Kategoriarkiv: Personalförsörjningen

Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!


Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.


Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.



Återbesök i värnpliktsfrågan (uppdaterat 07.00)

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.

Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.

Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:

– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.

– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.

– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.


Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.



Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)

Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.

Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.


I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.

Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men "vissa förband" ska nu vara omedelbart tillgängliga.

Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.

Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.


Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.

Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.

Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors

Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU
Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.


Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.


I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Sälen 2015

På söndag drar Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen igång och jag kommer själv att närvara där. Det finns många som har förhoppningar på konferensen om att det är nu det ska ordning, reda och ökade anslag i försvarspolitiken. Jag är dock av uppfattningen att man inte ska hoppas för mycket. Det finns en överenskommelse i Försvarsberedningen om vart man ska och vilken finansiering som partierna har kommit överens om. Jag tror tyvärr inte den har förändrats, allra minst med tanke på den debattartikel som allianspartiernas försvarspolitiska företrädare hade i NWT i onsdags. Ett nytt utspel i Sälen skulle i så fall markera att dessa hållits ovetande om en ökad anslagsnivå och det skulle kunna ifrågasätta hela Decemberöverenskommelsen, där just försvaret var en av de tre frågor som utpekades att det fanns blocköverskridande samarbete. Jag blir dock glatt överraskad om jag har fel. Jag håller det däremot inte för otroligt att det senare inför att propositionen ska läggas, kommer utspel om ytterligare höjda försvarsanslag. Se till exempel intervjun med Peter Hultqvist i DN idag.

En fråga som dock ligger mer öppen inför försvarsbeslutet senare i vår rör personalförsörjningen, där försvarsminister Peter Hultqvist tidigare talat om att man ska se över möjligheterna att återinföra någon form av värnplikt. Här föreslår jag att man läser Callis Amids artikel i Svensk Tidskrift om behovet av att återinföra såväl värnplikt som civilplikt, men i kombination med ett yrkesförsvar. Mina egna tankar om ligger mycket nära de Amid framför.

En annan rekommenderad läsning är bloggande finländske officeren James Mashiri som efterlyser en öppnare försvarsdebatt i Finland och att man lär av Sverige på den punkten. Tänkvärt även för oss svenskar att få ett perspektiv utifrån. Utan en öppen och transparent debatt, ingen utveckling.

Julkalender 2014: Lucka 22 – Pliktpersonal

För många var det ett mycket efterlängtat besked som kom härom veckan när regeringen meddelade man möjliggör för Försvarsmakten att kalla värnpliktiga till repetitionsutbildning så länge dessa kvarstår i krigsorganisationen. Beslutet att lägga värnplikten helt på is i fredstid och i ett slag ersätta det med anställda personal var enligt min mening ett av de mest överilade som tagit inom försvarspolitiken. Liksom många andra reformer inom försvaret brände man omedelbart broarna bakåt istället för att i lugn takt genomföra en gradvis övergång där man varit mindre exponerad för misstag och friktioner längs vägen. 5 år senare är man dock på väg att ta ett halvt steg tillbaka, när det nu visat sig bli precis så som många av oss varnade för, nämligen att de anställda soldaterna och sjömännen inte skulle stanna så länge som det krävs för att få systemet att gå runt. Istället för den snittid för anställning på 6 år som enligt beslutsunderlaget skulle krävas för att personalförsörjningen skulle gå runt, ligger idag tiden på 4,4 år enligt försvarsminister Peter Hultqvist. Det ska dock nämnas att än så länge har ingen varit anställd hela kontraktet om 8 år, varvid siffran kan komma att ändras ordentligt.

Frågan är då hur man ursprunligen hade tänkt sig att kunna hantera en värnplikt i icke fredstid med tanke på hur man omedelbart ändrade infrastrukturen och stödresurserna. De logement där värnpliktiga tidigare bodde är idag i hög grad ombyggda till kontor eller bättre boende för de anställda soldaterna som är under utbildning. Den organisation som Försvarsmakten idag har intagit och i än högre grad, den som ska intas 2016, är byggd kring krigsförbanden och inget annat. Det finns till skillnad från förut inte längre någon personal som har utbildning som huvuduppgift, utan alla är redan i fredstid placerade på sin respektive befattning i krigsorganisationen. Ett gott exempel på hur detta fungerar ges i senaste numret av Officerstidningen, där personal i staben på 42. minröjningsdivisionen plötsligt får släppa vardagsarbetet för att bemanna upp fartyg. Bra, för fartyget och inte minst för den då pågående insatsen, men inte så lyckat för stabstjänsten.

Att ta emot en större mängd värnpliktiga för grundutbildning när det i så fall börjar dra ihop sig till ofred hade helt enkelt varit görligt. Det hade aldrig fungerat, givet de förutsättningar som uppstått i och med Försvarsmaktens omorganisation på 10-talet.

Nu är dock beslutet fattat om att ge möjlighet att redan i fredstid repetitionsutbilda de värnpliktiga som fortfarande fyller en stor del av krigsorganisationen. Detta hade annars aldrig gått utan att regeringen höjt beredskap – och då hade det sannolikt varit för sent för att ge effekt. Nu kommer det dock dröja till tidigast slutet av 2015 innan någon repetitionsutbildning kan genomföras (vilket i sig får en att fråga sig vilken planering som fanns för att överhuvudtaget kunna genomföra repetitionsutbildning eller återuppta värnplikt). Tills dess har förhoppningsvis Försvarsmakten lyckats avhjälpa ett av de stora problemen med att hantera värnpliktig personal, nämligen hur de ska kunna hanteras i datasystemet PRIO så att de kan registreras, följas upp och få lön och resor på rätt sätt. De gamla databassystemen som hanterade värnpliktiga försvann nämligen mycket snabbt.

Man får nöja sig med att lucka 22 är på väg att tätas, även om det kommer att ta lite tid.


Läsvärt: FOI rapport om systemet med anställda soldater och sjömän från när systemet precis införs. Särskilt läsvärda är raderna om vilket andel unga som skulle behöva anställas i Försvarsmakten för att bemanna upp nuvarande organisation, jämfört med hur det ser ut i andra länder, samt känslighetsanalysen med kostnader om systemet inte skulle fungera enligt plan.

För egen del så undrar jag också vad som hände med alla de unga män som på 90-talet gjorde vapenfri tjänst/civilplikt och utbildades till t.ex. linjereparatörer? Sannolikt har de alla utgått ut krigsorganisationen.


Julkalender 2014: Lucka 3 – Officersutbildningen

Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.

Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.

Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.

Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.


Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.

Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både "billigare och bättre". I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.


Sök officer

Värnplikt igen – ja eller nej?

Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som "dom" håller på med. Det är alla "vi" som utgör landet.

En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.


Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges "ringa" befolkning.


Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.


Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

Vändning vid botten?

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem lär bli en av de större försvarsfrågorna under 2014, då just det nuvarande systemet kommit att bekräfta många av de farhågor som funnits kring ökade kostnader. Argument som viftades bort för fyra år sedan med att det nog skulle lösa sig. Idag har vi ett första facit och det är inte några glädjebesked direkt.

Det är därför klokt agerat av Regeringen att tillsätta en utredare av personalförsörjningssystemet. Klokare hade naturligtivs varit att genomföra utredningarna om yrkesförsvar och värnplikt innan beslut fattades i Riksdagen 2010 istället för att utredningarna kom att levereras ca ett år efter beslutet. Det skulle också dröja flera år innan nödvändiga lagrum beslutats för att möjliggöra vissa delar av personalförsörjningssystemet.

Yrkesförsvaret i sin nuvarande form är redan nu ännu en "gökunge" inom försvarsbudgeten. De ursprungliga kalkylerna som Försvarsmakten levererade inför Inriktningspropositionen 09 och belslutet om att lägga värnplikten på is i fredstid, talade om månadslön för soldater på 17 000 kr, 15 % avgångar under GMU och årliga förtida avgångar bland anställda soldater om 2,5 %.

För att frigöra medel till de ökade personalkostnaderna pekade Försvarsmakten i sitt underlag (HKV 23 383:51503 2009-01-30) inför inriktningspropositionen på att det skulle krävas förändringar i grundorganisationen som riksdag och regering var tvungna att besluta om. Som bekant har inga grundorganisatoriska förändring skett sedan 2009.

FOI uppskattade i november 2010 i sin rapport om det nya personalförsörjningssystemet (Riksdagens beslut om värnplikten fattades maj 2010) att kostnaderna mycket väl skulle kunna bli 1-1,5 mdr kr dyrare årligen än planerat. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors var inte värst pigg på att diskutera vad FOI kommit fram till annat än i svepande ordalag om rationaliseringseffekter som ej vägts in.

FOI konstaterade i sin rapport att variationer utifrån Försvarsmaktens kalkyl för personalförsörjningen skulle kunna bli mycket dyrbara. I känslighetsanalysen användes bland annat följande kostnadssiffror:
                                                                                               Kort sikt      Lång sikt
1 % förändring i avgångar under utbildning (GMU)  15 mkr         30 mkr
1 % förändring i årliga avgångar under kontrakt        45 mkr         90 mkr
1 år förändring i genomsnittlig kontraktstid                95 mkr         195 mkr
1000 kr förändring i månadslön (17 000 kr)              185 mkr        185 mkr

I FOI rapport redovisades ett "worst case"-scenario om 30 % avgångar under GMU, 10 % förtida avgångar per år under kontraktstid och en genomsnittlig kontraktstid på 6 år för både GSS/K och GSS/T.

I veckan kom siffrorna för 2013. Ännu har Försvarsmakten inte presenterat någon prognosticerad genomsnittligt kontraktstid. Förlusterna under GMU i form av personer som ej går vidare till anställning uppgår i snitt till 40 %. Vad gäller anställda GSS/K så sjönk de förtida avgångarna från 19 % år 2012 till 15 %. Glädjande var här att fler soldater återkom som GSS/T. Under 2012 höjdes också soldatlöner med 1000 kr till en lägstalön om 18 000 kr.

Sammantaget handlar det alltså om flera miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med de kalkyler som användes då besluten om det nya personalförsörjningssystemet fattades.

Konsekvenserna blir mycket kännbara. Allt tyder på att 2014 kommer att bli ett mycket knapert år inom Försvarsmakten där verksamheten kommer att gå på sparlåga likt de svåraste åren under 00-talet. Det här riskerar att späda på den redan besvärliga personalsituationen då en givande verksamhet är ett av de bästa sätten att behålla personal. Den största fördelen med ett yrkesförsvar, att ha en ständigt gripbar och välutbildad personal, fallerar också då man varken har råd att öva den och ej heller har möjlighet att öva den då personal i alltför hög takt roteras in och ut ur förbanden. Tiden rinner också hastigt iväg nu för möjligheten att implementera en effektiv och trovärdig svensk försvarsmakt när nu det säkerhetspolitiska omvärldsläget ter sig allt bistrare.


Det kan vara läge för Försvarsmakten, berörda politiska instanser och inte minst utredaren Stefan Ryding-Berg att plocka fram FOI:s nu tre år gamla rapport, som hittills visat sig slå in. Det finns nämligen ett antal rekommendationer där. Det är bara att hoppas att 2012 utgjort botten i personalförsörjningssystemet.

Jag är inte ett dugg förvånad om vi inom något år åter har ett system som till del bygger på värnplikt, om än till största delen frivillig sådan och allra helst helt könsneutral.

Som avslutning kan jag rekommendera denna ledare av Claes Arvidsson. Det är alltid lika intressant att gå tillbaka i arkiven och jämföra med faktiskt utfall.

Tyvärr ej tillgängligt på nätet är den tankeväckande artikel i gårdagens DN om en nationell samhällsplikt, bland annat i syfte att i högre grad väcka ungas intresse för nödvändiga yrken som idag har svårt att rekrytera, t ex vissa sjukvårdsyrken. Tål att diskuteras djupare.

SR, 2, SvD, DN

Ska internationella insatser användas för personalförsöjrning?

DN uppmärksammar Försvar och Säkerhets intervju med Allan Widman där denne uttrycker farhågor för Försvarsmaktens rekrytering när antalet internationella insatser går ned.

Detta var en aspekt av det nya personalförsörjningssystemet som vi var flera som varnade för då såväl Försvarsmakten huvudsakligen marknadsfört de militära yrkena med utlandsinsatser och även motiverat de låga lönerna med att det skulle kompenseras med regelbundna insatser och övningsdygn*.

Av detta verkar det dock bli en tumme. Försvarsmaktens ekonomi är nu återigen så skral att antalet övningar under andra halvåret 2013 och framförallt 2014 reduceras till ett minimum, varvid antalet övningsdygn sjunkit i botten när de rörliga kostnaderna ska sparas in. Om detta är än så länge mycket lite skrivet med undantag för reduceringen på anslaget för Hemvärnet i Skåne.

När Sverige nu drar sig ur Afghanistan kommer Sverige endast ha en handfull personer i militära internationella insatser. Försvarsmakten har sedan mitten av 00-talet huvudsakligen fokuserat sina rekryteringskampanjer kring internationell tjänst, varvid många rekryter och kadetter till en början levt med tron om att detta är normaltillståndet i Försvarsmakten. Detta rekryteringsfokus har också gjort det svårt att rekrytera till yrken i Försvarsmakten där sannolikheten för internationella insatser är låg och där behålla personalen, liksom att rekrytera till yrken som till största del aldrig kommer att beröras av internationella insatser. Viljan från centralt håll att rekrytera specifikt mot dessa yrken, där värnplikten tidigare var inkörsporten, har varit låg då man inte velat splittra rekryteringsbudskapet.

Men är det ett egensyfte att genomföra internationella insatser för att stimulera personalförsörjningen? Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, för det skulle vara förödande och därtill etiskt tvivelaktigt. Internationella insatser ska inte användas för att motivera lägre grundlöner lika lite som de ska användas för att locka rekryter. Internationella insatser ska göras där synergieffekter uppstår i att det gagnar det internationella samfundet och att det gagnar Sverige och svenska intressen. Däri ligger stora delar av Försvarsmaktens existensberättigande.

Från att tidigare ha haft en försvarsmakt där den övergripande målsättningen var att hålla en så hög förmåga att organisationen aldrig skulle behöva användas verkar vi idag få det omvända.


*Övningsdygn innebär att arbetstagaren ej är arbetstidsreglerad under de 24 h dygnet löper, samtidigt som endast 8 arbetstimmar behöver planeras i lista och räknas av mot listperioden. Arbetstagaren erhåller strax under 2000 kr och 4 h ledighet, alternativ strax under 1000 kr och 8 h ledighet.

Gästinlägg: Outsourcing-sekten

Jag har några gånger tidigare skrivit på bloggen om övertron i Försvarsmakten på outsourcing, där man de senaste åren outsourcat även tjänster som torde vara kärnverksamhet. Ett exempel är flygunderhåll på flygplan och helikoptrar, där mycket ringa till ingen insyn finns i avtalen (Officersförbundet har försökt få ut dem) och där en följd av flexibiliteten för Försvarsmakten avseende nyttjande sjunkit. Ett annat exempel är användandet av civila vaktbolag för att sköta skalskyddet på många förband, där man idag istället för att mötas av militärpersonal möts av nog så proffsiga Securitas-vakter. Märkligt, med tanke på att bevakning av militära anläggningar är en uppgift som ska lösas såväl i krig som i fred och att vi idag dessutom har ett yrkesförsvar. Hur är avtalen skrivna? Står Securitas där även den dag det smäller? Ett tredje exempel är städpersonal som över tiden upphandlas från olika städbolag, inte sällan utländska storbolag – utan att upphandlingen görs säkerhetsskyddat. Medvetenheten om vilken klassning städpersonalen har är enligt min erfarenhet låg. Är städaren en riktig städare? Svårt att veta när såväl bemanningsföretag som bemanningsföretagets personal roteras med täta mellanrum.

Frågan man kan ställa sig är hur det kan bli billigare att ett företag löser samma uppgift och betalar sin personal både bättre lön så till den grad att försvarsmaktsanställda säger upp sig för att jobba för företaget och dessutom gör en lämplig vinst på köpet? Ett argument som man ofta stöter på vid diskussioner av ämnet är att "företaget alltid levererar", varvid man kan fråga sig om det man egentligen köpt sig fri från helt enkelt är ett ledarskapsproblem?


Jag är övertygad om att outsourcing är något vi tyvärr kommer att få se allt mer av då Försvarsmakten tvingas dra ner sina egna personalkostnader efter politiska påbud samtidigt som ingen begränsning finns avseende upphandling av tjänster.


Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Outsourcing-sekten

Foto: Jimmy Crona, Comcam / Försvarsmakten

Den senaste tiden har outsourcing på många fronter framhävts som en universell lösning på organisatoriska problem, senast inom försvarslogistiken. Argumentet ”billigare och bättre” används ofta och baserat på vad som presenteras är det svårt att tro att metoden har några nackdelar alls. Men trots lovord finns tecken på att outsourcing tvärtemot sitt syfte istället kan leda till ökade kostnader. Nedan diskuteras några uppenbara men sällan nämnda nackdelar.

Rätt använt kan outsourcing vara ett utmärkt verktyg. Grundtanken är att leja ut vissa uppgifter för att låta medarbetarna fokusera på huvudtjänsten vilket i förlängningen leder till högre produktion och större vinst för företaget. Det genomförs exempelvis när företag helt saknar specifik kompetens eller bedömer det som mer kostsamt att upprätthålla egen personal med rätt kompetens än att leja in utifrån vid behov.

Ett grundläggande tankefel som berör diskussionen är att principer för ledning av vinstdrivande företag används i tjänsteinriktade organisationer, detta är inte unikt för försvaret utan något av en modern samhällssjuka. Men det finns bristande stöd för att det blir en bra lösning, snarare tvärt om. I ett vinstdrivande företag är pengarna målet och verksamheten är medlet att nå dit medan i en tjänsteinriktad organisation är själva verksamheten målet och pengar är medlet som krävs för att nå dit. Detta kan medföra att organisatoriska åtgärder som leder till positiva effekter i en av typ-organisationerna kan bli katastrofalt dåliga i den andra.

Med detta faller ofta ”bättre & billigare-argumentet”. I en tjänsteinriktad organisation blir effekten så enkel som att billigare blir sämre och att bättre måste få kosta mer pengar.

Alldeles oaktat vilken typ av organisation vi driver och med vilka ledningsmetoder bör även de fyra nedanstående aspekterna av outsourcing tas med i ekvationen.


  1. Reducerad kontroll – kontrollen inom ramen för kontraktet ges till en extern aktör vilket minskar möjligheten att styra egen verksamhet. Detta är särskilt centralt för en organisation som kräver att tjänsterna skall fungera i kris och krig.
  2. Dolda kostnader – Man skall aldrig vara naiv inför faktumet att företag måste göra profit och motiveras av att göra maximal ekonomisk vinst. De kommer att leverera exakt det som regleras i avtal, och bortglömda eller uppkomna behov kommer att bli föremål för en omförhandling med extra kostnader. Detta är ofta den ledande orsaken i de fall där outsourcingen blir dyrare än det hade varit att behålla tjänsten inom organisationen.
  3. Bristande sekretess – extern personal är okänd personal och mycket som en organisation gör skall inte skådas av utomstående. Eventuell kostnadsvinst riskerar därmed att direkt förloras i ökade krav på säkerhetstjänst.
  4. Kvalitetsproblem – Ett företags vinstmarginal kommer från att leverera tjänster med tillräckligt god kvalitet till högsta möjliga kostnad. Om de måste kompromissa i någon av dessa kommer de sannolikt försaka kvalitén till förmån för fortsatt vinst.

Riskerna är även beroende av vilken del av verksamheten som outsourcas. Om tjänsterna är perifera som lokalvård eller fastighetsskötsel blir risken minimal, men riskerna ökar ju närmare huvudtjänsten vi kommer. Om man väljer att outsourca ett helt funktionsområde måste det även ifrågasättas om det verkligen finns ett sätt att få ett företag med högre avlönade medarbetare att göra exakt samma arbete billigare än soldater inom organisationen.

Rätt använt kan outsourcing vara ett bra verktyg. Men då det finns tydliga och allvarliga faror måste ett sådana beslut kännetecknas av en grundlig analys baserad på alla faktorer. En utmärkande egenskap hos en sekt är att förneka information som motsäger grundtesen. Vi får hoppas att ovanstående faktorer tas med i bedömningen så att så viktiga beslut inte fattas i en outsourcing-sekt.


David Bergman
Kapten i armén / doktorand i psykologi

Siffrorna bakom rubrikerna (uppdaterat 10.30)

Tidningen Arbetarbladet rapporterar att andelen kvinnor som söker militär grundutbildning nu är 20 % av de sökande, vilket rapporteras vara en ökning från 5 % under värnpliktstiden. Det kan tyckas positivt, även om det är långt kvar till situationen i vårt västra grannland som nu har infört könsneutral värnplikt.

Frågan är dock vad som döljer sig bakom Arbetarbladets siffror utöver den kreativa journalistiken att jämföra antalet sökande med antalet som sedan genomför utbildningen. Svaren går till största delen att hitta i Pliktverkets och Rekryteringsmyndighetens årsredovisningar. När det gäller kvinnor är det dessutom betydligt lättare att jämföra sifforna än när det gäller män, då kvinnor under värnpliktstiden liksom idag helt frivilligt ansökte om att få göra militärtjänst. Med andra ord ingen skillnad vad ansökningsförfarande.

Nu talar Arbetarbladets artikel, som även fått stort genomslag i Sveriges Radio och övriga riksmedia, om antalet sökande. En "sökande" är idag en person som fyllt i ett formulär på internet (motsvarande intresseanmälan) och som sedan leder till en inbjudan om att göra webbtestet. En något kreativ definition av sökande kan tyckas. Här menar i alla fall Arbetarbladet (som fått sina uppgifter från Försvarsmakten) på att det är en stor ökning då 20 % av sökande idag är kvinnor. Det vill säga 20 % av de som anmäler intresse är kvinnor. År 2012 var det 5 047 kvinnor av totalt 26 124 personer som anmälde intresse (19,3 %).

När man sedan kommer fram till webbtestet verkar dock intresset hos såväl män som kvinnor ha svalnat eftersom endast 17 970 personer av de som Försvarsmakten och Försvarsdeparatementet refererar till som ”sökande” valde att göra webbtestet. Av dessa var 3 315 kvinnor (18,4 %), varvid könsfördelningen fortsatt var ungefär densamma. Det är också först med webbtestet som man kan jämföra dagens system med det tidigare

Nu börjar det bli intressant att jämföra med värnpliktstiden då enligt Arbetarbladet endast 5 % av de som gjorde värnplikten var kvinnor.

Går man tillbaka några år så finner man att 2009 var det 11 % kvinnor som på samma sätt som idag svarade på den webbtest som används för att sålla inför antagningsprövningen. En markant skillnad i könsfördelning, men som beror på att det då var obligatoriskt för män att göra detta webbtest (98 % av männen svarade). Går man tillbaka ytterligare ett år till 2008 var det 12 % kvinnor som svarade på webbtestet. Man skulle alltså i Arbetarbladet kunnat presentera det hela som en fördubbling av andelen kvinnor som gjort det inledande webbtestet.

Mer intressant blir det dock när man tittar på siffrorna bakom procenttalen.


Antal kvinnor som fått information från Pliktverket eller fyllt i Rekryteringsmyndighetens intresseanmälan jämfört med antal kvinnor som besvarat webbtestet. År 2010 borttaget då det ej är statistiskt relevant som övergångsår, där varken det ena eller andra systemet tillämpades

Vad vi alltså kan se är att antalet kvinnor som genomfört webbtesten på fem år sjunkit med nästan 80 %. Av någon anledning är det alltså endast en femtedel så många kvinnor som söker militär utbildning idag som för 5 år sedan.

Två stora skillnader existerar mellan idag och tiden 2008-2009. Då genomförde Pliktverket en ny modell för rekrytering där även samtliga kvinnor som fyllde 17 år under året fick erbjudande om att göra webbtestet, vilket resulterade i det stora antalet svar. Den andra är att de ungdomar som idag gör GMU i första hand förväntas fortsätta som kontinuerligt anställda soldater, vilket innebär en anställning om flera år istället för dåtidens värnplikt som innebar cirka ett års tjänstgöring och därefter inkallelse för repetitionsutbildning (genomfördes aldrig under 00-talet) alternativt mobilisering.

Efter webbtestet sker en första sållning och lämplighetsbedömning varefter lämpliga individer kallas till antagningsprövning.


Utvecklingen från antalet kvinnor som kallats till inskrivningsprövning efter att ha genomfört webbtestet till antalet som blivit inskrivna/nominerade (antal som dykt upp vid inryck okänt)

Som synes av tabellen så är det stora frånfall mellan varje steg. Under 2012 och 2011 var det nästan hälften som inte dök upp till antagningsprövningen.

Efter antagningsprövningen sker ytterligare en sållning utefter resultat och av de prelimärt antagna väljer Försvarsmakten ut de man helst vill ha och övriga blir reserver. Tackar en person nej till det slutliga erbjudandet om utbildningsplats ges istället en reserv möjlighet att ta platsen. Även här faller varannan ifrån.

Efter nomineringen sker själva inrycket där det senaste var nu igår, vilket förklarar den massmediala uppmärksamheten. Även till inrycket sker frånfall. Som synes av Blekinge Flygflottiljs facebooksida så dök drygt 11 % av rekryterna inte upp.


För att då återgå till den ursprungliga sakfrågan: ja, 20 % av de ”sökande” (i klartext de som fyller i en intresseanmälan) var kvinnor. Något sådant jämförelsetal finns inte för värnpliktstiden eftersom Pliktverket då skickade ut information motsvarande intresseanmälan till samtliga 17-åringar, män som kvinnor. Antalet kvinnor som går vidare och gör det första testet har däremot sjunkit med 80 % de senaste fem åren, vilket torde innebära en försämring av rekryteringsbasen med motsvarande siffra.

Vad sedan gäller könsfördelningen under värnplikt/GMU så har den sett ut så här under motsvarande period.

2008: 8 % kvinnor
2009: 23 % kvinnor
2011: 14 % kvinnor
2012: 18 % kvinnor
Här får jag också göra en pudel då jag på Twitter under förmiddagen skrev 30 % istället för 23 %.

Det är glädjande att andelen kvinnor har ökat sedan 2008 och förhoppningsvis fortsätter den att öka. Vad som bekymrar är att man idag når ut till endast en femtedel så många kvinnor som då. Arbetarbladets ”5 %” som snurrat under dagen är av okänd årgång och tyvärr verkar det inte vara fler kvinnor som söker utan att det framförallt handlar om att det är färre män som söker, vilket jämnar ut könsfördelningen. Därmed blir det ett i slutänden större problem. Frågan är också vad överste Peter Öberg har för belägg för siffran 3-4 % som han tar upp i vissa intervjuer.


Mest bekymrande är det stora frånfallet under utbildningens gång och under anställningstiden. Under vårens utbildningsomgång hoppade 35 % av rekryterna av under den grundläggande militära utbildningen vilket ska jämföras med ca 10 % under värnpliktens sista år. Att betänka är att soldaterna i bägge fallen frivilligt sökt sig till utbildningen eftersom ”tvånget” ej tillämpades under de sista åren.

Vad som skulle vara intressant att se är tydligare statistik på hur många soldater som slutar årligen i Försvarsmakten och under vilket tjänsteår med tanke på att systemet bygger på att anställda soldater i snitt stannar i sex år. Att det behövs åtgärder både för att få fler sökande och framförallt att få de som redan är under utbildning och anställda att stanna är tydligt.

Läs gärna gästinlägget från en sjöman i Försvarsmakten om hur han upplever situationen.

Media: SvD, DN, Aft, GP, SVT



Källmaterial:
Pliktverkets årsredovisning 2009
Rekryteringsmyndighetens årsredovisning 2011, 2012

Uppdatering 10.30: TV 4 Nyhetsmorgon hade i morse ett inslag med bl a personalstabens stabschef överste Peter Öberg, en kvinnlig officer och en nyinryckt kvinnlig soldat med anledning av gårdagens nyheter om "det ökade antalet" kvinnor som söker militär utbildning idag jämfört med under värnplikten. Detta var något som Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tipsade om igår på Twitter, varvid jag påpekade att det kanske vore på sin plats att Öberg såg till att det inte jämfördes äpplen och päron. Likväl resulterade det i Nyhetsmorgon i en dialog hur bra det var att så många flera kvinnor idag söker till Försvarsmakten än tidigare, trots att antalet kvinnor som sökte 2012 var en femtedel så många som 2008. Det som är som sagt alltid viktigast att verka effektiv. Förhoppningsvis kan antalet kvinnor som söker öka framöver till åtminstone hälften av 2008 års siffra, men även antalet män som söker behöver öka ordentligt. Utfallet syns tydligt i diagrammen ovan.

Försvarsmakten bör också i ärlighetens namn sluta vara så kreativ i sin definition av vad som är en sökande. I Folkbladet kan man nu t ex läsa att 33 000 sökt militär utbildning jämfört med de 28 000 män som pliktskyldigt mönstrade år 2008 (Här har Folkbladet fel då det var 28000 män och kvinnor som kallades till mönstring 2008). Nu är visserligen Folkbladets siffra 33 000 från årets ansökningar, men ser man till tidigare år är det endast drygt 50 % av de som "söker" (fyller i intresse på internet) som sedan kallas till antagningsprövningen. Till antagningsprövningen, motsvarande mönstringen, dyker sedan endast en tredjedel av de "sökande" upp. 2012 var siffran 8 857 av 26 124 "sökande". Ur Folkbladets ledare:

"Det är svårt att gradera mellan alla de tänkbara motiv som driver de 33 000 unga kvinnorna och männen mot det militära. Men varför krångla till det? Låt oss kort och gott glädjas över att viljan att försvara det vi är, är större och mer jämställd när folk får välja själva"

Ledarskribentens slutsats faller därmed då vi 2008 hade drygt 16 000 kvinnor som uttryckte ett starkare "försvarsintresse" än vad vi kan se idag, men det är ju inte helt lätt att hålla isär begreppen när myndigheten medvetet är kreativ med definitionerna.

Gästinlägg: En sjömans perspektiv på personalförsörjningen

Det föregående inlägget om Försvarsmaktens personalförsörjning och övergången till ett yrkesförsvar har nu genererat över 120 kommentarer. Tyvärr har inte alla varit så "kärnfulla", men det visar ändå på att det är en fråga som berör. Personalförsörjningen och yrkesförvaret har vållat mycket debatt sedan värnplikten gjordes vilande. Ett perspektiv som tyvärr till stor del saknats är det så kallade underifrånperspektivet (kanske skulle man rentav kunna kalla det inifrånperspektiv) där anställda soldater och sjömän själva ger sin bild av hur det fungerar. Det är därför det är så tacksamt att här kunna publicera just ett gästinlägg från en anställd sjöman.

Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Personalförsörjning

Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.

Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän - en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.

Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.

Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.

Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger "Jag har inget bättre för mig just nu". Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.

Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV - något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.

Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt - jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.

Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.

Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.

Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.

91:an

Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?


Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.


Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.


Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.


Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA. 

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som "worst-case"-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?


Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA. 

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.



I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen "Friviliga soldater istället för plikt". Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.


Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

"Jägarchefen"bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga "här och nu" fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden "här och nu" skulle gälla eftersom "ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det "här och nu" som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska "utmaningarna" att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.


Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

"Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund."


Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.


Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.


Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)

I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.

ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.

I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.

Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.

ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.






Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.

”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”


Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.

Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna
 mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.

Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.

Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som "skönmålare" och "svartmålare". Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.

Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.

Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:

”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”

Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:

"Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?

- Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.

Och du har inte tidigare fått en sådan?
- Nej.

Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?
- Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet."



Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.

Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.


Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.


Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.


Se även: Jägarchefen, Skipper

Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.

Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:

"Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon."

Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet "ska kunna" istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.

Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.

Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5

Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.

Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD

Leden decimeras

Skaran av försvarsbloggare minskar igen. Ikväll meddelar Cynisk officiellt att han lämnar Försvarsmakten till förmån för det civila. Läs själv varför. Jag bedömer att han inte är ensam om denna eller liknande situation, utan känner igen det från många andras beskrivningar. Högst beklagligt är det dock. Lyckligtvis avser dock Cynisk att stanna kvar som reservofficer.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.


Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.


Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av "just nu har vi ingen antagning" utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)


Gästinlägg: Försvarsministern bör simma över Karlbergskanalen

När kortsiktigheten i försvarsekonomin 2005 innebar att försvarsmakten inte kunde anställa officerskadetterna från militärhögskolan ställdes General Berndtson inför en jobbig situation. Han hade nämligen lovat officerskadetterna på Karlberg att deras anställning var trygg och sagt att han skulle simma över Karlbergskanalen om löftet inte infriades eftersom kadetterna var försvarets framtid och behövdes i förändringsprocess trots de många förbandsnedläggningarna.

Låt oss tala klarspråk. Försvarsministerns beslut att minska försvarets fastanställda personal med 500 officerare och 300 civilanställda motsvarar i antal 2 till 3 regementsnedläggningar. Att försvarsministern arbetat fram den här åtgärden på mindre än två veckor, sedan försvarsmakten lämnade ”ytterligare information” om det ekonomiska läget, visar hur säkerhetspolitiken skjuts från höften.

Vad som är mer anmärkningsvärt är sättet som det presenteras på. Ingen dialog sker med försvarsmakten, och när information om beslutet ”läckte” till Ekot igår nöjde sig försvarsministern med att kommentera det hela under en minut i Rapport med den svepande beskrivningen att försvaret kommer reda ut detaljerna och att det förhoppningsvis går att lösa med minskad (läs: kanske helt inställd) officersutbildning de närmaste åren och ”naturliga avgångar”. Idag när beslutet ”skulle offentliggöras” kan Ekot inte ens nå Karin Ekström för en kommentar. Det är märkligt eftersom försvarsdepartementet idag rimligtvis borde ha förberett en stor presskonferens med tydliga besked.

Metoden som användes, en ”läcka” i förtid följd av en kort kommentar istället för en planerad presskonferens, är en typisk mediataktik när politiker vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring ett offentliggörande.

Att minska antalet heltidstjänster bland officerare och civilanställda i försvaret med 800 personer, alltså 5%, motsvarar proportionellt att säga upp 1 000 poliser eller att minska antalet anställda i vården med 12 500 personer.

Jag har svårt att se framför mig hur justitieministern skulle kunnat undvika att hålla en presskonferens om hon avsåg säga upp 1 000 poliser.

Med det här beslutet fortsätter kaoset att förstärkas i försvarsmaktens personalpyramid. Det får långsiktiga konsekvenser och det är omöjligt att kombinera försvarsministerns styrning att yngre specialistofficerare ska vara de som utbildar soldater samtidigt som försvaret förmodligen kommer bli tvungna att ställa in officersutbildningen under flera år och kanske inte ens anställa de kadetter som nu läser till officerare, precis som försvaret gjorde 2004-2006.

Under 2012 genomförde försvarsmakten en personalminskning mot ”Insatsorganisation 2013” som innebar att antalet anställda minskades med 100 officerare och 300 civilanställda. Svårigheten att genomföra detta med ”naturliga avgångar” visar begreppets ihålighet i försvaret idag när förbanden redan är hårt slimmade och de som velat lämna försvaret redan gjort det tidigare under kaoset. Idag är ålderspyramiden negativ i försvaret med för många äldre och för få yngre officerare och civilanställda. Det kommer inte kunna bli bättre med den här typen av snabba besparingspaket som i praktiken huvudsakligen slår mot nyanställning och rekrytering.

Svårigheterna och tempot i försvarsmaktens förändringsprocess ska inte underskattas. Försvaret är den sektor i staten som förändrats allra mest de senaste tio åren och kortsiktighet i förändringsbeslut som ändras och byter inriktning är väldigt kostsamt för skattebetalarna. Redan idag går försvarsmakten mot en mycket tveksam framtid av för allmänheten dolda problem som baseras på bristfälligt underbyggda kalkyler i en snabb process utan genomarbetade utredningar. Detta förstärks av den här typen av orealistiska, snabba beslut från försvarsdepartementet som bakom dörrarna pressas hårt av finansministern.

När försvarsministern säger att detta bara är en naturlig uppföljning med ”tydligare styrningar” till försvaret från försvarsbeslutet 2009 gör hon det alldeles för enkelt för sig. Det är ett drastiskt beslut som kommer förändra försvarets personalsituation kraftigt de närmaste åren. Att försvaret ”glidit” i sin bedömning om personalbehovet visar bara hur dåligt genomarbetat försvarsbeslutet 2009 var och att försvarsministerns karta stämmer allt sämre med verkligheten.

Om jag hade varit journalist på försvarsministerns presskonferens som INTE äger rum idag skulle jag frågat henne om hon lovar officerskadetterna att hon kommer simma över Karlbergskanalen om de inte får anställning efter deras examen i juni.

Grodman

När man tror man hört allt…

Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.

Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.

Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.

Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare "utmaningar".

Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken "Den sjuka vården").


Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.

Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.


Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.

En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om "analys först, uppgift och finansiering sedan". Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?


PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen


På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern

Media: SR Ekot, 2SvD, 2SVTSVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter



Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?


Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj...l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? - Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla - tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom