Författararkiv: Karlis Neretnieks

Har vi en ledningskris i Sverige?

Är det så att vi i en ökad utsträckning ser: radikala verksamhetsförändringar vilka ter sig som obegripliga för medlemmarna i organisationen – chefer som tar dåliga beslut därför att de inte lyssnar på personer som har till uppgift att ge dem råd – chefer som inte vågar fatta beslut ”hellre göra ingenting än riskera att göra fel” – chefer som främst ser sig som regeluttolkare istället för ledare vilka ska styra och utveckla verksamheten – chefer som tillsätts på andra meriter än professionalism – organisationskulturer där den enskilde riskerar repressalier om han eller hon påpekar oegentligheter eller framför obekväma fakta – en tendens att fatta kortsiktigt populära beslut men negligera deras långsiktiga konsekvenser – en utveckling där regler och kontroll blir viktigare än resultatet?
Det är upp till den enskilde att bedöma om han eller hon tycker sig känna igen någon eller några av dessa företeelser. Om nej – sluta läsa här. Annars.
Att det skulle gå att skapa det perfekta ledningssystemet eller att det skulle finnas en ledningsmodell som passar alla organisationer är en chimär.
Det är dock inte osannolikt att vissa grundregler för hur ledning kan och bör utövas är allmängiltiga, speciellt sådana som visat sig fungera i situationer där god ledning är en helt avgörande faktor för att nå önskat resultatet.
I boken Att leda i svåra lägen görs en analys av olika faktorer som tycks vara speciellt betydelsefulla i den svåraste och mest resultatkrävande ledningsmiljö som finns – ledning i krig.
Grundat på tjugofem militärhistoriska exempel analyseras faktorer som: hur organisationsstrukturer påverkar möjligheterna att leda, metoder för att skapa ledningskulturer som medger effektiv styrning men som samtidigt ger medarbetarna utrymme för eget handlande, vikten av en gemensam grundsyn i organisationen, chefens roll som föredöme och ledare, vikten av att förstå den egna organisationens sätt att verka samt stabers (rådgivares) roll i ett väl fungerande ledningssystem. Några exempel belyser också konsekvenserna av övermod och vådan av att inte ta åt sig information. Exemplen spänner över alla ledningsnivåer, från strategisk ledning på högsta nivå till att personligen leda praktisk verksamhet på fältet.
Exemplen kommenteras av ett tjugotal erfarna civila chefer, bl a Mikael Odenberg, Eva Hamilton, Nils Bildt, Jan Nygren, Cecilia Skingsley m fl, där de drar slutsatser om, och i så fall på vilket sätt, det som illustreras i exemplen kan ha bäring på ledning i civila sammanhang.
Sammantaget framgår att likheterna mellan god militär och civil ledning är påfallande. Något som inte borde förvåna. Ytterst är det i båda fallen en fråga om att påverka människor och att skapa en fungerande interaktion mellan människor. Att ha god kunskap om den verksamhet man ska leda skadar inte heller.
Förhoppningsvis kan exemplen i boken, och de civila chefernas kommentarer, leda såväl till eftertanke som konkreta åtgärder hos alla som på ett eller annat sätt är engagerade i ledning i dess vidaste bemärkelse. Som chefer, rådgivare, forskare, debattörer eller på något annat sätt.
                                                                 *****
P.S. Författarna till Att leda i svåra lägen deltar gärna i diskussioner/seminarier rörande exemplen och slutsatserna i boken. 


Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se     

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

 Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

  • Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
  • Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
  • Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
  • Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
  • Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
  • Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

                                                                             

Karlis Neretnieks

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling


Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige.  Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen.  Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.  

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt.  I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall.  I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid.  Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.  

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats.  Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.   

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989.  Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas – ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.   

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades.  Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.”  Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014.  Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %.  Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra. 

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA.  Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen. 

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna.  Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa.  Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas. 

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

                                                                              *****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 

[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

Detta inlägg från mig finns också på KKrVa blogg sedan några dagar.

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter mm.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.   

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt att den möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära?  Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

1.       Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?

2.       I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskehavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?

3.       Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa att skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?

4.       Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?

5.       Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur att agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

                                                                                       *****

[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Resultatinriktad ledning

Inlägget finns också publicerat i gårdagens nummer av Dagens Industri (torsdag 30 mars).

Upplever vi en ledningskris i samhället? Har det blivit viktigare att undvika att göra fel än att göra rätt? Har processerna eller strävan efter konsensus blivit viktigare än resultatet?

Vi har en känsla av att det kan vara så inom flera områden. Det ledde till tanken att det kanske skulle kunna vara fruktbart att låta framgångsrika chefer från näringsliv och offentlig sektor reflektera över den mest resultatinriktade ledning som finns – militär ledning i krig. Finns där något som kan tillämpas även i civila sammanhang? Resultatet har blivit boken Att leda i svåra lägen. http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

Tjugo civila chefer, bland andra Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister; Eva Hamilton, tidigare vd Sveriges Television; Cecilia Skingsley, vice riksbankschef; Ola Johannesson, SOS Alarm, har utgående från tjugofem militärhistoriska exempel kommenterat var de ser beröringspunkter mellan bra civil och militär ledning. Exemplen belyser olika aspekter på ledarskap, ledningsdoktriner och ledningsstöd.

I det första exemplet illustreras Napoleons lösning när organisationen blev så stor att han själv inte längre kunde överblicka och styra alla delar av verksamheten. Och där vinsterna med samordning inte längre stod i proportion till förlorad flexibilitet. Napoleon löste detta problem genom att skapa självständiga ”dotterbolag”, men vilka ändå kunde samordnas för att nå ”koncerngemensamma” mål. Genom att dela upp sin efterhand allt otympligare armé i flera allsidigt sammansatta ”miniarméer” (armékårer), alla med eget kavalleri, infanteri, artilleri etc skapade han en organisation där kårerna kunde lösa självständiga uppgifter. Det utan att man vid varje tillfälle behövde fördela och samordna olika funktioner i hela armén.  Samtidigt kunde han, när så behövdes, samla flera kårer till att utkämpa ett större fältslag.

Ett exempel, taget från striderna vid Suezkanalen 1973, visar på hur tidigare framgångar, i det här fallet Israels överväldigande seger i Sexdagarskriget 1967, ledde till övermod. Den då framgångsrika taktiken att anfalla med renodlade stridsvagnsförband ledde nu till mycket stora förluster.  De egyptiska soldaterna var nu rikligt utrustade med pansarvärnsrobotar och dessutom väsentligt bättre utbildade än 1967. Förutsättningarna hade ändrats. Att inte noga följa utvecklingen hos ”konkurrenten” kan leda till katastrofala följder.

Att konsensus inte alltid är något eftersträvansvärt exemplifieras av beslutsprocessen inför landstigningen vid Inchon 1950 under Koreakriget. Generalen MacArthur valde där att hellre lita på sitt eget omdöme och sina erfarenheter från tidigare operationer i stället för att följa de rekommendationer han fick från en enig stab. Landstigningen blev en stor framgång.

Militära erfarenheter är inte bara sådant som utspelat sig för femtio eller hundra år sedan. En svensk plutonchefs upplevelser från Afghanistan belyser vikten av att personligen vara ett föredöme och att engagera sig i sina underlydandes tankar och funderingar.

Hur organisationer leds påverkas inte bara av mer eller mindre klokt uttänkta ledningsmetoder, eller ett väl utformat ledningsstöd. Olika, ofta nationella, kulturer har ett minst lika stort inflytande. I boken illustreras detta med en jämförelse mellan amerikansk och tysk militär ledningskultur.

Den tyska modellen, ofta kallad uppdragstaktik, präglas av en uttalad målstyrning och långtgående delegering. Den grundar sig på synen att strid är en räcka av oförutsebara händelser. Varje chef, oberoende av nivå förväntas därför fatta beslut och agera utifrån situationens krav, huvudsaken är att målet uppnås. Planering är visserligen ett måste, men det är genomförandet som är avgörande. Att vilja och våga fatta beslut är därför en av de viktigaste chefsegenskaperna.

Den amerikanska modellen utgår från en helt annan grundsyn. Man ser kriget mer som en industriell process där olika kuggar ska gripa in i varandra på ett givet sätt för att i slutändan producera önskat resultat. Genom noggrann planering ska man förutse alla eventualiteter och redan i förväg planera lämpliga motåtgärder. Det leder ofta till toppstyrning, detaljerade instruktioner och att chefer mer ägnar sig åt att fördela resurser än att leda människor och att ingripa i det som sker.

I kommentarerna till de här, och de andra exemplen, pekar de intervjuade på flera områden där militära lärdomar kan ha en tillämpning i civila sammanhang. När det gäller ledarskap är samstämmigheten i det närmaste total. Egenskaper som att var ett föredöme, vara tydlig med vad som ska uppnås, vilja och våga fatta beslut, lägga energin på genomförandet och ha god kunskap om den egna verksamheten, väger mycket tungt vad som än ska ledas. Flera framhåller också att den militära devisen att leda med ”fasthet och välvilja” är lika sann i civil verksamhet, och att välvilja inte är detsamma som att vara snäll. När en medarbetare fungerar mindre väl så kan även en åtgärd som personen uppfattar som obehaglig vara ett sätt att visa omvårdnad.

Men även andra drag som präglar militära ledningsmodeller lyfts fram som positiva exempel av intervjupersonerna. Systematiken i att välja ut chefer och förbereda dem för framtida uppgifter är ett. Den i militära sammanhang mycket vanliga metoden att arbeta med scenarier istället för prognoser för att mentalt förbereda chefer för olika händelseutvecklingar ses också som något vilket skulle kunna tillämpas mer även civilt. De strukturerade militära beslutsfattningsmodellerna kommenteras också positivt. Det gör att viktiga faktorer inte glöms bort inför ett beslut, men de är även ett sätt att minska risken för att ”tyckande” blir en avgörande inflytelsefaktor i beslutsfattningen. 

Vi hoppas att boken kan leda till tankar om vad som bör prägla god och resultatinriktad ledning, i stora organisationer såväl som små, civila eller militära.

Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan

Marco Smedberg, överstelöjtnant och militärhistoriker

Markstridskrafternas operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

–          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

–          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

–          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

–          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

–          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

–          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Är kvalitetslitteratur eländesbeskrivningar?


I morse när jag som vanligt läste SvD till frukost noterade jag en artikel med rubriken ”Kvalitetsfynden på bokrean”.  Min spontana tanke var ”så bra, här kan jag få några tips inför ett besök i min bokhandel”.

I artikeln presenteras tio böcker. Efterhand som jag läste recensionerna blev jag mer och mer konfunderad. Är kriteriet för god litteratur att den beskriver elände och olyckor av olika slag? Här utdrag ur nio av de tio bokpresentationerna:

Bok 1 ”.. en  man försöker förstå sin skilsmässa…”

Bok 2 ”..dras in i ett våldsamt förhållande…”

(Bok 3 Inget uppenbart eländigt i presentationen.)

Bok 4 ”.. växer upp i ett fattigt Neapel …”

Bok 5 ”.. flyktingens fruktansvärda omständigheter …”

Bok 6 ”.. olyckliga snarare än lyckliga – kommer hem till sin självupptagna mamma …”

Bok 7 ”.. ett stormigt och bittert skilsmässodrama …”

Bok 8 ”.. familjen som domineras av hennes alkoholism.”

Bok 9 ”.. tittar tillbaka på sin uppväxt avtäcker hon en smutsig hemlighet …”

Bok 10 ”.. relationen mellan kreativitet och psykisk sjukdom …”

Det kan väl vara så att böckerna har kvalitéer som gör dem läsvärda av andra skäl än att de fördjupar sig i livets mörkare sidor. Jag hoppas det. För egen del minskade dock lusten att botanisera i ”kvalitetsfynden” under årets bokrea.

                                                                 *****

Hur bör statsmakterna styra Försvarsmakten?


Kopplat till de senaste dagarnas utspel från flera politiska partier avseende förstärkningar av försvarsanslaget har det framförts kritik mot den ”detaljstyrning” som förslagen ofta inneburit. Nedan en något annan modell som skulle lämna större utrymme till Försvarsmakten att själv optimera sin organisation. Modellen är visserligen lite utopisk bl a med de hänsyn, fullt rimliga sådana, som bör tas till svensk försvarsindustri och kanske också till behovet att i politiska sammanhang konkretisera för väljarna vad man vill satsa pengar på. Men kanske ändå en modell som borde tillämpas i lite större utsträckning.
Texten med fet stil är exempel på hur statsmakterna (de politiska partierna) skulle kunna definiera önskade förmågor hos Försvarsmakten. Mina kursiverade kommentarer är exempel på slutsatser som de operativa kraven kan leda till i Försvarsmaktens planering.

Planeringsförutsättning

Den aktuella och framtida hotbilden innebär att Försvarsmakten ska uppfylla nedanstående operativa krav. Härvid ska den strategiska operativa förutsättningen vara att en angripare bara avser att ta begränsade delar av landet kopplat till en större konflikt i vårt närområde, samt att han snabbt måste uppnå sina operativa mål.

Vid en (utdragen) kris ska Försvarsmakten ha förmåga:

–          Att identifiera och avvisa kränkningar av vårt territorium,

–          Att med vapenmakt kunna hindra någon att utnyttja svensk territorium,

–          Att bevaka och skydda civila och militära objekt,

–          Att rotera/avlösa insatta enheter.

Vid ett angrepp ska försvarsmakten ha förmåga:

–          Att minimera såväl förluster som tiden för våra stridskrafter att ”komma igen” i samband med en överraskande inledd, och omfattande bekämpning med olika fjärrstridsmedel och sabotageinsatser.

Min kommentar: Kravet skulle kunna leda till slutsatser som att Flygvapnet och Marinen måste ges en sådan basstruktur, basskydd, beredskap etc så att systemen inte blir utslagna tidigt vid ett angrepp. Även arméns förråd etc måste göras mindre känsliga för tidig bekämpning. Genom att en angripare väljer tid och plats för ett angrepp kommer vi alltid vara i efterhand och bli fördröjda i ”starten”. Det är därför av största vikt att vi minimerar tiden för att komma igen efter de första timmarnas – dygnens förvirring.  

–          Att tidigt påverka en angripare tidigt i flera riktningar för att han inte ska ges tillfälle att konsolidera sig i ett område som tas tidigt.

Min kommentar: Här är det frågan om att mycket tidigt kunna påverka luftlandsättningar, urlastning från ”trojanska hästar” etc. Det för att försvåra för en angripare att ”i lugn och ro” konsolidera sig i ett taget område. Se stycket innan – risken är stor att en angripare tidigt lyckas föra fram begränsade styrkor innan vi hunnit ”komma igen”. Medlen för att mycket tidigt påverka en angripare som nått svenskt territorium skulle kunna vara flera, t ex mycket långräckviddiga indirekta eldsystem, operativt lättrörliga markstridsförband, kvalificerade markmålsvapen till våra flygplan och i vissa fall trupp på plats vid de allra viktigaste objekten – vi kommer aldrig ha tillräckligt med trupp för att vara ”överallt”. Försvarsmakten bör göra den avvägningen.

–          Att kunna återta terräng efter det att svenska resurser kraftsamlats i aktuell riktning, för att därmed tvinga angriparen till en omfattande styrkeinsats för att skydda tagen terräng, något som komplicerar en operation och gör den mer sårbar, förutom att det också minskar hans möjligheter till strategisk/operativ överraskning.

Min kommentar: Här övergår enskilda systems överlevnad och verkan till att bli operationer (inte taktik). Genom att en angripare måste räkna med att de av honom tidigt tagna områdena kan utsättas för anfall så ökar hans resursbehov. En inledande framgång räcker inte. Här talar vi sannolikt om egna kvalificerade markstridsförband för att framtvinga en mer omfattande operation från angriparens sida. Det i sin tur leder till att operationen blir mer sårbar över tiden. Även om t ex några av våra sjömålsbekämpande system blivit ”nedtryckta” inledningsvis – se första strecksatsen – så kommer de nu få en avgörande betydelse genom att de kan påverka den styrketillförsel som en angripare behöver för att kunna fullfölja sin operation. Hans operation blir större, mer komplicerad, mer resurskrävande, svårare att skydda och möjligheterna till överraskning minskar. I detta sammanhang bör man heller inte glömma bort de ökade möjligheter till verkan som eventuella allierade då också kan få med sina system.

–          Att försvåra för en angripare att förstärka en inledande framgång och över tiden underhålla styrkor på svenskt territorium.

Se föregående kommentar. Här kan man t ex också dra slutsatsen att ubåtar inte är så dumt att ha.

–          Att säkerställa behovet av sjöfartskydd.

Min kommentar: Det borde vara uppenbart för de flesta att vi knappast klarar landets försörjning utan importsjöfart. Den måste kunna skyddas. Eller för att bli mer precis, marinen måste ha resurser för att kunna uppträda såväl på Västkusten som i Östersjön samtidigt.

–          Att över längre tid kunna skydda områden dit eventuell utländsk hjälp kan anlända samt också ha en lednings- och logistikstruktur som medger mottagande och ledning andra länders stridskrafter.  

Min kommentar: behövs ingen kommentar.

–          Att bevaka och skydda ett stort antal objekt, civila som militära mot sabotageinsatser och/eller fientlig underrättelseverksamhet.

Min kommentar: behövs ingen kommentar.

–          Att under kortare tid verka även med ett mycket begränsat stöd från det civila samhället. 

Min kommentar: Dagens mycket sårbara samhällsstrukturer, t ex avseende försörjning av mat och drivmedel talar för att Försvarsmakten knappast kan räkna med att få något stöd överhuvudtaget i inledningsskedet av en konflikt, dagar – veckor. Det är därför helt nödvändigt att Försvarsmakten har egna resurser för att kunna föra strid och överleva en tid. Jag vill påstå att denna förmåga är en lika viktig del av ”tröskeleffekten” som t ex antalet stridsvagnar eller flygplan.

                                                     *****

Stockholm, en stad som slutat fungera

Skriver normalt om säkerhets- och försvarspolitik, brukar inte skriva om odugliga kommunala förvaltningar och beslutsfattare, men nu kan jag bara inte låta bli.

Vill man kan man lägga en beredskapsaspekt på inlägget. Vad om en större katastrof skulle drabba staden?

Idag gjorde jag två längre utflykter till fots i innerstaden. Hade jag varit utlänning hade jag dragit slutsatsen att jag hamnat i en stad där det inte finns några ansvariga för att grundläggande samhällsservice ska fungera, alternativt att staden är så korrupt att de som borde vara ansvariga tillsats på andra meriter än kompetens (och kanske också stulit avdelade pengar för att satsa på projekt som främjar deras egna intressen) – ett illa organiserat u-land av värsta sort.

Snart två dygn efter det att det stora snöfallet slutat är de flesta trottoarerna oframkomliga. Människor tvingas ut i moddiga körbanor för att ta sig fram (själv hjälpte jag två mammor med barnvagnar från trottoaren till ut i gatan, bland bilarna, då trottoaren var omöjlig att använda på grund av tjocka ojämna isvalkar, snömodd och halka).

Under mina två utflykter såg jag inte en enda plogbil eller annan maskin som röjde snö. Inte heller såg jag till en enda människa med skyffel eller andra verktyg som försökte göra trottoarerna framkomliga.

För en halvtimme sedan (under min andra utflykt) hade trottoarerna blivit än halare. Det hade börjat frysa till. Att sand och salt skulle kunna minska risken för fotgängare att falla omkull och eventuellt bryta armar och ben tycks var en noga fördold hemlighet i Stockholm. Eller så saknar man förmågan att organisera ens en rudimentär halkbekämpning.

Att det inte inom två dygn efter att snöfallet upphört pågår en effektiv snöröjning och halkbekämpning kan knappast betecknas som något annat än grav inkompetens. Stockholm är knappast en stad där snöfall kan betraktas som en oväntad och omfattande naturkatastrof som det ska ta flera dagar att bemästra.

Självfallet kan det vara så att de ansvariga inte alls är inkompetenta och dumma, de är bara extremt cyniska. Varför slösa pengar på snöröjning och halkbekämpning när snön ändå kommer att smälta bort. Några dagars besvärligheter kommer snart vara bortglömda. Varför lägga energi på att lösa problemen, det kan också kräva jobbiga beslut, bättre att göra ingenting – något ansvar kommer ändå inte att utkrävas.

Dessutom, de ökade sjukvårdskostnaderna på grund av fler benbrott och andra skador belastar inte stadens budget. Pengarna vi slipper lägga på snöröjning etc ut kan vi istället använda till våra personliga favoritprojekt. Att en och annan kan få lite besvär av sitt brutna ben, eller att någon mamma med barnvagn blir påkörd är inte vårt problem.

Kanske det vore en lämplig uppgift för några journalister att försöka gräva fram vilka planer som fanns (alternativt inte fanns), vilka beslut som efterhand fattats (eller inte fattats) för att bemästra situationen och kanske inte minst identifiera vilka som är ansvariga för att det ser ut som det gör. Det senare för att dessa ska kunna bytas ut mot några förhoppningsvis dugligare personer.

US presidential election and Baltic Sea Region Security


 My introductory comments at the GMFUS conference on regional security 25-26 October in Warsaw. 

I will comment on two aspects – one where the result will be the same regardless who wins the election and one where the damage is already done.

A credible defence, or deterrence, in the region is totally dependent on American military support. The capabilities of Nato´s European members are totally insufficient to conduct large scale military operations anywhere in Europe. Especially on short notice, here I am speaking of months.

The logistic apparatus is not there, and the training and knowledge when it comes to handle large formations as divisions and corps size units has deteriorated drastically during the last 15-20 years. 

Only the US has the means to fight a full spectrum war.

Although Europe is making some efforts to catch up, some countries are doing more than others, Poland and the Baltic States being the good examples. Germany and Norway have also started do something. But it will take several years before the European part of Nato is back on the playing field.

We need US support.  Mr. Trump has made it quite clear that he regards the present situation when it comes to defence spending to be “unfair”. But he is not alone in his assessment, the same goes for Mrs. Clinton, perhaps not to the same degree, but nevertheless.

So, regardless of the outcome of the elections in the US we, the Europeans, will have to spend more on defence.

That is a practical problem. It can be quite easily solved given time and money, if we want to. Money might be found, but do we have the time?

In the meantime, before we have rearmed, perhaps we should consider to cover the costs for the US for an early increase of its military presence in Europe. If the US has the resources to spare? Things are not getting better in other parts of the world.

Although Europe´s military weakness is a serious problem, there is one other aspect that to my mind is far more important and dangerous.

That is how the presidential candidates are assessed in Moscow. Will the new president stand up for US allies regardless of what the consequences? Is the US prepared to risk a major war for Riga, Warsaw or whatever territory in Europe. 

Here the damage has already been done by Mr. Trump and his associates.

Just two quotes:

When asked by the New York Times in July if he would come to the aid of the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – if they were attacked by Russia, Trump said he would only do so if the countries “have fulfilled their obligations to us,” (N Y Times)

.” And Newt Gingrich has amplified Trump’s words by declaring that it’s not worth risking a nuclear confrontation over Estonia, since it is hardly more than “the suburbs of St. Petersburg.”(Washington Post)

Regardless of any excuses or clarifications, comments like that made by men that might have decisive influence on US foreign policy, are extremely dangerous.

Not because of negative reactions among allies and friends but how it might be interpreted in the Kremlin.

Decisions regarding war and peace are seldom made on the basis of detailed calculations regarding measurable, objective, factors. They are very often based on attempts to analyze what your opponents might do or not do.

Two key factors play an important role in such deliberations:

–       An analysis of the innermost mindset of the opposing leaders and their advisors, a very subjective science to say the least, but here Clausewitz has a point – your will against the will of your opponent.

–       What do, often more or less convoluted, signals sent by officials really mean?

History is full of examples how brinkmanship based on such calculations has led to disaster.

Just to mention some:

The perhaps most obvious one is Hitler´s belief that Great Britain and France would not go to war over Poland, based on earlier behavior of British and French leaders.

Here one could also add the resolution in the Oxford Union 1933 when the students voted no – if it came to fight for King and Country. It is said to have influenced both Hitler and Mussolini to regard the British as soft and decadent. They were not alone at that time. Another man who made the same interpretation was Mr. Joseph Kennedy, later US ambassador to the Court of St. James.

The Cuban Missile Crisis 1961 could be an example of how Mr. Chrustjev misinterpreted President Kennedy´s resolve, nearly starting the Third World War in the process. 

Another example, in this case interpreting official signals, was Mr. Saddam Hussein who probably thought that some less careful statements by the US ambassador Ms. April Glaspie meant that he had a free hand in Kuwait in 1990.

We should do well to remember that the truth is in the eye of the beholder (our opponent) – not what we know, think or assume.

I am afraid that when it comes to the mindset and inner convictions of Mr. Trump and his advisors the Russian analysis already has led to a quite clear conclusion. Quite scary for us who live here. 

                                                                 *****

Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck


Jag hade tillfälle att i veckan  (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.

Nato i Baltikum

Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta – min kommentar).


Eventuell planeringssamverkan med Sverige

Här kan man tänka sig tre modeller:

–          Inget utbyte av planer,

–          Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),

–          Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).

Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).

Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga

Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram.  Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.

Tysklands ökade försvarsansträngningar

Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.

Brexit

Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.  

Nato och Ryssland

Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.

Ofta bortglömt

Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.

                                                                 *****

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    ——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”


[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat

Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.

Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av ”omfall”.


Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]
Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  
Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.

Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]

Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.

Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.

I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 

Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

–          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

–          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

–          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

–          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

–          Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,

Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 

För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.

Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]

2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]  

Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”

Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]

3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.

Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.

Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]

Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.

Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.

Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.

1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).

2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.

3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”

Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.

4.      Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”

5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.

6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.

Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.

7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.

Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).

Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.

Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.

Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:

–          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,

–          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,

–          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,

Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.

Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.

Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.

Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.

Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.

Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten
[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.
[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.
[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288
[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.
[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179
[7] Bruce Condell, On the German Art of War, Stackpole books, USA, 2009, sid 18-19.
[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.
[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.
[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.

Uppdragstaktik

Manus till ett föredrag jag höll vid MSS hösten 2016.


Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  

Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.

Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar. Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.

Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.

I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 

Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

–          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

–          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

–          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

–          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

–          Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,

Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 

För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.

Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt.

2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. 
Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”

Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.

3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.

Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.

Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.
Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.

Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.

Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.

1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).

2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.

3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”

Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.

4.      Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”

5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.

6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.

Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.

7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.

Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).

Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig. Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.

Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.

Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:

–          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,

–          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,

–          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,

Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.

Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.

Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.

Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.


Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer

 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.

                                                                              *****

Medlemskap i Nato skulle öka Sveriges säkerhet – kommentar till Bringéus utredning


Ambassadör Bringéus överlämnade idag (fredag 9 september) sin utredning ”Säkerhet i ny tid” till regeringen. http://www.regeringen.se/contentassets/dc054ef38cde47dabf5aadf63dcab469/sou-2016_57.pdf

Utredarens genomgång av de faktorer som påverkar Sveriges säkerhet och stabiliteten i vårt närområde talar tydligt för ett svenskt Natomedlemskap.

Redan i den inledande, mycket läsvärda, säkerhetspolitiska analysen framgår klart att Sveriges säkerhet är intimt knuten till våra grannländers – det som ökar deras säkerhet ökar också Sveriges säkerhet.

Här kan Sverige ge två bidrag:

  • att öka Natos avskräckningsförmåga, främst genom att underlätta för Nato att försvara sina baltiska allierade, men också genom att skapa möjligheter till en samordnad nordisk försvarsplanering,
  • att öka Sveriges nationella försvarsförmåga, d v s att inte utgöra ett militärt svaghetsområde som inbjuder till ett ryskt angrepp i händelse av en konflikt i Baltikum (då med syfte att försvåra Nato-operationer till stöd för Baltikum),

Att ett svensk – finskt samarbete inte utgör ett alternativ till ett inträde i Nato framgår också klart i utredningen. Inte ens en formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik (två osannolika alternativ) skulle eliminera behovet av hjälp i händelse av ett angrepp mot något av länderna.

Ett svenskt (och finskt) Natomedlemskap skulle öka möjligheterna till militär samverkan, inte bara med Finland utan också med övriga nordiska länder.

Eller som utredaren säger om hur våra grannar och partners ser på saken:

 ”Med Sverige som medlem i Nato uppfattas västs förmåga att verka konfliktavhållande i Östersjöregionen öka och riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida minska. En gemensam regional operativ planering skulle kunna genomföras och ett eventuellt gemensamt uppträdande i händelse av en kris inte behöva improviseras”.

Utredaren dödar också ett antal vanligt förekommande argument bland Natomotståndarna:

  • att en Natoanslutning med automatik skulle innebära drastiskt ökade försvarsutgifter,
  • att Nato skulle placera kärnvapen på svenskt territorium,
  • att det skulle minska Sveriges möjligheter att uppträda som medlare i olika konflikter,
  • att ryska eventuella motreaktioner skulle utgöra en allvarlig fara för Sverige.

Utredaren klargör också mycket tydligt att enbart partnerskap med Nato eller bilaterala överenskommelser med enskilda länder är dåliga substitut för ett medlemskap i alliansen.  

Utredarens avslutningsord borde mana till eftertanke:

”Nationella gränser utgör inga skyddsvallar. Det är svårt att föreställa sig att något land i vår del av världen skulle kunna hålla sig utanför en militär konflikt i regionen”

”Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Sammantaget går knappast att tolka utredningen på något annat sätt än att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ett centralt, kanske t o m avgörande, bidrag till en sådan konfliktförebyggande säkerhetspolitik.

Avslutningsvis. Det är sällan jag läst ett så entydigt och väl genomarbetat underlag rörande svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Var och en som på något vis vill delta i den säkerhetspolitiska debatten har alla skäl att läsa ambassadör Bringéus utredning i sin helhet (en länk finns i inledningen till detta inlägg).

                                                                              *****

Framtida officersutbildning – kommentarer


Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

”Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

•      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

•      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

•      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

•      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

•      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

•      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

•      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”

Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”

Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.

Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) – väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

Vem levererar säkerhet i Östersjöområdet?


Igår, måndagen den 22 augusti, genomfördes en rundabordskonferens i Riga rörande det Nordisk-Baltiska samarbetet under de 25 år som gått sedan de baltiska länderna återfick sin frihet. Vad har åstadkommits under de gångna åren, vad är aktuellt för framtiden? Jag redovisar här mycket summariskt några intryck från mötet, och då främst sådant som rör säkerhet i Östersjöområdet.

Efter det att Warzawapakten upplöstes 1989, och sedan också Sovjetunionen 1991, var det otvetydigt så att de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, var de som hade såväl de största resurserna som de bästa kompetenserna när det gällde militär säkerhet i regionen.   

En naturlig följd av det blev att Sverige, Finland och Danmark tog på sig en stor roll när det gällde att hjälpa de baltiska länderna att bygga upp sina nationella försvarsmakter. Förutom att det genomfördes en mycket omfattande rådgivningsverksamhet så skänktes också stora mängder materiel. Sverige donerade bland annat materiel för en hel infanteribrigad till vart och ett av de baltiska länderna Tyvärr dock inte tyngre vapenmateriel som haubitsar och stridsfordon, det senare av tämligen outgrundliga skäl. Senare har vi dock inte haft några skrupler att sälja t ex Rb 70 eller stödja affärer med Strf 90 till våra baltiska grannar.

Sverige bidrog aktivt till att de baltiska länderna skulle bli medlemmar i EU och vi uppmuntrade också deras strävan att bli medlemmar i Nato.

Helt klart har vi under de år som gått varit tydliga leverantörer av säkerhet och bidragit till att öka stabiliteten i regionen genom att stödja de baltiska länderna på olika sätt, praktiskt och politiskt.

När diskussionen kom in på dagens situation och framtida samarbeten inom säkerhetsområdet så var det för mig något av en ”aha-upplevelse” att konstatera hur radikalt situationen har förändrat sig, jämfört med bara tio- femton år sedan.

De baltiska länderna är nu avsevärt djupare knutna till flera europeiska institutioner än Sverige,. De har bl a euro som valuta med det inflytande det innebär i olika ekonomiska frågor. De är dessutom medlemmar i Nato.  Det är de som är ”insiders” nu, inte vi.

Den viktigaste spelaren för att möta det växande hotet från Ryssland är Nato, vilket poängterades i flera inlägg. Nato:s allt större närvaro i Östersjöregionen beror inte på vad Sverige vill eller gör. Den avgörande faktorn är alliansens förpliktelser mot sina baltiska allierade. Det styr övningar, truppnärvaro och planering. Sveriges, minst sagt, begränsade militära förmåga är där inte någon avgörande del av ekvationen.

Alla länderna är också mitt uppe i omfattande upprustningsprogram. Inte helt okomplicerat när det gäller att prioritera rätt och se till att tillförda slantar utnyttjas optimalt och inte försvinner genom dålig hushållning. Nyttiga erfarenheter om den dag skulle komma att vi är i en liknande situation.

Även när det gäller att utveckla metoder för att möta ”nya” hot ligger de baltiska länderna på framkant. Nato har upprättat ett antal ”centers of excellence” i Baltikum: för cyberkrig i Tallinn, informationskrigföring i Riga och energisäkerhet i Vilnius. Områden där vi rimligtvis borde ha ett och annat att lära.

Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”.

                                                                 *****

KKrVa studie ”Hotet” – några slutsatser avseende Försvarmaktens utveckling

I Almedalen presenterade Kungl Krigsvetenskapsakademien studien ”Hotet” där ryska medel och metoder vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige analyserats (se länk http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas). Studien ska ligga till grund för fortsatt arbete inom Akademien för hur Försvarsmakten bör utvecklas. Detta arbete kommer att ske under det närmaste året och omfatta detaljerade analyser av bland annat: svagheter och styrkor i dagens organisation, behov av olika vapensystem och funktioner för att möta de beskrivna hoten, möjligheter att utnyttja ny teknik, nödvändig taktikanpassning och utformningen av olika stödfunktioner. Studien ska också utgöra ett underlag för att analysera det civila samhällets möjligheter att hantera de typer av angrepp som beskrivs.
Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:

  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.

Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning.
Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden. Dessutom, kunskapen behövs för att vara en kompetent upphandlare.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:
Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.

P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltog i studien ”Hotet”.