Prolog: Rikskonferensen 2019

Om lite drygt en vecka öppnas den 73:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Söndagen den 13 januari har cirka 350 deltagare transporterats till Sälens Högfjällshotell och tagit plats för att klockan 1230 se Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne öppna årets konferens. De kommer lämna över till Eva Hamilton, som modererar […]

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump.  Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade […]

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa. Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. […]

Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det […]

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i […]

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges […]

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i. Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” […]

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två […]

Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till […]

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om […]

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga […]

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få […]

Gästinlägg: Hans Lindblad (fp) om försvarspolitiken

I fredagens SvD skrev jag om den märkliga totalavvecklingen av samtliga skyddsmasker avsedda för svenska folket. Alla masker har i dag destruerats. Läs gärna min kolumn här.

Jag har nått av många mail efter att artikel publicerades. Många upprörda sådana, då detta alldeles uppenbart kom som en negativ överraskning för många. Jag har också blivit upplyst om skillnaden mellan civilförsvar och civilt försvar, vilket jag slarvade med i artikeln.


Civilförsvar (i ett ord) betecknar befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Civilt försvar (i två ord) betecknar den civila delen av totalförsvaret. Totalförsvaret bestod av: det militära försvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, civilförsvaret och frivilligrörelsen. Civilförsvar var alltså en delmängd av det civila försvaret.

Ett av alla mail kom från före detta riksdagsledamoten Hans Lindblad (fp). Det var så pass intressant att jag frågade Hans om jag möjligen kunde få publicera det här på bloggen, vilket jag fick. Därmed blir hans intressanta tankar och erfarenhet från de tidigare politiska turerna tillgängliga för fler än bara mig att läsa.

Hans Lindblad var riksdagsledamot för Gävleborgs läns valkrets i första kammaren 1969-1970 och därefter i enkammarriksdagen 1976-1982 samt 1985-1993. Han har varit mycket engagerad i försvarsfrågor och är sedan 1985 ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

(Läs även Hans Lindblads mycket läsvärda artikel i Magasinet Neo)

/ Skipper

————————————–
Jag var under 70-talet och fram till början av 90-talet ledamot i försvarsutskottet och en rad försvarsutredningar. Var bedrövad över slöseri med skattepengar och suboptimeringar inom både militärt och civilt försvar. Det blev dålig effekt av skattepengarna.

Det var fram till Ingvar Carlssons och Bengt Westerbergs försvarsuppgörelse 1987 helt omöjligt att få gehör för tanken att man måste göra en avvägning mellan kvalitet och kvantitet i det militära. Carl Bildt var upprörd över uppgörelsen då han var stark anhängare av konceptet ”sega gubbar”. I valrörelsen 1988 reste han landet runt med budskapet att inget regemente under några förhållanden fick läggas ned. Stig Synnergren och Lennart Ljungs hade som ÖB uppfattningen att viktigast av allt var att behålla de omoderna IB 66-orna, eftersom bara då kunde man fortsätta att utbilda nästan hela den manliga årsklassen. Försvarsförmågan kom för dem i andra hand. Båda helt skrupelfria i valet av metoder för att få igenom sin vilja. FPE-systemet hade tillkommit med motiveringen att skapa en rationell planeringen, men var meningslöst när ÖB valde system utifrån doktrinära låsningar. (Jag har skrivit om detta i många sammanhang.)

Också inom det civila försvaret fanns stora suboptimeringar. Den största bristen gällde sjukvården, både civilt och militärt. Länge gjordes inget för att möta det stora beroendet av engångsprodukter som inte tillverkades i landet. Genom det i jämförelse med andra länder mycket svaga skyddet för svenska förband skulle antalet dödade och skadade i strid ha blivit extremt höga. Ändå nedprioriterades sjuktransporthelikoptrar. Jag jämförde med amerikanska och israeliska bedömningar om att utan fungerande sjukvård går det inte att skapa förbandsmoral i krig.

Samtidigt satsades mycket på beredskapsinsatser rörande teko och skor, trots att veterligen inget land kapitulerat till följd av att alla kläder och skor blivit utnötta. På livsmedelsområdet satsades på att vid behov kunna ställa om jordbruket för i princip evig självförsörjning. Därför lager av bland annat konstgödsel. Men det reella problemet var inte den totala tillgången på livsmedel i landet, Flaskhalsen gällde transporter, eftersom både övre Norrland och storstäderna var beroende av närmast daglig tillförsel. I princip samma orsak som när många svalt ihjäl i Holland i andra världskrigets slutskede. Man förmådde inte distribuera landets livsmedelstillgångar. Svälten i Afrika är ju också en fråga om import och transport.

Suboptimeringarna var en följd av ekonomiska intressen, som jordbruk och tekoindustri, både företag och fack.Tillsammans med berörda myndigheter hade dessa intressen önskan att kapa åt sig så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar.

Jag ogillade starkt att staten också inledde ”fredskrislagring” av legeringsmetaller. Det var ju bara ett sätt subventionera stålföretag som därmed kunde strunta i egen lagring, Om det blev brist på någon sådan metall skulle priset naturligtvis på stål gå upp, med stora vinster för den som skaffat sig lager.

Jag var beklämd över det besinnigslösa skyddsrumbyggandet, främst knutet till bostäder. Det verkade som många trodde på upprepningar av andra världskrigets tusenplans räder mot Tyskland, med ostyrda bomber. Men B-2 byggdes i 21 ex, B-1B i100. På rysk sida också liten tillförsel. Ingen sänder så kvalificerade enheter för att anfalla radhusområden i Bollnäs eller Vetlanda. Med hög precision kunde i stället specifika mål slås ut,

Riksdagen borde i tid ha stoppat skyddsrum i bostadshus, utom i direkt anslutning till sannolika mål. I stället borde man ha byggt skydd för nyckelfunktioner som behövde vara igång dygnet runt, vilket ju var mer än som rymdes i berganläggningarna. Men tanken på prioritering var en styggelse för civilförsvarsstyrelsen som var besatt av tanken på maximal kvantitet.

Genom tillkomsten av Televerkets AXE-växlar försvann larmfunktionen till stor del utan att varken Televerket eller Civilförsvarsstyrelsen brydde sig om detta. Men även om larmfunktionen fungerat fanns problem. Om vår radar upptäckte en grupp flygplan österifrån mitt i natten, skulle man då larma över en miljon människor i Stockholmsområdet, för att försöka få ned dem i skyddsrummen (vilket tidsmässigt i praktiken var nästan omöjligt, och springande utomhus var de mindre skyddade än hemma).

Civilförsvarsstyrelsen nöjde sig med en civilförsvarsorganisation bestående av män över 47 år, Dessa gavs ingen utbildning, eftersom ingen i den åldern skulle godta att kallas in för t ex 20 dagar. Jag drev – utifrån liberalernas landsmötesbeslut 1972 om könsneutral totalförsvarsplikt – att man bara borde utbilda så många som behövdes, med differentierade utbildningstider och oberoende av om enheten var militär eller civil. Föreslog därför i en rad försvarsutredningar att staten årligen skulle grundutbilda 2000 i räddningstjänst för att på sikt ha en utbildad organisation om 60 000 med jämn åldersfördelning 20-50 år. Att bygga upp snabbare skulle leda till att hela styrkan snart var klar. och då behövde utbildningen ganska snart läggas ned. Alla andra partier sade nej. En gång på 80-talet gick de ändå med på att förslaget skulle utredas. Men i slutbetänkandet hade de ändrat sig sedan den blivande arméchefen Åke Sagrén förklarade att detta var oförenligt med värnpliktsprincipen. Moderater, socialdemokrater och centerpartister på den tiden tävlade om att vara mest rigida och dogmatiska i värnpliktsfrågan. Frågan om vi hade ett fungerande civilförsvar eller inte ansågs ointressant, eftersom dogmen fick styra.

Hade FP-förslaget godtagits skulle vi för fem år sedan ha haft halva organisationen uppbyggd, alltså 30 000 utbildade i räddningstjänst, i åldrarna 20-35 år. Genom sin utbildning skulle dessa som bonus innebära också en fredstida resurs, vid lokala eller regionala katastrofer och påfrestningar. Då normalt kanske inte genom att mobilisera enheterna utan mer som individvis akut förstärkning av den lokala räddningstjänsten. Jag tvivlar starkt på att riksdagen i ett sådant läge skulle ha avskaffat pliktutbildningen så enkelt som nu gjordes.

Vad gäller skyddsmasker hade jag ett motsvarande resonemang. Det talades ungefär samtidigt alltmer (80-tal) om överraskande anfall, men då måste maskerna rimligen finnas utspridda redan i fredstid. Det sades att om folk hade dem hemma så skulle maskerna kunna skadas. Jättelager förutsatte en fungerande plan för utspridning. Ett mellanalternativ vore lagring på respektive ort. Indelning i t ex rektorsområden, hälsocentraler, socialdistrikt eller postområden, och där någon befintlig organisation fick svara för distribution. I stället valdes alltså stora centrala lager.

I hem och på arbetsplatser nära t ex flygflottiljer, marinbaser och nyckelanläggningar borde skyddsmasker finnas snabbt gripbara. Där behövdes minst två masker per personer, för att de inte skulle behöva bära dem mellan hem och arbete varje dag. (Bara vid akut risk bör väl folk masken ständigt med sig.) Men jag hade svårt att se behovet av skyddsmasker i fjällområden, i glesbygd eller på orter med få sannolika bekämpningsmål. Beslutet om anskaffning av skyddsmasker till hela befolkningen dröjde till dess att andningsskydd för barn tagits fram, vilket var trögt. Det ansågs psykologiskt omöjligt att införa ett statligt skydd mot gas men bara för personer över fyra ¨år. Men beslutet att skaffa masker till hela befolkningen var politiskt lätt att få igenom. De kunde utmålas som handlingskraftigt. Alltså mest en psykologisk insats, och då var frågan om maskerna skulle finnas tillgängliga eller inte ganska ointressant. Alltså ett slags signalpolitik. Civilförsvarsstyrelsen borde ha avstyrkt och hellre begärt att få utbilda räddningsorganisationen. Men myndigheten var alltså inriktad bara på signalpolitik.

Det förekommer gasutsläpp i fredstid, som exempel i Karlskoga, Korsnäsverken utanför Gävle, bangården i Borlänge, På en del håll kan det vara motiverat med skyddsmasker i fred. Men i Sverige blir det alla eller ingen, för optimeringar verkar svåra. Enda undantaget är en del åtgärder i kärnkraftlänen.

Det svenska civilförsvaret utmärktes av tänkande i fyrkanter och ovilja att göra någon form av prioritering. Med ett pennstreck avvecklades sedan begreppen totalförsvar och civilförsvar. Ingen verkade anse att de fyllde någon funktion. Redan suboptimeringarna tidigare visade väl att verksamheten inte togs på allvar.

Hans Lindblad
f.d. riksdagsledamot, Gävle

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn). Om man […]