Kategoriarkiv: kustbevakningen

Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?



Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.

Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.

I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi.  Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu...

Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen? 

Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen.  När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.

– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.

Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.

Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.

Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.

Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift...

Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här.  Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:

- Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.

- Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen.  Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.

- Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).

Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.

KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.

Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg - åt fel håll - genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet "att sila mygg och svälja kameler" har sällan varit mer passande.


--------------------------------------

Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.

"Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ..... Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats."


Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.

"Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet."

Ytterligare ett och ett halvt år senare, dvs i december 2014 så skrev media att en flytt nu är nära, men inte heller denna gång blev det något av den saken.

Det skulle dröja nästan ytterligare ett år, nämligen till september 2015 innan det hände något. Då skrev media att Amfitrite hade flyttat in till örlogshamnen.

Men den vistelsen blev inte långvarig, trots alla mudderarbeten och trots den för Kustbevakningen nybyggda kajen. För plötsligt kom man på att bottendjupet inte var tillräckligt. man lämnade således sin nybyggda kajplats och gick tillbaka till den gamla i handelshamnen igen.

"Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning."

Nu förhåller det sig på det viset att det nämnda grundet (på 5,5 meters djup) inte på något sätt var nytt. Det återfinns i alla sjökort, dessutom fritt tillgängligt via Eniro webben. Som navigatör med över 15 års erfarenhet så kan jag inte riktigt se problemet. På bilden nedan (sjökortsutdrag från Eniro) illustreras inseglingen till/från den aktuella kajplatsen. Det ligger även en mätvektor som visar att passgen mellan 6-meterskurvorna är 97 meter bred, och man går där på rak kurs till/från kajplatsen. 

KBV 003 Amfitrite har ett normalt djupgående på fem meter, är 81 meter lång och 16 meter bred. Vid passage på rak kurs har man således 2,5 fartygsbredders marginal på varje sida. Det finns således även utrymme att passera på tvären med åtta meters marginal i för och akter, även om det inte är en manöver att rekommendera.



Min enda bedömning av alla dessa turer, sammantaget med den tidigare uttryckta oviljan till mer samarbete och än mindre till en sammanslagning, är att man från KBV sida helt enkelt har en allmän ovilja att samlokaliserar med marinen. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten lär vi aldrig få veta, men tidigare samordningsförsök avseende lokaler för utbildning har även det runnit ut i sanden.

Jag konstaterar att det verkar vara fritt valt ämne huruvida man ska samordna sig eller inte, eftersom politikerna inte ställer några krav inom just detta område samtidigt som man är väldigt detaljerad i styrningen inom andra områden. Är det ren och skär okunskap?


-------------------------

För övrigt så passar jag på att tipsa om att läsa mina krönikor från föregående vecka i både BLT och i SvD om ni inte redan har gjort det.





BLT Krönika: Integrera Kustbevakningen i Marinen

I dag skriver jag en krönika på BLT ledarsida som avhandlar samverkan mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen, eller rättare sagt avsaknad av tydliga riktlinjer för samverkan.

Under året är det planerat att Försvarsmakten och Kustbevakningen ska öva tillsammans. Det är ett steg på rätt väg, men det krävs betydligt mer än så för att på ett effektivt sätt samordna statens maritima resurser på ett optimalt sätt. Redan idag så finns viss samverkan mellan Kustbevakningsflyget och Marinen, men även detta skulle kunna utvecklas ytterligare. I dag är Marinen och Kustbevakningens i stort sett obefintlig. Man saknar gemensamma lednings- och sambandssystem vilket att all eventuell samverkan kommer att ske på talat radiosamband. Ohållbart om det ska fungera i högre konfliktnivåer.

I Almedalen sommaren 2012 presenterade utredaren Jan Hyllander sin utredning Maritim samverkan (SOU 2012:48). Då hölls också ett intressant seminarium där både Försvarsmakten och Kustbevakningen deltog. Kustbevakningens representant var inte alls nöjd med utredarens förslag. Inte heller senare när ledande befattningshavare intervjuades så uttryckte man sig särskilt positivt.

Utredaren Jan Hyllander kom i sin utredning fram till samma slutsats som jag själv kommer fram till. Så här sammanfattas ett av förslagen.
Förslaget innebär att skapa ett samlat Sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. Mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, bedömningar av utmaningar och hot, myndigheternas näraliggande och delvis överlappande uppgifter, likartade resurser samt utvecklingspotentialen i myndigheternas samverkan, är det utredarens bedömning att statens maritima verksamhet på sikt kan bedrivas mer effektivt om Kustbevakningen och Marinen integreras till ett samlat Sjöförsvar inom ramen för en myndighet.

Tyvärr finns det ett stort motstånd till alla sådana förslag inom KBV. Ur en aspekt är det fullt begripligt, men det kan inte finnas ett självändamål att vara fristående. Som skattebetalare så kan jag tycka att ett ökat krav på samordning är fullt naturligt, för att på sikt följa utredarens råd och skapa ett samlat sjöförsvar.

Gästinlägg: Inspektören – Marin sotdöd

Häromdagen publicerade vi ett gästinlägg från Inspektören. Det var ett järvt inlägg som väckt upprördhet och ilska på sociala media och bloggar. Det är förståeligt då idén som presenterades var helt utanför den vanliga boxen, vilket säkert hade sitt syfte.
Här kommer Inspektörens uppföljning:

/C


__________________________________________________________________________


Marin sotdöd, upprustning eller något helt annat

Jag skall i detta inlägg fortsätta att utveckla mina tankar om den svenska Marinens kommande utmaningar och på detta sätt inbjuda till debatt i ämnet.
Påpekar att min utgångspunkt inte är dagens läge utan en möjlig situation bortom 2024.

Det finns enl. mig 3 st scenarion för den svenska Marinens vidare öden. Dessa är:

  1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren. Jämfört med den omsättning som rådde på 1980 och 1990-talen är den nuvarande situationen mycket oroväckande med ett flertal stridsfartyg som sjösatts mellan 1981-97(ej Visby) och där man är i skriande behov av att påbörja omsättning. Amfibiekårens båtar modifieras till del men detta är inte tillräckligt. Robotarna 15 och 17 börjar få ett antal år på nacken och ingen omsättning i sikte. Utan att veta så mycket om indirekt eld så säger mina obsoleta kunskaper från värnplikten att understöd med något grövre än 81 mm granatkastare är att föredra vid amfibiestrid i skärgården. Sålunda ytterligare ett område som kräver resurser. Här är frågan när blir Marinen bara en dyr båtklubb med ringa stridsvärde? ÖB sade i Almedalen 2012 att det kan bli frågan om att ta bort försvarsgrenar och jag tror knappast att det var Armén han avsåg.
Ett ytterligare hot i detta scenario är de av politikerna omhuldade tidvis tjänstgörande samt personal ur frivilligorganisationer. Ingen skugga över dessa men i min värld så är sjöfolket på marinens stridsfartyg professionella individer som inte kan ersättas med ovan nämnda kategorier men i tider av anslag på fortsatt låg nivå kan idéerna om sådan bemanning av stridsfartygen komma upp vilket knappast gagnar fartygens effektivitet.


  1. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen. Detta känns som ren utopi ur en politisk synvinkel men är med tanke på ledtiderna för projektering, beställning, tillverkning, leverans och driftsättning en nödvändighet om vi skall ha en fungerande marin år 2025. Tyvärr kommer debaclet med varvet nere i Karlskrona kommer ju inte att skynda på nybyggnationen direkt även om jag håller med FMV i sitt agerande. Dessutom måste Marinens numerär i kölar räknat kraftfullt ökas. Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag inte på Marinen som invasionsförsvar primärt utan med sjöfartsskydd som huvuduppgift. Denna uppgift tarvar betydligt fler kölar än invasionsförsvar. 

  1. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel. Här handlar det om ett mycket stort förändringsarbete för att skapa en ”Kustbevakning med extra allt” Fram till 1994 ingick Kustbevakningen i Marinens krigsorganisation (Minkrigsavdelningen) och vissa kustbevakningsfartyg var utrustade med militära sjökort, militär radio och kryptoutrustning, uv-robotar och skrovfasta sonarer samt att man övade tillsammans.
Den kraftfulla ryska upprustningen talar emot detta alternativ men då måste den mötas med alternativ två.



Självklart vore alternativ två det allra bästa men samtidigt det minst troliga.
Återkommer till frågan var går smärtgränsen då det är rent slöseri att ha kvar Marinen?
Vilken verkan vill statsmakten ha till sjöss både ur militär såväl som brottsbekämpande synvinkel? 
Skall en organisation eller stat som vill sätta press på Sverige verkligen ges möjligheten att skapa svårigheter för landets försörjning genom att relativt riskfritt kunna agera mot vår handelssjöfart eller skall vi skapa verktyg i form av effektiva sjö, flyg och landresurser för att kunna försvåra detta.


Mig ter sig en återgång till förhållandet mellan Marinen och Kustbevakningen som det var innan 1994 som det naturliga med då kräver det en rejäl upprustning av Marinen annars måste man hitta på något helt nytt när det gäller statens våldsutövande på havet bortom 2025.
Vi måste ta denna debatten nu och inte om 10 år när vi om inget görs nu står inför fullbordat faktum och våra sjöoperativa förmågor är det som nuvarande Kustbevakningen och det marina hemvärnet kan leverera.

Inspektören.



Gästinlägg: Avveckla marinen

Det här gästinlägget kan förhoppningsvis väcka lite tankar och idéer, spektakulärt som det är. Fritt tänkande är fräscht och mitt budskap är: Fundera på det som Inspektören skriver, ge honom en chans. Det finns saker som går att göra bättre än idag.

/C
_______________________________________________________________________________


Avveckla Marinen - en sjöfartsmässig vinst?

Att den Svenska Marinen befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ur ekonomisk synvinkel är tämligen uppenbart för alla som följer Marinens verksamhet på hemsidor och bloggar.
Jag vill med denna artikel lyfta frågan om det finns något bättre sätt att hantera de ca 7 miljarder som är Marinens totala årsbudget.

Den svenska Marinen och då främst det som tidigare benämndes Flottan har som huvudsaklig uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. I fred skall Marinen leverera sjöläget till Kustbevakningen som har ansvaret för att samordna den civila sjöläges informationen och fördela sjöläget till civila myndigheter för deras behov.

Sjöläget fås från Marinens två sjöbevakningscentraler(Göteborg och Muskö) och hanteras i Kustbevakningens två regionala ledningar(Göteborg och Stockholm)
Här kan man fråga sig vad som skiljer militär och civil sjölägesinformation?
Förmodligen inget eftersom kravet på den civila sjölägesinformationen styrs av krav genom Schengen-överenskommelsen och sätter sålunda de grundläggande kravet för all sjöövervakning av svenskt territorium.


Här kan jag skönja en samordningsvinst. Slå ihop dessa centraler under Kustbevakningen eftersom samordningsansvaret redan ligger på denna myndighet.
Att en betydande del av informationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget gör en sådan samordning än mer aktuell.

Beträffande fartygsbeståndet är det betydligt bättre ställt i Kustbevakningen än i Marinen. Om jag räknat rätt så är med inneliggande beställningar modernaste stridsfartygen(Visby-klassen) år 2024 18-22 år gamla.

Är det då nog idé att satsa de enorma summor det krävs på att skapa i princip en helt ny flotta?
Nej anser jag då Marinen i sin helhet är ett begränsat verktyg för den som vill ha kontroll på sjöfarten kring landets kuster. Mitt förslag är att avveckla Marinen och lägga del av resurserna på Kustbevakningen istället. Vi behöver minska antalet myndigheter på sjön och detta anser jag vara det naturligast sättet och det är nu rätt tidpunkt.

Kustbevakningen utför idag bekämpning av kriminalitet till sjöss, gränskontroll och skulle även med tillförsel av små medel kunna hantera hävdandet av territoriet. Att lägga resurser på en utarmad marin som bara skall användas för militärt våld förutom hävdandet av territoriell integritet när detta behov är tämligen litet då våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO.


En kustbevakning med något utökade uppgifter som minröjning och aggressiv bordning torde kunna lösa ett avsevärt bredare spektrum av uppgifter till lägre kostnad än vad Marinen och Kustbevakningen kostar tillsammans idag.
De internationella insatserna som efterfrågas till sjöss är brottsbekämpning och uppbyggnad av lokal kustbevakning i likhet med EUROCAP NESTOR-programet
De insatser som Marinen gjort i Adenviken skulle lika gärna kunna gjorts med kustbevakningsfartyg samt att med ett bättre nyttjande av statens resurser hade Kustbevakningen kunnat anskaffa fler flygplan och på så vis kunnat göra ännu mer nytta i Indiska Oceanen och i Medelhavet.
  

Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är sjötrafikkontroll, hävdandet av territoriet och minröjning. Dessa uppgifter i neutralitet eller kris kan lika gärna utföras av en myndighet som i sitt dagliga arbete har att hantera tillträde till sjöterritoriet, sjöövervakning och bekämpandet av grov kriminalitet.

Till detta kan läggas skillnaden i attraktionskraft mellan Marinen och Kustbevakningen som arbetsgivare. 2011 sökte 717 personer till kustbevakningsaspirantutbildningens 28 platser.  25% av de antagna var kvinnor Dessa är resultat jag tror Marinen svårligen kan nå upp till och är en bra indikator på att Kustbevakningen långsiktigt kan försörjas med personal av mycket hög kvalitet.

/Inspektören