Kategoriarkiv: Försvarspolitik

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två sidor, där den ena ibland påstår felaktigheter och jämförelsevis är mycket liten, men upphöjs i volym och betydelse så att dramaturgin kring Aurora 17 cirklar kring begreppet ”kontroversiell”.

Det hade också kunnat vara så, att vi hade fredsrörelser i landet som stod så grundade och genomtänkta i sina åsikter, att ”militarism” kritiseras konsekvent och lika intensivt varhelst – och varifrån – den än manifesteras. Det skulle faktiskt vara en ny nisch för en organisation att utveckla – och mycket mer krävande att bemöta än det relativiserande som nu pågår kring den svenska försvarsövningen.

Man behöver inte tycka lika när det gäller hur, eller ens om, ett land bör organisera ett militärt försvar. Ej heller är någon förhindrad att kritisera den säkerhetspolitiska linje som landets politiska majoritet har beslutat sig för. Detta är en rättighet som ytterst försvaret i själva verket försvarar.

Statsmakterna har dock en skyldighet att förklara för allmänheten hur försvars- och säkerhetspolitiken är tänkt, bland annat hur den hänger ihop med de utländska förband som bjudits in till medverkan i Aurora 17. Försvarsministern drar ett tungt informationslass och dyker upp i varenda kanal, liksom de gediget proffsiga soldater, sjömän och officerare jag har sett med mikrofoner under näsan se de senaste dagarna.

I den bästa av världar innebär övningen ett gigantiskt kunskapslyft hos allmänheten: Svensk försvarspolitik reagerar – om än sent och segt – på omvärldsutvecklingen, särskilt vad gäller ryskt agerande och kapacitet. Det svenska militära försvaret är tänkt att försvara oss – och eventuellt andra – gemensamt med andra. Dock utan garantier (särskilt inte från svenskt håll).

En annan dimension kring Aurora 17 rör det tydliga budskapet att förmåga nu återtas för försvar av Sverige. För alla insatta är det enkelt att se det internationella deltagandet och övning i att ta emot och lämna stöd till de utländska förbanden (värdlandsstöd), som en sida av ett mynt som innebär att den andra sidan av myntet innebär förmåga att ge stöd till andra och strida utanför Sveriges gränser, kanske till och med bortom närområdet.

Men risken är, som alltid, att enbart vissa delar hörs genom bruset. Kanske också de man helst vill höra: Nu är Försvarsmakten tillbaka på det egna territoriet och andra länder står i kö för att försvara oss.

Det kan leda till en pendelrörelse som skapar politiskt tryck för lösningar som bortser från myntets båda sidor – eller att en förbryllad allmänhet antingen ställs inför internationella insatser som man trodde var förbi, eller yrvaket upptäcker att den närmast förgivettagna idén om att vi kommer få hjälp utifrån har ett pris. Det finns inga gratisluncher och det handlar om att mejsla ut och investera i en försvarsmakt som omfattar även detta, dvs. interoperabel förmåga, förmåga till politiskt beslutsfattande, värden som har betydelse i materiel-, forsknings- och underrättelsesammanhang, samt förmåga att vara snabbt på plats på längre avstånd.

Följande går att läsa i Försvarsmaktens delredovisning av Perspektivstudien 2016-2018:

Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Till sist: En naturlig uppföljare i upplysningsverksamheten kring svensk försvars- och säkerhetspolitik, nu när vi ändå är pågång, är en kvalificerad diskussion med hanterandet av kärnvapenkonventionen i FN som utgångspunkt. Det är ett mycket pedagogiskt exempel om man känner för att provtrycka vår linje och retorik kring försvarssamarbeten. Björn Fägersten, Seniorforskare och chef för UI:s Europaprogram, har sagt det utmärkt på Twitter. Läs hans rant, här.

PS. Några nedslag i vad som sägs och skrivs: Patrik Oksanen har skrivit om Aurora 17 och Perspektivstudien. Försvarsmakten informerar. Svenska Freds uttalar sig enligt följande.  Bert Sundström, SVT, formulerar rysk synvinkel. GP rapporterar från Göteborg.

 

Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” och man vill ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om samhällets sårbarhet. Men det beror också på att samhällssäkerhetsfrågor står högt på den politiska och mediala dagordningen. Vidare är har kretsen berörda och inblandade breddats – på grund av formellt ansvar eller eget engagemang – genom den återtagna totalförsvarsplaneringen.

För den intresserade rekommenderar jag egna sökningar i kalendariet.  Prova att knappa in ”försvar” eller ”säkerhetspolitik” och begrunda utbudet.

Rent generellt uppmanas till närvaro vid Försvarspolitisk Arena och Folk och Försvars seminarier. Det förträffliga är att dessa seminarier även sänds på webben, så alla som inte är i Visby kan streama hemma i hängmattan. Botanisera även bland FOI:s seminarium, som bland annat behandlar hur vi hanterar det nya säkerhetsläget kring Östersjön tillsammans med ÖB Micael Bydén, FOI:s Carolina Vendil Pallin och Finlands ambassadör Matti Anttonen. Jag har inte hittat någon sammanställning av Försvarsmaktens egna arrangemang ännu, men om man söker på ”HMS Carlskrona” i kalendariet får man upp en rad intressanta ämnen som avhandlas på örlogsfartyget.

Vid sidan av offentliga seminarier hålls en rad interna möten, arbetsluncher och middagar med tillhörande föreläsningar och diskussioner samt mindre seminarium enbart för inbjudna. För egen del har tyngdpunkten i mina Almedalsåtaganden vägt över till denna typ av engagemang i år, men jag har också engagerats i två panelsamtal samt i ett antal modereringar av seminarium som jag ser mycket fram emot!

Tisdagen den 4 juli

Klockan 1145-1230 på Försvarspolitisk Arena modererar jag Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas seminarium ”Vad hände med veteranpolitiken efter veteranutredningen?” Vi ska bland annat diskutera hur bilden av internationell tjänstgöring påverkas av att det är så få ute i internationell tjänst just nu? Hur påverkas utvärderingar av exempelvis den nyligen genomförda av insatsen i Afghanistan? Samt, hur påverkas en debatt som ibland ställer internationella insatser i motsatsförhållande till satsningar på nationell förmåga? Vi diskuterar också vad som händer politiskt kring veteranutredningen och hur det är tänkt med det veterancenter inom Försvarsmakten som upprättas den 1 juli, med uppgift att samordna och utveckla veteranarbetet. Deltar gör Peter Hultqvist, Försvarsminister, Jonas Alberoth, Ställföreträdande generaldirektör, FBA och ledamot av Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas styrelse, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Karin Enström (M), Utrikespolitisk talesperson och vice ordförande utrikesutskottet och Anders Lindberg, Ledarskribent, Aftonbladet.

Den andra offentliga aktiviteten jag deltar i är också den första av två paneler under veckan. Den äger rum kl. 1330-1430 på Södra Murgatan 51, då Regionalt samverkansforum i Norrbotten tillsammans med Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar ett seminarium under rubriken ”Ny plikt och rejäl försvarsupplysning – två delar av samma mynt”. Jag medverkar som fd. utredare av Försvarsmaktens personalförsörjning i panelen tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist, Sven-Erik Österberg, Landshövding i Norrbotten (tillika ordförande i Regionalt samverkansforum), Christina Malm, Generaldirektör vid Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet, Leif Walterum, Kommunalråd i Skövde, Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör samt Svante Wegner, Kommunikationsdirektör vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Klockan 1530-1615 äger DXC:s seminarium om ”Robust kommunikation i totalförsvaret för att möta krigets krav” rum, även detta på Försvarspolitisk Arena. Det är Harri Larsson, Strategichef Försvars och Nationell säkerhet på DXC, som jag har samarbetat med i Almedalen under flera år, som ser till så att en rad kunniga personer diskuterar det faktum att cyberområdet ger en angripare inom hybridkrig stora möjligheter att attackera kritisk infrastruktur och samtidigt dölja varifrån angreppet kommer. Frågeställningen är bland annat: Samhällets beroende av fungerande internettjänster gör oss sårbara. Hur skapar vi ett robust totalförsvar som kan möta dessa hot? Deltar gör Richard Oehme, Chef för verksamheten för cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig verksamhet vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Peter Sandwall, Generaldirektör för Försvarsmakten, Lars Hedström, Chef för Institutet för högre totalförsvarsutbildning vid Försvarshögskolan samt Mats Nordqvist, VD och grundare Udinova AB. Nordqvist är även fd teknisk chef på FRA.

Onsdagen den 5 juli

Klockan 0930-1015 modererar jag ett seminarium som arrangeras gemensamt av Säkerhetspolisen, MUST och FRA. Det är de tre cheferna som medverkar, dvs. Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Dag Hartelius, Generaldirektör FRA och Gunnar Karlson, Chef MUST. Under rubriken ”Cyberhot och it-angrepp – med samverkan förbättrar vi skyddet” diskuteras de ökade krav på att skydda myndigheter och företag mot elektroniska angrepp när det säkerhetspolitiska läget i Europa har förändrats och hotbilden mot Sverige är annorlunda i dag än för bara några år sedan. Vilka intressen har angriparna? Och hur kan vi skydda oss? Seminariet äger rum på Hästgatan 2.

Länsstyrelserna i samverkan tar ett ambitiöst totalförsvarsgrepp genom tre seminarium i länsstyrelsens trädgård under onsdagseftermiddagen. Seminarierna är fristående med den gemensamma överrubriken Spioner, sårbarhet och Sveriges säkerhet. Jag modererar samtliga med början kl. 1300-1345, då det första, ”Hotbild, påverkan, försvarsvilja”, går av stapeln. Seminariet handlar om hur den aktuella säkerhetspolitiska situationen och hotbilden bedöms av Säkerhetspolisen och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, samt hur medborgare och verksamheter – särskilt skyddsvärda sådana – kan och bör förhålla sig till detta. Deltar gör Gunnar Karlson, Chef MUST, Ann Enander, Professor vid Försvarshögskolan och Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Säkerhetspolisen.

Det andra seminariet äger rum kl. 1400-1445 och kallas ”Uppdrag, resurser, ambition”. Seminariet fokuserar på vilka utmaningar som ligger framför oss när vi bygger Sveriges nya totalförsvar och hur ska vi arbeta tillsammans. Chris Heister, Landshövding, Stockholms län, Konteramiral Jonas Haggren, Chef för ledningsstabens inriktningsavdelning vid Försvarsmakten, Niklas Nordgren, Beredskapsdirektör, Länsstyrelsen Halland och Nils Svartz, Vikarierande generaldirektör, MSB redogör för hur deras respektive organisationer arbetar med dessa frågor och vilka utmaningar de ser framåt, samt vilka förutsättningar de ser att det civila samhället har när det gäller att stödja Försvarsmakten under höjd beredskap och krig. Försvarsmakten och MSB:s senaste ”grundsynsrapport” kommer naturligen också att beröras.

Under det tredje och sista seminariet, ”Regeringen, besluten, pengarna”, kommer försvarsminister Peter Hultqvist möta personer som själva är representanter för och/eller viktiga delar av det svenska totalförsvaret. Vilken är den samlade bilden av totalförsvaret, var står vi i arbetet och vad kommer från regeringen framöver? De som delger sin lägesbild och diskuterar med försvarsministern är Peter Molin, länsråd Länsstyrelsen Gotland, Ola Slettenmark, Samordningschef, Samverkan Stockholmsregionen (TBC),  Boel Godner (S), ledamot i SKL:s styrelse, KSO Södertälje kommun och Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen. Seminariet startar 1500 och slutar 1545.

Det sista offentliga seminariet jag deltar i äger rum kl. 1645-1730 på Försvarspolitisk Arena. Under ledning av Ronny Modigs, Institutionschef vid den Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, diskuteras under rubriken ”Så ska vi attrahera unga till försvaret”. Fokus ligger på officersförsörjningen (vilket är helt avgörande för Försvarsmakten, min anm.). Medverkar gör Ewa Skoog Haslum, Vicerektor, Försvarshögskolan, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Lars Fresker, Förbundsordförande, Officersförbundet samt undertecknad.

Ser fram emot att träffa många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade och engagerade under veckan!

Bilderna är några nedslag från Almedalsveckan 2016.

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.
Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under måndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.
Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.
Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:
föu budget.jpg
 År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift).
Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.
ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.
Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.
På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.
ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.
Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.
2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.
Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.
Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och
Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.
2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlaget som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot de förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant och efter viss konsensus om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning. 

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Gästinlägg: Hans Lindblad (fp) om försvarspolitiken


I fredagens SvD skrev jag om den märkliga totalavvecklingen av samtliga skyddsmasker avsedda för svenska folket. Alla masker har i dag destruerats. Läs gärna min kolumn här.

Jag har nått av många mail efter att artikel publicerades. Många upprörda sådana, då detta alldeles uppenbart kom som en negativ överraskning för många. Jag har också blivit upplyst om skillnaden mellan civilförsvar och civilt försvar, vilket jag slarvade med i artikeln.

Civilförsvar (i ett ord) betecknar befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Civilt försvar (i två ord) betecknar den civila delen av totalförsvaret. Totalförsvaret bestod av: det militära försvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, civilförsvaret och frivilligrörelsen. Civilförsvar var alltså en delmängd av det civila försvaret.

Ett av alla mail kom från före detta riksdagsledamoten Hans Lindblad (fp). Det var så pass intressant att jag frågade Hans om jag möjligen kunde få publicera det här på bloggen, vilket jag fick. Därmed blir hans intressanta tankar och erfarenhet från de tidigare politiska turerna tillgängliga för fler än bara mig att läsa.

Hans Lindblad var riksdagsledamot för Gävleborgs läns valkrets i första kammaren 1969-1970 och därefter i enkammarriksdagen 1976-1982 samt 1985-1993. Han har varit mycket engagerad i försvarsfrågor och är sedan 1985 ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

(Läs även Hans Lindblads mycket läsvärda artikel i Magasinet Neo)

/ Skipper

--------------------------------------

Jag var under 70-talet och fram till början av 90-talet ledamot i försvarsutskottet och en rad försvarsutredningar. Var bedrövad över slöseri med skattepengar och suboptimeringar inom både militärt och civilt försvar. Det blev dålig effekt av skattepengarna.

Det var fram till Ingvar Carlssons och Bengt Westerbergs försvarsuppgörelse 1987 helt omöjligt att få gehör för tanken att man måste göra en avvägning mellan kvalitet och kvantitet i det militära. Carl Bildt var upprörd över uppgörelsen då han var stark anhängare av konceptet ”sega gubbar”. I valrörelsen 1988 reste han landet runt med budskapet att inget regemente under några förhållanden fick läggas ned. Stig Synnergren och Lennart Ljungs hade som ÖB uppfattningen att viktigast av allt var att behålla de omoderna IB 66-orna, eftersom bara då kunde man fortsätta att utbilda nästan hela den manliga årsklassen. Försvarsförmågan kom för dem i andra hand. Båda helt skrupelfria i valet av metoder för att få igenom sin vilja. FPE-systemet hade tillkommit med motiveringen att skapa en rationell planeringen, men var meningslöst när ÖB valde system utifrån doktrinära låsningar. (Jag har skrivit om detta i många sammanhang.)

Också inom det civila försvaret fanns stora suboptimeringar. Den största bristen gällde sjukvården, både civilt och militärt. Länge gjordes inget för att möta det stora beroendet av engångsprodukter som inte tillverkades i landet. Genom det i jämförelse med andra länder mycket svaga skyddet för svenska förband skulle antalet dödade och skadade i strid ha blivit extremt höga. Ändå nedprioriterades sjuktransporthelikoptrar. Jag jämförde med amerikanska och israeliska bedömningar om att utan fungerande sjukvård går det inte att skapa förbandsmoral i krig.

Samtidigt satsades mycket på beredskapsinsatser rörande teko och skor, trots att veterligen inget land kapitulerat till följd av att alla kläder och skor blivit utnötta. På livsmedelsområdet satsades på att vid behov kunna ställa om jordbruket för i princip evig självförsörjning. Därför lager av bland annat konstgödsel. Men det reella problemet var inte den totala tillgången på livsmedel i landet, Flaskhalsen gällde transporter, eftersom både övre Norrland och storstäderna var beroende av närmast daglig tillförsel. I princip samma orsak som när många svalt ihjäl i Holland i andra världskrigets slutskede. Man förmådde inte distribuera landets livsmedelstillgångar. Svälten i Afrika är ju också en fråga om import och transport.

Suboptimeringarna var en följd av ekonomiska intressen, som jordbruk och tekoindustri, både företag och fack.Tillsammans med berörda myndigheter hade dessa intressen önskan att kapa åt sig så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar.

Jag ogillade starkt att staten också inledde "fredskrislagring" av legeringsmetaller. Det var ju bara ett sätt subventionera stålföretag som därmed kunde strunta i egen lagring, Om det blev brist på någon sådan metall skulle priset naturligtvis på stål gå upp, med stora vinster för den som skaffat sig lager.

Jag var beklämd över det besinnigslösa skyddsrumbyggandet, främst knutet till bostäder. Det verkade som många trodde på upprepningar av andra världskrigets tusenplans räder mot Tyskland, med ostyrda bomber. Men B-2 byggdes i 21 ex, B-1B i100. På rysk sida också liten tillförsel. Ingen sänder så kvalificerade enheter för att anfalla radhusområden i Bollnäs eller Vetlanda. Med hög precision kunde i stället specifika mål slås ut,

Riksdagen borde i tid ha stoppat skyddsrum i bostadshus, utom i direkt anslutning till sannolika mål. I stället borde man ha byggt skydd för nyckelfunktioner som behövde vara igång dygnet runt, vilket ju var mer än som rymdes i berganläggningarna. Men tanken på prioritering var en styggelse för civilförsvarsstyrelsen som var besatt av tanken på maximal kvantitet.

Genom tillkomsten av Televerkets AXE-växlar försvann larmfunktionen till stor del utan att varken Televerket eller Civilförsvarsstyrelsen brydde sig om detta. Men även om larmfunktionen fungerat fanns problem. Om vår radar upptäckte en grupp flygplan österifrån mitt i natten, skulle man då larma över en miljon människor i Stockholmsområdet, för att försöka få ned dem i skyddsrummen (vilket tidsmässigt i praktiken var nästan omöjligt, och springande utomhus var de mindre skyddade än hemma).

Civilförsvarsstyrelsen nöjde sig med en civilförsvarsorganisation bestående av män över 47 år, Dessa gavs ingen utbildning, eftersom ingen i den åldern skulle godta att kallas in för t ex 20 dagar. Jag drev – utifrån liberalernas landsmötesbeslut 1972 om könsneutral totalförsvarsplikt - att man bara borde utbilda så många som behövdes, med differentierade utbildningstider och oberoende av om enheten var militär eller civil. Föreslog därför i en rad försvarsutredningar att staten årligen skulle grundutbilda 2000 i räddningstjänst för att på sikt ha en utbildad organisation om 60 000 med jämn åldersfördelning 20-50 år. Att bygga upp snabbare skulle leda till att hela styrkan snart var klar. och då behövde utbildningen ganska snart läggas ned. Alla andra partier sade nej. En gång på 80-talet gick de ändå med på att förslaget skulle utredas. Men i slutbetänkandet hade de ändrat sig sedan den blivande arméchefen Åke Sagrén förklarade att detta var oförenligt med värnpliktsprincipen. Moderater, socialdemokrater och centerpartister på den tiden tävlade om att vara mest rigida och dogmatiska i värnpliktsfrågan. Frågan om vi hade ett fungerande civilförsvar eller inte ansågs ointressant, eftersom dogmen fick styra.

Hade FP-förslaget godtagits skulle vi för fem år sedan ha haft halva organisationen uppbyggd, alltså 30 000 utbildade i räddningstjänst, i åldrarna 20-35 år. Genom sin utbildning skulle dessa som bonus innebära också en fredstida resurs, vid lokala eller regionala katastrofer och påfrestningar. Då normalt kanske inte genom att mobilisera enheterna utan mer som individvis akut förstärkning av den lokala räddningstjänsten. Jag tvivlar starkt på att riksdagen i ett sådant läge skulle ha avskaffat pliktutbildningen så enkelt som nu gjordes.

Vad gäller skyddsmasker hade jag ett motsvarande resonemang. Det talades ungefär samtidigt alltmer (80-tal) om överraskande anfall, men då måste maskerna rimligen finnas utspridda redan i fredstid. Det sades att om folk hade dem hemma så skulle maskerna kunna skadas. Jättelager förutsatte en fungerande plan för utspridning. Ett mellanalternativ vore lagring på respektive ort. Indelning i t ex rektorsområden, hälsocentraler, socialdistrikt eller postområden, och där någon befintlig organisation fick svara för distribution. I stället valdes alltså stora centrala lager.

I hem och på arbetsplatser nära t ex flygflottiljer, marinbaser och nyckelanläggningar borde skyddsmasker finnas snabbt gripbara. Där behövdes minst två masker per personer, för att de inte skulle behöva bära dem mellan hem och arbete varje dag. (Bara vid akut risk bör väl folk masken ständigt med sig.) Men jag hade svårt att se behovet av skyddsmasker i fjällområden, i glesbygd eller på orter med få sannolika bekämpningsmål. Beslutet om anskaffning av skyddsmasker till hela befolkningen dröjde till dess att andningsskydd för barn tagits fram, vilket var trögt. Det ansågs psykologiskt omöjligt att införa ett statligt skydd mot gas men bara för personer över fyra ¨år. Men beslutet att skaffa masker till hela befolkningen var politiskt lätt att få igenom. De kunde utmålas som handlingskraftigt. Alltså mest en psykologisk insats, och då var frågan om maskerna skulle finnas tillgängliga eller inte ganska ointressant. Alltså ett slags signalpolitik. Civilförsvarsstyrelsen borde ha avstyrkt och hellre begärt att få utbilda räddningsorganisationen. Men myndigheten var alltså inriktad bara på signalpolitik.

Det förekommer gasutsläpp i fredstid, som exempel i Karlskoga, Korsnäsverken utanför Gävle, bangården i Borlänge, På en del håll kan det vara motiverat med skyddsmasker i fred. Men i Sverige blir det alla eller ingen, för optimeringar verkar svåra. Enda undantaget är en del åtgärder i kärnkraftlänen.

Det svenska civilförsvaret utmärktes av tänkande i fyrkanter och ovilja att göra någon form av prioritering. Med ett pennstreck avvecklades sedan begreppen totalförsvar och civilförsvar. Ingen verkade anse att de fyllde någon funktion. Redan suboptimeringarna tidigare visade väl att verksamheten inte togs på allvar.

Hans Lindblad
f.d. riksdagsledamot, Gävle

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Föreställningen att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB räcker att provtrycka mot tanken på att komma från ett verksamhetsområde, bli chef för alltihop och börja favorisera sitt tidigare fögderi – man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmaktens centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den militära förmågan ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initieras och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

 

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security.  We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies.  We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context.  We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få en ordentlig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

 

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97

Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill påstå att den som inte har uppfattat förändringen i säkerhetsläget vid det här laget har gjort ett aktivt val att inte ta del (eller bry sig). Generellt har vi nu en ganska bra bild över en dålig utveckling. Därmed både kan och bör vi lämna probleminventeringsstadiet där svårigheter beskrivs och gå över till hur vi på ett mycket praktiskt plan ska möta dem.

Två saker talar emot en sådan förflyttning i debatten:

Underliggande alla de faktorer och faktum Wolodarski beskriver flyter ett mentalt tillstånd i Sverige, hos allmänhet och politiska beslutsfattare, som fungerar som skyddande fetvadd mot att det elände som beskrivs leder till ytterligare praktiska åtgärder. Tillståndet är en skyddsmekanism som handlar om uppfattningen att det ändå inte kan hända, i vid bemärkelse. Inte här och inte oss. Rationaliteten kommer segra, priset blir helt enkelt för högt, lyder denna grundton i medvetandet. I grunden är det något positivt, vårt fredstillstånd har blivit genetiskt, men det är rent farligt i en flytande gråzon där politiska beslut måste tas i en anda av preemtive strike (jag syftar på hela den samlade krisberedskapen).

Den andra motverkande kraften handlar om reflexerna i svensk offentlighet, hos politik och medier i samverkan. Det hela blir en fråga om partipolitiska positioneringar, vilket t.ex. kan illustreras av Moderaternas reaktion på Löfvens inbjudan till samtal om nationell säkerhetsstrategi – eller i alla fall som de beskrivs. Inför de tal som partiledare och språkrör kommer hålla i Almedalen under veckan, är det ingen vild chansning att påstå att de kommer lägga en del tid på den säkerhetspolitiska utvecklingen och några partier kommer fokusera på svenskt NATO-medlemskap som en följd av det. Det sistnämnda passar fint in i ovan nämnda dramaturgi: För eller emot. Konflikt och position. Och inga jobbiga följdfrågor om budget och finansiering.

Det är naturligtvis både rätt och bra att NATO diskuteras, men det löser inte ett jota nu. Även om en politisk majoritet skulle uppstå rör det sig om år innan säkerhetsgarantierna är på plats. År. Samma sak gäller materiel eller utbildning av de som ska leda Sverige i kris (varesig det gäller trupp eller civila funktioner). Vi ”slåss” med det vi har, så hur ska vi knyta ihop den befintliga förmågan så att den får bäst effekt samtidigt som vi investerar för kunskap, teknik och system som betalar sig efter nästa val(rörelse)? Det vore något för partiledartalen på en ö i det säkerhetspolitiska blickfånget!

Några förslag:

  • Regeringen bör instruera MSB att de får lämna förslag som inte ryms i befintlig ekonomisk ram, när de ska redovisa sitt regeringsuppdrag om stärkt svensk krisberedskapsförmåga.
  • Systemet väntar på regeringens planeringsanvisningar för civilt försvar. Det ska systemet inte behöva vänta längre på.
  • Försvarsplaneringen med Finland bör inledas omedelbart. Om man fortsatt väjer för formellt försvarsförbund får man deklarera att den militära alliansfriheten råder om den politiska ledningen väljer att inte använda planerna, om något inträffar som aktualiserar frågan. Detta bygger på ett starkt förtroende mellan länderna samt säker informationsöverföring.
  • Den mellanparlamentariska relationen måste stärkas, med hänvisning till ovanstående. En gemensam Försvarsberedning tillsätts med uppdraget att redan till årsskiftet redovisa en svensk-finsk manual för hybridkrig och gråzonsproblematik – inkl. respektive lands lagstiftning kring fred och krig och hur det påverkar hur vi delar in och hanterar händelser.
  • Krisberedskapsplanering 2.0 inleds inom ramen för det Nordiska samarbetet, med särskilt fokus på politiskt beslutsfattande och koordinering mellan huvudstäderna, civilt försvar och hybridkrigföring.

Parallellt med detta kan vi ägna oss åt diskussion och debatt om NATO, förstärkningar av Totalförsvaret som behövs nu för att ge effekt om flera år samt hur vi ska hantera den fetvaddseffekt som riskerar att förhindra allt ovanstående.

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens roll och rapportering, samt övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Säkerhetspolitisk ping-pong och fri uppfostran

Kortversion: Reagera i tid så slipper du reagera hårt

Skruttan är allmänt uppkäftig och provokativ vid köksbordet. Pappa biter ihop och ler ansträngt mellan hopbitna tänder i hopp om att illbattingen ska sluta testa alla gränser. Det är nog bara en fas, tänker han, det går snart över; alla barn är väl såhär. Så häller ungen upp mjölk och råkar tappa mjölkglaset över den halvt färdigätna tallriken. Pappan, som redan var på bristningsgränsen, fullständigt exploderar och skäller ut det stackars barnet, oklart för vad. Båda vet att mjölkglaset tappades av misstag. Kraftuttryck används som normalt inte får användas och resultatet av en liten skitgrej blir katastrof och härdsmälta.

Scenariot är säkert inte okänt för föräldrar, men det går ofta att undvika. Det krävs disciplin och kunskap om – i detta fall – barnuppfostran. Men vi ska inte diskutera barnuppfostran utan försvars- och säkerhetspolitik.

Förtroende mellan stater

Säkerhet mellan stater bygger på förtroende. Man behöver inte dela ideologi för att ha ömsesidigt förtroende, men man behöver veta var man har varandra.

Förtroendet över tiden blir viktigare desto längre från varandra två stater är ideologiskt. Anledningen är problemet med spegeltänk. Så länge man delar ideologi och värderingar så ser man den andra staten för vad den är. Men när man har två stater som inte delar värderingar och ideologi så blir det svårare att utvärdera varandra. Man ser konstant en bild som inte stämmer och är präglad av hur man ser sig själv i samma situation. A ser B annorlunda än B ser sig själv varför B blir misstänksam av A:s upplevt orättvisa misstänksamhet.

Även om man har fel bild av någon annan så kan detta fortfarande fungera säkerhetspolitiskt. En bild som är fel men säkerhetspolitiskt positiv är sällan problematisk. Men det går även bra med en negativ bild under förutsättning att den är stabil. Tiden är en stabiliserande faktor. Har det fungerat förut och inget ändrats så fungerar det nog framgent också.

Förändringar lever i tidsdimensionen

Svårigheterna börjar när den upplevda bilden av någon börjar svänga åt det negativa hållet. Problemen här är minst två, det är svårt att förutsäga vart det hela kommer att ta vägen, slutmålet, och en föränderlig bild är svårare att definiera eftersom det finns en tidsaspekt som försvårar samtalet.

Slutmålet för en annan stats förändring är en bedömningssport där man försöker förstå och förutse statsledningens avsikt med den uppfattade svängen. Dock ligger det ofta i svängens natur att dölja avsikten, i alla fall till del, eftersom annars kan kunskapen därom utnyttjas av andra.

Viljeriktning är således svårare att bedöma än nuvarande läge. För att använda Ryssland som exempel så är det ganska enkelt att för kunniga att veta vad de gör just nu samt vilka resurser de har. Men vart de är på väg – deras end game – har bedömts alltifrån svart till vitt, även om demokratiseringsivrarna idag lyser med sin frånvaro eller bytt åsikt.

Korrigera tidigt

I reglersystem är det viktigt att känna till nuvarande läge och sätta in korrigerande åtgärder tidigt.

Ett reglersystem där korrigeringar är proportionella och väldefinierade får mindre svängningar och spårar sällan ur jämfört med system där korrigeringar är plötsliga och stora, så kallade bang bang-system (ingen relation till vapen).

För att kunna göra korrektioner snabbt och proportionellt så krävs att man ser skeendet för vad det är, med minimal fördröjning. Detta blir ett problem i en demokrati om de styrande har olika glasögon när de bedömer skeendet. Risken att korrektioner uteblir helt på grund av låsningar i åsikter är betydlig. Säkerhetspolitik måste utövas med förståelse för det reglersystem det utgör. Bang-bang leder till krig.

Om man navigerar i en flod och båten styrs av en grupp som inbördes har olika åsikter huruvida man ska åka efter höger eller vänster sida så är risken stor att man oavsiktligt hamnar på land.

Svensk försvarspolitik

De senaste två decennierna har svensk försvarspolitik drivits med dålig förståelse för ovanstående resonemang. Detta har lett till kortsiktighet som bäst och rena dumheter, likt amatörernas afton, som sämst.

Sverige har genom åren förlorat förmågan att reagera på omvärldens säkerhetspolitiska indikationer och därigenom ökat risken för ett snabbt och oförutsägbart förlopp i vårt närområde. I stället för att se vart floden svänger och styra därefter så har det diskuterats om i vilken färg båten ska målas och om musiken ska spela när den sjunker.

Hur man ska lösa styrproblemet är komplicerat. Frågan är mer komplicerad än om man ska gå med i NATO eller att återinföra värnplikt. Klart är att det beslutande skiktet först måste förstå hur man bygger säkerhet över tid. Det gör man inte genom fri uppfostran, där alla ska hitta sina egna gränser och själv lära sig att förstå sitt bästa, utan att genom att med kontinuerlig feedback och relevanta korrektioner skapa ömsesidiga förtroenden och väldefinierade säkerhetspolitiska kostnadsmodeller.

Tillbaka till barnuppfostran

Lösningen för familjen i inledningen är liknande. Istället för att hoppas på att problemet löser sig själv, med antingen en undertryckt konflikt eller ett svårhanterligt utbrott, så är det bättre att ha en sund och tydlig eskalering av situationen tills lösningen är billigare än konflikten.

Trygghet byggs genom att alla inblandade vet vad som gäller, nämligen att kostnaden för elakheter kommer snabbt, är tydlig och större än den potentiella vinsten.

Mikael Grev