Författararkiv: oajonsson

Maktkamp i Kremlin: Shoigu?

Idag tar vi ett litet avbrott i diskussionen kring vår säkerhetsarkitektur och riktar blickarna mot Kremlin

Jan Blomgren skriver den 16/2 på SvD om hur starten på en svartmålningskampanj av den förra presidenten Medvedev har kommenderats. Maktspelet på högsta ort i Kremlin är viktigt speciellt med hänsyn till hur styrelseskicket är utformat som placerar mycket makt på få individer. Blomgren nämner två namn som skulle vara tänkbara premiärministerskandidater Sobyanin och Shoigu, men tyvärr missar han den (i mina ögon) viktigaste frågan i sin artikel. Vad säger detta om Putins maktposition?

Vissa bedömare gissar att Medvedev inte kommer att klara sig året ut på sin position och vem som efterträder honom kommer vara av stor betydelse. Premiärministerposten har använts i Ryssland som en plats man bereder näste tronarvinge. Boris Yeltsin avverkade inte mindre än fyra premiärministrar innan han valde Putin som fick ta hand om det andra Tjetjenienkriget och blev därav populär innan han senare blev vald. Posten är viktig.

Den eventuelle ersättaren skulle vara en tydlig indikation på hur Putin resonerar; med en teknokrat och lojalist skulle han se sig själv fortsätta till eventuellt 2024, medan en starkare personlighet skulle kunna vara en förberedelse för att lämna över makten. Vem skulle då kunna vara aktuell för detta? Blomgren nämnde Sobyanin, Wiseman påminner oss om Rogozin, jag vill inte utesluta Ivanov (tillsammans leder Rogozin och Ivanov paraplyorganisationerna för militärindustrin), men framför allt Shoigu.

För någon vecka sedan lyssnade jag på en föreläsning av Rysslandsexperten Pavel Baev.  Han sade då något som jag påminner mig om idag. Ifall Putin börjar uppfattas som en risk, då är det Shoigu mannen vi ska hålla ögnonen på. Han har arbetat på krishanteringsministeriet i över 10 år och ses som en handlingskraftig man som dykt upp och agerat vid varje kris. Vidare är Shoigu ingen hängiven Putin-lojalist och har en egen maktbas främst i krishanteringsministeriet, försvarsdepartementet, och visst inflytande i Moskva efter sin relativt korta tid som guvernör där.

Shoigu och Putin Foto: Wikipedia

Shoigu och Putin Foto: Wikipedia

Även efter en relativt kort tid som försvarsminister har han lyckats stärka sin position avsevärt. Shoigu talade på ryska krigsvetenskapsakademiens årliga sammanträde och nämnde då både ”mobilisering” och ”storskaliga krig”, något som Serdyukov försökt överkomma och något som tilltalar ledande skiktet i ryska militären. Talet är också noterbart då Serdyukov ofta undvek ryska krigsvetenskapsakademien och stötte sig med många höga militärer med sin reform (analys här). Att Shoigus handlingar blivit populära med just den del av makten i Kremlin som Serdyukov stötte sig med är inte särskilt förvånande. Vad som är mer intressant är vad hans tillsättning till posten som försvarsminister säger om Putins maktställning. Tillsatte Putin honom för att lugna det militär-industriella komplexet eller kunde han inte hindra dem att få deras vilja igenom? Hursomhaver ser en populär Shoigu alltmer besvärande ut, men man må minnas att Putin har lyckats hållt makten så länge mycket på grund av hans känsla för det politiska spelet och hur han kunnat göra sig av med hot mot sin ställning.

Åter för att knyta till frågan jag ställde i första stycket. Vad säger detta om Putins maktposition? Få konkreta saker, men desto mer det börjar pratas om att ett maktöverlämnande, desto mer passé och svagare kommer Putin att uppfattas som. Valet av en efterträdare till Medvedev och hanteringen av Shoigu är två händelser att noga följa.

Ps. för språkpuritaner använder jag för enkelhetens skull namnen på engelska då jag är mest bekant med dem. 


Postat i:Ryssland Tagged: Medvedev, Putin, Shoigu

Hotbilden: Ryssland och NATO

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en ”normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. ”Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.


Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Säkerhetsrådet

Veckoslut, bokslut och framåtblick

Kära läsare,

Under ”lanseringsveckan” här på bloggen har Ni fått möjlighet att bekanta Er med mig och jag fått möjlighet att bekanta mig med Er. Veckan har gått över all förväntan; fyra inlägg har publicerats och bloggen har fått över 5,000 sidvisningar, många nya följare och flera kommentarer. Ett stort tack ska riktas främst till försvarsbloggarna mycket vänligen hjälpt att sprida bloggen, men även till alla Er som läst, länkat och återkvittrat. Det hade aldrig gått att driva en blogg utan interaktionen mellan läsare och skribent. Med det uppmuntrar jag Er till att fortsätta att tycka och kommentera, målet med bloggen var som sagt att bidra till det goda samtalet och det känns som vi är på väg dit.

I veckan har det slagits ett slag för NATO och ett slag som belyst dess begränsningar samt så har EU:s och FN:s funktioner och roller i internationell säkerhet granskats. Dessa har varit av lite grundläggande natur, men alla dessa inlägg kommer vara viktigt att ta med sig för framtida diskussioner då de kommer att bygga på slutsatser dragna här. Under denna veckas gång har antalet inlägg att skriva dubblats istället för halverats, men detta är enbart positivt. Dock kommer bloggen från och med nu drivas i ett lugnare tempo (målbild 1-2 inlägg/vecka). Högst upp på agendan är att fortsätta diskussionen kring Sveriges samarbeten med internationella organisationer och främst NATO, samt att ta in Ryssland i bilden. Men det är bara att fortsätta att följa med, bloggen följs bäst via E-mail eller Twitter.

Tack för denna vecka!


Postat i:Säkerhetspolitik

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” -Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?


Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: FN, Folkrätt, Säkerhetsrådet