Kategoriarkiv: Gästinlägg

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning




Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  

Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper


-------------------


Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 


Försvarsbesluten och deras konsekvenser


Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.


Försvarsbesluten 1925 och 1936


1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.


Försvarsbeslutet 1942


Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.



Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)






Försvarsbeslutet 1948


En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.



Försvarsbeslutet 1958


Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)



Försvarsbeslutet 1963


I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.



Försvarsbeslutet 1968


Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.



Försvarsbeslutet 1972


Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.



Försvarsbeslutet 1977


Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).



Försvarsbeslutet 1982


Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.



Försvarsbeslutet 1987


Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.



Försvarsbeslutet 1992


Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.



Försvarsbeslutet 1996


Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.



Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”


Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.



Försvarsbeslutet 2004


Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.



Odenberg går – Tolgfors tar över


Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.



Försvarsbeslutet 2009


Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).



Enveckas-försvaret…


Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.



Analys och slutsatser


Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.


Figur 1 Analysmodell


I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst - även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 


Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas


Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

-------------------------------


Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 

Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?



Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.


Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser


Systemets undermåliga förmåga?

Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.

                              
ArtE 740 med 2D-antenn
ArtE 740 med 3D-antenn





Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad - ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.


Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?

Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.



Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?

Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.



Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.



Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder? 

Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.


Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon

Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.


Avslutande ord

Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant




------------------------------

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:

”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”

Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland

/ Skipper





Gästinlägg: Svensk sjöminröjning



Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat.  Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

--------------

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.


Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal - Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.


Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.


Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift - Hot - Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan... Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.


Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.


Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.


Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.


Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

Gästinlägg: Michael Zell



Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.

Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper


----------------------------------------

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…


Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––


Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.


Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

- Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

- Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

- Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

– Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Gästinlägg: Bör minnesmonument respekteras?


Bör minnesmonument respekteras? Frågeställningen är relevant efter att Dagens Nyheter arrangerade sin årliga konsert i anslutning till veteranmonumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Enligt Blekinge Läns Tidning har monumentet använts som läktare och avlastningsplats under konserten. Arrangören har därutöver haft den goda smaken att positionera bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet.

Det är förståeligt att intresseorganisationen Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) reagerade kraftfullt mot vad de beskriver som en återkommande kränkning av monumentets värdighet, för tredje året i rad. Underlåtenheten att respektfullt uppehålla sig i anslutning till monumentet fordrar en tydligare inramning av hedersplatsen, ett förslag SVF framförde redan 2013 till Försvarsmakten och Kungliga Djurgårdsförvaltningen som upplåter marken.

Hanteringen av svenska utlandsveteraner har varit och är fortsatt undermålig. Den politiska uppbackningen av riksdagsbeslut är närmast obefintlig. Inte nog med att folkvalda underlåter att nämna varför svenskar skickas till oroshärdar, Stockholm stad går steget längre med offentliggörandet av en handlingsplan där inkluderande strategier arbetas fram för människor som kränker mänskliga rättigheter men inte för de utlandsveteraner som värnat dem. Genom tiderna har över 100 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i fredsfrämjande insatser. Det minsta man kan begära är att hedersplatsen som sedan 2013 utgör en plats för veteranernas samlade erfarenheter och upplevelser, behandlas med vördnad och respekt.

Bild från 2013
Men detta verkar vara för svårt. Kungliga Djurgårdsförvaltningen upplåter marken. Utlandsveteranernas minnesmonument hanteras därefter skrupelfritt när kommersiella tillställningar och publika evenemang använder platsen som läktare och avlastningsplats, ofta med nedskräpning som följd. Vid flertalet tillfällen har fotavtryck påträffats på de bänkar som bär, för veteraner och deras anhöriga, laddade budskap. För veteransamhället medger de ingraverade förkunnelserna en stunds reflektion och åminnelse kring de uppoffringar det svenska riksdagsbeslutet att värna mänskliga rättigheter utanför Sveriges gränser fordrar.

Det är inte Dagens Nyheters fel att Kungliga Djurgårdsförvaltningen så omdömeslöst upplåter marken kring och runt minnesmonumentet. Däremot torde en av Sveriges inflytelserikaste morgontidningar kunna uppbringa tillräckligt med tankekraft för att inte vanära en hedersplats. Tanken var aldrig att monumentet skulle utgöra läktare eller avlastningsplats. Inte heller var avsikten att monumentet skulle fullgöra en transportsträcka till bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet, vilket blir följdeffekten när platsen nyttjas som läktare.

Granskar man den grafik Dagens Nyheter publicerade inför konserten framgår det att flertalet bajamajor var placerade strax utanför Sjöhistoriska museet. Varför det fanns ett påtryckande behov att även placera bajamajor i närheten av monumentet är höljt i dunkel, särskilt då det uppenbarligen redan fanns en lämplig och förmedlad plats för buktömning.

Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Dagens Nyheter är skyldiga veteransamhället en ursäkt. Det är inte att behandla vare sig veteraner eller deras anhöriga på ett respektfullt sätt, det talar snarare för det motsatta. Är det rimligt att använda veteranmonumentet som läktare eller avlastningsplats? Dagens Nyheter är svaret skyldig.

(Wiseman anmärkning: Även Dagens media uppmärksammade i veckan kritiken mot DN) 



Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys

Gästinlägg: Alliansfriheten har tjänat oss väl

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll


Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria - och i kris och krig neutrala - avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss". Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: "Alliansfriheten har tjänat freden väl", men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning - med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar - eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan - solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare - trots svårt ekonomiskt läge - och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination - en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila - flera gånger antalet innevånare i Sverige - dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede - om Hitler vunnit - och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:




Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa - för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Vänligen,

Mikael Grev

Följ på Twitter för liknande tankar.

Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism

Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.

/C



Foto:Joakim Berndes, Compfight Creative Commons


Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.

Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.

Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.

Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?

Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.

Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.



David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi

Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell.

Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhets politik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden.

Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen. Spelkortet kortet som spelledaren hade dragit ur högen till Hultqvist var: ”Försvarsbeslut 2015”.

Med stolthet redogjorde härförare Hultqvist för spelkortets innebörd och stannade ofta i hur B R E D** överenskommelsen blev. Fantastiska 70% av riksdagens mandat var minsann representerade. Vänster- och Miljöpartiet nickade instämmande, kanske för att hålla sig vakna, då försvarsfrågan är hemsk och bör inte få finnas i vår värld.

I samma andetag som Hultqvist sa: ”Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre”, så började handikapporganisationerna i fjärran land att rasa. Höja tröskeln i ett land som har handikappanpassat (läs avvecklat) alla försvarsrelaterade verksamheter? Lugn bara lugn, tröskeln känns inte hög när ni kommer över Östersjön och landstiger med era Dödspansarvagnsrullstolar. Boverkets normer kommer att följas och en särskild utredning ska titta på just tröskelns höjd (då frågan är ohanterbar så skjuts frågan lägligt till materielutredningen). Som någon senare sa efter presskonferensen: ”Det får nästa generations försvarspolitiker hantera 2020” Det kallar jag ansvar och att stå upp för Sverige.

Det dragna spelkortet skickades raskt vidare av Hultqvist till de andra deltagarna i panelen bestående av andra prat- och färgglada papegojor (Blå, grön och röd av arten lat. PapegojusTommapratus) där alla öste beundran över flockens fina fjädrar och hur B R E D överenskommelsen var. En papegoja var särdeles nöjd att det skulle köpas ammunition till soldaterna ty det var bra minsann. Gud förbjude, ska vi verkligen ha en sådan hotfullt offensiv förmåga i försvarsmakten kan man stilla undra?

Nu till det där med pengar, en värdslig sak i sammanhanget, då 70% av riksdagens mandat uppenbarligen INTE har förstått den krassa verkligheten. Det pågår faktiskt ett Krig i Europa. Det verkar som Riksdagen och framförallt Skaraborgs politiska lokalföreningar tror sig vara så säkra att nödvändig finansiering kan reduceras till endast 25% av vad den mest insatte rådgivaren(ÖB) rekommenderar. Försvarsberedningens kristallkula, KrisK15, som gissningsvis varit delaktig i beslutet torde vara av så god kvalitet att den placeras hos StriC i Bålsta, så vi i den framtida finansiellt anorektiska försvarsmakten slipper starta incident roten i onödan. En ren besparing.

När det dragna spelkortet passerat alla färglada papegojors klor, så kastades kortet till marken och flocken flög ut i sin naturliga miljö i verkligheten. Där man fortsatte man att lovorda spelomgången med att främst svara på frågor som inte ställts och framförallt beskriva den B R E D A satsningen. Satsningen som minsann var mycket bättre än vad det skulle ha varit om just sin färg på fjäderskruden inte hade varit med och bestämt. Att satsningen är otillräcklig är nödvändigtvis inte viktigt att tala om på en sådan euforisk tillställning.

Vi vanliga människor kan stilla undra hur många av ledamöterna i Riksdagen skulle köpa en flytväst anpassad för en person vägande 20kg när man själv väger 80kg med motivering att den var mycket billigare?

Det är det vi pratar om, en säkerhetsfunktion, som om den är illa anpassad så fungerar den inte och utmynnar i värsta fall i döden. Ett ganska enkelt övervägande för en lekman. I landet lagom ska väljarna erhålla flytvästen med för låg bärighet, fast först om 4-5år.

Tro mig kära vänner, fysikens lagar upphör inte att gälla bara för att man inte vill betala för den rätt anpassade flytväst som rekommenderas av livräddningssällskapet (läs ÖB).

I spelet rappakalja är det nu kortet ”Blåsta” som dras av spelledaren och skickas vidare… till oss väljare. Hur ska vi trovärdigt förklara för våra barn och barnbarn att det är dessa politiker vi anförtror vår gemensamma säkerhet till. Jag själv går bet och ber ödmjukt våra folkvalda om hjälp på vägen.

Kära försvarspolitiker, kan ni se era barn och barnbarn i ögonen och säga att de inte är värda det bästa försvar vi kan ge, utan bara hälften av den lägsta nivån som ni blev rekommenderade. 

Ansvaret ÄR Ert – Lidandet blir Vårt.

/Håkan

* Rappakalja är ett sällskapsspel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord.

** Den vetenskapligt intresserade inser direkt att B R E D D E N på överenskommelsen är direkt proportionerlig till den längsta sidan på Finansministerns tomma lada.


Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket "allt för fältförbanden". Visa nu att detta fortfarande är fallet!


Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.


Security Sanity

Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns "vanliga människor" i Sverige som - på riktigt - är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper

-----------------------

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.


Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Hej Mattias!

Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på - minst lika allvarlig.

Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande - målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats

Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!


Med vänlig hälsning

Mikael Jansson (SD)

Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet

Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.


Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.

Hej!
Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.

Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.

Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.

Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.

I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.

Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?

Jag vill avsluta med att önska mig några saker:

1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.

2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.

3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.

4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.


Med vänlig hälsning
Mattias Lagerqvist

Gästinlägg: Kanonen på Gotland

Nedanstående text är en kommentar till föregående inlägg. Försvarspolitiken kan behövas lättas upp med ett något ironiskt/humoristiskt/sarkastiskt inslag mitt i allt allvar. Därför fick kommentaren istället bli ett gästinlägg  / Skipper

-----------


Agendan är dock uppenbar". Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.

Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den "nya" omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)

FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.

Centern vill givetvis tillsätta minst en utredning och en analysgrupp.

Vänsterpartiet tycker inte om kanoner och om det skall finnas en så ska den peka åt ett annat håll.

MP vill göra hela ön till ett natura 2000-område och där växer inga kanoner. Dessutom vill man minska på tillträdet till stränderna vid sjöfåglarnas häckningstider.

Fp vill ha en kanon genast och reser runt på landets museer och letar "lågt hängande frukter".

Efter att ha konsulterat finansen ser inte de nya Moderaterna något behov till ett sådant särintresse. Vem kan vara intresserad av Gotland när det inte är Almedalsvecka? Flytta veckan till Grästorp och gläd Skaraborgarna.

Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.

KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.

S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?

Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.

Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.

V inget.
MP inget.
C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.
Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.
De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.
Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.
S vill men förmågan brister.
ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.

När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)


F.d. Teaterdirektören.

P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.

P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?

Gästinlägg: Uniformen står för säkerhet

I förra veckan sändes reportaget Hotbild mot försvaret i Sveriges Radio. I detta uppgavs en hotbild föreligga mot personal inom Försvarsmakten och att de anställda fått instruktionen att ”tänka efter” om de ska uppträda offentligt i uniform. Som bakgrund hänvisades till en intern diskussion mellan överbefälhavaren och förbandscheferna. Den efterföljande debatten föranledde ett förtydligande från Försvarsmakten angående att bära uniform på allmän plats. Men frågan är tyvärr varken ny eller avslutad.

Även om hotbilder kan variera så vittnar debatten om en splittrad bild inom olika delar av Försvarsmakten, både avseende det faktiska läget samt hur detta skall bemötas. Att från myndigheten säga: ”Nej det saknas specifik hotbild, men ja det kan vara farligt” är i sig motsägande. Att sedan inte konkretisera hotbilden mot medarbetarna men samtidigt råda dem att avgöra själv är olyckligt. Om inte ens våra högsta chefer entydigt kan säga vilken hotbild vi ska bemöta och hur, kan vi då verkligen förvänta oss att enskilda medarbetare skall kunna göra det?

Ett annat argument som stundtals hörs är att enskilda eller grupper kan ”störa sig” eller bli provocerade av att se människor i uniform. Denna del av reportaget togs bort från Sveriges Radios hemsida under onsdagen, men det är tyvärr inte första gången det framförts. Även om det är oklart varför någon skulle bli provocerad av att se sitt eget lands soldater är det desto tydligare att det inte kan vara en anledning för försvaret att anpassa sig.

Det finns två centrala aspekter av uniformsfrågan. Den första rör det faktiska läget. Vi har inte råd att vara naiva, vår personal och vår verksamhet är av intresse både för främmande nationer och för andra grupperingar. Men att gömma sig för hot är inte rätt väg att gå. Tvärtom borde förstärkt skydd av våra anläggningar eller att åter beordra nyckelpersonal att förvara sitt tjänstevapen i hemmet vara mer självklara åtgärder.

Den andra aspekten är en effekt av den första, och ur flera hänseenden ännu viktigare; vilka signaler vårt agerande sänder. Den österrikiske psykologen Paul Watzlawick, en legend inom kommunikationsteori, sade de bevingade orden "Man kan inte inte kommunicera". Han underströk att alla former av agerande (eller frånvaron av det) sänder signaler, både inom den egna organisationen men även till allmänhet och omvärld.

Att inte bära uniform offentligt på grund av att rikets fiender kan komma att försöka göra dig illa är en farlig del av en Nederlagsdoktrin. Signalen till omvärlden riskerar att bli ödesdiger; om bara antydan om ett hot är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, hur ska de då reagera vid en verklig konflikt? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Vi lever i en tid av oro där det är avgörande att våra soldater och sjömän utstrålar styrka, säkerhet och trygghet. Rådet till de anställda borde varit omvänt: Bär uniform ofta och med stolthet. Ni utgör den yttersta garantin för landets säkerhet, ju sämre läget i nationen blir desto viktigare är det att ni fortsätter bära uniformen rakryggat.

David Bergman
Kapten / doktorand i psykologi

Gästinlägg: Vad är värt att försvara?

Gästinlägg från civilanställda i Försvarsmakten har hittills lyst med sin frånvaro på bloggen, men här kommer äntligen ett sådant signerat Eleanor Wiklund som är lärare på Sjöstridsskolan i Karlskrona.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––


Vad är värt att försvara?

Visst har det väl hänt att jag känt suget av att få skriva av mig mina tankar och funderingar om vårt försvar och vår försvarspolitik. Men det finns så många andra som gjort, och gör, detta på föredömligt sätt och därför har det aldrig blivit av. Så varför har jag nu plötsligt bestämt mig för att skriva något som rör just försvaret av vårt land?

För det första vill jag göra klart att även om jag är anställd av Försvarsmakten, så är det i första hand som bekymrad och engagerad medborgare i landet Sverige samt försvarsvän i stort som jag skriver detta inlägg i den pågående debatten.

Fast kanske vore det bättre att se detta som ett öppet brev. Ett brev som jag vill rikta till alla er andra som också är medborgare i vårt land, oavsett om du bor i storstan eller på landsbygden, om du jobbar i kassan på ICA, som förskolelärare, i den lokala pizzerian eller som chef på ett IT-företag. Var du än befinner dig och vad du än gör så skulle jag vilja be dig om en sak.
Ta en liten stund och fundera på vad i vårt land och vad i vårt samhälle som du, när det kommer till kritan, verkligen värdesätter. De fundamentala och grundläggande byggstenarna som om de inte fanns, skulle göra vårt land till något helt annat än det land som vi är vana vid att leva i.

Vad kom du fram till? Var det dina barns rätt till fri utbildning? Din mormor som kunde få en ny höftled när hennes gamla var utsliten? Din homosexuella brors möjlighet att visa sin kärlek till sin partner öppet? Din bästa väns möjlighet att utöva sin religion oavsett trosuppfattning? Din granne som fick en bostad och en väg in i samhället efter att ha flytt från ett krig som rasar i en annan del av vår värld? Eller var det din kusin, djupt engagerad i kvinnors rätt, som obehindrat kunde delta i en aktion som fördömer mäns våld mot kvinnor?

Det här är nämligen några av alla de saker som vi i vårt land allt för ofta tar för givet. Det som vi egentligen menar när vi pratar om demokrati. Rätten att få leva i ett samhälle där man får tycka olika, vara olika, men ändå behandlas på ett respektfullt sätt. Ett samhälle som tar hand om oss när vi själva inte kan, som ger oss förutsättningarna för ett bra liv.
Och ja, jag är medveten om att även vårt samhälle inte är perfekt och att det finns ett flertal områden där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Men ändå, visst är vårt land rätt fantastiskt?!

Och det är just det som är pudelns kärna. Vi, som land, har haft möjligheten att under århundraden bygga upp just det samhället vi lever i idag. Jag vill påstå att en oerhört viktig orsak till detta är att vi har haft ett starkt försvar som utgjort en förutsättning för att våra politiker i sin tur har kunnat föra en politik som hållit oss utanför krig.

Men vårt försvar är bara så starkt som vi bygger det. För det krävs engagemang, och det engagemanget börjar hos oss, medborgarna. Våra politiker väljer vi för att de ska agera i vårt intresse. Om vi inte visar att vi lägger stor vikt vid våra demokratiska värderingar och försvaret av dessa så kommer sagda politiker inte heller att vilja avvara några resurser ur statsbudgeten för att skapa det starka försvar vi så väl behöver.

Så jag vill be dig, medborgare i landet Sverige, att börja visa ditt engagemang. Prata med människor runt omkring dig, väck en debatt om samhällets grundläggande värderingar och hur dessa försvaras. Fråga dina politiker, oavsett partitillhörighet, hur de ställer sig till dessa frågor.

För det är ändå vi, medborgarna, som bör visa vad vi värdesätter i vårt samhälle och att vi bryr oss om att Sverige ska fortsätta vara ett land som har möjligheten att försvara dessa värderingar.

För att lyckas med detta behöver fler, än de redan idag initierade, skapa sig en uppfattning om försvaret av vårt land och börja sätta press på våra politiker för att visa att det här är en fråga som rör oss alla.


Eleanor Wiklund

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.


Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” - Lao Tzu - kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt - och ibland rent av löjligt - så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.


Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum - och i förlängningen vårt land - mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.


Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser - inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt - dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands - så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.


Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har - eller tänker skaffa - luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).


Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).


Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser - och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet - är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp - om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.


Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.



En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.


Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.


Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.



Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.


Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.


Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 


Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.


Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve


Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– "DDrilog", specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– "Ursäkta röran vi bygger om" av Mattias Lagerkvist
– "Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?" av Niklas "Skipper" Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson