2016/17.

As a part of such a maskirovka we should openly present an armaments program that appears to be geared toward 2020.  We would thereby create an impression that they (NATO and others) have some time for countering our build-up. It will, still more, slow down their already long decision-making processes. We should also publicly present future weapons systems which could not be deployed before 2020. An apparent openness about our armaments plans, which may seem scary to the outside world, will become a weapon to slow down the reactions of our opponents.

This means that, in essence, we should give priority to modify and further develop already existing weapons systems, which we quickly can put into production and manufacture in large quantities. New systems that already are in the pipeline should of course also be introduced. The risk that our systems would be significantly inferior when it comes to quality is small. NATO has deployed very few advanced weapons system in the last twenty years (the United States is to a certain extent an exception). Our upgraded system will be able to measure up to what NATO will have. In the area of air defence, crucial considering the potential of American air power, we are convinced that the systems that we are presently developing will be a hard nut to crack for the Americans. Most of the new NATO systems, that we would have problems to face, are planned to be put into service around 2020 or beyond. A time when we ought to have achieved our political objectives.

The modernization of our nuclear weapons is also a vital component of the plan. They contribute both to create an uncertainty in the West under what conditions we might use them, and in addition, they contribute to consolidating our position as one of the leading world powers.

We will most likely also superior when it comes to training. The West has largely devoted its energy and funds after the cold war to conduct different types of “peace operations”. We think that this trend will continue for quite a long time. The war in Afghanistan will continue. Likewise, the conflicts in the Middle East or Africa will hardly disappear, especially if we can foment them. There is a great likelihood that NATO will continue to devote much of its resources and thinking to deal with these types of conflicts, while we can concentrate on regaining our ability to carry out large-scale conventional operations. In addition NATO, and other countries in the West, have also neglected many of the components in their organizations that are required for a conventional war. Abilities that it will take a very long time, and require large financial investments, to recover.

Our conclusion is that we could reach an adequate military capability, relative to NATO, within the time frame of this plan – ten years, or perhaps even a bit faster depending on how well we manage the different components in the plan and what our opponents do. 

Finally something about reinsurance in the East. Our actions in our near abroad will sooner or later trigger different actions in Europe and the US. It is therefore important that we don´t have any problems to handle in the Far East for the next ten years. Our relationship with China is crucial in this context.

For two reasons. By developing deeper economic relations with China, we can partly mitigate possible onsequences of economic actions from the West. It is one of the few options they have that they can use on short notice and that would have reasonably large political acceptance.

Russian support for China’s foreign and security policy aspirations, for example concerning the Taiwan question and the territorial disputes with Japan, will very likely be welcomed in Beijing in its efforts to reduce US influence in Asia. In exchange, we would get a sympathetic Chinese neutrality. Increased tensions in Asia would also coincide with our wish to divert US attention and assets from Europe to Asia. 

Conclusion and recommendation
If we act resolutely and are prepared to have a long term view Russia has a good chance of regaining its position as one of the leading players on the global arena. 

We therefore recommend that this plan is implemented as soon as possible. Otherwise we will forever remain a second or third-tier country, or, in a worst case scenario, Russia will break up and cease to exist as a nation.


The  ”Alexander Nevsky” working Group

[1] Grigory Potemkin (1739-1791) conquered large parts of today’s Ukraine to Russia. Founded, among others, the towns of Sevastopol and Kherson.

[2] Fyodor Apraxin, Russian Admiral (1661-1728), had a large part in the creation of the Russian naval forces in the Baltic Sea, captured Viborg in 1710 and led the ravages against the Swedish coast in 1719.

[3] , Russian general Boris Sheremetev (1652-1719), conquered Nöteborg and Nyenskans in 1704 (present location of St. Petersburg) and thereby laid the Foundation for Russia’s presence in the Baltic Sea.

[1] Alexander Nevskij a Russian national hero and saint, who won the battle of Narva 1240. Stopped Swedish and German influence spreading into Russia. Married Batu Khans daughter (protected his back to the east, see last part of this plan)

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”


Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  


Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).
Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    


”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning
Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,
2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,
3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,
4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,
5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,
6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder
Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.
Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”

[1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.


Försvarsöverenskommelsen, försvarsanslag del av BNP

Nedan FOI snabbanalys av vad försvarsöverenskommelsen innebär i bl a försvarsanslagets del av BNP. Av någon anledning vill min dator inte kopiera de diagram som finns i dokumentet. Se min  ”skärmdump” på Twitter för den tabell som visar försvarsanslagets del av BNP.

Bengt-Göran Bergstrand

Försvarsanalys, FOI

164 90 Stockholm, Sweden

Tel 08 – 55 50 38 19
Snabbinlaga om svenska försvars- och militärutgifter 1988- 2014/20

 I denna snabbinlaga görs ett försök att sammanfoga uppgifter om svenska försvars- och militärutgifter från olika källor med varandra, i syfte att skapa en längre sammanhållen dataserie. Uppgifter från tre källor beaktas; de data som publicerades av SIPRI måndagen 13 april, i vårpropositionen onsdagen den 15 april och i den inriktning som fem riksdagspartier kom överens om fredagen 17 april.
Det är dock inte helt lätt att få grepp om de olika belopp som dessa tre källor redovisar. De i genomsnitt ca 2 extra miljarder som Försvaret tilldelas under vart och ett av de fem åren 2016-20, tycks innebära att militärutgifterna, realt sett, under dessa år kommer att ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor (2013 års värde), en visserligen högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till 2008-14 men icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna uppgick till före år 2000.

I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP att fortsätta minska, från dagens ~1,15 % till mindre än 1 % år 2019-20.
  Vid FOI studeras sedan lång tid tillbaka hur försvarssatsningarna utvecklas i olika länder. För att kunna genomföra dessa studier har en särskild databas skapats, som innehåller uppgifter både om länders försvars- och militärutgifter och ekonomiska utveckling (ekonomiska data behövs för att exempelvis kunna räkna om belopp i olika valutor, deflatera uppgifter i löpande penningvärde till fast och relatera försvarsutgifterna till landets BNP, ”BNP-andelen”). Denna databas har således en internationell inriktning, och är inte specifikt inriktad på svenska förhållanden.
Syftet med dessa studier är således främst att göra det möjligt att förstå rådande trender och upptäcka trendbrott, men även att kunna jämföra olika länders försvarssatsningar med varandra. Ett stort problem är att försvars- och militärutgifter definieras på olika sätt i olika länder och i olika sammanhang (vilket naturligtvis kan leda till missvisande slutsatser). Tidigare matades uppgifter från ett flertal källor in i databasen, men av olika skäl har denna ambition och inriktning måst minskas, och sedan några år tillbaka är uppgifter från SIPRI därför något av kärnan i databasen.1

1 Det finns dock inte så många andra internationella källor att tillgå utöver SIPRI. Det amerikanska Utrikesdepartementet, Department of State, utkommer åter med en sammanställning kallad World Military Expenditures and Arms Transfers (WMEAT) och även IISS-publikationen Military Balance innehåller uppgifter om länders militärutgifter [se > respektive >]. Både Förenta Nationerna och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, samlar in och publicerar/cirkulerar uppgifter om länders militärutgifter. Dessa båda organisationers datainsamling har undertecknad själv även diskuterat i en uppsats presenterad vid en konferens organiserad av SIPRI och organisationen Economists for Peace and Security i juni 2013 [se > Bengt-Göran Bergstrand: Using Military Expenditure Data as a Confidence and Security Building Measure: The UN and OSCE experience; >].
 En sammanställning baserad på de uppgifter som Sverige cirkulerat inom OSSE, publicerades även som ett FOI Memo 2012, täckande åren 1991-2016 [se Bengt-Göran Bergstrand: OSCE Information on Defence Budgets and Defence Planning – Sweden: a case study, FOI Memo 4071, Maj 2012.] Antagligen är denna studie den bästa som gjorts av hur de svenska försvarssatsningarna utvecklades under dessa år, men av flera skäl har denna inte kunnat uppdateras. OSSE-data tillhör nämligen det svenska Utrikesdepartementets revir, och undertecknad har beklagligtvis numer varken mandat eller resurser att längre betrakta OSSE-cirkulerade uppgifter i de analyser som görs av olika länders försvarssatsningar.

2 Se >
Tabellen på sid nästa sida/ sid 3 presenterar de beräkningar som gjorts; de två diagram som finns på sid 7 illustrerar sedan resultatet i grafisk form. Då de diskuterade källorna uppenbarligen innehåller uppgifter som definierats på olika sätt, kommer beräkningsmetoderna därför i hög grad att påverka resultaten. Det är också av denna anledning, i hopp om att ge beräkningarna så hög validitet och reliabilitet som möjligt, som en så detaljerad beskrivning av dem görs. I samband med att denna snabbinlaga cirkuleras, cirkuleras därför även den Excelfil som innehåller de gjorda beräkningarna (den läsare som så önskar kan därför själv enkelt göra egna beräkningar, och infoga andra belopp än de här angivna, om så önskas.).
I den första rutan ”SIPRI Databas” återges först de belopp över svenska militärutgifter som publicerades av SIPRI den 13 april för åren 1988-2014, i miljoner kronor och löpande värde. 2 3
”SIPRI Databas”World Ec. Outlook (14 april 2015)”Beräknade Militärutgifter”Löpande penningvärdeKPI”Infla-BNP2013 års penningvärdeAndel av2013:

Tabellen går inte att kopiera, jag klara det i vart fall inte/KN

Med kursiv stil visas även den procentuella förändringen från ett år till ett annat. SIPRI:s uppgifter avser således ”militärutgifter”, med vilket just menas rent militära utgifter och inte några civila utgifter. Med ”försvarsutgifter” menas i stället ofta ett försvarsministeriums budget, innefattande såväl militära som icke-militära utgifter, medan ”militärutgifter” avser militära satsningar, oavsett om de ingår i försvarsministeriets budget eller ej.3

 3 I USA finansieras exempelvis en stor del av landets kärnvapenprogram inte av Försvarsdepartementet utan av Energidepartementet (som är ansvarigt för såväl civila som militära nukleära program) och i många latinska länder finns para-militära styrkor (typ civilgarde, karabinjärer etc) som finansieras av Inrikesministeriet och inte av försvarsbudgeten.
4 Se ”Tabell 2.2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap”, Försvar och samhällets krisberedskap – PROP. 2014/15:1 UTGIFTSOMRÅDE 6, sid 14 >
5 Se ”Tabell 7.2 Utgifter per utgiftsområde 2014-19”, Kapitel 7 Utgifter – PROP. 2014/15:100, sid 131 >
6 Se ”Tabell”, Försvarspolitisk inriktning 2016tom 2020, sid 3 >
 I den andra rutan Budgetproposition hösten 2014 återfinns – mest som en jämförelse – de belopp som presenterades i budgetpropositionen för Utgiftsområde 6 – Försvar och samhällets krisberedskap.4 Som framgår av de dessa belopp omfattar detta utgiftsområde utgifter både för försvar/ militär verksamhet och för krisberedskap, här betecknad som ”övrigt”. Den skillnad som finns mellan de SIPRI:s militärutgifter och Budgetpropositions försvar kan antagligen bestå i att SIPRI räknar utgifter för Kustbevakningen som en militärutgift, medan Budgetpropositionen däremot räknar denna som krisberedskap.

Som bekant fick Sverige en ny regering efter valet i september 2014. Denna nya regering saknar dock egen majoritet i Riksdagen, och för att göra det möjligt att komma överens om budgetpolitiken ingicks en överenskommelse mellan regeringen och de fyra borgerliga oppositionspartierna i december 2014. Samtidigt betonades att just försvar var ett av de områden som skulle uppmärksammas särskilt i förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen. Under de senaste månaderna har det därför även förts fram flera förslag om de framtida svenska försvarsutgifterna.
Då de beräkningar som här görs utgår från officiella siffror, återfinns i den tredje rutan Vårproppen de belopp som publicerades i den Vårproposition som presenterades onsdagen 15 april, avseende hela Utgiftsområde 6.5 För 2015 görs en (engångs-)minskning om 2,3 %, medan utgiftsområdet ökar med 1,1 % år 2016 (procentuell förändring markerad med röd färg).
Ett par dagar senare, fredagen den 17 april, offentliggjordes en överenskommelse mellan regeringen och tre borgerliga partier, som innehöll de belopp för försvarsmaktens anslag för 2016-20 som återfinns i den fjärde rutan Försvarspolitisk inriktning.6 Efter det påslag som denna överenskommelse sägs innebära, kommer anslaget således att öka med 2,6 % år 2017, 1,1 % år 2018 osv, d v s de procenttal som markerats med rött i tabellen. 5

Som nyss nämndes baseras många av de analyser som nu görs med hjälp av FOI databasen utifrån de uppgifter som rapporterats av SIPRI. SIPRI gör dock sällan prognoser om framtida militärutgifter. Som en sorts uppskattning av hur stora militärutgifterna kan antas bli under kommande år, på ett sätt som innebär att ens uppskattade värden även blir någorlunda jämförbara med de för tidigare år, kan man dock ta den procentuella förändring som man kan härleda ur olika budget- och policydokument som bas för en beräkning.
För 2014 rapporterar SIPRI således de svenska militärutgifterna till ”45 100 miljoner kronor”. ”Vårproppen” anger således att försvarsutgifterna skall minska med 2,3 % år 2015 och öka med 1,1 % år 2016, vilket ligger till grund för de uppskattningar om ”44 508” och ”44 557” som görs för 2015 och 2016. (I tabellen markerar linjen och den centrerade formateringen att det handlar om uppskattade värden.)
Skall man försöka sammanfoga uppgifter från olika källor till en ny dataserie, är det naturligtvis bäst om uppgifterna också överlappar varandra. Dessvärre innehåller ”Överenskommelsen” bara uppgifter om åren 2016-20, vilket gör det svårare att sätta in dessa i ett större sammanhang. Hade överenskommelsen t ex också inkluderat uppgifter för säg år 2013, 2014 och/eller 2015, hade det självfallet varit betydligt lättare att förstå hur stor förändring de föreslagna beloppen för 2016-20 verkligen innebär, jämfört med tidigare år.
Icke desto mindre har de procenttal som finns i ”Överenskommelsen” använts för att göra uppskattningar för 2017-20 (d v s en ökning med 2,6 % år 2017 osv; de på detta sätt uppskattade värdena har markerats med en vänsterjusterad formatering). Här kan man också lägga märke till en intressant skillnad mellan ”Vårproppen” och ”Överenskommelsen”. Enligt ”Vårproppen” skall beloppen öka med 2,7 % år 2018 och med 1,1 % år 2019; enligt ”Överenskommelsen” är förhållandet det omvända, så att beloppen ökar med 1,1 % år 2018 och med 2,7 % år 2019.
Ett annat problem med ”Överenskommelsen” – likt många dokument av detta slag – är även att den innehåller både en ekonomisk ram och information om vad den ökade tilldelningen skall användas till. En alltid intressant fråga i sammanhang som dessa är därför vad som är viktigast, dvs de saker som pengarna skall användas till eller den ekonomiska ramen. Vad händer om saker blir dyrare, om kalkylerna inte håller? Kommer försvaret i så fall att få ytterligare pengar, utöver den angivna ramen, eller i stället tvingas avstå från olika saker, för att pengarna inte räcker?
De belopp som sammanfogats på detta sätt till en serie för 1988- 2020 är uttryckta i löpande värde. För att därför räkna om uppgifterna till fast penningvärde – samt för att beräkna hur stor andel beloppen utgör av BNP – används uppgifter från IMF-publikationen World Economic Outlook. Den femte rutan World Ec. Outlook (14 april 2015) återger därför ett konsumentprisindex, KPI, med 2013 som basår, och uppgifter om Sveriges BNP för kommande år, enligt IMF:s prognoser, publicerade den 14 april.7
7 För World Economic Outlook-databasen, se >
Förändringen i KPI används ofta som en mått på ett lands allmänna inflation, och det har därför sitt intresse att jämföra de nominella förändringar som anges i ”Vårproppen” och ”Överenskommelsen” med de uppgifter om inflation som IMF anger (markerade med blå färg). För 2020 kommer t ex den ökning som föreslås att ”ätas upp” av den inflation som 6

förutspås för det året. Man kan därtill diskutera hur pass väl KPI klarar av att återspegla den sorts fördyringar som försvarssektorn har att hantera, men vid studier av ett stort antal länder – som är det främsta syftet med databasen – finns inte någon möjlighet att använda några andra deflatorer än allmänna makro-index som KPI (eller den implicita BNP-deflatorn).
I den sista rutan ”Beräknade Militärutgifter” har uppgifterna från den första rutan ”SIPRI Databas” således räknats om till fast/ 2013 års penningvärde och som andelar av BNP. Dessa uppgifter illustreras även av de två figurerna på nästa sida/ sid 7.
I Diagram 1 visar den gröna kurvan (relaterad till höger y-axel) hur militärutgifterna utvecklats i löpande värde. Här skall f ö även påpekas att SIPRI i en fotnot gör en kommentar om att ”…Sweden changed its accounting system in 2001 giving rise to a series break between 2000 and 2001. This break means that the decrease in military expenditure between 2000 and 2001 is overestimated by 1.4 percentage points.” I diagrammet markeras detta med att en streckad röd linje infogats mellan år 2000/01. Då uppgifterna för 2015-20 är uppskattaningar, har dessa även ritats med en svagare färgning.
De blå staplarna anger militärutgifter i fast/ 2013 års värde, och de infogade röda linjerna de trender som man kan härleda ur materialet (det övergripande syftet med de studier som FOI databasen används för är just att identifiera olika trender och trendbrott). Således gäller:
Diagrammet går inte att kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KN
– De svenska militärutgifterna var, grovt sett, i huvudsak stabila fram till år 2000, på en nivå motsvarande omkring ~51,5 miljarder kronor (2013 års värde).
– Under detta årtusendets första decennium minskade militärutgifterna sedan med, i reala termer, omkring 20 %, till som lägst ~40,7 miljarder kronor 2009.
– 2010 hejdades dock denna trend av minskande militärutgifter, då militärutgifterna ökade något under detta år (2010 var ett trendbrottsår).
– För åren 2008-14 har militärutgifterna legat på en nivå kring ~42,5 miljarder kronor.
– En viss ökning gjordes också 2014, följt av en mindre minskning 2015.
– För åren 2015-20 kan därför de svenska militärutgifterna – givet de antaganden som här gjorts – beräknas ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor.
Denna nivå kring ~44 miljarder kronor som militärutgifterna kommer att uppgå till under 2016-20, är å ena sidan visserligen en högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till under åren 2008-14. Å andra sidan är en nivå om ~44 miljarder kronor icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna tidigare uppgick till, fram till millennieskiftet år 2000.
Även i Diagram 2 visar de blå staplarna de svenska militärutgifterna i 2013 års värde. Den svarta kurvlinjen anger dock militärutgifterna som andel (%) av BNP, ”BNP-andelen”. Den andel som en viss verksamhet utgör av ett lands nationalinkomst är nämligen av stort intresse, i så måtto att en sådan andel visar hur högt landet prioriterar verksamheten ifråga och hur stor samhällsekonomisk belastning verksamheten utgör. 7
Diagrammet går inte att markera och kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KNSe min tidigare ”skärmdump” på Twitter
Under hela den studerade perioden 1988- 2014/20, har denna BNP-andel gradvis sjunkit, för att täljaren ”militärutgifter” minskat eller varit stabil samtidigt som nämnaren ”BNP” ökat. Under första halvan av 1990-talet uppgick BNP-andelen till ~2,4 %, för att sedan minska till en hälften så hög nivå, till omkring ~1,15 %, i dagsläget.
I diagrammet har även nivån för ”2 %” markerats, dvs den nivå som det vid olika NATO-möten ofta antagits riktlinjer om att militärutgifterna borde uppgå till; samtidigt kan nämnas att ytterst få NATO-länder lever upp till denna egna målsättning.8 Skulle Sverige satsa 2 % av BNP på försvar, skulle detta således innebära att militärutgifterna nästan skulle behöva fördubblas, till mer än ~80 miljarder kronor (= 2 % x BNP-beloppet ”4 053 miljarder kronor)

I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP kommer att fortsätta minska, från dagens ~1,1 % till mindre än 1 % år 2019-20.

Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014

Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!!  till mitt inlägg ”Militärt försvar – fredsbevarande?” Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.


Som ”gammal stridsflygare” från mitten av 1960 – talet och fram till mitten på 1970 – talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det ”kalla kriget”. Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad ”Lystring” och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 – talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska ”beredskapen” för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska ”musklerna”, där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula – respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta ”fenomen” med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så ”dök” alltid Nato – officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin ”17:de medlem”!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och ”stridsreserv”. För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings – och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när ”arkiven öppnades” efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.


Militärt försvar – fredsbevarande?

I dessa dagar när diskussionens vågor går höga om hur många miljarder som behövs för att skapa ett trovärdigt försvar kan det finnas skäl att titta tillbaka i historien vad det innebar för Sverige att ha ett bra, eller dåligt försvar, när det var oroligt i omvärlden vid tidigare tillfällen.
Nedan ett föredrag jag höll i november om hur försvaret vid dessa tillfällen eventuellt bidrog till att hålla oss utanför olika konflikter, alternativt ökade eller minskade andra makters vilja att hjälpa oss. 
Analysen sträcker sig från Krimkriget till och med Kalla kriget, där kanske erfarenheterna från andra världskriget och det Kalla kriget, främst då hur andra makter bedömde att Sveriges försvarsförmåga påverkade den totala bilden i Östersjöområdet, kan vara av intresse även idag.


Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman, excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar

Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.

Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vårt närområde.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.


Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.

Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.

Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.

Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans

uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.

Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade anfallsförband.

Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.

Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.


Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.

Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.


Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.

Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.



Tack för uppmärksamheten


Ska Sverige ha kryssningsrobotar?


I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.






Aningslöshet då och nu

Att historien inte upprepar sig är nog sant, men människan tycks inte ändra sig. Nedanstående analys av varför det gick som det gick i Norge 1940, publicerad i Svensk Tidskrift 1946, kan därför eventuellt vara av intresse för de som är intresserade av svensk försvarspolitik av i dag.
Lite långt men läsvärt och borde mana till viss eftertanke.

Se det som ett ”gästinlägg” från de som var med förra gången det blev fel.

(Svensk Tidskrift 1946)

NORGES tragiska öde den 9 april och därefter under kriget har
följts i Sverige med allt det intresse, som härrört ur vetskapen att
samma öde även skulle ha kunnat hemsöka vårt land. I Norge
ha 1940 års händelser lidelsefullt diskuterats, dock kanske något
mera återhållsamt än det norska temperamentet skulle kunna låta
förmoda. En preliminär redogörelse för de politiska instansernas
omstridda uppträdande under förhandlingarna med tyskarna efter
den 9 april fram till Quislings återinträde på hösten samma år
lämnade stortingets presidentskap i stortingets Dokument nr. l,
utgivet i somras. Dokumentet har givetvis prägeln av en apologi.
Quislingprocessen bragte nytt ljus även över de s. k. riksrådsförhandlingarna. Åtskilliga memoarer eller sammanställningar om
den 9 april sågo kort efteråt dagen, och efter frigörelsen ha flera
betydelsefulla skildringar utgetts om månaderna därefter; de viktigaste av de sistnämnda äro väl E. Berggrav »Da kampen kom»,
F. Castberg »Norge under okkupasjonem, C. J. Rambro »De förste
måneder», F. Schjelderup »Fra Norges kamp for retten», D. A. Seip
»Hjemme og i fiendeland», J. Skeie »Forhandlingene med tyskerne», J. Worm-Miiller »Til Norge» och Det norske Arbejderpartis broschyr »Krigen i Norge och riksrådsforhandlingene». I
början av december månad offentliggjordes så den särskilda undersökningskommissionens mycket omfattande »innstilling». Egentligen var kommissionen redan den 20 september färdig med sitt
betänkande, som då överlämnades till stortingets presidentskap,
men det förelåg tryckt först den 4 december. Kommissionen tillsattes i augusti 1945 av konungen på stortingets begäran och sammansattes av icke parlamentariker. Ordförande har varit höyesterettsadvokat Heiberg och som ledamöter förordnades professorerna
Bergsgård, Hallesby och Steen, höyesterettsadvokat Eckhoff, direktör Holmboe och fylkesman Thune.
Det ligger i sakens natur att händelserna före och under den
9 april fånga det största intresset. Det är en mycket hård dom,
som kommissionen avkunnar härvidlag, trots alla reservationer
mot efterklokhetens tvärsäkra utslag.
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Själva grunden till Norges svaghet i motståndet vid blixtanfallet på morgonen den 9 april ser kommissionen i den allmänna
norska inställningen till utrikespolitik och försvarspolitik under
mellankrigsåren. Å ven sedan Norge liksom övriga nordiska länder
1936 uppgivit den gamla optimistiska N.F.-politiken, underlät regeringen och stortinget att dra de militära konsekvenserna härav.
De flesta regeringsmedlemmar och särskilt statsminister Nygaardsvold vidblevo sin gamla, mer eller mindre traditionellt pacifistiska ståndpunkt, trots att de inte minst efter händelserna 1938
bort inse faran för att diktaturstaternas aggressiva imperialism lätt
skulle kunna framkalla ett nytt stormaktskrig. Regeringen försummade att utnyttja de psykologiska betingelser för en försvarsvänlig »folkereisning», som uppstodo efter nationalsocialismens
maktövertagande i Tyskland. Den mera »försvarsvänliga» gruppen
inom det regerande arbetarpartiet, närmast företrädd av Torp och
försvarsminister (nuvarande stortingspresidenten) Monsen, bildade
blott en minoritet inom regeringen och förmådde föga uträtta; Monsen hade dock tidigare inom partiet varit den ledande vid nedrustningen. Kommissionen understryker dock, att regeringens utrikesoch försvarspolitik hela tiden stöddes av stortinget; om utrikespolitiken rådde knappast några delade meningar alls, medan endast
Höyre och från1939 i viss mån Bondepartiet krävde förstärkningar
av försvaret. »Höyre sto i stadig opposisjon, men også dets krav lå
langt under de militrnre sjefers. Innen Höyres menige rekker
hersket ikke full enighet om forsvarsbevilgningene.» Kommissionen
ger en mycket mörk bild av försvarets tillstånd i slutet av 1930-
talet och hävdar med mycken skärpa, att det i första hand var
regeringen och dess ledande män som buro ansvaret härför. Den
hänvisar till upprustningen i andra europeiska stater, även de nordiska; regeringen borde, då den förstod att storkriget närmade sig,
ha satt in hela sin auktoritet för de försvarspolitiska åtgärder, som
landets frihet och självständighet krävde. Regeringen kände bättre
än stortinget till försvarets brister och regeringen underlät att
lyssna till de militära sakkunnigas krav.
Efter storkrigets utbrott övervärderade regeringen enligt kommissionens uppfattning Tysklands intresse av norsk neutralitet.
Regeringen borde subsidiärt ha övervägt möjligheten att gå i krig
på Englands sida, om Norge drevs ut ur neutralitetskursen. statsminister Nygaardsvold, främst fångad av inrikespolitiken, överlät
utrikespolitiken alltför tillitsfullt åt utrikesminister Koht. Visserligen vidtogos vissa smärre försvarsanstalter efter september 1939
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdornar
men de voro alldeles otillräckliga som stöd för regeringens neutralitetspolitik. Sålunda blevo kustfästningarna inte helt mobiliserade, besättningen var alltför liten och minspärrningar företogos
inte. Regeringen tänkte sig helt enkelt inte, att landet kunde angripas utan varsel; denna optimistiska syn delades dock, framhåller kommissionen, både av Hambro och Mowinckel, högerns
resp. vänsterpartiets ledare. Kommissionen finner det oförståeligt, att varken den kritiska situationen i januari 1940, Altmarkaffären i februari, västmakternas krav på genommarsch till Finland i början av mars eller deras hotelser med anledning av tyskarnas bruk av de norska farvattnen »skaket regjeringen opp slik
at den tok landets militrnre stilling opp til alvorlig overveielse>>.
Vid fördelningen av skulden för dessa underlåtenhetssynder vill
kommissionen inte rikta någon starkare kritik mot den kommenderande generalen Laake men däremot mot den kommenderande
amiralen Diesen. Huvudkritiken drabbar dock regeringen och särskilt den i december 1939 efter den sjuke Monsen utnämnde opolitiske försvarsministern överste Ljungberg, vilkens jämförelsevis
passiva verksamhet präglades av den uppfattning, som han själv
gav uttryck åt: »vi felte oss ikke trueb. Ytterst vilade dock det
tyngsta ansvaret på statsministern, vilken enligt kommissionen
bort vara den samlande och koordinerande kraften men synts ha
slagit sig till ro med att allt inom försvaret befann sig i ordning
sedan vissa extra militäranslag beviljats.
För den bristande vaksamheten och beredskapen dagarna omedelbart före den 9 april lägger kommissionen huvudansvaret på
utrikes-, stats- och försvarsministrarna. I detalj redogöres för hur
Berlinministern Scheel första gången den 29 mars sände utrikesledningen i Oslo varningar för tysk militär eruption, varvid bland
andra minister Richert åberopades som sagesman. Truppsamlingarna i Stettin omnämndes, men i rapporterna angavs än så länge
aldrig Norge som det troliga anfallsmålet. Av stort intresse är
uppgiften att legationsrådet Stang vid Berlinlegationen redan den
4 april skulle av den holländske militärattachen major Sas ha underrättats om att ett angrepp på Norge planlades till den 9 april;
i rapporten samma dag från Berlin lämnades den norska regeringen dock utan denna information. Kommissionen frågar, om
Stang till följd av sina tyska sympatier avsiktligt hemlighållit
Norges namn för utrikesministeriet eller om underlåtenheten berott på Stangs »gränslösa likgiltighet». Fr. o. m. den 5 april utpekades dock Norge som direkt hotat i varningar från Stockholm,
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Köpenhamn och Berlin, varvid den danske marinattachen i Berlin
kommendörkapten Kj0lsen synes ha varit den mest initierade och
ivrigast varnande. Den 8 april rapporterades i en serie meddelanden den tyska armadans rörelser i de danska farvattnen, och
även från London och Admiralty sändes ihärdiga varningar för
den tyska flottans fart mot Narvik. Trots sänkningen av »Rio de
Janeiro» på eftermiddagen den 8 april utanför Kristiansand gjorde
sig regeringen icke »noen tanke om det som skulle hende».
Utrikesminister Koht underlät att orientera sina kolleger om
meddelandena angående de tyska truppsamlingarna och anfallsplanerna; senast den 5 april borde regeringen, hävdar kommissionen, ha uppfordrats att lägga ut minor, mobilisera kustbefästningarna och inbåda armen. Koht tycks ha haft hela sin uppmärksamhet inriktad på den samtidiga brittiska utläggningen av
minor i norska farvatten, men detta kan enligt kommissionen icke
ursäkta honom för att regeringen hölls ovetande om signalerna
söderifrån. Kohts orienteringar inför stortinget blevo därför både
»bristfälliga och missvisande».
statsminister Nygaardsvold, som den 4 april fått del av minister
Scheels rapport av den l april, försummade sin plikt att ta den
nya utrikespolitiska situationen under samlat övervägande inom
regeringen. Han borde ha tillkallat de militära cheferna och i sin
hand samlat utrikes- och försvarspolitiken. Detta skedde inte
förrän den 8 april, men desorienterad som han var förnötte han
denna dag till föga nytta i långdragna, föga givande debatter i
utrikesutskottet och stortingets plenum.
Försvarsministerns passivitet under dessa dagar karakteriseras
såsom »ofattelig», trots att generalstabschefen Hatledal flera
gånger från den 5 april bl. a. vid besök hos försvarsministern
krävde mobilisering. Frågan om minering togs ej upp förrän på
förmiddagen den 8 april, men beslut fattades först sent på kvällen
samma dag och ordern avsåg endast Oslofjorden. Då ordern nådde
vederbörande hade de tyska krigsskeppen redan passerat. I Bergen
lade därvarande marinchef på egen hand ut minor samma dag
men även där för sent för att det skulle få någon betydelse. Varken
den 8 eller 9 april beordrades mobilisering av kustbefästningarna.
Av hären var i Nordnorge 6. brigaden mobiliserad. I södra Norge
var inte någon av de fem brigaderna mobiliserade, men i spridda
styrkor låg det omkring 7,000 man inne på exercisplatserna; ingenstans vid kusten hade någon styrka placerats som vakthållning.
Först natten mellan den 8 och 9 april träffade regeringen beslut

,- .
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
om mobilisering av armen. I strid emot regeringens uppfattning
att beslutet avsåg allmän inkallelse hävdar kommissionen att mobiliseringen endast gjordes partiell med den 11 april som första
inryckningsdag. I denna form har regeringshelutet i vart fall
bragts till militärmyndigheternas kännedom. Vidare skulle mobiliseringen enligt regeringens beslut ske »stille», d. v. s. i hemlighet.
Försvarscheferna däremot krävde allmän och öppen mobilisering.
Mobiliseringsbeslutet träffades dock alldeles för sent, eftersom tyskarna redan den 9 april landsatt trupper på olika platser i hela
landet samt erövrat alla kustbefästningar och flygplatser.
I sitt betänkande behandlar kommissionen därefter regeringens
och stortingets hållning omedelbart efter den 9 april samt förhandlingarna med tyskarna om kreerandet av ett riksråd. I dessa
delar erbjuder undersökningen inte så mycket nytt utöver vad som
redan är känt. Det är därför kommissionens omdömen och värderingar, som mest intressera.
Kommissionen ger regeringen ett oreserverat erkännande för
dess fasta hållning under själva kampen, och i synnerhet regeringens beslut att fortsätta striden från England betecknas som
hedrande. Likaså ger kommissionen sitt godkännande av den s. k.
Elverumsfullmakten — höyesterett har ju redan enligt den prövningsrätt, som Grundloven tillerkänner Norges högsta domstol,
givit indemnitet för de åtgärder, som regeringen med stöd av denna
fullmakt vidtagit under krigsåren. Fullmakten utrustade regeringen med obegränsade befogenheter i och för landets försvar.
Den saknade varje stöd i Grundloven och den har rättfärdigats
helt med den nödrätt, som en nations självbevarelsedrift grundar.
Fullmaktsbeslutet den 9 april tillkom f. ö. utan någon utskottsbehandling och utan att stortinget delade upp sig i odelsting och
lagting. Trots detta och trots att det var en blankofullmakt tycks
den inte ha framkallat någon debatt i tinget. Den har emellertid
bildat det rättsliga underlaget för alla fria norska insatser under
de fem krigsåren och allmänt accepterats såsom den enda tänkbara lösningen av de konstitutionella problemen i kampen mot
inkräktarna. Enligt kommissionen var fullmakten i första hand
att tillskriva Rambros »forutseenhet og ro denne dag».
Kommissionen ger också sitt erkännande åt administrationsrådet
och dess verksamhet under den tid från mitten av april till slutet
av september, då det fungerade. Det kan enligt kommissionen inte
sägas, att enskilda medlemmar eller rådet som kollegium trätt
konungens författningsenliga rättigheter för när. Rådets verk- 644
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
samhet tillvann sig också förtroende uti alla läger i Norge, medan
tyskarna undan för undan blevo allt mindre belåtna med dess arbete och till slut också lät det Quislingska kommissariestyret avlösa rådet. Efter den 9 april var det inte möjligt att avvisa allt
samarbete med tyskarna och slå in på sabotage och guerilla, yttrar
kommissionen och fortsätter: administrationsrådet skänkte det
norska folket en nödvändig paus, som var en betingelse för att motståndet efter den 25 september gradvis kunde resas. I annat sammanhang kritiseras dock administrationsrådets ordförande fylkesman Christensen för alltför stor iver att under riksrådsförhandlingarna söka nå en modus vivendi med tyskarna – en hållning
som tydligen dikterades inte bara av hänsyn till det efter Frankrikes kapitulation förtvivlade läget utan även av hans bristande
tro på det norska folket och dess försvarsvilja.
Förhandlingarna om ett riksråd initierades av tyskarna den 13
juni. stortingets presidentskap under ledning av den socialdemokratiske veteranen Magnus Nilssen och med företrädare för olika
partier (Moseid, Thorvik, Valen och Lykke) uppträdde härvid som
det norska folkets ombud. Presidentskapet drevs att till sist gå
med på en överenskommelse med Terboven, enligt vilken bl. a.
kungen skulle förklaras ur stånd att utöva sina funktioner, Nygaardsvoldregeringen avsättas, Elverumsfullmakten upphävas och
ett riksråd insättas för att överta konungens och regeringens funktioner. Vidare skulle stortinget inkallas för att träffa närmare
beslut om fullmakt åt riksrådet, och presidentskapet förpliktade sig
att försöka utverka stortingets beslut om kungahusets tillbakaträ-
dande, därest kungen inte inom fjorton dagar hade tillmötesgått
önskemålet om abdikation. Ytterligare förklarade sig presidentskapet villigt att sluta fred med Tyskland, »hvis» -som det hette
i skrivelsen till Hitler – »det tyske rikes Farer mener att tiden
därtill är kommet». Som bekant korsades dessa planer av kung
Haakon, som i en mycket välturnerad, konstitutionellt oemotsäglig
skrivelse blankt vägrade att träda tillbaka. Givetvis bör presidentskapets uppträdande ses mot bakgrunden av Frankrikes samtidiga
kapitulation och kanske också de ännu så länge relativt oskyldiga
ockupationsförhållandena i Danmark, som nog frestade som förebild. Det framgår av redogörelsen, hur presidentskapet blott steg
för steg pressades till dessa eftergifter. Kommissionen betvivlar
inte, att presidentskapet handlade »under falelse av ansvar for
landets skjebne og av plikt til å verge landets interesser». Av
intresse att konstatera är, att presidentskapets eftergiftspolitik fick
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
i juni »länge» ett visst stöd från norska legationen i Stockholm och
regeringens två ledamöter där, statsråden Mowinckel och Frihagen; enligt kommissionen hade det efteråt varit naturligt om
»de to statsråders opfatning hadde fått konsekvenser for deres
stilling som medlemmer av Nygaardsvolds regjering».
Kommissionen förklarar kategoriskt, att presidenskapets förslag
under riksrådsförhandlingarna var grundlagsstridigt; stortinget
kunde inte med stöd i konstitutionell nödrätt vidta sådana omvälvande förändringar som överenskommelsen med tyskarna innefattade, och dessa förändringar voro icke heller i sig själva politiskt
försvarliga. Kommissionen synes däremot inte ta ställning till den
fråga, som höyesterettsdommer Schjelderup fört på tal i sin ovan
citerade bok, där han i viss motsägelse till professor Frede Oastberg hävdar att varje stortingssammanträde under ockupationen
vore grundlovsvidrigt redan därför att förutsättningen för ett stortingsbeslut måste vara att »alle Stortingsmenn alltid må vrere fri».
I detta sammanhang fäster kommissionen stort avseende vid höyesteretts utlåtande till presidentskapet på ett mycket tidigt stadium
av riksrådsförhandlingarna, enligt vilket kungens avsättning m. m.
förklarades strida mot Grundloven; debatten i Norge har rört sig
om, huruvida detta utlåtande, som bort avkyla presidentskapets
villighet att ge efter för tyskarnas krav, genom justitiarius Berg
verkligen kom presidentskapet till handa, något som Magnus Nilssen bestämt förnekat men som uppenbarligen skett ehuru blott
i muntlig form. Presidentskapets ansvar kvarstår givetvis oberoende härav. Magnus Nilssen – vilken liksom övriga medlemmar i 1940 års presidentskap utom bondepartisten Moseid ej
längre tillhör stortinget – har begärt riksrätt för att fria sig och
sina kolleger.
Förhandlingarna mellan presidentskapet och tyskarna vilade under högsommaren men togos upp i början av september på nytt.
stortingets partier inkallades med kort varsel till den 10 september,
då de förelades fyra spörsmål att rösta om:
l. Kan en gå med på en ordning gjennom en avtale med de tyske
myndigheter, selv om en må noye seg med de tilsagn som er gitt
av dr. Dellbriigge angående forholdet mellom reichskommissar og
liksrådet, og med den antydede sammensetning av riksrådet, og
selv om en må stemme for et stortingsvedtak om at Kongen og
Kongehuset trer tilbake~
2. Kan en gå med på en ordning som under l nevnt dersom stortingsvedtaket går ut på at Kongen og Kongehuset trer tilbake
intil fredsslutningen.
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
3. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under l
dersom det er alminnelig flertall i Stortinget for deU
4. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 2
dersom det er alminnelig flertall i stortinget for deU
Resultatet av disse voteringer var:
Sp. l Sp. 2 Sp. 3 Sp.4
Ja Nei Ja Nei Ja Nei Ja Nei
Arbeiderpartiet o • • • • • • o 33 27 35 25 51 9 stemte ikke
Bondepartiet ………. 8 8 16 o 8 8 16 o
H0yre ……………. 8 23 15 16 stemte ikke
Kristelig folkeparti ….. o 2 o 2 o 2 l l
F0rre …………….. l o l 12 o 20 12 8
Venstre …………… o 20 8 o l o l o
Sum 50 80 75 55
Kommissionen anför vissa förklaringar till den hållning, som de
desorienterade stortingsmännen lade i dagen, men konstaterar att
det var »et sorgelig faktum» att mellan 90 och 100 stortingsledamöter gåvo efter; »Stortinget i 1940 ble ikke noe nedanker i farens
stund.» Särskilt anmärkningsvärd är ja-majoriteten i arbejderpartiet; redan tidigare under ockupationen hade vissa grupper på
arbetarhåll, särskilt bland kommunistsympatisörer, av pacifistiska
eller andra skäl intagit en tvetydig hållning till ockupanterna. Slutet på riksrådsförhandlingarna blev emellertid att presidentskapet
vägrade att acceptera flera än tre medlemmar från Nasjonal Samling som ledamöter av det tilltänkta riksrådet. Terboven bröt då
förhandlingarna och kastade masken. Till detta avbrott av förhandlingarna medverkade främst Quisling, som Terboven i sitt
eget intresse skjutit åt sidan men som i Berlin under sommaren
direkt hos Hitler bedrev sitt landsförrädiska intrigspel och befäste
dennes tro på N. S:s storgermanska mission.
Det är främst tre lärdomar, som kunna hämtas från Norge och
dess öden under kriget.
För det första har det norska folket givit ett sällsynt och strongt
exempel på, hur ett folk, vars territorium till följd av en serie
olyckliga och till någon del även självförvållade omständigheter
härtagits, efter en tids tvekan och avvaktande till sist samlar sig
självt till ett hårdnackat och allt offrande motstånd. Den heroism,
vari striden mot ockupanterna slutade, blir säkerligen en outtömlig
nationell tillgång för det norska folket under långliga tider.
För det andra ha händelserna i Norge dragit upp det nödvän- 48- 46896 Svensk 1’idskrift 1946 647
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
diga tuschstrecket mellan vad de lagliga myndigheterna i ett ockuperat land kunna tillåta sig och icke tillåta sig i konstitutionellt
hänseende under de exceptionella förhållanden, som uppstå när
främmande herrskap regerar. Lika behövlig som Elverumfullmakten var, lika orimligt vore det att tänka sig att förändringar
av statsskicket och dynastien skulle kunna legitimeras såsom nationens önskan genom att en handfull män, som sakna varje laglig
befogenhet att tubba på konstitutionen, ger efter när ockupationsmakten sätter kniven på strupen. Detta gäller så mycket mera, som
tyskarnas ingripanden sommaren 1940 stodo i klaraste strid mot
Haagkonventionens regler för ockupation. Även om den svenska
författningen i flera avseenden är tänjbarare än Grundloven,
skulle även en svensk regering i samma situation som den norska
åtminstone i längden inte ha kunnat fullgöra sina plikter utan en
generalfullmakt av samma typ som den som stortinget beviljade
i Elverum – vare sig en sådan fullmakt hunnit ges eller blott
postulerats. Men längre räcker ej nödrätten, och i själva nödrättens begrepp ligger just att den inte får utsträckas en tum längre
än som är oundgängligen tvingande.
För det tredje ha händelserna före och under den 9 april på det
obevekligaste sätt inskärpt en stats skyldighet att i tid sörja för
sitt försvar och sin beredskap Ä ven om mobilisering i tid skett,
är och förblir det nog alltid en öppen fråga, om Norges svaga försvar varit tillräckligt som värn mot den tyska krigsmaskinen, när
denna släpptes lös- utrikesminister Unrlen har som bekant i New
York velat besvara denna fråga nekande, medan generalerna Keitel och Jodl under Niirnbergprocessen tillkännagivit en motsatt
åsikt. Det kan anföras skäl för bägge ståndpunkterna. Men intet
kan vara mera oförnuftigt och hopplöst än att först försumma att
i tid bygga upp ett rimligt försvar och sedan när faran blir akut
underlåta att mobilisera det lilla försvar som ändock finnes. Och
detta är det norska exemplet, varav norrmännen själva säkerligen
äro de första att för framtiden dra lärdom. Så långt det står i en
liten nations makt vilja de förvisso inte ännu en gång ta risken
att låta folket underkastas ett krigs alla lidanden. Också i Danmark har det företagits en liknande officiell undersökning av omständigheterna kring den 9 april. Å ven Sverige behöver rannsaka
sig självt. Fastän den svenska politiken kort före kriget fick en
starkt försvarsvänlig accent och fastän vårt försvar aldrig så barskrapats som Norges och Danmarks, är det inte på den svenska inställningen till försvaret under mellankrigstiden, som man nu
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
helst blickar tillbaka. Och även graden och arten av vår beredskap i början av april, när de alarmerande underrättelserna från
Berlin började inlöpa, vore förtjänta av en opartisk officiell undersökning. Det finns väl ingen, som i partipolitiskt nit ropar på
syndabockar – samlingsregeringen hade ju då varit installerad
sedan fyra månader. Men det svenska folket har samma rätt som
brödrafolken att få klart besked om myndigheterna i de dagarna
gjort allt som kunde göras för att möta tyskarna, ifall dessa i
denna Nordens ödestimma funnit för gott att rikta sitt angrepp
mot oss.