Ny intressant information


I fredagens SvD skrev jag i min kolumn kortfattat om de märkliga omständigheterna runt fyndet av den ryska ubåten SOM, något som jag i en lägre version också har avhandlat här på bloggen. Men nu har det kommit fram ytterligare mycket intressant information som skulle kunna förklara vissa detaljer runt fyndet.

Jag blev under fredagen kontaktad av Ritva Rönnberg, reporter på TV4, som hade en hel del intressanta saker att berätta efter att hon hade läst min kolumn. Vad hon berättade för mig återfinns att läsa i en ny kolumn hos SvD. Då TV4 inte hade för avsikt att göra något med detta i nuläget så bedömde hon att det förmodligen skulle intressera mig och säkert många andra.

Efter att jag två gånger stämt av med Rönnberg att jag hade uppfattat det hon berättade helt korrekt så kontaktade jag Försvarsmakten och informerade om de uppgifter jag hade erhållit, även om det hela egentligen inte är en fråga för Försvarsmakten med hänsyn till vrakets ålder. Uppgifterna är i mina ögon mycket intressanta. Huruvida det faktiskt förhåller sig så som Rönnberg har uppgett låter jag vara osagt, men mycket tyder på att det kan stämma. Men osvuret är alltid bäst.

Vi har tillsammans diskuterat huruvida det skulle kunna handla om någon sammanblandning med någon annan ubåt från VK1, men hennes uppgifter runt omständigheterna stämmer vad jag kan se inte in på något annat känt vrak. 

Ett alternativ som vi diskuterade är den ”Tsar-Ryska” ubåten Bars (Snöleopard) som sjönk året efter SOM, d.v.s. 1917. Men den ubåten hittades av sjömätningsfartyget Jacob Hägg så sent som 2009 och inte 2002. Dessutom ligger den inte på svenskt vatten, utan ca 30 NM nordost om Gotska Sandön. Rönnberg utesluter att det skulle handla om den här ubåten. Vad jag vet så finns det inga fler kända ryska ubåtar från VK1 på Östersjöns botten, varken återfunna eller icke återfunna sådana. Däremot finns ett stort antal sänkta VK2-ubåtar i Östersjön, men här var Rönnberg tvärsäker, den hon fick information om 2002 var en ”Tsar-rysk” som sjönk under första världskriget.

Det är dock inte alls säkert att Försvarsmakten som myndighet känner till något om detta, det var enligt Rönnberg även en annan myndighet inblandad då det hela begav sig.

Om jag tillåter mig själv för en stund spekulera fritt. Om allt stämmer så kan situationen vid det aktuella tillfället möjligen ha bedömts som politiskt känsligt om det skulle visa sig att det var en ny ubåt som man hade hittat på havets botten, långt in på svenskt vatten. Det är även Rönnbergs egen teori. Möjligen ville man undvika samma spekulationer som vi förra veckan fick runt fyndet av SOM. Av den anledningen kan uppgifterna möjligen ha hanterats av enstaka individer med uppgift att fastställa identiteten på vraket, och som därefter överlämnades till UD? All information är inte alltid avsedd för alla, och det organisatoriska minnet suddas ofta ut när personal omsätts. Så är det i all verksamhet. Men som sagt, hur det hela förhåller vet vi inte och det här är enbart ett försök till att försöka finna en rimlig förklaring.

Oaktat detta så bedömer jag Rönnbergs uppgifter som mycket intressanta då de stämmer väl in på de faktiska omständigheterna runt SOM.

Men nyckeln till detta bör således finnas hos UD om uppgifterna stämmer.

Ritva Rönnberg TV4

Uppföljning av omständigheterna runt ubåtsfyndet

Foto: Chang Frick


Jag skrev förra veckan ett blogginlägg om turerna runt den ryska ubåten med det märkliga namnet ”Som”. I lördags följde media upp den minst sagt märkliga historien runt den nyfunna ryska ubåten. Nyhetsteam från både Expressen och Nyheter Idag var under lördagen på plats i Grisslehamn där Ocean X Team samt den ryske finansiären Alexey Mikhaylov fanns på plats för att genomföra dykningar på ubåtsvraket.

Expressens artikel är i vissa avseenden lite märklig. Man missar tyvärr flera intressanta sammanhang och därmed så missar man också att ställa de viktiga uppföljande frågorna. Jag återkommer till detaljerna senare i inlägget.

Även Chang Frick från nyheter idag var på plats och gjorde en artikel. För att finansiera detta så sålde han ett videoinslag till ryska propagandakanalen Ruptly/Russia Today. Oavsett detta udda agerande så är hans artikel mycket intressant eftersom Ocean X Team uppenbart var ute och letade efter en miniubåt i stort sett samtidigt som den största ubåtsjakten under 2000-talet pågick i Stockholms skärgård. Personligen ser jag efter min egen granskning inga samband mellan de båda händelserna mer än att det är en intressant slump.

Ocean X Team
Det står nu helt klart att det är ryssen Alexey Mikhaylov som även kallas Max Rite som finansierar den verksamhet som Ocean X Team sysslar med kopplat till ubåten ”Som” och förmodligen även de verksamhet man bedriver med det större fartyget 12. I lördags nyttjades dock en av svenska flottans utrangerade minsvepare, mer känd som en M-båt. Det var f.d. M22 numera med namnet Idskär som man hyrde in vid lördagens dykning. Fartyget ägs enligt uppgift av Rådmansö rederi och hyran betalades av Mikhaylov som själv var i Sverige och följde med ut till vraket. Man hyr in M22 trots att Mikhaylov de facto äger ett annat fartyg som dessutom finns i närheten, på Eckerö.

Det har tidigare skrivits på olika håll om att Ocean X Team behöver pengar. Detta bekräftas när man tittar på företagets nya promotionvideo. Där framgår flera gånger att man ”man riskerar allt” och att de har ”satsat allt de har” på sitt nya projekt. Det Ocean X Team egentligen letar efter är fartyget Kyros. Ett vrak med en Cognacslast värd 30 miljoner som man givetvis vill hämta upp.

Filmen är för övrigt producerad och filmad av en kille med namnet Emil Marczak. Han arbetade tidigare för Försvarsmaktens Combat Camera. Han har utöver promotionvideon för Ocean X Team även gjort en film med fartyget 12 i huvudrollen där man ser att det är ett stort fartyg som Mikhaylov har försett Ocean X Team med.

Ocean X Team har även koppling till ett annat företag subx.se där man säljer tjänster med undervattensfarkoster. Man har både en ny mindre gul ROV och en till synes äldre och större grön ROV som man arbetar med.

Min bedömning från olika intervjuer och inslag är att grabbarna i Ocean X Team har hamnat i den här soppan av en ren slump och är förmodligen endast intresserade av sina egna projekt, och att tjäna pengar på sitt intresse. Det märkliga i sammanhanget är att de har en finansiär i Mikhaylov som plötsligt kontaktade Ocean X Team och inte tvärt om. De verkar till synes inte veta särskilt mycket om sin finansiär förutom att han ger teamet vissa order att följa och tillhandahåller ett stort fartyg.


Alexey ”Max Rite” Mikhaylov
Vad finns det då att finna runt denne finansiär i öppna källor på internet. En intressant sak är att Mikhaylovs egen webbsidaligger på toppdomänen .SU som står för Sovjetunionen och skulle användas av sovjetiska institutioner. När den ryska toppdomänen .RU sjösattes 1993 så var det meningen att den skulle ersätta .SU helt och hållet men så blev det inte. Ett fåtal använder den fortfarande. Enligt wiki används den bland annat av pro-ryssar i östra Ukraina.

Mikhaylov står faktiskt som registrerad ägare till hela åtta olika webbsidor varav fyra är aktiva idag. Dessa webbsidor är:

MAX.SU
CHELUSKIN.RU
NEPTUNEXPEDITION.RU
QAW.RU
MEGALODON.RU (ej aktiv)
DIVEX.RU (ej aktiv)
EXPLORERSCLUB.RU (ej aktiv)
ICEMATE.RU (ej aktiv)

På webben förekommer dessutom uppgifter att denne ”Max” även har kopplingar till företaget Perseus Ltd. Huruvida detta stämmer är inte bekräftat, men det förefaller så enligt vissa uppgifter. Vad jag kan se så är Perseus Ltd ett guldbrytande gruvbolag med huvudsaklig verksamhet i Afrika där man marknadsför sig som ”One of West Africa’s most aggressive gold explorers”.

Om det inte är guldgrävarföretaget som avses så är det intressant att Perseus också var kodnamnet för en Sovjetisk spion. Men det är givetvis bara ett rent sammanträffande.

Man kan också finna att Mikhaylov driver någon verksamhet med namnet Max Rite Dive Systems.

En av de mer intressanta sakerna runt denne Max är att han, eller någon av hans medarbetare bytte information på sajten tillhörande Ixplorer i anslutning till att Expressen gick ut med informationen runt ”Som”, något som uppmärksammades av Mikael Gräv. Ägarnamnet ändrades från ”Vladimir Mikhaylov” i Moskva till ”Alex Vladimirsson” i Reykyavik. Även här figurerar Perseus Ltd. Mikael Gräv noterade också att servern står placerad hos RIPN (Russian Institute for Public Network) i Moskva. Se tweets här nedan.

Titta på namnbytet på whois-infon om http://t.co/3fvUPJckTg & relatera till Alexey Mikhaylov. Sajt nere. #oceanxubåt pic.twitter.com/SGy0y4kXR0

— Mikael Grev (@mikaelgrev) 27 juli 2015

Också lite intressant var IP-adressen på sajten pekar på att datorn står. #oceanxubåt pic.twitter.com/Smran8rR3D

— Mikael Grev (@mikaelgrev) 27 juli 2015


Lägger man dessutom ihop ett och ett så kan man konstatera att detta twitterkonto i sammanhanget är intressant. Varför då? Jo, för att användarnamnet ”vovafly” är samma som används i en mailadress kopplat till Mikhaylov. Dessutom är webblänken som finns i profilen, yeahracing.ru samma som hostname (se tweet här ovan) på den server där Mikhaylovs företag Ixplorer finns registrerad. Av en händelse så visar dessutom profilbilden en fartyg med någon form av dykfarkost. Möjligen ett rent sammanträffande.

I intervjun med Expressen så vägrar ryssen svara på frågor om finansieringen. Om man vill späda på spekulationerna och bidra till att fler ögon vänds mot detta projekt så ska man göra precis så som han gör, d.v.s säga att saker är hemliga. Då blir alla givetvis väldigt intresserade att gräva vidare i detta.

Ixplorer
Ixplorer är företaget på Island som ägs av Mikhaylov. Där har han enligt webbsidan tre anställda, varav två är islänningar. Den ena av dessa två, Kristina Eldjarn, anställd som Company Managing Director säger till Expressen, absolut ingenting…

Inte heller delägaren Kristjan Eldjarn Johannesson vill uppge hur projektet med att hitta den förlista ubåten har finansierats när Expressen når honom.
– Det är privat information, säger han.
Handlar det om miljontals kronor?
– Det är privat information.Har ni haft sponsorer som hjälpt till med finansieringen?
– Det är också privat information.Varför är det privat?
– Det är information som bara stannar i vårt företag.Finns det ryska sponsorer?
– Jag har aldrig hört något intresse från ryska sponsorer.Delägaren Kristjan Eldjarn Johannesson vill inte ens svara på hur han och Alexey ”Max” Mikhaylov träffats för att sedan ha affärer ihop.
– Det får du fråga honom om, det är också något som jag inte berättar för någon annan, säger han.

En annan av de tre männen på företaget förefaller vara en svensk med namnet Peter Grönqvist. Han är anställd som befälhavare på fartyget 12 som jag återkommer särskilt till här nedan. Grönqvist äger enligt sin egen sida på LinkedIn även företaget Tunapirate Ltd.


Fartyget 12
Tittar man närmare på det intressanta fartyget 12 så kan man komma fram till följande fakta.

Den 13 september 2013 offentliggjorde Mikhaylov på sin webbsida att han hade köpt in ett större fartyg och att det har köpts in genom hans Isländska företag Ixplorer. Fartyget är ett 55 meter långt före detta tyskt lotsfartyg på 760 ton. Ett stort fartyg med andra ord. Det hade tidigare namnet Helene Bleeker. Ixplorer har ytterligare ett stort fartyg med namnet Argo, här finns dock inga fler uppgifter att finna..

Den senast kända hamnen innan fartyget 12 gick in i Östersjön var Palm Beach i USA som man lämnade den 12 mars 2013.

Första gången hennes AIS-signal plockades upp i Östersjön var 18 månader senare, närmare bestämt den 10 september 2014. Då startas AIS på henne och då ligger fartyget förtöjt i Hargshamn. Strax efter att AIS startas ändras statiska data och man byter namn på henne i AIS till namnet 12. Orsaken till att detta märkliga namn antogs är oklart men ett försök till långskott skulle kunna vara att”russia day” infaller den 12 juni. Huruvida det finns något samband vet nog bara ägaren själv, men förmodligen inte. Det är nog bara ett sammanträffande.

Följer man fartyget historik sedan hon kom in i Östersjön så kan man konstatera att hon har varit till sjöss vid ett antal tillfällen och att hennes resor har flera gånger gått till finskt territorium. Dessvärre har hon vid ett antal tillfällen slagit ifrån sin AIS, och vid vissa tillfällen har hon inte haft den startad alls. Hos nyheter idag framkommer att Kustbevakningen och Polisen mötte upp fartyget den 8 september, d.v.s. två dagar tidigare eftersom hon då hade kört omkring med sin AIS avstängd.

International Maritime Organisation (IMO) beslutade redan 2001 att alla fartyg på mer än 300 ton ska använda AIS, och den ska dessutom alltid vara tillslagen när fartyget är under gång, enbart av säkerhetsskäl får den vara avslagen (läs risk för piratattack mm).

Några dagar efter att fartyget 12 låg i Hargshamn så sätter man igång AIS igen, närmare bestämt den 16 september 2014. Då ligger hon mitt i havet norr om Åland. Under resan dit har hon haft AIS avstängd, och därför är det oklart när hon lämnade Hargshamn. Man ändrar då även destinationen till hamnstaden ”BRUNSBUETTEL” vid tyska atlantkusten, för att kort senare ändra till ”BALTIC SEA”. Här ute förefaller man ligga still relativt länge. Därefter går man till en position i närheten av det område som man enligt uppgift har funnit ubåten, någonstans utanför Svartklubben. Här ligger man fram till tiden runt den 21 september. Därefter förtöjer man bedömt Grisslehamn.

I Grisslehamn ligger man enligt AIS-data fram till den 9 oktober 2014 då man återigen går till sjöss. Huruvida man har kört något utan AIS tillslagen i perioden däremellan är oklart. Nu beger man sig in på finskt vatten och ligger där ett antal dagar fram till den 15 oktober då man åter igen går till hamn i Sverige.

Ett område som förefaller ha varit extra intressanta är vid de röda prickarna. Positionen närmast Svartklubben är sannolikt i närheten av platsen där ”Som” ligger. Vid fyra tillfällen förefaller området runt fyren Märket ha varit extra intressant. I detta området ligger bland annat den ryska ubåten S-2 som förliste 1940 då hon gick på en mina. Men där råder enligt uppgift dykförbud.

AIS-data från fartyget 12 i perioden från 1 januari  till 31 oktober 2104

Tittar man på verksamheten med fartyget 12 efter oktober månad så kan man konstatera att hon den 6 november gick från Grisslehamn. Även den här gången gick hon till positionen på finskt vatten strax utanför den finska staden Rauma där hon låg fram till den 9 november. Den 11 januari i år (2015) körde man över henne till Åland och Eckerö hamn där hon enligt AIS-data har legat sedan dess.

I skrivande stund, d.v.s. klockan 18.30 den 4 augusti så lämnade Alexey Mikhaylovs fartyg MS 12 Eckerö på Åland och satt kurs nord-ostvart mot Rauma.

Bilder på fartyget 12 återfinns på Marine Traffic.

Första dykningen på ubåten Som
I lördags var alltså Ocean X Team ute och dök på fartyget ”Som” där man enligt sin egen film på youtube gjorde sitt första dyk. Det som slår mig när jag tittar på den här filmen, och även tidigare bilder från teamets ROV-kamera är att mängden bottensediment på ubåten till synes varierar rätt kraftfullt. Tittar man på själva skrovet så finns det relativt mycket sediment. Men på själva tornet med luckan och ventilen så är det inte alls lika mycket. Det var endast bilder på ”den rena delarna” som visades för Expressen, inte skrovet med mängder av sediment. Man skulle nästan kunna tro att någon har varit där nere tidigare och borstat bort sediment från vissa delar. Men detta är givetvis enbart spekulationer som saknar grund. Ett sammanträffande.

Sammanfattningsvis
…så går det inte att sammanfatta detta blogginlägg på ett enkelt sätt. Det är som vi kan konstatera en rad märkliga omständigheter runt detta fynd som har satt Ocean X Team i en märklig och förmodligen oönskad sits. Jag tror som jag har skrivit tidigare att teamet inte har några onda avsikter eller någon dold agenda mer än att man vill dra in pengar till sin verksamhet på olika sätt. Ett sätt är att sälja en story till Expressen, ett annat att ordna en finansiär.

Men det intressanta är det som Expressen missar att ställa följdfrågor runt trots att vissa fakta ligger framför näsan. Den första saken berör finansieringen som enligt Mikhaylov är ”hemlig”. I intervjun säger han att ”min uppgift är att föra samman släktingar till de som dog i detta”. Den omedelbara följdfrågan som inte ställdes borde då ha varit ”på uppdrag av vem”?

En annan intressant detalj är att mikhaylov först säger att han inte alls har varit i ryska Marinen.
– Självklart inte. Jag har aldrig varit i den ryska marinen.

När han senare konfronteras med uppgifter som finns på webben så erkänner han att han har varit i en sprängpatrull, tränat för detta i fem år och att det var som dykare i en underavdelning till ryska flottan i vita havet. Följdfrågan borde ha varit varför han först nekade till att ha tjänstgjort i den ryska marinen när han enligt egen senare utsago var där i hela fem år?

En tredje och mycket intressant sak som enbart framkommer i videoklippet och inte i artikeltexten är sekvensen när Mikhaylov pratar om arkivforskning och säger att han har 2-3 anställda som sysslar med att leta i ryska arkiv… Det här svaret verkar helt gå reportern förbi. Vilken privatperson har tre anställda arkivforskare?

En fjärde intressant detalj framkommer i klippet från RT. Där säger Mikhaylov att han ska föra hem jord från vrakplatsen till en kyrkogård nära St Petersburg i Ryssland. Han ska ta upp det från havets botten i små kanistrar. På uppdrag av vem kan man då fundera på? Redan den 29 juli hade Russian Geographic Society, där rysslands försvarsminister Shoigu är en ledamot, ett möte där en expedition till ubåten Som hade diskuterats. Det gick således väldigt fort. Förmodligen ett rent sammanträffande. Organisationen har dessutom uppenbart stort inflytande i Ryssland.

Möjligen har det hela blivit en höna av en fjäder. Men så länge fakta saknas så är det i alla fall en intressant historia med en rad märkliga sammanträffanden. Expressen avslutar dock sin senaste artikel med de två viktigaste och centrala frågorna så länge vi inte vet allt:

Men hur den (ubåten) kunde hittas så enkelt – tack vare ”ryska arkiv” – är fortfarande oklart. Och vem betalar för Alexey ”Max” Mikhaylov och hans dykningar?

Gästinlägg: Det är rent ut sagt förjävligt!

Foto: David Bergman



I kölvattnet av gårdagens omfattande mediadrev, baserat på att de aktuella dykarna undanhöll delar av sanningen och i stället spekulerade hej vilt i Expressen, så kommer i dag ett nytt inlägg här på bloggen. Den här gången är det David Bergman som skriver om en annan miniubåt, vår egen HMS Spiggen. Jag har själv avhandlat ämnet här på bloggen flera gånger tidigare, och för en tid sedan i en kolumn i SvD som man kan läsa om man vill ha bakgrunden till varför det blev som det blev. Men ämnet är ständigt aktuellt och jag kan inte nog instämma i det som David Bergman skriver här nedan, och jag hoppas innerligt att Försvarsmakten inom kort kommer att försöka återställa ordningen!


/ Skipper
———————————–

Det är rent ut sagt förjävligt!

De orden använde ÖB för att beskriva en konstaterad ubåtskränkning av svenska vatten i höstas. Idag tänkte jag samma sak då jag såg flottans f.d. miniubåt HMS Spiggen stå upplagd och övergiven på ett av kommunens garageområden i Kalix.

Att skänka bort överflödig försvarsmateriel är varken ovanligt eller konstigt, tvärtom. Dock var HMS Spiggen när hon skänktes bort under föregående år varken antik eller överflödig utan togs i bruk så sent som 1990 och var flottans enda miniubåt. Att skänka bort fullt fungerande försvarsmateriel är tyvärr inte heller ovanligt och ofta ett resultat av extremt kortsiktigt tänkande.

Att påstå att Kalix kommun hade någon färdig plan för fartyget skulle vara att fara med osanning. Det var vid mottagandet oklart vart den skulle placeras men under våren föll valet på Siknäsfortets ägare som ville placera den vid Töre hamn med hänsyn till platsens betydelse för ubåtsjakterna på 80-talet. Där finns dock idag ingen färdig lösning eller lämpligt museum och mer än ett år efter att hon anlänt till kommunens upplag står fartyget fortfarande kvar utomhus bland snöplogar och rostiga rullstolsramper.

Men det slutar inte här. Inför en utplacering som besöksobjekt har frågan om sanering av olja och drivmedel enligt uppgift blivit aktuell mellan kommunen och de kommande ägarna. Vem som skall göra detta och vad kommunens budgetchef säger om utgiften vet jag inte men en gissning är att både kommunen och eldsjälarna i Föreningen Siknäsfortet tagit på sig mer än de kanske först anade.

Jag har under det senaste året besökt HMS Spiggen vid två tillfällen. Det sägs att ubåtsjakt är en konst som kräver mycket övning men att däremot hitta en miniubåt upplagd på en kommunal parkering var ingen större utmaning, även för en arméofficer. Förvånansvärt nog ligger hon helt öppen och olåst, på ett område där vem som helst kan köra in och ingen har vid något besök ifrågasatt min närvaro. Att ubåten ligger så öppet och oskyddat är olyckligt av flera olika anledningar, men signalerar tyvärr framförallt att kommunen saknar kompetens att ta hand om fartyget på ett bra sätt.

Jag vet inte vilka bevekelsegrunder den ansvarige beslutsfattaren hade när HMS Spiggen skänktes bort till Kalix Kommun. Men när jag ser den stå och förfalla bland skrotet på en parkering samtidigt som svenska flottan behöver en miniubåt för att öva ubåtsjakt med, kanske mer nu än någonsin tidigare, ligger vår överbefälhavares ord närmast till hands: Det är rent ut sagt förjävligt!

/David Bergman

Foto: David Bergman

En ubåt på botten utanför Stockholms skärgård?

Expressen slog på stort idag när man trummade ut nyheten om att en rysk ubåt har hittats på botten mycket nära svensk kust. Spekulationerna i media om vad det kunde vara slog nog tyvärr nya rekord under kvällen, och det var mest spekulationer utan några större inslag av fakta.


Jag tror personligen inte att det är någon ny rysk ubåt som ligger där på botten, jag tror att det här är något gammalt, vilket jag ska försöka härleda med så mycket fakta det går just nu, men utan att försöka fastställa något…

Den 23 juli 2014, d.v.s. förra året frågar en viss Peter Lindberg på ett dykforum på webben om någon har information om den ryska ubåten med namnet ”Som”. Den ska enligt Lindberg ha kolliderat med ett fartyg och sjunkit under första världskriget.

Av en händelse så har en av personerna bakom företaget Ocean X Team samma namn som personen på dykforumet. Nämligen Peter Lindberg. Är det en slump, någon helt annan? Ja kanske, eller kanske inte?

Tittar man på Wikipedia så ska den första ubåten i ”Som-klassen” mycket riktigt ha kolliderat och sjunkit i Östersjön 1916. Längden på ubåten är 20 meter och det stämmer dessutom exakt med de uppgifter som kommer från dykarna.

Tittar man därefter på bilder från filmen på Expressens webbsida och jämför med bilder från nätet, och i synnerhet namnskyltens placering högt upp på förskeppet och nära den stolpe som sitter på däck ovanför namnskylten så ser det onekligen likadant ut.

Tittar man på ytterligare en bild, en riktig närbild och då jämför en gammal bild på ubåtens namnskylt från den tid då den var operativ, med en bild från dykarnas färska bild som är publicerad hos Expressen så blir saken än mer klar (bilder länk i nedanstående tweet från Christopher Ekström).

— Christopher Ekström (@EkstromChris) 27 juli 2015

Jag tror, jag säger tror, eftersom vi fortfarande inte vet, att det är den ryska ubåten med namnet Som, som sjönk 1916 och som man nu kanske har funnit, och slagit upp stort i media? Jag har  kommenterat det hela till SvD då jag anser att man dragit på alldeles för stora växlar med innebörden att det skulle vara en färsk händelse. Bilderna talar nämligen ett annat språk, detaljerna ser enligt min bedömning gamla ut.

– Just nu måste Försvarsmakten få göra sitt jobb och min reaktion är att det dragits på för stora växlar kring att det är vore en rysk ubåt från färskt datum. Det gynnar inte situationen att dra på så här stora växlar i ett tidigt skede, säger Niklas Wiklund.

Om det nu stämmer att det är den ryska ubåt Som man har hittat så var sannolikt Ocean X mycket medvetna om vad man hade hittat när man idag intervjuades i Expressen. Om så är fallet så har man med mycket stor sannolikhet farit med osanning i media. Kanske i syfte att skapa rubriker och PR för det egna företaget? Trots att det dykarna förmodligen kände till vad det var man hittat så säger man att den ”ser modern ut” i intervjun med Expressen. Man säger också att ”den kan vara från 80-talet”. 

Ännu mer intressant är att titta på kontaktuppgifterna på företagets webbsida, där man har uppgett ”russian contacts”. Det är också intressant vad som framkommer hos GP, dvs att man fått uppgifterna om ubåtens exakta position från företaget iexplore på Island. Tittar man närmare på just det företaget så drivs företaget av en ryss vid namn Alexey Mikhaylov…

Nu återstår att se vad Försvarsmakten kommer fram till så vi förhoppningsvis kan lägga locket även på den här händelsen. Tyvärr fick media igång den ryska propagandakanalen Sputnik innan Försvarsmakten hann gå ut med sin syn på sakernas tillstånd.

Uppdaterad: En ubåt på botten utanför Stockholms skärgård?

Expressen slog på stort idag när man trummade ut nyheten om att en rysk ubåt har hittats på botten mycket nära svensk kust. Spekulationerna i media om vad det kunde vara slog nog tyvärr nya rekord under kvällen, och det var mest spekulationer utan några större inslag av fakta.


Jag tror personligen inte att det är någon ny rysk ubåt som ligger där på botten, jag tror att det här är något gammalt, vilket jag ska försöka härleda med så mycket fakta det går just nu, men utan att försöka fastställa något…

Den 23 juli 2014, d.v.s. förra året frågar en viss Peter Lindberg på ett dykforum på webben om någon har information om den ryska ubåten med namnet ”Som”. Den ska enligt Lindberg ha kolliderat med ett fartyg och sjunkit under första världskriget.

Av en händelse så har en av personerna bakom företaget Ocean X Team samma namn som personen på dykforumet. Nämligen Peter Lindberg. Är det en slump, någon helt annan? Ja kanske, eller kanske inte?

Tittar man på Wikipedia så ska den första ubåten i ”Som-klassen” mycket riktigt ha kolliderat och sjunkit i Östersjön 1916. Längden på ubåten är 20 meter och den är ca 3 meter bred, vilket stämmer dessutom exakt med de uppgifter som kommer från dykarna. Den teorin bekräftades senare även av Per Andersson till Expressen.

Tittar man därefter på bilder från filmen på Expressens webbsida och jämför med bilder från nätet, och i synnerhet namnskyltens placering högt upp på förskeppet och nära den stolpe som sitter på däck ovanför namnskylten så ser det onekligen likadant ut.

Tittar man på ytterligare en bild, en riktig närbild och då jämför en gammal bild på ubåtens namnskylt från den tid då den var operativ, med en bild från dykarnas färska bild som är publicerad hos Expressen så blir saken än mer klar (bilder länk i nedanstående tweet från Christopher Ekström).

— Christopher Ekström (@EkstromChris) 27 juli 2015

Jag tror, jag säger tror, eftersom vi fortfarande inte vet, att det är den ryska ubåten med namnet Som, som sjönk 1916 och som man nu kanske har funnit, och slagit upp stort i media? Jag har  kommenterat det hela till SvD då jag anser att man dragit på alldeles för stora växlar med innebörden att det skulle vara en färsk händelse. Bilderna talar nämligen ett annat språk, detaljerna ser enligt min bedömning gamla ut.

– Just nu måste Försvarsmakten få göra sitt jobb och min reaktion är att det dragits på för stora växlar kring att det är vore en rysk ubåt från färskt datum. Det gynnar inte situationen att dra på så här stora växlar i ett tidigt skede, säger Niklas Wiklund.

Om det nu stämmer att det är den ryska ubåt Som man har hittat så var sannolikt Ocean X mycket medvetna om vad man hade hittat när man idag intervjuades i Expressen. Om så är fallet så har man med mycket stor sannolikhet farit med osanning i media. Kanske i syfte att skapa rubriker och PR för det egna företaget? Trots att det dykarna förmodligen kände till vad det var man hittat så säger man att den ”ser modern ut” i intervjun med Expressen. Man säger också att ”den kan vara från 80-talet”. Se intervjun här nedan…

Ännu mer intressant är att titta på kontaktuppgifterna på företagets webbsida, där man har uppgett ”russian contacts”. Det är också intressant vad som framkommer hos GP, dvs att man fått uppgifterna om ubåtens exakta position från företaget iexplore på Island. Även i Expressens intervju med de båda så framgår att det att de hade fått ett tips från ett isländskt företag om att en ubåt skulle ha förlist och ligga på havets botten – bara 1,5 sjömil, 2 750 meter, från den svenska ostkusten. En väldigt exakt siffra på avståndet från land, och således också en väldigt exakt position.

Vi kan inte släppa några uppgifter om hur det här företaget fick uppgifterna. Men vi kan säga att man hade uppgifter om att en ubåt förlist på den här platsen, säger Dennis Åsberg. Efter bara ett par timmars letande med en undervattensrobot hittade gruppen vad de sökt efter.


Tittar man närmare på det isländska företaget så drivs företaget av en ryss vid namn Alexey Mikhaylov som enligt vissa uppgifter också är chef för ett ryskt ubåtsmuseum…..

Nu återstår att se vad Försvarsmakten kommer fram till så vi förhoppningsvis kan lägga locket även på den här händelsen. Tyvärr fick media igång den ryska propagandakanalen Sputnik innan Försvarsmakten hann gå ut med sin syn på sakernas tillstånd.


Uppdatering 23:30: Ryska Wikipedia  har uppdaterat sin artikel om ”Som”

Uppdatering 02:00: Ägaren till företaget Iexplore, Alexey ”Max” Mikhaylov som enligt uppgift har tillhandahållit informationen till det svenska företaget, är enligt en artikel (sidan 33) tidigare dykare i ryska norra flottan, och hans far var officer i ryska flottan. Max har tidigare varit i Sverige och dykt på ubåten S-8 utanför Öland tillsammans med andra svenska dykare.


We returned on August
18th to dive the wreck of the sub again. This time, we had enlisted the help of a Russian dive buddy, Max Mikhaylov, to come with us to Öland. Normally, he is an IANTD instructor and, at the time, ran a dive center in the Maldives. But he just happened to be visiting us when we planned to dive the mys- tery submarine again.

For him, the coming dive would be a deeply personal quest. He served as a diver
in the Soviet Red Banner Northern Fleet in the Kola Peninsula and his father was an officer in the Navy.
He naturally felt connected to the crew of the sub and was com- mitted to helping us identify her.

Står SSRS bakom sin VD´s uttalanden?

Det här är enl SSRS VD något som hör hemma i tredje världen och inte i ett modernt samhälle.


Frågan om sjöräddning har varit uppe till debatt ett antal gånger den senaste tiden. Frågan är viktig så därför blir man väldigt förvånad när över vissa individers syn på Försvarsmakten som en aktör inom området.

I praktiken så har inget förändrats. Försvarsmakten är med alla sina fartyg en aktör som alla andra, varken mer eller mindre jämfört med hur det alltid har sett ut. Vad avser helikoptrar så är både kapacitet och förmåga kraftigt reducerad jämfört med tidigare.

I min senaste SvD kolumn tog jag upp ämnet, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Bakgrunden till min text är att två huvudrollsinnehavare inom den frivilliga sjöräddningsorganisationen SSRS har gjort ytterst märkliga uttalanden. Den ena, Anders Jönsson från Sölvesborg, var tidigare operativ chef inom SSRS men är nu pensionär. Den andra, Rolf Westerström, är i allra högsta grad aktiv och sitter både som verkställande direktör och som styrelseledamot i SSRS.

Anders Jönsson blev häromdagen intervjuad i BLT om sjöräddningshelikoptrarnas placering på F 17 i Ronneby. Anders Jönsson har tidigare gjort sig känd för att inte vill se Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. Bland annat ska han ha uttryckt att icke svenskfödda som hamnade i sjönöd inte ska räddas av militära helikoptrar då de skulle kunna få traumatiska upplevelser kopplat till vad de utsatts för i sina tidigare hemländer. Nu har han hittat på nya argument, nämligen att placeringen av Sjöfartsverkets helikopter inne på F 17 område skulle strida mot Genévekonventionen… Detta ytterst märkliga och uppdiktade påstående fick jag möjlighet att bemöta dagen efter i samma tidning.

Men det finns värre saker som kommer från SSRS innersta kärna, nämligen från tidigare nämnda Rolf Westerström som alltså är både VD och styrelseledamot. Söker man på Internet går det att finna en rad negativa uttalanden från Westerströms sida riktad mot Försvarsmakten som aktör inom sjöräddning. Rolf Westerström uttrycker klart och tydligt vid fler tillfällen att Försvarsmakten inte ska syssla med detta.

Det mest anmärkningsvärda uttalanden har han gjort i en intervju med P4. Jag rekommenderar att lyssna exakt till vad Westerström faktiskt säger i intervjun eftersom artikeltexten inte återger allt.

Med anledning av min kolumn i SvD så aktiverades presstjänsten hos SSRS och i ett mail skriver man följande till mig (ett utdrag, min fetstil).

Vi på Sjöräddningssällskapet framhåller alltid den svenska modellen för sjöräddningsorganisation, där alla hjälps åt och samarbetar. Det är just det som gör svensk sjöräddning så stark. Samarbetet mellan Sjöfartsverket (ursprungligen Lotsverket) har pågått i snart 110 år och det är vi stolta över. Vi har tillsammans byggt en modell för sjöräddning med tydlig rollfördelning. Sjöräddningssällskapet har genom avtal ställt våra sjöräddningsenheter till Sjöfartsverkets förfogande för sjöräddningsuppdrag inom svenskt ansvarsområde alla dagar, året runt. Våra frivilliga sjöräddare medverkar i 70 procent av alla sjöräddningsuppdrag, i gott samarbete med Sjöfartsverket, Räddningstjänsten, handelsflottan, Kustbevakningen, Polisen och Försvarsmakten. Ett prestigelöst samarbete är en av de viktigaste grundbultarna inom svensk sjöräddning.

SSRS presstjänst beskriver det faktiska läget helt korrekt. Min uppfattning och erfarenhet är att samarbetet mellan olika aktörer inom svensk sjöräddning fungerar mycket bra.

Men det anmärkningsvärda i sammanhanget är att den tidigare operativa chefen och i synnerhet den nuvarande VD´n som uttalar sig för SSRS räkning uttrycker något helt annat än vad presstjänsten beskriver. Rolf Westerström har en helt annan syn på Försvarsmakten och anser att ”civil räddningstjänst inte alls hör ihop med det militära” och att ”Att en helikopter med camouflage och militärer ska rädda en båt hör hemma i tredje världen och inte i ett modernt samhälle”. 


Jag vill i sammanhanget vara tydlig med en sak. Jag högaktar SSRS alla frivilliga sjöräddare och den insats som alla dessa gör på ideell basis. Men jag hoppas verkligen inte att alla dessa sjöräddare ute i landet inte är av samma uppfattning som sin VD.

Jag undrar också om Sjöfartsverket, i egenskap av huvudman för sjöräddningen i Sverige tycker det är lämpligt att SSRS VD har en sådan syn på en av aktörerna inom svensk sjöräddning?

Jag tror inte en person i sjönöd över huvudtaget bryr sig om besättningen som kommer till undsättning, från ett fartyg eller i en helikopter, är en uniformerade militärer eller civila. Det viktiga torde vara att faktiskt bli räddad. Försvarsmakten är och kommer alltid att vara en viktig nyckelspelare inom svensk sjöräddning oavsett vad Anders Jönsson och Rolf Westerström tycker. Men det är trots allt mycket anmärkningsvärt att en person på en sådan hög post inom SSRS uttrycker sådana åsikter. Det vore intressant att veta om SSRS styrelse står bakom sin VD i detta och delar hans uppfattning om Försvarsmakten?


Uppdatering 01:00: SSRS söker ny VD sedan en tid tillbaka. Låt oss hoppas att den nya har en annan syn på Försvarsmakten.

Sannolikt ingen rysk kränkning av svenskt vatten!

Enligt uppgifter från en privatperson till bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia) så har ett rysk skolfartyg som genomfört transit i Öresund nordvart på svenskt vatten. Enligt uppgiftslämnaren så ska fartyget ha uppträtt onormalt och girat utanför Malmö hamn där spekulationer om ett brott mot oskadlig genomfart kan ha förekommit.

Det ryska örlogsfartyget RFS Smolny med bognummer 210 är ett skolfartyg i ryska flottan. Fartyget blev känt i media så sent som i vintras då man utgjorde förläggningsfartyg för den besättning som skulle bemanna det franskbyggda ryska fartyget av Mistral-klass Vladivostok. När Frankrike nekade leverans var det även Smolny som tog hem besättningen till Ryssland.

I fredags lämnade Smolny Kronstadt i inre finska viken för att först gå till Baltijsk och i går påbörja man en planerad resa med 34 marinkadetter ombord från Östersjön via Atlanten och Medelhavet upp till Svarta havet och Sevastopol.

Enligt en privatperson (jag har fått ta del av förstahandsuppgifter) så ska Smolny ha girat kraftigt utanför Malmö hamn. Spekulationerna som har figurerat under kvällen rör huruvida det ryska örlogsfartyget har begått ett brott mot havsrättskonventionens regler för oskadlig genomfart.

I Öresund gäller särskilda regler för genomfart. Alla länder, inklusive ryska örlogsfartyg har rätt att genomföra så kallad oskadlig genomfart genom Öresund. I nordlig riktning på svenskt vatten och i sydlig riktning på danskt vatten. Passage behöver inte föranmälas.

Enligt konventionen skall en sådan passage ske skyndsamt utan att störa ordningen. D.v.s. ett fartyg ska passera snabbaste vägen från punkt A till punkt B. Det innebär att man ska gå kortaste vägen och det är inte tillåtet att stanna upp, sjösätta båtar eller helikoptrar, eller genomföra någon form av övningsverksamhet motsv. Det är således inte heller tillåtet att avvika från kortaste vägen mellan punkt A och B. Endast en nödsituation, som ska anmälas till aktuellt land, kan medge ett annat uppträdande.

Min bedömning av situationen, enbart baserat på uppgifterna från uppgiftslämnaren är dock att inget brott har begåtts. 

Enklaste sättet att komma fram till den slutsatsen är att (om man inte är sjöman och kan sitt sjökort) titta på sjökortet över Öresund och området runt Malmö.

Om man går nordvart i flintrännan, huvudfarleden genom Öresund och under Öresundsbron så återfinns den första girpunkten rakt utanför Malmö hamn. Giren är förhållandevis kraftig, runt 80 grader vilket från land kommer att märkas påtagligt. Efter giren så håller man precis som uppgiftslämnaren gör gällande en kurs som leder upp mot och förbi Ven.

Min samlades bedömning av uppgifterna är således att Smolny har följt gällande regler för oskadlig genomfart under sin transit genom Öresund.

Bild från bloggen Cornucopia tagen av uppgiftslämnaren.


Uppdaterat 22:10: Nu bekräftar även SjöC Gbg min analys till Sydsvenskan.

Prestige inom sjöräddningsområdet?

Sjöräddning har ända sedan Estoniakatastrofen varit ett mycket omdiskuterat ämne med olika grad av intensitet. Min bild av läget just nu är att det idag tyvärr verkar finnas ett mått av prestige från vissa aktörer, något som är mycket olyckligt. 

En liten klick av frivilligsjöräddarna inom SSRS, en i grund och botten helt fantastisk ideell organisation som jag hyser största respekt för, förmedlar ofta en mycket negativ bild av Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. När SSRS stora beskyddare Robert Ashberg svamlar som mest luktar det riktigt illa. Läs gärna Commanders analys av en artikel som nämnda Ashberg skrev efter att maritimutredningen redovisade sina slutsatser för något år sedan. Ashbergs märkliga åsikter delas uppenbart av en rad anhängare inom den civila frivilligsjöräddningen, och här finns uppenbart mycket prestige. Dessa märkliga människor dyker bland annat upp på Twitter så fort jag skriver något om SAR, men aldrig annars. Man ser uppenbart Försvarsmakten som en oönskad konkurrent inom området. Inget kunde vara mer fel! Man har 1000 argument för att det enda rätta när det kommer till sjöräddning är civila resurser, och helst frivilliga sådana…

SSSR VD Rolf Westerström har bland annat uttalat i GP att ”En civil räddningstjänst ska inte vara inblandad med det militära som tränar med vapen. Vi tränar för att rädda folk på sjön.”

Till Sveriges Radio har samma Westerström sagt om maritimutredningens förslag att Sjöräddningen bör åläggas KBV som då bör vara en del av Försvarsmakten (på samma sätt som i Norge och Danmark) att – Det är helt absurt. Civil räddningstjänst hör inte ihop med det militära”

Enligt en kommentar på tidigare nämnda blogg ska även en annan person med koppling till SSRS, Anders Jönsson använt argument i stil med att om icke svenskar från diverse krigsländer som kommit till Sverige och hamnar i sjönöd inte kommer känna sig trygga om det kommer en militärhelikopter. Om detta stämmer så är det ett riktigt lågvattenmärke. Han har uttryckt i bland annat GP att ”Det nya systemet där Sjöfartsverket i stället upphandlar civila helikoptrar som står i beredskap är bättre än det gamla.”

Det är således många negativa åsikter om Försvarsmaktens och man fastnar i att det i dag är kortare beredskapstider. Utöver detta argument har man väldigt lite fakta i målet. Men då glömmer man ofta bort en faktor som innebar att Försvarsmaktens helikoptrar under dagtid hade i stort sett noll och ingen beredskapstid då man alltid var på plats. Ofta kunde en helikopter från Försvarsmakten till och med vara i luften när ett larm gick och under övningar fanns helikoptrar med ytbärgare ombord tillgängliga H24. Under icke tjänstetid var beredskapen något lägre, men hade huvudmannen Sjöfartsverket betalat för samma tjänst då som man gör idag så hade givetvis Försvarsmakten haft personal på plats med samma beredskapstid som Sjöfartsverket betalar för nu.

Men den tiden är nu förbi sedan Försvarsmakten inte längre har den uppgiften sedan tio år tillbaka.

Härom veckan skrev jag en artikel i BLT om helikopterburen sjöräddning. Omgående skrev Sjöfartsverket ett svar i samma tidning där man i stort sett helt utelämnar den viktiga faktorn kapacitet. Min replik till Sjöfartsverkets sjöräddningschef Noomi Eriksson återfinns i slutet av samma artikel.Dessutom fastnar man från Sjöfartsverkets sida som vanligt enbart i beredskapstid som bara är en av de avgörande faktorerna.

Genast dök frivilligsjöräddarna upp igen med kommentarer om att någon stor helikopterkapacitet inte behövs, eftersom SSRS finns där med sina båtar. Det är givetvis så att båtar är bättre att ta upp en stor mängd nödställda passagerare än helikoptrar…. Men… Det dessa individer helt glömmer bort är att SSRS största båtar med sina 20 meters längd och 30 tons deplacement, även om de är extremt sjövärdiga, inte kan operera i alla väder fritt till sjöss. Vid en motsvarighet till en ny Estoniakatastrof  med sådant väder blir antalet tillgängliga helikoptrar samt dess aktionstid och storlek helt avgörande.

Vid tiden för Estoniakatastrofen förfogade Försvarsmakten över ca 25 större sjöräddningshelikoptrar av typen Hkp 4 och Hkp 10. Eftersom FM då hade uppgiften helikopterburen sjöräddning så fanns där gott om besättningar inklusive ytbärgare att kalla in. Försvarsmakten hade dessutom sjuksköterska ombord vilket medgav att behandling av nödställda (hypotermi m.m.) kunde påbörjas redan i helikoptern av professionell personal. Men det var då, och den möjligheten är idag helt borta då båda dessa helikoptertyper är avvecklade så när som på två Hkp 10. Dessutom har inte Försvarsmakten uppdraget att dimensionera sig för eller att primärt öva och utbilda för att lösa uppgiften sjöräddning  med helikopter.

Det är här jag vänder mig mot retoriken som förs fram av såväl vissa frivilligsjöräddare som Sjöfartsverket då man med en dåres envishet konstant hävdar att Sjöräddningsberedskapen fortfarande är lika bra i dag som den var då. Frågar man vissa frivilligsjöräddare så är dessutom förmågan bättre idag…

Sjöfartsverket har sju sjöräddningshelikoptrar. Försvarsmakten har idag i stort sett inga helikoptrar kvar som idag är godkända för att vinscha personal med, och utbildade besättningar som kan operera med ytbärgare i alla väderförhållanden är nog i stort sett noll.

Trots det hävdar Sjöfartsverkets Noomi Eriksson att ”Försvarsmakten har dessutom i en överenskommelse med Sjöfartsverket förpliktigat sig att ge stöd i form av helikopterresurser vid större sjöräddningshändelser.”

Antingen lever Noomi Eriksson på orealistiska förhoppningar, alternativt så har Försvarsmakten inte varit tillräckligt tydliga med att redovisa faktisk förmåga. Något stämmer i alla fall inte.

 
Debatten om helikopterburen sjöräddning har blivit infekterad. Dessutom genomsyras frågan tråkigt nog av prestige. Min uppfattning är att den rätta vägen att gå är den som maritimutredaren Jan Hyllander har redovisat. Det skulle dessutom få den fördelen att staten får en gemensam flygoperatör, vilket har många fördelar istället för idag då man har tre olika.

Ryska motövningar ökar riskerna

HMS Malmö och stridsbåt ur Amfibiebataljonen deltar i BALTOPS-15 (Foto: Försvarsmakten)

Trogna bloggläsare har säkert noterat att inläggsfrekvensen har nedgått sedan ett antal månader tillbaka. Anledningen är att det helt enkelt inte har funnits tid att skriva på grund av olika anledningar. Brist på ämnen att avhandla är det verkligen inte, snarare tvärt om. Snart stundar även årets upplaga av Almedalenveckan där jag har rapporterat från de mycket intressanta försvarspolitiska seminarierna under de senaste åren. Dessvärre så har jag ingen möjlighet att göra det i år då jag är upptagen med annat.

Men ni som gillar att läsa blogginlägg, hav förtröstan. När mer ledig tid finns så kommer inläggsfrekvensen att öka igen.

Till dess så får ni hålla tillgodo med mina kolumner i SvD och krönikor i BLT.

Idag skriver jag i SvD om riskerna som de oannonserade ryska motövningarna innebär. Nästa vecka startar den stora marinövningen BALTOPS i Östersjön där korvetten HMS Malmö som enda svenskt fartyg deltar tillsammans med delar ur 2. Amfibiebataljonen och ett antal JAS 39 Gripen från F 17.

På filmerna här ovan, filmad ombord den amerikanska kryssaren av Ticonderogaklass USS Yorktown under transit (oskadlig genomfart) i Svarta havet kan man se hur en rysk fregatt av typen Krivak rammar kryssaren flera gånger. En händelse som sägs vara de sista incidenten under kalla kriget. Även jagaren USS Caron blev rammad av ett annat ryskt fartyg vid samma tillfälle. När vi nu har ett nytt kallt krig så ökar ånyo riskerna när marginalerna är små.  
På lördag skriver jag krönika i BLT.

Inte bara bombflyg!

Idag har två ryska Tu-22 åter igen flugit över Östersjön, vilket jag via mina källor (mycket kvalificerad civil SIGINT) fick uppgift om när flyget var i luften vid 10-tiden på förmiddagen. 

Senare under dagen, ca fyra timmar senare uppmärksammade även svensk media detta och det har varit dagens nyhet sedan dess. ÖB som var gäst i P4 Extra uttalade sig också om den ryska flygningen liksom att Försvarsmakten gick ut med information på sin webbsida.

I media talas det enbart om ”bombflygplan” vilket i sig är korrekt. Uppgifter gör gällande att det inte bara var bombvarianten Tu-22M3 som var i luften. Minst ett av flygplanen var nämligen en mycket ovanlig variant av flygplanet som inte är avsedd för att bära bomber, nämligen Tu-22MR (eller Tu-22M3R) Backfire-D som istället är avsedd för spaning. Exakt vilken kapacitet flygplanet har är oklart. Flygplanstypen är mycket ovanlig och är tillverkad i ett mycket begränsat antal varav ett enligt uppgift sköts ned under Georgienkriget. I det interna bombutrymmet finns enligt uppgift en rad olika sensorer och kameror.

Intressant är att flygningen med den här versionen av Tu-22 över Östersjön sammanfaller med den finsk-svenska marina övningen FINSWEEX som för tillfället pågår.

Värt att särskilt notera är det förändrade uppträdandet avseende Tu-22 som efter ”ryska påsken” 2013 nu är ett allt mer frekvent återkommande inslag över Östersjön som en del av det NYA kalla kriget. Senast Tu-22 flög över Östersjön var den 24 mars och även då skedde något ovanligt, nämligen att man flög överljud, något man inte gjort tidigare.

Ubåtsjakt i SVT:s guldgruva



SVT har lagt till en hel del intressanta klipp från tidigare ubåtsjakter i sitt öppna arkiv. Här finns även en hel del intressanta granskande program om ubåtskränkningarna. Här nedan tipsar jag om det mest intressanta.


Ubåt U137 på grund 1981
Sändes 5 november 1981 | Längd 6 min 44 sek

Presskonferens från riksdagshuset där statsminister Thorbjörn Fälldin (Centerpartiet) tillsammans med utrikesminister Ola Ullsten (Folkpartiet) tillkännager att den utanför Karlskrona grundstötta sovjetiska ubåten U137 är bestyckad med kärnvapenladdade robotar. Ur Rapport 1981-11-05.

Reportage: Ubåtsjakten i Karlskrona
Sändes 28 februari 1984 | Längd 18 min

Reportage från programmet Magasinet om Ubåtsjakten i Karlskrona 1984.
Reporter: Lennart Anebäck.

Ubåtsjakten i Karlskrona 1984
Saknar sändningsdatum | Längd 35 min

Diverse nyhetsinslag om ubåtsjakten i Karlskrona 1984.

Rapport 1984-02-16: Patrullbåtar, helikoptrar. Intervju med försvarsstabschef Bror Stefenson.
Aktuellt 1984-02-16: Intervju med Bror Stefenson, försvarsstabschef.
Aktuellt 1984-02-19: Bilder från det avspärrade området.

Aktuellt 1984-02-23: Aktuellts reportagebil stoppas av militär.
Aktuellt 1984-02-27: Direktrapport från reporter Mats Weiland.
Rapport 1984-02-27: Patrullbåtar, helikopter. Intervju med kommendörkapten Gunnar Rasmusson.
Aktuellt 1984-02-28: Intervjuer med ögonvittnet Jan Nordström och pressofficer Evert Dahlén.
Rapport 1984-02-28: Kvällspostens förstasida. Intervju med lektor Peter Gerhard.
Aktuellt 1984-02-29: Den fjärrstyrda undervattenskameran Sjöugglan.
Aktuellt 1984-03-01: Främmande grodmän skymtade?
Aktuellt 1984-03-01: Försvarsstaben bekräftar att främmande grodmän troligen varit på Almö.
Aktuellt 1984-03-03: Nyfikna åskådare:
Aktuellt 1984-03-04: Jakten inne i ett intensivt skede.
Aktuellt 1984-03-05: Intervju med partiledare Ulf Adelsohn (m).
Rapport 1984-03-06: Intervju med statsminister Olof Palme (s).
Aktuellt 1984-03-06: Larm om tre okända dykare på Tromtö.
Rapport 1984-03-21: Utrikesdebatt. Uttalanden av partiledarna Ulf Adelsohn (m), Thorbjörn Fälldin (c), utrikesminister Lennart Bodström (s) och partiledare Lars Werner (vpk). Kommentar av Olle Stenholm.
Rapport 1984-05-04: Intervju med ÖB Lennart Ljung.

Reportrarna – Det hemliga ubåtskriget

Sändes 22 september 1996 | Längd 59 min
Samhällsmagasin. Programledare: Bo Holmström. Kvällens ämne: Ryska ubåtar i svenska vatten.

Medverkande:
Velerjan Asejev
Veniamin Bunin
Paul Beaver
Bengt Gustafsson
Willhelm Carlstedt
Lennart Öström
Sten Ramberg
Ingvar Svensson
Mats Cambré

Reportrar:
Jonas Olsson
Bo Holmström

Reportrarna – De hemliga vapnen (med nuvarande marinchefen vid 33.30)
Sändes 5 november 1996 | Längd 58 min

Enligt ryska ubåtsmän placerade sovjetiska ubåtar under det kalla krigets dagar ut fjärrstyrda minor och torpeder i främmande länders vatten, bland annat i Sverige.

Programledare: Bo Holmström
Reporter: Jonas Olsson

Medverkande:
Sergeij (före detta sovjetisk ubåtsofficer)
Vladimir (före detta sovjetisk marinofficer)
Bengt Gustafsson (före detta överbefälhavare)
Valerjan Asejev (före detta sovjetisk kommendör)
Paul Ström (projektledare FOA)
Ola Tunander (freds- och konfliktforskare)
Eugen Charysczak (kommendörkapten)
Karl Andersson (före detta kommendörkapten)
Anders Björck (m – före detta försvarsminister)
Frank Rosenius (amiral kustflottan)



Dilemma – Säsong 3 Avsnitt 2 av 5: Ubåt 137
Sändes 29 april 1998 | Längd 48 min

Arkivtext: Diskussion kring ett hypotetiskt händelseförlopp. Programledare: Carl Hamilton. Kvällens ämne: Ubåt 137.

Medverkande:
Lennart Daléus
Mona Sahlin
Bertil Torekull

Striptease – Caspar Weinberger
Sändes 7 mars 2000 | Längd 14 min

Caspar Weinberger, USA:s försvarsminister 1981-1987, intervjuas av Jonas Olsson i ”Striptease” 2000-03-07 om uppgifterna om att det var NATO-ubåtar som opererade i svenska farvatten under 1980- och 1990-talen.

Striptease11/4 2000Sändes 11 april 2000 | Längd 58 min

Granskande magasin. Programledare: Thomas Lundkvist. Kvällens ämnen: Uppföljning av uppgifterna om att NATO-ubåtar opererade i svenska vatten under 1980- och 1990-talet. Osmo Vallo-fallet, Kosovo, och ny information angående polisens biljakter.

NATO-ubåtar.
Medverkande:
Caspar Weinberger, fd försvarsminister USA
Göran Persson (s), statsminister
Owe Wiktorin
Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap
Björn von Sydow (s), försvarsminister
Sir Keith Speed, marinminister 1979-81, försvarsutskottet 1983-87
Paul Beaver
Stefan Eriksson, reporter
Jonas Olsson, reporter

Aktuellt: Ubåtar
Sändes 15 november 2001 | Längd 5 min 18 sek

Det var fel att peka ut Sovjetunionen för ubåtkränkningarna, NATO:s ubåtar hade lika starka motiv att operera i den svenska skärgården. Det menade regeringens utredare Rolf Ekéus idag, och han riktade samtidigt skarp kritik mot den tidigare moderatledaren Carl Bildts agerande.

Medverkande:
Sven Andersson (s), försvarsminister (ur ”Rapport” 1983)
Carl Bildt (m), ledamot ubåtskommissionen (ur ”Rapport” 1983)
Rolf Ekéus, ubåtdutredare
Sir Keith Speed, fd marinminister Storbritannien
Paul Beaver, talesman Janes
Jonas Olsson, reporter

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Inriktningen av vårt försvar!

Igår höll Folk & Försvar ett seminarium med fokus på analys av den nyss lagda propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020. Deltagande var försvarsminister Peter Hultqvist mat representanter från Försvarsmakten och MSB. Jag och Annika Nordgren Christensen reflekterade över innehållet och därefter var det frågestund med ledamöterna från försvarsutskottet.

Seminariet sändes i SVT, men för den som vill se det i efterhand finns det att se här nedan. Jag och Annika kommenterar innehållet i Del 2. När tid medges kommer jag att skriva ett längre inlägg om propositionens här på bloggen.

——————

Nästa vecka kommer jag att deltaga i ytterligare ett seminarium på FHS arrangerat av Allmänna Försvarsföreningen där vi går på djupet i innehållet och diskuterar frågan huruvida vi har rätt försvarspolitik.

Så kom då beskedet till slut…

I går kom beskedet. Det blev inga 18 miljarder i anslagsökning under den kommande femårsperioden 2016-2020 som Försvarsmakten hade angett som en absolut miniminivå. Istället blev det 10,2 miljarder där 1,7 skall dras bort pga ökade kostnader. Kvar i friska pengar blir således 8,5 miljarder. Anslagsökningen blir alltså mindre än hälften av det som krävs för att täcka de mest kritiska behoven efter det underfinansierade beslutet från 2009.

Jag kommenterade detta i går i Sveriges Radio Ekot och jag skrev även en debattartikel på SvD Brännpunkt tillsammans med Wiseman där vi gav vår syn på utfallet av beslutet.

I närtid så kommer jag även att kommentera innehållet mer i detalj. Bland annat hos Folk & Försvar den 29 april tillsammans med Annika Nordgren Christensen. Där deltar även försvarsminister Peter Hultqvist och representanter från de politiska partierna.

SvD Kolumn: Betyg Icke Godkänt



Läs gärna min kolumn i dagens SvD där jag ger hela försvarsbeslutsprocessen betyget underkänt. 

Bara timmar efter publiceringen i papperstidningen fick vi resultatet. Återkommer i det ämnet senare under kvällen. Expressens ledarsida har förstått var det handlar om, så även BLT och på ledarplats i Hälsingland. I Borås Tidning så har man dragit det till sin spets och hävdar att vi nu kan komma att få ett en-dagarsförsvar.


Klarläggande från Försvarsmakten runt bildanalysen

Under helgen blev det många turer runt ubåtsfrågan, vilket jag redovisade i gårdagens blogginlägg. I dag redovisar Försvarsmakten sin analys av bilden. Man är helt säkra på sin slutsats.


Turerna under helgen var flera. Uttalande av Anders Grenstad i lördags, uppgifter i SvD under söndagen och fler uppgifter i DN sent under kvällen. Allt handlade om huruvida det var en ubåt eller inte på bilden som togs av Sven-Olof Kviman i oktober.
Försvarsmakten har efter sin egen analys kommit fram till att det inte var en ubåt utan en arbetsbåt.

– Det gör vi för att bringa klarhet i vad det var som på ett fotografi uppfattades vara en ubåt, men som vi nu med visshet vet var en civil arbetsbåt. Det vi nu gör offentligt är en av flera delar i vårt analysmaterial kring observationen. Orsaken till att vi inte visar upp alla analysmetoder och förmågor är att vi inte vill röja dem, men den beskrivna analysmetoden är fullt tillräcklig. Vi är helt säkra på vår slutsats, säger Ola Truedsson.

Se gärna nedanstående film producerad av Försvarsmakten där Kommendör Bengt Lundgren förklarar arbetet och metoden man har använt för att komma fram till slutsatsen. Se även fler bilder här.

Vad som är bra i sammanhanget är att Försvarsmakten är tydliga med att särskilja observationen den 31 oktober med den konstaterade kränkningen under Operation Örnen tidigare i oktober. Det har under dagen från olika håll dragits flera olyckliga likhetstecken mellan gårdagens olika bud om att det inte var en ubåt, men den konstaterade kränkningen tidigare. Det är uppenbart svårt för gemene man att skilja på de olika händelserna.
I Rysk media har man givetvis nyttjat tillfället att sprida desinformation om att Sverige har spridit felaktiga uppgifter. DN har idag publicerat en artikel med den ryska propagandan. De ryska slutsatserna är i flera avseenden fel, och rena påhitt. Bedömningen om konstaterad kränkning tidigare i oktober kvarstår! Varken regeringen eller Försvarsmakten har pekat ut något land.
Vad som fortfarande inte är redovisat är den samlade bedömningen om de ytterligare uppgifterna som finns från den 31 oktober och den 1 november. Sannolikt redovisar Försvarsmakten dessa i den kommande sammanställningen som man fortfarande arbetar med.

Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).


Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.

”Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt” säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB.

Arbetsbåten Time Bandit

SvD skriver den 11 januari skriver  att ”Försvarsmakten tonar ner händelsen”.


– Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad

Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 

– Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 

 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man ”bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.

Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Uppdaterat: Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).


Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.

”Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt” säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat vad som mycket troligt är båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB och stämmer överens med beskrivning och måttuppgifter i SvD.

Arbetsbåten Time Bandit

Angående den aktuella observationen vid Stora Höggarn så skriver SvD redan den 11 januari skriver  att ”Försvarsmakten tonar ner händelsen”.


– Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad

Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg. Det framgår inte om det är Kvimans bild, eller om det är den samlade bedömningen av samtliga observationer som klassificerats ned till icke ubåt. Frantisek Alexander Zvrskovec säger till DN.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 

– Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 

 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man ”bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.

Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Uppdaterat 21.20

Expressen

Uppdaterat 22.30

DN publicerar ikväll en ny artikel i ärendet med anmärkningsvärda uppgifter.

Brandbekämpning sommaren 2015?


I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar sina helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att ”det inte var ett möjligt alternativ”, vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser
Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 
Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.
Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal vid helikopterflottiljen.
————-

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att ”ett begränsat antal Hkp 16-besättningar” ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet  med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.

—————-
Vi kan då konstatera ett antal faktorer:
– Försvarsmakten gör sig nu av med sina Hkp 10 som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta, men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) nedgår.
– Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdrag att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder.
– Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker bygga upp en begränsad förmåga till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.
Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren tre inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället