Författararkiv: Skipper

FMÖ Aurora, fredsrörelsen och public service

Bilden är ett mycket tydligt exempel på DESINFORMATION och VILSELEDNING från den så kallade fredsrörelsen!


Igår publicerade BLT min krönika som handlar om desinformation runt försvarsmaktövningen Aurora, om den så kallade fredsrörelsen som tidigare har varit djupt infiltrerad av Sovjet, och om public service ensidiga rapportering.

Läs krönikan här om du inte redan har gjort det.
Den blev både den mest lästa artikeln och mest lästa ledaren i BLT.

Man kan även läsa min tidigare krönika om varför den så kallade fredsrörelsen är knäpptysta när Ryssland övar och flyttar fram både kärnvapen och kärnreaktorer till vårt omedelbara närområde.






Var tog kryssaren Peter den Store vägen?


Den 21 juli gick den ryska kryssaren Peter den Store (099) in i Östersjön via Stora Bält tillsammans med Typhon-ubåten Dmitri Donskoj och högsjöbogseraren Nikolaj Chiker för att deltaga i den stora flottparaden som genomfördes vid St Petersburg i slutet av juli. Om detta har det skrivits spaltmeter om i media och det finns en sevärd video på youtube





Dagen efter paraden så lämnade (baserat på nedanstående video) Dmitri Donskoj och Peter den Store St Petersburg och gick ut i Finska Viken, enligt uppgift för att återbasera mot Barents hav och norra marinens baser.




Därefter så råder det enligt min bedömning en relativt stor osäkerhet var Pjotr Velikij, Marshal Ustinov ochVice-Admiral Kulakov har tagit vägen?




SvD hänvisar i en artikel i Jyllandsposten som skriver att ubåten "med följeskepp" kommer att passera Stora Bält torsdag den 3 juli.

Danska försvaret tweetade på onsdagen, dvs dagen innan, att fartygen, inklusive Pjotr Velikij, förväntades löpa ut via Stora Bält på torsdag kväll (3/8).


Men därefter uppstår det enligt min mening ett informationsvaccum rörande huruvida kryssaren Pjotr Velikij / Peter den Store verkligen lämnade Östersjön tillsammans med ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker!

Några fler tweets eller artiklar från danska försvaret som kan styrka att kryssaren verkligen lämnade har jag ej lyckats finna. Inte heller har jag hittat några bilder från det aktuella datumet som gör gällande att det har skett en passage med annat än ubåten och bogserbåten.

Vad som däremot finns är en bild och en kommentar som tvärtom tyder på att det enbart var ubåten som lämnade Östersjön den 3 augusti.


Jag har därefter på egen hand, och med hjälp av andra sökt öppen information på webben för att försöka få grepp om kryssaren verkligen har lämnat, så som danska försvaret gjorde gällande att hon skulle göra , men utan framgång.

Det finns ett antal artiklar i ämnet. Bland annat har Barents Observer skrivit att de båda reaktordrivna fartygen befinner sig utanför den norska kusten. Men i en uppdatering av artikeln i söndags så skriver man att norska kystvaktens fartyg KV Bergen följer ubåten. Men andra ord inte heller här finns någon information om att man följer kryssaren. Bland annat Asia Times hänvisar till den ursprungliga, ej faktabelagda informationen i Barents Observer om att Pjotr Velikij skulle vara i följe.

UPDATE Sunday August 6: The submarine is now followed by Norwegian Coast Guard vessel “KV Bergen”. West of Bremanger around noon.

Norska TV2 har ett TV-inslag som gör gällande att både ubåten och kryssaren gick under Stora Bält-bron på väg tillbaka, men alla bilder i inslaget är från inlöpandet den 21 juli vilket är anmärkningsvärt. Således finns inte heller här några konkreta bevis för att några större ytfartyg har lämnat Östersjön. I texten hänvisar man att informationen baseras på information från danska försvaret.


Dock så finns det en rysk officiell artikel i ämnet hos det ryska försvarsministeriet som gör gällande att flera av de fartyg från norra marinen som befunnit sig i Östersjön, har lämnat för att återbasera till Barents hav, inklusive Slava-kryssaren Marshal Ustinov.


Sammanfattningsvis så finner jag det ytterst märkligt att det inte finns (vad jag har kunnat finna) några konkreta bevis i varken text eller bild (bortsett från ryska försvarsministeriets webbsida) för att några andra fartyg än Typhoon-ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker har lämnat Östersjön. Om någon av er läsare kan bidra till att bringa klarhet i ärendet genom att hänvisa till öppna källor så tas dessa tacksamt emot i kommentarsfältet här nedan.

Om det skulle visa sig att inga andra fartyg än ubåten och bogsebåten har lämnat Östersjön så har Ryssland numera en avsevärt ökad militär förmåga i Östersjön, där den mest markanta ökningen består i ett stort antal kvalificerade långräckviddiga sjömålsrobotar och en omfattande marin luftförsvarsförmåga i kryssaren Peter den Store med 48 S-300  lv-robotar och Slava-kryssaren Marshal Ustinov med 64 S-300 lv-robotar.

Det ska dock tilläggas att det helt enkelt kan vara så att allt medialt fokus har hamnat på ubåten Dmitri Donskoj, vilket har gjort att Pjotr Velikij, Marshal Ustinov, Vice-Admiral Kulakov och även de kinesiska fartygen som har övat med ryska flottan i östersjön har hamnat i skymundan, och att alla fartygen faktiskt har lämnat Östersjön och är på väg mot sina ordinarie baser i detta nu...

Uppdaterad 8/8 11.45: Var tog kryssaren Peter den Store vägen?


Den 21 juli gick den ryska kryssaren Peter den Store (099) in i Östersjön via Stora Bält tillsammans med Typhon-ubåten Dmitri Donskoj och högsjöbogseraren Nikolaj Chiker för att deltaga i den stora flottparaden som genomfördes vid St Petersburg i slutet av juli. Om detta har det skrivits spaltmeter om i media och det finns en sevärd video på youtube





Dagen efter paraden så lämnade (baserat på nedanstående video) Dmitri Donskoj och Peter den Store St Petersburg och gick ut i Finska Viken, enligt uppgift för att återbasera mot Barents hav och norra marinens baser.




Därefter så råder det enligt min bedömning en relativt stor osäkerhet, för allmänheten var Pjotr Velikij, Marshal Ustinov ochVice-Admiral Kulakov har tagit vägen? Svenska och utländska försvarsmyndigheter har med största sannolikhet ett gott grepp om läget.




SvD hänvisar i en artikel i Jyllandsposten som skriver att ubåten "med följeskepp" kommer att passera Stora Bält torsdag den 3 juli.

Danska försvaret tweetade på onsdagen, dvs dagen innan, att fartygen, inklusive Pjotr Velikij, förväntades löpa ut via Stora Bält på torsdag kväll (3/8).


Men därefter uppstår det enligt min mening ett informationsvaccum rörande huruvida kryssaren Pjotr Velikij / Peter den Store verkligen lämnade Östersjön tillsammans med ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker!

Några fler tweets eller artiklar från danska försvaret som kan styrka att kryssaren verkligen lämnade har jag ej lyckats finna. Inte heller har jag hittat några bilder från det aktuella datumet som gör gällande att det har skett en passage med annat än ubåten och bogserbåten.

Vad som däremot finns är en bild och en kommentar som tvärtom tyder på att det enbart var ubåten som lämnade Östersjön den 3 augusti.


Jag har därefter på egen hand, och med hjälp av andra sökt öppen information på webben för att försöka få grepp om kryssaren verkligen har lämnat, så som danska försvaret gjorde gällande att hon skulle göra , men utan framgång.

Det finns ett antal artiklar i ämnet. Bland annat har Barents Observer skrivit att de båda reaktordrivna fartygen befinner sig utanför den norska kusten. Men i en uppdatering av artikeln i söndags så skriver man att norska kystvaktens fartyg KV Bergen följer ubåten. Men andra ord inte heller här finns någon information om att man följer kryssaren. Bland annat Asia Times hänvisar till den ursprungliga, ej faktabelagda informationen i Barents Observer om att Pjotr Velikij skulle vara i följe.

UPDATE Sunday August 6: The submarine is now followed by Norwegian Coast Guard vessel “KV Bergen”. West of Bremanger around noon.

Norska TV2 har ett TV-inslag som gör gällande att både ubåten och kryssaren gick under Stora Bält-bron på väg tillbaka, men alla bilder i inslaget är från inlöpandet den 21 juli vilket är anmärkningsvärt. Således finns inte heller här några konkreta bevis för att några större ytfartyg har lämnat Östersjön. I texten hänvisar man att informationen baseras på information från danska försvaret.


Dock så finns det en rysk officiell artikel i ämnet hos det ryska försvarsministeriet som gör gällande att flera av de fartyg från norra marinen som befunnit sig i Östersjön, har lämnat för att återbasera till Barents hav, inklusive Slava-kryssaren Marshal Ustinov.


Sammanfattningsvis så verkar det som att de uppgifter som figurerar i diverse media är mer av karaktären spekulationer, eller att olika media hänvisar till varandra. Från myndighetshåll (DK) skriver man enbart om det som komma skall, men inte om vad som faktisk har hänt.

Jag finner det ytterst märkligt att det inte finns (vad jag har kunnat finna) några konkreta bevis i varken text eller bild (bortsett från ryska försvarsministeriets webbsida) för att några andra fartyg än Typhoon-ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker har lämnat Östersjön. Om någon av er läsare kan bidra till att bringa klarhet i ärendet genom att hänvisa till öppna källor så tas dessa tacksamt emot i kommentarsfältet här nedan.

Om det skulle visa sig att inga andra fartyg än ubåten och bogsebåten har lämnat Östersjön så har Ryssland numera en avsevärt ökad militär förmåga i Östersjön, där den mest markanta ökningen består i ett stort antal kvalificerade långräckviddiga sjömålsrobotar och en omfattande marin luftförsvarsförmåga i kryssaren Peter den Store med 48 S-300  lv-robotar och Slava-kryssaren Marshal Ustinov med 64 S-300 lv-robotar.

Det ska dock tilläggas att det helt enkelt kan vara så att allt medialt fokus har hamnat på ubåten Dmitri Donskoj, vilket har gjort att Pjotr Velikij, Marshal Ustinov, Vice-Admiral Kulakov och även de kinesiska fartygen som har övat med ryska flottan i östersjön har hamnat i skymundan, och att alla fartygen faktiskt har lämnat Östersjön och är på väg mot sina ordinarie baser i detta nu...


Uppdatering 8/8 kl 0800:

Ett av de ryska fartygen är nu "lokaliserat" tack vare uppmärksamma personer.
I en tweet av fartygschefen på belgiska patrullfartyget P902 Pollux så framgår det att åtminstone jagaren av Udaloj-klass Vice-Admiral Kulakov har lämnat Östersjön. Men hon har inte vänt tillbaka mot Barents hav och sin hemmahamn, utan istället har hon gått sydvart och observerats i Belgisk ekonomisk zon i söndags eftermiddag.


Då återstår att finna öppen och sakriktig information de två största fartygen Pjotr Velikij och Marshal Ustinov samt de kinesiska fartygen.


Uppdatering 8/8 kl 1145:

Finsk media i form av Verkkouutiset har plockat upp detta blogginlägg i en egen artikel.

Fortfarande verkar det inte finnas några öppna uppgifter i media som definitivt kan fastställa att de två kryssarna har lämnat Östersjön.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet




Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från "papperet"):
- 1 amfibiebataljon
- 1 bevakningsbåtskompani
- 7 korvetter
- 2 patrullfartyg
- 4 ubåtar
- 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand" något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.


Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet - så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv "NATO-kravet") om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%


Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln "Ekonomisk kris för marinen" från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken "Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985" vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.




Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att "Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten". Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att "Vi klarar inte längre att försvara våra kuster" och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen - och indirekt vårt svenska försvar - var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.


Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade "talespersoner" med utarbetade "talpunkter" på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta - och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon "quick fix" för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker - varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder "in-house".

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

- Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att...)

- Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

- Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten...)

- Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
- Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
- Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
- Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
- Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Försvarsberedningen 2017-2019

Foto: Dennis Abrahamsson/Regeringskansliet

Idag skriver jag en krönika i BLT om den nya försvarsberedningens arbete som återfinns att läsa här. Jag konstaterar att en vi har en långdragen försvarsberedning som kör i snigelfart samtidigt som den negativa omvärldsutvecklingen åker expresståg...

Försvarsberedningens webbsida återfinns här.
Anvisningarna i sin helhet återfinns här.

Ledamöterna i beredningen är:

Björn von Sydow (S) tillika ordförande 
Kenneth G Forslund (S) 
Åsa Lindestam (S)

Beatrice Ask (M)
Karin Enström (M)
Hans Wallmark (M)

Allan Widman (L)

Mikael Oscarsson (KD)

Daniel Bäckström (C)

Mikael Jansson (SD)

Stig Henriksson (V)

Anders Schröder (MP)

Rikskonferensen Dag 1 : Säkerhetsstrategin som sågades och några tankar inför försvarsministerns och ÖB anförande



Första dagen av årets rikskonferens i Sälen är slutförd. Inledningsvis var det ett riktigt sömnpiller när programpunkten EU som aktör fick inleda konferensen när Stefan Löfven kom försent pga ett krånglande regeringsflygplan. Men det fanns som vanligt även vissa höjdpunkter.

Den inledande delen med fokus på EU var tyvärr så pass intetsägande att jag helt enkelt väljer att inte kommentera den närmare. Men strax efter klockan tre på eftermiddagen var det så dags för statsminister Stefan Löfven att presentera regeringens så kallade säkerhetsstrategi som återfinns att läsa i sin helhet här.

Dokumentet fick relativt omgående omfattande kritik av såväl experter som oppositionspolitiker eftersom det dels inte var någon strategi eftersom den i huvudsak enbart räknade upp en mängd saker som man anser behöver göras men utan att definiera vägen framåt. Dokumentet saknar dessutom tydliga eller mätbara mål, det saknas en prioritering och framför allt så saknas en plan för vilka resurser som skall nyttjas för att den så kallade strategin ska uppnås, och hur den ska finansieras. Det blev således betyg underkänt till regeringen från de flesta håll förutom från statsministern som ansåg att det mesta var alliansens fel när de kritiska frågorna kom under presskonferensen.

Lars Wilderäng har skrivit ett inlägg i ämnet som tyvärr belyser ovanstående problematik allt för väl. Den i särklass bästa analysen rörande regeringens undermåliga hantering av säkerhetsfrågan är dock signerad Johan Wiktorin.

Dagens största behållning från konferensen var dock inte statsministern, det var istället anförandet av Gudrud Persson och Fredrik Westerlund från FOI på temat "Rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden".

Budskapen var flera. Mest intressant är att försvarsutgifternas som andel av BNP i Ryssland har ökat från 3,6 procent år 2005 till 5,4 procent 2015. Ryssland prioriterar dessutom försvarsutgifter före andra utgiftsposter i budgeten och förverkligandet av det statliga beväpningsprogrammet har lagt en grund för att den ryska försvarsindustrin har fått ännu bättre förutsättningar attbidra till en fortsatt ökning av rysk militär förmåga. Man konstaterade dessutom att den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter att präglas av anti-amerikanism, patriotism och ett auktoritärt politiskt system i Ryssland.

Hela rapporten från FOI finns att läsa här.

Se även anförandet i sin helhet här nedan (rekommenderas)!'



I morgon måndag blir programmet betydligt mer intressant - åtminstone om det är frågor om försvar som engagerar mest. Första delen ägnas åt militärt försvar och den andra delen åt civilt försvar. Först upp i talarstolen är försvarsminister Peter Hultqvist. 

Försvarsministern ska tala på temat "Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet". Peter Hultqvist sitter just nu inte i någon angenäm sits. Han har en betydligt svårare läge än vad hans företrädare Tolgfors och Enström hade. Då var Hultqvist själv i opposition och ställde (helt korrekt) krav på att försvarsförmågan måste öka, och att regeringen gör för lite. Då var han i stort sett ensam i opposition, och alliansen kunde hela tiden komma runt detta eftersom socialdemokraterna aldrig utfäste några ekonomiska löften.

Peter Hultqvist har nu en enig opposition mot sig, där samtliga allianspartier inklusive Sverigedemokraterna inte bara kräver fler och mer verkningsfulla åtgärder, de har även utfäst penningbelopp, vilket ger betydligt mer kraft än att enbart kräva åtgärder. Utöver allianspartierna så har man även SD som ställer krav på ökat anslag. Man kan alltid föra en diskussion huruvida tågordningen ska vara uppgift först, därefter utgift (vilket var Moderaternas mantra i samband med den tidigare försvarsberedningen). Men det här signalerar ändå att man från oppositionen är beredd att betala lite mer redan nu för en nödvändig ökad försvarsförmåga.

Det här ställer givetvis till problem för försvarsministern. I synnerhet då jag är helt övertygad om att han personligen gärna hade sett ett dubblerat försvarsanslag. Men problemet för försvarsministern är regeringen, dvs socialdemokraterna och miljöpartiet. Där har han bedömt sin största utmaning och den svåraste kampen att föra!

Paradoxen i det hela kopplat till dagens levererade "säkerhetsstrategi" är att Löfvens talar om att Sveriges säkerhet, fred och frihet är den viktigaste uppgiften för staten, men inget av det han säger avspeglas i statsbudgeten, och man har inte ens för avsikt att finansiera det försvarsbeslut som fattades för två år sedan. Sedan dess har omvärldsläget försämrats avsevärt, och den utvecklingen lär inte avstanna i väntan på att en svensk försvarsberedning ska förhala kraven på ekonomiska tillskott ytterligare två år...


Nästa talare under måndagen är ÖB Micael Bydén!

Jag hoppas innerligt att ÖB kommer att beskriva läget i Försvarsmakten och ge sin syn på omvärldsläget, och försvarsbehoven (läs ekonomi) utan omskrivningar. Att beskriva sakernas tillstånd precis som de är, utan skönmålning eller svartmålning är alltid en framgångsfaktor. Jag hoppas således att ÖB kommer att peka på den i vissa fall omfattande förmågeutveckling som nu sker inom försvarsmakten genom en mer kvalificerad övningsverksamhet med fokus på rätt saker, men också på de brister som underfinansieringen medför. Det senare är en nödvändighet för att dels politikerna ska förstå det svåra läget, men framför allt för att en större allmänhet ska begripa varför det kommer att krävas omprioriteringar inom den totala statsbudgeten framöver.

DN/Ipsos presenterade nyligen en undersökning där det framgick att två av tre svenskar inte tror att Försvarsmakten kan försvara sveriges gränser vid ett militärt angrepp. Det är ett tydligt tecken på att en tredjedel inte har förstått vad politikerna har gjort med vårt svenska försvar från försvarsbeslutet 2000 och fram till försvarsbeslutet 2015. Under 15 års tid har det i huvudsak enbart handlat om nedskärningar. Försvaret ställdes i sin helhet om för att kunna verka i andra delar av världen. Man beslutade att ”Internationella insatser skall vara det normativa för Försvarsmakten" och därmed inte försvaret av Sverige. Under den här perioden avvecklades i runda drag 25 arméregementen, hela kustartilleriet, drygt halva flygvapnet och 3/4 av marinens stridsfartyg och ubåtar. Försvarsförmågan har därmed gått hand i hand med de politiska besluten.

Annika NC skrev inför Sälen ett läsvärt blogginlägg är hon tar upp ÖBs dilemma kopplat till ovanstående om ÖBs "omöjliga uppdrag".
I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse
Jag delar helt och fullt Annikas bedömning. ÖB Micael Bydén har ingen lätt uppgift i detta. Enklast är givetvis att tona ner frågan om bristande resurser för att inte skapa osämja med regeringen, men som jag skrev tidigare så tror jag det är helt nödvändigt att belysa båda delarna. Jag är övertygad om att Micael Bydén kommer att lösa det "omöjliga uppdraget" på ett bra sätt. Klockan 14.00 är tiden som gäller för att se ÖB anförande.


Den sena eftermiddagen under måndagen kommer att gå i det civila försvarets tecken, mer om detta i morgon!

Dags för folk och ”försvar” i Sälen




I skrivande stund laddas det upp för fullt för Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Merparten av konferensdeltagarna är på väg mot ett Högfjällshotell i vinterskrud för att under dagarna tre mötas och diskutera aktuella frågor. Här nedan ger jag min syn på konferensen i stort och smått.


Det finns ingen annan konferens eller annat evenemang jag deltagit vid som är så professionellt arrangerat som Folk & Försvars rikskonferens. Upplägget, lokalerna, mat och logi, ja i princip allt är briljant samordnat och förberett. Det finns mig veterligen heller inget annat forum där politiker, myndighetsföreträdare, media, debattörer och representanter från olika organisationer och företag får möjlighet att träffas för att mötas och debattera på en så begränsad yta (i positiv bemärkelse). Att själva konferensens sänds till allmänheten i TV och via webben gör inte saken sämre. Allt detta tack vara ett djupt engagemang från Folk & Försvars personal som jag vet har arbetat länge med att förbereda det hela. Ni kan inte få nog med beröm!

Men när det kommer till årets program, dvs själva innehållet i den 71:a rikskonferensen är jag inte lika positiv som jag brukar vara. Normalt sett är det svårt att slita sig från att aktivt följa varje programpunkt då merparten av programpunkterna brukar vara av stort intresse, men i år är det dessvärre inte så. Förvisso är ju smaken som baken, men det är tråkigt att behöva konstatera att när vi har det sämsta säkerhetsläget sedan kalla kriget så har allt för få punkter i programmet bärighet mot det som konferensen alltid har förknippas med - militärt (och civilt) försvar! Mer om min syn på förbättringspotential längre ned i detta inlägg.

Konferensen skulle inledas med (tyvärr är regeringsplanet försenat pga tekniskt fel - varför omkastning i programmet har skett) att statsminister Lövfen inleder med att prata om en svensk "säkerhetsstrategi" som redan i går presenterades på DN debatt. Tyvärr är begreppet strategi helt felaktigt eftersom det saknas ett "hur" med tydliga mål och en väg framåt. Det han presenterar är mer att betrakta som en allmän svensk säkerhetspolicy.

I övrigt ägnas söndagen i huvudsak åt frågor runt EU kopplat mot ekonomi och EU som säkerhetspolitisk aktör, kanske inte det fokus som man hade förväntat sig av rikskonferensen 2017. Det finns dock en programpunkt som man inte ska missa under söndagen. Det är när Gudrun Persson och Fredrik Westerlund från FOI ska tala om "rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden". 

Måndagen är "totalförsvarsdagen" och därmed den mest intressanta dagen under konferensen. Militärt försvar avhandlas under den första delen av dagen och civilt försvar under den andra delen. Här brukar läktarna alltid vara fullsatta, vilket ger en tydlig signal om vad som i huvudsak engagerar de som åker till Sälen. Försvarsministern och ÖB har sitt respektive anförande, och dessa brukar normalt sett alltid vara konferensens höjdpunkt.

Här finns det både utrymme och ett tillfälle för ÖB att leverera en konkret beskrivning från verkligheten i Försvarsmakten till politiker, media och allmänheten utan omskrivningar eller skönmålning av läget. Det är något som tidigare ÖB bl.a. Owe Wiktorin och Sverker Göranson ofta gjordejust i Sälen, vilket har väckt en nödvändig debatt. Jag minns konferensen 1999 när Miljöpartiets Lars Ångström sa att ÖB (Wiktorin) tigger om att få sparken då han uttalade att:

I år fattas 1,7 miljarder och fram till och med 2001 handlar det om 9,3 miljarder. Samtidigt som jag känner att det i dag finns en förståelse och djup förankring hos folket för försvaret, så saknas denna förståelse och djupa förankring hos en del politiker.

Nödvändigt klarspråk helt enkelt, och som myndighetsföreträdare med uppgift att tillse att Sverige kan försvaras så vore det märkligt om en ÖB likt vilken myndighets-GD som helst inte skulle få beskriva verkligheten inifrån sin myndighet med egna ord. Så sent som för två år sedan i januari 2015 uttryckte sig dåvarande ÖB (Göranson) på följande sätt om Försvarsmaktens operativa förmåga vilket också var helt nödvändigt:


"Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”


Jag hoppas att vår  nuvarande ÖB Micael Bydén ta tillfället i akt att beskriva verkligheten 2017 på samma konkreta sätt som sina företrädare. Dock tror jag politikerna i allmänhet har större förståelse idag än vad Lars ångström m.fl hade 1999 varför det inte är lika nödvändigt att peka på just den saken.


Tisdagen är i vissa delar lite av ett sömnpiller i år när FN står i fokus på programmet. Dagen inleds dock med en programpunkt om informationsoperationer där bland annat C MUST deltager som kan vara väl värd att se.


Sammanfattningsvis kan jag konstatera att årets program tyvärr inte närmelsevis är så spännande till innehållet som det borde vara (på papperet skall tilläggas då mycket kan hända väl på plats)

Här finns såldes en hel del att förbättra inför kommande upplagor av konferensen. Med tanke på att det i grunden är en försvarskonferens så anser jag att frågor runt totalförsvarets och i synnerhet det militära försvaret har fått allt för lite tid i årets program. Det saknas dessutom spets i programmet, och sådan kan man enbart få med deltagare som har bevisat att de vågar sticka ut hakan och peka på det som alla tänker, men få vågar säga.

Det behövs en Johan Wiktorin som inför alla myndighetsföreträdare vågar sätta betyg på våra förmågor. Det behövs en Charly Salonius Pasternak som inför ministrar och försvarsmaktsledning vågar påstå att det svenska försvaret inte längre är ett system av system. Det skulle behövas en betraktelse av professor Wilhelm Agrell över den svenska försvarsförmågan i stort och smått och vilka faktorer som har lett fram till att vi sitter där vi gör idag. Det hade behövts en Karlis Neretnieks som på sitt fängslande sätt redovisade möjliga angreppsscenarion osv osv.

Att ha den här typen av anföranden är helt nödvändigt för att höja tempen och ta debatten om försvaret till en nivå som motsvarar rådande säkerhetsläge. Det handlar således ett behov av ögonöppnare! Men vem vet, kanske kommer någon av årets deltagare att överraska positivt. I Sälen kan allt hända!

Det är dock inte bara jag som har haft synpunkter på årets program. Även Ewa Stenberg på DN har haft synpunkter.


Ewa menar helt korrekt att flera givna programpunkter som saknas, och jag instämmer. Fokus på EU och FN borde ha ersatts med NATO och USA. NATO med anledning av att samtliga allianspartier numera är överens om att vi ska gå mot ett medlemskap, och driver den linjen. USA med anledning av vad som kan komma att ske ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv när Donald Trump tar över presidentposten.

Själv saknar jag en programpunkt om försvaret av Gotland. ÖB har tidigarelagt överföringen av fast militär personal till ön under hösten. Försvaret av Gotland borde därför vara en given diskussionspunkt!

Försvarets kanske största problemområde, materielförsörjningen saknas också i programmet. Alla vet att behovet av omsättning av försvarsmateriel är enormt, men att det enorma underskottet av ekonomiska medel är ännu större. Här borde exempelvis Ingemar Wahlbergs nyss levererade utredning, men framför allt hans nya uppdrag att utreda Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov ligga till grund för en helt egen programpunkt.

Varför då denna kritik mot programmet? Jo av den enkla anledningen att Folk & Försvars rikskonferens är så oerhört viktig för försvarsdebatten. Det som kommer upp på agendan i Sälen lever ofta kvar länge efteråt, vilket är helt nödvändigt för den levande försvarsdebatten. Om försvarsfrågan (militärt och civilt försvar) får en allt mer mindre plats i rikskonferensens program, och innehållet därmed blir allt mer allmänpolitiskt så riskerar vi att tappa en av de största motorerna i svensk försvarsdebatt. Det får inte hända!


Om en liten stund startar årets konferens, dags att bänka sig och hoppas på att det levereras spets, och kalla fakta i en allt mer nödvändig försvarsdebatt! Om inte annat så kanske den eminenta moderatorn Pernilla Ström tillse att så blir fallet trots att programmet på papperet är lite blekt.



Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.


Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem - vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!


Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 - avvecklat 2000



Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera "nyskick")



Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD "granskning" av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, "Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret".

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga "granskning" eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken "safariresa med regeringsplanet". Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.


Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.

Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?


Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 

Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel "tid för klarspråk om försvaret" publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:


- Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.

- Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.


Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.



FÖRSVARSFÖRMÅGA PÅ VILLOVÄGAR





Försvarsförmåga är ett begrepp vi ofta har hört i den allt mer intensiva debatten om vårt försvar de senaste åren. Debatten handlar i huvuddrag, helt korrekt om att försvarsförmågan måste öka, vilket de flesta numera är överens om. I detta inledningsanförande har jag valt att fokusera på, och analysera de fem områden som jag bedömer har påverkat vår försvarsförmåga i störst utsträckning. Syftet med att välja en sådan utgångspunkt, och jag inte har antagit ett visionärt förhållningssätt den här gången, är en förhoppning om att kunna bidra till att tidigare misstag inte ska göras om i framtiden. 

Texten är ursprungligen publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 2-2016

Inledning

Det finns en rad anledningar och påverkande faktorer till att vår försvarsförmåga har degraderats och det finns lika många anledningar till att den inte ökar i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver. I syfte att göra min analys hanterbar så har jag valt att avgränsa den till tiden från försvarsbeslutet 2000 och fram till idag. Jag har också valt att bortse från frågan om Nato.

Jag har i min analys kommit fram till att det i huvudsak är fem områden, som i olika grad har inverkat på vår försvarsförmåga:

- Reduceringar genom försvarsbeslut

- Internationaliseringen

- Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

- Det militära budskapet

- Militära utvecklingsprojekt

Ovanstående områden överlappar varandra i flera fall. Exempelvis så är reduceringar genom försvarsbeslut tätt knutet till det politiska förhållningssättet.


Reduceringar genom försvarsbeslut

Den enskilt största faktorn, som menligt har inverkat på vår försvarsförmåga är försvarsbesluten. Om detta råder inga tvivel. Men för att ge en samlad bild går det inte att utelämna denna självklarhet.

FB 00

Inför försvarsbeslutet 2000, som slutade med att en mycket stor del av våra militära förband avvecklades, så var de flesta eniga om behovet av att reformera försvaret. Planen var att förnya och modernisera, inte att avveckla på det sätt så som det hela slutade med. Men planen var inte förankrad på finansdepartementet, vilket innebar att finansministern på egen hand gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om stora reduceringar. Det innebar att försvarsbudgeten reducerades med 4 miljarder per år, pengar som redan var intecknade, bland allt genom olika materielprojekt. Den efterföljande debatten handlade därför helt felaktigt om ”svarta hål” och att Försvarsmakten inte hade kontroll på sin ekonomi, när det i själva verket var politiska beslut som var orsaken till dessa hål.

De faktiska konsekvenserna av FB 00 innebar att försvarsförmågan inom alla försvarsgrenar reducerades kraftigt där bland annat både Arméns och Kustartilleriets brigadstruktur slogs sönder, något som man idag eftersträvar att återskapa. För marinens del och förmågan att kunna bekämpa sjömål, så blev avvecklingen av artillerisystemet 12/80 och det då helt nya tunga kustrobotbatteriet med RBS-15 två nederlag. Förmågor som nu åter igen efterfrågas. Även den sista fartygsdivisionen på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen avvecklades.

En annan vital funktion som nedmonterades var vår ubåtsskyddsförmåga som vi hade byggt upp under lång tid, baserat på lång erfarenhet. Även detta är något som vi idag har ett behov av att återskapa då vi ånyo konstaterar kränkningar av våra vatten. Försvarsbeslutet 2000 kom att bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925, och de negativa konsekvenserna påverkar oss än idag. Men det räckte inte, det skulle komma mer.


FB 04

Bara några år efter att försvarsbeslutet 2000 klubbades igenom så konstaterades det att de ekonomiska hemtagningarna ej skulle gå att genomföra snabbt nog. Det var således upplagt för ytterligare nedskärningar och fler förbandsnedläggningar.

Det nya försvaret som växte fram var inte bara mindre, det innebar också att förbandstyper och utbildningsregementen blev singularförband, d.v.s. ett artilleriregemente, ett luftvärnsregemente osv. Man utvecklade nu ”demonstratorförsvaret”[1] med syftet att vidmakthålla och utveckla förmågorna inom respektive stridfunktion. Det var således aldrig tänkt att den nya försvarsmaktsorganisationen, i stort sett samma som vi lever med idag, skulle vara anpassad för försvaret av Sverige. Därmed upphörde även försvarsplaneringen.

Försvarsbeslutet präglades dessutom av ett stort mått av regionalpolitik, vilket innebar att de olika förbandstyperna, framför allt inom Armén, blev utspridda över hela Sverige, vilket innebar att det blev mycket svårt att öva tillsammans. Artilleriet hamnade i Boden, luftvärnet i Halmstad, stridsvagnarna i Skövde och ingenjörer i Eksjö osv.

Det var även genom detta försvarsbeslut som det militära vakuumet på Gotland uppstod då det sista militära förbandet på ön avvecklades. Idag är en återuppbyggnad av försvaret på Gotland prioriterat. Den militära infrastrukturen på Gotland där P 18 tidigare låg såldes för 40 miljoner kronor. Idag lägger Försvarsmakten 780 miljoner kronor på att bygga upp en ny garnison för den stridsgrupp som ska etableras på ön.[2]

FB 09

Försvarsbeslutet 2009, som benämndes inriktningsbeslut, var egentligen bara en fortsättning på den inslagna vägen som FB 04 stipulerade. Det var givetvis en stor besvikelse för alla de som hade satt sitt hopp till den moderatledda regering som tillträdde i samband med valet 2006. Försvarsminister Mikael Odenberg valde kort efter sitt tillträde att avgå sedan det stod klart att finansministern hade planerat för ytterligare reduceringar av försvaret genom att skära i budgeten med ytterligare 3-4 miljarder.

I propositionen ”Ett användbart försvar”[3] som lades på riksdagens bord strax efter att Ryssland hade invaderat Georgien, så var man tydliga med att ekonomin var styrande till skillnad från de faktiska försvarsbehoven. ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger”.

Försvarsmaktens insatsorganisation var därmed nere på rekordlåga nivåer. I huvudsak utgörs verkansdelarna av 100 stridsflygplan, sju korvetter, fyra ubåtar och åtta manöverbataljoner med bristfälliga stödfunktioner. Ett av de största problemen som då blev kända för en större allmänhet är de omfattande materielbristerna, det som i media beskrivs som ”det ofinansierade materielberget”. Förbanden saknar stora delar av sin materiel, och den som finns börjar bli föråldrad.

FB 15

Inför försvarsbeslutet 2015 fördes en allt mer intensiv debatt. Det var en allmän uppfattning bland försvarsexperter och debattörer, och framför allt från oppositionen, att alliansregeringen inte hade tagit försvarsfrågan på det allvar som omvärldsutvecklingen dikterade. Ryssland hade inte bara invaderat Georgien, utan nu också annekterat Krim, övat kärnvapenfall mot Sverige[4] i samband med den ”ryska påsken” 2013, hotat med kärnvapen, genomfört en rad mycket stora beredskapsövningar samt påbörjat ett militärt upprustningsprogram av enorm omfattning. Till detta skall läggas undervattenskränkningen av svenskt territorium hösten 2014.

Att öka vår svenska försvarsförmåga i detta farliga läge var nu helt nödvändigt för att bättre kunna möta denna utveckling som närmade sig ett nytt kallt krig. Men när försvarsuppgörelsen presenterades i maj 2015 så kunde vi åter igen konstatera att våra politiker inte hade tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet blev förvisso ett trendbrott, då man ökade försvarsbudgeten, men problemet blev att överenskommelsen endast finansierade hälften av försvarsmaktens minimibehov. Ökningen blev endast 10,2 miljarder jämfört med det framställda minimibehovet om 20 miljarder. Man skall dock vara medveten om att dessa 20 miljarder enbart skulle finansiera de mest allvarliga bristerna från det tidigare försvarsbeslutet, inte tillföra några nya förmågor.

Nu blev utfallet således hälften, samtidigt som regeringen ställde krav på att Gotland skulle re-militariseras, och att ubåtsjaktförmågan skulle öka. En ekvation som givetvis inte går ihop. Försvarsbeslutet 2015 renderade därför i ytterligare ett haveri inom svensk försvarspolitik under 00-talet.

Baserat på ovanstående korta sammanställning av fyra försvarsbeslut så kan vi konstatera att samtliga dessa beslut, i huvudsak, har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning. Inledningsvis genom nedskärningar, och därefter genom underfinansiering, och slutligen genom att inte öka förmågan i paritet med omvärldsutvecklingen.


Internationaliseringen

Den andra faktorn som i stor utsträckning har bidragit till den succesiva degraderingen av vår nationella försvarsförmåga är det som jag har valt att benämna som ”internationaliseringen”. Det hela startade i samband med FB 00 och accelererade inför FB 04.

Pendeln svängde nu från det ena ytterläget (invasionsförsvar) till det andra ytterläget (internationella insatser). Plötsligt skulle alla försvarsgrenar och förband försöka hitta sin plats i det nya försvaret, i vissa fall upplevdes denna transformering näst intill desperat.

Man ska inte förledas att tro att det är de genomförda internationella insatserna som jag avser i den här delen, för så är det inte. Felet kan istället häledas till vårt förhållningssätt till det hela, det vill säga det som ledde till internationaliseringen av Försvarsmakten, vilket i sin tur innebar att vi övergav förmågor och funktioner som är avgörande för att kunna försvara Sverige.

Armén låg på framkant, och eftersom brigadstrukturen redan var sönderslagen, så passade den nya organisationen med små förbandsenheter utmärkt för internationella insatser. Även Flygvapnet släppte greppet om det nationella försvaret och började anpassa sig mot internationella uppgifter. Här låg fokus på CAS (Close Air Support) vilket innebär flygunderstöd till markförband under ett totalt luftherravälde, något som inte är applicerbart vid nationellt försvar. Nu etablerades även nya sanningar, som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”[5].

Marinen kom också att gå denna väg. All verksamhet skulle nu ha en internationell prägel och alla marina förband anmäldes till EU styrkeregister. Förbanden skulle nu övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. Övningarna blev mycket lågintensiva och omfattades ofta av att ligga i en tilldelad ruta i havet och försöka hitta smugglare av olika slag.

Marinens nya huvudfiende vid denna tidpunkt blev terroristen! Terroristen var ett lämpligt objekt eftersom vi fortfarande påmindes om terrorattacken (9/11) mot USA. Terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen var en annan händelse som påverkade vägvalet. Hon blev attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna, eftersom många chefer ansåg att det var i den miljön vi skulle verka i framtiden.

Den lilla terroristbåten FIAC (Fast Inshore Attack Craft) blev därmed känd för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet vid sjöstridsflottiljerna under många år, tillsammans med LSF (Low Slow Flyer) som utgjordes av ytterst okvalificerade propellerflygplan. För att kunna hantera dessa nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg, och övningar med flottans huvudvapensystem så som ubåtsjakttorpeder och robotar reducerades till ett absolut minimum.

Interoperabilitet blev nu ett nytt modeord, men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och datalänar. På grund av detta så var svenska flottan hänvisad till talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet.

För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i sin existenskamp i det nya insatta insatsförsvaret.

Minröjningsförbanden påverkades i mindre omfattning. Det fanns fortfarande otroligt många minor kvar på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från "minröjningsoperationer" till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen "miljöoperationer". Minröjningsförbanden gjorde under den här perioden ett föredömligt bra arbete med att städa i Östersjön. För amfibieförbandet så blev den enda kvarvarande bataljonen delvis ominriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon.

I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken, det som skulle bli ME01 med korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget Trossö. Terroristen som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara Piraten.

Efter insatsen i Adenviken kom så den första vändpunkten, och de nationella övningarna på hemmaplan började återupptas. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträngd, ett annat var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot.

Den slutliga vändpunkten kom dock strax efter att Jan Thörnqvist tillträdde som marinchef då han mycket befriande deklarerade att ”Strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen. Kan vi hantera en sådan situation står vi även inom ramen för detta väl rustade att möta även mer lågteknologiska hot som exempelvis sjöfartsskydd mot pirater i Indiska oceanen”. [6]

Därmed var ordningen återställd och marinen började åter igen, enligt min mening, fokusera på rätt saker.

Marinen har gjort oerhört bra ifrån sig under både internationella övningar och insatser. ML-insatserna utanför Libanon, och ME-insatserna utanför Somalia och amfibieförbandet i Tchad är bara några exempel. Men felet, och det som har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning, var att pendeln tilläts svänga för långt, ända till det andra ytterläget. Det här innebar att förmågan inom en rad helt avgörande områden reducerades i allt för hög grad, något som vi under de senaste åren har jobbat hårt för att återta.

Sammanfattar man konsekvenserna av internationaliseringen så kan jag konstatera att det innebar en felfokusering inom marinen, där vi helt anpassade oss mot en okvalificerad motståndare. Avvecklingen av ubåtsskyddet fortsatte, och den sjöoperativa helikopterförmågan utgick till förmån för att de sista Hkp 4 anpassades för uppgifter inom Nordic Battlegroup (NBG 08)[7]. Värnplikten avskaffades, armén slutade öva i sammansatta förband. Inom flygvapnet avvecklades hela krigsflygbassystemet. Möjligheten till sjömålsbekämpning inom Flygvapnet höll på att utgå i samband med övergången till JAS 39 C/D då Försvarsmakten inte beställde någon integration av roboten. Vi räddades här av Thailand som beställde robot 15 till sina flygplan, och därmed så fick Sverige det på köpet[8], något vi idag ska vara väldigt tacksamma för.

Jag vill ånyo poängtera att man måste skilja på internationella insatser och internationaliseringen av Försvarsmakten. Det förstnämnda har vi utfört föredömligt, samtidigt som det sistnämnda i vissa avseenden har varit direkt skadligt för vår försvarsförmåga.


Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

Det politiska förhållningssättet till frågan om försvar och säkerhet är givetvis hårt knutet till försvarsbeslut och ekonomi, men det är trots det en påverkande faktor som måste belysas. Försvarsberedningens slutsats från 2004 kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”[9]

Det är givetvis lätt att vara efterklok och idag säga att beredningen hade fel. Istället kan man konstatera att försvarsberedningens rekommendation vid ett försämrat omvärldsläge var helt korrekt. ”Efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring kommer det att krävas flera successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta allvarligare hot mot riket”[10]

Men det här sätter också fingret på frågan om politiskt förhållningssätt eftersom politisk nivå ännu ej har tagit ett enda beslut av större magnitud som har bidragit till att bättre kunna möta allvarligare hot i enlighet med vad 2004 års försvarsberedningen rekommenderade.

Istället gjorde man i princip tvärt om. 2008 tillsatte regeringen det som kom att kallas genomförandegruppen. En låg rad materielprojekt ströks, och lika många reducerades. Det var här som bland annat den planerade luftvärnsroboten till våra Visbykorvetter försvann. Detta skedde samtidigt som Ryssland invaderade Georgien. När riksrevisionen senare granskade ärendet kom man fram till att "sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor… Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar... Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna."

Det var också här som begreppet ”skönmålning” blev allmänt vedertaget inom försvarspolitiken. Det politiska budskapet som trummades ut var att regeringen stärkte försvarsförmågan, och att man nu skapade ett ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kunde möta morgondagens hot som var komplexa oförutsägbara och gränslösa”. Det såg bra ut i alla debattartiklar, men verkligheten var givetvis en helt annan. Underfinansieringen var ett faktum, och ÖB Sverker Göranson försökte gång på gång förklara det prekära läget. Något som nådde sitt crescendo när han i Almedalen 2013 gjorde en liknelse, och förklarade att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte mer pengar tillfördes.

Men inte ens en rad omvälvande händelser under den här perioden skulle rendera i att regeringen vidtog några konkreta förmågeökande åtgärder. 2009 genomförde Ryssland övningen Zapad där man övade kärnvapenanfall mot Polen. 2011 lanserades det ryska upprustningsprogrammet om 5000 miljarder kronor. Samma år hade vi en befarad undervattenskränkning på västkusten. 2012 konstaterade MUST att spionaget mot Sverige ökade samtidigt som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren(m) skrev att ”Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge”. Drygt ett år senare annekterade Ryssland Krim, och startade ett krig i östra Ukraina.




Efter regeringsskiftet 2014 så skrev moderaternas nya försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark en debattartikel i SvD[11] där han bland annat skrev ”just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna” samt ”med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit”.

När socialdemokraterna övertog regeringsmakten var det nog många som hoppades på konkreta åtgärder givet det allt mer försämrade omvärdsläget. Inte minst beroende på den hårda kritiken som utdelats i opposition. Men åter igen så uteblev de konkreta åtgärderna, vilket jag beskrev i den första delen om försvarsbesluten.


Det militära budskapet

Det politiska förhållningssättet till försvarsfrågan är i vissa fall tätt knuten till det militära budskapet. Men hur har Försvarsmaktens budskap och prioriteringar påverkat försvarsförmågan?

ÖB Håkan Syrén skrev sommaren 2004 att ”en återgång till den tidigare situationen är utesluten. Nu måste vi istället kunna möta nya hot mot oss som en del av en vidare europeisk och global gemenskap”[12] I samma skrift deklarerade ÖB även att ”vi måste göra upp med de sista resterna av det gamla invasionsförsvaret – inte bara i teorin, utan också i praktiken”[13].

Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men vi kan nu konstatera att situationen idag har många likheter med den tidigare och att stora delar från det gamla invasionsförsvaret, som vi gjorde upp med, hade behövts idag.

Ett annat exempel där Försvarsmaktens budskap har påverkat är frågan om Gotland. ÖB Sverker Göranson avrådde från att satsa resurser på Gotland med hänvisning till vårt försvarskoncept med operativ rörlighet.[14] Den tidigare alliansregeringen gick på ÖB:s linje trots att få oberoende försvarsexperter och analytiker delade den bedömningen. I samband med det senaste försvarsbeslutet valde regeringen att överge ÖB:s linje i frågan, vilket innebär att permanenta förband på Gotland nu återinrättas.

Försvarsmaktens budskap har inte heller alltid varit entydigt. I sitt tal[15] under Folk & Försvar i Sälen januari 2015 tog ÖB Sverker Göranson upp den operativa förmågan. ”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”.

Kort senare, efter att vår nya ÖB Micael Bydén tillträdde så var budskapet runt operativ förmåga ett annat. Bara nio månader senare, i oktober 2015 intervjuades ÖB i Studio 1 och budskapet var då att ”jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga”. ÖB lade också till att ”I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”[16]

Det skilda budskapen kan möjligen bottna i att vår nya ÖB vill sätta en positiv bild av vårt försvar istället för att påvisa brister, något som givetvis är bra. Men det finns också en risk att diametralt skilda budskap kan skapa förvirring runt de faktiska försvarsbehoven, vilket i sin tur kan riskera att den politiska nivån kan förledas att tro att försvarsbehoven är tillfredsställda.


Militära utvecklingsprojekt

Det sista området som jag bedömer har inverkat negativt på utvecklingen av vår försvarsförmåga är raden av militära utvecklingsprojekt, något som skulle kunna rendera i lika många uppsatser.

När Försvarsmakten skulle förnyas i samband med FB 00 så startades projektet NBF (Nätverksbaserat Försvar). Kostnaden sägs ha landat på runt fem miljarder, med mycket ringa uteffekt kopplat till faktisk försvarsförmåga.

Visbyprojektet är ett annat utvecklingsprojekt som har kostat oss över tio miljarder. Vi beställde och betalade för sex korvetter men fick fem! Fartygen har idag exakt samma vapensystem som äldre korvetter och det tog hela 15 år från sjösättning av det första fartyget fram till leverans av det sista. Även om fartygen idag är väl fungerande, så ställer jag mig tveksam till att Försvarsmakten i framtiden ska ge sig in i liknande utvecklingsprojekt.

Det finns en rad andra projekt inom ramen för det nordiska samarbetet som i olika grad har havererat. Det uttalade syftet med de samnordiska materielprojekten var att ”på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive lands försvarsförmåga”. Men utfallen visar tyvärr allt för ofta på havererade samarbeten och kompromisslösningar som följd. När Helikopter 14 skulle anskaffas värderade regeringen ett nordiskt samarbete högre än att Försvarsmakten skulle få den bästa helikoptern. I det nordiska ubåtsprojektet Viking så drog sig först Norge ur, och därefter Danmark, och projekthaveriet var ett faktum trots många investerade skattemiljoner. Den splitterskyddade granatkastaren AMOS är ett annat projekt där först Norge och Danmark drog sig ur, sedan Sverige på grund av alliansregeringens besparingar på försvaret 2008. Projektet kostade enligt riksrevisionen Sverige 860 miljoner med utebliven förmåga som följd.

Archerprojektet skulle däremot slå belackarna på fingrarna. Man avvecklade Sveriges sista 48 artilleripjäser för att återanvända delar till 24 nya Archer vardera till Sverige och Norge. Projektet framhölls som det goda exemplet, där Sverige skulle spara 400 miljoner genom samarbetet. Men även detta samarbete havererade. Norge drog sig ur på grund av förseningar och låg tilltro till systemet, vilket innebär att Sverige kan komma att få bära alla kostnader på egen hand.

Baserat på ovanstående blir det därför svårt att hävda att försvarsförmågan har ökat i paritet med kostnaderna för alla dessa projekt.


Sammanfattning

Om man sammanfattar dessa fem områden kan man förenklat säga att:

  • Samtliga försvarsbeslut har i grunden varit underfinansierade 
  • Internationaliseringen har inverkat menligt på den nationell försvarsförmågan. 
  • Våra politiker har följt och debatterat den försämrade omvärldsutvecklingen, men inte vidtagit några konkreta åtgärder för att möta den 
  • Försvarsmakten har bidragit till att accelerera internationaliseringen, och i vissa fall har man ej varit entydiga i sitt förmedlande budskap. 
  • Utvecklingsprojekt och nordiska samarbeten inom materielområdet har sällan bidragit till ökad försvarsförmåga. 

Ovanstående faktorer har i olika grad, och på olika sätt inverkat på uppbyggnaden av vår försvarsförmåga, och möjligen kan denna text bidra till en påminnelse om eftertänksamhet inför framtida vägval där vi måste tillse att:

  • Försvarsbesluten blir realistiska, långsiktiga och finansierade. 
  • Basförmågor vidmakthållas, även vid ett förbättrat omvärldsläge (jmf internationaliseringen). 
  • Förhållningssättet till omvärldsläget tas på allvar av våra politiker, inte bara i teorin, utan även i praktiken. 
  • Försvarsmakten måste framställa försvarsbehoven utifrån faktiska omständigheter, och inte utefter vad man kan förväntas få igenom ekonomiskt. 
  • Kostsamma utvecklingsprojekt måste undvikas. Försvarsförmåga, låg kostnad och hög leveranssäkerhet måste vara vägledande. 

Slutligen tål det att påminnas om att försvarsförmåga är något relativt! Det innebär att om vi satsar 10 miljarder på att öka vår förmåga samtidigt som vår motståndare satsar 5000 miljarder, så har vi inte åstadkommit annat än en kraftfull relativ förmågereducering. Det är något som ofta glöms bort i den försvarspolitiska debatten.


Fotnoter:

[1] Budgetunderlag för år 2004, Försvarsmakten, 2003-02-28, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2004/bu04_hdok_2004_med_bilagor.pdf

[2]”Nya garnisonen kostar 780 miljoner”, SR P4 Gotland, 2016-05-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6422704

[3] ”Ett användbart försvar”, Regeringens 2008/09:140, 2009-03-19

[4] ”Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige”, DN, 2016-02-02, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/

[5] Försvarspolitisk talesperson Håkan Juholt (s), http://www.svd.se/folkpartiet-vill-skapa-ny-varnplikt

[6] ”Nationella övningar lägger grunden”, Jan Thörnqvist, Marinbloggen, 2012-05-08

[7] ”Helikoptrar till NBG försenade”, Försvarsmakten, 2007-12-17, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2007/12/helikoptrar-till-nbg-forsenade/

[8] ”Den icke existerande vapenarsenalen”, Wismans Wisdoms, 2013-09-04, http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/fortsatt-om-den-icke-existerande.html

[9] ”Säkrare grannskap – osäkrare värld”, Regeringskansliet, 2003-02-27, http://www.regeringen.se/contentassets/7c5b30f0b33a451899d217085be6d765/sakrare-grannskap---osaker-varld

[10] Ibid

[11] ”Tid för klarspråk om försvaret”, Hans Wallmark, SvD Brännpunkt, 2015-01-11, http://www.svd.se/tid-for-klarsprak-om-forsvaret

[12] ”Vägen framåt”, ÖB Håkan Syrén, Försvarsmaken, 2004

[13] Ibid

[14] ”Försvarsmakten avråder från att satsa resurser på Gotland”, SR, 2015-04-28

[15] ”Förutsättningar inför ett nytt försvarsbeslut”, ÖB Sverker Göranson, Folk & Försvar Sälen, 2015-01-12, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-organisation-forband/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/150112-forutsattningar-infor-nytt-forsvarsbeslut-ob-sverker-goranson-anforande-vid-folk-och-forsvar-2015-webb.pdf

[16] ”Nya ÖB räds inte ryssen”, Sveriges Radio Studio 1, 2015-10-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6269704 

Gästinlägg: Elektromagnetisk tröskeleffekt – en förmåga i skuggorna.

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid utvecklingsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Artikeln är ursprungligen publicerad i det senaste numret av KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2016.


/ Skipper


----------------

Då vår nuvarande ÖB tillträdde lanserade han de fyra T:na, Tillsammans, Trovärdighet, Tillgänglighet och Tröskeleffekt som ledfyrar för Försvarsmakten.
Jag kommer i föreliggande artikel att ta fasta på och diskutera kring begreppet ”tröskeleffekt” och hur detta kan betraktas icke endast ur ett kinetiskt perspektiv utan även ur ett elektromagnetiskt(EM).

För att först definiera begreppet ”tröskeleffekt” har jag använt mig av Anders Åkermarks uppsats Tröskelförsvar- En jämförelse mellan svenska och finska förmågor (FHS 2014)

I denna uppsats definierar Åkermark begreppet tröskeleffekt genom att dela upp det i tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar där det tillträdesbestridande försvaret syftar på förmågan att påverka motståndarens stridskrafter utanför vårt territorium medan det kontrollbestridande försvaret syftar på förmågor inom det egna territoriet.

När det gäller den elektromagnetiska domänen så glider dessa två begrepp in i varandra.

På grund av räckvidden hos vissa radar, radio och telekrigssystem så får vi förmåga att verka utanför territoriet men det går inte att hindra en motståndare att nyttja EM-spektret utan bara att bestrida kontrollen över det samma.

En annan definition på tröskeleffekt återfinns i Mikael Becks uppsats Luftvärnets förmåga att höja tröskeleffekten och bidra till avskräckning (FHS 2014) där följande definition återfinns:

Åtgärder i form av anskaffning och användande av militära förmågor samt byggande av allianser i syfte att höja kostnaderna för en potentiell utmanare att fullfölja hot. Ytterst syftar denna kostnadsökning till att avskräcka utmanaren och att avstå från angrepp.

Utgående från dessa båda med dels ett geografiskt fokus och dels ett fokus på kostnad för motståndaren kommer här tankarna kring den elektromagnetiska tröskeleffekten att utvecklas.

Syftet med krigföringen inom det elektromagnetiska spektrumet kan delas in på följande sätt.

1. Förmåga att få egna sensorer att upptäcka, lokalisera och identifiera motståndarens plattformar, förband och ledningsresurser.


2. Förmåga att påverka motståndarens sensor och ledningsförmåga.


3. Förmåga att skydda egna sensorer och ledningssystem från motståndarens påverkan.

I punkt nummer ett byggs förmågan upp av komponenter som sensorer i olika frekvensområden som dels gör att motståndaren måste vidta skydds- eller påverkansåtgärder för att undgå upptäckt alternativt sänka räckvidden på våra sensorer eller försvåra identifiering. Nyckelbegrepp för skapande av tröskeleffekt här är spridning både i geografi och spektrum, egna sensorers räckvidd utanför eget territorium samt personalens kompetens.

I punkt nummer två krävs att punkt nummer ett är uppfylld samt att vi disponerar system för att kunna påverka i det aktuella spektret. Här kan vi påverka motståndaren på djupet genom att verka mot vederbörandes ledningsförmåga och sensorer förutsatt att vi kan nyttja de möjligheter vågutbredning och geografi ger oss. Som exempel kan motståndarens radionät avsedda för ledning över större yta påverkas(HF-nät) eller att motståndarens långräckviddiga radar påverkas.

Punkt nummer tre är vital för att vi skall behålla vår förmåga till ledning och informationsinhämtning. Här är spridningen i spektrum och nyttjandet av geografin och den sammantagna floran av tekniska och taktiska skyddsåtgärder av stor vikt. Denna robusthet hos egna system och organisationsstrukturer är ett av motståndarens viktigaste underrättelsebehov och behovet att skapa denna robusthet kan inte nog påpekas.

Hanterar vi dessa tre punkter på ett genomtänkt sätt kommer motstådaren att behöva allokera avsevärt med resurser i form av signalspaning, underrättelsebearbetning, resurser för telestörning, förbekämpning, skydd av egna sensorer och sambandssystem samt att vi hos motståndaren uppnår en känsla osäkerhet vilket kräver högre risktagning hos denne- både inom dennes eget territorium så väl som vårt.

Väl genomtänkta kan vi i samtliga tre punkter dessutom skapa oss ett djup i nyttjandet av krigföring i EM-Spektret. Beroende på system kan vi djupt in på motståndarens sjöterritorium påverka och exploatera dennes ledningsförmåga. Vi kan på internationellt vatten påverka och exploatera både motståndarens sensor och sambandsförmåga samt behålla vår egen kapacitet någorlunda intakt och in över eget territorium upprätthålla egen ledningskapacitet och kapacitet för sensorinformation. Till sitt yttersta handlar kriget i EM-spektret sålunda om ledningskapacitet och sensorinformation.

En något underskattad metod för att skapa denna osäkerhet är att nyttja de manuellt styrda metoderna för t.ex. skydd mot motståndarens upptäckt, lokalisering och exploatering av våra sambands och sensorsystem då dessa inte kan förutses lika lätt som tekniska systems agerande. Förutom att som tidigare nämnts taktisera med geografiska och vågutbredningsfaktorer så kan man nyttja manuellt styrda sändningar, att låta det mänskliga ögat och örat identifiera olika former av störningar samt att istället för att utveckla nya avancerade sambandssystem kanske kliva ett steg tillbaka och kräva att nyanskaffade system skall stödja ett antal manuella metoder som med ger ett helt annat taktiserande än automatiska system.

Ett fiktivt exempel på att höja EM-tröskeleffekten kan vara att åter nyttja telegrafi i syfte att skapa säker förbindelse för korta meddelanden. Förutsättningarna finns tekniskt och personellt finns det förutsättningar då sambandspersonalen nu mer är anställd. Denna åtgärd är exempel på hur vi nyttjar en form av samband som tvingar en motståndare att inneha en förmåga mot ett system som de troligtvis ej räknat med behöva verka emot och som dessutom kräver stora störresurser av motståndaren för att förneka våra marina förband ledning.

Ett mer konkret exempel är placerandet av sensorer där man blandar passiva och aktiva, rörliga och fasta dels i syfte att tvinga motståndaren att både uppträda restriktivt med egen sändning samt att belysa t.ex. ett flygplan ur olika vinklar eftersom de flesta stridsflygplan har minst radarmålarea framifrån med betydligt större sådan från sidan.


Delkomponenter i skapandet av EM-tröskeleffekt 





För att uppnå denna förmåga till elektromagnetisk tröskeleffekt kan följande åtgärder vidtagas:

  • Öka förståelsen för krigföring i det elektromagnetiska spektret bland elever på FHS Stabsutbildning och på Högre Stabsofficerskursen. Här av ses en mer fördjupad del avseende EM-taktik än det som ingår in utbildningen rörande informationsoperationer. 
  • Att FMV av Marinen erhåller ett urval av vilka tekniska och taktiska metoder nya sambandssystem skall stödja. 
  • Att all personal i Marinen som nyttjar samband och eller sensorsystem göres medvetna och deras roll i att skapa denna typ av tröskeleffekt. 
  • Att det vid SSS införs ett för utbilning inom taktiskt hanterande av EM lämpligt verktyg. 

Det är min uppfattning att viljan till skapandet av denna sortens tröskeleffekt inte i första hand ligger på specialister utan på taktikerna. Vi behöver tänka både på geografisk och spektral spridning av våra stridskrafter. Vi behöver tänka i termer av geometri när vi grupperar förband och enskilda enheter för att de skall få optimal verkan både med sensorer men även optimera skyddet för den egna ledningsförmågan. Tekniska förmågor i sensorer och sambandssystem måste kompletteras med möjligheten till taktiserande för att kunna få ut maximal effekt mot motståndaren.

Marinen kan genom ett väl genomtänkt nyttjande av EM-spektret bestrida motståndarens kontroll över det samma så att denne måste räkna med större förluster bland sina plattformar och förband genom att vi behåller förmåga till egen ledning, förnekar motståndaren stridsinformation och att våra sensorer ges möjlighet att verka med liten fientlig påverkan på t.ex. räckvidd.

Insatsen för att höja den elektromagnetiska tröskeleffekten ligger i huvudsak inte i mer avancerad materiel utan i taktik och kunskap om hur att nyttja vår materiel.


/ Håkan Lindberg

Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen

Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman


Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan. 

När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.

Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.

Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.

När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.

Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.

Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?

Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.

Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?

Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.

/ David Bergman

HOTET



Sedan hösten 2015 har en mindre arbetsgrupp, där även undertecknad har ingått, arbetat med att ta fram publikationen "Hotet - Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige" som nu finns att ta del av i två olika versioner på KKrVA webbsida. Här finns den fullständiga utgåvan om ca 120 sidor och en kortare så kallad populärutgåva omfattande ca 35 sidor.

För en kortare sammanfattning av arbetet så rekommenderas att ta del av Patrik Oksanens ledare hos Helahälsingland.se

I går genomfördes även två seminarium i Almedalen där arbetet presenterades. Tyvärr hade jag själv ej möjlighet att närvara vid presentationen. 




Förord ur skriften Hotet (av Frank Rosenius)

Denna publikation är en sammanfattning av ett avsevärt mer omfattande dokument där de militära hot som Sverige kan stå inför i ett tio- till femtonårsperspektiv beskrivs. Detta mer utförligare underlag, som finns tillgängligt på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida, ingår som en delstudie i Kungl Krigsvetenskapsakademiens projekt Krigföring i det 21:a århundradet – KV 21. Denna studie, tillsammans med studier om bl a teknikutveckling och civilt försvar, ska utgöra underlag för analyser avseende vad som kan och bör göras för att möta framtida hot som kan riktas mot Sverige. Skälet till att analysera hotet på lägre sikt är att det tar lång tid att förändra Försvarsmakten och åter bygga upp olika civila beredskapsåtgärder. Tio till femton år är i många fall en kort tid för att skaffa nya vapensystem eller ändra en organisations utformning och inriktning. Det är därför nödvändigt att redan nu försöka se tämligen långt in i framtiden.

Det centrala kapitlet i boken är det sista. Där ges i scenarioform en beskrivning av hur de ryska förmågor som redovisats i de tidigare kapitlen skulle kunna utnyttjas för att hota eller angripa Sverige. Endast när en angripares olika system och åtgärder sätts in i ett sammanhang är det möjligt för oss att få en uppfattning av hur de kan och bör mötas. Händelser som enskilt kan te sig han- terbara med någon viss typ av motåtgärd från vår sida kan bli extremt farliga om de kombineras med andra angreppsmetoder.

Scenarierna utgör inte någon prognos av vad som skulle kunna vara sannolikast utan tjänar som ett instrument för att illustrera olika kom- ponenter som kan ingå i, och hur de skulle kunna samverka vid, ett angrepp mot Sverige. 

Frank Rosenius
Projektledare
Krigföring i det 21:a århundradet


KV21

Skriften "Hotet" utgör enbart en av delarna (delprojekt 5) i projekt KV21 som omfattar hela sju olika delprojekt:

1. Stormakternas militära tänkande, militärtekniska utveckling som grund för Sveriges försvarsstrategi.

2. Icke-militära hot, exempelvis cyber, kemiska, biologiska, terror som grund för Sveriges försvarsstrategi.

3. Svensk teknisk doktrin med avseende på förmågor och internationell utveckling.

4. Samhällets sårbarhet.

5. Angreppsmetoder. 

6. Framtidens stridsteknik, taktik och operationer inom arenorna mark, sjö och luft.

7. Det framtida svenska förhållningssättet.

Mer om projekt KV21 finns att läsa här

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För kortare kommentarer och nyheter om försvar och säkerhet följ Skipper på Twitter och FaceBook

Vindkraft, SR Ekot och sista kolumnen i SvD



En kort sommaruppdatering här på bloggen:

Mitt föregående blogginlägg avhandlade den planerade och katastrofala vindkraftparken i Hanöbukten, som måste stoppas/flyttas. Problemet är att en saklig debatt, utifrån alla militära aspekter runt detta är svårt att föra, då stora delar utgörs av sekretessbelagd information, och måste så förbli.

Moderaternas Annicka Engblom har dock publicerat delar av den avhemligade skrivelsen på sin blogg, väl värd att läsa även om den maskade skrivelsen inte ger den fullständiga bilden.

---------

Här om veckan skrev jag krönika i BLT under rubriken "Missledande uppgifter sår tvivel om försvarets trovärdighet" som avhandlade SR Ekots missledande uppgifter om Operation Örnen samt de besynnerliga ryktet man har spridit om tysk ubåt i svenska vatten...

Några dagar senare inkom ekochefen Olle Zachrison och reportern Mats Eriksson med en replik till BLT kopplat till min krönika. I samma artikel längst ned återfinns mitt korta svar till de båda.

Lyssna gärna på Ekots korta sändning och skapa dig en egen uppfattning...

---------

Förra veckan skrev jag min sista kolumn i SvD med anledning av att SvD kommer att prioritera att ge utrymmet till sina egna skribenter istället för externa krönikörer. Således är jag nu "free agent" på marknaden. Kontaktuppgifter finns här på bloggen.

Nu får vi hoppas på lite semesterväder!


Vindkraft kontra nationella försvarsbehov



Det här blir förmodligen ett av de viktigare inläggen som skrivits på denna blogg under senare tid. Det berör den största vindkraft-etableringen på hav som genomförts i Sverige. Den är planerad att förläggas mitt i Hanöbukten - och därmed också mitt i ett av sveriges viktigaste och mest frekvent använda militära övningsområden. 


På bilden här nedan har jag lagt in det havsområde i Hanöbukten där företaget Blekingen Offshore avser etablera 500-700 vindkraftsturbiner! Lägger man bara in vindkraftparken, så ser det för den oinvigde inte så farligt ut. Men så enkelt är det tyvärr inte.




Projektet, med många tunga ägare med stort politiskt inflytande, väntar just nu på ett regeringsbeslut. Om regeringen medger utbyggnaden, vilket enligt riksdagsledamoten Annika Engblom (m) kan komma att ske inom kort så vore det en katastrof. Varför? Ett sådant beslut vore fullständigt förödande för Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Det är det sista vi behöver i en tid som nu där säkerhetsläget är det sämsta sedan kalla kriget!

Men varför vore då en vindkraftetablering i Hanöbukten, i det planerade området så katastrofalt?

För det första så är vindkraftparken planerad att förläggas på gränsen mellan de militära övningsområdena Hanö Nord (D164) och Hanö Väst (D165) och precis intill Hanö Ost (D166). Se bild med de militära övningsområdena inritade här nedan (rött streckat).




Att förlägga en vindkraftpark i detta område skulle inverka menligt på övningsverksamheten, och i vissa fall förhindra den helt och hållet.

Det kan för marinens del till exempel (men inte begränsas till) handla om:

- Luftvärnsskjutningar från fartyg mot bogserade luftmål
- Skjutningar från fartyg mot bogserade sjömål
- Luftförsvarsövningar mot stridsflygplan på låg höjd
- Ubåtsjaktövningar
- Torpedskjutningar
- Sjunkbombfällning
- Ubåtsövningsverksamhet
- Ytstridsövningar

Med tanke på områdets placering, i stort sett mitt i övningsområde Hanö, så omöjliggörs mer eller mindre skjutning med artilleri mot bogserade luftmål, en verksamhet som är en grundförutsättning för att kunna öva fartygens egenskydd och därmed besättningen överlevnad.




Målen bogseras av ovanstående flygplanstyp, som bogserar upp till två mål i vajer efter sig. Vajerlängden kan vara upp till 4000 meter vilket gör att flygplanen får en stor svängradie. Både flygplan och mål måste hela tiden befinna sig inom övningsområdet. För att detta ska kunna uppnås flyger man i en bana som normalt sett brukar uppta en stor del av ovanstående övningsområde.

När man väljer bana för målflyget måste man också hitta fria skjutsektorer, där det är helt tomt på ytan både från fasta föremål (så som vindkraftverk) men framför allt fritt från fartyg på ytan och flygplan i luften.

Luftrummet ovanför övningsområdet brukar vi dessa övningar avlysas, vilket gör att man slipper flygtrafiken under själva skjutningen. Men fartygstrafik kan man inte avlysa eller förhindra på samma sätt, varför man måste ta hänsyn till den i sin planering. I vissa områden är den mer intensiv än på andra ställen vilket nedanstående bild illustrerar.



Som vi då kan se så minskar området som är aktuell för att genomföra övningar, och till saken hör det att det är precis i det område som det planerade vindkraftsparken ska byggas, som det oftast är möjligt att hitta möjliga skjutsektorer. Vilket sammanträffande!

För formens skulle så bör tilläggas att när man skjuter med 57mm allmålskanon så är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd i en sektor om cirka 90 grader med utgångspunkt från skjutande fartyg. I hela denna sektor får ingenting befinna sig.

500-700 vindkraftverk mitt i detta övningsområde skulle näst intill omöjliggöra den här typen av verksamhet och mycket annat. 

Försvarsmakten genomföra givetvis även verksamhet som är skyddsvärd, och då vill man givetvis genomföra den på eget territorium. Då begränsas nyttjandet av det aktuella övningsområdet ytterligare vilket nedanstående bild illustrerar.




Den rödmarkerade delen i bilden här ovan är den del av övningsområdet som ligger utanför svenskt territorium, d.v.s på internationellt vatten. 

Med en vindkraftspark i övningsområdet så begränsas det tillgängliga området för att kunna bedriva nödvändig verksamhet till ett absolut minimum. Här ska man också betänka att i den norra delen, längs kusten så förekommer det en hel del fritidsbåtstrafik och kustfiske, vilket ytterligare begränsar det disponibla området.


Men även flygvapnets övningsområden kommer att påverkas. Se bild här nedan.



Hela den planerade vindkraftparken ligger som synes även i Flygvapnets övningsområde (Sektor S13). Det här skulle omöjliggöra lågflygning i det aktuella området, och inverka negativt på möjligheterna till samverkan mellan marin- och flygstridskrafter. Just Hanöbukten är unikt på det sättet att en av sveriges största militära flygplatser ligger i samma område som sveriges huvudbas för marinen.

Vindkraftparken ligger dessutom i nära anslutning till in-/utflygning från den militära flygplatsen F 17 med allt vad det innebär.


Ovanstående är bara ett axplock av saker som påverkas negativt, och som inte omgärdas av försvarssekretess. För detaljerad konsekvensanalys så finns sådan information enligt uppgift framtagen av Försvarsmakten, och redovisad i en hemlig skrivelse. Här redovisas förmodligen även vindkraftparkens inverkan på operativ verksamhet, d.v.s. ej övning. Till detta skall läggas eventuell inverkan på andra försvarsmyndigheters verksamhet, något som i vissa fall kan vara avgörande för rikets säkerhet.

Mest häpnadsväckande i sammanhanget är den naivitet och okunskap som Anders Nilsson (VD för Blekinge Offshore) förmedlar i och med sitt uttalande hos SVT:

– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.

Nej Anders Nilsson, det är bara ett svepskäl att hänvisa till realistiska övningar. Det handlar om möjlighet att öva eller att inte kunna öva, alternativt att bli så begränsad att det inte går att genomföra de realistiska övningar du själv nämner. Men framför allt andra saker som påverkas, men som inte kan redovisas här.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig informationen från Försvarsmakten, och sätter stopp för etableringen på just den här platsen! Om så inte görs, och regeringen godkänner projektet så kommer byggstarten ske redan i år och vi kommer att ha de första av de 500-700 vindkraftverken i drift redan 2018 och därmed också menlig inverkan på Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Försvarets behov är av riksintresse, och vindkraft är ett särintresse! Vilket som ska vara styrande bör därför vara solklart! 

En annan sak som står helt klart är att konsekvenserna av planerad vindkraftsutbyggnad kommer att bli betydligt värre än vad som återges här ovan när man tillför detaljer som omfattas av försvarssekretess.


En mer rimlig placering (ur mitt lekmannaperspektiv) hade varit väster om hela övningsområdet vid "taggen". Där stör det troligtvis betydligt mindre, och området är dessutom grundare, vilket borde vara en positiv faktor när man ska anlägga saker på botten...


Mer läsning i ämnet:
SVT
Försvarsmakten om vindkraftverk
Tidigare inlägg här på bloggen




En kollision, en Hans-Fredrik, en presschef och myten om brödseglarregeln



Idag skriver jag krönika i BLT som du kan läsa HÄR. Ämnet avhandlar i huvudsak händelsen då vägfärjan mellan Karlskrona och Aspö körde rakt in i sidan på HMS Carlskrona.

Medias i vissa fall undermåliga hantering av frågan bedömer jag i huvudsak beror på bristande kompetens inom området. Den aktuella dagen noterade jag ett antal oerhört märkliga uttalanden. Men det är två personer som utmärker sig mer än alla andra i sammanhanget.


Hans Fredrik Samuelsson

Den första, en privtperson vid namn Hans Fredrik Samuelsson. Den aktuella dagen förekommer han i ett stort antal olika intervjuer i media. Tyvärr bidrar intervjuerna med honom att det sprids en felaktig bild av situationen. När ni läser detta så ska ni komma ihåg att det är Aspöfärjan som har kört rakt in i babordssidan på HMS Carlskrona. Aspöfärjan var således otvetydigt väjningsskyldig!

I Expressen säger Hans Fredrik att:
-Hade färjan inte bromsat så hade HMS Carlskrona träffat färjan misskepps, det kunde blivit väldigt allvarligt.
- Det kunde slutat riktigt illa om Carlskronas stäv träffat den mindre färjan midskepps....

I BLT säger Hans Fredrik att:
– Det här är en fruktansvärd händelse. Om inte färjan hade slagit back utan fortsatt framåt 10-20 sekunder till hade den träffats midskepps. Då hade färjan som är flatbottnad vält, säger Hans-Fredrik Samuelsson, som var ombord på färjan

Men det absolut värsta utspelet tilläts Hans Fredrik att göra i P4 Blekinge direktsändning. I inslaget förmedlades felaktiga uppgifter om diverse sakförhållanden blandat med osakliga påhopp, vilket senare publicerades på webben. Hans Fredrik hävdade att Marinens personal både är vårdslösa och okunniga, och lyfte fram sin egen kompetens eftersom han hade gått på sjökrigsskolan på 60-talet...

Efter påpekande om osaklighet så klippte SR P4 Blekinge bort halva inslaget, den delen som innehöll de värsta påhoppen.


Bengt Olsson, presschef på Trafikverket

I min krönika i BLT nämner jag presschefen på trafikverket med anledning av hans uttalande i Sydöstran.


Eftersom jag knappt trodde mina ögon när jag läste dessa i sammanhanget absurda påståenden så ringde jag upp Bengt Olsson för bloggens räkning, och bad honom förklara vad han egentligen menade, och ge honom en chans att korrigera det hela om han möjligen hade blivit felciterad.  Här nedan återfinns intervjun med Bengt Olsson. (S=Skipper B= Bengt Olsson)

S: Jag läser ett uttalande från dig i tidningen Sydöstran där du säger att ”Högerregeln gäller, men sedan handlar det om yrkestrafik kontra vanligt trafik och så kommer marinen in också med sina regler...” Jag undrar vad du egentligen menar med detta?

B: Ja, det är ju så här att det finns, det finns, regler för sjöfarten som, som, där, många saker spelar in, så att jag, jag kan inte redogöra för dom, det var det jag sa till dom.

S: Ja, men du har ju sagt här att det handlar om yrkestrafik kontra vanligt trafik och så kommer marinen in också med sina regler?

B: Ja, det var, det var, jag tänkte på fritidsbåtar…. För där… Det är ju så att yrkestrafik har ju företräde framför fritidsbåtar till exempel.

S: Ja, men det här är ju ett örlogsfartyg, och det här fartyget är dessutom betydligt större än Aspöfärjan.

B: Ja, och det, och det jag sa när det gäller…. Vad sa du att du ringde ifrån?

S: Jag ringer för en webbsida som heter Skipper, som skriver om försvarsfrågor. 
B: Ja… För grejen är så här, det jag sa till dom att jag kan inte hur det ser ut för örlogstrafik… Om dom har någon egen, några egna regler, det var det jag sa. För, det kan jag inte. Så det var på en rak fråga från reportern.

S: Okej, för här framstår det som att du har sagt att marinen också kommer in med sina regler, alltså att det skulle finnas andra regler som gäller för marinen?

B: Ja... Inte vad jag vet, inte om såvida inte det är krigstillstånd, och det lär det inte vara i Sverige.

S: Nej, men vad är din uppfattning nu då? Det är alltså att högerregeln gäller, dvs att Aspöfärjan således var väjningsskyldig, eller har du någon annan uppfattning?

B: Jag har inte haft någon uppfattning över huvud taget. Jag vet inte, jag har inte velat uttala mig , eller trafikverket har inte velat uttala sig kring skuldfrågan eller vad som har hänt. Det som händer nu är att det blir en utredning på det här och det ska intervjuas en massa människor, dels säkert på Carlskrona, men dels också på Yxlan, dom som är yrkesarbetande på Yxlan … Det kommer att ta en stund innan det är utrett.

S: Ja, visst är det så, men anledningen till att jag ringde är att där du är citerad så framstår det som att du menar att andra regler än ”högerregeln” som har spelat in här, d.v.s. yrkestrafik kontra vanlig trafik och att marinen skulle ha egna regler, men det stämmer ju inte?

B: Nej…. Grejen är ju så här, det det…

S: Det är ju inte korrekt.

B: Nej… Det är inte korrekt.

Marinen har givetvis inte några egna sjövägsregler! Hur skulle det se ut?


Myten om brödseglarregeln 

Kopplat till ovanstående så kan det vara på sin plats att belysa påståendet om yrkestrafik kontra vanlig trafik särskilt! Det grundar sig nämligen på ett helt felaktigt och livsfarligt påstående. Nämligen myten om brödseglarregeln.

Den härstammar från diverse utbildningar i förarintyg motsv. runt om i landet, där väldigt många utbildare förmedlar budskapet att:

"den som seglar för sitt nöje skall hålla undan för den som seglar för sitt bröd"

Andemeningen med att lära ut detta är i grunden god, då det handlar om att fritidsbåtar ute i skärgården inte ska hindra yrkessjöfarten. Men problemet är att det inte finns någon sådan regel, och den som förmedlar detta har uppenbart helt förträngt att en fritidsbåt kan vara en lyxjakt på 180 meter som möter en sju meters taxibåt i yrkestrafik.

Om man ska tillämpa brödseglarregeln så ska alltså en 180 meter lång privatägd lyxjakt, oavsett vem som är väjningsskyldig, hålla undan för den lilla taxibåten. Att förmedla sådant är både fel och farligt. Dessutom är det i vissa fall helt omöjligt att avgöra vem som är yrkes- respektive fritidsskeppare när man möter varandra i skärgården.

Myten om brödseglarregeln, som tyvärr har slagit rot, måste alltså avlivas!

Mytbildningen kan förmodligen härledas till Internationella sjövägsreglerna (International Regulations for Preventing Collisions at Sea) regel 2 och 9.

I Regel 2 - Ansvar framgår att:
a) Den som brister i gott sjömanskap kan enligt sjölagen ställas till ansvar även om någon sjöolycka ej inträffat. Paragrafen är även tillämplig på t.ex. en förare av fritidsbåt. Med vanligt sjömansbruk eller gott sjömanskap avses bland annat: Hålla lämplig fart och lämpligt passageavstånd, hålla undan i god tid och med bestämd manöver, lämna plats för stora och svårmanövrerade fartyg, hålla noggrann utkik horisonten runt m.m. Jämför reglerna 5, 6, 7 och 8.

b) Enligt denna regel skall t.ex. en fritidsbåt hålla undan för sådant fartyg som till följd av sitt djupgående, sin storlek eller liknande orsaker inte kan hålla undan, även om fritidsbåten enligt andra regler inte är väjningsskyldig. Regeln kan vara tillämplig även i en situation mellan fritidsbåtar.

Regel 9 - Trånga farleder framgår att:
b) Fartyg med längd under 20 meter eller segelfartyg får ej hindra genom- farten för fartyg, som kan säkert framföras endast inom en trång farled.

Internationella sjövägsreglerna reglerar inbördes skyldigheter mellan fartyg av olika storlek vid olika tillfällen. Men några regler runt brödsegling finns inte! Det som Bengt Olsson hävdar i min intervju, d.v.s. att "Det är ju så att yrkestrafik har ju företräde framför fritidsbåtar till exempel" - det är ett helt felaktigt påstående!



Lite mer om inbördes skyldigheter och signaler


Ovanstående beskrivna regler är således inte applicerbara på situationen där Aspöfärjan körde in i sidan på HMS Carlskrona. Inte ens om HMS Carlskrona nu hade varit en fritidsbåt, så hade det varit mycket tveksamt att applicera ovanstående regler Aspöfärjan har vid den aktuella platsen för kollisionen både manöverutrymme, och är inte hämmad av sitt djupgående. Exakt vad som anses vara en trång farled finns ej definierat, utan får bedömas i varje enskilt fall. Min bedömning är att farleden inte kan anses som trång i det aktuella fallet.

Reglerna är i huvudsak tillämpbara i andra sammanhang än vid den aktuella händelsen. Exempel kan vara en oljetanker eller ett annat fartyg med mycket stort (och därmed begränsande) djupgående i en trång farledsränna. Det kan även handla om en "finlandsfärja" i ett trångt delavsnitt i Stockholms skärgård, så som exempelvis passagen vid Oxdjupet på väg till/från Stockholm. Men det kan också handla om ett örlogsfartyg i en trång farled inomskärs, där det inte finns något manöverutrymme. Då skall mindre båtar hålla undan (enligt regel 2 samt 9).

I de fall man som stort fartyg på något sätt är hämmad i sin navigering/manövrering så skall man dessutom hissa aktuell dagersignal, och på natten tända tillämpliga lanternor. Det här är dock något som stora fartyg generellt sett är mycket dåliga på att använda även om de borde det betydligt oftare.

Lanternor på fartyg med begränsad manöverförmåga (röd-vit-röd runtlysande lanternor)

Dagersignal på fartyg med begränsad manöverförmåga (klot-romb-klot hissad i masten)


Fartyg hämmat av sitt djupgående (tre röda runtlysande lanternor)

Dagersignal på fartyg som är hämmad av sitt djupgående (cylinder hissad i masten)

Signalflagga D (David) = "Håll undan för mig, jag manövrerar med svårighet"




Regelverket

När det gäller kollisionen så kan jag rekommendera den intresserade, samt övriga, att ta del av nedanstående regler, som kan ha relevans i samband med kollisionen. En (eller flera) av dessa har bedömt ej tillämpats av den aktuella vägfärjan. 

I huvudsak kan kollisionen härledas till:

Regel 15 – Skärande kurser 
När två maskindrivna fartygs kurser skär varandra så att det innebär risk för kollision, skall det fartyg, som har det andra på sin egen styrbordssida, hålla undan för det andra fartyget och skall, då förhållandena så medger, undvika att gå för om detta.

Men även nedanstående regler kan på ett eller annat sätt ha betydelse i sammanhanget:

Regel 6 – Säker fart
Varje fartyg skall alltid framföras med säker fart, så anpassad att det kan vidta lämplig och effektiv åtgärd för att undvika kollision och kan stoppas upp inom en distans avpassad efter rådande omständigheter och förhållanden.

Regel 7 – Risk för kollision

Varje fartygs kall utnyttja alla tillgängliga medel, som med hänsyn till rådande förhållanden och omständigheter bedöms lämpliga för att avgöra om risk för kollision föreligger. I tveksamma fall skall sådan risk anses föreligga.

Regel 8 – Åtgärd för att undvika kollision
Varje åtgärd för att undvika kollision skall vidtagas i enlighet med regler- na i detta kapitel och skall, då förhållandena så medger, utföras bestämt, i god tid och med noggrant iakttagande av gott sjömanskap.

Regel 16 – Fartyg som skall hålla undan Varje fartyg, som är skyldigt att hålla undan för annat fartyg, skall såvitt möjligt i god tid vidta bestämd åtgärd för att gå väl klart.  


Avslutning

Haverikommisionen har beslutat att inte genomföra en utredning. Istället blir det ett ärende för polisen att utreda.

Jag kan som avslutning rekommendera alla skärgårdsbor och båtfolk att ta del av den information som Försvarsmakten riktar till er. Viktig och bra läsning!

Dagens krönika blev för övrigt den mest lästa på BLT.se




Replik i debatten om slussen på A26: Mina argument klarar en närmare granskning

Debatten om A26 omtalade sluss fortsätter med en andra replik signerat Nils Bruzelius.
Läs Nils Bruzelius ursprungsinlägg här, och Marcus Dansarie replik här.

/ Skipper

---------------------------

Marcus Dansarie påstår i sin replik att mina argument inte klarar en närmare granskning. Tillåt mig bestrida detta påstående.

Mitt första argument är att slussen i praktiken endast kan användas när ubåten ligger still på botten, vilket innebär en stark begränsning av slussens användbarhet. Detta centrala argument har klarat Marcus granskning alldels utmärkt, ty mot detta argument har han intet att erinra. Han invänder visserligen mot det sekundära argumentet att slussluckan kan vara svår att stänga om man får in lera, stenar eller främmande föremål i slussen. Men det gör han genom att hänvisa till reklambilder där ubåtens position på en hård och slät botten innebär att slussen och slussluckan ligger väl fri. Verkligheten är en annan, den absolut vanligast bottenbeskaffenheten är lera, och var leran befinner sig efter det att ubåten intagit bottenläge, med stäven först för att skydda propellern, vet nog vare sig Markus eller jag. Men inte är det så klart som bilderna visar.

Att det är fullt möjlig att slussa ut dykare från en svävande ubåt är Markus och jag överens om. Mitt argument att det är svårt att få tillbaka dykarna efter det att de simmat åt sitt håll och ubåten drivit iväg åt ett helt annat håll, förblir oemotsagt. Av bildtexten till den bild från en slussövning från USS Hawaii som Markus hänvisar till, framgår inte om ubåten svävar eller ligger still på botten. Däremot framgår det med all önskvärd tydlighet att ubåtens dykarsluss är placerad ungefär midskepps och att luckan öppnas uppåt. US Navy som har stor erfarenhet att operera med Navy Seals placerar slussarna midskepps, den stolliga idén att placera slussen i förskeppet är svenska marinen ensam om.

Om vi lämnar diskussionen om antalet tuber och vapen därhän och hoppar direkt till den relevanta frågeställningen om det nu är för sent att ändra sig. Jag hävdar att det fortfarande går att ändra sig, man har visserligen börjat att kröka plåt men själva slussen är ännu inte färdigkonstruerad. På HMS Västergötland gjorde vi ganska stora förändringar i ett sent skede av byggnationen, efter det att vi dragit erfarenheter under provturer med HMS Näcken. Bara den rätta viljan finns går det alltid att ändra sig.

Slutligen håller jag med Markus om att slussen sannolikt är en produkt av jakten på existensberättigade för ubåtar i 00-talet insatsförsvar snarare är ett operativt behov nu och i framtiden.

Visst är det så.

/Nils Bruzelius
   

Replik: Fel om slussen på A26!

Debatten om ubåtar i allmänhet och A26 i synnerhet fortsätter. Här nedan publiceras en replik på Nils Bruzelius tidigare debattinlägg "Skrota slussen på A26". Repliken är författad av ubåtsofficeren Marcus Dansarie.

/ Skipper

---------------------
Nils Bruzelius skrev för några dagar sedan ett inlägg om slussen på nästa generations ubåt. Som stöd för sin tes att den planerade flexibla nyttolastslussen (flexible payload lock) inte är praktiskt användbar presenterar Nils Bruzelius ett flertal argument. Tyvärr klarar de inte en närmare granskning.

Den första argumentet är att slussluckan, på grund av dess låga placering i fören, kan få problem att sluta tätt efter öppning på grund av grus eller lera. Av reklambilderna att döma ligger slussluckans undre kant minst en och en halv meter ovanför kölen, väl fritt från botten. Även om grus och lera på något vis skulle färdas uppåt och förhindra luckan från att sluta tätt omöjliggör det inte länsning av slussen med tryckluft. Att saker fastnar i mynningsluckor på torpedtuber är inte ovanligt och går normalt att lösa. Ägnar man sig åt in- eller utslussning av dykare kan de enkelt åtgärda problem av den typ som beskrivs.

Utslussning från svävande ubåt är fullt möjligt, även om det är korrekt att det finns navigatoriska problem i strömmande vatten. Här säger nog en bild mer än tusen ord.

Slussövning med USS Hawaii på periskopdjup. U.S. Navy photo by Senior Chief Mass Communication Specialist Andrew McKaskle (Released)

Att reklambilderna visar en ubåt i klart vatten är inte märkligt – det är svårt att illustrera fartyget på ett annat sätt. Ett grundläggande krav på militära dykare är att de kan navigera under vattnet även när sikten är dålig, annars kommer de få svårt att genomföra sina uppgifter. Det är sant att hydroakustiska fyrar och transpondrar är röjande, men röjningsrisk och -avstånd kan minimeras genom korrekt val av frekvens, effekt och modulation. Vidare är all militär verksamhet riskfylld och bland en chefs viktigaste uppgifter finns riskavvägning – exempelvis mellan risken för upptäckt och risken för att dykarna inte hittar ubåten. En dykare som av någon anledning tappat bort sig har dessutom möjligheten att gå upp till ytan för att där fastställa sin position.

En anekdot om fartygschefers i US Navy ovilja att använda en radioboj nämns. Att risken för att något ska gå fel skulle förhindra användning är ett intressant argument eftersom, återigen, all militär verksamhet innebär en risk. Jämförelsen haltar också eftersom det i exemplet fanns ett alternativ – att gå upp till periskopdjup och där använda ordinarie antennsystem. Givetvis måste tillförlitligheten hos militär materiel vara hög. Den verifieras under provturer och övningar. Därigenom kan problem upptäckas och åtgärdas under kontrollerade förhållanden samtidigt som inblandade ges förtroende för materielen när den ska användas på riktigt.

Slutligen menar kommendör Bruzelius att slussen medför en ”betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift”. 

Det är väldigt stora ord. Vad han anser att ubåt typ A26 huvuduppgift ska vara nämns inte heller. Det ligger nära till hands att anta att han, färgad av tjänstgöring ombord på ubåt typ Näcken, anser att huvuduppgiften är bekämpning av fientligt tonnage. Vad huvuduppgiften är och bör vara kan man givetvis ha åsikter om, men A26 är dimensionerad för en betydligt större mängd uppdragstyper än Näcken. Anser Bruzelius att möjlighet till stöd av specialförband inte är en förmåga framtida svenska ubåtar bör besitta är det den saken han bör angripa snarare än den tekniska realiseringen.

Att fyra tuber för tung torped skulle vara för lite för sjömålsbekämpning håller jag inte med om. Även ubåt typ Gotland har fyra stycken 53 cm torpedtuber för tung torped, två färre än ubåt typ Södermanland. Den minskningen motiverades med ökad träffsannolikhet i och med införandet av torped 613. Sedan dess har torped 62 ersatt torped 613. Ersättaren är snabbare, har längre räckvidd och mer avancerad målsökare och elektronik. Till skillnad från torped 613 kan torped 62 även användas mot ubåtsmål, vilket gör de föråldrade lätta torpederna onödiga. Att vi (idag) har helikoptrar som kan bära lätt torped stämmer inte.

Graderad verkan med torped är i min mening en chimär. Det är väldigt osannolikt att man skulle skjuta en lätt torped mot ett fartyg man inte är beredd att sänka, även om sänkning inte är huvudavsikten. Införande av tubsystem för lätt torped med graderad verkan som enda argument håller inte.

Införande av sjömålsrobot på svenska ubåtar är av tveksam nytta. 

Dagens torpedsystem har räckvidd av samma storleksordning som ubåtens sensorräckvidd. Den kan med andra ord träffa i stort sett alla fartyg den detekterar. Sjömålsrobot skulle endast tillföra förmågan till bekämpning av mål bortom den egna sensorräckvidden, en förmåga vi har redan idag i och med våra korvetter. En sjömålsrobot är dessutom, för ett ytfartyg, betydligt lättare att upptäcka och bekämpa i sin bana än en torped.

Luftvärnsrobot på ubåt kan vara en bra idé, även om det finns argument för att den operativa effekten av dessa inte är så stor som man först kan tro. De är möjliga att införa i befintliga och framtida ubåtar utan att fler tuber behöver sättas in eftersom de finns som insatser till 53 cm tuber. IRIS-T som Bruzelius nämner finns som ubåtsvariant i just sådana insatser under namnet IDAS.

I nuläget är Nils Bruzelius argument hur som helst ointressanta – de är för lite och för sent. 

Konstruktionsfasen, som kostat över en miljard kronor, är avslutad sedan lång tid tillbaka och den fjärde september förra året började man skära stålet till skrovet på den första ubåten. Står vi inför något val när det gäller ubåt A26 är det inte vilken sorts tuber den ska ha i fören, utan om Sverige ska ha ubåtar eller inte. Att avbryta eller göra större förändringar i projektet nu är inte rimligt annat än om man också vill lägga ner ubåtsvapet.

Mot bakgrund av allt detta så blir Bruzelius kritik mot slussen på A26 inte annat än en avancerad version av något jag hört många gånger: ”det var bättre förr”. I flottan är ”det” oftast en äldre fartygstyp som hade mer av något som debattören anfäktar. I det här fallet är det Näcken som hade fler torpedtuber än moderna ubåtar. I den kontexten liknar kritiken mot slussen på A26 snarare den mot nya Slussen i Stockholm istället för försvarsdebatt.

Det är tråkigt att Bruzelius debattinlägg var så här tandlöst, för det finns befogad kritik mot svensk ubåtsutveckling. Sedan försvarsbeslutet 2004 har företrädare för ubåtsvapnet varit upptagna med att motivera dess existens genom att visa på förmågor andra än sjömålsbekämpning. En mer välriktad kritik mot slussen på nästa generations ubåt hade utgått ifrån att den sannolikt är en produkt av jakten på existensberättigande i 00-talets insatsförsvar snarare än ett faktiskt operativt behov.

/ Marcus Dansarie

Gästinlägg: Projekt Viking – nordiskt samarbete…



SvD skrev idag en artikel om ubåten A26 och dess sluss, förmodligen baserat på det tidigare gästinlägget här på bloggen författat av Nils Bruzelius.

Idag publiceras ett nytt gästinlägg på ubåtstemat, den här gången om projekt VIKING, d.v.s föregångaren till A26 som aldrig blev byggd. Gästinlägget är författat av Fredrik Granholm, f.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”.

/ Skipper

-------------

Vid senaste sekelskiftet ingick de tre Nordiska kungadömena samarbete för att utveckla en gemensam ny ubåt, ”projekt Viking”. De tre länderna hade olika ingångsvärden till projektet.

Danmark hade konstruerat ubåtar senast på 1950-talet och hade således ringa ubåtstekniska kunskaper inom landet. Danmarks fyra tyskbyggda ubåtar var vid livets absoluta slutskede och det danska ubåtsvapnet riskerade att bokstavligen avveckla sig självt om det inte omgående försågs med nya ubåtar. Dess värre fanns det inget utrymme för nya ubåtar i den danska försvarsbudgeten. De danska kraven på den nya ubåten kunde således (förenklat) sammanfattas med, att den inte fick kosta något men skulle gå snabbt att bygga.

Norge har aldrig konstruerat eller byggt några ubåtar. Det norska ubåtsvapnet bestod vid den här tiden av tolv tyskbyggda ubåtar. Sex äldre (Kobben-klass) som snart behövde omsättas och sex moderna (Ula-klass) med ytterligare 20 års livslängd. Det oljestinna Norge hade höga ambitioner för de nya ubåtarna; de skulle kunna dyka djupt, vara snabba och ha stor räckvidd – pris och leveranstid var mindre viktiga.

Som synes inte helt förenliga krav på den gemensamma ubåtskonstruktionen…

Slutligen så Sverige! Sverige hade konstruerat och byggt sina egna ubåtar sedan början av 1900-talet. Fram tills sekelskiftet hade Sverige producerat 22 olika ubåtsklasser med ett intervall av ca 4-8 år mellan nykonstruktionerna. Före projekt Viking var Sverige på egen hand långt gångna med projekt ”Ub 2000” för nästa generations svenska ubåt. Ub 2000, eller ”Flundran” som den kallades i pressen, var en banbrytande konstruktion med ny smyganpassad form (”flundra”) och helt luftoberoende maskineri.

En så djärv och nyskapande design som ”Flundran” var uteslutet för norrmännens del. Tänk bara något så galet som att ta bort ubåtens torn (för att minska signaturen), det inser väl alla som kan något(?) om ubåtar att – en ubåt MÅSTE ha ett torn… (bara som ett exempel)

De pragmatiska svenskarna, som var måna om att rädda sin ubåtsindustri (nu när de svenska behoven inte räckte till för att hålla den sysselsatt), var tålmodiga och tillmötesgående för den norska ”ubåtsexpertisen”. Från Ub 2000 togs således ett kliv 20 år bakåt i tiden, till en konstruktion liknande ubåt typ Gotlands.

Mängder med arbetsmöten avhölls mellan de tre nationerna. Ett typiskt tvådagarsmöte gick till så här: första dagen grälade man om att man var oense om innehållet i föregående mötes protokoll men kunde sent på kväll enas om ett justerat protokoll (efter att svenskarna givit efter för alla norrmännens krav). Andra dagens förmiddag gick åt till att vara oense, men till slut bli överens (eftersom tiden började rinna ut), om agendan för mötet. Sista halvdagen förbrukades av norrmännens försök att förklara för svenskarna att de minsann inte kunde bygga ubåtar (trots att svenskarna var de enda kring bordet som byggt en ubåt).

Med tiden blev dock svenskarna bättre på att hantera norrmännens ”lillebrorskomplex” med sitt reflexmässiga avvisande av alla förslag som ”storebror” kom med. Om en ide först ”såldes in” hos danskarna, vilket var enkelt så länge man försäkrade att det inte skulle göra ubåten dyrare. Så kunde danskarna lansera iden på mötet, varvid norrmännen efter moget övervägande kunde acceptera det ”danska” förslaget.

Men så insåg till slut även Norge att det kalla kriget var över. Det norska ubåtsvapnet skulle reduceras till sex ubåtar typ Ula. Således försvann Norges behov av nya ubåtar och man övergav omgående Viking-projektet.

Sverige och Danmark kämpade strävsamt vidare. Svenskarna allt mer desperata att rädda sin ubåtsindustri och danskarna under försäkran från svenskarna att Viking skulle bli världens billigaste ubåt. Som av en händelse fungerade projektarbetet nu betydligt bättre sedan norrmännens ”ubåtsexpertis” lämnat projektet. Danskarna hade inga problem med att låta svenskarna göra allt jobbet åt dem, så länge priset blev lågt.

2004 beslöt så, över en natt, den danska riksdagen att lägga ner det danska ubåtsvapnet… Dödsstöten för projekt Viking!

Kort reflexion från ”en som var med”.

/ Fredrik Granholm


Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!


Debatt är alltid bra. När den dessutom innehåller konstruktiva förslag till förändringar som ökar den operativa förmågan är den särskilt bra. Nedanstående gästinlägg är författat av Nils Bruzelius.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

/ Skipper
--------------------

De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.

Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.

Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?

För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.

Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.

Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.

Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.

Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.

Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen. 

På slussens plats får det rum minst två torpedtuber till och ubåten kan ges en mycket mer varierad och användbar vapenlast. Ubåten har i dag endast fyra tuber avsedda för tung torped. Denna torped är i för sig ett utmärkt vapen men den är inte optimal för insats mot en fientlig ubåt. Inte heller ger den möjlighet till graderad verkan. Med ytterligare två torpedtuber kan ubåten utrustas även med lätt torped. Denna typ av torpeder har funnits ombord på våra ubåtar sedan 1960-talet, ubåt typ Gotland har denna torped och även våra helikoptrar kan bära den. Denna torpedtyp är optimerad för insats mot fientlig ubåt och dess relativt lilla stridsdel ger möjlighet till graderad verkan. Ubåten kan stoppa ett fartyg utan att sänka det.

Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.

Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.

Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.

Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.

/ Nils Bruzelius